9789173893176

KÖNSKRIG

Elin Alvemark & Tove Leffler (red.)

Könskrig © Författarna och Bokförlaget Atlas 2007

Bokförlaget Atlas, Drottninggatan 83, 111 60 Stockholm www.arenagruppen.se Bokförlaget Atlas är en del av Arenagruppen.

Grafisk form: Sanna Paananen Tryck: ScandBook, Falun 2007 Isbn : 978-91-7389-317-6

Förord

Hej! Idén till den här boken fick vi för lite mer än ett år sen. Vi ville ge ut en bok som visar på alla de tankar som finns kring jämställdhet och feminism i dag.

När texterna väl började strömma in, insåg vi att den här boken tar upp mycket mer än det som vi först avsåg. Det här är en bok som utmanar alla möjliga normer och värderingar.

Vi ger ut den här boken för att vi vill förändra världen! Vi vill att människor ska sluta förtrycka sig själva och andra. Vi tror att vägen till frihet handlar om perspektiv.

Hur man ser på saker. I den här boken vill vi visa att man kan se på andra människor och sig själv på fler sätt än de som dominerar vårt samhälle. Speciellt när det gäller hur vi ser på våra kön. Titeln Könskrig har vi valt för att det finns en uppdelning och ett krig mellan könen och vi vill inte ha det så. I stället är den här boken ett krig emot könet som konstruktion och de begränsningar som denna konstruktion skapar. Det handlar inte om att döma, utan om att nyfiket granska och ständigt förlåta.

I vår bok skriver människor som aktivt har antagit perspektiv på sig själva och världen. Gjort många aktiva val, det räcker inte med ett! Vi vill visa deras perspektiv och vi hoppas att du blir inspirerad att börja göra dina egna uppdelningar och sammankopplingar utifrån dina egna perspektiv.

Vi är lika och vi är olika. Vi delar upp oss och vi för ihop oss. Så är det. Men låt ingen annan bestämma hur du ska dela upp dig.

Trevlig läsning!

Elin Alvemark & Tove Leffler

Let’s talk about sex

Let’s talk about sex

I Bon nummer 37 som kom ut våren 2007 finns ett samtal om sex. Eller egentligen tre olika samtal som satts ihop till en artikel. Jag fick frågan att vara med i ett av samtalet. Jag svarade ja av samma anledning som gav mig och Elin idén att sätta ihop den här antologin. Allt vi gör är politik. Samtal är politik, relationer är politik och sex är politik. I sexet manifesteras våra könsroller kanske mer än någon annanstans.

Därför måste vi prata om sex.

När sexsamtalet publicerades blev det kritiserat och omdebatterat. Den allmänna åsikten verkade vara att samtalet mest var skvaller och att analys saknades. Linda Skugge skrev att texten var så grov att den inte lämpade sig för publicering. Nej, just det. Vi ska ju inte prata om sex, det är privat. Andra menade att inget nytt kom fram. De allra flesta verkade ha blivit illa berörda på något sätt och väldigt få ville se samtalet som den politiska handling det faktiskt var, bara genom sin existens.

I ett samhälle där det offentliga rummet anses vara översexualiserat och där sexbilagor och frågespalter och tips och goda råd sköljer over oss, är det svårt att föreställa sig att vi pratar för lite om sex. Men jag menar att det är så. Vi talar alldeles för lite om sex. Det vi får är rubriker i Vecko-Revyn om hur du, som tjej, bäst tillfredställer din kille oralt. Eller en artikel i Moore om att inte knulla för långsamt, för då torkar brudens fitta.

Det handlar om normer att passa in i och regler att följa. Krav. Men så fort det börjar ställas frågor om varför, eller kanske till och med varför inte, kommer försvaret: – Sex ska faktiskt vara mystiskt.

– Mitt sexliv är faktskt privat.

11

– I sängen vill jag inte tänka, bara vara.

– Om man överanalyserar försvinner njutningen.

My ass!

Det är mystiken kring sex som boxar in oss i könsroller överallt i samhället och gör det omöjligt att fatta hur vi ska ta oss ut, både hemma och på andra ställen.

Det stora problemet med sexsamtalet i Bon var inte att analysen saknades efteråt.

Men följdfrågorna i rummet. Där och då.

Varför gillar musikern Lasse Lindh så mycket att vara man och att dominera?

Hur kommer det sig att journalisten Quetzala Blanco helst ser att två sextonåringar suger av en ful lärare, när hon får iscensätta den ultimata porrfilmen? Och varför tycker hon att tjejer måste vara brunbrända och snygga, men killar får vara fula?

Hur kommer det sig att både Quetzala Blanco, dokusåpabruden Marie Plosjö och författaren och musikern Karin Ström har det manliga perspektivet i sin sexfanatasier? Att Marie Plosjö till och med går in i mannens känsla när hon har sex? Vad beror det på att hon vill vara mannen, men att författaren Sigge Eklund säger att han aldrig har fantiserat om att vara kvinna? Varför tänder journalisten Anders Killander på kukar som ser ut som hans egen? Och varför går jag igång på analsex?

Läs stycket ovanför igen.

Beteendena och tankarna där är oroväckande lika de könsmönster som finns i vårt samhälle.

Av de publicerade samtalen utläser jag att; både män och kvinnor tänder på kvinnor som är till för killen och att titta på kvinnan.

Att gå in i den manliga blicken, i sexet och i världen. Om både män och kvinnor tänder på att kvinnor förnedras är det kanske inte så konstigt att det främst är kvinnor som har skitjobben. När tjejer går igång på att serva i sängen och själva inte vill bli slickade eftersom de vill vara ”den perfekta älskarinnan” (Quetzala Blanco), är steget inte långt till att serva i hemmet och även i samhället i stort. Och må dåligt av att bli uppassad. Om en stor klitoris ”förstör” sexet (Lasse Lindh) men en stor kuk förhöjer (säger typ alla), hur mycket förstör då inte en kvinna som tar plats mentalt? Och hur inspirerande måste det inte vara med en man som brer ut sig på alla ledder?

Om nu både killar och tjejer går igång på den snuskiga mannen men tjejen

12

Let’s talk about sex

fortfarande bara får vara skitig på insidan, är den otillåtande utseendenormen för kvinnor i modevärlden inte längre märklig.

Det är så många delar av vårt samhälle som använder sig av det sexuella begäret i sitt utryck. Modebilderna gör det, reklamen gör det och all form av kultur gör det.

Att dessa yttringar påverkar oss är en mer eller mindre självklar sanning i dag. Hur kommer det sig då att vi inte tror att vår skeva bild av sex inte ger tusentals ringar på vattnet?

För mig berättade samtalet allt det här. Även om det bara är 16 låtsaskändisar som är med. Don’t think they’re special. De är precis som alla andra, varken bättre eller sämre. Varken smartare eller dummare.

Plötsligt är det kanske inte speciellt konstigt att vi inte lyckas få de där jämställda lönerna hur mycket vi än pratar om det. Den ojämna könsfördelningen i bolagsstyrelser blir inte är ett dugg förvånande. Vår våldtäktsstatisik är helt naturlig och plötsligt kan jag undra varför inte fler män slår sina fruar.

Nyligen kom en kartläggning över de 300 mest framgångsrika filmerna i Hollywood.

50 av dem hade en ickevit man i huvudrollen. Lika många innehöll en sexuell scen.

Ingen av dessa filmer var desamma. Det betyder alltså att den ickevita mannen får vara agent eller actionhjälte eller komiker, men inte samtidigt en älskande man. Ska han ha sex är det i porrfilmsmiljön. På det viset hamnar även den svarte mannen i samma fälla som kvinnan traditionellt, nämligen hora eller madonna. Det ena eller det andra. Hjälte eller djurisk sexmaskin. Inte både och, inte hel människa. Detta hänger ihop med hur vi ser oss, i sängen och i relationen i stort. Flickvän, inte sexfantast? Sexfantast, inte flickvän? Piedestalen, jag vill slå sönder den.

Det ville jag när jag satt i Bon-samtalet på Berns i mars 2007 också. Jag ville ge en annan bild (om jag kunde) och jag ville utmana mina egna, inte så flexibla, tankar vad det gäller sex och vad det gäller det mest privata över huvud taget. Jag skulle kanske vilja knulla runt, se sex som en grej att dela med flera likväl som musikupplevelser, semestrar eller mat. Men i verkligheten hamnar jag lik förbannat i sexulla och relationella mönster jag inte vill vara i, så fort jag har sex med folk. Hur utmanar jag mina normer? Hur gör jag för att inte hamna i roller jag inte vill vara? Sexet

13

hänger ihop med kärlek. Det vet vi. Men i vår kultur är de bisarrt kraftigt länkade. Vi pratar inte så mycket om sex och vi pratar inte så mycket om kärlek heller, egentligen. Därför bidrar de till att förstärka varandras dåliga sidor.

Hur kan vi ha sex annorlunda. Hur kan vi vara nära annorlunda?

Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara när folk frågar mig om min första kärlek. Mina lesbiska erfarenheter i dagisåldern – trevande, nyfikna? Pojken som jag alltid lekte med när jag var två? Som hette Mattias. Den där killen jag faktiskt verkligen sa att jag var kär i när jag var åtta? Tjejen som flyttade till Swaziland när jag var fjorton och som jag grät floder över? Som fick mig att skriva i min dagbok att jag inte ville leva om hon inte fanns bredvid mig.

Mina största kärlekar har aldrig varit de som jag varit ihop med i traditionell mening. Kanske inte ens de jag har haft sex med. Jag har sökt mig till folk som har varit gifta, haft andra relationer, varit intresserade av andra killar eller tjejer, eller bara inte riktigt placerat mig i flickvänsfacket. Jag har egentligen väldigt sällan velat placera mig där själv.

Men jag har ändå alltid undrat vad det är för fel på mig. Jag har tänkt att jag skiter i allt vad kärlek är. Jag har fått menande eller välvilliga kommentarer. Kanske var jag inte mogen att binda mig än? Kanske återupprepade jag relationen till en frånvarande men älskande far? Oavsett förklaringsmodell var det hos mig som både omvärlden och jag själv sökte felet. Aldrig slog det mig att det kunde vara den tvångströjelika tvåsamhetsnormen som inte passade mig. Det var i stället jag som inte anpassade mig till flickvänsrollen. Fast jag ville. Eller någon del av mig ville.

Men jag kunde inte.

Jag är inte bekväm med begreppet olycklig kärlek. Jag vet egentligen inte vad det betyder, men det var det jag och omvärlden menade att jag sökte mig till. Jag kommer alltså i den här texten att använda det begreppet om kärlekar som rör sig utanför den traditionella tvåsamhetsnormen. Kärleken till den som redan är inne i en annan relation, kärleken till den inte helt närvarande, kärleken till den som inte kan ge allt eller den som befinner sig på massa andra ställen också, samtidigt, eller kärleken till den som jag själv inte vill vara med 24/7.

14

Let’s talk about sex

Jag menar att denna ”olyckliga kärlek” på flera sätt ändå öppnar för andra och fler möjligheter än den ”lyckliga tvåsamheten”. Så fort jag rör mig utanför normen blir nämligen rörelseutrymmet större (om än så lite). Som ”flickvännen” är jag redan definierad tusen och åter tusen gånger. Den historien är redan berättad. Det är som julafton, vår bild av vad det ska vara i vårt samhälle är så nedärvd i oss att det är stört omöjligt att göra annorlunda. Hur gärna vi än vill. Det blir ändå nästan alltid ungefär likadant. Och även om rollen flickvän också borde omdefinieras, utvecklas och skrivas om, kan den uppgiften, i ett patriarkalt samhälle, te sig oöverstigligt svår.

Om jag inte sätter definitionen flickvän på mig själv, finns det större möjlighet för mig att definiera min roll. Vem jag ska vara och hur jag ska vara. Det är inte enkelt förstås. Det är faan piss-svårt! Friheten att skapa sin egen definition är skrämmande, svår och en utmaning hela tiden, samtidigt som det lockar och kittlar. För lika mycket som det begränsar att någon annan har skapat mallen för mitt sätt att leva, lika skönt kan det vara. Som en religion – något att hålla i handen. Bränner jag den heliga skriften är jag plötsligt helt ensam. Jag – och kanske de runt omkring mig – måste uppfinna mig och mitt liv på nytt varje dag. Det finns ingen handbok att läsa.

Det finns ingen manual att följa.

Men alla de saker som kan kännas som måsten, minimeras. När jag ska vara hemma. Hur ofta han ska klappa mig på håret. Är det dåligt om han inte kysser mig på morgonen. Är det dåligt om jag inte vill hänga tre dagar i rad? Misstänksamheten baserad på att allt inte är likdant varje dag – som det borde vara – finns inte där och förpestar luften.

Hur knullar jag då? Hur ringer jag? Hur bråkar jag? Hur pratar jag? Hur lever jag?

Det är nya marker att beträda och att utforska hela tiden. Men kanske blir jag lite mindre mitt kön och lite mer människa? För det är den dagen jag ”blir ihop” som den klaustrofobiska flickvänskorsetten snöras runt mig. Det blir svårt att andas och plötsligt finns helt andra regler och de är otroligt könade. Därmed inte sagt att pojkvännen har det lättare – naturligtvis inte. Jag vet killar som inte vill vara ihop, eftersom de upplever att de blir ”elaka” i parrelationer.

Det här gäller ofta samkönade relationer också. Så fort vi är ihop, blir jag en annan människa – eller en kvinna (flickvän) och inte människa.

15

För mig har alltid – mer eller mindre medvetet – valet att stå utanför parrelationen varit mer lockande.

Trots att omvärldens kommentarer och pikar bygger bilden av misslyckande. Men bara för att definitionen inte finns behöver det inte vara en olycklig kärlek – i motsats till en som gör dig lycklig alltså. Det kan i stället vara den enda möjligheten att hitta en okönad relation. Där samtalet kan fortsätta år ut och år in. Utan skavande formar att passa in i. Där vi kan fortsätta lära känna varandra på vårt sätt.

Flickvänsrollen är svår att ifrågasätta. Svår att diskutera sig ur. Men samtalet kring den odefinierade relationen har större dynamiska möjligheter. Vi borde prata om den traditionella parrelationen också, men det är lättare att prata om något annat – något utan definition. Där jag fortfarande får vara människa – utan flickvänsförväntningarna, både från mig själv, världen och den jag är ihop med. I den relationen finns också mer möjlighet för en friare sexroll. Jag kan ställa andra krav och kanske kan den jag ligger med också ställa andra krav, eftersom ingen redan har bestämt hur man har sex i den relation vi har. Varför, hur och analys blir inte tabu, utan en del av den ständiga processen. Vårt samtal om oss fortsätter och således också vårt samtal om sex.

Jag anklagar inte den andra, men jag anklagar inte heller mig själv de gånger jag varit alldeles för mycket mitt kön och alldeles för lite människa i en relation.

Det är enormt svårt att leva i parförhållanden utan att falla in i mönster som vi kanske inte ens själva ser, om vi inte börjar diskutera det privata på ett utmanande och ordentligt ifrågasättande sätt.

Jag vill uppmana till fler samtal om det som vi kalla det mest privata. Om att älska och att älska med.

Ingen av oss är fria från strukturen. Särskilt inte när det kommer till saker som sex, sexualitet och relationer. Men eftersom vi aldrig pratar om det på riktigt, är det svårt att fatta varför man gör som man gör.

Varför vissa saker känns fel, men alternativet känns lika fel det? Det är väl det som kallas att vara fångad i en struktur? Rörelseutrymmet blir minimalt.

Men om vi ska kunna göra något åt det måste vi diskutera det. Både offentligt och privat.

16

Let’s talk about sex

Vi behöver fler samtal om sex och inte färre, helt enkelt. Fortsätter vi att lägga locket på våra sexualvanor och preferenser kommer vi aldrig att komma åt de politiska orättvisor som finns. Sovrummet är ingen isolerad ö. Och så länge vi tror att det vi gör där är ”naturligt” kommer detta ”naturliga” beteende påverka alla våra sociala relationer.

Sexualitet är skrämmande, uppenbarligen, och ett sätt att förändra samhället är att göra sexet mindre skrämmande och mystiskt.

Makten kan förskjutas först när vi även börjar ifrågasätta våra roller i sängen och i relationer. Så länge makten håller greppet om vår sexualitet och vårt sexliv, står den fortfarande förhållandevis säker. Därför är vårt smusslande med sex, det bästa sättet att låta normen bestå.

17

Kom ut, g책 ut, st책 ut

Kom ut, gå ut, stå ut

Tjejerna som skulle på klubb – Har du brun mascara? Fan den här dyra extension-super-grejen gör bara spindelben.

– Pincett?!

– Nej, plocka inte mer nu!

På handfatskanten trängs sju olika läppstift med tandkräm och tvålkopp, men det slutar såklart med att alla delar samma färg. I spegeln ser golvet ut som om en tvättkorg exploderat och det kryssas med klackarna mellan kjolar, toppar, halsband och en miljon ögonskuggor.

– Finns det bara päroncider kvar?

I trapphuset börjar en del ångra sina öppna sandaletter och tunna tights. Det har inte blivit riktig vår än, men det kommer lösa sig när vi väl är igång med dans och drinkar. Porten slår igen bakom oss och huden knottrar sig på benen. Luften är ruggig, men asfalten är i alla fall torr. Vi går upp till korsningen vid Nobeltorget och svänger ner mot Folkets Park. Den sista cidern skickas runt mellan oss. På trottoaren mittemot, utanför den nattöppna hörnaffären, står några grabbar och visslar eller gör konstiga läten. Vid rödljuset har två bilister kört upp bredvid varandra och känner på gaspedalen i väntan på grönt. Amiralsgatan sträcker ut sig framför oss.

Lång, mörk och kall visar den vägen mot centrum.

Detta är en klassisk berättelse om att leva och lära. Om att ge sig själv en andra uppfostran när du inte tycker om den första. Det är också en berättelse om det kvinnoförakt som genomsyrar vårt samhälle och som aldrig blir riktigt tydligt för en

21

kille innan han tar på sig en kjol. För många år sen fick Nina Björks bok Under det rosa täcket mig att bli intresserad av feminism. Duktig boknörd som jag var lärde jag mig snabbt rätt uttryck och argument. Jag läste genusvetenskap på universitetet och kände mig upplyst. Där satt jag i lärosalen och märkte inte hur ofta jag räckte upp handen, hur min välsmorda käft slängde sig med akademiska termer som alltid vann argumentationen för att det lät smart. Schyssta snubben, det var jag.

Min utbildning var teoretisk. Under de här åren hade jag förträngt ett återkommande minne från min barndom. Ett av de första. Jag har dåligt minne och min tidiga uppväxt är suddig och blandas upp med vad mina föräldrar har berättat. Som till exempel att jag vid två, tre års ålder kastade leksaker på mammas och pappas gäster. Jag kan se mig själv sitta på vardagsrumsgolvets smutsvita heltäckningsmatta och attackera de vuxna. Men jag är osäker på om jag verkligen minns det, eller bara hört talas om det och sen gjort det till en pusselbit i berättelsen om mig själv. Det finns dock ett viktigt minne som ingen kan ha berättat för mig, eftersom ingen visste om det. När jag var fem eller sex började jag fantisera om att rymdvarelser kom och hämtade mig till sitt rymdskepp, där de med sin oändliga tekniska kunskap gjorde om mig till en flicka.

Grabbarna som följde efter Det visslande gänget som hängde vid hörnbutiken går åt samma håll som vi, men på andra sidan gatan. Det får de göra. Staden tillhör alla. Ändå känns det som att de äger och vi bara lånar den. Överallt syns män, de rör sig fritt och utan begränsningar. Det går fyra män på varje kvinna som är utomhus. Grabbarna följer oss med blicken, de håller sig aningen längre bak. De behöver inte göra något, inte säga något. Budskapet går fram. Vi är sedda. De ser våra rörelser. Det är irriterande men inte förvånande. Det är staden. Ska vi stirra kaxigt eller ignorera dem? Det gör ingen skillnad. Tröttnar de så tröttnar de. Beslutet ligger som alltid hos dem.

Under större delen av mitt liv hade jag varken intresse av eller respekt för tjejers erfarenheter, åsikter, smak eller drömmar. Jag växte upp bland grabbarna. Tjejer pratade om oviktiga saker, de hade mesiga och löjliga intressen. Det fanns inga kvinnor i min skivsamling, inga kvinnor i min boksamling, och inga kvinnor i min

22

Kom ut, gå ut, stå ut

vänskapskrets. Om någon hade frågat mig om jag trodde det var möjligt att i kjol gå fyra kvarter för att köpa cigg, utan att få någon kommentar eller menande blick på vägen, hade jag såklart svarat ”ja”. Stupid boy. Mission Impossible. ”Tjejkläder” betyder att visa upp sig. Punkt. En vän till mig sa en gång att kjol är ett farligt plagg oavsett vem som bär det. För mig som har gått från att se ut som kille till att se ut som transvestit är det ofattbart hur lite av tjejers erfarenheter som når fram till killars medvetande. Att leva skyddad från denna kunskap kräver inte bara att du personligen slipper vissa problem och förväntningar. Det kräver att du över huvud taget inte lyssnar på och framförallt inte respekterar kvinnor. Denna brist är inget annat än en fullkomligt normal manlig uppfostran.

Grabbarna som ställde sig i vägen När vi inte tittar på dem ger killarna till slut upp och vänder tillbaka mot hörnaffären. Vi har kommit förbi Folkets Park och står i korsningen vid Konsum. Till höger leder vägen in till bostadsområden vi aldrig rör oss i, och till vänster ligger en trädkantad allé. Nästan helt mörk av skuggor förbinder den korsningen med Kristianstadsgatans rondell. För några år sen hade Malmö stad ett projekt eller jippo som handlade om att göra staden ljusare. Under en vecka var innerstaden ett surrealistiskt experiment av strålkastare och färgade lampor som mest gav en ont i ögonen och gjorde alla människor till skuggfigurer. Kristianstadsgatans rondell var en av de platser som efter experimentveckan fick behålla sin ljusinstallation.

Rondellen kantas av åtta platta skivor, högre än en brevlåda och lägre än en busskylt, som var och en har fyra kvadratiska lampskärmar i växlande färger. Den är nu ännu läskigare än förut.

Vi väljer såklart bort skuggallén och går rakt över gatan i stället. Såhär lite närmre centrum är det mer liv och rörelse. Många kommer förbi den här vägen under festkvällar, på väg ut eller hem. Vid hörnet väntar nästa gäng. Tre killar täcker trottoaren och vi får svänga ut på gatan. De flyttar sig också. Typiskt. För varje steg vi tar åt sidan går killarna efter. Det tar någon minut innan de är klara med sin charmiga vägkontroll och nöjer sig med att skrika efter oss när vi går vidare.

– Öööh! Vi gillar kaxiga brudar!

23

Ilskan väller genast upp i bröstet. Var får dom luft ifrån? Och vem har ciderflaskan? Jag vill skrika tillbaka, eller ännu hellre klösa ut deras struphuvuden med naglarna. Vad som helst som kan tvätta bort kommentaren. Tvätta bort den klibbiga eftersmaken av deras arrogans. Den kan sitta kvar i ryggmusklerna hela kvällen. Jag vänjer mig aldrig.

Att korsa ett torg är som att gå en tipsrunda eller en hinderbana. Det finns en rad kontroller du måste klara av på vägen. Eller som ett flipperspel. Du måste överblicka bordet, hålla hindren i huvudet och parera dina rörelser i rätt tid. Vad som gör torget värre är att en del hinder skriker på dig att du måste komma dit, du måste svara på just deras frågor. I vägkontrollerna ligger det fina med samhällets traditioner. Trots att det sägs att du får vara som du vill stöter du hela tiden på spärrar som bara öppnas om du är ”normal”. Själv skulle jag slippa en hel del bekymmer om jag inte klädde mig som en tjej. I andra tjejers fall vet jag inte vad som skulle hjälpa.

Jag har alltså gjort en vända på universitetet. Akademien. Där, i alla fall inom sociologi, statsvetenskap, historia, genusvetenskap, medievetenskap och sådana ämnen, ska alla kunna säga ”Fo-kåå”. Michel Foucault var en fransk akademiker som både marxister och managementgurus kan tycka var smart. Ursäkta att jag skriver om skolgrejor, men jag tycker faktiskt han är spännande. Fockan skrev mycket om förtryck, makt, mentala och fysiska fängelser, kontroll, styrning och så vidare. Jag har hört många lärare klaga på att han är så dyster. ”Han har ingen teori om motstånd.” ”Han skriver ingenting om hur en bättre värld ser ut.” Just det. Det är en viktig poäng. Om du beskriver vad som är rätt, hur en människa egentligen borde få leva, så är det en ny begränsning. Fockans poäng var inte hur vi ska leva, utan på vilka sätt vi uppmanas att leva ”rätt”.

Han har till exempel skrivit om fängelsets historia. En noggrann katalog över bestraffning och kontroll. Men när jag läser Foucault känns det fullständigt onödigt att fråga efter motståndet. Hela den smärtsamt långa beskrivningen av tekniker att styra människor fullkomligt dryper av motstånd. Mellan varje rad står: ”Titta vad mycket energi som läggs på att hålla oss på plats!” Motståndet är taget för givet. Sen var han ju också en sån som var ute och bråkade på gatan och blev arresterad. När livet självt är motstånd finns det inte så stor anledning att skriva en teori om varför vi inte vill bli förtryckta.

24

Kom ut, gå ut, stå ut

På samma sätt tycker jag inte det är så intressant att svara på frågan om varför jag är som jag är. Men varför ska det vara så jävla kontroversiellt? Varför ska hela staden tillsammans ta ett krafttag och stirra ut mig tills jag ”skärper mig” och tar på mig ett par byxor? Det är en kjol, snubben. Get over it.

– Det är mitt problem eftersom du är bög. Killar ska inte ha kjol, fattar du inte det? sa en pojke på trottoaren utanför min port. Gå hem nu innan jag slår dig, var hans avskedsreplik. En i mängden av vägkontroller. Jag har inget enkelt svar på varför jag vill ha tjejkläder, men den viktiga frågan är varför hela vår kultur försöker hindra mig från att ha det.

Kjol eller inte kjol. För mig är det ofta en kamp att vistas ute på stan. Jag måste orka sköta mina ärenden i lugn och ro, genom ett myller av blickar, viskningar och en och annan ljudlig kommentar. Omgivningens signaler om att allt inte står rätt till med mig överröstar nästan mina egna negativa tankemönster. Men eftersom de passar så bra ihop slår de sig samman för att leverera ett familjepaket med ångest och självkritik, nu ännu större utan extra kostnad. Det betyder att jag måste kämpa för att våga handla i min egen matbutik igen. Eller ens orka handla färdigt. Blickarna fungerar alltså alldeles utmärkt. De får mig att vilja gömma mig under mitt rosa täcke och aldrig mer visa mig. Jag antar att det är majoritetens politiska vilja, som det heter. Och jag bara ler ett milt leende.

Ni vet klichén om att transor är diviga och självkära? Det är jävligt lätt att hamna där. För att motverka känslorna av skam, böldpest och äckel blir det viktigt att peppa sig själv. Ibland kan enda sättet att försvara sig mot ångest och självhat vara att övertyga sig själv om att du är stadens coolaste, hetaste, fräschaste brud. Och du kan vara så rädd att bli knäckt och sårad att du fnyser åt alla som försöker prata med dig. Det är varken sympatiskt eller konstruktivt. Det är självförsvar. Men nu har jag tappat bort mig. Vi var ju på väg till klubb.

Grabbarna som krävde konversation Efter att ha fått Bergsgatan i sikte har vi blivit lite mer anonyma bland flera andra gäng på utgång. Vi ser några tjejer som kan avleda uppmärksamheten från oss, även om det som vanligt är mest killar som driver omkring. Tårna är frostskadade,

25

skakande knytnävar spänns i sina fickor och kön är gigantisk. Det är nästan dimmigt av röken ur folks munnar.

– Vi skulle haft en termos glögg.

– Ja, vem uppfann iskalla glasflaskor med päroncider egentligen?

– Nån Mallorcapensionär förmodligen, och det är säkert väldigt läskande om sommaren, men vem tog med den hit?

– … det var den sista eller?

När vi går förbi kön på väg mot dess slut sneglar vi diskret på dem som snart ska släppas in. En del leenden, klapprande tänder. Ballerinaskorna och timberlandkängorna är lite mer jämnt fördelade här än ute på gatorna. Å andra sidan är vi fast här.

Så länge vi vill komma in får vi lydigt hålla oss på plats. Och när vi nu står stilla och dessutom i kö till en klubb, då är det på något sätt bevisat att vi väntar på killars uppmärksamhet. Den heterosexuella fen viftar med sitt trollspö…

– Tjena! Hallå tjejer!

De är tre, fyra stycken. Alldagligt klädda i jeans och piké, som skyltdockor på Carlings. En av dem har bytt ut kavajen mot en ny rock som antagligen ska få honom att känna sig som Neo i The Matrix.

– Varför står ni i den här kön för? Häng med till KB i stället!

Replikerna kommer i snabb följd, det är svårt att hålla reda på vem som säger vad.

Vi kallar dom Knatte, Fnatte, Tjatte och Neo. – Tack, vi står bra här, säger vi med överseende leenden.

– Vi har vipkort, kontrar Neo. – Ojojoj då!

Vi kan inte låta bli att skratta, och Fnatte lägger om taktik.

– Men ärligt talat, ni fryser ju, vi försöker bara vara trevliga.

– Ja, precis, var inte så sura, fyller Knatte i. ”Sur” är varningsordet. Det lärde jag mig av pedofilen som inledde sina konversationer med ”se inte så sur ut”, när han raggade på centralstationen i Malmö. Den som är sur bjuder inte till, den är stängd, envis, onödigt negativ. Det är givmilt att försöka muntra upp den som är sur. Att våga smeka kinden till ett leende fast läpparna pressas hårt ihop. Varför kommer den här känslan av att behöva försvara sig?

26

Kom ut, gå ut, stå ut

Ursäkta sig, till och med. Det var inte meningen att se sådan ut… När en främling tycker du är sur är det ofta för sent. Du har redan gjort någon besviken. Ryggmärgen skyndar sig att rätta till. Vara till lags.

Jag var nog lite mer än tjugo år den gången, men gubben gissade på femton. Detta och mycket mer hann jag höra innan jag samlat tillräckligt med självsäkerhet för att be honom dra åt helvete så att alla på bussen hörde. Den reflexmässiga trevligheten kan få en att dela säte med en äcklig gubbe på en stadsbuss alldeles för länge.

När du till slut är säker på att det är okej att reagera ger du dig själv skulden för att inte ha sagt nej tidigare. Säger du nej för tidigt däremot, då är du en snobbig, frigid översittare som sprider kyla i vårt redan känslokalla samhälle. Det var en viktig läxa.

Om jag träffar gubbäcklet igen, ska jag försöka komma ihåg att säga ”tack” innan jag kastrerar honom.

Den här kvällen är vi dock inte tjugo längre och vi haft alldeles för många samtal med killar och gubbar som vi egentligen inte vill prata med. Därför vänder vi bort blickarna och pratar med varandra i stället. Men killarna fortsätter.

– Vad heter ni då? Det här är Knatte, Fnatte och Tjatte. Och jag heter Neo, berättar vipkortskillen för våra ryggar.

– Öh, jag heter inte alls Tjatte, jag heter Mr. Big, invänder Tjatte.

Vi svarar fortfarande inte.

– Vi kanske ses senare, då? Vad har ni för nummer?

– Hallå!? Vi pratar med er!

Knatte ryter till. Nu är han förolämpad. Det är sjukt lätt att förolämpa en kille.

Det är bara att inte säga ”ja tack” när han erbjuder sig att ta hand om dig. Och det finns inget sätt att ta sig ur det. Grabbarna har redan skapat en relation till oss, vi har något på gång. Vi kan vända andra kinden till och le, tacka ja till deras förslag och hoppas att de ska behandla oss gentlemannamässigt. Eller också har vi en giftig konflikt på halsen. Du vet inte om du ska få en spottloska, en örfil eller en hatisk kommentar i nacken när du försöker gå ifrån relationen. En relation du aldrig ville ha.

27

Grabbarna som inte hörde ”nej” Det är dags att ta sig förbi vakterna, det sista hindret innan värmen, toaletter, gin och tonic, dans och andra första hjälpen-saker vi behöver nu. Men ni vet hur den scenen ser ut. Om inte genom personlig erfarenhet så genom tidningar. ”Krogvaktschock!” I stället tänkte jag komma tillbaka till det där med minnen. Det här är bara några år gammalt, men håller redan på att bli en del av en berättelse om mig.

En slags dramaturgiskt upplagd bild som jag använder för att förstå mig själv. Jag är redan osäker på vad som fallit bort i den berättelsen, hur pass konstruerad den är.

Det fanns i alla fall ett par år när jag inte alls hade erfarenhet av äventyret ”lördagskväll på stan”. Under den här tiden gick jag nämligen inte ut.

Mycket hände på en gång. En del stort, annat som en del tycker jag kunde viftat bort. Jag höll fortfarande på med genusvetenskap på universitetet men hade kommit underfund med att jag trots alla feministiska böcker var en man som fick fördelar och mer respekt än mina kvinnliga klasskamrater. Min mamma dog, utan förvarning. Jag bevittnade en konflikt i den så kallade utomparlamentariska vänstern, där några feminister i mycket obehaglig ton anklagades för att ”splittra rörelsen”.

Jag blev paranoid och folkskygg och tyckte att stadens gator var fulla av fientliga hotfulla blickar. Som många andra i min generations medelklass har jag växt upp i ett hem präglat av mina föräldrars fattiga bakgrund. Jag förstod först senare hur mycket familjens rädsla för att avslöjas som ofin arbetat in skammen i min kropp.

Nu var jag övertygad om att jag ständigt gjorde bort mig och förolämpade kvinnor med min närvaro. Sjukskrivningar följde, med lätt depression, panikångestattacker, social fobi med mera – också kallat ”meny 1”. Alltså stannade jag inne. Och upplevde mest staden genom vad andra berättade. Varje telefonsamtal på söndagskvällen, när vi pratade om klubbandet under helgen, innehöll minst en beskrivning av ett riktigt obehagligt praktsvin. Vart och ett av samtalen, var och en av helgerna, handlade om sexuella ofredanden.

Fram till att jag var runt tjugofem visade jag inga tecken på att vara något annat än kille. Inte utåt. Lite svart kajal under ögonen på gymnasiet hade med popmusik att göra, inte kön. Jag uppfostrades av ett grabbgäng. Där lärde vi varandra att tjejer är ytliga, tramsiga och heterosexuella. I mellanstadiet började tjejerna i klassen

28

Kom ut, gå ut, stå ut

klaga på att en lärare tafsade. ”Dom vill bara ha uppmärksamhet”, sa vi killar om deras klagomål. Det låter som en kliché men det är sorgligt nog sant. ”Dom är stolta över att ha fått bröst.” Vi hade analysen klar. Vem skulle jag lyssna på? Läraren var ju en av grabbarna, han kunde prata med oss som en kompis. Och tjejerna ville inte ens vara ihop med oss killar, utan spanade på högstadiet. Det är väl uppenbart att det inte går att ta en sån samling höns på allvar?

– Va?!

– Gin… Och… Tonic!

Några går raka vägen till toalettkön. Vi andra tränger oss fram till baren. Äntligen börjar kroppen få tillbaka värmen. Den knottriga huden lägger sig långsamt. Kinderna som varit frusna och röda blir berusade och röda. Här kan vi stå ett tag, lugna nerverna och känna på musiken. En korthårig brunett i en slappt hängande rygglös haltertopp beställer ett gäng flasköl. David Beckham-frisyren bredvid sträcker på ryggen och drar tillbaka sedlarna han nyss höll fram mot bartendern. Han får försöka beställa igen när brunetten får sina öl. Halternecken hänger irriterande perfekt.

Det är orättvist och overkligt.

– Inte så dåliga tjejer ikväll. Rösten kommer bakom oss. Vi vänder oss just i tid för att se hans kompis nicka och le till svar. Fan vad nöjd han ser ut. Surprise, den här killen har också David Beckham-frisyr. Han som just pratat har en vattenkammad snedbena med tillhörande polotröja. Han stryker sig över håret och vänder sig om.

– Gin och Tonic. Bra val, säger polotröjan.

– Eh… okej? Skulle det vara en komplimang eller nåt?

– Nej. Bara ett konstaterande.

– Då säger vi så…

Stället är packat. Det är trångt i baren, tätt med folk i varje hörn av lokalen, och kylan är ett avlägset minne. Nu borde koftan åka, men det går inte att ta av sig när polotröjan och hans kompis just försökt prata med oss. Dansen vill inte riktigt ta sig in i kroppen. Varken reggae- eller elektronumren har lyckats mjuka upp musklerna än. Vissa människor kan kasta sig ut på dansgolvet och glömma allt annat. För andra sitter blickar, vägspärrar och annat kvar som kramp. Och de flesta killar tror att det är de som ska massera bort den.

29

– Du har ju uppenbarligen bra smak, så frågan är vad jag ska bjuda dig på, säger han, fortfarande med ett leende som om han inte har något att skämmas för. Cosmopolitan? Manhattan?

– Nej tack. Det är bra.

– Jag vet precis. Jag drack en fantastisk drink i Berlin förra sommaren. Hoppas bara bartendern kan…

Vi stirrar som väldresserade hundar på bartendern och försöker ta bort polokillen och hans kompis med tankekraft. Måtte vi få beställa snart. Nåt riktigt slabbigt öl han inte kan sänka sig till att prata om.

– Du kommer älska den här. Ni. Båda två. Polotröjan skjuter fram två höga glas över bardisken. En gemensam blick senare tar vi upp dem och går med raka steg bort från disken. Med glasen högt i handen, och handväskorna framför oss, pressar vi oss mellan de andra gästerna. David Beckham nummer två sitter kvar och skrattar åt sin kompis, men polotröjan är snabbt på benen och griper efter våra axlar med sina händer. Han gräver sig ikapp och fräser med blossande kinder.

– Vad har ni för problem? Varför snackar ni inte med mig? Ni behandlar mig som – ni är skitotrevliga!

– Vi sa nej tack, svarar vi pedagogiskt. Det är inget mellan oss, okej?

– Vadå? Liksom jag bjuder bara på en drink. Jag vill bara prata…

– N. E. J. – Nej till vadå? Jag har ju inte… nej till att prata?

– Bingo. Kan du släppa min arm nu?

– Lägg av, varför kan vi inte prata? Jag är inte ute efter nåt om du tror det. Alla killar tänker faktiskt inte på sånt hela tiden. Ge mig en chans. Du vet ju ingenting om mig än!

Mitt liv som pojke hade varit extremt skyddat. I dag kan jag se en slags före och efter-linje någonstans i mitt liv. Jag är inte säker på var den ska dras. Det är inte att jag började transa, även om det är stort, större än vad jag förmår känna än så länge.

Och det är svårt att säga när det hände, jag kan bara se att effekterna av det är tydliga.

Någon gång, när jag var så gammal att jag redan kunde ha blivit civilingenjör om jag gjort som jag blev tillsagd, började jag lyssna på kvinnor. Och efter att ha lyssnat

30

Kom ut, gå ut, stå ut

tillräckligt länge gick det inte längre att ursäkta män. Som grupp. Ja, jag buntar ihop dom, kalla mig terrorist om ni vill. Det kan låta banalt, ”lyssna på kvinnor”, men jag har ingen bättre förklaring till hur jag uppförde mig som kille, än att jag inte lyssnat. Jag kanske hade hört vad ni sa, men tyckt ni var gnälliga.

Grabben som gick rakt på sak En lång argumentation och en flykt till toaletten senare står vi ute på gården och röker. Den kalla fuktiga luften är nästan behaglig, lite som en raggardusch. Kvällen har än så länge inte gått så bra. Det är bara killar som pratar med en. Så förutsägbart.

Så danslektion på skolgymnastik. Så disko. Klockan har på något sätt blivit en del, i alla fall för surfarkillen som nu glider fram med tändare just när vi rullat cigarett nummer två. Hans alkoholdränkta ögon lyckas utstråla både medvetslöshet och desperation på samma gång, och de blonderade lockarna klistrar sej mot pannan och kinderna.

– Vill ni gå hem ensamma i natt eller? Han lutar farligt och vi blir tvungna att trycka oss mot väggen och hålla bort hans överkropp med händerna.

– Försvinn! Det är något med kroppsligheten. Det klibbiga, tryckande som bara anats som ett hot i kvällens tidigare gnabb har nu blivit kött och hänger från våra axlar. Han drar upp sitt svettiga ansikte mot oss.

– Jag behöver inte sova över. Jag lovar jag är bra.

Det borde inte chocka, och går samtidigt inte att smälta. Vi har tappat viljan att ge snärtiga vinkar för länge sen och väser mellan sammanbitna käkar.

– Gå. Nu. Den tunga ångande amöban är strategiskt snorfull och förstår ingenting. Nästan inget.

– Gillar du att bli slickad?

Det första som hände när vi killar såg en tjej var bedömningen. Var hon snygg?

Verkade hon hyfsat smart (för att vara tjej)? Skulle jag kunna tänka mig att göra det med henne? För tjejer tror jag paradoxen mellan att inte bry sig om det yttre men ändå se fräsch ut uppenbarar sig tidigt. De flesta killar förstår aldrig det orimliga i kraven och förväntningarna. Den schyssta och medvetna killen säger

31

att han föredrar naturliga tjejer, inte så sminkade, och förstår inte att problemet inte gäller smink eller inte smink. Problemet är att det är helt naturligt för alla killar att döma tjejer.

Under en utekväll kan jag ibland, tack vare fina kläder och rätt ljus, tas för tjej. Även på en shoppingrunda i dagsljus, om folk är i farten och inte tittar så noga. Det är viktigt. Inte huruvida folk blir lurade, utan det att jag har erövrat min stad. Ungefär sex år efter att jag stängde in mig, går jag nu rakryggad på alla gator, även om jag undviker kullersten i stillettklackar. Jag har sett att böcker kan ge perspektiv, och att jag lär mig mycket när jag lyssnar. Men min mest värdefulla kunskap, den kommer genom erfarenhet. Genom att gå i kjol genom staden.

Jag förväntas nu uppskatta den här bedömningen jag själv brukat syssla med.

Denna ”underbara attraktion” som heterosexualitetens missionärer brukar lovprisa, även om de halvhjärtat rekommenderar män att vara lite mer civiliserade, ”eftersom många kvinnor inte vågar släppa fram sin sexualitet”. Denna gåva, att få uppskattning för sin kvinnlighet som det heter, har jag alltså till slut vunnit. Enligt en öga för öga-logik har jag väl också förtjänat den. Men den är sjuk. Den går från vardagliga samtal killar emellan, när de snackar om den och den på tv:n eller någon kvinnlig bekant, till betydligt mer kraftfulla uttryck. Män tror att det är en komplimang att behandla mig som ett sexobjekt. Särskilt om de vill dominera och sätta på mig verkar de tro att jag blir bekräftad av att ”bli behandlad som en riktig kvinna”.

I stället avslöjar de vilka sjuka idéer de har om kvinnor. ”Du har höga klackar… tar du i munnen eller?”

Varför gör du så här, när du bara blir sur?

Eftersom jag har haft tillgång till killarnas värld vet jag hur mycket överseende som finns med deras beteende, att killar nästan alltid blir förlåtna. Boys will be boys. ”Han älskar dig.” Det var självklart så länge jag var innanför gränserna, det märktes inte, men nu är det olidligt att se hur killar kan uppföra sig och komma undan med det. Han kanske ”gick över gränsen”, men vem gör inte det i något svagt ögonblick?

Jag har fantasier om att krossa huvuden mot trottoarer, och jag vet inte ens om jag ska söka hjälp för tankarna eller hjälp till att förverkliga dem. Det gör såklart ont

32

Kom ut, gå ut, stå ut

att se killar förminska mina systrar. Samtidigt vet jag att det inte finns så mycket val. Killarna är svin och för den som blir separatist gäller det att vara beredd på utskällningar och hets. ”Hur kan du dra alla män över en kam!?” ”Omvänd sexism!”

Och så vidare.

Det är lätt att dra alla över en kam. Det är bara att sluta förtränga och förlåta.

Om du vägrar prata med en främmande man är du kall och fördomsfull, men varje gång du gör det slutar det med att han vill spänna på dig. Tokfeminism är det vettiga alternativet, men samhällets hat får folk att applådera män i stället. Få saker är så provocerande som kvinnor som inte behöver män. Jag ville inte erkänna det själv till en början, men var tvungen att komma till insikt: feminismen behöver inte mig. Men samhället kanske gör det. Jag är lobbyist. Jag utmanar ert transhat. En åt gången, dag för dag. Och jag gör det i jävligt snygga skor.

33

Relationsanarki

Relationsanarki

Jag skiljer inte mellan vänskap och kärlek. Det är en enkel tanke med stora konsekvenser.

Den 24 januari 2006 skriver Aftonbladets singelbloggare Malin att hon vill gifta sig med alla sina vänner. Hon konstaterar sen att det kanske är det som är så bra med vänner – att man liksom redan är gift med dem. Hon rör vid något som de flesta kommer på vid ett eller annat tillfälle: partners kommer och går, vännerna består.

Det är så självklart sant och allmängiltigt att det finns två sorters relationer i våra liv – vänskapsrelationer och kärleksrelationer. Med vännerna kan vi oftast vara oss själva, i trygga långsiktiga relationer som inte behöver underhållas ständigt och jämt. I kärleksrelationen är allt stort och magiskt och vi blir sårbara till den grad att när kärleken dött vill vi ofta inte ens träffa personen som stått oss allra, allra närmast under lång tid.

Vänskap och kärlek ger oss två olika recept på hur vi får bete oss mot en person baserat på vilken sorts känsla vi känner för dem. Alla vet hur det ska fungera. Det är som en tyst överenskommelse om vad som ska hända om man blir kär. För den som är ”mer än en vän” finns det en plats, för kärlek tolkas bara som sann om den gäller en person i taget. Måste det vara så som alla ”vet” att det är?

Relationsanarki är en idé om befria relationer till andra människor från normerna om kärlek. För några år sen började jag inse att uppdelningen mellan vänskap och kärlek inte stämde med min verklighet. Gränsen mellan vänskap och kärlek var luddigare och suddigare än jag fått lära mig, men ändå blev det så att jag begränsade mig efter vilken sorts handlingar som var okej att göra tillsammans med andra människor enligt de gränserna. Många gånger helt i onödan, som när jag låg brevid en

37

god vän i en säng och inte kunde krama om honom när vi sov för att det säkert skulle tolkas som att jag ville ”nåt mer”. Hela tiden skulle allt man gjorde tolkas för att se om det betydde något i riktningen ”mer än vänner”. Hopplöst, tyckte jag. Kanske ville jag vara kär bara i dag, eller resten av livet, eller bara dricka te en eftermiddag i månaden. Jag ville kunna vara nära människor utan att det innebar att jag förband mig att bli ihop med dem enligt en norm som jag inte varit med och bestämt. Jag ville att olika känslor för människor skulle leda till olika relationer, men inte olika i vilka regler som gällde i dem utan för att människorna var annorlunda och varje relation unik. Min lösning blev att sluta skilja mellan vänskap och kärlek. Jag känner förstås både vänskap och kärlek till människor omkring mig, men jag gör inte olika regler för olika känslor. Att känna kärlek för någon måste inte betyda en viss sorts specialregler i relationen, jämfört med relationer där känslan är till exempel vänskap eller lust att fika.

Men det var något annat också, något mer än att kärleks- och vänskapsfacken inte stämde med min verklighet. De förhållanden jag hade innan jag tänkte om, helt vanliga ihop-förhållanden, drog fram egenskaper i mig som jag verkligen inte trivdes med. Jag blev beroende, svartsjuk och osäker. Efter ett antal försök av varierande längd, allt från tre år till några veckor, fick jag en viktig insikt. Jag bestämde mig för att det inte var personliga problem hos mig som var orsaken till att jag inte mådde bra i mina förhållanden. Det var inte någon svag personlighet som gjorde att jag kände ett ständigt behov att söka bekräftelse hos min partner eller ställa orimliga krav. Med fler och fler feministiska insikter kom också en förståelse för vad som gjorde att jag inte trivdes.

Jag såg att jag spenderade massor av tid med att tänka ut hur jag skulle kunna anpassa mig till min partner och göra honom glad, så mycket att jag nästan helt glömde bort mig själv. Jag köpte inte att det var någon sorts personligt misslyckande som gjorde mig så anpassningsbar – det stämde alldeles för väl in på hur kvinnor blir uppfostrade att bete sig. Hela mitt väsen ville anpassa sig till allt möjligt – det var som en grundläggande impuls som hela tiden fanns där och som jag fortfarande brottas med varje dag. Den impulsen är bra många gånger – den gör mig till en empatisk person som är trevlig att ha att göra med. Men den får mig

38

Relationsanarki

också att vilja ta ansvar för alla andra människor och deras små och stora bekymmer, och den får mig att bli så hjälpsam och angelägen om att inte vara till besvär att det är alldeles ohållbart. Som tjej har jag hela livet fått uppmuntran när jag är snäll och hjälpsam, och olika sorters små eller stora bestraffningar när jag tagit för mig eller tagit plats. Tusentals små signaler från omvärlden har gjort mig till en anpassningsmaskin, som hela tiden är villig att lämna över beslut till andra så att jag inte ska vara till besvär.

Carin Holmberg har skrivit boken Det kallas kärlek. Hon har intervjuat vuxna par utan barn som anser sig själva vara jämställda om hur deras relationer fungerar. Hon kommer fram till att kärleksrelationer kräver anpassning – och att det är kvinnorna som står för nästan all den anpassningen hos heterosexuella par. Varför anpassar sig inte männen då? Hennes slutsats är att det inte beror på att de är elaka, utan på att de är uppfostrade med att de inte behöver anpassa sig. Det är inte manligt, inte attraktivt och därför inget som männen funderar så mycket över. Resultatet blir att det i stället är kvinnorna som gör alla de justeringar av sig själva som krävs för att relationen ska hålla ihop.

När jag läste Carins bok var det som att tusen polletter trillade ner. Jag hade varit tillsammans med flera snälla och bra killar, jag visste att de ville väl och absolut inte var några skitstövlar. Ändå slutade saker alltid med att jag hela tiden anpassade mig för att bli omtyckt, medan de mest fortsatte med sina liv som vanligt förutom att jag ingick i det. Det otäcka var att de många gånger inte ens behövde be mig om anpassning – jag var så duktig på att läsa av situationer och personer att jag hela tiden justerade mitt beteende så att relationen skulle upprätthållas. Bara det faktum att de inte funderade över anpassning själva och att jag gjorde det, ledde till att det var jag som ändrade på mig. Det handlade alltså inte om att killarna var taskiga förtryckare, utan om att en person uppfostrad att anpassa sig i kombination med en som inte är det blir till en relation med ojämn maktbalans.

När jag blev äldre började jag kunna prata om det här med mina partners. Vi kunde prata om att det till exempel verkade lite dumt att försöka uttrycka sin kärlek genom olika sorters frivilliga offer. Jag slutade med saker som att gå hem från en rolig fest för att ge killen därhemma bekräftelse genom att jag uppoffrade något kul

39

för att vara med honom, eller att sluta vara med mina vänner för att visa honom hur viktig han var. På så sätt blev relationerna bättre – vi pratade med varandra och skapade överenskommelser som fungerade bättre för oss.

Men ändå fanns det områden kvar där det var ett fullständigt solklart tvång att anpassa sitt beteende till vad alla visste var kärlek. Det gick absolut inte att gilla flera personer samtidigt, och varje ny person som dök upp i mitt eller partnerns liv var ett möjligt hot mot vår relation. Att prata om någon snygg person som gått förbi, eller att man kunde sakna ett ex var klart tabu. Vissa delar av sig själv fick man helt enkelt stänga av, eftersom ”någon” annan än jag bestämt att de inte kunde få finnas samtidigt som min kärleksrelation. Oavsett vad de sakerna betydde för mig. Även om jag kände att det var möjligt att hångla en kväll med en person utan att det påverkade min kärlek till en annan, så skrek hela omgivningen att jag hade FEL, och att hånglet utan tvekan betydde att jag inte längre älskade min partner. Mina protester berodde inte på att jag ville ha möjlighet att hångla med allt och alla, utan för att jag såg hur det här mönstret följde med kärleken överallt. Någon annan hade bestämt vad som var kärlek, och vad jag kände och hur jag upplevde världen hade tydligen ingen som helst betydelse.

Gång på gång blev det jag som anpassade mig till min killes nycker eftersom jag såg att om jag tog strid för hur jag uppfattade världen så riskerade jag hela relationen. Det var enklare att anpassa sig lite grann, det var ju mest småsaker det handlade om. Mina killar var som sagt inga skitstövlar, och ingen kunde beordra mig att göra något jag inte ville. Sånt accepterar man ju såklart inte, man är ju inget offer. Nä, det var alla de där småsakerna. I stunden är det ju väldigt lätt att välja mellan att göra en liten anpassning eller riskera sin relation, problemet är att alla de här smågrejerna som inte var så viktiga läggs samman och skapar en relation där en person hela tiden viker sig i det lilla. Mina killar märkte det inte ens, för dem så funkade relationen bra eftersom jag såg till att den gjorde det. De blev alla lika förvånade när jag till slut inte ville mer – när det inte var värt det längre. Jag var så trött på att de inte såg alla de små situationer där det skedde en förhandling om vad vi skulle göra och hur – att de aldrig själva såg att det var en av oss som tog hänsyn. De tyckte att jag var knäpp – allt var väl bra mellan oss? Varför kunde jag inte bara tala om för dem vad de gjort

40

Relationsanarki

för konkret, redovisningsbart och rationellt tolkningsbart fel? Men felet var ju inte att de var medvetet taskiga, utan att de bara inte såg.

Min feministiska frigörelse har handlat mycket om detta – att se hur olika situationer uppmuntrar mig till det anpassningsbeteende som det redan är så lätt för mig att ta till. Det viktigaste jag lärde mig av Carin Holmberg och mina egna erfarenheter av att vara ihop med killar var att det inte räcker att hitta en snäll kille. Om han inte tänkt på sin roll som man blir det som vanligt: man själv tänker på anpassning och han gör det inte. Även om han är snäll och älskar en och vill väl. Numera träffar jag bara killar som är kapabla att se sig själva utifrån och vill jobba tillsammans med mig för att bryta normer och komma närmare jämställdhet.

Att inte ha monogama kärleksförhållanden, att inte göra skillnad mellan vänskap och kärlek är både ett sätt att leva närmare min egendefinierade verklighet och att bryta mig ur ett sammanhang som krävde anpassning till ett visst sätt att definiera kärlek. Vill jag då inte anpassa mig alls? Jag blir ibland anklagad för att vara fullständigt egotrippad och inte vilja ta något ansvar, bara flyta runt och knulla med vem jag vill och inte behöva bry mig. Men nä, ansvar har jag inget problem med. Det handlar inte om att ge mig själv ett frikort från att bry mig om människor, varför i hela friden skulle jag vilja ha ett sånt? Det handlar om att jag själv vill välja hur jag ska bygga upp mina relationer och i vilka situationer jag kan tänka mig att anpassa mitt beteende för att kunna umgås och kommunicera med en annan person. Mitt problem är att anpassning används som en så central del i att bevisa sin kärlek till en annan människa, och dessutom att det rör sig om anpassning på ett visst sätt enligt idéer om kärlek som jag inte håller med om.

Jag har en stor tilltro både till andra människor och till min egen förmåga att välja bra mäninskor att ha i min närhet. Jag tror inte att jag behöver ge dem regler för att de ska bete sig bra mot mig. Jag tror inte heller att folk medvetet beter sig illa särskilt ofta, och om de gör det så väljer jag helt enkelt att backa undan. Jag anser mig inte ha några rättigheter att förändra någons beteende eller kräva att de gör något särskilt mot mig för att förtjäna min kärlek. Det jag vet är att genom att släppa de hårda indelningarna av människor i de två relationsfacken så kan min relation till varje enskild människa få vara precis så olik och egen som den behöver vara.

41

Den definieras bara utifrån mitt umgänge med den personen, och vägs och mäts inte i relation till hur jag eller personen känner inför andra. Jag äger ingen, och ingen äger mig.

Alla mina relationer bygger på kärlek, respekt och en vilja att umgås, inte på plikt, regler, uppoffringar eller andras kärleksdefinitioner. Det betyder också att jag inte kräver några särskilda bevis för andras kärlek utöver det jag upplever händer mellan oss. Jag kräver inte sexuell trohet eller umgänge ett visst antal dagar i veckan för att känna att min relation till en annan människa är på allvar. Att inte ställa sådana krav är inte att bli en dörrmatta – det är att respektera andra människor och lita på att de inte behöver tvingas till att bete sig bra genom olika förhållningregler. För vad skulle relationen då vara värd, om en person bara var kärleksfull mot mig baserat på vissa specifika krav? Det är ett gammalt utslitet talesätt att om man älskar någon ska man släppa den fri – något som få människor vågat. För mig är det enda sättet att kunna bli trygg i att jag är älskad – att veta att ingen människa träffar mig av plikt eller rädsla för att få bannor av olika slag för att de inte bevisat sin kärlek på rätt sätt.

De är fria och jag är fri – och effekten nu när jag levt så här i mer än tre år är att jag är närmare mina älskade människor än någonsin.

Att vara så tydlig med att jag är en egen person, ett självständigt subjekt som inte kan ägas och som inte gör anpassningar utifrån givna normer om vad som är kärlek, ger mig frihet från kvinnorollens uppfostrade anpassningsvilja. Det ger mig kraft att se igenom snubbar (och ibland snubbinor) som inte kan kommunicera, som inte kan se vad som händer i en relation och som tar sin egen tolkning av världen för given.

Relationsanarki är ett tankesätt som föddes ur frustration – det är en vägran att acceptera en definition av kärlek som jag inte varit med och bestämt och som inte stämmer med hur jag upplever världen. Det är en vägran att förneka och ogiltigförklara mina egna känslor för att de inte stämmer med normens bild av hur det ska vara. Men det är också ett tankesätt fött ur kärlek – ur en vilja att komma närmare andra människor på ett lekfullt, lustfyllt och kärleksallvarligt sätt.

Vissa trivs bra i monogama kärleksrelationer – andra letar efter alternativ. Jag vill inte att du ska kopiera mitt sätt att tänka kring relationer. Om du gillar det, varsågod

42

Relationsanarki

att använda och inspireras av allt eller valda delar. Vad jag vill är att du ska fundera över vem som har bestämt vad som är kärlek, och om du håller med. Våga utforma ditt eget sätt att älska och uttrycka kärlek i dina relationer, och bryt dig samtidigt ur gamla kvinnofällor av anpassning och beroende. Acceptera inte att ge upp din självständighet i utbyte mot kärlek. Relationsanarki är en uppsättning verktyg och tankesätt som fungerat för mig och andra – ta dem, äg dem och gör dem till dina.

43

Ingalls – En flicksjukdom

Ingalls – En flicksjukdom

När jag var liten och kom hem från skolan brukade jag uppleva en olidlig tristess.

Mina föräldrar tyckte nämligen att fritidsverksamheten var skit så det gällde att fylla luckan mellan sista lektionen och middagen med något som fick mig att glömma att alla andra klasskamrater var på Parkens fritidsgård och lekte runt pingisbordet.

Jag hade en kompis, Sara, som hade föräldrar med samma uppfattning angående svenska fritidsgårdar som mina. Därför hängde vi hos henne på eftermiddagarna och drack O’boy toppat med vidrig spraygrädde, innan vi lekte med barbiedockorna under hennes våningssäng.

Jag minns inte exakt hur och när det hände. Men ganska snabbt ersattes barbiedockorna av skolbibliotekets böcker. Och ännu snabbare hade bokintresset utvecklats till en outtalad tävling om vem som snabbast sträckläste flest böcker. Vi slutade prata med varandra när vi sågs – vi hade liksom inte tid med sånt.

De böcker jag och min eftermiddagspolare läste var ungdomsklassiker nästan uteslutande skrivna av författare födda under 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Som exempelvis Francess Hodgson Burnett och Lucy Maud Montgomery.

Böckerna handlade oftast om föräldralösa flickkaraktärer som beskrevs som lortiga och olyckliga. De väntade alla på en sak – att bli räddade av belevade män som kunde ge dem det de borde varit ämnade för – ett liv i överflöd. Antingen var det den varianten eller tvärtom då berättelsen handlade om huvudrollsinnehavarens morfande från rikedom till fattigdom, där denne i slutet av boken återknöts till författarens romantiserade bild av societeten.

Vi läste såklart även litterära verk av manliga författare som stod staplade i ungdomshyllorna. Mark Twain, Alexander Dumas och Charles Dickens var några av dem. Även

47

dessa berättelser behandlade livsöden utifrån klassperspektiv. Skillnaden var dock att de manliga författarna applicerade egenskaper som mod och självständighet på sina manliga karaktärer. De var dessutom intelligenta och klarade sig själva i slutändan.

Då mitt bokläsande hade övergått till ett läskigt monomant beteende, hände det ibland att jag behövde en paus och i stället slog på tv:n i mitt föräldrahem. Fyran visade repriser av svenska såpor och Lilla huset på prärien, och jag fastnade givetvis för familjen Ingalls liv i den amerikanska mellanvästernstaden Walnut Grove.

Under flera års tid följde jag dottern Laura, pappa Charles och resten av familjens äventyr. Men jag minns att det kändes ganska obekvämt att pappa Charles var så resolut i förhållande till Lauras mamma, som hade sekundär roll i beslutsfattandet.

Charles Ingalls var nämligen prototypen på den ultimata fadern, försörjaren och älskaren (utseendemässigt). När Laura var modig eller envis var hon som pappan, aldrig som mamman.

Hursomhelst blev jag äldre och Sara flyttade till en annan stad. Jag började bry mig om annat än levnadsödena under 1800- och 1900-talets USA. Vid det här laget hade jag dessutom läst den mesta litteraturen som rekommenderades för min ålder.

Så när tonåren erbjöd ett roligare liv var det ganska skönt att man inte hade samma behov av eskapism för att undkomma de mördande tråkiga timmarna. Nu kunde jag i stället hänga med nya balla kompisar, tjuvröka och skvallra om killar på eftermiddagarna. Äntligen var det kul att leva i verkligheten.

Det som dock hade hänt här var att min bild angående vad som är manligt och kvinnligt hade fuckats rejält. I praktiken kunde det handla om att jag tyckte synd om jämnåriga manliga klasskamrater och äldre män som inte klarade av alla de situationer de kunde utsättas för. Mardrömsscenariot var att en kille man var kär i skulle åka på stryk. Inte för att det var läskigt ifall han skulle bli skadad. Utan för att jag ansåg att det inte fanns något jobbigare än när en kille förlorade sin manlighet offentligt. Det skulle dessutom innebära att jag inte skulle kunna vara ihop med honom, eftersom han var så pinsam. På så sätt eliminerades alla som visade tecken på fysiskt svaghet genom att stämplas som töntar.

Samtidigt förmedlade skönhetsidealet att det var karlakarlarnas storhetstid. Välbyggda (och i många fall välhängda!) snubbar som Marcus Schenkenberg, Beiron

48

Ingalls – En flicksjukdom

Anderson och Marky Mark fick tonårstjejer och äldre kvinnor världen över att producera mängder av dregel. Modellerna påminde ganska mycket om Lauras farsa, enda skillnaden var att de bemästrade konsten att puta med läpparna. Det här gick hand i hand med min uppfattning om mannen – han var stark och oövervinnlig – jag skulle bli omhändertagen, inte omhänderta.

Efter ett tag började jag undra om det var något fel på mig. Jag blev ju aldrig kär i någon på riktigt. Bara i fantasifigurer eller typ Leonardo Di Caprio. Det blev ganska tråkigt när mina vänner började umgås med jämnåriga pojkvänner i stället för med mig. Jag fattade aldrig hur de kunde hooka med såna klenisar.

Gymnasieåren var skit, allt var skit och det enda som egentligen var kul var att festa med äldre killar inne i stan. Ändå var jag tvungen att gå på vissa lektioner med inställningen att det inte gick att äventyra slutbetyget allt för mycket. I svenskan var man tvungen att lära sig lite fakta om en fransk författare hette Simone de Beauvoir som alla feministflator med vänsterlugg gillade. När jag skulle åka till Iran något år senare hade jag fått en grov hang-up på pocketböcker, så väl inne på Pocket Shop på Centalstationen gick jag loss på ett tiotal stycken. Eftersom jag inte ville ha mindre koll än någon annan lät jag Det andra könet, som var namnet på den franska tantens bok, följa med i den lilavita Pocket Shop-påsen. Det var viktigt att beväpna sig med så mycket litteratur och musik som möjligt för att slippa umgås med släktingarna under de tre semesterveckorna.

När jag var framme hos min farmor och farfar någon vecka senare började jag läsa Det andra könet. Jag var inte van vid böcker som teoritiserade kring varför saker och ting var som de var. Det var ju sånt man blev tvingad till att läsa av lärarna, inget man valde på eget initiativ. Så egentligen var det väldigt märkligt att jag orkade ta mig igenom en sådan tung bok.

Men den här kändes annorlunda. Jag fick svar på varför jag upplevde mig själv så störd i sättet att betrakta mig själv och min omvärld. Och tydligen var jag alltså inte ensam. Vilket kändes helt fantastiskt. Jag hade dock ingen energi till att göra någon större grej av den nya upptäckten och även om jag köpte liknande böcker senare läste jag aldrig ut dem. Det enda som egentligen hände var att jag förstod varför jag sällan kände mig mätt, när jag skaffade seriösa förhållanden senare.

49

Men det blev jobbigt. Det stressade livet ur mig att jag fortfarande efter alla dessa år hade ett omoget förhållningssätt i relationer med killar. Det gick framförallt inte ihop med mina feministiska ideal. Jag klarade ju inte av att ha en snubbe som var på samma nivå som jag själv – jag ville ha någon som på alla sätt var mycket bättre. Han behövde inte vara så snygg men han skulle vara bra mycket smartare och ha mer erfarenhet av typ allt än vad jag hade. Annars kände jag mig missnöjd. Jag skämdes som fan över det.

På senare tid har jag förstått att litteraturen, filmerna och de förväntningarna jag hade på mig som tjej, som liten, är förklaringen till att det blivit såhär. 1800talsförfattare med kyrkliga ideal må vara bra på att berätta gulligt idylliska historier som var relevanta för den tiden de levde i. Men när det synsättet integreras i dagens barnhjärnor blir det bara katastrof.

Det tog tid att jobba bort allt det här. Väldigt lång tid till och med. Jag har fortfarande svårt att bli attraherad av killar som inte utstrålar manlighet i traditionell bemärkelse. Ni vet, de som skulle kunna åka på stryk. De som ser ut att vara behövande. De åker fortfarande bort.

Fast det har blivit bättre med tiden, med åren, med erfarenheterna. Man når en punkt då man tröttnar på att betrakta sig själv som en hjälplös prinsessa som väntar på att bli räddad. Och den insikten kan bli början till en äkta självständighet som är nyckeln till den sortens trygghet som knäcker allt. Det finns hopp, jag lovar.

50

XXX

xxx

Pojkarna på gården brukade visa mig sina penisar. Jag övertalade – eller helt enkelt tvingade– dem att dra ner sina små kalsonger så att jag fick beundra den hårlösa pitten. Jag skällde på dem när de blev blyga och stressat drog upp byxorna igen. ”Jag hann inte se ordentligt! Det räknas inte…”

De stod i buskarna bredvid den lilla amfiteatern vid lekplatsen, med underbyxorna vid knäna, och exponerade sina snoppar för mig. Några var kaxiga och svängde lite med den och försökte säga snuskiga grejer till mig. Men de flesta skämdes och någon grät till och med. Roligast var när jag fick de blyga att stå kvar lite längre än de tänkt sig. Jag pratade med dem om snoppen och berömde den tills de fick stånd av all uppmärksamhet. Då överöste jag dem med komplimanger om hur snygg den var när den stod upp.

Jag memorerade allas färg, form och storlek och försökte rita av dem. Jag brukade till och med göra diagram innan jag somnade på kvällarna. Den fascinerade mig, denna lilla skinnstropp som dinglade från deras underliv. Jag brukade fråga om den inte var i vägen när de sprang och lekte, om de inte klämde den ibland, hur det kändes att kissa ur den och om den var svår att göra ren.

Jag visste ju hur min fitta kändes – jag kunde verkligen inte acceptera deras tredjeben som något normalt. För mig var penisen ett ufo som bara hängde där.

Och lockade mig.

Men tiden gick och pojkarna tog inte längre av sig byxorna för mig. De drog sig undan och jag fick ensam fantisera om hur snopparna växte i takt med deras näsor, armar och fötter. Vissa borde proportionellt sett ha gigantiska penisar. Själv fick jag bröst och finnar.

53

Alla andra låtsades upptagna av sina liv. Tjejerna skaffade sig pojkvänner och ppiller. På nätterna kunde jag ligga vaken i timmar och grubbla över pojkarnas kroppar. Min var sprängfylld av livet självt och de hade egentligen ingenting. De verkade så svaga och meningslösa. De hade ingen ömsint livmoder, inga äggstockar, ingen klitoris, inga fungerande mjölkkörtlar i brösten.

Min kropp hade förvandlats och jag kunde inte motstå det som den blivit. Jag vaknade på morgnarna och drog i mig lukten av mens och våta drömmar. Min klitoris svällde, bröstvårtorna bad att beröras. Mellan benen där jag var som mjukast spelades ett under upp.

De andra fick jobb och barn. Jag hann inte ens gå på anställningsintervjuer, jag var besatt av min fitta. Jag glodde på den flera timmar varje dag. I spegeln dansade mitt glänsande underliv, öppnat, piggt tittandes fram ur vikingakalufsen, ljust blodrosa, med läpparna i ett leende, doften av fruktbarhet, de olika huderna, mitt lufttorkade kön – min mjuka hårda fitta – och för varje stund jag tittade växte min besatthet att titta. Vi hade nåt speciellt tillsammans, en outplånlig vänskap, som jag njöt hungrigt av. Jag ville förstå och omfamna min fitta – dess själ.

Jag tog foton och filmade men det blev livlösa bilder som missförstod min fittas budskap. Jag satte mig på huk med en spegel under stjärten och målade på akvarellpapper allt jag såg. Men det blev fortfarande bara förvrängningar. Jag smorde in fittan med fingerfärg och rullade sakta mitt underliv mot pappersarken. De kladdiga självporträtten verkade innehålla nåt abstrakt fragment av fittans mysterium och jag sparade dem andaktsfullt. Men ju mer jag studerade dem ju mer insåg jag att det var fittans själva delaktighet i målandet som jag förväxlat med nånting äkta i porträttet. Jag fick erkänna att varken jag eller min fitta kunde måla speciellt bra.

Och medan tiden gick, stråksmäktande oceaner av dagar i ensamhet, förändrades hon och jag. Piedestalen där jag satt henne – dit jag upphöjt henne till konst – kändes som en trång och orättvis plats. Jag älskade fortfarande att beundra hennes livfulla skönhet och hon älskade fortfarande mig. Men hon log inte längre. Hon kunde kasta förebrående blickar åt mitt håll och vid några tillfällen undlät hon missnöjda fnysningar som fick mitt samvete att huka.

Jag förstod att hon krävde en viss förändring i vårt liv. Det var dags att ge mig ut i

54

xxx

världen igen, vi hade suttit stilla för länge. Jag hade tappat bort vad det var hon ville göra med sitt liv. Nu skulle hon få jobba.

Till min förvåning hann jag inte längre än till busshållplatsen förrän en ung man ropade på henne. När jag gick förbi honom för att komma fram till tidtabellen på stolpen fräste han till.

– Din jävla fitta, se dig för!

– Varför säger du jävla till henne?

– Vadå? Vem? Jag snackar med dig!

– Jaha, då missförstod jag.

Jag tittade på honom, uppifrån och ner. När han var tyst såg han riktigt bra ut.

Jag sneglade honom i skrevet för att försöka gissa mig till hur han såg ut men som vanligt avslöjade byxorna inte speciellt mycket. Då var ansiktet mer underhållande.

Blicken under ögonbrynen. Den påminde om pojkarnas för så många år sen. Men det här var en riktig man. Stor näsa, stora händer. Han klädde sig snobbigt i byxor med pressveck och ett litet guldhalsband ovanpå polotröjan.

Jag blev tio igen. Min första impuls att be honom dra ner byxorna fick jag sätta mig på. Vi åkte bussen tillsammans och efter att några hållplatser passerat hoppade vi av och korsade gatan. Vi fick springa de sista metrarna för att inte bli påkörda av otåliga och uppretade bilister. Sen åkte vi tillbaka hem till mig. Han tog min hand och lät mig leda vägen. Min fitta spände sig innanför trosorna, hårt som om hon hade honom inuti sig och aldrig tänkte släppa taget.

Han hängde av sig sin täckjacka i hallen. Sen backade jag in i vardagsrummet och lät honom intresserat följa efter. Knäppte upp jeansen och kravlade ur dem, lät trosorna sitta lite på snedden så som de kasat ner när jag drog av mig brallorna. Min fitta och jag var otåliga och lite uppspelta, blöta som tvättsvampar, förmodligen så att det syntes.

Han såg tagen ut. Eller helt enkelt bara kåt, bulan var lätt att upptäcka i hans bruna brallor. Så jag fick av mig jackan, mitt linne och min behå. Försökte sänka axlarna och slappna av. Jag visste inte var jag skulle göra av händerna – det kändes som om jag inte fick skyla mig, hålla för mina bröst eller nåt – och jag kunde inte stoppa händerna i fickorna längre, så jag bara stod där, lång och blond och naken, med armarna hängande och bröstvårtorna styva som gamla geléhallon.

55

Jag såg att han tittade på dem och jag kände hur hans tystnad susade runt mig i rummet, som osynliga smekningar över mina lår och min nacke. Trosorna hängde som om jag pissat på mig, det hade jag kanske, och han sa fortfarande inte ett ljud.

Skulle han inte röra vid mig? Rummet väntade runtomkring och fyllde min kropp med en hysteriskt växande kåthet. Jag hörde mitt eget hjärta.

Han stod fortfarande med skorna på, hans blick var full av känslor som jag inte förstod. Min mun var full av saliv och jag började fantisera inuti mitt huvud hur han tog på mig, hur hans händer befriade all denna upphetsning och smekte min fitta ut och in.

Jag satte mig på knä, borrade naglarna i mattan och hoppades att det inte rann längs mina lår. Han hukade bredvid mig. Fastän jag stod på alla fyra föll jag handlöst, som om rummet kastade mig runt. Mina ögon tårades och jag försökte svälja klumpen i halsen. Känslorna han fyllde mig med fick inte plats, de trängde sig ur min kropp som svettpärlor i min panna. Jag var rädd att fittan skulle lämna mig, smälta, rinna bort. Och där satt han i sin tjocka tröja och beundrade mig så mycket. Jag sträckte mig efter honom. Men han gled undan och grep tag om min trosa.

Min kropp kortslöts då han äntligen rörde vid mig. Som om ett tjugotal små pojkhänder fingrade frenetiskt kring läpparna, deras grepp halkade runt i slemmet, allt dränktes i ett dån av tystnad, som lock för öronen. Hans händer smekte av trosorna, långsamt tills de hängde i mina knäveck. Han satt bakom mig så att vi såg varandra i spegeln på väggen. Jag kollade för att se om elden som jag kände slå ut ur min fitta syntes i spegeln. Han böjde sig ner för att få syn på henne och jag hjälpte honom genom att svanka hårt och öppna upp ordentligt.

Hon var dunkel. Hon var blöt och mörk och fullständigt trygg. Min fitta väntade och visste vad hon väntade på.

Plötsligt kastade han sig mot mig och kysste henne. Det gjorde nästan ont. Sen lämnade det sista av nåt slags mänskligt förnuft min varelse. All beräkning och sinnesnärvaro försvann lyckligt. Hans mun i oss var gudarnas sista krig. Det var universums ljuvliga undergång.

Och som han kysste oss. Han kokade förmodligen i alla sina kläder och av hettan från mitt innanmäte. Jag vände mig på rygg, drog honom intill, borrade fast hälarna i hans polotröja och svor att aldrig låta honom skilja sina läppar från hennes.

56

Alla hj채rtans dag

Alla hjärtans dag

Det är alla hjärtans dag och jag sitter ensam vid en bardisk i Trollhättan. Vid borden runtomkring sitter tjejer i små grupper.

Bartendern tycker synd om mig och bjuder på chokladhjärtan. Men jag trivs med min självvalda ensamhet och tittar stint ner i min tidning när en gravt berusad man ser sällskapssjukt åt mitt håll. Han heter Janne och berättar om sin son som har gått på Handels, jobbat som fotomodell och knullat med Kayo. Jannes son bor numera i New York och de har inte så mycket kontakt längre. Han säger att han inte kan sluta tänka på sonen. Efter ett tag ber servitrisen den uppenbart överförfriskade Janne att gå hem. Och hoppas att han inte har varit till besvär för mig. ”Han är snäll egentligen. Det finns så många ensamma människor”, säger hon.

Fler män ansluter. Snart är vi fem ensamma män vid bardisken. Ingen väntar på någon. Alla tittar längtande på varandra. Någon försöker starta ett samtal. Vi pratar lite om en firma som en av männen har. Någon berättar om sin före detta flickvän.

Berättelsen om män är en berättelse om ensamhet. Bra karl reder sig själv, Själv är bäste dräng och man ska Sköta sig själv och skita i andra. Mannen ska vara en autonom enhet. Han söker inte hjälp för sina problem för sådana får inte finnas.

I tonåren umgicks vi i gäng men trots det var vi satelliter av ensamhet. Var och en med sin egen lilla omloppsbana. Om man var sugen på en riktigt nära vän som man kunde söka stöd hos så var man hänvisad till Mållgan.

Våra mest intima stunder utspelade sig i duschrummet efter skolidrotten. Vi rullade noggrant ihop handdukarna till piskor och visade vår enorma kärlek genom att prygla varandra.

59

Hem till spegeln återvände jag som en karta över manlig intimitet. Kroppen var blodiga berättelser om vänskap: Knogarna sargade efter ”kronan” och ryggen uppsliten och ömmande efter omklädningsrummet.

Jag började se manligt umgänge som en bristsjukdom. Vår samvaro präglades av en gränslös ängslighet som avhöll oss från att göra allt det som kännetecknar riktig vänskap. Det gällde att hålla sig till sådant som var manligt kodat. Att visa varandra uppskattning var det inte, så det gick bort. Att söka stöd och tröst hos varandra var planeter från manligt kodat, så det var omöjligt. Beröring var otänkbart om den inte var hårdhänt. Utrymmet för vad vi fick göra var så kraftigt kringskuret att man till slut bara kände sig trygg i tävlandet. Konkurrens var tillåtet så det mesta handlade om att vara störst, bäst och starkast. Eftersom den förhärskande mansrollen omöjliggjorde nära relationer lämnades man med begränsade valmöjligheter: Inordna sig i ledet eller ställa sig utanför och umgås med Mållgan.

I filmen Ben och Gunnar – en liten film om manlig vänskap av Killinggänget sägs att det är omöjligt för en man att få en ny kompis efter att man fyllt 30. Kontaktytorna minskar. Lumpen och skolan är länge sen och hur inleder man en vänskapsrelation? Det finns vissa koder. Man pratar inte länge i telefon. Man föreslår inte en fika. Även mellan befintliga vänner reser sig koderna och reglerna. Man hänvisar inte till hjärtesorg, att man längtar efter den andra, eller att man behöver en pratstund om man vill ses. Det är aktiviteter som gäller. Man super och spelar biljard eller badminton.

Har du varit inne i en biljardhall någon gång? Du kommer inte att se särskilt många tjejgäng runt borden och det är inte för att kvinnor skulle vara mindre intresserade av själva spelet än killar. Biljard är det perfekta sättet för män att ta sig förbi blindskären, att bota sin sociala nöd utan att göra bort sig.

Den amerikanska antologin om manlig vänskap, Men’s friendship, nämner fyra hinder för nära manlig vänskap: konkurrens, brist på förebilder för manlig intimitet, homofobi och mäns behov att ha kontroll, vilket gör att de ogärna visar sin sårbarhet.

60

Alla hjärtans dag

Det stämmer säkert. Men vad exakt är det i mansrollsidealet som gör oss ängsliga och konkurrerande?

Kanske stammar det från tiden då männen lämnade samarbete och landsbygd för storstad och konkurrens.

Det är som att någonting säger att en pojke blir man genom att besegra andra män. Då är det klart att det blir svårt att ingå nära relationer. Är man fortfarande man om man blottar strupen för sin medtävlande?

För några år sen gjordes en undersökning som visade att 20 procent av de svenska männen saknar en nära vän. Det råder en social nöd och mansrollen ser ut att var boven i dramat. Spännvidden för vad som anses manligt är minimal och intimitet ingår helt enkelt inte.

Jag tror att det får stora konsekvenser för mäns psykiska hälsa. För det är inte sant att själv är bäste dräng. Alla behöver någon som kan plocka upp en när man mår dåligt, någon som skyddar en från sig själv när man är svartsynt och destruktiv, någon som lindrar ensamheten. Över 70 procent av alla självmord begås av män, tre av fyra som dör av narkotika och alkohol är män och män lever i genomsnitt fem år kortare än kvinnor. Hur många år skulle inte räddas om man demonterade den förbannade mansrollen? Hur många liv? Hur mycket skattepengar?

För 15 år sen saknade var tredje svensk man en nära vän. Utvecklingen har alltså gått framåt. Kanske kan se mäns nära relationer som ett slags jämställdhetsindex.

Mansrollsidealen vidgas, ängsligheten minskar och toleransen ökar. Könsrollerna har inte alltid sett ut som de gör precis just nu och det visar att det finns förändringspotential. Vår ensamhet och sociala nöd är inte ristad i sten.

Mannen som autonom enhet har blivit omsprungen. Själv är inte bäste dräng.

Bra karl nätverkar. Man ska sköta sig själv och söka hjälp av andra.

Den nya generationen odlar sina nära relationer. Homosexualitet ses inte längre som ett enormt brott mot mansrollskontraktet och heterosexuella män kan ha homosexuella förebilder.

På internet är det ingen som bryr sig om vilket biologiskt kön man har eller vem man helst delar säng med.

Så äntligen kanske vi kan lägga den förhärskande mansrollen till handlingarna.

61

Vi behöver inte sån skit. Om vi nogsamt undviker att uppfinna en ny och lika statisk mansroll så kan vi slå oss fria från könsrollsförväntningar.

Alla kommer inte ha vänner, alla kommer inte vara fina och härliga män och människor. Men själva könsrollen kommer sluta resa sig som ett hinder mellan oss.

I Trollhättan fortsätter bartendern att mata oss med chokladhjärtan och chilinötter.

Jag har lagt tidningarna åt sidan och tittar förhoppningsfullt på mobilen. Alla andra tittar också förhoppningsfullt på sina mobiler. Vi pratar om svartsjuka. En av männen säger att det är en ohållbar känsla. Att man måste lita på den man älskar.

Jag frågar om det inte är lite märkligt att det bara är ensamma män vid bardisken och inga ensamma kvinnor. Det tycker ingen. Det blir pinsamt tyst.

Jag promenerar över ett vindpinat torg. I hotellets tv-rum sitter en ensam tysk och dricker vodka.

På nattduksbordet ligger ett fat med geléhjärtan.

62

Några goda råd

Några goda råd

Det var en tydlig känsla av missförstånd; av att ha blivit påkommen med att göra fel, eller egentligen inte göra alls. Andra verkade ha fattat, så när även jag blivit införstådd, var jag snabb att sprida kunskapen. Kunskaper från högstadiet: Armbågar kan vara torra. Tänder kan vara gula. Näsan kan vara sned (titta i profil). Brösten kan vara olika stora. Kunskaper från gymnasiet: Metro på tunnelbanan är inte en morgontidning. Bantning är fusk. Zen och motorcykelboken är inte filosofi. Kunskaper från högskolan: Att blanda ihop ord är tecken på tröghet. Att äta upp allt på tallriken är inte god etikett. Att lämna skäggstråna kvar på hakan tyder på psykisk ohälsa. Att prata om torra armbågar och felproportionerade bröst är inte arkitektur.

Jag är arkitekt ibland. På ett litet kontor ritar jag hus åt privata beställare. Hus där de äter, sover, diskar, gråter, har barn, har sex, har ångest. De husen. Ofta händer det att kunderna tar med sig hemsnickrade collage till första mötet. Inspirationsbilder från Elle och Vogue och Hus och hem. Glada och förväntansfulla inför nya villan med collaget av soffan, soffbordet, draperiet, kaklet och den där tjejen på bilden som liksom alltid hänger med. Hon som visar höstens kappa på sidan intill. Hon ska också in i huset.

Jag föreställer mig deras framtida hem. Jag försöker föreställa mig henne i deras framtida hem: Blanka rengöringsbara ytor, speglingsbara badrum och romantiska barnkammare. En extra korridor som ni vill att hon städar, så gästerna slipper se, det rostfria stålet tål ju inga fläckar. Det förvånar mig inte längre att hon så ofta är med, jag har bara ännu inte riktigt kommit på hur jag ska hantera henne. Hur jag ska berätta för beställarna att deras collagehus är fel hus. Att jag inte alls tycker om det, att det finns andra referenser, andra sorters hem och att

65

tjejen på bilden inte borde vara där. När det är just henne de vill åt.

Och vardagsrummet ska gå i grönt i höst, som ett eko på växthusdebatten, med blommönstrade lampskärmar.

Romantiken flödar på klänningar, väskor och skor – du ska vara söt som ett bokmärke, ljuv som en ros.

Ros, inte plastorkidé.

De lättstädade ytorna ser underligt nog så mycket skitigare ut när man väl spillt något på dem.

Våren 2006 är jag i London. Varje dag på väg till skolan passerar jag en öde byggnad. Med en symmetrisk fasad, en förfallen förgård och en låst snidad järngrind liknar byggnaden ett spökhus. På husets grind hänger en rund svart skylt med texten: ”The Elizabeth Fry Refuge. 1849–1913. To help women in need.” Jag hittar Elizabeth Fry i en bok. Född i en välbärgad familj ägnade hon sitt liv åt att humanisera fångvården. Hon dog 1845. Elizabeth Fry Refuge öppnade fyra år efter hennes död. ”To make provision for a portion of the most helpless and pitiable class of human beings.

Restoring her to the blessings of society, and the comforts of a home.” En anstalt som rehabiliterar kvinnor till hemmets bekvämlighet. Som återställer kvinnor från det förfall vars kur är hemmet. Det är hon igen, kvinnan som ska in i huset.

Lite längre upp på gatan ligger Hackney Square. På torget står ett rådhus, en teater och det lokala museet, en småmonumental glasbyggnad från åttiotalet. Jag besöker museets arkiv för att komma underfund med varför hon ska rehabiliteras, från vad hon ska rehabiliteras.

1851 publicerades en undersökning som visade att i Storbritannien levde 4 procent fler kvinnor än män. Undersökningen spädde på en redan befintlig oro kring syftet med dessa överflödiga kvinnor, eftersom det saknades män nog för dem att bli gifta, oroade man sig över att de skulle vända sig till prostitutionen. En uppsjö studier gjordes för att kartlägga kvinnan och hennes natur. Nu när den ekonomiska produktionen lämnat hemmet för fabriken, var varken kvinnans eller familjens plats lika given. Vad skulle hålla en familj samman när gemensamt arbete inte längre var kärnan i ett hushåll? Vilka skulle då utgöra en familj?

Lösningen presenterades i form av en ny kvinnlighet; Den Nya Kvinnan som

66

Några goda råd

mannens kompletterande motsats. Passiv och vårdande, till skillnad från aktiv och vårdad. En utmärkt lösning på familjefrågan; den progressiva staden fick nu sin reproduktion säkrad i en kvinnlighet som hörde hemma i hemmet. En kvinnlighet som enbart inföll i hemmet. I den föreställningen fanns inte plats för överflödiga kvinnor, och särskilt inte för prostituerade. För att återställa deras anständighet krävdes att de rehabiliterades till ett hem.

I trädgården utanför Elizabeth Fry Refuge fanns en tvättstuga där kvinnorna jobbade.

Tvätten bidrog till hemmets ekonomi och var ett första steg i rehabiliteringen, den som tvättade kvarterets smuts väl hade chansen att få följa med kunderna hem. För det var inte till det egna hemmet kvinnorna återställdes, i det komplexa maskineri hemmet utvecklats till krävdes betjänter och hembiträden. De bästa av hemmafruar vidrörde inte smutsen själva, de blev maskinister i den avancerade konsten att sköta ett hem. Och trots att en syssla efter annan togs över av fabrikerna var det en avancerad konst, det fanns alltid mer att göra. Råd och regler spreds i tidskrifter, noveller och hem-manualer.

Det goda hemmet, det goda moderskapet, den goda inredningen, den passande kärleken, det passande modet. Recept, städråd, medicin, skvaller. I manualerna kom råden numrerade: Enquire Within Upon Everything, hem-manualen som sålde över en miljon exemplar, består av 2 775 regler samt några ordstäv. Varje fläck har en lösning.

Rule 426. To take Stains of Wine out of Linen: Hold the articles in milk while it is boiling on the fire.

I det lokala museets arkiv hittar jag föreskrifterna för Elizabeth Fry Refuge: Kvinnorna upptäcktes i stadens fängelser och mottogs om de anlände under övervakning. Unga och hoppfulla fall föredrogs. Runt 30 kvinnor i taget rymdes på hemmet, vanligtvis stannade de där 3–12 månader tills en passande situation hittades för dem. De fall som då kunde uppvisa ett intyg på bra uppförande från sina husmödrar belönades med en klänning.

Rule 2441. To Remove Freckles: Apply a mixture of lemon juice, Venice soap and bitter almonds to the face and hands. In the morning cleanse the skin by washing it copiously in rosewater.

67

Egentligen är det enkelt. Om man blir Man genom att heroiskt lämna hemmet, så blir man Kvinna genom att stanna kvar. Den Nya Kvinnligheten är direkt relaterad till ens sätt att hantera smutsen. Hon blir hemmet, och hennes uppenbarelse blir en indikation på familjens anständighet.

Rule 217. The Woman who wishes her conversation to be agreeable: Her language will be easy and unstudied, marked by a graceful carelessness, which, at the same time, never oversteps the limits of propriety. Her lips will smile, she will not love to hear herself talk and her eyes will kindle with animation as she speaks. The art of pleasing is, in truth, the very soul of good breeding.

Under året 1884 bodde det allt som allt 98 kvinnor på Elizabeth Fry Refuge. Anledningarna till att de hamnade där var: 61 för stöld, 2 för sönderslaget glas, 1 för oreda, 2 för överfall, 4 för försök till självmord, 6 för olaga lånverksamhet, 3 för falskmynteri, 5 för tumult på fackföreningsmöte, 14 för förargelseväckande beteende. Det året fick 6 av fallen en klänning.

Du ska vara söt som ett bokmärke, ljuv som en ros.

Det finns en annan berättelse om anstalten, den om kvinnorna som valde att arbeta där. De överflödiga kvinnorna och de välgörande kvinnorna. För vissa av dem innebar hemmets kult, ironiskt nog, en möjlig väg till en respektabel offentlighet.

Utsedda till moraliska övervakare fick de anständiga kvinnorna behörighet att lära upp andra i hemmets konster. Så länge de upprätthöll idealen, så länge de spred råden, vaktade de fortfarande gränsen mellan fallet och anständigheten. Med hemmet som förkläde och den vulgära klassen som syfte, kunde de ta plats i offentliga samtal kring moraliska frågor. Sprida den föreställning om det respektabla hemmet som så tydligt sammanfaller med överklassens ideal. Det eleganta och förfinade. Den eleganta och förfinade.

En ljusfylld skönhet högt över takåsarna. En stilfull pärla med luftig elegans. Bara fantasin sätter gränser.

Väl hemma i Stockholm igen, hösten 2006, möts jag av Mio Möblers nya kampanj; ”Möbler som klär dig”. Fem varianter på en kvinna som småironiskt smälter sam-

68

Några goda råd

man med sin soffa/matbord/lampa. Klänningen matchar bordet. Mycket lustigt. Även när hon nu lämnar hemmet, uppklädd i sin finaste blommiga, så är det som om sofftyget följer med henne ut. Som om klänningen trätts på soffan, eller är det soffan som trätts på kvinnan. Det är så mycket av henne här, Den Nya Kvinnan från 1850. Råden och reglerna finns överallt; Möt solen i ny kropp och förgyll livet med tapeter. Oftast med efterföljande utropstecken. De flyter samman, hon mamman kroppen klänningen köket. Trots att hon allt oftare kommer ut, förblir hon den domesticerade kvinnan. Som intim, vårdande, vacker är vägen till offentligheten enklare, även om samma skönhet sen kan stå hinder för vidare förtroende. Så på jobbet är hon snyggare än chefen, på tv är hon snyggast av alla och intar hon staden ska hon helst shoppa. Som en blinkning hem. Spetsen på trosorna är samma som i gardinen.

Jag försöker komma på hur collagekvinnan ska bemötas. Hur kvinnokropparna i hemmen och tidskrifterna ska hanteras. De är ju så uppenbara kropparna, hur mycket vi än tyglar dem. De finns där i husen, åldrande och förfallande tär de och slits. Det nya fräscha erbjuder dem inte så mycket mer än en kontrast, där kroppen oftast förlorar för rostfritt är lättare att polera. Det nya fräscha presenteras som möjligheternas maskerad men rollerna och råden är förvillande lika.

Jag vill ett hem där förfallet ingår. Där speglar är skeva och rollerna fler. Där trenderna rymmer torra armbågar och felproportionerade bröst. Jag vill att det ska vara så enkelt. Men trots detta rycker jag bort skäggstråna på hakan. För hur skulle det annars se ut.

Så sitter jag på jobbet på mötet med kunden som är investor. Han som ska bygga om hönshuset till lyxhem. Sex våningar i rad skinande som på glansigt papper. Vi diskuterar inte kropparna och förfallet, vi pratar försäljning. Vi planerar ekgolv och köksöar och stora fönster med massa ljus. Investorn berömmer ritningarna och jag känner den stolthet som följer erkännandet. Den stolthet som kommer med väl utförda råd. Nästan där, nästan som han, här ska det byggas. Tills han tackar, reser sig och kysser mig farväl på halsen. Sen står jag där i chock och skam och önskar att skäggstråna satt kvar. Jag önskar att det räckte med att skäggstråna satt kvar.

69

Källor Aftonbladet 13 feb 2007. ”Report of the Elizabeth Fry Refuge”, 1851, Hackney Archives Department.

Barbara Ehrenreich och Deidre English, For her own good, (New York: Anchor Books, 2005), sid.14.

Griselda Pollock, ”Excerpts from Modernity and the Spaces of Femininity”, i J.Rendell, B. Penner och I. Borden (eds.) Gender Space Architecture, (New York och London: Routledge, 2000), sid. 154–67.

James Curran, Media and Power, (New York och London: Routledge, 2002) sid. 9. Från att tidigare ha erbjudit några fler perspektiv, strömlinjeformades i princip alla brittiska kvinnotidskrifter runt 1800-talet i en propaganda för separerade sfärer och en kult av hemmet.

Anonym, Enquire Within Upon Everything, (London: Houlston and Sons, 1856). Reglerna är något förkortade. ”Annual Report for 1879”, Hackney Archives Department.

David Morley, Home Territories, (New York och London: Routledge, 2000), sid. 78.

Dorice Williams Elliott, The Angel Out of the House: Philanthropy and Gender in Nineteenth-century England, (Charlottesville: University Press of Virginia, 2002), sid. 11.

DN Bostad, feb 2007.

70

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

En helt vanlig morgon sprang jag till tunnelbanan och hann men förlorade min halsduk på vägen, sen satte jag mig mittemot en kille som jobbade intensivt på olika funktioner på sin mobil och öppnade filer och höll på. Jag var över hela vagnen utseendemässigt, hundra procent utan integritet, den där jävla halsduken och vafan annat har jag tappat. Var är min plånbok, till exempel. Plötsligt gick en porrsekvens igång på ganska hög volym så man hörde två knullande människoröster, en oavslappnad bas och en heliumröst som andades hastigt och pep. Killen med mobilen hade långa svansar näshår som började svaja, men visade förutom det inga tecken på upphetsning och heller ingen stress, utan lät sekvensen spela.

En kvinna som klivit på hade en barnvagn som hon parkerade medan hennes andra unge på sådär fyra-fem i hel gallondräkt klagade på att tuggumit tappat smaken och satte sig vid oss. Mamman använde ett afrikanskt språk som jag inte vet vad heter eller förstår men jag uppfattade irritation. Efter en stund sitter hon där och försöker dra loss tuggummi i moment 22-strängar från pojkens vante och det såg ju rätt intressant ut. Jag hade nyss vaknat och lite dålig styrning på ögonen som låste sig hela tiden. Kvinnan kan ha trott att jag var en blandning mellan synskadad och kär, eller också att jag hade åsikter om hur hon pratade med sitt barn kanske, för hon bytte tonläge och språk och tittade lite på mig. Ur min plastpåse tog jag fram en liten gul bok som jag lånat av min kompis Sara, som handlar om barnindoktrinering.

Oavsett vad folk tycker att barnindoktrinering betyder, handlar den om det och heter till och med Handbok i barnindoktrinering. Den gavs ut 1969. Författaren heter Frances Vestin. Jag tog fram den för att ha något annat att titta på. De andra i sittgruppen tittade också på boken och vi alla tittade på varandra som på cue i en dålig rulle.

73

Det var första gången jag skulle läsa i den boken så mitt intresse var öppet och glatt, men som ett försök att undvika eventuella misstankar om uppfordran vände jag listigt bort titelsidan. På baksidan står något om att det är alldeles för vanligt att vi skjuter upp en aktiv barnindoktrinering tills barnet a) blir lättare att handskas med b) ’förstår’. Men då är det oftast för sent. Både barnet och den vuxne har vant sig vid ett system – det gamla vanliga. (Faktiskt är det exakt vad som står längst ner på omslagstexten. Det är ett så roligt och drastiskt konstaterande att det inte känns meningsfullt att omformulera. Gå tillbaka och tänk citattecken från: ”det är alldeles för vanligt...”, fram till den här parentesen.)

Hela vägen till Skanstull tänkte jag på hur baksidestexten förhöll sig till det jag ville med den här texten och kände mig mycket nöjd, glömde helt bort den generande situationen och grävde fram en flaska vatten och hörlurar ur botten på påsen.

Resten av boken är mycket intressant men jag ska inte citera den något mer. Det finns delar av den jag inte orkar resonera runt eller motargumentera, fast det skulle vara värdefullt och i vissa fall nödvändigt för att inte framstå som helt galen. De allra flesta delar av boken har heller ingenting med den här texten att göra. Du som vill chockeras av hur radikala uppfostringsförslag ett mainstreambokförlag kunde tänka sig trycka 1969 får leta upp Frances Vestins handbok i barnindoktrinering och sköta resten själv.

Det är inte så ofta jag sover på tunnelbanan och heller inte så vanligt att jag missar min station så där på dagtid men jag lyckades denna gång och knappast utan att känna en klump i halsen stort som ett arsle för jag hatar extra mycket att vara försenad i egenskap av förälder. Och dessutom klagade min telefon på att batteriet var tomt så att jag omöjligt kunde ringa och låta uppjagad/förklara. Jag hade dräglat fram en fläck på vänster axel och spillt ut en del grejer ur plastpåsen i famnen. Boken låg lutad mot pojken med gallondräkten, vars mamma numera satt mittemot mig där killen med näshåren suttit och bredvid henne en ny kvinna hon verkade känna väl som snackade på. Jag dök in med en fråga när jag upplevde en paus i deras samtal (efter ett våldsamt skratt) och undrade var vi var någonstans. Båda två strök bort tårar ur ögonfransarna och tittade ut genom fönstret för att visa. Jag släppte ut ett litet blåsläte genom tänderna som betydde javisst vilket pucko jag är och tittade ut,

74

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

gnuggade in salivet på jackan för att be om ursäkt och sa flera saker på raken: att jag visst somnade, aj då, höll upp min telefon och beskrev batteriet, frågade om jag kanske kunde få låna någons telefon, jag ska hämta min son på dagis? Nej, tyvärr, dom skulle av där och fick plötsligt bråttom. Jag blev sugen på att kliva av jag också och åka tillbaka i rätt riktning så fort som möjligt men satt kvar och tittade på allt fix med barnvagnar och kläder och pojken som hasade efter och spelade två eller tre personer som pratade med varandra, helt absorberad, fick nästan tunnelbanedörrarna i overalluvan. Jag hann höra att den ena rösten sa med vanten ”du är sjuk”.

Sen upptäckte jag en telefon på golvet som måste ha tillhört någon. Dagsljuset klipptes av en tunnel och vagnen blev gul.

På centralstationen fick jag till en snabb stil och hann precis med ett tåg mot Uppsala. Vem som helst kan se på mina kläder att jag har en oinbonad lägenhet där man alltid fryser. Andra föräldrar som hämtar barn på skolan kanske inte heller är så bra men de flesta verkar ha sovit och arbetat på ett rationellt sätt och standardiserat sina garderober utan ansträngning. Jag hämtar bara varannan torsdag vilket gör det otaktiskt att stå och svettas i kapprummet som en tjackis. Ute på skolgården är två tefatsgungor fyllda med pojkar i ena och flickor i andra, mittemot en gruslåda där jag har en son som klättrar omkring i en tankspridd lek med ett mindre gäng, som verkar lyssna på en ramsa från pojkarnas tefat om att killar är bäst, tjejer är pest. En i lilla gänget sätter ögonen i kors och sjunger med. Jag anstränger mig för att inte visa en reaktion som att jag vill påverka, men det lyckas dåligt. Min son talar om för den andra lilla snubben att det är en kass ramsa. Han sneglar på mig hela tiden medan han säger det, men ändå. Det kan vara ett tidigt stadium av det folk kallar politisk korrekthet, men vadå? Vid sidan av låtsasläser jag en bok.

Hemma igen började jag med en liten utredning för att hitta ägaren till den upphittade telefonen och den utredningen satte igång en konstig relation mellan mig och en annan småbarnsförälder, som utmärkte sig genom att vara den första av sorten småbarnsförälder jag kunnat ha att göra med. Det blev en relation som tyvärr helt ovidkommande för den här texten fick en erotisk följd med ibland tillhörande problematik som graviditet och abort, men också eftersträvade saker som rytmiska kattiga slickningar och att vila örat på kullen ovanför klitoris direkt efter en utlös-

75

ning och känna hur det dunkar genom könshåret. Bra saker. Först – hur som helst – ringde jag de senast uppringda numrena i den upphittade mobilen med resultaten: ”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället” (2 ggr), ingen som svarade (2 ggr) och någon som konstigt nog inte ville prata. Till sist svarade en kille som berättade att telefonen tillhörde hans ex. ”Jag kan ge henne telefonen, vi kan kanske ses ikväll? Vid centralen.” ”Ja, kanske”, sa jag, ”men vore det inte bättre om jag lämnade telefonen direkt till henne? Har du hennes hemnummer?” ”Nä, hon är bortrest ändå. Det är bättre om jag tar telefonen till henne.” ”Men jag hittade ju telefonen i dag.” ”Ja, men hon reste bort i dag” ”Ok, men jag har min son här ändå så jag kan inte dra nånstans i kväll. Jag kan höra av mig igen imorrn. Har du inte numret hem till henne?” ”Hon är ju bortrest säger jag ju. Vi kan träffas imorrn på förmiddan.” ”Jag hör av mig imorrn om det”, sa jag. ”Ok”, sa han uppgivet (surt).

Sen ringde telefonen av sig självt. Det stod André i displayen, samma kille jag nyss pratat med. Jag svarade och vi hade ungefär samma samtal som precis innan fast lite värre. Dagen därpå fick jag tag i en syster (stod ”SISTA!” vilket kunde feltolkas, men jag vet ju nu att det var hennes syster) som förklarade lyckligt vilken jävla tur att André inte fick tag i telefonen. Vi listade ut att det var jag som sovit på tunnelbanan och hon som satt mittemot. Ingen nämnde porrprylen.

Därefter var det lätt som en plätt eftersom hon och jag bodde i varandras grannförorter, alltså kunde hon komma och hämta systerns telefon, och gjorde det samma dag, med minst fyra tvålitersflaskor läsk som tackbelöning. Dom fick stå i ett skafferi i ungefär ett år. Under telefonsamtalet hade hon varit lätt att snacka med och liksom animerad, så pass att jag höll på glömma bort vad det hela gällde, men nu stod hon blickstilla och såg ut att må illa, sa inte ens sitt namn när jag sa mitt, som hon förvisso redan kunde, men ändå. Hon kanske var magsjuk men det verkade mest som att hon bara ville gå därifrån så jag gjorde en gest med armarna som kunde betyda både välkommen in och ok, det var det. Först hände ingenting, sen tog hon

76

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

av sig skorna och klev in, vilket jag tyckte var det bästa alternativet. Min son satt i vardagsrummet och tittade på Pingu på högsta volym, ointresserad av besöket, djupt engagerad i det antarktiska cernitlandskapets hoppfullhet. Jag var sugen på lite sällskap. Hon ville inte ha kaffe men vi rökte varsin cigarett på balkongen och det var då hon avslöjade att hon hade snokat igenom min gula barnindoktrineringsbok förut på tunnelbanan medan jag sov, för att jag såg ut att sova så tungt. Hon sa att hon tänkte vem fan läser en sån här bok men att den var så intressant att hon inte gärna ville att jag skulle vakna till. Jag förklarade på ett krångligt sätt att jag skriver den här texten till en feministisk antologi, om barnuppfostran. Och ville få lite perspektiv på vilka tankar som fanns på sextiotalet, typ. Hon sa att hon hade läst om ett dagis i Gävle eller något där man hade ändrat på alla aktiviteter; något om att flickorna och pojkarna gjorde saker separat, till exempel att tjejerna fick traska genom hinkar med is medan pojkarna satt och pillade med pärlor eller hur det var.

Konstigt att det inte var sånt man försökte göra på alla dagis, menade jag. Konstigt att bara behandla det som ett litet experiment när det fick så positivt resultat. Något borde göras innan det är för sent och ytterligare en generation blir lika förstörd, som vi i vår generation. ”Ja, fast det du ändrar på barnen i stället för du själv? Du tror inte att ungarna kunde fatta det vuxna runtomkring dom bete sig på helt annan sätt än dom lärar ut?

Det där jag inte riktig tror på”, svarade hon. ”Det låter lite som det sätt för att slippa göra någonting med din egna fucked up huvud och sätta alla ansvar på barn.” ”Ah, jag fattar hur du menar men jag tänker ändå att det säkert är bättre ändå.” ”Bättre för vem då?” ”Alltså bättre att slippa bli uppfostrad fel under tiden som...” ”Jag hatar det där idé att uppfostra fel eller rätt. Vem bestämmer det skit?” ”Jag menade slippa lära sig alla typiska mönster för pojkar och flickor, det bara förstör. Sen måste man jobba emot det man lärt sig resten av livet och försöka bli jämställda.” ”Ja, faktisk jag för blir undrad hela tiden när jag lämnar till dagis, alltid flickan dom pratar om hur fina kläder förstår du. Det dom aldrig säger till min pojke, jag svär. Men även, det är ingen stor sak egentligen, om du jämför.”

77

”Nä, det är klart men om man samlar ihop alla detaljer bara under en dag som helt i onödan talar om vad man ska ha för prioriteringar, du vet.” ”Ja men största problem är inte barn, det är vuxna.” ”Men barnen blir sen vuxna, som får nya barn.” ”Så du tänker på framtid?” ”Ja, visst.” ”Är du sarkastisk?” ”Nej, varför tror du det?” ”Nej, strunt i samma”, sa hon medan hon tände en till cigarett och försökte smyga in en granskning av mitt ansikte från bakom lågan.

Sen fortsatte samtalet i det ämnet ungefär men jag minns inte exakt vad vi sa.

Faktiskt om jag ska vara helt ärlig – det här är en så självklar sak men jag känner ett behov av att påpeka något som egentligen inte borde behöva sägas, att jag till viss del hittar på detaljer i dialogen. Jag hade förstås gärna kunnat minnas exakt varje detalj men det är kanske lätt att glömma bort, alltså att folk som skriver text alltid måste hitta på lite, såvida man inte går omkring och spelar in alla samtal. Det är mer omöjligt än de flesta skulle erkänna, att komma ihåg exakt vad människor säger.

Och då vi hade samtalet hade jag heller ingen aning om vad som skulle hända sen och därför ingen anledning att tro att jag skulle behöva komma ihåg.

Hursomhelst var det för kallt ute på balkongen för att inte röka så vi gick in och satte oss där videon stängts av och en massa obehagliga barnprogramsröster i stället tagit nytt grepp om barnet. Programmet handlade om ett lag hjältemodiga bakterier och celler inne i en pojkes kropp, som kämpar emot sjukdomar och andra mikrofaror. Huvudkaraktärerna är samtidigt pojken vars kropp man oftast ser inifrån och en vit blodcell där inne som heter Ozzy. I avsnittet dyker pojken ner i en pool och tuppar av i vattnet varför tjejen han tydligen är kär i ger mun mot mun och råkar få Ozzy in i sin kropp. Väl inne i hennes kropp möter Ozzy flickans celler som beter sig helt annorlunda än han själv. Dom verkar ha all information om vad som krävs av tjejer för att vara tjejiga och Ozzy verkar veta att han ska passa sig för att bli för mycket som dom. Men stackars Ozzy verkar ha kort tid på sig att komma tillbaka in i killkroppen han ursprungligen tillhörde innan han förvandlas till en tjejcell. Ozzy

78

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

kämpar emot med ökad insikt om allvaret i en alltmer avtagande manlighet. Jag funderade på om jag skulle fälla en massa syrliga kommentarer eller låta min son se skiten ocensurerat. Vår besökare såg på tv:n med halvt öppen mun. Jag vinkade mot balkongen för att flagga för paus från barnens instängda värld. En blå skurhink med is i botten välte omkull när balkongdörren öppnades, bara för att visa hur jävligt det är med vintern, kommenterade hon.

Veckan därpå ringde hon – som i texten här får heta Anna (vi kom överens om att jag inte skulle nämna hennes riktiga namn) – lite oväntat och ville prata om en kontroversiell händelse på hennes sons dagis. Det hade blivit bråk och hon hade begärt att personalen skulle skaffa en ordentlig utbildning. Fröknarna hade blivit asförbannade.

Hennes och mitt telefonsamtal: Anna: Jag känner som jag måste ta reda lite riktig information. Kan du inte berätta vad du vet? Prata du inte om någon genuspedagog eller vad du sa? Var man får tag på en sån, till exempel?

Jag (S): Alltså, jag vet egentligen ingenting om det.

A: Men du skriver den där texten, gör du inte?

S: Jo fast, fan, jag har jävligt dålig koll.

A: Verkligen?! Vad är du skriver om då?

S: Jag hade inte direkt tänkt skriva så mycket om hur allt ligger till.

A: Nähä?

S: Nä, mer bara argumentera för... Alltså, vad är det som har hänt?

A: Alltså, hel galen, jag kan förklara mer detaljer en annan tid, men det känns som väldigt mycket inte ok att låta det passera förbi. Dessutom det är en bra tillfälle till sätta igång nåt på den där jävla dagis. Them is crazy, I tell you. Det var en tjej hon ramla från en gunga och min son du vet, han la sig uppe på henne och jucka...

S: Va gjorde han sa du?

A: Ju-cka! A, och han slutade inte till en fröken lyckas slita honom loss från den flickan.

79

S: Oj, men, vaddå, du tycker inte att dom borde ha slitit loss honom? Eller jag fattar inte. Vad gjorde dom för fel?

A: Nej alltså, tydligen den flickan skrek nej hela tiden och försöker få honom sluta med det där. Självklart att dom måste ta loss men sen när dom förklarar till min son vad han gjorde fel dom sa något hel sjukt.

S: Vadå?

A: Ja du vet, han bara gråter och gråter och förstår inte varför dom är arga så, och då tydligen dom lugnar ner och förklarar vad han gjorde med den flickan, vilken jag tycker verkar lite avancerade saker att säga till en femåring. Och sen dom säga det, man ändå förstår han gjorde så eftersom han är pojke!

S: Du skämtar. Vafan menade dom med det? Hur vet du att dom sa precis så?

A: Min son berättade mig det, så jag ringer till att fråga om det stämmer och då blev det bråk. Dom sa det faktiskt inte är lika lätt för pojkar som flickor till förstå var går gränser.

S: Vilket jävla skitsnack. Verkar ju helt osannolikt hela grejen. Var fan får dom sån bajsinfo ifrån?

A: Ja, inte bara dom tänker så, dom talar det om för barnen också. Alltså, jag har riktig aldrig hört talas om dom där gänget genuspedagoger förut och ärligt talat, vem har hört talas om? Genuspedagog liksom låter ju skrämmande lite grann.

S: Ja, det verkar skrämma skiten ur de flesta.

A: Ja, speciell den här personalen. Men ändå. Vem kan vi ringa? Någon måste du känna till om.

S: Jag läste en artikel i en tidning jag prenumererar på om en genuspedagog som öh, vahetere, oroade sig för hur det skulle gå nu när regeringen lagt ner utbildningen för genuspedagoger. Det var alltså tänkt en gång i tiden att varje kommun skulle ha en heltidsanställd sådan att tillhandahålla, eller vad man säger.

A: Vadå, det finns några alls?

S: Javisst, men inte så många så att det räcker till hela landet.

A: Men vad egentligen en sådan lär sig som inte i en vanlig förskolarutbildning?

S: Det är det jag inte helt vet. Men man borde ju ta reda på det. Jag menar, dom spenderar flera år på att granska strukturer i skola och dagis, mellan tjejer och killar.

80

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

Det måste ju betyda en större expertis. En vanlig förskollärarutbildning innehåller ju också en del genus men det är bara skrap på ytan i jämförelse skulle jag tro.

A: Fan, man kan bli sjukt nyfiken. Men just nu, jag vet inte, jag är arg bara. Och jag bestämde ett möte med dagis i morron, tillsammans med genuspedagogen.

S: Va? Vem då? Jag trodde du precis frågade...

A: Ja, jag vet men kanske du kan i stället låtsas. Dom vet ingenting om vem du är.

S: Du, jag skulle kunna göra saker ännu värre. Om fröknarna är väldigt skeptiska blir det väl knappast bättre om dom dessutom faktiskt har mycket bättre kunskap än jag har.

A: Nä, jag är lite besviken faktisk. Hemma hos dig verkar det ju som du har läst om det här mycket.

S: Jag samlar på mig information du vet. Och en massa åsikter såklart, men jag kan ju inte påstå att jag har något direkt pedagogiskt sätt att snacka om det. Och den här situationen är ju minst sagt lite speciell. Jag skulle dessutom själv vilja höra vad en person med genuspedagogutbildning skulle säga om det. Risken är ju att både du och jag verkar mest arga.

A: Ja kanske det, men nu kan inte jag komma på andra lösningar.

S: Shit. Ok då.

Dagiset var ett rött trähus omringat av is och ett staket som följde tätt runt en liten asfaltsgård. Man gick upp en metallramp och snabbt förbi ett kapprum med barnnamn på klisterlappar på hyllor och hängande vinteroveraller som huvudlösa små lik med stövlar kvar i resårbanden som dinglade mot golvet och droppade av sandigt vatten som skapade som blodiga pölar som var helt jävla omöjliga att kryssa förbi utan att dom skulle få tag i strumporna, till ett personalrum med små vita lampskärmar överallt som orkade lysa ingenting mot det smetiga, feta gråa ljuset från fönstret och hela himlen ute. Två kvinnor satt i sillhuett i varsin stol mittemot en soffa med något väldigt tydligt mönster som ändå var omöjligt att lägga på minnet, där vi satte oss. Mitt återkommande problem med byxor som glider ner tilltog en millimeter per besvär med situationen i sin helhet och jag fick jobba på att slita i tröjan för att täcka kalsongerna. Alla formaliteter med hälsningar, presentationer

81

och sånt sköttes kortfattat. Då synen anpassat sig lite bättre till motljuset kunde man se mungiporna på de två fröknarna spända som små pungskinn. Till sist kom ändå diskussionen till ämnet, via en kollektiv bubbla i strupen.

Jag satt tyst men Anna frågade om det aldrig funnits någon genusplan för dagiset. Den ena lutade sig fram och sa att du förstår, det är inte så mycket dagiset kan bidra med om det inte är rätt ställt där hemma. Men, menade Anna, hennes barn spenderar många timmar varje dag på dagis, och kommer sen att sitta i skolan i hur många år som helst, där det är mycket större grupper än hemma och många situationer som man inte kan styra hemifrån. Fröken 1 frågade då vad hon föreslog att man skulle göra som de inte redan gör. Anna svarade att ja, det var därför hon tagit med mig, en utbildad person som kan rekommendera omstruktureringar för att motverka typiska könsmönster. Då tittade de bägge givetvis på mig och måste ha sett hur det kärnade smör i mitt samvete. Det är en sak att komma med en massa teorier, men det är en annan sak att ha en massa års erfarenhet inom förskoleverksamheten, ungefär, menade samma Fröken 1. Då fick jag till något jag tror var vettigt som handlade om hälsa. Mat och så. Om någon från Folkhälsoinstitutet förklarade att det inte var bra för barnen att äta socker i varje måltid, skulle de säga samma sak då, att de som har erfarenhet med barn vet allt vad som är bra eller dåligt, av erfarenhet?

Fröken 2 spände ihop ansiktet och fnös ljudlöst. Som om det gick att jämföra, sa hon fast på något annat sätt. Det ena är vetenskap och det andra är spekulationer, menade hon. Vilket var vilket? undrade jag och menade det som en pik men kunde efter en stund faktiskt inte komma på vilket som var vilket. De båda fröknarna däremot var ganska säkra på att de skulle ignorera sådana spydigheter. Och förresten, förklarade Fröken 2, hade förskolan visst en genusplan – det har alla. Som med bordsplaceringen. Förr hade personalen till vana att placera varannan pojke varannan flicka. Det i sig var en tanke som byggde på att bryta upp dominerande killgäng som styrde upp kaos vid matbordet. ”Men då vi fått veta, just från den genusforskning ni pratar om, att flickorna tenderar att serva och hjälpa struliga pojkar när de sitter varannan, bytte vi hela systemet,” sa den ena, på en västeråsaktig dialekt, men utan att för den delen låta sarkastisk. ”Hur är det nu då?” frågade jag.

82

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv?

”Ja, hur har vi gjort?” sa hon och vände sig till Fröken 1, ”Vi satte pojkar och flickor i varsitt rum under i varje fall luncherna.” ”Jaha. Ja det kan vara bättre i vissa situationer förstås, under en period, ” sa jag som om jag visste vad jag pratade om och skrev några stödord i mitt block. ”Men då är det ju uppenbarligen så att ni är villiga att eh, realisera, eh, saker utifrån rekommendationer.” ”Ja, visst men med någon slags måtta. Pojkar måste få vara pojkar och flickor flickor. Det kan man aldrig ändra på och även om man kunde det, vad skulle det tjäna till?” ”...” ”---” ”Jag har förstått det som att ni förklarade för Annas pojke att pojkar har svårare att förstå gränser än flickor. Vad baserar ni det på?” försökte jag för att slippa gå i fel riktning. ”Erfarenhet. Efter många år i barnomsorg ser man tydligt skillnaderna.” ”Jaha?” ”Ja.” ”Och vad tänker ni då att det beror på? Alltså att flickor förstår detta bättre än pojkar?” ”Ja, vad det beror på? Det finns faktiskt vissa skillnader och det vore löjligt att låtsas om att de inte finns. Ignorerar man dessa skillnader kan man ju aldrig komma någon vart med jämställdhetsarbetet.” ”Tror ni det inte i stället ger honom att tro han kan komma undan med mer saker?

Jag faktisk vill inte att min pojke ska höra från vuxna som han ser upp mot, bara för han är en pojke kan göra saker som flickorna inte kommer undan”, inflikade Anna. ”Men en flicka skulle förmodligen aldrig göra det han gjorde”, sa då hon som inte pratat så mycket dittills. ”Det är hel absurd!” sa Anna. ”Hur kan ni säga en sak som den? Om skillnader är stora så, det måste vara bättre till att reducera dom och inte gå omkring tänkande att du vet hur pojkar och flickor är. Annars dom bara blir bekräftande. Pojkar och flickor går omkring och får stöd för bete sig som pojken och flickan. Säger ni att

83

också det är mer ok att en pappa sticker och inte tar hand om sin egna unge för det är vanlig?! Eller ok för pojkarna att städa mindre för flickorna är bättre städare eller någon sån grej.” ”Det verkar som du har missförstått lite”, sa den ena förskolläraren. ”Hur som helst är det som sagt inte så mycket dagiset kan göra om det ser ut så hemma hos er.” ”Jag pratar inte om hemma hos mig, jag pratar hela Sverige. Det är många hundra gånger svårare för att ändra på i alla hemmen mot ta hand om på alla förskolorna och skolorna. Ni kunde verkligen göra något!” ”Ja det är möjligt men det där måste komma uppifrån i så fall”, sa Fröken 2 och antydde med att rikta sig mot dörren och lyfta sig lite med hjälp av armstöden att samtalet var över. Vilket det i princip var också.

Jag och Anna gick iväg och rökte hårt med lediga händer stuckna i fickor där det gick och ärmar upp till filtrena, medan vi nära på sprang fram förbi igenfrusna lekparker och raukliknande skulpturer av is och sand mot hennes lägenhet för att ringa runt bland folk som har lite riktig information, för fan. Och om det stämde att dagisen kunde tänka sig göra mer radikala förändringar bara det kom uppifrån, som Fröken 2 sa var det kanske dags också att prata med uppifrån, föreslog Anna.

84

PÅ VÄG

PÅ VÄG

Personer: HANS G R E TA

En tågkupé. Hans och Greta sitter bredvid varandra och läser var sin tidning.

HANS

Du vet Lina som jag träffade ett tag.

G R E TA

(Läser i sin tidning.) Mmmm.

HANS

Hon sa att jag var en idiot som läste den här tidningen. Hon blev vansinnig när hon såg dem hemma hos mig. Hon sa att det var en sexistisk skittidning som objektifierade tjejer.

G R E TA

Det gör den ju.

HANS

Om jag bläddrar förbi alla sidor med tjejer på och bara läser allt det andra, då kan det väl inte vara fel? Jag kan väl inte automatiskt bli en dålig människa bara för att jag köper en tidning där någon har satt in bilder på halvnakna tjejer. Det är väl de som gör den som är sexister om någon nu ska vara det.

G R E TA

Produktion och konsumtion. Vad är höna och vad är ägg? Man producerar det

87

som säljer, och kom inte och säg att man inte köper den där tidningen för tjejernas skull. Om du nu inte skulle tycka om tidningen med alla de där bilderna så skulle du inte köpa den.

HANS

(Sneglar över Gretas axel ner i hennes tidning.) Så kan man väl inte resonera, det är till exempel mycket mer bilder på tjejer i din tidning än i min.

G R E TA

Men det är faktiskt inte samma sak, det är en tidning för tjejer.

HANS

Så det är okej med bilder på tjejer i en tjejtidning men inte i en för killar?

G R E TA

Ja. HANS

Varför det?

G R E TA

Varför ska killar kolla på tjejers kroppar? I min tidning är de halvnakna för att de visar underkläder, för att vi läsare ska bli lockade att köpa. Det är befogat. I din tidning har tjejerna bara en onanifunktion, de är fotade för att sälja nummer. De bara står där rakt upp och ner, uppfläkta för att betraktas. De är objekt.

I min tidning agerar de. Där är dem subjekt. Det är skillnaden.

HANS

Hur kan hela skillnaden ligga i om tjejerna agerar eller inte? Det är ju samma kroppar.

G R E TA

Det handlar inte om kroppar. Det handlar om att tjejen är passiv, att hon inte har någon annan funktion än att bli betraktad.

HANS

Men det är likadant med killar. Titta här. (Han pekar på en modebild som visar en kille i kostym framför en husvägg, stillastående, med blicken riktad rakt in i kameran.) Han är väl passiv?

88

PÅ VÄG

G R E TA

Han visar kläder.

HANS

Det här är förvirrande. Han är där för att bli betraktad, precis som vilken kvinnlig modell som helst och dessutom ser jag ofta tjejer som är aktiva på bild.

G R E TA

Man kan alltid hitta undantag som bekräftar regeln.

HANS

Men om undantagen överstiger regeln, då måste den ha tappat sin giltighet. Jag tycker att jag ser lika många aktiva tjejer som killar i tidningarna.

G R E TA

Det är inte sant och förresten skulle det inte spela någon roll, det är strukturerna som är det viktiga, och strukturellt är tjejen passiv och killen aktiv.

(De sitter försjunkna i tystnad. Greta blundar och lutar sig tillbaka. Hans tittar ut genom fönstret.)

HANS

Hur som helst var det inte en eventuell passivitet som Lina menade när hon kritiserade bilderna. Hon var emot tidningar för att hon tyckte att bilderna förmedlade ett falskt skönhetsideal. Hon sa att de spädde på en föreställning om att tjejer såg ut som på bilderna, smala, långa ben, kurvig men med smal midja och stora bröst. Hon sa att det fick killar att förvänta sig att tjejer skulle se ut på det sättet och att ni sen var tvungna att förhålla er till det.

G R E TA

Ja, så är det. Alla tjejer i den där, (nickar mot tidningen i hans knä) ser precis likadana ut. Det är klart att det ger en skev bild. Tänk dig själv alla killar som knappt sett en tjej naken, de börjar lätt fantiserar om att det är så det ska se ut.

Idealet sätts och tjejer ägnar massa tid på att försöka forma sina kroppar för att se ut som på bilderna. Så mycket tid till spillo. Så mycket tid som kunnat läggas på så mycket annat.

89

HANS

Men så dumma är ni väl ändå inte? Alla vet väl att sådana här modeller har silikontuttar och att redigerare har retuscherat bilderna så att alla skavanker försvunnit. Alla vet att ingen ser ut så här naturligt. Du kan inte komma och säga att det är killar eller tidningar som är orsak till att tjejer ägnar en massa tvångsmässig tid på sitt utseende. Om ni nu lägger så mycket energi på ert utseende så är det väl för er egen skull. För att ni vill. Kom inte och säg att någon tvingar er. Ni får skylla er själva. Alla är faktiskt fria att göra precis vad de vill och som vi sa förut, tjejerna ser likadana ut i din tidning. Om du menar att det är i tidningarna det missledande idealet sätts, varför läser du det själv då? Varför köper du den där tidningen?

G R E TA

(Tvekande) Reportagen.

HANS

Reportagen? Vilket skitsnack. Det står ju inget intressant alls i den där. Kom igen. Ärligt?

G R E TA

Det gör det visst. Här till exempel skriver dem om olika religioner. (Visar ett uppslag i sin tidning.)

(De sitter tysta och läser. Hans börjar skratta och snart faller Greta in i skrattet.)

HANS

Ja, just det. Vad var det jag sa? Så varför köper du den egentligen?

G R E TA

(Pressad) Jag vet inte. Det är roligt att titta på modesidorna, och så är det faktiskt kul att läsa sminktips och skvaller någon gång ibland. Man behöver inte ta det på allvar.

HANS

Det som efterfrågas, produceras, var det inte så du sa? Du tycker att du står över allt sånt där men ändå säger att det är kul med tips om hur du ska sminka dig. Dubbelmoral. Du är patetisk.

90

PÅ VÄG

G R E TA

(Irriterat) Lägg av. Kan inte du låta mig läsa min tidning så låter jag dig läsa din?

HANS

Vi kan lika gärna lägga ner det här utseendesnacket. Vi vet båda två att det här handlar om något annat, något större, något som i och det jag blir så arg på är att tjejer alltid ska skylla allt skit som de försätter sig i på killar. Allt är alltid killars fel. Förtryck hit och förtryck dig. Ni förtrycker er själva. Hur länge ska vi egentligen behöva vara syndabockar för ert eget hämmade beteende?

G R E TA

(Mer irriterat) Men kom igen, inte den lätta. Alltid skuldbelägga tjejen, det gamla vanliga tricket. Killen den goda, normala. Tjejen den abnorma. Ska du inte komma med att det är synd om er också?

HANS

Jag försöker bara föra en seriös diskussion, kan vi ha det?

G R E TA

Jo, tack gärna, men då får du bidra lite också. Du kan inte baka en kaka om du inte kan receptet. Du måste ha ingredienser. Det finns en norm i samhället och det är mannen. Han har makt och i makt ligger ansvar. Det är basen, grunden till allt.

HANS

Så bara för att det finns en ordning i samhället där killar är överordnade tjejer så betyder det att tjejer får bete sig hur destruktivt som helst? Att de är helt befriade från ansvar?

G R E TA

Tjejer måste alltid kämpa för att få den respekt och det godkännande som killar tar för givet. När hon inte orkar kämpa ger hon upp, spelar rollen. Det är självförsvar. Ett sätt att överleva. Alla behöver trygghet och kvinnorollen är inarbetad, välkänd och stabil. Det är inte konstigt att man lutar sig tillbaka mot den när orken är slut, pressen för stark. Var det den utmattade slaven som slet på fältet från morgon till kväll som hade ansvar för att slaveriet avskaffades, eller var det godsägarna, de utbildade, de som ägde slavarna?

91

HANS

Slavar, nu får du ge dig. Tjejer är inga slavar. Du talar om tjejer som om de var fullkomliga idioter, hjälplösa patetiska offer. Om det är någon här som är sexistisk och har kvinnoförakt så är det du.

G R E TA

Jag har inget kvinnoförakt och inte mansförakt heller för den delen. Det enda jag säger är att ingen är perfekt. Alla spelar vi samma spel, lever i samma värld.

Alla upprätthåller vi ordningen genom att leva i våra roller.

(De är tysta ett tag. Var och en försjunken i tankar.)

HANS

Men om vi alla gör det, då kanske det trots allt inte är fel. Det kanske faktiskt finns en poäng i att det är på det viset. Det kanske finns en mening med rollerna.

G R E TA

En mening! Men snälla, vi har just suttit och pratat om att människor är ofria och hämmade just för att de lever med sina roller. Att det skapar förtryck.

HANS

Men vi då? Vi sitter här och säger att vi vill ändra på det men det vi gör är att spela våra roller. Har du inte tänkt på att alla kanske tycker och tänker som du.

Men oavsett om alla vill ha bort rollerna är inte vilja tillräckligt. Tydligen är det handlingen som bestämmer, som upprätthåller ordningen.

G R E TA

(Fundersamt) Men kunskap måste ändå vara nödvändig. Om man inte förstår vad felet är så går det inte att ändra på något, eller hur? Först när man vet kan jobbet med förändring börja. Det är då det blir viktigt att försöka finna kraft och ork att inte bli bekväm och falla in i de trygga rollerna.

HANS

Man måste alltså börja med sig själv och sluta läsa de här. (Tar tidningarna och slänger dem i soppåsen bredvid sig.)

92

Knullar du lika j채mst채llt som du pratar?

Knullar du lika jämställt som du pratar?

Du är säkert en sån där härlig, fantastisk, varm och smart person. Jag hoppas och tror det om dig. Du vill att tjejer och killar ska ha samma rättigheter och möjligheter.

Ett fritt och lyckligt liv för alla, amen. Men hur är det med det lömska piggsvinet som vässar tänderna mot din sinnesro i skymningen? När dagen blir till natt, hur mycket har du faktiskt handlat för att ditt liv ska bli så? Det krävs mod för att våra tankar ska ge praktiska resultat. Men mod har vi, du och jag, så låt oss titta på ett exempel som kommer kräva lite mentalt stål: Sex. Jag hoppas att du när du har läst den här texten går ut i världen och knullar den lite mer jämställd.

(Eller om du är makthavare, också använder något annat än ditt kön för att förändra den.)

Ingen av mina kroppsdelar är så latent provocerande som min fitta (möjligtvis undantagen min hjärna). Det är suspekt att fittan inte blivit anmäld för föragrelseväckande beteende än.

Fittan ser fel ut, fittan fungerar inte som den ska, fittan är en uppkäftsjävel. Och för att bruka allvar; tyvärr en källa till sorg, smärta och äckel. Märkligt nog lyckas fittan vara både utfläkt och mystisk på samma gång. Jag tror inte det pratas för mycket om fittor, jag tycker det pratas för lite om dem. Vänj dig vid ordet fitta redan nu.

Den trasiga fittan – Till tjejer och killar som gillar att ligga med tjejer En väldigt påtaglig rädsla bland älskare av båda könen är oron för den trasiga fittan.

Första gången med en kille: Han kom. Jag kom inte.

Första gången med en tjej: Hon kom inte. Inte jag heller.

95

Jag hade full koll inför första mötet med kuken. ”Ta i snoppen lika hårt som du håller i en diskborste.” Värre var det med fittan. Jag hade ju en själv, så jag hade liksom inte räknat med svårigheter med någon annans. Jag hade fel.

Har tjejer svårt att komma? Har jag kanske en lite trasig fitta? Jag har frågat mig själv det, andra kvinnor har frågat sig det, och män har frågat mig det om sina flickvänner.

Det känns som en oskriven lag att killar har lättare att få orgasm än tjejer. Men det är naturligtvis inte sant. Och nej, det tar inte längre tid för tjejer att komma heller. Inte om vi pratar om två människor som onanerar. Skillnaden verkar uppstå när två heterosexuella ska ha sex tillsamans. Då börjar det ta längre tid för tjejen, bli svårare eller helt omöjligt att komma. Vad är det för fel då? Här är några symptom mitt yngre jag diagnostiserade som tecken på trasig fitta: • Den fick inte orgasm av samlag.

• Den fick sällan eller aldrig orgasm när någon annan än jag tog på klitoris.

• Det kunde göra ont i den vid samlag.

• Tack och lov för min fitta så kom vetenskapen in i mitt liv.

• För det första: Enligt Hiterapporten om kvinnors sexualitet 1976 så är det bara 30 procent som får vaginal orgasm. De andra 70 procent av de deltagande kvinnorna i undersökningen orgasmerade inte av penetrering men vid stimulering av klitoris. En polare påpekade att Gud förmodligen tänkt till när han placerade nervtrådarna i klittan med tanke på att vaginan ska kunna pressa ut ett barn genom slidan.

För det andra: Penetrationssamlag kan man gilla eller ogilla. Precis som allt annat man kan hitta på. Det är ett lätt sätt för mannen att få orgasm, men ingen highway to orgasmheaven för kvinnan utan annan stimulans. Trots detta verkar samlaget ha fått en egen särställning som det ”riktiga” sexet. Fast varför skulle in- och utandet vara mer obligatoriskt än tung- eller handsexet? Det är ingen revolutionerande tanke att det vore fint om alla befriade sig från invanda mönster och fördomar om hur sex ska gå till. Fast varför lever då myten kvar om att kvinnor har svårare att komma än män? Låt oss göra ett litet experiment. Hur trovärdig känns den här skildringen av standardsexet: Han slickar henne, men hon vill inte komma än, så hon tar hans

96

Knullar du lika jämställt som du pratar?

kuk och gnuggar på ollonet fram och tillbaka med ett finger. Han stönar och tiden går, hennes pekfinger börjar domna men han kommer inte. Hon byter taktik och kramar ollonet med hela handen. Han blir öm. Hon känner sig frustrerad som inte kan tillfredställa honom i sängen, han säger att det är skönt iallfall. Det spelar ingen roll, han har jävligt svårt att komma, strunta i det. Han stryker förföriskt händerna över hennes fitta. Så hon tar tag i hans snopp, och gnuggar ollonet mot sin klitoris tills hon kommer. Slut.

Psykologen Ellionor Isfors har forskat om kvinnor i heterorelationer som har svårt att få orgasm, och mitt exempel är tyvärr inte så absurt om man vänder på könsrollerna. För så här ser det ofta ut när killar och tjejer ligger med varandra: Förspel.

Kvinnan kommer kanske.

Samlag.

Mannen kommer.

Slut.

Den föränderliga fittan Min upptäckt om dragspelet i underlivet: En gång satt jag uppflugen hos min gynekolog och försökte som vanligt lätta upp stämningen genom att prata nationalekonomi medan hon gjorde något spännande där nere med något som påminde om ett skohorn. Sen kom vi in på varför det är så svårt att få orgasm. Och att det ibland gör ont med penetration.

– Är du tillräckligt… fuktad vid inträngandet?

– Åh… det?!… Ja… äh. Jo, alltså, det är lite som Nilen på den fronten.

– (Tålmodigt) Jaha?

– Ja, lite ebb och flod liksom. Jag kan vara … väldigt igång, och sen plötsligt är det ökentorka i Sahara.

– Men du, tar ni ordentlig tid på er innan ni… han kommer in?

– Jo. Ja. Definitivt. Nej. Kanske?

– Slidan är som ett dragspel, den töjer sig, och det tar tid. Det är jätteviktigt att ni har mycket förspel innan. Annars hinner inte allting veckas ut. Och då gör det ont.

97

– Hur mycket?

– Ja åtminstone 40 minuter, svarade hon lätt.

Jag baxnade. Och började i mitt huvud roat gå igenom hur jag skulle klara av att låta någon tillfredställa mig i en fotbollshalvlek utan att jag kände mig tvungen att avbryta och kompensationsrunka mitt nästa one-night stand. (Det är dock viktigt att påpeka att inte alla slidor fungerar såhär. Många kvinnor kan tända mycket snabbt och andra gör det inte. Vi ska inte mystifiera fittan mer genom att påstå att det alltid handlar om tid, men det kan definitvt vara en faktor.)

Den provocerande fittan eller fittans mediekarriär På en blogg finns en inzoomad bild av Paris Hiltons kön. Hon har gått på stan utan trosor. Under bilden har bloggens läsare skrivit sina kommentarer. ”If that thing is real, it is one nasty tore up bean that I would be so embarrassed to not wear underwear.”

Fittan är äcklig. Fittan är dryg. Fittan ser jävligt konstig ut.

Det måste vara något oerhört skrämmande med fittan.

För brudar som visar fittan är äckliga, kitschiga och provocerande flickor.

Citaten här under är hämtade från bloggar i samband med bilder på Lindsey Lohan och Paris Hilton med bart underliv: ”Someone buy that bitch some panties. Good grief you would think that the bitch could afford a pair.” ”Looks like she sat in some chewed gum... That’s porn star hatchet wound material.” ”It looks defective. Someone needs vaginal laser rejuvenation. What is that between her legs?” ”Looks like some beat up hamburger meat to me.” ”HAhahaha, this is horrible.” ”Sorry, but she’s ridiculous and not to mention her cunt is hanging like an old ladies tits.”

Om Paris Hilton har för flikig fitta, hur står det till med din egen? På en skala mellan infekterat hamburgerkött och uppriven hängfitta? Upp med en hand alla ni

98

Knullar du lika jämställt som du pratar?

som kallar er slida för lilla alienbölden!

Vad är det för äckligt som hänger ut och sladdrar?

Glöm ångest för hängröv, taxtuttar och magdäck.

Nu får kändistjejerna skit för läskiga långa inre blygdläppar, för stor klitoris, för mörkt anus och orakad bikinilinje.

Hur fan ser en fin fitta ut? För det är klart att jag vill ha en sån.

Här finns orört utrymme att vidga min komplexhorisont till nya intressanta vidder.

Lyckligtvis kan du bleka anus, klippa blygdläppar till önskad storlek och vaxa rent hus mellan benen.

Säg den marknad som inte är snabb nog att upptäcka vår nya katastrof och i princip riskfritt avlägsna det lilla problemet. Om du har pengarna och kan bita ihop lite.

Fast det är ju inte bara för att Gud straffade Paris och Lindsey med fula fittor som de sticker folk i ögonen. Nej, jag skulle tro att det var att de hade fräckheten att begå dödsynd nummer ett för kvinnor: Att sticka ut, avvika från det anständiga och accepterade. Brudar ska inte ha stake. De ska bete sig. Och när hon inte gör det, sätter det igång ett sånt raseri att människor, män och kvinnor tar av sin dyrbara tid för att skriva av sig sin ilska: ”If the Paparazzi takes a picture every single time you’re out in public, you should know better and take little baby steps to not find yourself in a compromosing position: like WEAR UNDERWEAR YOU DUMBASS HASBEEN FRECKLY DUMB TWAT!” Jag vill här påminna om att tjejen inte misshandlat någon eller så. Att välja om man ska bära eller inte bära underkläder torde rimligen vara tämligen ofarligt och ointressant för omgivningen och världsfreden. Det är svårt att förstå rädslan, de provocerade, indignerade, och vågar jag föreslå, stockkonservativa rösterna som brölar ut: Knip ihop benen kvinna, uppför dig som en fin ofarlig kullagullaflicka!

En tröttsam sida av könsrollen kvinna är att du kommer straffas när du är för mycket.

Och till skillnad från en snopp kan inte fittan vara buskis. Ingen livstilsguide

99

hyllar Lindsey för att hon är så ironiskt skön och självdistanserad som driver med pressen som är för dum för att fatta. Brudar har svårt att samla humorpoäng och vänskapliga dunkar i ryggen. Hennes röv är lite för sexualiserad för att impa på Jackasspubliken.

Den som inte kan dölja fittan får skylla sig själv. Och de som vill visa fittan ska hängas högt. Vem fan är du att skylta med din mutta? Särskilt när den ser ut som begagnat tuggumi.

Till fittor som vill göra mediakarriär: Visa inte fittan. Käre värld, gärna ljumskar, bröst, allting väldigt nära fittan – bara inte fittan.

Visa inga pubeshår i närheten av en fitta.

Och ingen kameltå.

Och inga blygdläppar heller.

Och inte heller en fitta som får orgasm. (Det kan dock gå om fittan befinner sig i en heterosexuellt okejad miljö. Säg i närheten av Brad Pitt och bakom fladdrande silke.)

Den självständiga fittan Det är inte bara fittan som kan skrämmas. Även snoppar kan framkalla ångest. Särskilt om de går på batterier. ”Jag vill inte att du har med den där när vi älskar. Jag vill inte att du använder den själv heller. Jag blir fan avundsjuk på den.” ”Alltså jag tror inte att du ska använda nån vibrator, om du vänjer dig vid det så kommer ingen man någonsin kunna tillfredställa dig igen.”

Båda citaten ovan är hämtade från två killar som pratade med sina flickvänner som inte hade kunnat få orgasm med dem. Men hellre ingen orgasm, än en som kunde fixas med hjälp av en leksakspenis eller duschmunstycke.

Samtidigt som flickor uppmuntras att onanera för att lära känna och utveckla sin sexualitet så stöter den mastruberande flickan eller kvinnan på patrull när hon tar sina upptäckter utanför, eller ska jag säga ovanför täcket. Hur mycket är det värt att hon kan tillfredställa sig själv om hennes kunskaper gör henne till en bättre älskare än killen? Hotfull? Översexualiserad? Så var vi tillbaks i träsket där

100

Knullar du lika jämställt som du pratar?

en riktig kvinna med stort K är lite mindre intresserad av sex än en man. Och en man riskerar att förlora status som en riktig man med stort M om han inte kan tillfredställa en kvinna med sin kuk bättre än hon kan med en dildo.

En kvinna som tillfredställer sig själv blir obehaglig och farlig.

I filmen Tvätta med mig av Linda Sternö får vi se en kvinna som onanerar på en tvättmaskin. Den accelererar fortare och fortare. Tjejen är fullt påklädd och sitter grensle över maskinen, vi ser inte hennes kön. Hon blir röd i ansiktet och kommer.

Jag blev förvånad när regissören berättade att hon fick flera hatmail efter att filmen visats.

En man hade stormat ut ur salongen, högröd i ansiktet även han, och rutit: Ska man verkligen behöva se sådant?

Ja, ska han behöva se något så vederstyggligt som en orgasmerande kvinna utan en kille brevid? Jag tycker nog det. Det är dags för filmpubliken att klara lite tuffa tag i nådens år 2007. Är inte mastruberande tjejer det naturliga steget att ta efter heterosex, våldtäkt och misshandel på film?

Varför inte våga leva på gränsen och ta ett steg till? Film blir så attans småtråkig om vi inte får visa hur livet ser ut på riktigt.

Fittan som dväljs i det fördolda Vi vet lite för lite om fittor. Skulle vi ändå veta något dör vi hellre av skam än yttrar något om saken.

På biologin fick jag lära mig mer om hur mitt kön funkar på insidan än utsidan.

Vi gick igenom menscykler, hur man trär på en kondom på en snopp, vad klitoris är och hur samlag går till. Inte ett ord om jämställt sex och vad det skulle kunna innebära. Varför oralsex och handsex kallas förspel som om det vore en upptakt och inte lika mycket sex som samlag. Inget om hur man får en tjej att njuta, eller hur man skyddar sig under lesbiskt sex. Att klippa upp en kondom eller använda plastfilm fick jag lista ut efter stora efterforskningar på andra ställen. Vi fick definierat vad homosexualitet innebär, men undervisningen utgick från att det var en kille och tjej som skulle ha sex, eller rättre sagt samlag. Varken jag eller killen bre­ vid fick lära oss om njutning, eller prata om hur man ska kommunicera i sängen.

101

Inget om förväntningar eller fördomar om hur det ska gå till.

Snälla, det där med genitalier och hur barn kommer till hade man ju redan stenkoll på.

Men chansen att jag skulle visa killen hur jag ville bli smekt och gnuggad första gången jag hade sex? Ungefär lika stor som Hitlers chans i helvetet.

Man är ju inte helt oslug. Om jag kan visa honom hur han ska pilla, då fattar man ju att jag har varit där före honom och… aktiverat mig.

Killar runkar. De runkar i grupp, framför filmer och på bullar. Vi skämtar offentligt om småmysiga killrunk. Vi förväntar oss det. En kille som inte runkar verkar konstigt, en tjej som inte onanerar då? Lättare att acceptera?

Första gången jag såg en tjej som gjorde det var i Fucking Åmål 1998.

Tjejer mastruberade inte i min värld. Iallfall inte mycket, eller så att man kunde skämta om det. Eller erkänna det utan att skämmas.

Och den skammen, mina damer och herrar, bar jag med mig till den dagen en tjej glatt berättade att hon onanerade minste fem gånger om dagen.

Det dröjde till andra året i gymnasiet innan jag erkände för någon annan att jag också tillhörde självbefläckarnas tillfredställda skara. Och lite längre än så innan jag erkände det för en snygg okänd kille med hjälp av teckenspråk. Det var något av en toppenidé.

Heterosexet: Den inlåsta fittan (och kuken) Lyxen att få vara som alla andra, normal, kommer med en prislapp. För i den normala könsrollen kille ingår det att vara den som tar initiativ till och ansvarar för sexet (när, var, hur, hur ofta). Vidare att både han och tjejen får orgasm. Prestationsångest, nojja över att inte få upp den och frustration över att inte vara en tillräckligt bra älskare som får tjejen att komma som Haleys komet.

För tjejrollen gäller såklart motsatsen. Inte vara den som tar initiativ till sex, inte vara den som ansvarar för ställning, jucktakt och plats. Hon är inte den som ska se till att killen kommer, det gör han själv.

Priset hon får betala är att inte ha ansvar för sin orgasm. Rädsla för att det är något fysiskt fel på hennes kön, som kanske leder till en mycket påtaglig vestibulit.

Samt småsaker som att inte vara den som bestämmer ställning, inte få orgasm

102

Knullar du lika jämställt som du pratar?

eller ens njuta av sex.

Ansvaret ligger på killen. Han är den som förväntas se till att både han och hon kommer. Han är den som förväntas vara kåtare, aktivare och runka mer än hon sen födseln. Jobbigt för alla inte så kåta killar, och bockar till tjejer.

Och jobbigt när han ska gissa hur hon vill ha det, och hon ligger och önskar.

Inte så konstigt att det går runt killar som tror att två fingrar i fittan genererar fontänorgasm.

Det låter ju helt sjukt och lätt att åtgärda, men skuldkänslan är så fasansfull för många tjejer att de inte kan förmå sig att gå ur könsrollen passiv och ovetande – och berätta exakt vad de vill göra. Jag har själv varit en av dem som legat och önskat, lett uppmuntrande och till slut fejkat för att inte såra hans ego eller känslor. Märk väl, bara när det gällde min egen njutning. Jag kunde vara en herrarnas tantsnusk-Fabio, alltid påhittig, den som tog initiativet och var aktiv för hans skull. Men främst för att framstå som ett elitligg. Det rysligaste jag kunde föreställa mig var att framstå som en död fisk och alltså ospännande i sängen.

Men bara när jag skulle tillfredställa honom, när fokus föll på min njutning hade jag lätt kammat hem en Oscar för bästa hälleflundra from foreign country. När det gällde att fysiskt visa hur trolleriet skulle gå till. Jag är mer osäker på vilka priser mitt fejkande skulle belönas med.

Jag hade nämligen blandat ihop det att vara aktiv med jämställdhet. Jag trodde det räckte att vara en uppfinningsrik älskare, inte att jag även, och i synnerhet, behövde ta ansvar mina egna behov. Jag försökte vara normal.

Den ansvarsfulla fittan Jag ville vara en normal kvinna som kunde njuta naturligt och av det som normala kvinnor fick orgasm av. Men jag kunde inte, så jag var abnorm. Och i stället för att avslöja sig kan man spela att man får en naturlig vaginalorgasm. Så är man otillfredställd, men abnorm i smyg.

För att det ska bli bättre måste det kännas tillåtet för tjejer att vara lika ansvariga som killar. Att ta kommando i sängen var skrämmande men tillfredställande.

Att sluta vänta och hoppas på bättre tider, utan dänga in den förbannade kudden

103

under kroppen så att g-punkten stimulerades skönare. Jag önskar jag hade varit tidigare med att visa prata och genomföra sex som jag njöt av.

Mer sånt kan erbjuda en vidare vy av det normala sexet, och den normala kvinnans sexualitet som vi är så jävla ivriga att slå fast.

Den politiska fittan Hur ska kvinnor våga det här redan när de börjar knulla i tonåren? För in genustänk och jämställdhetskunskap i skolan. Det är dags att sluta svika och ställa upp!

De flesta av våra politiker säger att de är feminister. Alla partier, och många stora företag säger att de vill främja jämstäldhet mellan könen. Jag tänker inte ringa och fråga om regeringen, arbetarrörelsen, företagsstyrelser och mediemakten knullar jämställt. Men jag undrar om de tänker lämna tjejerna i sticket? Eller om någon tänker ställa sig upp, betala pengarna och ta initiativ till att vi får in ämnet genus och jämställdhet i grundskolan? Det skulle passa bra i schemat brevid andra livsviktiga ämnen som teknik, fysik, kemi, gymnastik, hemkunskap och syslöjd.

Och i rättvisans namn borde väl den marknad som tjänar pengar på tjejernas komplexbygge vara med och betala för att ge dem en chans till ett självständigare och lyckligare liv?

Det skulle vara ett intressant initiativ för regeringen med tanke på dagens rådande alla är vi för jämställdhet-tjoho-attityd.

Under tiden kan vi andra bidra genom att sluta prata om killar som mer sexuella än tjejer.

Och genom att konstatera att ingen fitta är abnorm för att den inte kommer som alla de andra fittor.

Och genom att fatta hur idiotiskt det är att snacka skit om Paris Hiltons fitta.

Jag vill ha ett samhälle där män och kvinnor har samma förutsättningar att ha grymt sex.

104

R채tten

att vara

sexig

handlar r채tten

om

att

de fi

ni era

sin egen

kropp

i relation till

v채rlden.

Vad kvinnor vill ha

Vad kvinnor vill ha

”Mest rör sig den rena pornografin i dag runt det som kvinnor – i vanliga fall, i det verkliga livet – inte värderar för egen del. För att etablera rollfördelningen subjekt-objekt måste pornografin dramatisera de sexuella praktiker som en obetald kvinna sällan initierar.”

Jag kan inte släppa det. I bara två meningar formulerade Andreas Malm, i Bang av alla ställen, det moderna kvinnovänliga förtryckets Skylla. Om Charybdis nu, som i århundraden, varit ”hon bad om det” med det öppna patriarkatets kvinnohat sprutande ur vidundrets käftar, är den moderna omsorgen om kvinnors sexuella välbefinnande lömskare, men i grunden lika monstruös. ”Ingen kvinna kan vilja det där” hörs regelbundet i tal om gruppvåldtäktsrättegångar och analsextrender. Även om man förstås kan fundera över brister i lagtexterna kring sexuella övergrepp hugger just dessa rop lika dödande mot den kvinnliga sexuella frigörelsen som själva våldtäktshotet.

Eller, med Malms ord, kvinnor måste få betalt för att vilja. I alla tider har kvinnor antagits göra just det. I rosor, i äktenskap, i komplimanger, i reda pengar. Deras kön har varit till salu just för att deras lust inte antagits existera. Transaktionsekonomin bygger på tvillingmonstrens båda sidor.

Kvinnor vill inte.

Kvinnor behöver inte vilja. Även bortom det uppenbara sexuella våldet murar våld och hot gränser för den kvinnliga sexualiteten. Och dessa hot riktas såväl från våldsamma män som från ett samhälle som hånar och varufierar den kvinna som faktiskt visst, alldeles själv vill.

119

Hora är det värsta tillmälet. Det drabbar förstås den som bryter mot tanken om kvinnors och flickors ickelust. Den som inte behöver få betalt för sitt kön, den som ser sexualiteten som en transaktion i sig själv, som ser sig själv som köpare likaväl som säljare på marknaden. Kön mot kön, orgasm mot orgasm, kvitt kvitt kommer aldrig tillbaka. Att sådana kvinnor måste straffas är uppenbart, de stör hela systemet, hela maktbalansen där kvinnor måste ta ansvar för både sin egen och männens sexualitet, för vem ska annars göra det? Och hur skulle det då se ut?

Att vara 16 år och oavbrutet sprängkåt blir något drastiskt annorlunda om man råkar vara tjej snarare än kille. Det senare skildras i hundratals filmer och böcker som själva grunden i att växa upp. Det förra antas knappt finnas. Den 16-åriga tjejen går på slak lina mellan omvärldens oförstående och de där eviga riskerna för utnyttjande och övergrepp. Och om hon skulle ge efter för den där driften, om hon skulle knulla allt hon känner för, blir resultatet lika tragiskt som förutsägbart. Hora! Och, som vi kan läsa i våldtäktsdomar varje vecka, hon skulle också bli tillgängligt byte för alla de där väntande vargarna. Om hon redan har haft spontant sex på en fest kan hon uppenbarligen, enligt många av lagens tolkare, aldrig mer tacka nej. Om hon en gång har placerat sig bland de kvinnor som vill, spelar det inte längre någon roll vad hon vill.

Nästan lika hårt faller domen också över den som bara tar upp utrymme avsett för män och mer stillsamma anpassningsbara kvinnor. Den som inte är en riktig kvinna.

En riktig medelklasskvinna alltså.

Att jag själv i huvudsak klarade mig undan alltför hårda omdömen och tillmälen går heller inte att se bortom klassdimensionen. För den som inte låter sig stängas inne bakom den goda smakens gardiner blir den trygga bakgrunden ett skydd. Jag tog plats för att jag inte visste något annat sätt. Men inte heller jag vågade förstås leva ut allt det jag egentligen ville sexuellt. Det gjorde inte snälla medelklassflickor som jag. På många sätt ångrar jag mig bittert.

Att gränserna för den goda kvinnans acceptabla beteende i dag flyttats från femtiotalets mer heltäckande tabun till enbart motstånd mot det som i mainstreamsamtalet kallas extrema sexuella praktiker gör ingen egentlig skillnad. Dominanslekar, fisting, kärlekslöst gruppsex, vad de nu syftar på som säger att kvinnor inte

120

Vad kvinnor vill ha

egentligen vill ”det där”, alltihop handlar om gränser och att någon annan tar sig friheten att definiera din kropp, din vilja.

Patriarkatet har förstås alltid tagit sig den rätten. Dess uppdelning av kvinnor i goda och dåliga handlar också om vad man kan köpa, och vilken slags betalning som kommer i fråga. Den goda kvinnan vill inte. Hon måste köpas med finare valutor, med kärlek, med långsiktiga åtaganden. Hon ringer aldrig upp först och hånglar inte på krogen. Den dåliga kvinnan i sin tur behöver inte vilja, hon finns där tillgänglig ändå. Hon ber om det.

Det är ett under att det alls finns kvinnor med en tillfredställande egen sexualitet.

Någon sådan antas nämligen inte finnas. Och samtidigt är det just där nyckeln göms till något som kan bli en verkligt jämlik heterosexuell sexualitet.

Att kvinnor antas ha mindre lust än män, och inte antas vilja vad som för ögonblicket anses särskilt moraliskt förkastligt bland sexuella utryckssätt, är mörkrets hjärta, pudelns kärna, det jävla lerfyllda dike vi måste ta oss över om vi vill att något någonsin ska kunna bli bättre. För så länge som den uppfattningen präglar samtalet om sexualitet kommer förtrycket fortsätta.

Men spelar hävdade genomsnittliga hormonnivåers påverkan på det mänskliga libidot någon roll? Är inte ändå det fantastiska med människan, ja människans själva mänsklighet att vi inte behöver bry oss om naturen? Att vi rentav inte bör bry oss om den, att dess bojor är till för att bli kastade åt sidan.

Jo. Så kan man se det. Hormoner intresserar mig mycket lite och eventualiteten att det ena eller det andra sexuella beteendet skulle vara mer ”naturligt” än det andra är lika ointressant i verkligheten som huruvida män verkligen skulle vara mer eller mindre neurologiskt lämpade att städa. Om det inte vore för en sak. Det påstått naturliga utgör grunden för de där murarna. I vårt postindustriella samhälle tolkas själva ordet ”naturligt” av stora skaror som en synonym till bra, sen må det handla om ingredienslistan till en deodorant eller uppförandekoder i utelivet. När gränserna för det socialt acceptabla är så radikalt olika för könen som just när det gäller sexualiteten är det dessutom nära nog omöjligt att trovärdigt hävda att beteenden bortom cellnivå inte rimligen skulle kunna handla om samhällets normer snarare än tja, hormoner. Om vi lossar de sociala järnbanden kring det kvinnliga könet och

121

sen, i det jämlika, fria samhället upptäcker att kvinnor och män fortfarande beter sig olika, då kanske det kan vara värt att fundera bortom mänskligt uppritade hinder. I den mån det nu skulle vara intressant.

Låt oss därför anta att kvinnors lust är ungefärligen lika stark som mäns. Men betyder det att vi är jämlika, fria individer? Om det bara vore så väl. Men sexualiteten kan förstås inte frikopplas från de oerhörda skillnader i makt som finns på alla nivåer i samhället, nationellt och globalt. Eftersom kvinnor har så mycket mindre pengar, så mycket mindre inflytande, blir också maktlösheten en bricka i könsspelet. Kvinnans kropp är inte bara till salu för att hon inte antas vilja själv. Den säljs och köps också för att hon givet omständigheterna inte kan vilja något annat.

Låt oss i det sammanhanget inte skilja mellan de olika valutor kvinnokönet värderas i. I Sverige är ett giftemål med en man den enda vägen för många låginkomsttagarkvinnor att på allvar påverka sin möjlighet till konsumtion. Visst, man kan fnysa åt en önskan om att konsumera, men kalla det att handla vinterkläder till ungarna då. Lev ensam och fattig, eller gift upp dig och skaffa dig det goda livet.

Globalt är det likadant. Kvinnors önskan att göra livet bättre för de egna barnen ligger bakom både barnflickemigration och sexuell trafficking.

Nu kan man förstås hävda att den fria viljan som sådan är en myt. Vi styrs alla av det som förväntas av oss, av våra omständigheter, av våra arv och våra öden. Att någonstans mitt i den geggan hitta ett fullkomligt fritt val är omöjligt, oavsett om valsituationen handlar om sex eller om familjekonflikter.

Den frigjorda kvinnligheten är på en och samma gång frigörelse och fängelse, att bryta mot normerna kan både vara ett uppror och en önskan att behaga. Kanske rent av båda delarna samtidigt.

I sökandet efter en verkligt jämlik sexualitet måste vi kanske för ögonblicket hänge oss åt än mer ojämlikhet. Kanske måste vi därför bejaka varufieringen av könet, objektifieringen av människan. För det är faktiskt inte bara kvinnor som behöver vara varor. Det finns något djupt frigörande i det stereotypt maskulina förhållningssättet till kroppen. Den totala bristen på skam och skuld över den egna kombineras med en självisk njutningsinriktad syn på andras. Det finns något där som kvinnor, om så bara i smulform, borde ta till sig.

122

Vad kvinnor vill ha

Och då menar jag inte företeelsen att västerländska kvinnor mer eller mindre öppet köper män i tredje världen. Förtrycken och ojämlikheterna samvarierar, och även om det är intressant att se hur kön och makt, hudfärg och pengar går in i och om vartannat i den kalkylen så kan jag inte se någon verklig befrielse där. Det må vara hur klyschigt som helst i en samtid präglad av bilder av David Beckhams nagellack och unga mäns ökande ätstörningar, men det är den vite mannen som måste förses med prislapp på samma sätt som alla vi andra. Fanny Ambjörnsson skriver i sin avhandling, En klass för sig, om tjejen som skämtsamt ger en 50-öring till ett ligg med orden: ”Tack för i kväll då!” Det är mer än bara ett lekfullt vända-på-rollerna. Det där myntet utmanar hela synen på manligt och kvinnligt, på sexualitet, på vad som kan köpas, vad som behöver betalas.

Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”.

Hur vi vågar bejaka lust utan skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Och om han inte vill, den nästan like hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga. Om du inte har ett pris på ditt kön utan går efter din egen lust blir du aldrig vare sig dyr eller billig.

Det här är kanske inte heller jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll.

123

Svartsjukt

Svartsjukt

Man upptäckte ju snart, när man började läsa böcker, att all litteratur som handlade om ”män och kvinnor” bara hade ett enda och tämligen trivialt spänningsmotiv att erbjuda: att ”få” eller ”mista” den eller den. Alltsammans byggande på en enda grundläggande hypotes: att människor inte vill dela sina älskare och män och fruar med andra älskare och män och fruar. Och det stod ganska tidigt klart, att man genom att åberopa rätten att tillhöra varandra, inte bara fick outhärdliga liv, utan också onödig degenererad konst, som inte ens kunde användas till att torka sig i ändan med.

Suzanne Brögger

För mycket av min energi går till att inte mata svartsjukan. Alldeles för mycket energi går över huvud taget åt till att vara svartsjuk. Problemet ligger inte i en skev tidsfördelning av resurser även om den delen också väger tungt, nej det handlar om lycka och att svartsjuka är en allt annat än lycklig känsla. Att leva i ett samhälle där äkta lycka mest definieras i termer av att ge och få kärlek, men där också svartsjuka anses vara en accepterad ingrediens i kärleken, är i så fall detsamma som att leva i ett samhälle där lycka aldrig fullt kan upplevas. Jag vill ifrågasätta synen på svartsjuka som någonting vi själva inte kan styra över och att den skulle vara en ”naturlig” del av kärleken.

Känslan svartsjuka kommer kanske aldrig att helt raderas från våra känsloregister men den behöver inte alltid ses som, eller vara, en given påföljd av kärlek. Oavsett

127

om det är i ett polyamoröst eller monogamt förhållande så brukar det sägas att där det finns tillit finns ingen svartsjuka. Men tillit handlar oftast bara om att veta att man inte kommer att bli bedragen. På samma sätt som könen borde utrotas till förmån för människan bakom orden borde trohet och otrohet utrotas till förmån för människan bakom. En psykologiordboksdefinition låter mig veta att svartsjukan uppstår när någon annan blir föremål för den uppmärksamhet och kärlek från en person vars huvudintresse jag själv vill vara föremål för. Det betyder alltså att man vill vara nummer ett för någon, annars kommer svartsjukan.

Här ryms också förklaringen till svartsjukans idioti och koppling till en patriarkal struktur: Vi är aldrig alltid allting för en annan människa. I så fall skulle vi vara mycket mer lika varandra vid det här laget om det bara behövdes en för alla. Vi skulle vara två sorters kloner (till exempel två stereotypa könsroller!), som alltid skulle vara redo att komplettera varandra och göra varandra hela. Om vi nu åtminstone har börjat att släppa på antagandet att kvinnor och män dels är så olika varandra, dels extremt lika varandra inom sin egen grupp, varför beter vi oss ändå som om det skulle vara precis så när vi blir kära i någon. Tanken att hitta en perfekt, enda, livspartner och själsfrände är befängd. Vi kompletterar varandra, ingen eller allihop. Idén om att man ska kunna vara allt för någon befäster givna könsroller och är det som gör att vi driver oss själva till vansinne av svartsjuka och så kallad misstänksamhet.

– Jag misstänker att min partner är förtjust i en person på jobbet.

– Ja, ljushuvud! Det kan du ge dig på. Du kanske misstänker att jorden är rund också?

Det talas ofta om svartsjuka i termer av normal eller sjuklig sådan. Jag menar att det inte behöver vara friskt bara för att det är vanligt. Om man bara ifrågasätter den obefogade svartsjukan har man inte ändrat på någonting. Man har bara pekat ut några freaks som inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Så fort de får en ”riktig” anledning drar ju samma mekanism igång igen och den kommer fortfarande handla om att ha äganderätt på den du älskar. Den sjukliga svartsjukan – som får oss att slå och mörda – tror jag föds ur den accepterade formens dito. Sjuklig och obefogad går inte att få bort om vi inte är mer kritiska mot den ”vanliga” svartsjukan. Den är en samhällssjukdom som borde behandlas med folkbildning. Det är en del av en pa-

128

Svartsjukt

triarkal struktur där utnyttjande och exploatering styr. Så behöver det inte vara, om vi själva började välja hur vi vill se på kärleken och vilka adjektiv vi vill beskriva den med. Till exempel förbjuden kärlek, har ni någonsin hört ett dummare uttryck.

Svartsjukan beskrivs många gånger som en spontan känsla som uppstår hos en osäker person med dåligt självförtroende. Det vill säga, som vi alla kan vara mer eller mindre ofta i livet. Men varför, VARFÖR ska kärlek till människor göra mig osäker och olycklig?

I vår kultur, ja överallt framställs svartsjukan som ett kärleksbevis. Påståenden som att den som aldrig känner svartsjuka har en partner som hon/han inte värderar högt är vanliga. I Sveriges största kvällstidning säger en psykologiprofessor (David Buss, 2007-02-27): ”När partnern blir svartsjuk visar hon/han att relationen är viktig och värd att kämpa för. Bryr partnern sig inte om i fall man flirtar och låter sig uppvaktas av andra så tolkar man däremot det som om förhållandet inte är särskilt värdefullt.” Om så är betyder det att den som inte bär på den här destruktiva och ägandetokiga känslan faktiskt inte belönas för det utan snarare straffas. Vår kärleksnorm förutsätter en svartsjuka för att kärleken ska accepteras som kärlek.

Svartsjukan blir en rutinmässig reaktion där vi helt enkelt gör vad som förväntas av oss när någonting i det vanliga relationsmönstret bryts. Ofta handlar vi tvärtemot det som vi vid sunda vätskor skulle beskriva som kärlek.

I rädslan för ensamheten ter sig svartsjukan logisk, vi vill inte att den vi älskar ska lämna oss. Samtidigt är det en förutsättning att den andres genkärlek är frivillig för att vi ska värdesätta den. Slutsatsen av det blir då att svartsjuka handlar om sådant som över huvud taget inte har med kärlek att göra utan snarare med kapitalism. Det är en känsla som kommer av att vilja äga och av att tycka sig ha rätt till det. Det här kan inte bara ses som ett privat problem utan det måste ses som ett samhälleligt, ja även globalt sådant. Att i ena stunden tala om biståndspolitik men sen aldrig i livet vilja dela med sig av sin älskade, ens till en annan älskad är en sådan motsägelse.

Hur en person som egentligen bara vill äga kan få kalla den viljan för kärlek är ett hån mot hjärtats givmildhet.

Varken ömhet eller erotik kommer försvinna bara för att människor släpper sin svartsjuka. Möjligtvis kommer det leda till att vi konsumerar mindre, eller i alla fall

129

mindre idiotiska saker. Man kommer inte kunna spela på vår dåliga självkänsla och längtan efter kärlek för att få oss att köpa köpa köpa. Att åtrå och vara åtråvärd blir inte längre som en valuta att handla med. Så stor del av att köpa sig lycklig handlar om osäkerhet och olycka, ensamhet.

Men tänk att svartsjukan bara är vårt eget dumma påfund, ett sätt att tvinga in folk i en begränsande tvåsamhet.

Detta inte bara motverkar en genuin kärlekskänsla det är rent ut sagt livsfarligt.

Då vi inte lever i ett jämställt samhälle är vissa av oss väldigt mycket mer utsatta för den här kärleksnormens konsekvenser än andra. När kärlek är detsamma som att äga, ja då blir kärleken våldsam för vi behandlar varandra som ägodelar. Genom att acceptera svartsjuka accepterar jag att någon vill äga mig. Kärlek och konsumtion är i dag så lika varandra i sin identitetsskapande funktion att jag inte kan komma på någonting som skiljer dem åt. Jag vill älska utan att konsumera dem jag älskar!

Genom den syn vi har på kärleksförhållandet låter de flesta människor sig begränsas i – surprise! – kärlekens namn. Oavsett det gäller relationen till en annan människa eller i arbetslivet eller på semestern, kan vad som helst, med svartsjuka som anledning hindra dig att genomföra det du egentligen vill göra. Om vi jämför med en relation där en människa uttalat förbjuder någon att lämna hemmet med en där någon självmant låter bli för att inte göra den andre svartsjuk så är ju resultatet lik förbannat – du stannar hemma.

Det blir till en ond cirkel av snålhet och hämnd och framför allt en skräck för det sexuella. Eller kanske snarast en grav överskattning av det sexuella. Det ses inte som helt uthoppat att ha sex lite hipp som happ. Sex behöver inte alltid vara hopkopplat med kärlek, men så fort ett parförhållande ingås så beter sig människor som om de aldrig haft ett sexliv innan. De glömmer i alla fall bort att sex nödvändigtvis inte betyder att man tänker rymma med den man legat med för att aldrig mer återvända.

Enbart sex är i dag inte en anledning till att bli ett par men väldigt ofta blir det en anledning till att göra slut.

Det jag klagar över handlar inte bara om att vi inte ”får” ligga runt mer. Det är de begränsningar som den här föreställningen om sexet hela tiden sätter upp för oss.

130

Svartsjukt

Det stannar inte vid sexuell kontakt utan det sprider sig till nästan alla aktiviteter som att dansa, arbeta, fika, prata i telefon vid fel tidpunkt på dygnet eller att ha de vänner du vill etcetera.

Svartsjukan ser till att vi håller ihop två och två. Den äger en inneboende föreställning om att det finns en enda person för varje person och att de tu ska vara allt för varandra. Den krymper oss och gör oss fattigare än vad vi är. Därför borde vi ifrågasätta synen på svartsjuka som något normalt eller rent av naturligt en gång för alla och sen få ha lite mer tid över att älska så många som möjligt.

Vi kan se på svartsjuka som en livsåskådning där livet handlar om att minimera känslorna i stället för att maximera dem. Fast det finns undantag i den åskådningen; Visst kan föräldrar älska sina barn olika mycket, men där förespråkas det ändå att kärleken ska räcka till alla barnen. När ett andra eller fjärde barn kommer så behöver inte kärleken minska till det första bara för att kunna fördelas jämt mellan de andra. Det finns ingen kärlekspool som helt plötsligt tar slut, snarare är det tvärtom.

Kärlek föder kärlek.

De föräldrar som inte klarar av att ge sina barn lika mycket kärlek, se inte dem som förebilder utan låt dem som klarar av det stå som mallar. Poängen är att vi gör som normen påbjuder. Det är ju egentligen ett under att det finns föräldrar som klarar av det när allting fram till föräldraskapet har handlat om att älska en. En bästis.

– Men både Olle och Kalle och Lena är mina bästisar.

– Ja, men vem är din bästa bästis?

En kärlek. En första, en stor, en äkta och framförallt en i taget. Och sen helt plötsligt kanske vi måste älska flera små liv lika mycket samtidigt, och vi gör det. Tänk vad stark viljan är! Så ha förtröstan.

En stor svårighet när det kommer till att kullkasta svartsjukan är just den att vi, det vill säga jag själv och många med mig, behandlar den som vore det någonting som verkar utöver vår egen kontroll. Jag vet hur svartsjuka känns, hur smärtsamt det är. Rent fysiskt hur blodet stannar upp i kroppen när jag hör hennes röst i telefonen, och hur jag föreställer mig henne död eller hur jag i drömmen besegrar henne. Visst blir jag ledsen om någon jag tycker om inte vill träffa mig till förmån

131

för någon annan, men att bli ledsen för att den vill träffa andra människor också – det är egentligen helt orimligt.

Svartsjukan är en social konstruktion påtvingad människor i patriarkala samhällen; för att kunna vi ska kunna kontrollera och äga varandra. Den kväver och krymper kärleken så att människor vill kriga, äga och konsumera bort sina liv, i stället för att förändra, älska, och med mod omfamna livet. Först när vi verkligen ser svartsjukan som den konstruktion den är kan vi lättare utplåna den till förmån för betydligt angenämare känslor.

132

Kunskap

Kunskap

Behovet av belägg bygger inte bara broar behovet av belägg kan lägga grunden till en mur mellan hjärta och hjärna.

Att skapa kunskapsbanker och fempoängskurser av varenda jävla fenomen är en klen tröst i dag för den som ändå inte kommer in i morgon.

Att hela tiden identifiera uttryck, trender och situationer och först då känna sig mogen nog att reagera skapar en misstro till något som skulle kunna kallas intuition, eller hjärtats melodi.

Om man upplever en situation som obehaglig men inte vet ved hotet heter betyder ju inte, att man inte kan eller får agera men om vi kräver kunskap först, innan vi får reagera då är jag rädd att yttrandefriheten utvecklas till en solidaritetshandling från och till kunskapseliten.

Kanske har människan en gemensam moral som lite väl sakral låter si så här behandla andra som du själv vill bli behandlad

135

men just den är vi mest benägna att bryta varför då?

För att vi tillåts.

Vi skapar traditioner, konventioner och till och med lagar som på ett listigt sätt tar oss förbi denna moraliska relik och med hjälp av lite retorik är det inget lik man kliver över när man översätter sitt trånga tänkta tunnelseende beteende till ett klanderfritt och bländvitt demokratiskt leende.

Eller?

Om detta tvistar alla lärda och vi andra tittar på för bland fyrtiosju moraler så måste vi förstå att friheten är relativ för anarkist och kommunist om jag vill gå med rumpan bar är uniformen trist, javisst.

Men när alla blir martyrer i sin egen sanning då sker det något märkligt med vår verklighet.

Vi tycks se igenom fingrar när det tummas på moral och vi kritiserar hjärtat för sin brist på ideal.

Men låt inte den naiva ärligheten bara vara en högerpopulistisk agenda det kan hända att mitt resonemang låter lika farligt som det det kritiserar men mitt mål är hundra procent hjärna och hundra procent hjärta samtidigt.

Och i väntan på det, spelar det igen roll från vilket håll jag kommer

136

Kunskap

för när dom stora berättelserna och ideologier spelar allt märkligare roller är det av större vikt än någonsin, att våga visa empati.

Behovet av belägg bygger inte bara broar behovet av belägg kan lägga grunden till en mur mellan hjärta och hjärna.

137

Gå över gränsen

Gå över gränsen

Sommaren 2005 kom jag hem till Stockholm till gayrörelsens gladaste, freakigaste spektakel: Pridefestivalen. Det var lätt att vara queer, det kändes glatt och festligt och lagomradikalt att kyssa sina vänner och vifta med regnbågsflaggor dansande nedför Kungsgatan inför hundratusentals nyfikna åskådare. Kalla mig smyghetero i min vurm för den könslösa kärleken... (Något jag för övrigt inte är ensam om i min regnbågsflörtande generation.) Uppe vid Slussen klev jag ur tåget och anslöt mig till åskådarleden. Där stod vi och applåderade och fnissade åt homopoliser, homodoktorer, homokolonisatörer, skäggiga bögar, transor och Jean-Pierre Bardas lastbilsflak fyllt av herkulesmuskliga inoljade modellbögar. Sen kom F! med Gudrun Schyman i spetsen.

Två unga män i kamouflagekläder spatserade skrattande i hennes kortege, mellan sig bar de en banderoll med texten Låt könskriget börja! Då pep det till i en medelålders man strax bakom min rygg, han vred obekvämt på sig och väste rakt ut i luften vid min hals: ”Det där är väl ändå att gå för långt. Det där är fanimig att gå över gränsen!”

Vad var så provocerande med könskriget som halvnakna transvestiter inte kunde locka fram?

Det är ett rätt bra ord ändå.

Det är så... våldsamt. Allt det som den svenska jämställdheten inte är. En riktig rysare. Den svenska jämställdheten kan stavas med samma bokstäver som välstånd.

Den hänger på en skör tråd. Den är snäll och duktig. Väluppfostrad. Odramatisk.

Konflikt­rädd. Självgod. Precis som jag. Och ändå lurar det uppenbarligen något oroande och lockande i det. Köns-kriget. Med det konstruerade könet som kön, och det biologiska könet som alibi. Jag slåss mot mitt konstruerade kön därför att mitt biologiska kön kräver det. Vad blir det av mig då?

141

När jag gick på högstadiet fanns det ett par blottare som smög omkring i Uppsalas parker och visade snoppen för småflickor. Till självhjälp fick vi handfasta instruktioner av förstående vuxna. Om du stöter på en blottare, sa de, så ska du skratta åt honom, för det är det värsta han vet. Då skäms han och kryper tillbaka in i buskarna.

Som spöket i garderoben. Är inte det ett könskrig då? En halvnaken vuxen man med snorren slakande mellan låren och en liten flicka som skriande hysteriskt skrattar åt hans sociala perversion? Avväpna honom, sa de. Han har ett vapen (kuken) och du har ditt skratt – du vinner. Redan på högstadiet hade man alltså rustats med kvinnans avancerade verktyg för självberättigande. Inte konstigt att så många chauvinister håller bergfast på att det är kvinnorna och deras intrigerande som styr världen.

En snorre är en känslig sak när den inte förpackats väl i sin maktförpackning.

Underligt att de inte sa åt oss att fraternisera med fienden. Bjuda hem honom på kaffe och tala igenom det hela. Varför måste han egentligen smyga omkring i buskarna i sin långa rock och skrämma barn? Var det något i hans uppväxt kanske? Eller samhället som hade svikit? Ingen fadersfigur eller något sånt. Och när ingenting annat hjälper – tryck ett knä upp i skrevet på honom tills han viker sig av smärta och ångest. Lite för mycket krig i det, va? Men det är svårt att bortse från att våld i allmänhet anses vara självförverkligande. Det är det som provocerar med ordet könskrig. En antydan om att emancipationen inte är fullbordad förrän förtyckaren har fått stryk.

Att bli feminist var inte svårt, men att fortsätta vara det är skitsvårt. Jag blev feminist för att jag inte fick tala fritt i skolan utan att bli tillsagd att hålla käften. Kanske blev jag feminist för att jag var mobbad. Eller för att ingen ville ha mig. För att jag kände mig värdelös och ful och var beredd att svälta för att få kontroll över situationen. Det passar väl rätt bra in på orsak och verkan? Kanske var det skammen över att jag själv hade kallat de populära tjejerna horor. Kanske var det tidningarna eller mina föräldrar. Rätt böcker i rätt ordning. Kanske blev jag feminist för att det var ett löfte eller en identitet som jag ville leva. En livsstil. Eller för att det bara är så. För att allt omkring mig talade samma språk. Jag hade väl tur för att vägen hade förberetts, för att mina tankar var fria att tänkas. Hursomhelst var det en välsignelse.

En välsignelse? Varför då? För att det är en otrolig lättnad att inse att man inte

142

Gå över gränsen

är ensam i sin skam och illamående. För att det finns en förklaring till allt. Ett s y s t e m. En norm som dikterar livets spelregler. Det betyder att man straffas om man är sig själv för att systemet kräver att alla håller sig i ledet och rättar sig efter dess räta linjer. Systemet tjänar på det verkar det som, men det är inte rättvist och det gör ont att begå våld mot sig själv och andra för att systemet ska framstå som harmoniskt och naturligt. Det som gör ont uttrycker sig i självförakt, diskriminering, utfrysning, förtryck och andra bölder som trots allt bevisar att systemet inte är vattentätt, och absolut inte naturligt. Men att sätta fingret på det är svårt, för det kamouflerar sig vid beröring. Det förtryck som utövas av normen är ansiktslöst, oskyldigt och oftast helt omedvetet. Det är automatiskt, självklart och repetitivt. Det verkar orubbart. Det stöds av en miljon handlingar, symboler, vanor och relationer som upprepas hela tiden överallt! Det är slentrian och minsta möjliga motstånd. Det är bara om man bryter normen som man får känna av att den finns.

Som feminist lär man sig att ge spökena sitt rätta namn. Orden sitter rätt i munnen. Vita heterosexuella män. Patriarkatet. Kvinnofällan. Särarten. Sexismen. Likriktningen. Könsmaktsordningen. Emanicipationen. Skulden. Den k o l l e k t i v a skulden. Jämlikheten. Förtrycket. Könskriget. Stora ord för stora saker. Snart kan man inte spela i ett vanligt jävla rockband utan att bli klassad som ett vitt hetero­ sexuellt runkband. Så går det när man trodde att man hade sitt på det torra. Jag har förståelse för alla som blir bittra av att känna av förtrycket. För alla som kommer i kontakt med systemets baksida och tvingas till pragmatism i sitt jobb eller liv för att begränsa det onda. Det behövs inget alibi för ilskan. Det är den som lever som får se vad som krävs. Men konstruktivt? Det finns en risk att orden och klassifieringen tar över och cementerar fronterna. Hur långt är steget från att ha fått ord på sina problem till förändringen?

Som feminist har jag sett mig själv i allt. Som feminist har jag provat allt eller trott mig prova allt. Som feminist har jag varit tjurig och anklagande. Som feminist har jag dömt mig själv hårdast och först därefter s y s t e m e t. Som feminist har jag blivit stor. Som feminist har jag tagit mig friheten att tala för många. Det är skitsvårt att fortsätta vara feminist.

En välsignelse? Varför då? För att jag behöver någon att skylla all min ilska på?

143

För att emanicipera mig själv och bli frigjord? Nej. Det går över. Feminismen är ju numera upphöjd till en värdering som delas av många, och fortfarande föraktas av lika många. Och ändå är vi rätt förlorade i vår längtan efter utopin om vi tror att jämlikhet är något man kan rösta ja på i en folkomröstning och få överstökad en gång för alla. Den tar aldrig slut. Du kan aldrig få för mycket av det. Någon talade om kollektiv skuld och att vi måste våga älska för att komma någon vart. Det var också provocerande. Men egentligen saknades bara en enkel och lovande uppmaning. Ta ansvar för ditt liv and the rest will follow. Ansvar äter skuld till frukost. Och man mår bra av det. Skulden utesluter och polariserar, ansvaret är en inbjudan. Jag för mig och du för dig. Och därmed för varandra.

Jag tänder på Lena Nyman i Nyfikenfilmerna. Det gjorde regissören Vilgot Sjöman också. Det är länge sen nu men jag tycker du ska leta reda på dem om du inte sett dem. På sitt korståg över vita duken genom sextiotalets Sverige konfronterade Lena makthavare och medborgare med ettriga frågor om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Det var Vilgots frågor men hennes uppriktiga ilska. I hennes närvaro spricker alla masker, allvarliga och behärskade män får kukstånd, tillbakalutade vänstermoralister spottar sina feministiska floskler i knytnävarna och blir förtryckande offer för sin egen dubbelmoral, politiker och makthavare tappar fattningen i sina nedlåtande svar och de förbipasserande anonyma medborgarna tas på sängen som passiva sköt-du-ditt-så-sköter-jag-mitt-egoister… Men Lena insisterar. Hon är en sexosande, barnslig utopist med ett outtömligt förråd av följdfrågor. Hon får helt enkelt agera springpojke åt regissörens mer intellektuella och, visar det sig, ömtåliga socialistiska övertygelse. Filmen har inte ens börjat innan de två inleder ett incestuöst förhållande, och Sjöman ger efter för lockelsen att utnyttja sin maktposition i deras relation, avundsjuk och manipulerande. Det är förstås ett regisserat nederlag, men jag faller med honom. Bara Lena får stå kvar som hjältinna. För att hon fortsätter försöka när alla andra har trasslat in sig i sitt eget nät. Hon är inte pragmatisk – hon lever inte som hon lär – hon är nyfiken – hon har inget att förlora.

Till allas stora förvåning verkar det nästan som om hon kan fortsätta så i all evighet, utan att komma fram. Hennes resa är tidslös. Inspirerande, allra minst.

Det allra viktigaste som feminismen har gett mig (och som man säkert kan få

144

Gå över gränsen

också på annat håll) är en tro på att mina erfarenheter räknas. Det, och så nästa svindlande tanke: Att mina erfarenheter är del av någonting större, speglar andra erfarenheter som liknar mina, och därför kan betyda någonting. Att jag kan förändra och förändras. Att jag har någonting i mig som lovar bättre. Det är ingen filosofi, det är hopp. Det andra lyckopillret är upptäckten att det som verkar normalt förändras över tid och alltså inte har sina rötter i någon mystisk natur. Lika lätt som man kan förminska sin betydelse i universum till en liten flugskit i öknen, kan man vakna till liv och försöka ta in att ingenting är förutbestämt, att verkligheten lovar förändring, och att allt är möjligt. Jag är möjlig.

Jag måste alltid vara smart. Jag är oskyldig. Mitt lena ansikte tar mig över vilken gräns som helst. Jag tar mig friheten att tala för andra. Jag har ett samvete. Jag har smak. Jag är rättvis. Jag har vilja. Jag har makt. Jag koketterar med makten, vill inte riktigt veta av den, gör mig för fin. Jag vill ha kakan och äta av den. Jag gör det lätt för mig. Jag gör mig osårbar. Bara jag får såra mig. Jag sitter högst uppe på glasberget och njuter av utsikten. Jag måste vara duktig. Jag måste ha rätt. Jag kan inte skriva den här texten utan att höja mig över dig som läser den. Jag måste anstränga mig för att låta sann, oemotståndlig. Jag har ett spöke i garderoben. Jag kan inte skriva mig ifrån det.

Kanske hände det i kyrkan eller på Garnet hill street. Jag har varit religös en gång. En gång i en kyrka. Åtminstone för mig var det rätt otippat. En kvinnlig präst talade om hur det är möjligt att vara kvinna och kristen, men tanke på att bibeln är fullproppad av kvinnoförakt. Hon talade om Jesus och hur det var hans mänsklighet och inte hans helighet som gav honom möjligheten att lyfta skulden från våra axlar.

Det är inte tron, det är syndernas förlåtelse. Vad hon mer sa minns jag inte. Det där är ju bara grundkursen i söndagsskolan. Men där satt jag ensam i kyrkbänken och kände mig förlåten. Ensamheten förstärktes till ett eko. När jag såg mig omkring såg jag inte längre mig själv reflekteras i alla ansikten. Alla anspråk föll. En riktig syndare. Rätt man på rätt plats. Förlåten i all anspråkslöshet. Jag var lycklig för att jag hade kommit på mig själv med att korsa en osynlig gräns som hade satts upp av mitt förnuftstorra uppstramade överjag. Att jag kunde frälsas för en timme var upplyftande. Att jag var ansvarig först och främst inför mig själv var en lättnad.

145

På Garnet hill street hade jag fått hem en överberusad fåraktig ung skotte som irrade runt i mitt sovrum och gjorde halvhjärtade ansatser att komma under mitt täcke. Jag försökte bli av med honom, men han ville inte fatta. Sen somnade jag.

Och vaknade förvirrad och omtöcknad av att han hade klätt av och trängt in i mig.

Jag avbröt det väl på något sätt. När jag vaknade konstaterade jag att jag nog blivit våldtagen. Hela dagen tillbringade jag i känslan, smakade på den och försökte komma underfund med vad det betydde. Borde det kännas mer? Vad hade jag förlorat?

Kunde jag klandra honom? Det kunde jag inte. Det är väl i sådana situationer som s y s t e m e t får kliva in och agera syndabock. Det var inte mitt fel, jag hade ju sagt nej och allt, och det var inte hans fel, för han var bara dum i huvudet och oförmögen att ta ansvar för sitt handlande. Förnedringen kändes aningen spelad. Känslan var inte ny, den var bara en variation av saker jag känt förut. Min kropp var inget tempel som hade skändats. Den var redan böjd och avig av tidigare misshandel, och oftast var det jag själv som hade lett inkvisitionen. Nej, just det, inte jag – s y s t e m e t.

Jag bollade ansvaret mellan oss tre ett par gånger, honom, mig och systemet. Det tog ett tag att komma ur spegelsalen. I dag önskar jag bara att jag hade sagt åt honom att han hade våldtagit mig, han hade behövt höra det. Vi var inga demoner han och jag, vi var helt vanliga människor som försökte leva våra liv bäst vi kunde. Vi var helt utelämnade, och helt ensamma med varandra. Det är så jävla sorgligt. Kroppen glömmer, den har många liv, men jag vill inte längre gå omkring och se tomma ögon och tafatta förnedringar. Vi förtjänar bättre som sagt. Han också. Och det är ingen kristen undergivenhet som tar över här. Jag ser bara varken offer eller förövare.

Så många meningar har slutat med frågetecken. Jag borde knyta ihop säcken och skriva mig ur texten. Ensamma eller tillsammans? Nerifrån och upp eller uppifrån och ner? Varför är det skitsvårt att fortsätta vara feminist? Det har ingenting med feminismen att göra. Den vacklar mellan ideologi och vetenskap. Vad man ska göra av den blir till slut en privat resa. Det finns ingenting att slå ifrån sig. Ibland ser man inte skogen för alla träd, och ibland är det tvärtom. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte har lyckats vara konkret och upplysande, men å andra sidan är det just det jag känner att jag inte kan vara. Emancipation är ett vackert och vördat ord, det betyder frigörelse från omyndighet, underordnande och rättslöshet. På skuggsidan av

146

Gå över gränsen

ordet lurar våldet, könskriget. Det är när vi tar för givet att emancipationen är en enkelriktad rörelse som våldet blir oundvikligt, någon måste ner för att någon annan ska få komma upp, våldet sipprar fram från alla sidor, undertryckt eller oförskämt.

Frågan är om det ens är efterstävansvärt. Att ha makt är inte att vinna alla gånger.

Att vara fri är inte att vara obunden. Mannen som väste på Pridefestivalen såg bara hotet. Transorna och bögarna och lebbarna och queerbarnen utgjorde inget hot för honom, de kunde dansa in och ut i hans liv utan att han behövde fullfölja en enda tanke. Det var underhållning, inte politik, på hans bakgård. Könskriget däremot. Jag håller fast vid det ordet. Inte för att jag vill hetsa till konfrontation och revolution, utan för att det påminner även mig om att komma ner från glasberget. Det skriker efter uppmärksamhet. Jag ser inte hotet, jag ser uppmaningen. Och jag uppmanar herr väs att låta tanken gro. Det ansiktslösa förtrycket är fruktansvärt. Jag förväntar mig inte av dig att du ska vara fullkomligt medveten om när du begår våld mot dig själv eller någon annan, men jag förväntar mig att du tar ansvar för det.

147

#1

#1

#1 I p-huset luktar det bensin. På Medborgarplatsen finns ett hål ner i marken, som en omvänd vindslucka, den leder till källaren i stället. Peter är själv där. Trots att de Fordar, Volvoar och Toyotor, och till och med BMW:s, som står parkerade i hundratal ju tillhör någon, råkar han ofta bli ensam just där. Efter jobbet.

Han brukar ofta få höra att han är typisk kräfta. Han har vunnit guldägget. Hans reklamfilmer är mer som filmer. De är inte så sällan nedsvärtade av morbid humor.

Han identifierar sig med Bergman, om någon. Woody Allen. För att vara 29 har han kommit långt.

Han tyckte det var en slags rockstjärnegrej att gifta sig när han var 25, liksom anti att vara anti. Sög sig fast som en igel på Rebis ankel. En gång fick han andnöd på natten i 1,20-sängen, när hon var i hemma i Varberg. Om hon skulle dö, planerade han att verkligen ta livet av sig. Han behövde henne, för allt, för jobbets skull. Han kunde inte producera om han inte fick nåt från ett annat håll. I huvudet gick det som ett mantra: Man måste ha input.

Peter var inte alls bögig. Fast han jobbade med mode, men han jobbade på samma sätt som en vd driver företag. Faktum var att han var vd för sitt eget företag. Där han bestämde. Han behövde en revisor, en assistent, en stylist, en stylistassistent och en agent. Han hade skäggstubb, i perioder nästan helskägg och slarvig pojkig mansstil.

Och Rebis var jättesmal, inte alls vulgär, och när de hade sex kunde han känna en stolthet, för han hade sett det så många gånger i många av de indiefilmer han gillade och även hos vissa konstnärer som håller på med foto, Wolgang Tillmans till exempel – att det var så här det skulle se ut. Det gjorde inget att de hade varit ihop länge. Hans underarmar var mycket större än hennes.

151

#2 I flera år sa Rebis att hon ville göra nåt konstnärligt, hon ville i alla fall åtminstone hålla på med grafisk design. Kanske inte konst. Inte mode heller. För det gjorde alla hon kände och hennes kille hade kommit in på Beckmans direkt efter de slutade gymnasiet. Alla sa att han var bra.

Men det var som med barn. Hon kände inget kall. De var båda 29 år. Men hon ville inte ha barn och hon ville inte jobba med något konstnärligt. Men det gick liksom inte att säga till någon, de skulle aldrig förstå.

Hon köpte kläder som såg lätt europeiskt sextiotaliga ut. Hon tänkte ofta på transvestiter, och hur de kände sig. En kvinna fast i en mans kropp. Men i hennes fall, en pedantisk, oromantisk kontorist fast i en modemedveten konstnärlig kropp. En jurist i en hipp kropp. Hon ville inte ens gå arkitektprogrammet. Helst av allt ville hon jobba på kontor. Hon hade växt upp och drömt om det där, för henne var det bilden av att vara vuxen och bilden av livet, att vara i en storstad och ordna med papper i en skyskrapa, men samtidigt – hon visste att det var en småttig dröm. Och hon visste framförallt bättre än att vädra den offentligt. I stället gick hon på vernissage med Peter, även hon fick inbjudningar nu. Det var ungt och konceptuellt och aggressionerna hon kände för det hon inte berördes av, var hon så van att trycka undan nu att det gick av sig själv, hon kunde till och med konversera som de gjorde.

– Det har blivit tabu att vara pretto.

– Mmm, faktiskt synd, egentligen finns det något pregnant i det pretentiösa, det är först då man kan hitta nånting.

– Det är som rädslan för att vara pretentiös är nedärvd, nästan luthersk. Men man får inte glömma. Det är inte VI som är fyrtiotalister. Det är våra FÖRÄLDRAR. – Ja, det har du rätt i, man tar på sig det sociala arvet, även konstnärligt…

– Ja, men liksom. Vad ska vi med den lutherska skulden till? Vi har ju inte bevittnat ett världskrig. Vi spelade för fan tv-spel som barn! Ha ha!

– Ha ha!

Hon var duktig på det. Vissa Peter kände gjorde henne yr, som hon stod på ett ben så fort det kom in art directors i rummet. Nåt i henne himlade med ögonen och tänkte, nä, nu borde de fan skärpa sig. Men det var ingen annan som tyckte

152

#1

att dem de lärt känna sen de flyttade till Stockholm gjorde idiotiska saker. De enda hon kände som också skulle kunna tycka det, men absolut hålla det inom sig, var hennes föräldrar. Och var det några hon äcklades av mer än de människorna så var det hennes föräldrar. Hon fick svallvågor av kräkreflexer när hon tänkte på hur rent och städat de hade det hemma. Hon älskade också att städa och sortera papper. Ha arkiv och små etiketter. En ilning kunde gå igenom henne när hon mindes hur hon, mamma och mormor kokade sylt i kolonistugan. La sylten i burkar, skrev på papper, klistrade dessa papper på burkarna, delade upp i jordgubb och hallon och äpple. Hon visste vad hon skulle säga när någon konstnärlig tjej sa ”Jag är så dålig på att städa”.

Då skulle hon inte säga ”Jag VET” utan ”vet”.

En natt hade det åskat och blixtrat och så som man gör hade hon gjort, hon hade börjat räkna antal meter det var tills nästa blixt som skulle skina upp rummet. Sen räknande hon knallarna, sen försökte hon räkna regnet och blixtrandet och de skallrande fönsterrutorna som kom in i hennes halvsömn och adderades i mörkret och hon såg framför sig hur hon hade ett vitt litet papper där hon räknade ut summan som var viktig i töcknet. När hon vaknade hade hon glömt siffran, lät osentimentalt tanken om uträkningarna försvinna.

En annan natt hade hon vaknat och haft en enda klar tanke i huvudet ”jag ville plugga ekonomi”.

153

bakom slรถjan (den lesbiska)

BAKOM (DEN LESBISKA) SLÖJAN

Jag har en hemlighet. Sen tonåren har jag med alla medel försökt förneka den.

Försökt omformulera, omdefiniera denna del av mig själv. Den passar liksom inte in, jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på att det skulle kunna vara så. Vad skulle mina vänner säga? Mina föräldrar? Jag skulle behöva förklara så mycket. Att erkänna denna min hemlighet skulle innebära ett ifrågasättande av hela min väl uppbyggda och trygga identitet. Jag har aldrig känt att jag har kunnat leva ut den sidan av mig själv. Under de tidiga tonåren gjorde jag några taffliga försök, utan större framgång. Jag valde i stället att gå den enkla vägen, den som kändes trygg och naturlig och som gav mig självförtroende och ett ”jag”.

Herregud, det är ju vad alla gör, det är vad hela tonårstiden handlar om. Att försöka passa in, att på olika sätt förlika sig med sig själv och att hitta en mellanväg där jag kan känna mig speciell men samtidigt som en del av något större. De flesta människor går nog runt och känner sig speciella och vill på olika sätt sticka ut.

Men inte för mycket och inte på fel sätt. Jag ”skapade” mig själv, definierade vem jag var, beslutsamt och målinriktat. Vi har alla egenskaper och sidor hos oss själva som vi inte riktigt kan acceptera och som vi väljer att ignorera därför att det gör livet lite lättare. Det är inte säkert att jag hade kunnat agera annorlunda. Det hade antagligen bara varit förödande för min självkänsla, och jag hade funnit mig i ett sammanhang, med människor där jag inte alls kände mig hemma. Därför att jag just då inte var redo.

I dag däremot tror jag att jag är redo att komma ut ur den där garderoben där jag har spenderat de senaste åtta åren av mitt liv i. I min garderob finns flator, bögar, transexuella, transvestiter, pride, fester, politik, feminism, sex, fotboll, allt tryggt

157

upphängt på galgar, allt på sin rätta plats. Men under de senaste åren har jag börjat inse att inget har en ”rätt” plats och allt det som jag såg som min trygghet och identitet inte var något annat än en fantasi, ett ideal. Det är ”min” värld, men den världen är till stor del ett resultat av mina egna fördomar och behovet av att vilja definiera mig själv och min omvärld. Men flator är inte flator, och bögar är inte bögar och jag är inte lesbisk, jag är nåt annat.

Nu sa jag det högt. Det har jag börjat göra på senare tid, bara för att smaka lite hur det känns. Det är visserligen långt från ”jag är kanske inte helt lesbisk” till ”jag knullar killar”, men det är ett steg på vägen. Jag har alltid tyckt att det har varit enormt störande, ja, påträngande när de där snopparna har dansat fram och tillbaka bakom mina slutna ögon. Kanske är jag för närvarade lite besatt, men det är verkligen så.

Förr när snopparmén dök upp kastrerade jag dem så fort jag kunde. Men nu stör det mig något fruktansvärt att jag egentligen inte riktigt vet vad det är jag ser. Hur den där grejen funkar. Visst har jag något diffust minne av någon fest någonstans, där jag fick stifta närmare bekantskap med snoppen, men alkoholen och den sena timmen resulterade i ett mycket ytligt möte.

Det har blivit som en tävling med mig själv. När är det äntligen min tur? Jag vill komma åt det där förbjudna, smaka det och kunna skryta med det, ungefär som den första fyllan. Det är en fråga om självbekräftelse. Jag känner mig som lite av en bedragare, som den där lilla flatan som inbillar sig att hon tycker om kuk. På ett skruvat sätt är det något jag måste bevisa, lika mycket för mig själv som för min omgivning. Tanken på sex med en kille ger mig dock enorm prestationsångest. Jag känner mig som femton igen, tanken får mig nästan att rodna. Tänk om det är svårt, jag kanske är skitdålig i sängen? Vad innebär det om jag blir äcklad och kräks?

(Inte för att jag skulle vara den första kvinna att hulka upp en sats, men det skulle knappast ha en positivt inverkan på mina heterosexuella ambitioner.) Kanske är jag rentav en naturtalang? Fast det betvivlar jag, bra sex är som allt annat en fråga om övning. Fördelen jag har gentemot den rodnande femtonåringen är att jag har haft tid att utforska min egen sexualitet på mina villkor, jag vet vad jag tycker om och vad jag absolut inte tycker om. Jag är ganska säker på att jag kan skilja på bra och dålig sex, något som jag tror inte är en självklarhet bland många unga kvinnor. En

158

BAKOM (DEN LESBISKA) SLÖJAN

vän sa visserligen nyligen: ”Du vet inte vad dålig sex är förrän du har haft sex med en kille som kommer efter sex minuter.” Återstår att se om även jag får göra den fantastiska erfarenheten.

Jag har till och med försökt att bli kär. Jag tror att jag är lite kär också i en kille som jag känner. Fast ibland tänker jag att jag mest är kär i hans flickvän, men projicerar det på honom. Eller att jag bara är så glad över att ha hittat en bra kille.

Det är inte lätt. Jag vill inte ha någon dominant, självsäker, ickereflekterande kille som kommer efter sex minuter och sen tror att det är över. Bara för att jag är lite snoppsugen har jag ingen lust att slösa min tid på att ”lära upp” och förklara världen för en slö laissez-faire-sexist.

Det finns flera anledningar till varför jag valde att leva lesbiskt. Bland annat var det en flykt från en mansdominerad, sexistiskt heterosexuell värld, där kraven på hur en kvinna ska vara inte alls passade ihop med hur jag ville gestalta mitt liv. Tyvärr har jag väl fått inse att hbt-världen på intet sätt är fri från sexism, av den enkla anledningen att även den befolkas av män och kvinnor och knappast är en isolerad fristad från majoritetssamhället. Maktstrukturer och normer finns på alla plan i samhället, även om uttrycken ser annorlunda ut beroende på i vilken del man rör sig i. Och någonstans förra sommaren när jag stod och vid sidan av och tittade på Prideparaden (den så kallade höjdpunkten på Prideveckan i Stockholm), hur den ringlade sig förbi Slussen, kände jag bara en tomhet. Jag kände mig inte längre som en självklar del av festen. Jag ville inte springa efter en vagn med ett tjugotal dansande, halvnakna bögar i. Den där glädjen och stoltheten som paraden alltid framkallat hos mig tidigare, utbyttes i en trötthet. Har vi inte kommit längre än så här? Hur många årtionden till ska jag behöva lyssna på schlager (inget ont om schlager, det finns få musikgenrer som får mina ögon att gnistra så) och flåsa runt i en parad som ett allmänt utställningsobjekt? Hur många fler komma-ut-reportage i QX ska jag behöva läsa innan vi kan gå vidare? Där på bron kändes det inte längre spännande och normbrytande. Snarare inskränkt och mansdominerat. Och det coola, det konstruktiva, det enorma politiska arbete som faktiskt läggs ner i form av föredrag, seminarier, filmvisningar och konst, hamnade helt i skymundan.

För det är just kärnan i min lesbiskhet. Normbrytandet, att visa fingret åt det he-

159

terosexuella manssamhället. Min lesbiska identitet har gett mig en självkänsla och tillfredsställt en diffus självbild av gränslöshet. Men jag är lika fast i min identitet som alla andra, hetero som homo eller vad det nu kan vara. Det ironiska blir att knullandet av snoppen, av mannen, nu får symbolisera friheten. Jag har ägnat så lång tid åt att förakta mannen och nu, vid 24 års ålder, är det honom jag söker. För mig är det dock inte en underkastelse av de heterosexuella normerna, utan snarare en slags erövring. Jag bevisar att det visst finns en plats för mig, även om jag inte trodde det när jag var femton. Varför ska jag göra avkall på en del av min sexualitet bara för att samhället beskriver en bild av heterosexualitet som jag inte känner igen mig i. Lösningen blir att själv skapa det utrymmet. Kärnan i min argumentation är väl att det jag tidigare såg som ett bittert nederlag, det att jag faktiskt gärna skulle vilja smaka kuk, ser jag i dag som lite av en seger. Om jag sen vill kalla mig bög för att tillfredställa mitt behov att definiera mig som sexuellt ambivalent, låter jag var osagt. Det blir ett senare problem.

Ingenting i mitt sökande är dock enkelt. Jag får ständigt påminna mig själv om att även spana in söta killar, inte bara söta tjejer. Låter det påtvingat? Ja, kanske är det också det. Men inte mer påtvingat än min lesbiskhet som jag skapade under min yngre ungdomstid. Det handlar om att bryta tankemönster och gå utanför invanda referensramar. Det är lite som att välja kläder, eller snarare att ha en viss klädstil.

Det är oftast hemskt obekvämt att klä sig i något som man annars inte brukar ha på sig, oavsett vad det är. Jag vet till exempel att när jag tar på mig kjol och stövlar ser jag oundvikligen ut som en riktigt tafflig transa därför att jag känner mig så. Jag skulle säkert kunna vänja mig vid kjol, men det är ganska meningslöst att jag stapplar runt i högklackat och ger transorna dåligt rykte. Det är ju bara ett klädesplagg och jag känner inte att jag går miste om så mycket. Men med människor går det inte att resonera på samma sätt. Där får man faktiskt anstränga sig lite. Parallellen med klädstilar må vara ytlig och lite överdriven, men jag tror att även sexualitet kan fungera så, om än mer komplext.

Men det största problemet är ändå att hitta dem. Var finns de (bra) heterosexuella männen? När jag hör mina väninnor prata om sina erövringar på krogen gör det mig lagom upphetsad. Hur lite män faktiskt verkar veta (eller bry sig) om kvinnors

160

BAKOM (DEN LESBISKA) SLÖJAN

sexualitet. Visst är även kvinnor dåliga i sängen, men självklart är det så att våra könsroller följer med även in i sovrummet. Personligen har jag aldrig varit med om att en kvinnlig sexpartner, efter att hon har kommit, har struntat i min tillfredsställelse, vilket, efter att ha lyssnat på mina väninnor, inte verkar vara helt ovanligt vid manliga intima bekantskaper. Men dessa utsagor är egentligen inte värda någonting förrän jag har gjort mina egna erfarenheter. Självklart är det inte bara en fråga om sex, lika viktigt är de personliga egenskaperna, och min rädsla är stor för att hamna i en ojämlik situation där jag måste anpassa mig till konventionella mönster för en heterosexuell parrelation. Men finns det något svårare än att leva tillsammans jämlikt, oavsett om relationen är homosexuell eller heterosexuell? Hittills har jag inte lyckats. Och det är väl i slutändan det som är den stora vinsten med att både slicka fitta och att suga kuk; att det finns så många bra människor, män som kvinnor, där en alltför homogent utrustad garderob inte gör någon lyckligare. Om inte annat så vill jag veta vad det är jag missar. Vad är det med heterosexuellt liv som är så lockande att majoriteten av den svenska befolkningen börjar och slutar där? För det kan väl inte vara de där sex minuterna?

161

Att titta på dem

– och andra sätt att förhålla sig till människor

Att titta på dem – och andra sätt att förhålla sig till människor

1.

Första gången jag var på gym hatade jag det. I skolan hade jag skolkat från gymnastiken så mycket som möjligt eftersom jag inte klarade av sportgrejen. Jag var alldeles för klen för att hävda mig på fotbollsplaner och friidrottsbanor, eller i killarnas omklädningsrum för den delen. Efter att ha slutat skolan njöt jag några år av att inte längre vara tvungen att idrotta, men nu gjorde samma klenhet att jag tänkte börja på gym. Så plötsligt stod jag där i en svettig lokal med stora och jättestora män som lyfte tunga saker. Jag prövade de lättaste vikterna men blev bara nedslagen. Kände mig svag och löjlig. Hjälplöst omanlig. Antagligen fanns det både kvinnor och män där och antagligen brydde sig ingen om mig, men i mitt minne är det bara de där stora männen där och de skrattar tyst åt mig. Jag hatade mig själv för att jag hade gått dit och för att jag var misslyckad. Men – i stället för att fly därifrån så fort som möjligt sätter jag mig i bastun. Där sitter vi i bastuns svettiga halvmörker, två av de stora männen och jag. Eftersom de är mer vältränade än jag börjar de svettas tidigare, små svettdroppar som tränger fram över hela deras nakna kroppar. Tydliga blodådror, på halsarna och på de grova armarna. Särskilt tycker jag om den där ådran som går snett ned över magens nedre del mot det som finns där nere. Den ene har en liten ointressant kuk men den andre har en rätt ordentlig sak. Två tunga manskroppar, ibland bredbent bakåtlutande mot väggen med slutna ögon, ibland framåtböjda med huvudet i händerna. Jag njuter av bastuhettan och av det jag ser, går sen leende därifrån och känner mig stark.

Det där är ett ganska bra sätt tycker jag. Att i stället för att må dåligt av männen och den där manligheten jag hela tiden misslyckas med, så njuter jag av dem. Följer

165

svettdroppen som rinner nedför bröstet och magen. Det är min blick mot honom.

Förutom att det ju är fint att kunna njuta av det jag ser, så får det mig att må bra igen.

Att möblera om i hur man förhåller sig till människor i termer av kön, till exempel två män i en bastu, det är det mina tankar här handlar om. Det är om känslor av positioner i en relation och om hur man kan gå mellan olika sådana känslor. Där i bastun vänder jag på den hierarki jag upplever att jag placerats in i och plötsligt är det jag som har kontrollen. Och det just tack vare hans manlighet, för det är den som gör honom attraktiv. Ju manligare han är jämfört med mig där i gymlokalen, desto djupare fångas han i mitt begär. På så sätt blir det också jag som får kontrollen och den manligare positionen. Jag blir metamannen. Superman. Det är lite motsägelsefullt, att hans manlighet ger honom en omanligare position. Men motsägelser är inga problem för åtrån, den är fortfarande högst verklig. Samma sak gäller den makt som den ger.

Egentligen är det inte i första hand makt över männen i bastun. Visserligen upplever jag en sådan direkt makt över dem, men den finns nog bara i mitt huvud. Jag är nämligen manskonnässör med diskretion och de märker inte mina blickar där i halvmörkret. Att jag genom min blick känner – fantiserar? – en direkt makt över dem, gör att jag får en högst reell makt över mitt eget liv och handlande. Jag kan ta plats, vågar göra mer och mår helt enkelt bättre. Makten består i att driva tillbaka den makt jag känner att de annars har över mig. Deras makt handlar om att eftersom jag är misslyckad ska jag veta min plats. De är till skillnad från mig riktiga män, därför ska jag inte tro att jag är något. Men genom den här blicken jag har kan jag slå tillbaka mot det där. Det skapas ett utrymme för min frihet och en möjlighet för mig att känna att det är okej att vara jag.

Att ha blickar som förvandlar begär till hierarki och kontroll verkar otrevligt. Men där i bastun vända mot manligheten själv är de inte så tokiga. Det blir nämligen inte mycket kvar av en manlighet som kan vara åtrådd på det där kontrollerande sättet. Sådan påverkan från mina tankar till deras sätt att vara män förutsätter inga övernaturliga mentala förmågor. I stället handlar det om att det vi tänker, gör och är skapas i en kultur där massa föreställningar om kön och begär sitter ihop med varandra på olika sätt. Påverkan mellan min blick och hans manlighet finns till viss

166

Att titta på dem – och andra sätt att förhålla sig till människor

del där i själva bastun, men också i det system av föreställningar och beteenden som är kulturen. I bastun hotar blicken manligheten om han märker att jag tittar på honom och han känner sig obekväm, förminskad, kontrollerad. Förutom sådan direkt påverkan finns den mer indirekta kulturella påverkan som beror på hur olika föreställningar och idéer förhåller sig till varandra. Där hotar blicken manligheten eftersom idén om manlighet inte kan vara riktigt densamma om det samtidigt finns idéer om blickar som kan kontrollera män. I slutändan blir det konkreta skillnader för konkreta människor eftersom män, precis som alla andra, formas och blir till just genom sådana där idéer och föreställningar.

Och oavsett hur det där exakt fungerar, så ledde det onekligen till något i och med att den högst konkreta personen som är jag, helt enkelt mådde bättre där och då.

2.

Andra situationer kräver andra förhållningssätt till de där männen. Ett exempel: bromsarna på min cykel fungerar inte som de borde. Jag känner en kille som kan sånt där, själv har jag efter en del tafatta meckförsök gett upp. Men som det mesta här i vår kultur är det märkligt nog en könad sysselsättning att laga cyklar. Eftersom det räknas som något manligt så tänks alla riktiga män klara av det. Att inte jag klarar det skulle ju kunna ses som ett bevis mot detta, men systemet är så snillrikt konstruerat att det i stället bevisar att jag är mindre man än vad min vän är. Att be honom om hjälp vore att slå fast detta. Och för den som råkar vara man så är det något dåligt. Inte jättedåligt, men tillräckligt för att många män skulle välja att cykla runt utan ordentliga bromsar, att hellre riskera livet än att riskera sin manlighet.

Inte om vi frågar dem, men om vi tittar på vad de faktiskt gör.

Den lösning som kan tyckas både enklast och mest självklar vore kanske att ta emot hjälp och försöka strunta i alla manliga hävdelsebehov. Och så gör man nog oftast, men ändå – det finns sätt som är roligare: att hålla sig kvar i könstänkandet men att hoppa över till andra sidan. Att ta emot den där hjälpen och känna att det är skönt. Jag står bredvid och ser på när han öppnar navet, oljar kedjan, sträcker någon vajer. Eller vad det nu är han gör. Jag låter honom ta hand om det. Förutom att jag ju inte kan fixa det själv, så för mitt eget höga nöjes skull. Inte på grund av att jag

167

skulle vara lat utan för att jag gillar att han kan det, att han fixar det för min skull och att jag kan lita på att han ordnar saker. Det är en bra känsla. Samma känsla som jag får när någon är starkare och kan öppna det där burklocket jag inte får upp, när någon vet hur datorn lagas. Som natten på ruffiga Hamburg Hauptbahnhof när jag sov tryggt på perrongen eftersom Anton var där och vakade över mig. Eller när Maja kör motorcykel och jag sitter där bak och vet att hon sköter det. Samma känsla som när jag blir uppvaktad. Inte uppvaktad på det passiva sättet att någon för min skull lägger håret bakom örat och tittar ned. De här situationerna är mer en fråga om den aktiva uppvaktningen, sådan som är på det självsäkert glada och direkta sättet. Det sätt som får mig att lägga håret bakom örat och leende titta ned.

För många, ofta män, kan det kanske vara svårt att låta sig hamna i de positionerna. Attraktion till män och det manliga är en nyckel. Att låta sig känna det vackra i det där. Det är en njutning som i vissa situationer kanske är väldigt, väldigt liten, men inte mindre betydelsefull. Det behöver varken handla om förälskelse eller kåthet där vid cykelreparerandet, bara att helt nöjt kunna se det fina i det hela. Ett visst sätt att känna situationen och hur vi förhåller oss till varandra.

Vem som ser på vem, vem som blir tittad på. Återigen förstår jag det bäst genom att beskriva det som en fråga om blick, men nu på ett annat sätt än där i bastun. Han som lagar min cykel tittar i och för sig inte på mig på något särskilt sätt, närmare bestämt tittar han knappt alls på mig utan bryr sig mest om bromsgrejerna. Men känslan av hur vi förhåller oss till varandra är ändå att han när som helst kan resa sig upp och se mig rakt in i ögonen, så rakt att jag blygt böjer ned huvudet och – om jag hade haft längre hår – stryker mitt hår ur pannan och lägger det bakom öronen. Och det älskar jag.

3.

Den här positionen som inte försöker vara så mycket man utan i stället håller på med något annat, den går även att ha i helt andra situationer. När jag är med de av mina vänner som råkar vara kvinnor så har jag nog ofta en del av det där i mig.

En fika med Anna blir bättre om vi inte är så himla uppdelade i en man och en kvinna. Och om inte hon blir man, så får väl jag bli lite kvinna. Det blir roligare

168

Att titta på dem – och andra sätt att förhålla sig till människor

och närmare, till och med ärligare tror jag. Avgörande är en känsla av att vara på samma sida, något man kan fixa genom att – återigen – förhålla sig till män. Den här gången att vi gör det tillsammans, hon och jag. Enklaste sättet är att prata om dem. Kanske om att han där borta vid fönsterbordet inte är så tokig och om vad vi skulle vilja göra med honom. Eller om att han som står i kassan är en typisk jävla man och att vi hatar dem allihop. Att alltid prata om sådant riskerar bli tjatigt, men som tur är räcker det med att vi skulle kunna göra det. Avgörande är en känsla av att vi har samma position i förhållande till de där männen – en känsla man med lite fantasi kan trolla fram i huvudet. Tolkar man världen på gängse superheterosexuella sätt med två klichéartade kön med varsina roller, så blir det att den här upplevda positionen är en kvinnas.

När jag förklarar hur jag tänker för Anna så frågar hon varför man ska tolka världen på det sättet och om det inte är väldigt könsfixerat. Hon upplever vår relation som att vi rätt och slätt är två människor, inte massa kön hit och dit. Jag svarar att jag känner sådär helt oavsett om det är bra för något eller ej. Sen tuggar jag lite på min ciabatta och tillägger att om jag tvingade på mitt synsätt på andra människor, i en feministisk antologi till exempel, då skulle det kanske finnas behov att motivera det. I så fall skulle jag skriva något om att visst, det låter bättre att bara se människor som människor. Lyckas man strunta i dem så är det utmärkt, men ibland kan det vara lättare att bli av med könsuppdelningarna genom att tvärtom verkligen ge sig in i dem. Poängen här är själva rörelsen – att gå fram och tillbaka och pröva lite av varje tills det mest blir en oförutsägbar röra kvar. Att känna av vilka olika former som relationerna kan ta sig och se de känslor som finns där hos mig även när de inte följer det förväntade mönstret. Det är möjligt att det är problematiskt att som man tro att jag kan ha någon annan position än just mannens.

Men jag inte säker på att det gör så mycket. Frågan är vad det leder till – både i samhället i stort och i min relation med en annan människa. Att jag upplever vår relation på ett visst sätt betyder inte att Anna gör det, men det påverkar hur jag konkret beter mig och genom det påverkar det rimligen även hur vår relation faktiskt fungerar. Oavsett om det är självbedrägeri eller ej så kan det vara ett sätt för oss penisinnehavare att trots allt kunna vara lite jämställdare människor. Att se

169

sin roll i det patriarkala systemet är nödvändigt, men att kunna känna gemenskap och solidaritet med kvinnor kan bidra till feministisk kamp det med.

4.

Exemplen här handlar inte om att alltid tolka alla mellanmänskliga relationer utifrån två motsatta könspositioner, men ibland och med lite modifikationer så kan sådana bli användbara. Om man i sin upplevelse av situationen tar de där positionerna som tillfälliga och öppna, så får man ett material att modellera med när man försöker hitta något som passar en viss situation. En variant som kan tyckas mindre självklar i sammanhanget är den där jag har den stereotypt manliga positionen och någon annan har den stereotypt kvinnliga. Att jag ser den andra personen djupt i ögonen och säger något självsäkert. Att den svarar leende och följer med mig hem.

Och så vidare. Jag är hård och spännande, men samtidigt lugn och säker. Har en arm att vila tryggt på och en vetskap om att det jag säger är värt att lyssna på. Fantiserar fram en känsla av att på det hela taget vara rätt naturlig. Det kan tyckas som en märklig position, men om den är öppen för alla och gjord på rätt sätt tycker jag det finns något fint i den. Hittar man den någonstans i sig – eller om man uppfinner den själv – så kan man för en stund också vara den.

Sen är det klart att människor, särskilt kvinnor, ofta är tvingade till en viss position som man inte kan gå utanför. För det finns hinder både inuti och utanför personen.

Inuti finns ett helt liv av styrning, begränsande förebilder och ett jag är skapat av den där styrningen. Utanför personen väntar omgivningens straff för den som trots allt försöker gå utanför den tillskrivna positionen. I de fall styrning och straff sker i form av fysiskt våld måste kanske delar av motståndet se ut på samma sätt, direkt och konkret. Men samtidigt – för den som vill kunna göra mer konkret motstånd och agera på otillåtna sätt, tänker jag att de där tankegrejerna kan underlätta.

Liknande strategier tror jag kan användas av de flesta. För till exempel de som är socialiserade till kvinnor går det förstås till på annorlunda sätt än för mig, känslorna av blickar och positioner betyder något annat. Jag vet inte hur det känns att göra dem ur någon annans position, men jag tycker att jag ser det överallt. Människor som är något mer än vad de borde vara, som lånar en bit härifrån, en bit därifrån och

170

Att titta på dem – och andra sätt att förhålla sig till människor

bygger ihop något eget. Den tänkta dragshow som jag talat om här – att gå mellan olika positioner i hur man upplever situationen – är på vissa sätt svagare än sådan drag som sysslar med kläder, röst, kroppsspråk. Men den förra är praktiskt eftersom det inte är alltid som en lösmustasch eller ett par lösbröst finns till hands när man behöver dem. Den fullständigare formen av drag med lösa kroppsdelar och sånt tenderar att begränsa sig till shower och andra lite festligare tillfällen, färre gör det i cykelverkstäder. Tänkt drag har också en vardaglighet som tilltalar mig. Just det att den sker intuitivt. Det behöver inte alls vara särskilt medvetet, även om det kanske låter så när jag försöker beskriva det. Snarare en oformulerad glidning mellan de där positionerna och att plötsligt märka att något känns bättre, mer rätt. Det har delar av val i sig, men ofta väldigt vagt tänkta val. Att låta sig driva in mer fullt i en utav alla de känslor som redan finns där, det gäller bara att hitta dem. Plötsligt stämmer något. Det ger nya tolkningar av situationen att agera utifrån eller bara en blick som är lite, lite annorlunda än vad den förväntas vara.

Den annorlunda blicken innebär en ny relation och en ny riktning. Att rikta sig mot mannen i bastun i stället för att vika undan. Eller åt andra hållet – att i stället för att tävla med den manliga mannen så tar jag emot hans riktning. Det låter som sex och det är klart att det på något vis är det det handlar om. Här inte så mycket en fråga om den del av sex som går ut på fysisk penetration, könsorgan och sånt. Jag tänker på mer abstrakta och diffusa former av sex och penetration.

Spänningen som uppstår mellan de positioner som skapas av blick och kontroll.

Att se på någon eller att bli sedd. De innebär två helt olika positioner med olika möjligheter, men som – det är poängen – inte alltid behöver vara låsta, inte ens mellan samma personer i samma situation. Uppfinner man inga nya positioner så kan man ta de gamla vanliga och möblera om dem. Det är riktningar för attraktion och blick som man kan vända och vrida på, ibland explicit och fysiskt, ibland bara i ens eget huvud och knappt märkbart alls för omgivningen. Skulle männen där i bastun märka mina blickar är det osäkert vad som skulle hända och hur maktförhållandena skulle påverkas. I värsta fall en homofob reaktion där hotet om våld finns med – där blir jag maktlös och i direkt fara. En mildare homofob reaktion vore att de bara känner sig obekväma och lämnar bastun. Det vore något slags

171

maktutövande från min sida. En tredje reaktion är att de svarar på blickarna med uppskattning, flyttar sig närmare. Bastuns svettiga halvmörker. Vi ser på varandra.

Men det som händer då vore för en annan typ av text än den här.

172

Shoppingprinsessans fornhistoria

Shoppingprinsessans fornhistoria

Hon syns på varje högstadieskola i sina tajta jeans och pastellfärgade toppar. Hon dominerar chick lit-böcker om shopaholics och förälskade modeskribenter. Hon är Nicole Ritchie och Paris Hilton i dokusåpan A Simple Life. Hon är The OC och Laguna Beach. Hon är den elaka Regina i Mean Girls och den snälla Elle i Legally Blonde. Hon är, på lite olika sätt, Ebba von Sydow, Sofi Fahrman, Carolina Gynning och Madeleine Bernadotte. Shoppingprinsessan. Hon har nog alltid funnits, men hon har inte alltid varit en självklarhet.

Min första kontakt med shoppingprinsessan var 1995. Amy Heckerlings sedermera klassiska komedi Clueless skulle snart ha premiär och jag var mycket intresserad. Jag hade sett små specialinspelade sketcher med karaktärerna på MTV och skrattat mig fördärvad åt Alicia Silverstones småblåsta bantningskur: What, exactly, is in a Ceasar’s Salad?

Det här var väldigt långt ifrån allt som jag och mina polare var intresserade av: sunkig grungekultur, aggressiv industrimetal, amerikansk independentfilm. Men det var också långt ifrån de inställsamma, idiotiska och ofta horstämplade ”dumma blondiner” som fortfarande florerade i allt från blondinvitsar och sexkomedier till musikindustrin och medierna.

Visst var Alicia Silverstones Cher rik, blond, attraktiv, självisk och ”clueless” – naiv, förvirrad och aningslös. Men trailern klargjorde också att hon var kvicktänkt och fyndig och brydde sig om sina betyg. Framför allt var hon ingen jävla mes – hennes enda livsmål var inte att få killar att bli kära i henne. You know how picky I am about my shoes, and they only go on my feet.

Nu kan jag se att det var ganska sällsynt att över huvud taget få se en film om unga,

175

vackra tjejer som var riktad till unga tjejer. En film där killarna var perifera, på sin höjd objekt för tjejernas lustar. Men när filmen kom ut reagerade jag inte på det. Då var det underligare att de snygga, populära fashionistorna inte var fienden.

För mig hade Barbiedockor och Tvillingarna på Sweet Valley High varit något man skulle växa ifrån. Naturligtvis fanns det snygga, välvårdade tjejer i småpreppy kläder i min skola 1995. Men de hade aldrig fallit mig in att tänka på dem som coola.

Snarare tyckte jag de var offer – för modeindustrin, för sexistiska uppfattningar om korrekt kvinnlighet, för sin vilja att vara till lags. (Det var drygt av mig, men till mitt försvar: jag hade nyligen börjat inse att min egen ”alternativa” subkultur nog också styrdes av grupptryck och trender.)

Hur som helst representerade Clueless något helt annat: en ironisk, lekfull attityd till mode och skönhetsideal. Visst får Cher under filmens gång lära sig att det finns en värld utanför Beverly Hills, att andra människor också har känslor och att det flanellskjorteklädda skateboardfolket också har rätt till sin egen stil. Men på slutet är hon fortfarande en shoppingprinsessa och filmmakarna presenterar det som något alldeles okej. Till och med som något ganska fantastiskt.

Samma vecka som filmen hade premiär hörde jag en låt på radion. Det var en tjej som framförde ett slags monolog över ett rockband. Like, oh my God! Like, totally, började hon, Encino’s like soo betchin’! There’s like, the Galleria and, like, all these like really great shoe stores. Vers följde på hysteriskt rolig vers med en glad refräng av purkna mansröster mellan varven. Valley girl, she’s a Valley girl… Tosses her head n flips her hair, she’s got a whole bunch of nothin’ in there.1 Jag hade aldrig hört uttrycket ”valley girl” och antog att låten på något sätt var en del av reklamkampanjen för Clueless. Minst en av tjejens anekdoter, om att gå på pedikyr, skulle lätt ha platsat bland sketcherna jag redan sett i tv. The lady, like, goes, oh my God, your toenails are like so grody… like oh my god, bag those toenails! …I was like really embarrassed.

Det där var förstås inte alls Alicia Silverstone. Låten var redan tretton år gammal och dessutom är rösterna inte ens lika. Men tjejerna tillhörde ungefär samma folkgrupp och talade samma, speciella dialekt. Radiodiscjockeyn hade plockat fram en gammal låt för att han genast insåg något jag först nyligen har fattat, att Clueless var

176

Shoppingprinsessans fornhistoria

en kärleksfull parodi på en särskild folkgrupp. Att man kunde dra en linje baklänges från den filmen över typ Tori Spelling i Beverly Hills 90210 till shoppingprinsessornas största profet. Jag visste ännu inte vem hon var, men Moon Unit Zappa i rollen som ”Andrea från the Valley” tvekade själv inte om sin tillhörighet: I’m a Val, I know.

But I live in like a really good part of Encino so it’s OK. Om någon år 1995 hade frågat mig var den globala ungdomskulturens epicentrum låg, skulle jag antagligen ha sagt Seattle, där Kurt Cobain hade levt och nyligen dött. Det skulle i så fall ha varit ganska ogenomtänkt och helt historielöst av mig.

Rätt svar är förstås södra Kalifornien, där så många av de amerikanska film- och tv-bolagen, liksom många viktiga aktörer i musikbranschen, har sina högkvarter.

Delstaten har en osedvanligt hög andel folk som jobbar kreativt i de branscherna: musiker, manusförfattare, producenter, trendspanare.

Den moderna idolkulturen skapades av filmstudios i Hollywood, som också globaliserade till exempel flapperkulturen och rock ’n’ rollen. Surf- och skateboardkulturen spred sig från Kalifornien ut över världen tillsammans med ord som bitchin’, awesome, dude och duh. Och i skiftet mellan sjuttio- och åttiotalen, när de nya regionala shoppingcentren gav amerikanska tonåringar nya samlingsplatser ”at the mall”, var filmindustrin snabb med att dokumentera fenomenet.

Tidigare hade ”valley girls” helt enkelt betytt tjejer från San Fernando Valley, som omfattar ett stort stycke av det mest berömda Los Angeles. Encino, Sherman Oaks, North Hollywood, Studio City, Van Nuys, Burbank, Laurel Canyon – i slutet av sjuttio­talet var dessa välbärgade områden. Rimligtvis måste döttrarna i de här familjerna alltid shoppat, men något hände då de började samlas på Sherman Oaks Galleria.2 Tjejerna på köpcentret drog uppmärksamhet till sig och man började prata om dem som ett fenomen. Valley Girls hade plötsligt blivit intressanta och lite jobbiga.

Bland tjejerna på Sherman Oaks Galleria hängde också fjortonåriga Moon Unit Zappa med sina väninnor. Hennes pappa Frank var en ambitiöst experimenterade progressiv rockmusiker och kompositör. Hans musik var lite för konstig för att slå stort på listorna, men fansen var många och hängivna, och han turnerade mycket.

177

Moon Unit har senare berättat att låten ”Valley Girl” framför allt kom till eftersom hon ville hitta på något kul att göra tillsammans med sin upptagne pappa.

Olika åhörare tenderar att tolka låten på olika sätt. Om man känner till Frank Zappas proggiga bakgrund tolkar man nog tjejens fyra minuter långa monolog som en ganska hård drift med kulturen hon låtsas representera. Att mansrösterna i refrängen är så negativa stöder den tolkningen. Det finns något nästan hotfullt i dem när de sjunger att ”den sista tanken som korsade hennes hjärna hade något att göra med att hitta jeans som passade hennes rumpa”. Det för tanken till de knappt livsdugliga idiotbrudarna som figurerade i blondinvitsarna som var en landsplåga på den här tiden. Sådana där brudar som anses vara åtråvärda, trots att de av ren enfald utsätter sig för livsfarliga situationer eller dör för att de glömmer bort att andas.

Det kan nog hända att Moon Unit brukade imitera Valley Girl-tugget hemma för att få sin pappa att skratta. Men det betyder förstås inte att hon inte också kunde ha varit en Valley Girl helt oironiskt när hon var med sina kompisar. Eller nej, oironiskt är fel ord – jag menar snarare att Valley Girl snabbt blev något man lekte även om man inte tyckte att man var en själv.

Kanske det är för att jag själv var en liten flicka på den tiden, eller för att det var 1981 som Diana Spencer dök upp i det allmänna medvetandet. Hur som helst minns jag många av stilarna som frodades på den här tiden som prinsesslika. Madonna spelade ju till exempel också in sin första singel 1982 och när hon dök upp på min radar var det i punkprinsessig tyllkjol med trasiga tights.

Samhället må vara allt mer jämställt, men för småflickor är det fortfarande väldigt mycket rosa prinsessor och snällhetsideal som gäller. Så skapade jag mig en föreställning om vad vuxenlivet skulle bli: något slags Barbiedröm, med handväskor och prinsar och intressanta yrken med uniformer där brösten verkligen kommer till sin rätt. Kanske man till och med skulle få vara kändis – snygg i offentligheten.

Kvinnlighet är förstås ouppnåeligt tills man når puberteten och har en fysisk chans. Men precis då, någonstans före gymnasieåldern ungefär, avslöjas hela tjejidealet som en lögn och förbannad distraktion. Jag svär – ibland misstänker jag att det där bara är för att killarna ska hinna få försprång. Plötsligt menar vuxenvärlden att den som ska framstå som professionell och kompetent inte alls bör bete sig, prata

178

Shoppingprinsessans fornhistoria

eller se ut som en bortskämd prinsessa. På åttiotalet illustrerades detta exempelvis väldigt tydligt av de vuxna karriärkvinnornas manhaftiga dräkter, power suits.

Ville man som yngre tjej göra ett effektivt uppror mot begränsande könsroller kunde man ju till exempel bli punkare. Men för rika och populära shoppingprinsessor hade det varit en idiotisk strategi. Då hade de ju samtidigt gjort uppror mot de av vuxenvärldens normer som gav dem hög status. En mycket smartare och fyndigare metod var att provocera genom att förvandla sig till en parodi på alla de sinsemellan oförenliga förväntningarna på kvinnlighet som samhället levererade. Till exempel genom att ta på sig ett rosa linne, bete sig inkompetent och tala ”valspeak”.

Om det fungerar som provokation? Klart att det gör – tänk bara på Paris Hilton.

Samtidigt är det ett uppror som är extra svårt för makthavare att kontrollera, eftersom dess existens är nästan omöjligt att sätta fingret på. Som protestideal betraktat är Ebba von Sydow i längden mer praktisk än Kelly Osbourne. Man kan vandra hela livets väg i rosa Juicy Couture-mjukisar utan att folk ens hajar hur man tar avstånd från saker som de tror på. Är det då säkert att en blankblond stil är menad som en provokation? På individnivå verkar den ju snarare handla om ett uppriktigt försök att förverkliga normenliga förväntningar. Men det är aldrig hela sanningen. Den som följer normerna till punkt och pricka har också aktivt förkastat alla andra alternativ. Och med det höga sociala kapital man får av att framstå som privilegierad och perfekt kan man köpa sig ett visst spelrum när man vill. Valley Girls framstod ju till exempel inte nödvändigtvis som idioter i skolan, bara för att de på fritiden lät som blåsta bimbos.

Klart att jag inte tycker det här är en enorm revolution. Att vara hypertjejig kommer inte att förändra tjejighetsparadigmet (kulturens förväntningar på att tjejer ska vara på ett visst sätt). Men ibland är det en politisk handling bara att synliggöra hur extrema förväntningarna är, och det kan man också göra genom att leva upp till dem.

Valley girl-sociolekten är späckad med språkliga signaler om kvinnlighet. Dessa inkluderar tydliga utfyllnadsord som ”like”, en stigande språkmelodi som får alla meningar att låta som frågor, och ett överdrivet bruk av utrop som ”ohmigod”, ”awesome” och ”totally”. Sådant språk är inte feminint egentligen. Det är alltså inte

179

rent objektivt så kvinnor faktiskt talar. Men i vår kultur upfattas sådant språkbruk feminint. Studier har till exempel visat att drag queens, liksom manliga sexarbetare som vill framstå som feminina, ofta lägger sig an med den typen av språkliga manér.

Det handlar alltså om en tydligt konstruerad kvinnlighet, även när talaren är tonårstjej. Språket blir ett avståndstagande mot alla som försöker argumentera för att Condoleezza Rice är en bättre förebild än Jessica Simpson. Mot människor som de kritiska männen i låten ”Valley Girl”. De som gnäller om att Andrea – eller Ooondrya, som Moon Unit uttalar det – är en bimbo. Men det är ändå hon som får åhörarens sympatier och sista ordet i sången, ett jublande totally! Shoppingtokiga tjejer på malls i hela landet fattade grejen direkt.

När singeln blev en radiohit sommaren 1982 förvandlades det lokala Valley Girlfenomenet raskt till ett nationellt begrepp. Tusentals av lyssnarna ville inte bara fnissa åt Andrea, de ville bli Andrea. Valspeak spred sig som en löpeld och många av elementen integrerades i ungdomsslang i hela det engelska språkområdet. Det ryktades att föräldrar skickade sina tonåringar till talpedagoger för att rensa bort det förhatliga ”like”. Det var nog bortkastade pengar i så fall. Klart tjejerna hade kunnat lägga av självmant om de bara ville.

Förmågan kallas ”code-switching”, att blixtsnabbt byta språk och roll. Det är så bitchiga mobbare på film plötsligt förvandlas till rektorns små änglar. Det är så vi byter register hemma, på jobbet, med våra älskade. Det är därför jag fortfarande bara behöver strö in lite ”like, ohmigod” i min engelska för att socialt förvandlas från vettig trettioåring till en utrymmeskrävande och uppmärksamhetstörstande tonårsbrutta.

De oroliga föräldrarnas egentliga problem var nog inte språkbruket, men den underliggande frågan var för luddig för andra åtgärder än frustrerade spekulationer.

Varför skulle välartade tjejer från välbärgade familjer alls känna dragning till rollen som galna, ytliga och fria shoppingprinsessor?

Alla som har sett amerikansk high school-film vet att högstatustjejerna (”de populära”)3, hur elaka och dominerande de än är mot de andra eleverna, alltid är jolmigt lismande gentemot lärarna. Det brukade förvåna mig, precis som det förvånade

180

Shoppingprinsessans fornhistoria

mig att dessa cheerleaderbrudar satt i elevrådets styrelse och gick på advanced placement-lektioner. Varför anstränga sig så mycket om de ändå är snygga och socialt framgångsrika?

Svaret har att göra med det amerikanska skolsystemet, där ansökningarna till högskolorna alltid kräver ett personligt rekommendationsbrev av en lärare. I processen får man också extra poäng för alla skolrelaterade aktiviteter man engagerat sig i. Alla som vill plugga vidare måste alltså visa ”school spirit”.

I princip ska det här systemet vara meritokratiskt – vem som helst ska kunna ta sig fram. Men sociologiska studier har visat, att de ”populära” – de rikaste, moderiktigaste, mest normenliga eleverna – är överrepresenterade i många av de viktigaste skolaktiviteterna. För att exempelvis platsa i idrottslagen måste man ju ofta redan ha sysslat med sporten i flera år, vilket förutsätter att en förälder eller annan vuxen haft möjlighet att skjutsa barnen till träningar. För att börja med cheerleading måste man vara smal och vältränad, och övervikt är i allra högsta grad en klassfråga i USA (liksom i Sverige). Och välbärgade familjer har råd med privatlärare om barnen får problem med något ämne i skolan.

Behovet att hålla sig väl med lärarkåren leder till att flickorna överst i hierarkin lätt blir nästan parodiska ”fina flickor” – kvittriga, artiga, vänliga, omhändertagande, med bra betyg. Inte högljudda, aggressiva, slarviga eller framfusiga – sådana egenskaper belönas socialt bara hos killarna.4 High school-filmens hårda, hierarkiska värld är med andra ord inte bara ett påhitt av lata manusförfattare i Hollywood. Den är också en konsekvens av hur samhället ser ut. Och den drabbar tjejer extra hårt, eftersom de inte i samma mån som killarna kan definiera sig genom vad de gör. Deras status och självbild är i stället baserad mer på hur de är (eller snarare uppfattas). Det påverkar tonårstejers självkänsla negativt5 och gör den utseendefixerade popularitetshetsen svår att värja sig emot.

Många av mekanismerna som upprätthåller strikta normer och hårda hierarkier kan man nog hitta i svenska skolor också. (Till exempel finns horstämpling hos oss.

Det förekommer inte i alla kulturer ens i USA.)6 Men att göra uppror mot normen är hos oss ändå inte att äventyra hela sin framtid. En tjej kan vara emo, uppfattas som besvärlig, men ändå ha toppbetyg och full makt över sin framtid.

181

I USA är alternativa subkulturer riskablare. Det finns en djupt rotad uppfattning om att en avvikande identitet är ett enormt uppror. Ett sådant uppror ligger förstås närmare till hands för dem som misstänker att de ändå inte har någon framtid inom systemet. Det är därför amerikanska berättelser om utanförskap och alternativ så ofta handlar om klass. Och antagligen därför amerikanska medier fokuserar så mycket på svarta överrockar och Marilyn Manson när de behandlar skolskjutningar.

Att det åks så mycket skolbuss och bil i high school-film beror på att det ofta helt enkelt inte går att ta sig fram till fots7. I bilburna städer som Los Angeles måste det alltså vara enormt svårt att hitta mötesplatser utan vuxen övervakning. Det kan vara orsaken till att beachkulturen på sin tid exploderade som den gjorde, och till att de nya inomhusköpcentren i början av åttiotalet blev så viktiga för tonåringar.

Bara man tagit sig dit fanns at the mall fik, affärer och biografer för dem som hade råd att bara hänga. Och massvis med flexibla arbetstillfällen för dem som inte hade pengar med sig hemifrån.

När Frank och Moon Unit Zappa spelade in sin singel tillsammans hade ekonomin äntligen vänt efter sjuttiotalets kriser. År 1985 spenderade tonåringar i snitt åttio dollar i månaden på privata inköp8. Snittpriset på en biobiljett samma år var 3,55.

Individualism och kapitalism var ledord för hela samhället, ända upp till den republikanska regeringen under Ronald Reagan (och i England den konservativa under Margaret Thatcher). I dag är det lustigt att föreställa sig kapitalism som uppror.

Men för föräldrar som präglats av sextio- och sjuttiotalens idealism var det säkert knäckande att nästa generation bara ville bli rika.

Martha Coolidge var en filmmakare som tidigare mest gjort dokumentärer om unga tjejer. Inför sin första spelfilm Valley Girl (1983) använde hon delvis samma metoder och hängde på två olika gymnasieskolor för att försäkra sig om att hon avbildade miljön realistiskt. I en intervju beskrev hon sen shoppingprinsessornas vardag. Den var ”ett slags uttryck för den yttersta amerikanska drömmen, en strävan efter eller en kärlek till välstånd, ett starkt intresse för bilar och kläder, naglar, frisyrer, kreditkort, den typen av grejer – att ha saker”.9 Någonstans längs med vägen hade den amerikanska drömmen ändrat karaktär. Möjligheten för var

182

Shoppingprinsessans fornhistoria

och en att bygga sig ett värdigt liv hade blivit möjligheten för var och en att köpa sig allt de någonsin kunnat drömma om.

Shoppandets image förbättrades, bland annat för att också män nu blev statuskonsumenter. Konsumtion blev ett accepterat sätt att konstruera sin identitet. Förändringen erbjöd speciella möjligheter för modeintresserade tjejer med pengar på fickan. ”School spirit” handlade på åttiotalet väldigt mycket om killarnas idrottslag och synlighet (tjejsporterna hade, och har fortfarande ofta, mycket lägre status). ”Mall spirit”, om det hade funnits något sådant, skulle ha definierats runt tjejernas aktiviteter.

Konsumtion kan vara ett uttryck för frihet, men bär också på begränsningar.10 Man kan ju bara konsumera sådant som finns på marknaden, sådant som någon annan redan bestämt att man kan tänkas vilja ha. Köpcentret var fortfarande ett centrum för mainstreamkultur, men det erbjöd ändå tjejer friare spelrum att pröva självständiga, vuxnare roller. Här luckrades hierarkierna upp av elever från andra skolor.

Här kunde också flickor i princip bete sig precis så gränslöst och galet de ville.

I praktiken var det besvärligare. Andreas monolog är förutom hyperfeminin och shoppingfokuserad också helt besatt av att försöka definiera vad som är normalt. För henne är motsatsen till bra ”grody”, ett ord som antingen härrör sig från grotesk eller äcklig (”gross”), och kan betyda bägge.

Andrea garvar åt en kille som föreslår S/M-sex. Yeah right, hurt me! Hurt me!

I’m sure! No way! Hon skvallrar om bögläraren som flörtar med killarna i hennes klass: It’s really sad… He’s like so gross. Hon tar avstånd från allt som inte känns helt och rent, vare sig det gäller ovårdade tånaglar, att tömma kattlådan, eller till och med att ha tandställning. ”Man får typ saliv över hela den.” You know me, I’m into like the clean stuff.

Penelope Eckert har forskat på amerikanska tonåringar. Hon skriver, att medan killar ser popularitet som en inneboende egenskap, talar tjejer om det är som något man konstruerar.11 Killar kan som sagt uppnå status genom att vara bra på olika saker – som när Travis i Clueless får visa upp sig på en skateboardramp. Tjejernas

183

synlighet är i mycket högre grad baserad på utseende och på det sociala nätverket.

Alltså på hur framgångsrik man är i att vara ”rätt” slags tjej.

Att lägga sig an med ett beteende som avviker från den fina flickans kan vara en lek, ett uppror och en demonstration av makt. Men samtidigt riskerar man att halka in i ”fel” fack. Gränserna för acceptabel femininitet är ofta fruktansvärt snäva under skolåren. Inte ens de populära har makten att fritt manipulera reglerna om vad som är rätt sorts kvinnlighet.

Det spelrum de populära ändå har verkar snarare vara en konsekvens av att många av ”reglerna” egentligen antingen är symboliska eller interagerar på komplicerade sätt med andra faktorer. Den som har social makt kan till exempel ofta vara sexuellt aktiv utan att riskera bli horstämplad. Och att vara högljudd och ta plats kan tolkas som häftigt och peppigt om man är cheerleader, eller kille. Men om man är av annan etnicitet och social bakgrund är samma egenskap något negativt och ”typiskt”.

Inte ens kändisar är förskonade. Jag tänker på hur modigt det kallades när Christina Aguilera färgade håret svart och gick upp till normal vikt. På hur hon talade om att hon ville se ut som kvinnorna i sin släkt. Mellan raderna lät det som att hon inte ville ha ett normriktigt utseende om det hotade hennes hälsa och kamouflerade hennes etnicitet. Men snart var hon förstås smal och blond igen. Stripped är en av mina favoritplattor, och jag tycker den sexualitet Christina osar av i det projektet är kul och till och med ganska konstruktiv. Däremot knäcker det mig att skivan inte gick att genomföra utan att visuellt återskapa en helt förutsägbar mall av kommersiellt gångbar sexighet.

Vaxning, manikyr, pedikyr, hår som i en shamporeklam och trendriktiga kläder för att framhäva den perfekta kroppen är viktiga maktmedel i hierarkier där de som ser rikast ut har högst status. Men den som väljer en prinsessroll, även om det sker lekfullt eller av ren kärlek till mode, medverkar också till att upprätthålla omöjliga ideal. Den hyperkvinnliga trenden förändrar undan för undan normen – själva uppfattningen om vad som är ”normalt”, alltså vanligt och rätt.

Trots att jag är mycket medveten om de här frågorna kom jag på mig själv med att skratta lite grann åt paparazzibilder på småbarnsföräldern Britney Spears. Hon var lite mullig i sina mjukisbyxor, som vilken morsa som helst, och jag tyckte det såg

184

Shoppingprinsessans fornhistoria

billigt ut. Sen skämdes jag lite grann för min egen reaktion. Det är inte underligt att Spears, när hon till sist kollapsade för offentlighetstrycket, valde att gå på det blonda håret, själva symbolen för idealet hon representerar.

De blanka, fluffiga, rosa tjejkonstruktionernas synlighet får alla andra sätt att vara tjej – alla våra realistiska, verkliga, naturliga egenskaper – att kännas suspekta och lite äckliga. Att raka eller vaxa benen och underarmarna är ett vardagligt exempel på något man kan välja att göra för att närma sig normen.

Tyvärr är det i dag många, många unga kvinnor som inte ser kroppskallighet som ett val, utan som något man måste fixa för att alls platsa som tjej. För att inte vara okvinnlig eller ”äcklig”12. Det kanske låter som en struntsak att oroa sig över – folk får väl pyssla med sitt utseende om de vill. Det får de! Men de kan ju samtidigt fundera över hur mycket eller litet killar behöver göra på morgonen före de börjar känna sig som riktiga män.

När jag fyllde tretton i början av nittiotalet kraschade ekonomin igen, så livets mening kunde inte vara att vilja ha saker längre. Snarare slog allting över i det motsatta.

Några trender som jag själv minns med värme var orakade ben med vintagekjol, farfarslångkalsonger under shorts, stickad luva över flottigt hår, och smink som fick till och med fotomodeller att se ut som regnblöta heroinister. De kaxiga tonårsbarbiesarna förlorade betydelse och synlighet när kulturen som helhet vände ryggen till åttiotalet. Det var därför jag aldrig hade hört låten ”Valley Girl” före den där veckan då Clueless hade premiär. Men i Los Angeles levde shoppingprinsessorna oberört vidare. De bidade sin tid tills mitten av nittiotalet.

En epidemi av självsäkra blondiner svepte över västvärlden. För mig var det Clue­ less som bar på smittan. Den blev också snabbt en sådan där film som folk lärde sig utantill och oavbrutet citerade. Andra tjejer hade säkert andra portalverk. Som We Are Shampoo (1994), skivan med de brittiska punkpopblondinerna. Jag minns att jag lyssnade på den halvt i smyg. De ansågs vara lite för kommersiella, lite för beräknande. Det gick ett rykte om att gruppen var skapad av en producent. I dagens musiklandskap är det förstås bara komiskt att jag någonsin har tyckt att den egenskapen skulle göra pop sämre.

185

Shampoos andra skiva Girl Power (1995) var mindre populär, men namnet låg i tiden. Uttrycket härrörde antagligen från walesiska indiebandet Helen Loves singel ”Formula One Racing Girls” från 1993. Runt 1995 kom girl power att anammas av allt från reklamkampanjer för butikskedjan Miss Selfridge till folkrörelsen runt den oförblommerat kommersiella tjejgruppen Spice Girls. Det är lite kul att namnet ändå kan härröras till den håriga, punkiga riot-grrrl-feminism som nittiotalets shoppingprinsessor delvis skulle bli en reaktion emot.

Som för att befästa tjejkulturens plötsliga åttiotalsryck blev en upphottad version av Cyndi Laupers hitsingel ”Girls Just Wanna Have Fun” från 1983 en hit igen år 1995. De inledningsvis svärande, hårdpartande och folkligt framtonade Spice Girls släppte sin första singel ”Wannabe” 1996 och bemöttes av den mest frenetiska masshysterin sen the Beatles på sextiotalet. Albumet Spice sålde tre miljoner exemplar i Storbritannien, sjufaldigt platina i USA och åttafaldigt platina i Europa.

1998 popdebuterade den forna barnstjärnan Britney Spears i skolflicksuniform.

Samma år dansade Carrie Bradshaw i rosa tyllkjol i titelsekvensen till Sex and the City. Helen Fieldings roman Bridget Jones dagbok (1996) brukar hållas ansvarig för chick lit-böckernas explosionsartade invasion av bestsellerlistorna i slutet av nittiotalet. Men det är uppenbart att Bridgets shoppingberoende och jag‑konstruktioner var något som låg i tiden.

Allt detta var girl power, och det svepte över oss så snabbt att ingen riktigt förstod vad som hände. Det väckte förvisso en del känslor när lågstadiebarn plötsligt ville klä sig som sina popidoler, med stringtrosor och bara magar. Men nästan ingen ifrågasatte genomslaget för kortkort gullegull bland tonåringar och vi skulle få vänta ett årtionde på debatten om vuxna kvinnors manolomani och sjuttiotusenkronorshandväskor. Varför tjafsa? Det här var ju bara på kul. På feministiskt kul, till och med.

Jag tycker det här är besvärligt att prata om, eftersom tredjevågsfeminismen är min feminism. Jag läste tidningen Bust och svenska Darling13. Jag blev så himla lycklig över att man kunde vara intelligent och politiskt medveten och spela elgitarr och ändå få intressera sig för smink, stickning och skor. Jag älskade att allt det här

186

Shoppingprinsessans fornhistoria

som tidigare föraktats och nedvärderats, som kallats tjejigt av etablissemanget och förtryckande av vissa feminister, nu kunde ses som både intressant och värdefullt.

Nu sa man, att om man kan bli glad och självsäker av exempelvis smink, då är det ju ett positivt maktmedel. I någon mån tänkte vi nog också, att eftersom samhället fortfarande var ojämlikt, då var det okej att utnyttja sexighet för att jämna ut spelplanen lite.

Feminismen levde och mådde bra! Kvinnorna hade erövrat musikvärlden, politiken och arbetsmarknaden! Stereotypen av den dumma blondinen var krossad! Nu kunde en lek med Cher i Clueless fungera som en paus från all påtvingad duktighet. Framför allt den personliga, idealistiska duktigheten, som drev oss att jobba jätte-jättehårt, som för att bevisa att vi minsann levde i ett jämlikt samhälle och förtjänade alla chanser vi fått.

Spice Girls var inne på ungefär samma linje, även om de i intervjuer tog avstånd från feminismen, som de sa hade blivit ett fult ord. Our band is a projection of female power, sa Geri Halliwell14. ”Ingen vill bli klassad som bimbo längre”, sa Melanie (Mel C) Chisholm – lägg märke till det där ”längre”, det skulle man kunna analysera i timmar! Eller som Emma Bunton uttryckte saken: ”Även om du har kort kjol och pattar, kan du ändå säga vad du vill. Vi är ändå väldigt starka.”15 Girl power var feminism urvattnad till gränsen för fullständig meningslöshet, men en viktig ambition delade Spice Girls med tredjevågarna. De ville krossa indelningen mellan ”feminister” – tråkiga och fula kvinnor som vågar stå för sina åsikter och rättigheter – och ”bimbos” – snygga och hedonistiska kvinnor som generellt sätt inte kan det. Med andra ord argumenterade girl power för rätten att frigöra en konventionellt feminin roll (bimbons) från sitt bagage av könsförtryck.

Det var en bra ambition. Men girl power, detta projekt att legitimera konventionella feminina uttryck inom det feministiska fältet, motarbetade samtidigt andra kvinnors försök att legitimera okonventionell femininitet i samhället i stort. Den organiserade feminismen borde ha reagerat mot detta, men i stället gled girl power in i rörelsens ideologi. För att använda Spice Girls terminologi var det som om bimbos och feminister möttes på mitten för att skapa en ideologisk och kulturell hybrid – bimbofeministen.

187

Just den rollen kändes väldigt bra eftersom det också låg i tiden att hylla en viss osäkerhet. Jag brukar tänka på det som arvet efter nittiotalsironin. Att förstå ironi förutsätter att man kan se en sak på två sätt samtidigt. I det postmoderna, postironiska samhället är nivåerna oändligt många fler. Vi har otaliga nyanser av offentligt och privat, av verklighet och fiktion, det autentiska och konstruerade.

Paris Hilton är inte en ikon för vår tid för att hon är den slutgiltiga shoppingprinsessan – en helt konstruerad kalifornisk arvtagerska som bara talar valspeak. Hon är det för att det fortfarande, efter alla dessa år, är omöjligt att avgöra i vilken mån det är en roll hon spelar. Är hon briljant eller idiotisk? Satiriker eller opportunist?

Jag har fortfarande ingen aning.

Det går nämligen inte att skilja en bimbofeminist från en helt oreflekterande brallis med blotta ögat, precis som man aldrig kan veta vilka cheerleaders som har toppbetyg. Man skulle kanske kunna sammanfatta den bimbofeministiska ideologin som att vara medveten om sina rättigheter och sin makt samtidigt som man ser fantastisk ut.

Detta gäller inte bara, men främst, sina rättigheter att festa och knulla precis lika friskt som killarna (eftersom girls, framför allt, just wanna have fun). Och, får man anta, sin makt över heterosexuella män, eftersom samhälleliga konventioner fortfarande inte tillåter andra typer av makthavare, som USA:s president eller påven, att gå på fest iklädd en klänning som inte är större än ett örngott.

Jag är rädd att tredjevågsfeminismen verkligen har klantat till det, och jag är inte ensam om min oro. Komikern och manusförfattaren Tina Fey (Saturday Night Live och 30 Rock), skrev år 2004 en mästerlig high school-film vid namn Mean Girls16. I den infiltrerar en tjej den populäraste gruppen i skolan. Hon vill hämnas något elakt de gjort mot elever längst ner i hierarki, men inser inte förrän det är för sent att statusroller aldrig är på låtsas. Om hon klär sig och beter sig som en av the Plastics spelar det ingen roll att avsikten var ironisk – följderna är fortfarande katastrofala.

I sin oerhört läsvärda bok Female Chauvinist Pigs. Women and the Rise of Raunch Culture kartlägger den amerikanska journalisten Ariel Levy kvinnors deltagande i dagens ”frigjorda”, skojfriska snusk-kultur. Hon argumenterar övertygande för att

188

Shoppingprinsessans fornhistoria

det offentliga rummet verkligen har sexualiserats, och inte alls på det mångfaldsaccepterande sätt som till exempel burlesk-klubbarnas återkomst kanske skulle kunna antyda.

Levy är någorlunda sexualliberal, men påpekar att kvinnor främst verkar använda det nya klimatet till att leka med kulturellt normativa bilder av åtrå, det vill säga manliga fantasier. Det är naturligtvis bra att man kan göra det utan att bli stämplad som slampig. Men framsteget är inte mycket att hurra för om kvinnors mål med dessa lekar, som Levy påstår, snarare är att befästa sin egen sociala status än att utforska sin egen åtrå.

Brittiska Carol Sarler, som i Daily Mail fjol diskuterade det första årtiondet efter Spice Girls ”Wannabe” under rubriken ’”Girl Power: How it Betrayed Us”, ser gruppens erkänt dåliga sångröster som symboliska för den nya era de skulle frammana17.

Här hade vi nämligen förebilder som demonstrerade, att det viktiga inte var att göra något man bra på, utan bara att vara en attraktiv produkt. Spice Girls lärde unga kvinnor ”att bete sig och se ut som ofarliga dumbommar” och öppnade dörren för dokusåpablondinerna, som Sarler har ännu mindre till övers för.

Daily Mail är den typen av tidning där alla skribenter tuggar fradga, men mitt i sitt vredesutbrott pekar Sarler sansat på två oroväckande trender. Brittiska 15-16-åriga tjejer super mer än de jämnåriga killarna, och hela åtta av tio kvinnor i åldrarna 21 till 25 spenderar mer pengar än de tjänar varje månad. Med andra ord prioriteras behovet att konsumera sig till en alternativ social roll över personlig säkerhet och långvarig trygghet.

Detta är inte ett tecken på framsteg. Det är ett tecken på att unga kvinnors självkänsla är minst lika usel som före shoppingprinsessorna blev idealet – kanske sämre.

Sarler underskattar grovt den konstruktiva effekten som idoler kan ha på den enskilda individens självkänsla och kreativitet. Men hon har rätt i grunden: en feminism som uteslutande handlar om att skapa en målgrupp för storbolagspop och ”girl power”-t-shirts tillverkade av barnarbetare kommer inte att lösa några samhälleliga problem i längden.

När girl power dök upp för tio år sen fanns en mer levande uppfattning om att alla roller är valbara. Hyperfeminint beteende omhuldades då av feminister som ett

189

komplement till andra sätt att konstruera sitt kön. Men nu har det gått ett bra tag sen dess. Samhället har tagit en konservativ vändning och i offentligheten lyft fram många prinsessor som inte ens vet om att det finns en värld bortom Stureplan. Och som Ariel Levy påpekar kan inte dagens artonåringar ens minnas en tid då inte alldeles vanliga kvinnliga studenter förväntades visa brösten i Girls Gone Wild-filmer under spring break.

Visst finns det många alternativa rörelser i dag, och i queervärlden har det hänt mycket under det senaste årtiondet. Men det går inte att blunda för att hetero-main­ streamen har glömt bort att Valley Girl-identiteten skulle vara valfri. Att om vi också leker prinsessor eller popstjärnor i dag, kanske vi vill leka statsminister eller skivbolagsvd i morgon. Det är fett snopet, men vi har verkligen klantat till det för småtjejerna.

De senaste åren har det dykt upp en våg av chick lit-böcker för tonåringar. Ibland kallas de clique lit, efter de små kotterier om ungefär fyra personer som tonårstjejer ofta organiserar sig i. Serierna heter saker som The A-List, The It Girl, The Au Pairs, The Clique och Gossip Girl. De handlar om rika, modellsnygga flickor på Manhattan, i LA och i The Hamptons, som kämpar om status, heta killars uppmärksamhet och limited edition-handväskor. Jag kan öppna de här böckerna på i princip vilken sida som helst och bli arg. För att jag vet att de läses av tolv- och trettonåringar. Och här sitter de minderåriga hjältinnorna på en uteservering i the Meatpacking District och dricker ”några flaskor vin” en solig eftermiddag. Eller knarkar på skolan. Eller kräks sin mat.

Sen tänker jag på vårt medielandskap där konstruktionen Paris Hilton spelar rollen som Paris Hilton i en ”dokumentär” serie där ”Paris Hilton” är ute i ”verkligheten”. Då blir jag lite lugnare igen. Om trettonåringarna kan bena ur The Simple Life förstår de faktiskt också att de här böckerna skrivs för att förföra med det orealistiska eller förbjudna.

Jag tänker att de nog också läser de oerhört mycket fräschare Tiara och Dr. Martens eller Systrar i jeans. Och på att tjejer som inte minns någon kvinnokamp nog inte heller minns en tid då de inte kunde bli ministrar, regissörer eller rockikoner.

Finlands president Tarja Halonen berättade för några år sen i en tv-intervju om ett

190

Shoppingprinsessans fornhistoria

brev hon fått av en liten pojke. Grabben hade sagt på lekis att han ville bli president och blivit utskrattad av de andra barnen för att han inte fattade att presidenten måste vara en kvinna.

Många av våra problem kommer faktiskt att lösa sig själva. Men samtidigt är det farligt att inte minnas. Rösträtt, rätt att äga egendom, att klä sig hur man vill, tillgång till p-piller, rätt till abort, självklar närvaro på arbetsmarknaden, betald föräldraledighet, lika jobb för lika lön, förbud mot könsdiskriminering, åtgärder mot våld mot kvinnor – vi är en anomali som har allt det här. Inte ens i Europa är alla punkter självklara överallt. Utanför fönstren till Barbies drömslott ligger de andra dockorna i en ledsen hög. Och inte ens Barbie är trygg i sitt hus, för när som helst kan ett barn klippa av henne håret eller rita på henne med kulspetspenna tills hon också blir ful och kasserad.

Ni kanske tror att jag tycker att vi alla ska sluta leka med Barbie och Carrie Bradshaw och Paris Hilton. Tvärtom vill jag beskydda dem av exakt samma orsak som det är viktigt att stickning och småflickors klapplekar aldrig kasseras ur vår kultur.

All kunskap som är riktigt tjejig, vare sig det handlar om att citera Clueless, binda blomkransar eller föna sitt hår, representerar en ficka av frihet och kreativitet som någon har kämpat för. Det kunnandet och görandet ska lyftas fram för att de förtjänar respekt. Och för att det tydliggör att man naturligtvis också kan välja att göra och kunna helt andra saker.

Valley Girl-karaktären handlade ursprungligen väldigt mycket om att ersätta den gamla bimbobilden med ett komplexare alternativ. Om att visa upp ytliga tjejer med snäv referensram, men ett gott hjärta och en kärna av sunt förnuft. Under det senaste årtiondet har hon kompletterats med en annan variant – den reformerta cheerleadern.

Titelkaraktärerna i tv-serierna Buffy och vampyrerna och Veronica Mars, liksom Reese Witherspoons karaktär Elle i Legally Blonde-filmerna, har alla varit perfekta populärtjejer förut. Buffy och Veronica har bägge valt bort den rollen för att den inte har gått att förlika med deras erfarenheter av fattigdom och död. Den kaliforniska arvtagerskan och skönhetsdrottningen Elle förstår inte förrän hon börjar på Harvard Law School att hennes höga sociala status i den rosa tjejvärlden inte ger

191

henne någon respekt alls i det stora samhället. Elle, Veronica och Buffy är handlingskraftiga och envisa tjejer. De väljer att byta en form av status mot en annan som i längden gör det möjligt för dem att också hjälpa andra än sig själva.

Men de glömmer naturligtvis inte bort hur man fönar sitt hår och talar valspeak.

De har inte förträngt sin identitet, de har bara breddat sitt språkliga register. Hyperfemininiteten är aldrig längre än ett code-switch bort. De använder den när de vill att omgivningen ska underskatta deras förmågor. Och framför allt för att kommunicera systerskap med andra som talar språket.

192

Shoppingprinsessans fornhistoria

Noter 1

Frank Zappa: ”Valley Girl” på Ship Arriving Too Late To Save A Drowning Witch (1982).

2

Sherman Oaks Galleria figurerar faktiskt i Amy ”Clueless” Heckerlings genombrottsfilm Fast Times at

Ridgemont High (1984).

3

Den här typen av hierarki förekommer i nästan alla skolor där vita elever dominerar, med ”jocks” på

toppen, och ”burnouts” längst ned. Kategoriernas namn varierar, men de är en realitet man inte kan välja bort. Se Penelope Eckert: ”Adolescent Language” i Finegan & Rickford (red.): Language in the USA: Themes for the Twentyfirst Century.

4

Se till exempel Eder, Evans & Parker: School Talk: Gender and Adolescent Culture.

5

Se Peggy Orenstein: Schoolgirls. Young Women, Self-Esteem, and the Confidence Gap.

6

Läs Emily White: Teenage Tribes and the Myth of the Slut. White finner, att även om skvaller och ter-

men ”slut” naturligtvis förekommer överallt, finns horstämplingen som social utfrysningsmekanism inte i skolor där majoriteten av elever har annan etnicitet än vit. För en svensk illustration av processen, se Teresa Fabiks film Hip Hip Hora (2004).

7

Utom längs med gatan The Sunset Strip. Där samlades ungdomarna på sextiotalet i sådana skaror, att

ett utegångsförbud för minderåriga sent på kvällen infördes. Ungdomarnas protester utmynnade sommaren 1966 i kravaller, en av de första föraningarna om det närmaste årtiondets upprorsklimat.

8

Studie av Teenage Research Unlimited. ”Quackery Targets Teens”, FDA Consumer 22.1 citerad i

Stephen Tropiano: Rebels & Chicks. A History of the Hollywood Teen Movie.

9

Citerad i Alvin Klein: ”Valley Girl: Roots in L.I., Ferrr Surrre”, The New York Times, 8. 5. 1983. Alla

översättningar från engelska är mina.

10

Maggie Andrews och Rosie Whorlow skriver om ”consumption as as site where… all consumers are…

buffeted between the forces of creativity and constraint”, i ”The 1996 Boyzone Concert Tour”. Maggie Andrews & Mary M Talbot (red.): All the World and Her Husband. Female Consumtion in the 20th Century.

11

Penelope Eckert: Linguistic Variation as Social Practice, s 155.

12

Bland annat detta kan man läsa mer om i Fanny Ambjörnssons fascinerande, roliga och lite sorgliga

bok I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.

13

Så småningom fick jag också jobba på Darling.

14

Citerad i Caroline Sullivan: ”Girls just wanna be loaded”, The Guardian 26.7.1996.

15

Citerade i Mike Flaherty: ”Girls on top”, Entertainment Weekly #367–368, 21.2.1997.

16

Ungdomarnas relationer och beteenden i filmen är baserade på Rosalind Wisemans livsviktiga föräldra-

handbok Queen Bees and Wannabes. Helping Your Daughter Survive Cliques, Gossip, Boyfriends, and Other Realities of Adolescence.

17

Carol Sarler: ”Girl Power: How it Betrayed Us”, Daily Mail, 21.7.2006

193

K채rlek

Kärlek

Så har man heterosexuellt sex med en man i Sverige hösten 2007

Alla kvinnor har sin historia Kroppen glömmer aldrig. Knubbiga flickknän som har gjort sig illa, ängsligt darrande axlar som hörde något prassla i buskarna 1986. Nervöst ihopknipna läppar, foten som trummar rytmiskt mot stolen då den oroar sig över vad mamma ska säga när hon märker att den nya klänningen är nerspilld med hallon. Det första misslyckade hånglet som smakade folköl och hjärtekross, att tankfullt suga på vänster pekfinger och fundera över om den egna bysten är symmetrisk. Alla likgiltiga stunder på rygg med tankarna långt borta. Den där gången du vaknade och inte visste vad de hade gjort med dig. Och ibland: ögonblick på ögonblick på ögonblick av att vilja ha någon så mycket att det blir outhärdligt. Naglar som gräver sig in i honom för att hålla fast i verkligheten. Den rodnad som kommer av oanständiga tankar inombords och den som kommer av oanständig beröring utifrån: du har slutat sortera.

Du rodnar. Blåmärken från när han råkade ta i dig för hårt, som du stolt beundrar i spegeln dagen efter. Att bara vila under tyngden av en man. Tyngd, och händer och skäggstubb som river en aning när han andas.

Du väljer För att bli autentisk måste man acceptera alla sidor av sig själv. Ludret och ängeln och offret. Barnet, förövaren och våldet. Hänsynslösheten. Mörkret, likgiltigheten, rädslan, skammen och hela varvet tillbaka. Starka känslor kastar långa skuggor och sådana är sällan ljusa. Likväl är de du. Du måste använda kroppen för att nå utöver

197

kroppen. Det kommer aldrig finnas något annat att ta spjärn mot än dig själv, du måste bli stabil.

Slutsats: 1. Det är svårt.

2. Det suger.

Alternativet • Sitta still, vänta på att dö och fundera över om du duger.

• Sitta still, vänta på att dö och fundera över om du duger.

• Sitta still, vänta på att dö och fundera över om du duger.

Ingen kommer att höra dig, ingen kommer att rädda dig. Ingen kommer att tvinga dig att ta ansvar. Ingen kommer någonsin att säga att du duger. Livet handlar inte om att duga. Rätten att vara sexig handlar om rätten att definiera sin egen kropp i relation till världen.

How to be very, very sexy Sanningen är det sexigaste som finns. När en kvinna talar sanning om vem hon är.

Det syns.

• Det här är min kropp.

• Såhär kommer den att röra sig i rummet.

• Såhär kommer den att närma sig dig.

• Såhär kommer den att knyta upp din slips och dra av dig din skjorta.

• Sen kommer den att dra sig tillbaka för att fundera.

• På vad den vill göra sen.

• Kanske. Med dig.

Slutsats: Sanningen kommer inte bara att frigöra dig. Den kommer även att göra dig oemotståndlig. Onekligen praktiskt.

198

Kärlek

Möjligheter Att vara så säker på sina egna sexuella gränser att man kan vara fullständigt vild inom dem. Synd, smuts, saliv och ingen som dömer. Hårdare. Så naken, så pervers, så gränslös, så oskyldig. Den pirriga tryggheten när en spänning blir väletablerad mellan två människor. Fnittrigt samförstånd när han retsamt lutar sig fram och biter dig i underläppen. Du behöver honom inte, du vill ha honom. Han är så hungrig och samtidigt så omedveten om sig själv. Så sårbar i all den där förtjusande kraften.

Rekommendation Just do it.

199

SYSTERSKAP OCH GODA KVINNOR

SYSTERSKAP OCH GODA KVINNOR

Förra hösten sexstrejkade 25 unga kvinnor i Colombia. De var fruar och flickvänner till gängledare och gangsters i staden Pereira. De hade bestämt sig för att deras män inte skulle få ligga något mer om de inte slutade slåss och döda varandra.

Det var en modern version av den grekiska komedin Lysistrate, en pjäs från år 411 f Kr om kvinnor från olika stridande stater i den grekiska övärlden, som gick samman i en sexstrejk och krävde fred i det peloponnesiska kriget. Strejkledaren Lysistrate fick alla kvinnorna att svära på att de skulle hålla ihop fastän deras länder krigade mot varandra.

Pereirabrudarna hade gjort en rap om sitt projekt och var tydliga med sitt budskap. De skulle få männen att börja ta ansvar för sina handlingar och ta ansvar för våldsspiralen i Colombia. Borgmästaren i Pereira var med och la upp demonstrationen och politiska kommentatorer applåderade i internationella medier. Så härligt med ett gäng brudar som verkligen gör någonting, tycktes man mena.

Myten om Lysistrate är som sagt några tusen år gammal. Det borde kännas saggigt att hylla den som en realitet i dag, men den förtjusta responsen på Pereirabrudarnas aktion visade att tron på kvinnan som kärleksmamman som ska fostra mannen till en bättre människa är stark och levande. Alla måste förhålla sig till myten om den goda kvinnan eftersom den fortsätter att dominera världen.

I feministiska diskussioner har den goda kvinnan en given plats i drömmen om den goda kvinnliga gemenskapen; tanken att ett globalt systerskap av kvinnor kommer att skapa en bättre värld för alla. Enligt många idéer om systerskap har alla kvinnor i alla tider och överallt i världen ett gemensamt band i den så kallade kvinnliga erfarenheten. Det är en erfarenhet av att vara underordnad patriarkatet och

203

falla offer för patriarkala maktstrukturer – av att bli slagen, att inte få samma lön som sin manliga kollega, att bli våldtagen, att inte bli tilltalad i ett rum med män, att sälja sex mot sin vilja, att bli bortkopplad från ett maktnätverk, att bli nekad sexuell njutning och så vidare. Systerskap är att erkänna det gemensamma i de här erfarenheterna och hålla ihop kvinna till kvinna för att kämpa emot. Men kruxet är att det här synsättet kan göra det svårt att deala med maktstrukturer inom gruppen kvinnor och med det problematiserandet av kvinnor som grupp som är nödvändigt. Är kvinnor en grupp? Och vad är det i så fall som avgör vem som är kvinna och vem som inte är det?

I många feministiska diskussioner i till exempel Sverige finns en stark längtan efter systerskap. Längtan finns också som en del i den personliga feministiska utvecklingen, för de allra flesta. Det grundar sig i en uppriktig vilja att förändra, en besvikelse över att feminister sällan är överens; varför kan inte alla bara hålla sams i stället och enas om det som är viktigt, typ. Och visst, systerskap som strategi kan funka till exempel för att lösa en fråga på en arbetsplats eller i skolan. Men när kvinnor i kraft av att bara vara kvinnor eller ha gemensamt en basic feministisk analys går ihop för att förändra själva grundbevekelsen för kvinnlig underordning fungerar det inte eftersom det inte är så enkelt; eftersom alla kvinnor inte underordnas på samma sätt, eftersom kvinnor också är överordnade andra kvinnor, eftersom det finns fler maktordningar än genusordningen som verkar parallellt hela tiden och i olika sammanhang.

Att säga att alla kvinnor inte är lika är förstås ett understatement. Nutiden tycks präglas av olikheter och skillnader snarare än likheter och många feministiska akademiker och aktivister arbeter efter teser om olikhet och skillnad. I sin essä ”Systerskap, koalitioner och erfarenhetens politik” (Feminism utan gränser, Tankekraft, 2006), analyserar den 50-åriga amerikanska forskaren Chandra Talpade Mohanty tanken om ett globalt systerskap som räddar världen, utifrån två feministiska texter som hon har läst. Chandra Talpade Mohanty skriver om hur enskilda feminister med sitt tal om ett universellt systerskap skapar en ny generalisering om kvinnor, en som bygger på erfarenhet och psykologisering i stället för på biologi. Hon beskriver en sammanblandning mellan erfarenheten av förtryck och motståndet mot förtryck

204

SYSTERSKAP OCH GODA KVINNOR

som exempel på det hon kallar för ”den feministiska osmosteorin”, där att vara kvinna och att vara feminist blir ”ett och samma”. Erfarenheter ersätter biologin när man ska pinpointa kvinnorna, på ett sätt som liknar hur talet om olika kulturer ersätter det om olika etnicitet i moderna rasistiska samtal.

När jag läser vad Chandra Talpade Mohantys tycker om synen på systerskap i två texter skrivna av amerikanska feminister i antiglobaliseringsrörelsen, känner jag igen mycket. Jag tänker på mina egna upplevelser av talet om systerskap i den breda feministiska diskussionen i Sverige och alla gånger som jag i mitt ovetenskapliga läsande och lyssnande fått just intrycket att det systerskap som skrivs under på av så många feminister (och vars hela poäng är att så många feminister som möjligt skriver under på det) bygger på en stereotyp där kvinnan är ett offer och är god. Hur systerskapstanken smetar över gränserna mellan kvinnor och osynliggör alla kvinnor som står över andra kvinnor i hierarkierna, som är makthavare och politiska aktörer. Hur systerskapet också blir ett verktyg för alla som vill avdramatisera sina egna privilegier. Högt upp i hierarkierna är det alltid lätt att säga att alla är lika; att det inte finns någon skillnad, att alla ska vara solidariska med varandra.

Kvinnor är inte feminister och feminister är inte kvinnor. Sammanhållning mellan kvinnor bara för att de är kvinnor kanske var en bra strategi på den tiden då de gamla grekerna inte fick någon nookie och man tänker sig att kvinnoförtrycket var enkelt, men det är det inte i dag. Att som feministiskt initiativ lansera ett feministiskt perspektiv som ett alternativ till högervänsterskalan är ett viktigt steg för att modernisera partipolitiken och försöka att göra den mindre svartvit, att involvera fler perspektiv än bara klassperspektivet. Å andra sidan behöver den breda feministiska diskursen ta hänsyn till att det inom de feministiska diskussionerna finns konflikter som handlar om till exempel klass, och som växer i takt med att människors livsvillkor blir mer och mer disparata.

Men frågan är hur feminister ser på klassbegreppet egentligen. När debatten rasade om fi kändes det som att det jämställdhetssträvande svenskar möjligtvis var inne på var lika lön mellan män och kvinnor och ett slut på mäns våld mot kvinnor.

Det kändes som att den jämställdhet man vill ha är den som utgår från förhållandet mellan ”män” och ”kvinnor” och inget annat. Och det var lite ironiskt att många an-

205

vände klassbegreppet för att understryka det. I motståndet mot hbt-frågor uttalades ofta att så kallade vanliga människor inte var intresserade av dem, att vad har hbt för betydelse för ett vårdbiträde i Arboga, typ. Som om folk som jobbar inom vården bara kan vara heterosexuella.

Sen dess har det där blivit ännu tydligare. Flera debattörer har tagit ståndpunkter där de frågar sig varför feminister ska bry sig om homosexuella egentligen. I takt med att den antirasistiska diskussionen flyttar fram sina positioner, antar jag att det kommer att frågas vad feminister har med svartskallar att göra och när cripteori kommer upp på agendan i Sverige kommer man att fråga sig vad feminister ska liera sig med cp-skadade och rullstolsburna för.

I slutet av 1990-talet konstaterade Kvinnomaktutredningen att även om det fanns jämställdhet i Sverige så skulle det ta 150 år innan män och kvinnor var jämställda på alla områden, till år 2148. Men det betyder givetvis inte att alla män och kvinnor kommer att vara jämställda och man kan undra hur länge till kommer en jämställdhet som bara gäller kön att verka eftersträvansvärd? Feministiska projekt som bara är intresserade av att bekämpa ojämställdhet längs med mans- och kvinnolinjen är könsfixerade. Efter feministiskt initiativ, som presenterade till exempel queerteori för en bredare publik, började feminister säga att det som verkligen betyder något för vanliga människor är den vanliga (heterosexuella, vita, friska, svenska) familjen och förhållandet mellan man och kvinna. Det får mig att undra hur deras jämställdhet kommer att kännas när den är genomförd. Kommer den att vara jämställd om den bara balanserar det som kan tänkas styras av könsorgan men inte gäller sådant som hudfärg, sexualitet, kroppslig funktionalitet eller social status?

Ju mer tiden går och samhällen förändras desto mer verklighetsfrånvänt verkar det att, som många av den gamla skolans kvinnokämpar, hålla fram systerskapstanken utan att också visa upp de konflikter som skär igenom den. Systerskapet har länge problematiserats av queerteoretiker och genusvetare, men inte fullt så mycket i den breda debatten utanför universiteten, där den goda kvinnan verkligen förblir kulturens viktigaste klichéer. Och våra känslolivs viktigaste kliché också.

I populärkulturen finns en egen genre av hyllningar till den goda kvinnan i allmänhet, och inte minst till henne som lever med en gangster eller är mamma till

206

SYSTERSKAP OCH GODA KVINNOR

en, som måste stå ut med mycket av det allra värsta som män gör, men är stoisk och cool. Det är gång på gång en skildring av kvinnan som den trygga hamnen, godheten i en uppfuckad värld, garantin för människoartens fortlevnad.

Tjejerna i Pereira är tacksamma att porträttera som goda kvinnor, trots att de kanske själva begått brott och våldshandlingar och inte alls definierat sig så. Att stå och vispa välling medan ens äkta man är ute och säljer knark eller dödar medlemmar i rivaliserande gäng är en av de mest perfekta iscensättningarna av god kvinnlighet. Att hon kanske också har begått brott eller använt våld spelar ingen roll, att hon sanktionerar och medverkar till våld och brott spelar ingen roll. Det försvinner eftersom hon definieras i förhållande till sin man. Hon blir ett altruistiskt litet kraftpaket som bär omkring på spädbarn och rör i grytor och suckar över hans galenskaper.

Den goda kvinnan används ibland också som ett slags naturfenomen till argument för feminism. Hon föder och fostrar barnen, är naturligt mot krig och våld och offrar sig själv för andra och för framtiden, hon är klok intuitiv förstående moderlig.

På en bild i en colombiansk tidning sitter fem brudar i Pereira med armarna krokade i varandras armar och med gömda ansikten. De har slingor i håret, korta toppar med loggor, tunna silverarmband. Samtidigt med deras sexstrejk pågår i Colombia ett juridiskt krig mot abortlagarna – som framgångsrikt lyckas förändra lagen – men den kampen förs av aktivister som är jurister och uppmärksammas därför inte alls lika mycket som det som sker i gängtjejernas sovrum.

Den förkärleken för ett allomfattande systerskap som jag ofta stör mig på i feministiska diskussioner, kommer ur en längtan efter flera saker. Det handlar om ett sökande efter den goda kvinnan och en längtan efter politisk enkelhet, men också ur en uppriktig vilja till förändring. Tanken är att alla tillsammans kan göra skillnad politiskt och att kollektivet måste slipa ner sina inbördes skillnader för att ta ett kliv framåt. Den gamla Grupp 8-feministen och socialdemokraten Gunilla Thorgren, som ofta tillfrågas av yngre feministgenerationer om hur man förändrar samhället så som Grupp 8 förändrade på 1970-talet, då det till exempel inte fanns dagis åt barnen, har sagt att problemet med feminismen av i dag är att feministerna inte kan enas om fem gemensamma punkter i ett politiskt program (Bang 1/07).

207

Hennes frustration tycks delas av många, inte minst efter feministiskt initiativs så kallade misslyckande. Men jag har en känsla av att vi som är glada att det inte finns någon kvinnorörelse i Sverige också är många, och som ser det som ett kvitto på den tidigare kvinnorörelsens framgångar. Kvinnoprefixet kan inte hålla ihop en politik. (Speciellt inte en som delvis vill göra gällande att kvinnor och män inte finns.) Feminism är inte så enkelt att alla kan gå samman under ett gemensamt plakat, fem punkter. Fem punkter är mycket. Många forskare och kritiker talar om att det som borde eftersträvas i stället för ett enat systerskap är tillfälliga koalitioner och allianser. Ett problem med tillfälliga koalitioner och allianser är att de inte verkar riktigt lika sexiga för folk som massrörelser gör med sina gemensamma manifest och en känsla av att alla tycker lika och kanske också är lika på något sätt.

Det kan vara ganska svårt att tänka sig potentialen i tillfälliga koalitioner och allianser eftersom själva poängen med dem, som jag tänker mig dem, är att de inte är så bombastiska, att de inte syftar till att lösa den sista striden mellan gott och ont.

Om man i stället för att hela tiden sträva efter den där kvinnorörelsen började tänka på feminism som diskussioner där tillfälliga koalitioner och allianser kan fungera som verktyg för förändring så skulle det kunna leda fram till en ny feministisk debatt, mindre könsfixerad men med mer politisk kraft. Ibland är den nära, ibland väldigt långt borta.

208

du 채r robert broberg du ocks책

DU ÄR ROBERT BROBERG DU OCKSÅ

Ja måste hej ja måste hej ja måste hejda mig, när ja ser en tjusig tjej.

Annars kanske jag släpper ut monstret inom mig, svinet, och då kanske du ser hur ful jag är, då kanske jag gör något dumt, något hemskt. Okej, så enkelt är det inte riktigt.

Men jag kan inte heller skriva det här utan att peka på mig själv och förklara vem jag är, vad jag gör, varför och hur. Jag kan inte avslöja någon annan än mig själv för jag vet inte om andra är värre än jag är. För jag måste hejda mig. Hela tiden.

Jag skulle kunna gå in i detta som vore det en helt vanlig patosmätartävling. Kolla mitt, värsta stora, jag halar fram och daskar i ansiktet, sug och smaka om du vill, mitt patos är blänkande och varmt, enormt stort och ståndaktigt. Jag skulle verkligen kunna göra det. Jag skulle till och med kanske allra helst vilja. Jag vågar bara inte, för jag har inte ryggen fri, inte på något sätt.

Jag tänker såhär: Det jag gör är lika illa som det de, vilka de nu är, gör för vi är alla samma personer och kommer från samma strukturer, mer eller mindre, och jag har inte kunnat värja mig, inte för fem öre. Jag har vuxit upp ömsint fostrad till att behandla alla lika oavsett vad. Det har naturligtvis gett effekt, jag skulle säkert vara fruktansvärd om min mamma inte ansträngt sig så. Ändå har jag i hela mitt liv alltid återupprepat allt detta hemska vidriga vedervärdiga som jag i själ och hjärta tycker illa om och vill motarbeta aktivt.

Jag vill tvätta bort det här. Jag vill inte ha det i mig. Jag vill inte vara den killen.

Det börjar redan långt tidigare men först under min högstadietid blir det tydligt. Där jag befann mig rådde ingenting annat än att tonårspojkar skulle försöka knulla tonårsflickor till varje pris. Hos den urbana medelklassen ser det kanske

211

annorlunda ut, åtminstone i någon mån, men i den småstadens underklass- eller arbetarklassmiljö jag kommer ifrån var det här lika självklart som att vi tyckte illa om borgarbrackor. Missbrukarföräldrarna duggade tätt och närvarande pappor var inte helt vanligt. Det har säkert spelat sin roll, jag vågar inte dra några glasklara slutsatser men naturligtvis påverkar det var man landar.

Det var inte en ordning vi aktivt valde, eller som flickorna invände emot, det var den enda sanning som fanns, det enda vi hade att förhålla oss till. Möjligheten att tjejerna skulle vilja ligga med någon som inte var deras pojkvän var obefintlig. En tjej hade sex, också om hon var kär i killen, bara för hans skull. Det fanns knappt en flicka i min omgivning, förutom de bespottade slamporna och hororna, som ens under vapenhot skulle erkänna att de onanerade. Hade de gjort det hade vi alla sett dem som lite störda. Ändå handlar det här om tjejer som vi tyckte om, som vi blev kära i, som vi längtade till. Beskrivningen är inte ovanlig men de flesta tycks låtsas som att de inte längre påverkas av det sen de vuxit upp. Jag påverkas av det, fortfarande, i allra högsta grad, hela jävla tiden.

Intellektuellt sett har jag inga problem att förstå att tjejer gillar att knulla precis lika mycket som killar, det är ju en självklarhet. Men känslomässigt och reflexmässigt finns tvivel i mig, så djupt rotade att jag inte vanligen märker dem utan ofta tror att det är kopplat till den individen, till just den personen. Konsekvensen blir skuldkänslor över att man har sex med henne, eftersom jag någonstans har svårt att greppa den absoluta ömsesidigheten. Detta i och med att det i min ungdom alltid fanns ett element av övergrepp med i bilden, eller känslan av ett övergrepp, när jag tror att hon har sex för min skull. Följaktligen blir skuld en sexuell preferens även i vuxen ålder: Jag har fortfarande oerhört svårt, tampas med det hela tiden, att upprätthålla ett sexuellt intresse för någon sen det gått upp för mig att de gladeligen knullar med mig, att det är lika mycket för deras egen skull. När det går från en intellektuell förståelse om att vi vill lika mycket till en känslomässig insikt om detsamma tappar jag en del av respekten för tjejen ifråga. Det här förstör fruktansvärt mycket, hur skulle det inte kunna göra det, för alla inblandade.

Jag minns när jag var fjorton och deltog i Q8-tävlingen med två vänner. Det handlade om att vinna en keps, med logotyp från bensinmacken Q8. Själva plagget var

212

DU ÄR ROBERT BROBERG DU OCKSÅ

bara en symbol, det viktiga var tävlingen. Den som först hade legat med åtta olika tjejer vann och att ligga med många tjejer innebär rätt mycket status under högstadietiden. Jag tyckte det var coolt att knulla många (det tycker jag fortfarande) och det fanns ett egenvärde i kvantitet. Jag minns hur det blev skarpt läge, hur mina två vänner båda var blott en tjej bort från kepsen. Själv var jag chanslös. Det fanns en tjej, i vårt kompisgängs periferi, som var kär i en av mina tävlande kompisar. Hon ville ha sex med honom. Han å sin sida tyckte ganska illa om henne och hon gick under smeknamnet ”Ugly” eftersom hon var ful och hade väldigt små bröst. Men är det en keps på spel så är det. Så på en fest hamnade de ändå tillsammans i samma rum och de låg med varandra och min vän vann den stora Q8-tävlingen. Grattis som fan, hörru. Hon grät sen, inte för att hon hade haft sex med honom utan för att hon var så olyckligt kär i honom och han inte i henne. Den enda anledningen till att jag berättar det här är att ingen tyckte det var konstigt, att tävlingen eller situationen eller inställningen eller sammanhanget innehöll något felaktigt eller dumt. Varken killarna eller tjejerna. Allra minst jag själv. Och när skamsköljningarna kommer över den medvetna-jämlika-feministiskt-tänkade-whatever-snubben jag vill vara i dag blir det så ohyggligt tydligt att jag inte kan lita på mig själv. På vad som känns rätt och fel. Jag måste filtrera och värdera och sortera. Jag måste hej ja måste hejda mig. Jag måste väga impulserna, för det kommer inte naturligt. Att hela tiden försöka ha den kontrollen över sig själv är påfrestande och skapar en nervös och osäker individ som inte vet hur han ska förhålla sig till det som händer inuti. Helvete vad det gnager på mig och jag tvivlar inte på att det ser likadant ut för åtskilliga andra.

Jävla fin kille, jag är en jävla fin kille, jag är så jävla fin och ska till varje pris se till att fortsätta vara det, jag ska inte släppa ut något som jag inte är säker på att jag kan stå upp för, säker på att jag kan argumentera för.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kränger än hit än dit och försöker slita mig loss och strävar verkligen efter att bli något annat än produkten av jävligt otrivsamma värderingar. I huvudet är det så enkelt, i beteendemönster så svårt.

Kolla på den här: Jag har svårt för tjejer som tar plats. Va? Ja. I mitt vardagliga umgänge utgör monologen det allra vanligaste uttryckssättet bland mig och mina vänner, det är långa haranger och resonemang i lite egocentrerad anda, man slåss

213

om ordet, man vinner plats och man försöker behålla uppmärksamheten när man fått den. Det fungerar, det är inget särskilt underligt med det här. Problemet är att jag och mina vänner tycker att det blir besvärligt när våra tjejkompisar, som vi ändå älskar, låter för mycket, för högt eller för länge. Vi har aldrig någonsin nämnt det men vi vet det, jag vet det. Spelrummet är oändligt mycket större för grabben än för bruden, det som är tillåtet för den ena är det inte för den andra. Och ändå slår vi oss för bröstet, i och med att vi politiskt hittat något vi tycker är en toppenfin hållning.

Det är ju bara det jag vill säga egentligen. Att det inte är någon annan. Att det är jag. Och att jag fortsätter, i stor utsträckning, trots att jag ogillar det, trots att jag tar avstånd ifrån det, trots att jag tycker det är ganska vidrigt. Det finns ingen annan att skylla på. Det finns inga svin därute, bara människor, bara vanliga snubbar som lever vanliga liv och i sin vardag vårdar maktförhållanden stenhårt.

Känslan mot intellektet, de slåss där inne i skallen, det spelar ingen roll om jag i tanken är medveten om allt så länge jag reflexmässigt agerar utifrån inlärda dumheter. Om jag besväras av tjejer som tar plats, om jag tycker att du knullar för många för att jag ska respektera dig (för det känns så!), om jag tycker att ditt tilltal är lite tramsigare än mitt manliga, om jag har svårt att ta dig på lika stort allvar, svårt att väga ditt ord lika tungt som en mans. Det där gör en så osäker på vad som är okej att man hejdar känslan, till förmån för intellektet, och inte kommunicerar en känsla om den inte är berättigad, rent objektivt sett, strikt åsiktsbaserat. Det trasar sönder mina relationer och gör mig onåbar och otillgänglig och alla förlorar.

Att veta att man har ett beteende präglat av värderingar man inte vill kännas vid gör livet krångligt. Att skämmas över hur ofta mina impulser är sådana jag inte ställer upp på gör mig osäker och rädd, jag vågar inte låta reflexer och känslor styra mig, jag värderar känslan innan jag kommunicerar den. Det handlar inte om politisk korrekthet utan om att kunna stå för det jag gör och det är ingen självklarhet att jag kan det. Så allt måste vara genomtänkt, jag måste ha täckning för vad jag förmedlar, jag måste veta om jag har rätt eller fel innan jag berättar vad jag känner och tänker. Det gör mig till en ogenomtränglig varelse som aldrig låter andra se exakt hur fula mina känslor är, eller åtminstone eventuellt är. Det finns alltid ett avstånd mellan det som är jag och det som jag vågar förmedla och visa upp. Impulskontrollen, som gör

214

DU ÄR ROBERT BROBERG DU OCKSÅ

att jag blir bättre på att inte släppa fram den strukturella tarvlighet jag befolkas av, gör också att jag blir förbannat mycket sämre på att släppa fram den kärlek, rädsla, glädje, litenhet eller tillgivenhet som också finns inom mig. Jag har inget riktigt alternativ så länge jag vill fortsätta stävja det i mig jag tycker så illa om. Någon enkel lösning hittar jag inte. Bara min präktighet och manlighet i ett krig med varandra.

Jag tycker att alla är lika mycket värda som jag oavsett kön. Haha. Det är en skrattretande enkel sanning. Jag tycker att alla ska behandlas lika oavsett kön. Hoho.

Det är lika jävla banalt. Jag strävar efter att frigöra mig från de strukturer och mekanismer som skapar ojämlikhet och förtryck och orättvisa. Håhåjaja. Vilken barnlek.

Inget av det här sker automatiskt för mig, jag måste erövra varje liten insikt genom att slå ner det inom mig som säger annorlunda, genom att riva sönder det jag bär på som vill ha det som det är och som dömer utifrån helt orimliga och ojämlika krav. Att vara mannen jag är handlar om att slåss mot vanföreställningar, som en mild galenskap, och återigen: Det gör att jag inte törs lita på det jag känner, bara på det jag tänker.

Men jag vill sluta vara en Robert Broberg-låt. Till varje pris. Jag tror att det är bland det enskilt viktigaste jag kan göra med mig själv. Jag vill bli en av de som rakt upp och ner klarar att säga att något känns fel, att något gör mig ledsen, som kan erkänna att jag är arg eller känner mig upprymd och entusiastisk, utan att först kontrollera med värdegrunden om det faktiskt är tillåtet. Jag tror att jag, och alla som sitter med liknande begränsningar, har allt att vinna och nästan ingenting att förlora mer än inbillad osårbarhet och onödig korrekthet. Vinsterna kan bli närvaro, lust att dela med sig, lust att släppa in även till de fulaste inre rummen. Och när de dörrarna väl är öppna kan jag förhoppningsvis börja göra rent, börja tvätta bort, städa upp och ordna till. Alltså måste jag börja ventilera det i mig som inte är okej, det i mig som utgår ifrån att kön ska få hänga ihop med makt Känslomässig tillgänglighet är en förutsättning för att komma bort från de impulser jag tränger bort. Raserar man de där murarna försvinner skulden, skammen och rädslan för att vara något slags svin och kanske kan jag då bli man nog att vara människa.

215

Till Anders och Pietro

Till Anders och Pietro

– Amen Elin det är faktiskt skillnad.

– Vadå? Det är under min värdighet att ställa krav på kärleksbevis! Köp blommor.

Säg att du älskar mig. Sån skit. Det betyder ju inget om det inte kommer självmant.

Jag är fan romantiker. Jag tänker inte förnedra mig och bokstavera ut hur jag vill bli älskad.

– Vadå, så du tycker det är okej att det sitter bilder på kylen av snubben och hans ex från deras härliga sexspäckade semester på Cypern? Du tycker det är okej att han har kvar en trosa eller två som är hennes i sin byrålåda? Eller att han inte unnar dig den bästa köttbiten? Eller inte har köpt en tandborste till dig fast du sover över flera dagar i veckan. Ställer du inga krav på den du lever med alls?

– Om han gör det för att såra mig är det inte bra. Men liksom… Det är väl ingen uppfostringsanstalt?

– Nej men vad är det då?

Jag tittar på regnet. Jag tittar på honom. Han ser på mig. Han ser ledsen ut, lite rörd kanske. Vad är det då? Vad har det varit?

– Du. Elin.

– Ja. – Att visa omtanke och måna om den andre är ju en stor del av älskandet.

– Mmm. –Jag menar bara att dina behov, vad du behöver av en annan för att bli lycklig är viktigt, du får inte glömma dig själv. Du är så ädel typ nästan stoisk.

Mitt hjärta dunkar jättehårt. Han går på.

– Att bry sig om den man älskar visar sig i små symboler hela tiden! Att låna ut sin

219

jacka till dig om du fryser. I stället för att gå med på att hyra film glatt ropa, JA! Fett, det gör vi. Vilken bra idé Elin. Att lyssna uppmärksamt på den andre. Intressera sig för dig Elin! Överraskar dig med saker han tagit reda på att du gillar!

Han fortsätter. Han ser inte på mig. Han pratar om hur man visade kärlek i det sjuåriga förhållandet. Eller det två-åriga. Eller nåt annat.

Jag sitter mittemot med ett ansikte som har ett barnsligt uttryck. Oskuldsfull.

Fåraktig. Nu föll det av mig. Något annat fladdrade över det. Jag känner någonting.

Det känns som att jag har luft i venerna. Luft och sorg. Jag känner mig befriad.

Nu har han slutat prata. Han skiftar från minnena till mig.

– Elin.

– Ja. – Har du aldrig blivit älskad?

Jag tittar på regnet igen.

– Har du aldrig blivit älskad som du älskar?

Jag tittar på regnet igen.

Jag tänker på den text jag hade planerat skriva till vår antologi. Jag hade skissat på ett kärleksbrev. Till honom. Heteromannen. Jag ville kommunicera det som jag tror kunde lätta lite av den skuld och förvirring som jag får för mig att män stockas med i tider av kritik mot könsordningen. Något som kunde lätta det stigma som uppkommer när en människa varje dag uppmuntras manifestera sin könsidentitet, manlighet i det här fallet, och samtidigt ifrågasättas med anledning av densamma.

Jag förstår ungefär hur det känns. Förutom att jag som feminist ifrågasätts för min kamp för jämställdhet i stället för min existens som förtryckare. Min plan var att ge från mig, så han skulle våga ge. Förmedla känslor av förlåtelse och förståelse för att lätta skuldkänslor och skingra den lamslagenhet jag upplever att alla män lider av. Det som är smärtsamt gör oss underligt nog handlingskraftiga, det har jag egen erfarenhet av. Min intention med brevet skulle vara att förtydliga att vi är i samma båt på färd mot gemensamma mål.

– Jag tror inte jag kan skriva den där texten till boken hörru. Jag tror inte det asså.

Gråten är i halsen. Det känns skönt. Vad fan håller jag på med? Jag har aldrig blivit älskad ju! Hur ska jag kunna ge nåt till någon endaste jävel!? Min historia

220

Till Anders och Pietro

innefattar endast den futtiga fjuttiga erfarenheten av att köpa paketet kärlek, heterokärlek. Å i det paketet har det funnits orgasmer, svartsjuka, åtrå, längtan, vilja, drömmar, konflikter, gemenskap, bekräftelse, tvivel och ensamhet. Det mesta utom min definition av kärlek – frihet. Jag känner mig snopen. Lurad brud. Patetisk människa. Som en nertryckt person, ett offer för mig själv? Offer. Fy fan jag hatar det ordet. Jag har ju alltid gjort det. Varit rädd för det till och med. Det är svårt att se på sig själv på det sättet. Jag har aldrig gjort det. Det känns farligt. Sorgligt. Att vara fjättrad på grund av sig själv. Men det var aldrig min avsikt att göra ner mig själv ju.

Jag känner ändå skam. Fan! Kvinnofälla, människofälla.

Han sitter kvar mittemot. Utan anspråk.

– Varför trodde jag att jag kunde skriva det där brevet till heteromannen?

– För att du ville kunna det.

– Det är ganska fint ändå?

– Du är fin Elin.

– Älskar du mig?

– Ja. Jag älskar dig. Jag känner dina känslor. Jag förstår dina tankar. Jag ser vart din blick träffar omvärlden. Det kommer jag alltid att göra. Det tar aldrig slut. Jag kan inte sluta förstå dig. Har man en gång älskat någon tar det aldrig slut. Det är som att läsa. Om man inte läser kanske man glömmer bort att man kan. Men i samma ögonblick man ser ord kommer man förstå dem.

– Det är sant. Hur kommer det sig att du lärde dig älska mig?

– Du visade mig dina känslor. Dina ord, dina rörelser i ansiktet och din röst.

Tonerna i din röst utgår från din känsla och din vilja. Dina ögon vill se och dina ord vill kommunicera. Du lät dina tankar flöda rakt ut, utan att förvandla dem till materiell, åsikter.

– Varför gjorde jag det?

– Du litar på mig. Du litar på världen. Du litar på dig själv.

– Varför gör jag det?

– Du kan älska.

– Älskar jag dig?

– Nej.

221

– Jag känner inte att jag gör det. Varför gör jag inte det?

Han tittar inte på mig.

– Jag visar inte mina känslor.

Han rör sig inte. Sitter helt stel. Jag vet att han vill resa sig. Gå.

– Men jag kan läsa snåla killars känslor! Jag kunde läsa de där killarnas känslor, jag borde kunna läsa dina fast du inte lever ut dem. Snubbarna var ju väldigt liksom blockade. Trots det förstod jag dem. Såg dem. Älskade dem gjorde jag ju fan. Fast de älskade inte mig dåra.

– Nä. Men hörru Elin. Mönster. Det är tvärtom. Den som inte visar sina känslor kan man inte älska. Visade du dina känslor för de här killarna? Du kan inte jämföra mig med dom. Du kan jämföra mig med dig själv.

– Shit. Du har rätt.

Massa bilder av mig själv fladdrar förbi. Jag vid köksbord, avhandlandes – politik, sex, filosofi, kärlek. Jag på morgonen. Ut genom dörren. Ner och köpa finfrukost till oss. Jag i svart fodral och han med gillande min. Jag med blicken fäst på min spegelbild – värdefull?

– Men jag var arg. Jag var liksom råemotionell vid tillfällen. Glad. Dansande. Allt möjligt. Massa feeling från min sida. Jag grät ofta.

– Men visade du att du älskade honom. Visade du dig själv? Dina drömmar, dina rädslor, dina innersta hemligheter. Din skatt.

– Nja. Jag kunde inte. Eller, jag trodde att jag inte kunde. Jag kände det som att jag inte kunde. Jag vågade nog inte. Varför vågade jag inte?

– Du litade inte på dina känslor. Du litade nog inte på honom heller, att han kunde älska dig och det sköra som bodde i dig. Du litade varken på världen eller dig själv.

– Det kändes som att det skulle gå åt helvete då. Fast jag ville nog säga allt. Visa precis allt det jag kände, vem jag var. Men det var som en mur, eller en känsla av att vara instängd. Stel. Låst. Bakbunden. Fjättrad. Hopsydd. Frustrerad till döds. Som att det var tomt samtidigt som det var nödvändigt att undanhålla. Men gud vad jag längtade ändå. Längtar fortfarande.

Han är tryggare nu. Jag avslöjar känslor och blottar funderingar ut i det fria, rakt ut!

222

Till Anders och Pietro

– Det som är ovanligt med dig Elin är att du inte faller för bekräftelsen. Du blir inte kär på ett fåfängt sätt. Självkänsla I guess.

– Va? – Jag älskar dig. Du vet det, men det är inte det du agerar på. Många struntar i den egentliga människan och nöjer sig och fröjdas över bekräftelsen hon eller han ger deras person. Men du gör precis tvärtom och bryr dig om personen, bortom dennes godkännande av dig. Du bekräftas av dig själv och släpper inte ifrån dig den sysslan till någon annan. Du är självförsörjande på kärlek. Ditt fokus är på mig, stadigt. Du vill ha hela mig, inte mitt pillande på dig. Det gäller alltså att inte jagfixera och dufixera på ytorna. En yta, en annans föreställning, det är något materiellt över det.

Själlöst.

– Ja. Så är det.

– Du vet att jag är som du var förut.

– Ja. Det märker jag. När du pratar känner jag igen mig. Ditt pillande på mig är i och för sig en sexig tanke.

– Ha ha. Du är rolig. Jag tror jag känner en liten vibb! Av tillit liksom. Vi är lika baby!

Jag tittar på honom. Jag ler fast jag inte vågar. Det är antingen ett extremt fult litet darrigt streck eller möjligtvis det vackraste leende jag någonsin avfyrat. Jag lägger min hand på hans bara arm. Svindel. Fy fan vad läskigt. Töntigt? Pretto? Hjälp. Men nej. Jag känner ju att jag har lusten. Att ha handen mot hans hud just där.

Han tittar på mig med sina ögon. Sådär helvetes mycket osäkerhet i ögonen. Hans ansikte har ett barnsligt uttryck. Oskuldsfull. Fåraktig. Nu föll det av honom. Något annat fladdrade över munnen. Det känns som att han har luft i venerna. Han känner sig befriad. Han känner sorg. Han säger, – Gud. Du är härlig.

– Nu börjar jag älska dig!

223

innehĂĽll och Medverkande skribenter

innehåll

Förord

Let’s talk about sex

9 Tove Leffler

Kom ut, gå ut, stå ut

11 Maja Karlsson

Relationsanarki

Ingalls – en flicksjukdom

7

35 Andie Nordgren 45

Farnaz Sajadi

XXX

51 Daniel Möller

Alla hjärtans dag

57 Manne Forssberg

63 Joanna Zawieja

Några goda råd

Får man lära barn sånt man inte lärt sig själv

71

85 Erica Högsborn

På väg

Knullar du lika jämställt som du pratar

93

Steven Cuzner Sonja Schwarzenberger

Vad kvinnor vill ha 117 Isobel Hadley-Kamptz

Svartsjukt 125 Liv Höglund Kunskap 133 Kalle Haglund Gå över gränsen

139 Anna Ehrlemark

#1 149 Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Bakom (den lesbiska) slöjan 155 Sussie Egnell Att titta på dem 163 Örjan Rodhe

Shoppingprinsessans fornhistoria

173 Johanna Koljonen

Kärlek 195 Katrine Kielos Systerskap och goda kvinnor 201 Karolina Ramqvist DU ÄR ROBERT BROBERG DU OCKSÅ 209 Eric Rosén

Till Anders och Pietro 217 Elin Alvemark

227

Elin Alvemark är snabb, känslig, självsäker.

Steven Cuzner, f. 75, Vancouver, Can. Utb. Kunstakademiet i Trondheim, Konstfack, Sthlm. Ex. ’01. Ensamst. förälder (t. pojke, f. 00). Fortf. v-helgspappa, dessv. Tidigare prod. på SR m. webradiokanalen SR c. Numer frilansande konstnär/konsult/ översättare m.m. och trummis m. SARALUNDEN. Anna Ehrlemark har de senaste fyra åren bott fram och tillbaka mellan Ljubljana och

Zagreb. När hon inte grubblar talar, skriver och ritar hon, också på slovenska och bosniska/kroatiska/serbiska. Alltiallo i Ljubljanas kulturzon AKC Metelkova mesto, där hon bl.a. är med och organiserar femqueerfestivalen Rdece Zore.

Sussie Egnell är 24 år och student. Egentligen tycker hon om identitetskriser!

Manne Forssberg är frilansjournalist, föreläsare och författare till Kukbruk.

Isobel Hadley-Kamptz är författare och frilansskribent. Hon skriver framförallt för Expressens kultur- och ledarsidor om ämnen som sex, fotboll och partipolitik. Hennes första roman Jag går bara ut en stund kom ut våren 2007 på Albert Bonniers förlag. Hon driver sen våren 2005 bloggen isobelsverkstad.blogspot.com.

Kalle Haglund befinner sig i regnbågszonen mellan poesi och komedi. Ibland sjunger

han en sång, men drömmer om att dansa. Han förvandlar självömkan till självinsikt med sina prosapoetiska minimonologer. Slapstickspoeten från Örebro var vassast i Poetry Slam 2005 och har fortsatt att vidga sina vyer. Senast tillsammans med Laleh i den turnerande föreställningen Vem har lurat barnen?.

Erica Högsborn är en passiv aktivist och en kollektiv ensamvarg som i 27 år levt

fängslad i frihet. Man kan också säga att hon är norm, svensk och medelklass som tillbringat större delen av livet i en skolbänk och därför fått bland annat en examen i Genusvetenskap.

228

medverkande skribenter

Liv Höglund är 26 år gammal och studerar genusvetenskap. Liv längtar efter den allmänna själsförmögenhetens utveckling och tillväxt, hon känner sig hoppfull men oftast är hon bara jävligt trött.

Maja Karlsson är juridisk och biologisk man och står i kö för att bli kvinna. Hon försöker hitta flytet som mångsysslare på kulturfältet och hoppar in som musiker, skribent, klubbarrangör, idéutvecklare, musikproducent och timanställd museivaktmästare. Maja framträder så ofta hon kan som popartisten Le Bombe och är aktuell med egensläppta skivan Min så kallade soul. Lyssna på www.lebombe.com.

Katrine Kielos är frilansskribent knuten till Expressens kultursida. Är feminist och socialdemokrat samt har en blogg om dessa ämnen.

Johanna Koljonen är fri skribent, filmkritiker och programledare. Hon studerar

engelsk litteratur vid Oxfords universitet och verkar internationellt inom det nya kulturvetenskapliga området rollspelskritik. Hon är också ena hälften av mangastudion Ms. Mandu, vars första seriealbum Oblivion High utkommer år 2008. Hon ser onödigt mycket på tv.

Tove Leffler försörjer sig som radiojournalist/producent – framför allt. Ibland tyck-

er hon att hon är tråkig och förutsägbar, som alltid ska ha en feministvinkel på allt.

Men sen går det över.

Daniel Möller är brevbärare och författare i Malmö. Tonårssexnovellerna i Skulle

kunna röra dej kom ut våren 2006 på bokförlaget ink. Daniel tycker att ”det feta med att skriva porr är det könsöverskridande – att försöka bli en kvinna när jag skriver om henne, att kunna röra mej som om jag var kvinna, att kunna känna vad hon känner”.

Andie Nordgren skriver om relationsanarki och har en frågespalt på www.andie.se.

Hon är ganska straight, men bryr sig inte så mycket om vilket kön pojkarna har.

229

Karolina Ramqvist är chefredaktör för Arena, författare och kolumnist i Dagens Nyheter.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli är 27 år. I vinter utkommer hennes debutroman. Örjan Rodhe är född 1980. Arbetslös/student/affischerare med förvirrad sexualitet.

Aktiv i nätverket Ingen människa är illegal. Viktigaste feministiska frågan: vettiga kommunallöner.

Eric Rosén är 27 år och skriver bland annat bloggen Det Ljuva Livet samt nöjes-

krönikor i Punkt SE. Mest av allt vill han dock ägna sig åt skönlitterär text i alla former.

Farnaz Sajadi är 25 år och frilansjournalist. Hon föddes den 25 januari 1982 på

Danderyds Sjukhus i Stockholm. Sen dess har hon bott i Solnaförorten Bergshamra större delen av sitt liv. Farnaz tonårstid handlade mest om att lyssna på Clevelandgruppen Bone, Thugs and Harmony. I dag är hiphopen fortfarande den genre som fortfarande ligger henne närmast hjärtat.

Sonja Schwarzenberger är journalist och krönikör. Hon har jobbat inomSveriges

Radio P3 som programledare för Kvällspasset, Musikjournalen och Frank. Där har hon haft särskillt ansvar för politikerutfrågningar och queerperspektiv. Sonja startade upp det första radioprogrammet om kläder och mode med Sonjas Garderob för två år sen. Nu jobbar hon med en reportageresa för Packat och Klart på SVT. Joanna Zawieja är arkitekt. I sin praktik undersöker hon kulturella konstruktioner

av hem, och mer allmänt hur platser skapas genom berättande. I text och video problematiserar hon arkitektens roll i en tid då massmedierna vurmar för det ideala hemmet.

230