Issuu on Google+

1.

Jeremy Marsh satt tillsammans med den övriga studiopubliken och kände sig ovanligt iögonfallande. Bara ett halvdussin män var närvarande denna eftermiddag i mitten av december. Naturligtvis hade han klätt sig i svart, och med sitt mörka, vågiga hår, de ljusblå ögonen och den moderna skäggstubben såg han precis ut som den New York-bo han var. Medan han iakttog gästen på scenen lyckades han samtidigt i smyg betrakta den tilldragande blondinen tre rader bort. Hans yrke krävde ofta effektiv simultanförmåga. Han var undersökande journalist på jakt efter en historia, och blondinen var bara en i studiopubliken. Trots det kunde inte den professionella iakttagaren inom honom låta bli att lägga märke till hur lockande hon var i sin haltertop och sina jeans. Journalistiskt sett, vill säga. Han ryckte upp sig och försökte åter koncentrera sig på gästen. Den här killen var mer än löjlig. Jeremy tyckte att detta medium, som gjorde anspråk på att höra röster från andra sidan graven, såg ut att lida av förstoppning. Han hade lagt sig till med en falsk förtrolighet och uppförde sig som om han vore allas bror eller bäste vän, och det verkade som om de allra flesta av de överväldigade åskådarna – däribland den tilldragande blondinen och kvinnan som gästen riktade sig till – betraktade honom som sänd till dem direkt från himlen. Vilket var helt följdriktigt, tänkte Jeremy, eftersom det var där de kära bortgångna hamnade. Andar från andra sidan graven omstrålades alltid av ett klart, änglalikt ljus och insveptes i en aura av frid och stillhet. Inte en enda gång hade Jeremy hört talas om ett medium som förmedlade kontakt med det där andra, betydligt varmare stället. En kär hädangången sa sig till exempel aldrig bli grillad på spett eller kokt i en kittel med motorolja. Men Jeremy visste att han var cynisk. Och dessutom måste han medge att det var en ganska bra uppvisning. Timothy Clausen var skicklig – mycket bättre än de flesta charlataner som Jeremy hade skrivit om under årens lopp. »Jag vet att det är svårt«, sa Clausen i mikrofonen, »men Frank säger till dig att det är dags för dig att släppa honom nu.« 5

61101 Tron på ORI.indd 5

06-05-31 14.06.26


Kvinnan han talade till med sådan oändlig empati såg ut som om hon skulle svimma när som helst. Hon var i femtioårsåldern, bar en grönrandig blus och hade lockigt rött hår som spretade åt alla håll. Hon höll händerna i brösthöjd, så hårt knäppta att fingrarna vitnade. Clausen gjorde ett uppehåll, förde sina händer till pannan och hämtade än en gång signaler från »världen hinsides«, som han kallade det. Under tystnaden böjde sig publiken som en man framåt i stolarna. Alla visste vad som skulle komma. Det här var den tredje personen ur publiken som Clausen hade valt ut i dag. Det var knappast ägnat att förvåna att Clausen var den ende gästen i den populära pratshowen. »Minns du brevet som han skickade till dig?« frågade Clausen. »Innan han gick bort.« Kvinnan flämtade till. Studiomannen bredvid henne höll mikrofonen ännu närmare så att alla tevetittarna skulle kunna höra henne klart och tydligt. »Ja, men hur kan du veta någonting om …?« stammade hon. Clausen lät henne inte avsluta meningen. »Minns du vad det stod i det?« frågade han. »Ja«, svarade kvinnan hest. Clausen nickade som om han själv läst brevet. »Det handlade om förlåtelse, inte sant?« I soffan satt värdinnan för detta program som var den mest populära pratshowen i Amerika. Nu vandrade hennes blick från Clausen till kvinnan och sedan tillbaka igen. Hon såg både häpen och belåten ut. Medier var alltid bra för tittarsiffrorna. Kvinnan i publiken nickade, och Jeremy såg att mascaran började rinna nerför hennes kinder. Kamerorna zoomade in för att det skulle synas bättre. Dagteve när den är som bäst och mest dramatisk. »Men hur kunde du …?« upprepade kvinnan. »Dessutom skrev han om din syster«, viskade Clausen. »Inte bara om sig själv.« Kvinnan stirrade som lamslagen på Clausen. »Din syster Ellen«, tillade han. Detta avslöjande fick slutligen kvinnan att ge till ett hest skrik. Tårarna sprutade som från ett sprinklersystem. Clausen – solbränd och vältränad, klädd i svart kostym och med vartenda hårstrå på plats – fortsatte att nicka som en sådan där hund som man kan fästa på instrumentbrädan. Publiken stirrade knäpptyst på kvinnan. 6

61101 Tron på ORI.indd 6

06-05-31 14.06.26


»Frank efterlämnade något mer åt dig, eller hur? Någonting från det förflutna.« Trots värmen från lamporna i studion verkade det faktiskt som om kvinnan bleknade. I periferin, utanför själva scenen, såg Jeremy hur producenten sträckte upp ett finger i luften och snurrade det som en helikopterrotor. Nästa reklaminslag närmade sig. Clausen kastade nästan omärkligt en blick åt producentens håll. Ingen utom Jeremy tycktes lägga märke till det, och han undrade ofta varför tittarna aldrig ifrågasatte att meddelanden från andevärlden var så väl tajmade i förhållande till reklamavbrotten. Clausen fortsatte. »Som ingen annan kunde veta någonting om. En nyckel av något slag, stämmer det?« Kvinnan fortsatte att snyfta medan hon nickade. »Du trodde aldrig att han skulle spara den, eller hur?« Okej, här kommer den avgörande detaljen, tänkte Jeremy. Snart har vi ytterligare en övertygad troende. »Den är från motellet där ni bodde på er smekmånad. Han lade den där så att du skulle hitta den och komma ihåg alla era lyckliga stunder tillsammans. Eftersom han älskar dig vill han inte att minnet av honom ska plåga dig.« »Åh …!« utbrast kvinnan. Eller någonting i den stilen. Kanske var det ett stön. Det kunde inte Jeremy säkert avgöra från den plats där han satt, för utropet avbröts av en spontan, entusiastisk applåd. Genast rycktes mikrofonen undan. Kamerorna zoomade ut. Kvinnans stund i rampljuset var till ända och hon sjönk ihop i stolen. Värdinnan reste sig ur soffan precis som hon skulle och tittade in i kameran. »Kom ihåg att det ni ser är äkta. Ingen av dessa människor har träffat Timothy Clausen tidigare.« Hon log. »Vi återkommer med ännu en tolkning om en stund.« Mer applåder medan programmet avbröts för reklam, och Jeremy lutade sig tillbaka i stolen. Som undersökande journalist känd för sitt vetenskapsintresse hade han gjort karriär genom att skriva om människor av den här sorten. För det mesta tyckte han om det han höll på med och kände stolthet över sitt arbete som utgjorde ett värdefullt inslag i det allmännas tjänst. Journalistyrket var så speciellt att dess rättigheter var inskrivna i Förenta staternas 7

61101 Tron på ORI.indd 7

06-05-31 14.06.27


konstitution i form av det första tillägget. I sin regelbundna spalt i Scientific American hade han intervjuat nobelpristagare och förklarat Stephen Hawkings och Einsteins teorier på lekmannavis. En gång hade han fått äran av att ha satt igång den våg av opinion som ledde till att läkemedelsverket drog tillbaka en farlig antidepressiv medicin från marknaden. Han hade skrivit vältaligt om Cassiniprojektet, den felaktiga spegeln i Hubbleteleskopets objektiv och varit en av de första som offentligt skarpt klandrat kallfusionsexperimentet i Utah och kallat det en bluff. Hur imponerande hans spalt än verkade gav den tyvärr inga stora inkomster. Det var huvudsakligen på frilansjobben som han försörjde sig, och precis som alla andra frilansare låg han alltid i för att hitta ämnen som skulle intressera dagstidningar och tidskrifter. Hans nisch hade vidgats till att omfatta »allt av ovanlig karaktär«, och under de senaste femton åren hade han forskat kring klärvoajans, andliga vägledare, andliga healers och medier. Han hade avslöjat bluffmakare, bedrägerier och falsarier. Han hade besökt spökhus, letat efter mystiska varelser och grävt fram ursprunget till stadslegender. På grund av sin skeptiska läggning hade han också den sällsynta förmågan att kunna förklara svåra vetenskapliga företeelser på ett sätt som den genomsnittlige läsaren förstod, och hans artiklar hade varit införda i hundratals tidningar och tidskrifter jorden runt. Vetenskapliga avslöjanden var både någonting viktigt och någonting lovvärt, ansåg han, även om allmänheten inte alltid uppskattade dem. Ofta när någon av hans frilansartiklar publicerats innehöll hans post ord som »idiot«, »kretin« och hans personliga favorit »regeringslakej«. Undersökande journalistik var en otacksam verksamhet, hade han kommit fram till. Han funderade med rynkad panna på detta faktum medan han tittade på publiken som pratade ivrigt och undrade vem som skulle bli utvald härnäst. Jeremy kastade i smyg ännu en blick på blondinen som nu kollade sitt läppstift i en fickspegel. Jeremy visste redan att de som valdes ut av Clausen inte officiellt ingick i numret, även om Clausens deltagande annonserats i förväg och folk hade slagits vilt om biljetterna till showen. Vilket naturligtvis betydde att studion var proppfull med människor som trodde på ett liv efter döden. För dem var Clausen äkta. Hur skulle han kunna känna till så personliga saker om främmande människor ifall han inte kommunicerade med andar? Men precis som i fråga om varje skicklig magiker som kunde sin sak, 8

61101 Tron på ORI.indd 8

06-05-31 14.06.27


så var illusionen trots allt en illusion. Alldeles innan programmet började hade Jeremy inte bara räknat ut hur mannen bar sig åt utan även skaffat fotografier som bevis för det. Att avslöja Clausen skulle bli Jeremys största och mest lyckade kupp hittills, och det var rätt åt karln. Clausen var en första rangens lurendrejare. Dessutom insåg Jeremys pragmatiska sida att detta var ett sådant tillfälle som sällan dök upp, och därför ville han göra det mesta möjliga av det. Clausen stod när allt kom omkring på randen till en enorm berömmelse, och i Amerika var berömmelse det enda som räknades. Trots att Jeremy visste att sannolikheten var mycket liten, fantiserade han om vad som skulle hända ifall Clausen valde honom som nästa objekt. Han väntade sig inte något sådant. Sannolikheten att man skulle bli utvald var jämförbar med att plocka ut vilka hästar som skulle komma på första, andra och tredje plats i Santa Anita. Och även om det inte skedde så visste Jeremy att han hade en bra grej. Men ofta var det bara ödets nycker som skilde bra och fantastiskt åt, och när reklamavbrottet var till ända kände han helt omotiverat ett svagt hopp om att Clausen av någon anledning skulle zooma in på honom. Och som om inte heller Gud var direkt förtjust i det Clausen höll på med var det precis vad som hände. Tre veckor senare hade vintern slagit till med full kraft mot Manhattan. Ett frontsystem hade rört sig ner från Kanada och temperaturerna hade sjunkit mot minus tjugo grader. Genom ventilationsgallren stod ångan ständigt som plymer för att sedan lägga sig som is på trottoarerna. Inte för att någon tycktes bry sig om det. New Yorks härdade invånare visade upp sin vanliga likgiltighet inför allt som har med väder att göra, och fredagskvällarna fick inte under några omständigheter slösas bort. Människorna arbetade alltför hårt under veckan för att avstå från en utekväll, i synnerhet när det fanns anledning att fira. Nate Johnson och Alvin Bernstein hade börjat redan för en timme sedan, liksom ett par dussin vänner och journalister – en del från Scientific American – som samlats till Jeremys ära. De flesta hade gott och väl hunnit bli lite lummiga och hade vansinnigt roligt, vilket huvudsakligen berodde på att journalister har en tendens att vara kostnadsmedvetna och det var Nate som betalade. Nate var Jeremys agent. Alvin var frilansfotograf och Jeremys bäste vän. De hade samlats på den trendiga baren på Upper West Side för att fira att 9

61101 Tron på ORI.indd 9

06-05-31 14.06.27


Jeremy skulle framträda i abc:s Primetime Live. I de flesta trailers för Primetime Live som visats den gångna veckan hade Jeremy en framskjuten och central plats, och ett större avslöjande utlovades. Förfrågningar om intervjuer strömmade in från hela landet till Nates kontor. Tidigare på eftermiddagen hade tidskriften People ringt, och en intervju hade planerats till på måndag förmiddag. Det hade inte blivit tid att skaffa fram en privat lokal för tillställningen, men det verkade inte som om någon brydde sig om det. Med sin långa bardisk av granit och sin dramatiska belysning var det här stället mycket yuppiemässigt. Medan journalisterna från Scientific American hade en benägenhet att klä sig i tweedkavajer med ficklock och klunga ihop sig i ett hörn av rummet och prata om fotoner såg de flesta andra av bargästerna ut som om de tittat in efter jobbet på Wall Street eller Madison Avenue: italienska kostymkavajer hängde över stolsryggar, Hermèsslipsar lossades, män såg ut att inte vilja göra något annat än spana in de närvarande damerna medan de blixtrade med sina Rolexklockor. Kvinnor som kom direkt från jobbet på förlag och reklambyråer var klädda i designerkjolar och osannolikt höga klackar och läppjade på martinis med olika smaksättning medan de låtsades ignorera männen. Jeremy själv hade ögonen på en lång rödhårig tjej som stod vid andra änden av baren och som tycktes kasta sina blickar åt hans håll. Han undrade om hon kände igen honom från teveannonserna eller om hon bara ville ha lite sällskap. Hon vände sig bort, till synes ointresserad, men sedan tittade hon än en gång åt hans håll. Den här gången dröjde blicken kvar en aning längre, och Jeremy höjde sitt glas. »Hör du, Jeremy! Kolla!« sa Nate och gav honom en knuff med armbågen. »Du är på teve nu! Vill du inte se hur du tog dig ut?« Jeremy slet blicken från den rödhåriga. När han tittade på teverutan såg han sig själv sitta mitt emot Diane Sawyer. Besynnerligt, tänkte han. Som att vara på två ställen samtidigt. Det föreföll ändå inte riktigt verkligt. Ingenting de senaste tre veckorna hade förefallit riktigt verkligt, trots att han hade så många års erfarenhet av medier. På teve beskrev Diane Sawyer honom som »Amerikas mest ansedde vetenskapsjournalist«. Historien med Clausen hade inte bara visat sig vara allt han önskat sig. Nate förde dessutom diskussioner med Primetime Live om regelbunden medverkan av Jeremy i programmet samt en möjlighet att få komma med i Good Morning America. Fast många journalister ansåg 10

61101 Tron på ORI.indd 10

06-05-31 14.06.27


att teve inte var lika viktigt som andra mer seriösa former av journalistik hindrade det inte att de flesta av dem i hemlighet betraktade teve som den heliga Graal, liktydigt med stora pengar. Trots lyckönskningarna låg det avundsjuka i luften, en känsla lika främmande för Jeremy som rymdresor. När allt kom omkring stod inte journalister av hans slag precis högst upp i massmediernas hackordning – förrän i dag. »Kallade hon dig ansedd?« frågade Alvin. »Du skriver om snömannen och legenden om Atlantis!« »Sch!« sa Nate med blicken klistrad vid teverutan. »Jag försöker höra det här. Det skulle kunna vara betydelsefullt för Jeremys karriär.« Eftersom Nate var Jeremys agent puffade han alltid för händelser som »skulle kunna vara betydelsefulla för Jeremys karriär«, av den enkla anledningen att frilansverksamhet inte var särskilt lukrativ. För många år sedan, när Nate just hade börjat i branschen, hade Jeremy låtit honom puffa för en bok, och ända sedan dess hade de arbetat tillsammans, helt enkelt därför att de hade blivit vänner. »Äsch, fan«, avfärdade Alvin tillsägelsen. Bakom Diane Sawyer och Jeremy i rutan rullade avslutningen av Jeremys framträdande i den pratshow där han låtsats vara en man som sörjde sin bror som gått bort när de var små, och denne pojke påstod sig Clausen ha kontakt med för Jeremys räkning. »Han är hos mig«, hördes Clausen förkunna. »Han vill att du ska släppa honom, Thad.« Bilden skiftade. Nu fångade kameran in Jeremys framställning av en plågad g��st med förvridna ansiktsdrag. I bakgrunden nickade Clausen. Antingen utstrålade han sympati eller också verkade han lida av förstoppning – det berodde på hur man såg det. »Din mamma lät hans rum stå som det alltid hade varit – det rum du hade delat med honom. Hon insisterade på att ingenting skulle ändras, men du var ändå tvungen att sova där«, fortsatte Clausen. »Ja«, flämtade Jeremy. »Men det skrämde dig, och i din vrede tog du någonting som tillhört honom, någonting mycket personligt, och grävde ner det i trädgården.« »Ja«, lyckades Jeremy få fram än en gång, som om rörelsen blev honom övermäktig. »Hans tandställning!« »Åh!« ropade Jeremy och slog händerna för ansiktet. 11

61101 Tron på ORI.indd 11

06-05-31 14.06.27


»Han älskar dig, men du måste inse att han har fått frid nu. Han känner ingen vrede mot dig …« »Åh!« jämrade sig Jeremy på nytt och grimaserade än värre. I baren tittade Nate under tyst koncentration på filmklippen. Alvin däremot skrattade och lyfte sin öl högt i luften. »Ge honom en Oscar!« skrek han. »Det var ganska imponerande, eller hur?« sa Jeremy med ett stort leende. »Jag menar allvar, ni bägge«, sa Nate. »Ni kan prata under reklamen.« »Äsch, för fan«, sa Alvin än en gång. »För fan« hade alltid varit hans favorituttryck. I Primetime Live tonade videon bort. Kameran fokuserade på Diane Sawyer och Jeremy som satt mitt emot varandra igen. »Ingenting av det Timothy Clausen sa var alltså sant?« frågade Diane. »Inte ett dugg«, svarade Jeremy. »Som du redan vet heter jag inte Thad, och visserligen har jag fem bröder, men allesammans lever och mår bra.« Diane höll en penna ovanför ett skrivblock, som om hon tänkte göra anteckningar. »Hur bar sig Clausen åt då?« »Jo, ser du Diane«, började Jeremy. I baren lyfte Alvin sitt ena piercade ögonbryn och böjde sig fram mot Jeremy. »Hörde jag dig kalla henne Diane? Som om ni var vänner?« »Skulle ni kunna tänka er …?« sa Nate som blev mer irriterad för varje ögonblick. I rutan fortsatte Jeremy. »Vad Clausen gör är helt enkelt en variant av något som människor har gjort i hundratals år. För det första är han bra på att avläsa människor och så är han expert på att göra vaga, känslomässigt laddade associationer och reagera på de ledtrådar som personer ur publiken ger honom.« »Ja, men han var så detaljerad. Inte bara i fråga om dig utan i fråga om de andra gästerna också. Han kom med namn. Hur bär han sig åt med det?« Jeremy ryckte på axlarna. »Han hörde mig prata om min bror Marcus före sändningen. Jag hittade helt enkelt på en fantasiexistens och pratade vitt och brett om den personen.« »På vilket sätt nådde det egentligen Clausens öron?« »Det är allmänt känt att bedragare som Clausen tar till en uppsjö av knep, bland annat mikrofoner och avlönade ’lyssnare’ som cirkulerar i 12

61101 Tron på ORI.indd 12

06-05-31 14.06.27


väntrummet före programmet. Innan jag satte mig såg jag till att gå omkring och inleda samtal med massor av personer i publiken samtidigt som jag höll ögonen öppna för att se om någon visade ovanligt stort intresse för min historia. Och visst, en man verkade extra engagerad.« Bakom dem ersattes videobandet av ett förstorat foto som Jeremy hade tagit med en liten dold kamera i sin klocka, en högteknologisk leksak som han genast fört upp på listan över omkostnader till Scientific American. Jeremy var nästan lika förtjust i teknikprylar som i att låta andra betala för dem. »Vad är det vi ser nu?« frågade Diane. Jeremy pekade. »Den här mannen, som uppgav sig att vara på besök från Peoria, minglade med studiopubliken. Jag tog bilden när jag pratade med honom precis innan programmet började. Kan vi zooma in lite till, tack?« På skärmen förstorades fotografiet och Jeremy gjorde en gest mot det. »Ser du det lilla usa-märket på hans kavajslag? Det sitter inte där enbart som prydnad. Det är i själva verket en miniatyrsändare som står i förbindelse med inspelningsapparatur bakom scenen.« Diane rynkade pannan. »Hur kan du veta allt det här?« »Därför att jag«, svarade Jeremy och höjde på ena ögonbrynet, »råkar ha en precis likadan.« Som på ett givet tecken stoppade Jeremy handen i fickan och plockade upp ett föremål som såg ut att vara samma usa-märke, fäst vid en trådtunn kabel och en sändare. »Den här speciella modellen tillverkas i Israel« – Jeremys röst hördes till kamerans närbild på föremålet – »och den är mycket exklusiv. Den lär användas av cia, men det kan jag naturligtvis inte styrka. Fast vad jag kan säga är att teknologin är mycket avancerad – den här lilla mikrofonen uppfångar samtal tvärs igenom ett bullrigt rum fullt med folk, och med rätt filtreringsutrustning går det till och med att isolera dem.« Diane inspekterade märket, uppenbart fascinerad. »Och du är säker på att det verkligen var en mikrofon och inte enbart ett märke?« »Som du vet har jag forskat i Clausens förflutna ganska länge vid det här laget, och en vecka efter det där programmet lyckades jag ta några fler bilder.« Ett nytt foto framträdde på skärmen. Det var visserligen lite kornigt, men föreställde samme man som burit usa-märket. 13

61101 Tron på ORI.indd 13

06-05-31 14.06.27


»Den här bilden är tagen i Florida, utanför Clausens kontor. Som du ser är mannen på väg in. Han heter Rex Moore och är i själva verket anställd av Clausen. Han har arbetat tillsammans med Clausen i två år.« »Åh!« tjöt Alvin, och resten av inslaget, som i alla fall närmade sig slutet, dränktes i rop och skrik. Gratisdrinkarna hade utövat sin magiska verkan, och Jeremy överöstes med gratulationer när programmet var slut. »Du var fantastisk«, sa Nate. Han var fyrtiotre år, hade en begynnande flint och en tendens att klä sig i kostymer som var en liten aning för trånga i midjan. Fast det var oväsentligt. Mannen var energisk som få, och i likhet med de flesta agenter surrade han av glödande optimism. »Tack«, sa Jeremy och svalde resten av sin drink. »Det här kommer att göra underverk för din karriär«, fortsatte Nate. »Det är din biljett till ett regelbundet teveengagemang. Inget mer rafsande efter usla jobb åt tidskrifter, ajöss med jagande efter ufo-historier. Jag har alltid sagt att du med ditt utseende är som skapt för teve.« »Ja, du har alltid sagt det«, medgav Jeremy och himlade med ögonen som någon som upprepar en ofta hörd predikan. »Jag menar det. Producenterna för Primetime Live och GMA ringer stup i ett och pratar om att regelbundet använda dig i programmen. Du vet, sådana saker som ’vad det här allra senaste i nyhetsväg på det naturvetenskapliga området betyder för dig’ och så vidare. Ett stort språng för en vetenskapsreporter.« »Jag är journalist«, fnös Jeremy, »inte reporter.« »Ja, vad tusan«, sa Nate och gjorde en gest som om han viftade bort en fluga. »Som jag alltid har sagt är ditt utseende som gjort för teve.« »Jag måste nog faktiskt säga att Nate har rätt«, inflikade Alvin med en blinkning. »Hur skulle du annars kunna vara mer populär bland damerna än jag, menar jag? Trots att du inte har ett uns personlighet.« I flera år hade Alvin och Jeremy raggat tjejer tillsammans på barerna. Jeremy skrattade. Alvin Bernstein, vars namn frammanade bilden av en prydlig, glasögonprydd revisor – en av de otaliga högutbildade som gick omkring i Florsheimskor och bar en portfölj i handen till arbetet – såg inte ut som en Alvin Bernstein. Som tonåring hade han sett Eddie Murphy i talkshowen Delirious och bestämt sig för att göra den totala läderlooken till sin. Denna garderob förfärade hans Florsheimskodde, portföljbärande far Melvin. Lyckligtvis tycktes läder passa bra till hans 14

61101 Tron på ORI.indd 14

06-05-31 14.06.27


tatueringar. Alvin ansåg att tatueringar återspeglade hans unika estetik, och han var unikt estetisk på båda armarna ända upp till skulderbladen. Detta utgjorde sedan ett komplement till de många piercningarna i hans öron. »Tänker du fortfarande ge dig iväg ner till Södern för att undersöka den där spökgrejen?« undrade Nate angeläget. Jeremy kunde praktiskt taget se hur hjulen knakade och gnisslade i hans hjärna. »Efter intervjun med People, menar jag.« Jeremy strök sitt mörka hår ur ögonen och signalerade till bartendern för att få en ny drink. »Ja, jag förmodar det. Primetime eller inte så har jag fortfarande räkningar att betala, och jag tänkte att jag skulle kunna använda det i min spalt.« »Men du hör av dig, va? Inte som när du klädde ut dig och blandade dig med de rättfärdiga och heliga.« Det han syftade på var en artikel på sextusen ord som Jeremy hade skrivit åt Vanity Fair om en religiös sekt. Vid det tillfället hade han i stort sett kapat all kommunikation under en period på tre månader. »Jag kommer att hålla kontakten«, svarade Jeremy. »Det här är ingenting sådant. Jag borde vara tillbaka på mindre än en vecka. ’Mystiska ljusfenomen på kyrkogården.’ Inget märkvärdigt.« »Du behöver möjligtvis inte en fotograf?« insköt Alvin. Jeremy tittade på honom. »Hur så? Vill du följa med?« »Ja, för fan. Dra mot Södern över vintern, kanske träffa en trevlig sydstatsskönhet medan du står för fiolerna. Jag har hört att kvinnorna där nere gör karlarna galna, fast på ett positivt sätt. Det skulle bli som ett slags exotisk semester.« »Skulle inte du fota någonting åt Law & Order nästa vecka?« Hur besynnerlig Alvin än såg ut var hans anseende grundmurat, och hans tjänster var vanligtvis mycket eftersökta. »Jo, men det är färdigt mot slutet av nästa vecka«, svarade Alvin. »Och du, om du menar allvar med teve, som Nate säger att du borde, kunde det kanske vara av betydelse att få lite anständiga bilder av de där mystiska ljusen.« »Förutsatt att det över huvud taget finns några ljus att filma.« »Gör förarbetet och hör av dig sedan. Jag håller min agenda öppen.« »Även om ljusen finns där är det en liten grej«, varnade honom Jeremy. »Ingen inom teve kommer att vara intresserad.« 15

61101 Tron på ORI.indd 15

06-05-31 14.06.27


»Förra månaden hade de kanske inte varit det«, sa Alvin. »Men efter att ha sett dig i kväll kommer de att vara intresserade. Du vet hur det är med teve – alla de stora producenterna jagar sin egen svans och försöker hitta nästa stora grej. Om GMA plötsligt är ivrigt då vet du att Today snart ringer och Dateline knackar på dörren. Ingen producent vill bli lämnad utanför. Det är på så vis de får kicken. Det sista de vill är att bli tvungna att förklara för cheferna varför de missade tåget. Tro mig – jag jobbar med teve. Jag känner dem.« »Han har rätt«, avbröt dem Nate. »Man vet aldrig vad som händer härnäst, och det kunde vara klokt att planera för framtiden. Du hade definitivt närvaro i kväll. Lura inte dig själv. Och om det verkligen gick att få en del bilder av ljusen skulle det kunna vara just vad GMA eller Primetime behöver för att bestämma sig.« Jeremy kisade mot sin agent. »Menar du allvar? Den här historien är ingenting. Anledningen till att jag bestämde mig för att göra den var att jag behövde koppla av lite efter Clausen. Den grejen tog fyra månader av mitt liv.« »Och se vad den förskaffade dig«, sa Nate och lade ena handen på Jeremys axel. »Det här må vara en lättviktig sak, men vem vet vad teve kommer att tycka ifall du har häftiga bilder och en bra bakgrundshistoria?« Jeremy teg en stund innan han till slut ryckte på axlarna. »Okej«, sa han och kastade en blick på Alvin. »Jag åker på tisdag. Se om du kan vara där på fredag. Men jag ringer innan dess och berättar närmare.« Alvin sträckte ut handen efter sin drink och drack en klunk. »Kors!« sa han och härmade tevefiguren Gomer Pyle. »Jag ska åka till majskornens och de kokta inälvornas land. Och jag lovar att min räkning inte kommer att bli alltför hög.« Jeremy skrattade. »Har du varit i Södern någon gång?« »Nix. Har du?« »Jag har besökt New Orleans och Atlanta«, medgav Jeremy. »Men det är storstäder, och storstäder är ungefär likadana överallt. Den här saken för oss till det verkliga Södern. Det är en småstad i North Carolina, ett ställe som heter Boone Creek. Du skulle se stans hemsida. Där står om azaleor och skogskornell som blommar i april, där visas stolt upp en bild av stadens mest prominente medborgare. En kille som hette Norwood Jefferson.« »Vem?« frågade Alvin. 16

61101 Tron på ORI.indd 16

06-05-31 14.06.28


»En politiker. Han satt i North Carolinas senat från 1907 till 1916.« »Vem är intresserad av sådant?« »Just det«, svarade Jeremy med en nick. Han kastade en blick mot baren och konstaterade besviket att den rödhåriga hade gått. »Var befinner vi oss närmare bestämt?« »Precis mitt emellan mitt i spenaten och ’var befinner vi oss närmare bestämt ’.« Jag ska bo på ett ställe som heter Greenleaf Cottages, vilket köpmannaföreningen beskriver som pittoreskt och rustikt men ändå modernt. Vad nu det kan betyda.« Alvin skrattade. »Det låter äventyrligt.« »Var inte orolig. Du kommer att smälta in utan svårighet, det är jag övertygad om.« »Du tror det?« Jeremy betraktade lädret, tatueringarna och piercningarna. »Absolut«, sa Jeremy. »De kommer antagligen att vilja adoptera dig.«

17

61101 Tron på ORI.indd 17

06-05-31 14.06.28


9789175251110