9789175042589

Ingvar Svanberg

i ng va r s va n be r g har ­tidigare givit ut flera b­ öcker inom den i Sverige relativt nya disciplinen e­ tnobiologi, det vill säga studiet av människans bruk av och föreställningar om växter och djur i det för­industriella samhället. På Dialogos har han bland annat utkommit med Siske­burar och guldfiskskålar. Ur sällskapsdjurens kulturhistoria (2001), Däggdjur i svensk folklig tradition (2007), Groddjur och kräldjur i svensk folklig tradition (2009) och Folklig botanik (2011).

Fågla

INNEHÅLL

i de t f ör i n dust r i e l l a Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, e­ ftersom man därav menade sig kunna utläsa stundande h­ ändelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten t­ rodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar S ­ vanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omom­fattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett m ­ yller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

Ingvar ­Svanberg dialogos

di a l o g o s isbn 978-91-7504-258-9

i svensk folklig tradition

Alfågel Beckasin Bergfink Blåhake Blåkråka Drillsnäppa Duva Ejder Fiskmås Fjällgås Glada Grissla Gråsparv Gröngöling Grönsiska Gulsparv Gulärla Gärdsmyg Gök Göktyta Häger Härfågel Järpe Kaja Knipa Kornknarr Kornsparv Korp Kråka Kungsfågel

Labb Lappmes Lavskrika Ljungpipare Lom Lärka Lövsångare Morkulla Nattskärra Nötkråka Ormvråk Orre Rödstjärt Sidensvans Skata Skrake Snöskata Snösparv Sparvuggla Spillkråka Stare Stenskvätta Stork Stormsvala Strandskata Strömstare Svala Svan Svart stork Svärta

Sädesärla Talgoxe Tallbit Talltita Taltrast Tjäder Tofsmes Tornsvala Trana Trädkrypare Uggla Uv Vipa Örn

i n g v a r

s v a n b e r g

fågl a r i

svensk folklig

tradition

d i a l o g o s s t o c k h o l m

(3)

2 0 1 3

Dialogos Förlag Odengatan 36 113 51 Stockholm Tel 08 · 15 46 97 dialogosforlag@comhem.se www.dialogosforlag.se

Fåglar i svensk folklig tradition Ingvar Svanberg Första upplagan Första tryckningen

© Ingvar Svanberg och Dialogos Förlag 2013 Redaktör: Andreas Wadensjö Grafisk formgivning: patrik@psform.se Tryck: Spindulys, Litauen, 2013 isbn 978-91-7504-258-9

(4)

innehåll Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Den folkliga ornitologin . . . 11 Fåglar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 21 Källor & litteratur . . . . . . . . . . 163 Register . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171

(5)

Copy

Snaror utsatta för att fånga kramsfåglar.

(6)

Innehåll (Behövs en innehållsförteckning?)

(7)

9

f öror d

de t l a n d sk a p s om människan verkar inom är ett resultat av hennes arbete, kunskaper och förändringsiver. Människan har alltid förvaltat sin omgivning genom olika brukningsmetoder, odling och domesticering, genom jakt och fångst och genom hennes ständiga strävan att öka produktionen. Det gör hon genom att omdana landskapet, något som inte bara påverkar den biologiska mångfalden utan också hennes förhållande till andra arter i omgivningen. Landskapet rymmer därför i sig ett kulturarv, det biologiska kulturarvet, som under senare år alltmer börjat uppmärksammas.

Etnobiologin studerar detta kulturarv genom att fokusera på de biokulturella domäner som uppstår i samspelet mellan människan och arterna i hennes omgivning. Det biologiska kulturarvet är nödvändigt att känna till om man vill förstå förändringar och sammanhang i miljön genom tiderna, men också för en djupare förståelse av människan själv.

Den här volymen vill i all anspråkslöshet belysa några aspekter av äldre tiders folkliga ornitologi, det vill säga de benämningar, taxonomier, föreställningar, uppfattningar och exploateringsområden samt erfarenhetsbaserade och hävdvunna kunskaper som fanns om fågelvärlden i det förindustriella Sverige. Exemplen är hämtade från olika landsändar och innefattar också norrbottens- och värmlandsfinska och samiska traditioner. Den folkliga ornitologin är emellertid omfattande, och denna bok kan bara ge några få smakprov.

Ett stort tack riktas till Svein Efteland (Kleppe), Roger Gyllin (Upp­ sala), Leif Lindin (Strömsbergs bruk), George E. Marcus (Houston), Annika Nordström (Göteborg), Osva Olsen (Uppsala), Raimo Raag (Upp­ sala), Claes Ringdahl (Lund), Håkan Rydving (Bergen), Tommy Tyr­berg (Kimsta), Andreas Wadensjö (Stockholm) och Sigurður Ægisson (Sig­lu­ fjör­ður), som alla varit mig behjälpliga på olika sätt.

Uppsala februari 2013 Ingvar Svanberg (9)

Den folkliga ornitologin

T

i l l e t nobiol o g i n s f r ä m s t a klassiker hör Birds of My Kalam Country (1977), som var resultatet av ett samarbete mellan Ian Saem Majnep och Ralph Bulmer. Den är en viktig inspirationskälla för alla oss som uppfattar etnobiologin som en separat vetenskap, då den utifrån ett inifrånperspektiv skildrar vad man skulle kunna kalla för den folkliga ornitologin bland karamfolket på Papua Nya Guinea. Genom detta djungelfolks egna iakttagelser får vi stifta bekantskap med de fåglar som fanns i grannskapet och hur man uppfattade och nyttjade dem. Förtrogenheten med den lokala fågelfaunan var stor, kunskaperna var detaljerade och man hade såväl utvecklade taxonomier som ingående artkännedom.

I dag glömmer vi lätt att det förhöll sig så också bland bönder, torpare, renskötare, jägare och fiskare i 1700-talets och det tidiga 1800-talets förindustriella Sverige. Också hos dessa fanns ingående kunskaper om fågellivet i omgivningen. Även om många i dag är fågelintresserade – något som tar sig olika uttryck, alltifrån årskryssande, artjakt och 300-klubbar till att från köksfönstret vintertid njuta av besökare vid fågelbordet, vårens upplevelser av trandans och orrspel eller rentav deltagande i höstens jakt på ripa och sjöfågel – är fågelkunskapen mycket begränsad hos en stor del av befolkningen. Detta trots att vi översköljs av pedagogiskt tillrättalagda naturfilmer på teve och av fälthandböcker näst intill leda. I det förindustriella Sverige var däremot ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för tillvaron.

Vi vet förstås inte hur många i det förindustriella Sverige som hade insikter i den lokala folkliga ornitologin – det varierade sannolikt med kön och ålder, men också med erfarenhet och intressen – men vi vet att man hade namn på ett stort antal fåglar, benämningar som återspeglade hur fåglarnas utseenden, läten eller beteenden uppfattades. Att vi hemma i Karlskoga bergslag kallade nötskrikan för sketskrika vittnar om att den inte aktades särskilt högt. Åtskilliga namn antyder att man tillskrev fåglarna vis( 11 )

12

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

sa egenskaper. I östra Svealand kallades exempelvis den mindre strandpiparen för nordanvärstyta eftersom ett av dess läten ansågs förebåda kal�lare väder. När kvidbonden, det vill säga spoven, lät höra sig i Uppland var regn att vänta, menade man där. Tillkråkan (spillkråkan) skriker för regn om sommaren och för töväder om vintern, sade den sörmländska bonden.

Numera är det få som lägger märke till dessa fåglar, och än mindre till deras läten. Men bara de lokala svenska fågelbenämningarna lär uppgå till minst 3 000. Från Gotland har exempelvis inte mindre än 450 lokala fågelbenämningar dokumenterats. Därtill kommer finska, romska och samiska fågelbenämningar som också av hävd använts inom landets gränser. De många benämningarna vittnar om fåglarnas betydelse i äldre tid. För vissa fåglar använde man rentav noabenämningar – i Södermanland kallade man exempelvis höken för gråfot, så att den inte skulle skada hönsen. Man ville inte irritera höken med att kalla den vid dess rätta namn utan använde istället en insmickrande benämning.

Fågelkännedomen var emellertid komplex. Den innefattade inte bara kunskaper om vilka fåglar som fanns i omgivningen och benämningar på dem, utan också såväl nyttoaspekter som kognitiva och symboliska dimensioner. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdanden, ty man menade sig kunna utläsa stundande händelser, väderlek, kommande årsväxt eller rentav krig och örlog utifrån detta. När havstjädern, det vill säga storskarven, »ropar illa och flyger ifrån hafwet, så hafwa the alltid at wänta storm och owäder«, antecknade Olof Rudbeck den yngre efter sjömän i sin dagbok från Lapplandsresan 1695, och därmed återger han ett vädermärke känt från Östersjöns kuster fram till våra dagar. När en skata »kommer till Bys, säja de sig wist wänta Fremmande«, uppger samme Rudbeck 1698, något som jag hörde i Bergslagen ännu på 1960-talet. Härfågeln hade en gång i tiden varit en människa, sade allmogen i Södermanland. Hans rop »opp, opp, opp, ut, ut, ut« hördes lång väg, bådade ofred och krig och manade att man skulle gå man ur huse, hette det. Vissa fåglar varslade om gott och ont, några ansågs vara sjukdomsbringande och en del fågelmöten var rentav tecken på att det var dags att gå hem eftersom jaktlyckan skulle utebli.

Några fåglar observerade man bara vintertid, andra hörde sommaren till. I östra Småland kallades exempelvis domherren för vinterpjuk vid 1700-talets mitt. Andra fåglar sågs som tecken på att våren var kommen, plogen skulle i jorden eller att man kunde börja gå barfota igen. »Sex veckor efter, sedan Skatan begynnt bygga«, säger Södermanlandsbonden att åker( 12 )

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

Domherrar. I mitten syns en vit och brokig domherre.

( 13 )

13

14

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

bruket börjat om våren, rapporterade prosten Carl Ulrik Ekström på Mörkö 1828. Norrköpingsborna tydde råkornas ankomst som ett tecken på sommarens inträde, skriver Linné. Man lyssnade också på fåglarnas läten, lärde sig memorera dem genom att härma, och ibland trodde man sig kunna tyda dolda budskap i fågelsången. När fåglarna tystnade kunde det också vara ett märke. »Första slotterkarl tros hugga halsen af göken«, antecknade Fale Burman i jämtländska Ragunda 1798. Även den folkliga humorn kom till uttryck i tolkningar och namngivning, vilket alla härm på taltrastens sång är exempel på. I skånska Gudmanstorp manade näktergalen med sin sång till och med: »Dräng dräng dräng, nu ska du följa pigan i säng. Pinka’na pinka’na, ljuvligt ljuvligt.« I Södermanland tolkade man bofinkens sång: »Pigan och drängen på ängen, fy skäms«. Man levde i en tid då ljudförhållandena var annorlunda och djurens läten kunde uppfattas utan störande buller. Vissa fågelläten var rentav skrämmande: »När han nattetiden låter sitt stötande grofva och höga ljud höras af bärgsklipporna, kommer den inbillningen före, att han skall beboda något dödsfall, eller synnerlig olycka«, skriver Aeschill Nordholm 1749 rörande berg­ uven i Jämtland.

Givetvis höll man reda på var häckplatserna fanns, på vilka ställen fågellekarna ägde rum och ungefär när olika flyttfåglar började komma på våren.

Den folkliga ornitologin gjorde ingen åtskillnad mellan olika kunskapssystem, framhåller Ralph Bulmer. Det som senare betraktare kanske uppfattar som en osystematisk blandning av detaljerad, trovärdig information och mer mytiska idéer, sägner och övertro, var i själva verket en sammansatt insikt om landskapet och dess organismer (ibland kallad lokal ekologisk kunskap), ett vetande som måste förstås i sin rätta kontext. Vid uppteckningar rycks sådana fakta ur det sammanhang som för bonden, jägaren eller renskötaren var ett meningsbärande system, varför de ibland blir obegripliga för sentida betraktare. Visst fanns direkta faktakonflikter utifrån vårt perspektiv och vårt sätt att kategorisera världen, men så såg inte människorna i det förindustriella samhället på landskapet och dess övriga invånare. Om vi inte accepterar alla komponenter i lokala kunskapssystem kan vi inte heller förstå dem. För allmogen var detta inga mystiska eller märkliga kunskaper, utan den verklighetsuppfattning man orienterade sig och tolkade omgivningen efter.

Vi bör också notera att den fågelfauna som fanns till städes under 1700-talet och det tidiga 1800-talet var annorlunda sammansatt än den vi ( 14 )

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

15

idag känner, vilket till stor del beror på att landskapet och produktionsformerna nu är helt förändrade. Sumpskogar och fräkenängar är utdikade, slåttermarker, lövängar och hagar är igenvuxna, stenrösen och ängslador nedrivna, skogsbruk och odlingssystem sker enligt helt andra principer än förr, och tätortsbebyggelse, trädgårdskultur och nya fritidsvanor har gett skilda förutsättningar för olika arters fortlevnad. Vissa fåglar som vi idag ser som självklara besökare vid husknuten var tidigare sällsynta gäster som sågs som illavarslande om de närmade sig bebyggelse. När talgoxen närmade sig gårdarna såg folket det som ett tecken på en sträng vinter, meddelar Linné. Andra fåglar, som uppträdde i stora mängder på gårdstomter och ladugårdsbackar, är numera ovanliga i jordbrukslandskapet.

Skomakaren Jonas Stolt upplevde de dramatiska landskapsförändringarna i 1800-talets östra Småland med skiften, utdikningar och ökade skogsavverkningar samt de konsekvenser det fick för djurlivet. Han skriver 1875 att gröngölingen med sin ivriga flykt och sitt skarpa skrik nu var sällsynt, att horsgöken, som förr genomkretsade luften i alla riktningar och frågade efter sin »hä, hä, hä, hä, hä, häst«, nu sällan hördes, och att många andra fåglar som tidigare synts och hörts överallt nu var sällsynta. Allt var förvandlat, noterade han. Det vilda var bortrensat, det välbekanta grova och ihållande tjutet från vargar hördes inte mer, ej heller rävens fåfänga försök att skälla som en hund. Skogarna var bortröjda och den tidigare undanskymda bebyggelsen syntes nu lång väg, vattensänkningar och utdikningar hade förvandlat kärr och mossar till åkermark, bondbyarna var upplösta och bebyggelsen spridd, skriver han i sina minnen.

Den fågelkunskap som beskrivs i denna bok hör alltså hemma i ett äldre produktionslandskap, med andra förutsättningar än dagens. Åtskilliga fåglar utgjorde förr regelrätta villebråd i en förråds- och naturahushållning där människorna i stor utsträckning livnärde sig på vad man själv kunde producera och ta tillvara av lokalt tillgängliga biologiska resurser. Nuförtiden kanske vi har svårt att föreställa oss den betydelse som fångsten hade för hushållens försörjning i mellersta och norra Sverige. Många fågelarter var föremål för fångst och jakt för köttets skull. Äggtäkt var vanligt förekommande: man samlade in ägg av olika andfåglar, måsfåglar, vadare och en rad andra arter, även ugglor, för att ha till föda. På Öland använde bönderna förr ägg från långnäbban, rödspoven, till pannkakor och svinmat, uppger Bertil Hanström. Även andra delar av fåglarna togs tillvara. Inälvor kunde nyttjas som medicin, fjädrar och dun hade allehanda tekniska använd( 15 )

16

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

ningar, klor och näbbar begagnades till redskap eller i magiska sammanhang, och av skelettdelar förstod man att göra leksaker. Barn har i alla tider också tagit hem ungfåglar och fött upp dem som ett slags sällskapsdjur. Erik Modin berättar att han i sin barndom, ej utan strapatser, klättrade upp till ett sparvhöksbo och hemförde en vitullig unge, »vilken tämjdes och beredde oss mycket nöje«. Hemförda fåglar kunde också nyttjas i hushållet. Från södra Sverige rapporterar Johan Fischerström 1781 om infångade brushanar: »I Skåne har jag ofta sedt dem gå i husen hemtamde. Will man hafwa dem snart och wäl gödde, böra de instängas i mörkt rum, och födas med mjölk och hwetebröd.« Ungar av gäss och svan kunde också tas hem för att uppfödas och sedan slaktas. Johan Wilhelm Zetterstedt skriver från sin resa i lappmarkerna 1832 om en pastor Pehr Rådström i Åsele som uppfödde svanungar: då »de voro 2 år gamla, slaktades de och stektes«. Sedvänjan var utbredd i nordligaste Sverige.

Självfallet har man också hållit tamfåglar, såsom höns, gäss och ankor.

För mången bondkvinna och torparhustru utgjorde tamfåglarna ett eget kapital som var viktigt att vårda och förvalta. I prästgårdar, läkarebostäder och herrgårdsgemak höll man till och med sångfåglar i bur – mest grönsiskor, steglitsor och hämplingar – men även, åtminstone sedan början av 1700-talet, en och annan importerad kanariefågel. Även allmogen höll ibland sångfåglar i enkla träburar, och för många bondpojkar var det en möjlighet till inkomster att snara eller fånga domherrar och grönfinkar för att sälja dem på kyrkbacken.

Det fanns även andra skäl att hålla fåglar i hemmen: »Det är wäl ledsamt at föda foglar i et rum utan bur, i anseende til deras smuts, men får denna flyga lös, som här sker på et och annat bondeställe, så skiljer han huset snart wid flugor.« Det är naturforskaren och prästen Pehr Osbeck som i slutet av 1700-talet ger oss denna spännande interiörbild från södra Hallands allmogemiljö. Fågeln som han benämner med det halländska lokalnamnet flygfängare känner vi idag som buskskvätta. Sedvänjan att hålla fåglar friflygande i stugorna som skadedjursbekämpare finns belagd från flera håll i Norden, men uppgifterna är ganska fåtaliga. Förmodligen var den utbredd här och var, något som Osbecks uppgifter från Halland vittnar om, även om dokumentationen är spröd. Olof Christoffersson berättar dock från skånska Skytts härad att när kungsfåglarna på hösten återkom i trädgårdarna fångade man några genom att med en i tjära doppad täckekäpp peka under buken på fågeln när den satt i träden. Det var mycket lätt, men man måste ( 16 )

de n f ol k l ig a or n i t ol o g i n

17

akta vingarna så att det inte kom tjära kom på dem, för då kunde fågeln inte flyga. Tjäran tog man bort med litet svinflott, och så släppte man in fåglarna i stugan, där de snart blev alldeles orädda och flög fritt omkring i rummet och fångade flugor. Så snart de hade rensat rent för flugor flög de ut igen, men de kunde vara kvar inomhus upp till ett par veckor. Det hände också att man på samma sätt fångade gärdsmygar och rödbröstare, det vill säga rödhakar, men de blev aldrig tama, utan smet ut så fort tillfälle gavs, allt enligt Christoffersson.

I Halland fångades buskskvättan för att sedan släppas fri i bond­ stugan där den jagade ohyra.

( 17 )

Ingvar Svanberg

i ng va r s va n be r g har ­tidigare givit ut flera b­ öcker inom den i Sverige relativt nya disciplinen e­ tnobiologi, det vill säga studiet av människans bruk av och föreställningar om växter och djur i det för­industriella samhället. På Dialogos har han bland annat utkommit med Siske­burar och guldfiskskålar. Ur sällskapsdjurens kulturhistoria (2001), Däggdjur i svensk folklig tradition (2007), Groddjur och kräldjur i svensk folklig tradition (2009) och Folklig botanik (2011).

Fågla

INNEHÅLL

i de t f ör i n dust r i e l l a Sverige var ett visst mått av fågelkunnande nödvändigt för att klara av tillvaron. Man lade märke till de olika fåglarnas uppträdande, e­ ftersom man därav menade sig kunna utläsa stundande h­ ändelser, väderlek, årsväxt eller rent av krig. Och i fåglarnas läten t­ rodde man sig kunna uppfatta dolda budskap.

I Fåglar i svensk folklig tradition tränger Ingvar S ­ vanberg ned i tidsdjupet och studerar den folkliga ornitologin under 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Här framträder en omom­fattande och sofistikerad fågelkunskap. Boken är en rik skildring av den folkliga ornitologin i Sverige och ett m ­ yller av namn och platser. Här ges inte bara svar på hur en fågel använts, benämnts eller uppfattats, utan också när, var och av vem informationen har getts.

Ingvar ­Svanberg dialogos

di a l o g o s isbn 978-91-7504-258-9

i svensk folklig tradition

Alfågel Beckasin Bergfink Blåhake Blåkråka Drillsnäppa Duva Ejder Fiskmås Fjällgås Glada Grissla Gråsparv Gröngöling Grönsiska Gulsparv Gulärla Gärdsmyg Gök Göktyta Häger Härfågel Järpe Kaja Knipa Kornknarr Kornsparv Korp Kråka Kungsfågel

Labb Lappmes Lavskrika Ljungpipare Lom Lärka Lövsångare Morkulla Nattskärra Nötkråka Ormvråk Orre Rödstjärt Sidensvans Skata Skrake Snöskata Snösparv Sparvuggla Spillkråka Stare Stenskvätta Stork Stormsvala Strandskata Strömstare Svala Svan Svart stork Svärta

Sädesärla Talgoxe Tallbit Talltita Taltrast Tjäder Tofsmes Tornsvala Trana Trädkrypare Uggla Uv Vipa Örn