Issuu on Google+

W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 9

Mitt umgänge med Cixi inleddes  och fortsatte fram till hennes död. Jag hade fört ett ovanligt noggrant protokoll över min hemliga förbindelse med kejsarinnan och andra som i sin ägo hade brev och meddelanden som Hennes Majestät skrivit till mig, men hade oturen att förlora alla dessa manuskript och papper. –   , medförfattare till China under the Empress Dowager () och Annals and Memoirs of the Court of Peking ()  avslöjades Backhouse som förfalskare, till viss förlägenhet för Oxford och till all världens Kinaexperters förfäran … Bedragaren hade avslöjats, men hans förfalskningsmaterial blev ändå en hörnsten inom forskningen. –   Dragon Lady: The Life and Legend of the Last Empress of China () En av de visa männen i det gamla Kina förutspådde att ”Kina kommer att förstöras av en kvinna”. Profetian närmar sig sin uppfyllelse. –     Kinakorrespondent på The Times i London, ‒ [Cixi] har visat sig vara både generös och ekonomisk. Privat har hon uppvisat en oklanderlig karaktär. –  , amerikanskt sändebud i Kina,  Hon var hjärnan bakom ren ondska och intrigmakeri. – Kinesisk lärobok (i tryck ‒)


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 10

Karta över Förbjudna staden

. Orkidés palats . Den kejserliga trädgården . Niuhurus palats . Hennes Höghet Sus palats . Änkekejsarinnans palats . Hennes Höghet Meis palats . Hennes Höghet Huis palats . Hennes Höghet Yuns palats . Hennes Höghet Lis palats

. Den himmelska renhetens hall . Kejsarens palats . De äldre konkubinernas palats och tempel . Den bevarade harmonins hall . Oväldens och harmonins hall . Den yttersta harmonins hall . Den yttersta harmonins port


W&W/OrkidĂŠ Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 12


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 13

Inledning

              har jag aldrig varit hjärnan bakom någonting. Jag skrattar när jag hör folk påstå att jag redan i unga år närde en önskan att regera Kina. Mitt liv formades av krafter som var i rörelse innan jag föddes. Konspirationerna inom dynastin var gamla, och män och kvinnor drogs in i dödsbringande rivalitet långt innan jag trädde in i Förbjudna staden och blev konkubin. Min dynasti, Qing, har varit utom all räddning ända sedan vi förlorade opiumkriget mot Storbritannien och dess allierade. Jag har levt i en påfrestande värld styrd av ritualer, och det enda privatliv jag har haft har funnits inne i mitt huvud. Det har inte gått en dag utan att jag har känt mig som en mus som lyckas fly från ännu en fälla. Under ett halvt århundrade deltog jag i hovets invecklade etikett in i minsta pedantiska detalj. Jag är som en målning i det kejserliga porträttgalleriet. När jag sitter på tronen ser jag nådig, vänlig och rofylld ut. Framför mig hänger ett florstunt förhänge – en symbolisk skiljelinje mellan kvinnligt och manligt. För att undgå kritik lyssnar jag och säger ytterst sällan något själv. Eftersom jag så grundligt har fått lära mig hur känsliga män kan vara, vet jag att en enda skarpsinnig blick skulle räcka för att oroa rådgivarna och ministrarna. För dem känns det skrämmande att ha en kvinna som monark. Avundsjuka prinsar drar fördel av den gamla rädslan för kvinnor som ägnar sig åt politik. När min man dog och jag blev förmyndarregent för vår sexårige son

S




W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 14

Tongzhi, måste jag i mitt dekret bestämt försäkra hovet att det var Tongzhi, den unge kejsaren, som var den framtida regenten, inte hans mor. Medan männen vid hovet försökte imponera på varandra med sin intelligens dolde jag min. Mitt arbete att styra hovet har varit en ständig kamp mot ärelystna rådgivare, opålitliga ministrar och generaler för arméer som aldrig har deltagit i någon strid. Mer än fyrtiosex år har förflutit. Förra sommaren insåg jag att jag hade blivit ett ljus som brunnit ut i en fönsterlös sal – min hälsa höll på att överge mig och jag förstod att mina dagar var räknade. På sista tiden har jag tvingat mig att stiga upp i gryningen och hålla audiens före frukost. Mitt tillstånd har jag hållit hemligt. I dag orkade jag inte stiga upp. Min eunuck kom för att skynda på mig. Mandarinerna och furstarna väntar på mig på ömmande knän i en audienssal. De är inte här för att diskutera landets politik efter min död, utan för att förmå mig att utse en av deras söner till tronarvinge. Det smärtar mig att erkänna att vår dynasti har tömts på krafter. Vid sådana här tillfällen kan jag inte göra någonting rätt. Jag har tvingats bevittna inte bara min sons död, vid nitton års ålder, utan själva Kinas sönderfall. Kan man tänka sig något grymmare? Även om jag är fullt medveten om varför jag befinner mig i den här situationen står jag lamslagen och det känns som om jag höll på att kvävas. Kina har blivit en värld förgiftad av sitt eget avfall. Mina livsandar är så tynande att inte ens de bästa templens präster kan väcka dem till liv igen. Det här är inte det värsta. Det värsta är att mina landsmän fortsätter att visa mig förtroende och att jag måste följa mitt samvete och göra dem besvikna. De senaste månaderna har jag krossat många hjärtan. Jag krossar dem med mina avskedsdekret, jag krossar dem genom att säga sanningen till mina landsmän, nämligen att de skulle ha det bättre utan mig. Jag har sagt till mina ministrar att jag är redo att stiga in i evigheten i frid, oavsett omvärldens åsikter. Med andra ord är jag en död fågel som inte längre fruktar den kokande grytan. Förut var jag blind, fast min syn var perfekt. Den här morgonen hade jag svårt att se vad jag skrev, men i mitt inre såg jag klart. Den franska färgen fungerar utmärkt för att få mitt hår att se ut som det 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 15

gjorde förut – svart som en sammetslen natt. Och det blir inga fläckar i hårbottnen som av den kinesiska färgen som jag använde i åratal. Kom inte och påstå att vi skulle vara klokare än barbarerna! Visserligen var det våra förfäder som uppfann papperet, boktryckarkonsten, kompassen och krutet, men våra förfäder vägrade också, dynasti efter dynasti, att bygga upp ett ordentligt försvar i landet. De trodde att Kina var för högt civiliserat för att någon ens skulle komma på tanken att utmana oss. Se var vi är nu: dynastin är som en hjärndöd elefant som envist vägrar att dra sin sista suck. Konfucianismen har befunnits bristfällig. Kina har besegrats. Jag har inte bemötts med vare sig respekt eller rättvisa, eller fått något stöd från resten av världen. Våra allierade i grannländerna betraktar vårt sönderfall med apati och vanmakt. Vad är frihet, när det inte har funnits någon heder? Den värsta förolämpningen är inte att jag snart ska dö på detta olidliga sätt, utan vår förlorade heder och vår oförmåga att se sanningen. Det förvånar mig att ingen märker att vår egen syn på sönderfallet är så befängd att den verkar komisk. Vid den senaste audiensen kunde jag inte låta bli att skrika: ”Jag är den enda som vet att mitt hår är vitt och tunt!” Hovet vägrade att lyssna på mig. Mina ministrar såg den franska färgen och min vackert arrangerade frisyr som äkta. Med pannan i golvet sjöng de: ”Himmelens nåd! Tio tusen år av hälsa! Länge leve Ers Majestät!”




W&W/OrkidĂŠ Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 16


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 17

Ett

       tronen började med en lukt. En rutten stank som kom från min fars kista – han hade varit död i två månader och vi gick fortfarande och bar på honom för att försöka ta oss till Peking, hans födelseort, och begrava honom där. Min mor var förtvivlad. ”Min man har varit styresman över Wuhu”, sa hon till bärarna som vi hade lejt att hjälpa till med kistan. ”Ja, frun”, svarade bärarnas förman ödmjukt, ”och vi önskar i sanning att styresmannen får en god hemfärd.” Jag minns inte min far som någon lycklig man. Han hade upprepade gånger flyttats ner i rang för att han inte lyckades få bukt med Taipingrebellerna. Inte förrän längre fram förstod jag att min far inte bar hela skulden. Vem som helst som var i min fars kläder en tid skulle märka att det var omöjligt att utföra kejsarens order om att återställa ordningen på landsbygden – för bönderna var livet inte mera värt än döden. Redan som barn fick jag följa min fars kamp och umbäranden. Jag är född och uppvuxen i Anhui, Kinas fattigaste provins. Vi hade det inte fattigt, men jag visste att mina grannar hade ätit daggmask till middag och sålt sina barn för att betala av på skulderna. Min fars långsamma färd mot helvetet och min mors försök att hålla honom uppe var min barndom. Hon var som bönsyrsan som försökte stoppa en vagn med sina framben, för att hindra den från att köra över hennes familj. Sommarhettan stekte över vägen. Kistan bars i lutande ställning,

M




W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 18

eftersom bärarna var olika långa. Mor tänkte på hur obekvämt min far måste ligga i den. Vi gick under tystnad och lyssnade till ljudet av våra trasiga skor mot marken. Flugsvärmar förföljde kistan. Varje gång bärarna stannade för att ta rast satte sig flugorna som en filt över locket. Mor bad min syster Rong, min bror Guixiang och mig att hålla flugorna borta. Men vi var så utmattade att vi inte orkade lyfta på armarna. Vi hade färdats norrut längs Kejsarkanalen till fots, eftersom vi inte hade pengar så att det räckte till att hyra en båt. Mina fötter var täckta av blåsor. Landskapet på båda sidorna om vägen var trist och färglöst. Vattnet i kanalen stod lågt och var smutsbrunt. Bortom den låg kala berg, kilometer efter kilometer. Det fanns inte många värdshus här. De vi trots allt kom förbi var fulla av löss. ”Det är bäst att ni betalar oss”, sa bärarnas förman till mor när han hörde henne klaga över att börsen var tom, ”annars får ni bära kistan själva, frun.” Mor började snyfta igen och sa att hennes man var värd bättre än det här. Hon fick inget medlidande. I gryningen nästa dag lämnade bärarna kistan. Mor satte sig på en sten vid vägkanten. En ring av småsår hade slagit upp runt munnen på henne. Rong och Guixiang pratade om att vi kanske måste begrava vår far där vi stod. Jag hade inte hjärta att lämna honom på en plats där det inte fanns ett träd i sikte. Även om jag inte hade varit min fars favorit från första början – han var besviken över att jag, hans förstfödda, inte var pojke – gjorde han sitt bästa för min uppfostran. Det var han som absolut ville att jag skulle lära mig läsa. Jag fick ingen formell skolutbildning, men jag byggde upp ett tillräckligt stort ordförråd för att få grepp om berättelserna i Mingoch Qing-klassikerna. När jag var fem trodde jag att det betydde otur att vara född i Fårets tecken. Jag berättade för min far att mina kamrater i byn sa att det var ett oturstecken. Det betydde att jag skulle bli slaktad. Far höll inte med. ”Fåret är en alldeles förtjusande varelse”, sa han. ”Det är en symbol för måttlighet, harmoni och trohet.” Han förklarade att mitt tecken i själva verket var starkt. ”Du har en dubbel tia i ditt födelsedatum. Du är född den tionde dagen i den tionde månaden, och den inföll den tjugonionde november artonhundratrettiofem. Bättre kan det inte bli!” 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 19

Min mor, som också hade sina funderingar över det där med fåret, konsulterade en stjärntydare från trakten. Stjärntydaren ansåg att den dubbla tian var för stark. ”Överfull”, sa den gamla gumman, vilket var detsamma som ”för lätt att spilla ut”. ”Er dotter kommer att bli ett envist får när hon blir vuxen och det betyder ett sorgligt slut!” Stjärntydaren pratade så upphetsat att hon fick fradga i mungiporna. ”Till och med en kejsare skulle undvika tian just för att den är så överfull!” Till slut, på stjärntydarens inrådan, gav mina föräldrar mig ett namn som skulle göra mig ”fogligare”. Det var så jag kom att kallas Orkidé. Mor berättade senare för mig att orkidéer hade varit det mest älskade motivet på min fars tuschteckningar. Han tyckte om dem för att de stod gröna året om och för att blomman hade en sådan utsökt färg, vacker form och söt doft. Min far hette Huizheng Yehe Nara. När jag blundar kan jag se min gamla pappa stå där i en grå bomullskappa. Han var slank, med konfucianska drag. I hans milda ansikte var det svårt att se att hans förfäder hade varit manchuiska banerförare som levde på hästryggen. Far berättade för mig att de ursprungligen härstammade från jurchenfolket i Manchuriet i norra Kina, mellan Mongoliet och Korea. Genom namnet Yehe Nara kunde man spåra våra rötter till Yehestammen i Naraklanen på -talet. Mina förfäder stred sida vid sida med banerföraren Nurhaci, vars ättlingar grundade Qingdynastin. Nu satt sjunde generationen Qing på tronen. Min far ärvde titeln Manchuisk Banerförare av den blå rangen, fast titeln gjorde honom inte rik på mycket annat än äran. När jag var tio år gammal blev min far daotai, eller styresman, i en liten stad som hette Wuhu och låg i provinsen Anhui. Jag har ljusa minnen från den tiden, fastän många betraktar Wuhu som en förfärlig plats. Under sommarmånaderna höll sig temperaturen på över trettiosju grader, dag som natt. Andra styresmän anställde kulier för att fläkta sina barn, men mina föräldrar hade inte råd med det. Varje morgon var mitt lakan genomblött av svett. ”Du har kissat i sängen!” brukade min bror retas. Trots det älskade jag Wuhu som barn. Sjön där var en del av den stora Yangzifloden som flöt fram genom Kina och grävde ut raviner, 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 20

skogklädda klippor och dalar tätt bevuxna med ormbunkar och olika sorters gräs. Den sjönk ner i ett ljust, vidsträckt, väl bevattnat slättland, där grönsaker och ris frodades tillsammans med moskiterna. Den flöt vidare tills den rann ut i Östkinesiska havet vid Shanghai. Wuhu betydde ”den ymnigt vassbevuxna sjön”. Vårt hus, daotaiens residens, hade ett grått, sluttande tegeltak med en gudabild i vart och ett av de fyra hörnen. Varje morgon gick jag till sjön för att tvätta ansiktet och borsta håret. Min bild i vattnet var spegelblank. Vi drack ur floden och badade i den. Jag lekte med mina syskon och grannar på bufflarnas hala ryggar. Vi hoppade som fiskar och grodor. I den långa, vippande vassen hade vi våra bästa gömställen. Till mellanmål åt vi hjärtat av en sötvattensväxt som kallas jiaobai. På eftermiddagarna, när hettan blev för svår, brukade jag ordna så att vi barn hjälpte till att kyla ner huset. Min syster och bror fyllde vattenhinkarna och jag drog upp dem på taket där jag hällde vatten över teglet. Efteråt gick vi tillbaka till floden. Pie, bambuflottar, for förbi. De kom nerför floden som en lång, uppknäppt halskedja. Mina kamrater och jag brukade hoppa upp på flottarna och få oss en åktur. Vi sjöng visor med männen på flottarna. Min älsklingsmelodi var ”Wuhu är en underbar plats”. I solnedgången brukade mor kalla hem oss. Middagen var framdukad på ett bord ute på gården under en spaljé täckt med purpurfärgat blåregn. Min mor hade fått en kinesisk uppfostran, fastän hon var av manchuisk släkt. Enligt mor hade manchuerna helt tagit till sig det kinesiska styrelsesättet efter det att de erövrade Kina, eftersom de ins��g att det var både humanare och effektivare. De manchuiska kejsarna lärde sig att tala mandarin. Kejsar Daoguang åt med pinnar. Han älskade Pekingopera och anställde kinesiska lärare till sina barn. Manchuerna anammade också den kinesiska klädstilen. Det enda som förblev manchuiskt var frisyren. Kejsaren var rakad i pannan och på ryggen hängde en repliknande, svart fläta som kallades för stångpiska. Kejsarinnan hade en tunn, svart, vackert utsmyckad platta i håret, högst uppe på hjässan. Mina morföräldrar hade växt upp med chan- eller zenreligionen, en blandning av buddism och daoism. Min mor fick lära sig chans syn 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 21

på lycka, som gick ut på att man skulle finna glädje i små ting. Jag fick lära mig att njuta av den friska luften på morgonen, lövens färg då de övergick i rött på hösten och den mjuka känslan av vattnet som rann över händerna när jag tvättade mig. Min mor ansåg sig inte vara någon bildad person, men hon beundrade Li Bai, en poet från Tangdynastin. Varje gång hon läste hans dikter upptäckte hon nya innebörder. Hon brukade lägga ifrån sig boken och stirra ut genom fönstret. Hennes gåsäggsformade ansikte var ljuvligt vackert. Mandarinkinesiska var det språk jag talade som barn. En gång i månaden kom en lärare hem till oss för att undervisa oss i manchu. Jag minns ingenting av undervisningen, annat än att den var tråkig. Om det inte hade varit för att jag ville vara mina föräldrar till lags hade jag aldrig tagit mig igenom lektionerna. Innerst inne visste jag att mina föräldrar inte på allvar menade att vi måste behärska manchu. Det var bara för att det skulle se bra ut, så att min mor kunde säga till sina gäster: ”Mina barn, de läser minsann manchu.” Egentligen hade man ingen praktisk nytta av manchu. Det var som en död flod som ingen drack ur. Jag var vanvettigt förtjust i Pekingoperor. Även i det här fallet var det min mor som hade inspirerat mig. Hon var en sådan entusiast att hon sparade hela året för att ha råd att hyra in ett sällskap från trakten som spelade hemma hos oss vid det kinesiska nyårsfirandet. Varje år uppförde sällskapet en ny opera. Min mor bjöd alla grannarna och deras barn att se på föreställningen med oss. När jag fyllde tolv uppförde sällskapet Hua Mulan. Jag fascinerades av den kvinnliga krigaren, Hua Mulan. Efter föreställningen gick jag bakom vår provisoriska scen och tömde plånboken för att visa skådespelerskan min uppskattning, och då fick jag prova hennes kostym. Hon lärde mig till och med arian ”Farväl, min klänning”. En hel månad kunde folk på över en kilometers omkrets runt sjön höra mig sjunga ”Farväl, min klänning”. Min far tyckte om att berätta vad operorna handlade om. Han älskade att få glänsa med sina kunskaper. Han påminde oss om att vi tillhörde manchuerna, Kinas ledande folkgrupp. ”Det är manchuerna som förstår att uppskatta och främja kinesisk konst och kultur.” När 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 22

spriten fick grepp om min fars ande blev han ivrigare. Han brukade ställa upp oss barn på rad och fråga ut oss om varenda detalj i det gamla banerförarsystemet. Han gav sig inte förrän var och en av oss visste hur man såg vilken grad en banerförare hade, som exempelvis Med bård, Utan bård, Vit, Gul, Röd och Blå. En dag rullade min far ut en karta över Kina. Kina var som kullen på en hatt, omringad av länder som av gammal hävd glatt svor sin trohet åt Himmelens son, kejsaren. Bland dessa länder var Laos, Siam och Burma i söder, Nepal i väster, Korea, Ryukyuöarna och Suluöarna i öster och sydöst, Mongoliet och Turkestan i norr och nordväst. När jag flera år senare erinrade mig det här förstod jag varför min far hade visat oss kartan. Kinakartan skulle snart förändras. Under kejsar Daoguangs sista år på -talet, när min far kom att drabbas så hårt, hade bondeupproren förvärrats. Det var mitt under sommartorkan och min far kom inte hem på flera månader. Min mor var orolig för honom, för hon hade hört nyheter om att arga bönder i en grannprovins hade satt eld på styresmannens bostad. Min far hade bott på sitt arbetsrum för att försöka få kontroll över rebellerna. En dag kom ett edikt. Till allas förfäran avskedade kejsaren min far. Far kom hem i djup skam. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och vägrade att ta emot besök. På mindre än ett år bröts hans hälsa ner. Det dröjde inte länge förrän han dog. Läkarräkningarna fortsatte att strömma in även efter hans död. Min mor sålde alla släktklenoder, men vi kunde ändå inte betala skulderna. Dagen innan vi gav oss iväg sålde mor sin sista skatt. Det var en fjärilsformad hårnål av grön jade, en bröllopsgåva från min far. Innan bärarna lämnade oss bar de fram kistan till stranden av Kejsarkanalen, så att vi kunde se de förbipasserande båtarna och kanske få hjälp av någon av dem. Hettan var svårare nu och luften stod stilla. Den ruttna stanken från kistan blev allt värre. Vi tillbringade natten under bar himmel, plågade av hettan och myggen. Mina syskon och jag hörde varandras kurrande magar. Jag vaknade i gryningen av klappret från hästhovar som närmade sig. Jag trodde att jag drömde. Inom kort dök en ryttare upp framför mig. Jag var förbi av trötthet och hunger. Mannen satt av och gick 


W&W/Orkidé Kejsarinnan

04-06-02

09.54

Sida 23

raka vägen fram till mig. Utan ett ord räckte han mig ett paket med ett band omkring. Han sa att det var från daotaien i en närbelägen stad. Förbluffad sprang jag bort till min mor, som öppnade paketet. I det låg hundra silvertaeler. ”Daotaien måste vara god vän till er far!” ropade mor. Med ryttarens hjälp kallade vi tillbaka våra bärare. Men lyckan blev kortvarig. Några kilometer längre neråt floden blev vi hejdade av några män till häst, ledda av daotaien själv. ”Det har begåtts ett misstag”, sa han. ”Min ryttare överlämnade pengarna till fel familj.” När min mor fick höra det sjönk hon ner på knä. Daotaiens män tog tillbaka sina taeler. Plötsligt blev det för mycket för mig och jag föll utmattad ihop på min fars kista. Daotaien gick fram till kistan och satte sig på huk som för att studera mönstret i träet. Han var kort och satt, med grova drag. Efter ett ögonblick vände han sig till mig. Jag trodde att han skulle säga något, men det gjorde han inte. ”Du är inte kines, eller hur?” frågade han slutligen. Han hade blicken riktad mot mina fullväxta fötter. ”Nej, herrn”, svarade jag. ”Jag är manchu.” ”Hur gammal är du? Femton?” ”Sjutton.” Han nickade. Han fortsatte att mönstra mig med blicken. ”Vägen är full av banditer”, sa han. ”En söt flicka som du borde inte gå till fots.” ”Men min far måste få komma hem.” Tårarna började rinna. Daotaien tog min hand och lade sina silvertaeler i den. ”Varsågod, av aktning för din far.” Jag glömde aldrig daotaien. När jag hade blivit Kinas kejsarinna sökte jag upp honom. Jag kringgick reglerna för att befordra honom. Jag gjorde honom inte bara till provinsguvernör, utan gav honom också en ansenlig pension för resten av hans liv.




9789175250373