Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?
kämpar emot med ökad insikt om allvaret i en alltmer avtagande manlighet. Jag funderade på om jag skulle fälla en massa syrliga kommentarer eller låta min son se skiten ocensurerat. Vår besökare såg på tv:n med halvt öppen mun. Jag vinkade mot balkongen för att flagga för paus från barnens instängda värld. En blå skurhink med is i botten välte omkull när balkongdörren öppnades, bara för att visa hur jävligt det är med vintern, kommenterade hon. Veckan därpå ringde hon – som i texten här får heta Anna (vi kom överens om att jag inte skulle nämna hennes riktiga namn) – lite oväntat och ville prata om en kontroversiell händelse på hennes sons dagis. Det hade blivit bråk och hon hade begärt att personalen skulle skaffa en ordentlig utbildning. Fröknarna hade blivit asförbannade. Hennes och mitt telefonsamtal: Anna: Jag känner som jag måste ta reda lite riktig information. Kan du inte berätta vad du vet? Prata du inte om någon genuspedagog eller vad du sa? Var man får tag på en sån, till exempel? Jag (S): Alltså, jag vet egentligen ingenting om det. A: Men du skriver den där texten, gör du inte? S: Jo fast, fan, jag har jävligt dålig koll. A: Verkligen?! Vad är du skriver om då? S: Jag hade inte direkt tänkt skriva så mycket om hur allt ligger till. A: Nähä? S: Nä, mer bara argumentera för... Alltså, vad är det som har hänt? A: Alltså, hel galen, jag kan förklara mer detaljer en annan tid, men det känns som väldigt mycket inte ok att låta det passera förbi. Dessutom det är en bra tillfälle till sätta igång nåt på den där jävla dagis. Them is crazy, I tell you. Det var en tjej hon ramla från en gunga och min son du vet, han la sig uppe på henne och jucka... S: Va gjorde han sa du? A: Ju-cka! A, och han slutade inte till en fröken lyckas slita honom loss från den flickan.
79