9789173518505

Av Sophie Kinsella har tidigare utgivits En shopaholics bekännelser En shopaholic i New York En shopaholic säger ja En shopaholic får en syster En shopaholic i väntans tider En mini-shopaholic i mammas fotspår Mina hemligheter Karriär och köksbesvär Mitt nya jag Flickan från tjugotalet

Av Sophie Kinsella som Madeleine Wickham har tidigare utgivits Dubbelbokat

Nya kontakter.indd 2

2012-05-23 11.31

Nya kontakter Översättning Annika Sundberg

Nya kontakter.indd 3

2012-05-23 11.31

www.damm.se Copyright © Sophie Kinsella 2012 Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel I’ve got your number Omslag Monica Ottosson, M.O.P Design Sättning Forma Books AB Typsnitt A Garamond Pro Tryck Scandbook AB, Falun 2012 isbn: 978-91-7351-850-5

Nya kontakter.indd 4

2012-05-23 11.31

ET T

P

erspektiv. Jag måste få perspektiv på det här. Det är faktiskt inte en jordbävning eller en galning med pistol eller en härdsmälta på ett kärnkraftverk. Det kan knappast kallas för en katastrof. Det är inte någon katastrof. Så småningom kommer jag säkert att minnas det här och skratta och tänka: ”Haha, vad fånigt av mig att bli så orolig.”

Sluta, Poppy. Försök inte ens. Jag skrattar inte – i själva verket mår jag illa. Jag irrar blint omkring i hotellets festsal med bultande hjärta och letar förgäves på den mönstrade blå heltäckningsmattan, bakom guldmålade stolar, under bortkastade pappersservetter, på platser där den omöjligt kan ligga.

Jag har tappat bort den. Det enda i världen som jag inte fick tappa bort. Min förlovningsring.

Det hade varit en underdrift att kalla ringen för speciell. Magnus familj har haft den i tre generationer. Den har en fantastisk smaragd och två diamanter och Magnus fick hämta ut den från ett särskilt bankfack när han skulle fria. Jag har haft den på mig varje dag i tre hela månader utan några missöden, samvetsgrant lagt den på en särskild porslinsbricka på kvällen, känt efter var trettionde sekund så att den har suttit kvar på fingret … och nu, samma dag som hans föräldrar kommer hem från USA, har jag tappat den. Precis samma dag.

Universitetslärarna Antony Tavish och Wanda Brook-Tavish sitter just nu i ett flygplan på väg hem från sitt sabbatshalvår i Chicago. Jag kan riktigt se dem framför mig. De äter säkert honungsrostade jordnötter och läser vetenskapliga artiklar på sina identiska läsplattor. Ärligt talat vet jag inte vem av dem som skrämmer mig mest.

5

Nya kontakter.indd 5

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Han. Han är så sarkastisk.

Nej, hon. Med sitt stora, krusiga hår och sina eviga frågor om vad jag tycker om feminismen.

Okej då, de är jäkligt läskiga båda två. Och de landar om ungefär en timme och det är klart att de kommer att vilja se ringen …

Nej. Börja inte hyperventilera, Poppy. Tänk positivt. Jag måste bara angripa det från en annan vinkel. Som till exempel … vad hade Poirot gjort? Poirot hade inte panikslaget flaxat runt. Han hade hållit sig lugn och använt sina små grå celler och kommit ihåg någon liten, viktig detalj som hade varit nyckeln till gåtans lösning.

Jag kniper ihop ögonen. Små grå celler. Kom igen nu då. Sätt igång.

Grejen är den att jag inte tror att Poirot hade druckit tre glas rosa champagne och en mojito innan han löste mordet på Orientexpressen. ”Ursäkta mig.” En gråhårig städerska försöker ta sig runt mig med en dammsugare och jag flämtar till av fasa. Dammsuger de redan balsalen? Tänk om de suger upp ringen? ”Förlåt.” Jag lägger handen på hennes blå nylonaxel. ”Kan du vänta med att dammsuga i fem minuter till, tills jag har letat klart?” ”Letar du fortfarande efter din ring?” Hon skakar skeptiskt på huvudet och skiner sedan upp. ”Den ligger säkert kvar där hemma. Där har den antagligen legat hela tiden!” ”Kanske det.” Jag tvingar mig att nicka artigt, trots att jag har lust att skrika: ”Hur korkad tror du att jag är egentligen?”

På andra sidan festsalen får jag syn på en annan städerska som föser ner cupcakesmulor och skrynkliga servetter i en svart sopsäck. Hon tänker överhuvudtaget inte på vad hon gör. Hörde hon inte vad jag sa innan? ”Ursäkta mig!” Min röst låter gäll när jag springer fram till henne. ”Du glömmer väl inte bort att titta efter min ring?” ”Än så länge har den inte dykt upp, raring.” Kvinnan sveper ner ännu en omgång skräp från bordet utan att ens titta på det. ”Försiktigt!” Jag böjer mig ner och tar upp servetterna ur sopsäcken. Sedan klämmer jag noggrant på alla efter något som känns hårt och struntar i att jag får smörkräm på händerna.

6

Nya kontakter.indd 6

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

”Snälla du, jag försöker städa här.” Städerskan tar ifrån mig servetterna. ”Se bara hur du ställer till det!” ”Jag vet, jag vet. Förlåt.” Jag samlar klumpigt ihop cupcakeformar­ na som jag tappade på golvet. ”Men du förstår inte det här. Om jag inte hittar ringen så är jag dödens.”

Jag skulle vilja ta med mig sopsäcken och göra en kriminalteknisk undersökning med pincett. Jag vill sätta upp avspärrningsband runt hela rummet och utnämna det till brottsplats. Den måste finnas här, det måste den.

Om inte någon fortfarande har den. Det är den enda alternativa förklaring som jag har att klamra mig fast vid. Någon av mina vänner har den fortfarande på sig och har av någon anledning inte märkt det.

Den har kanske hamnat i en handväska … eller glidit ner i någons ficka … fastnat i trådarna på en tröja … Möjligheterna jag kan tänka mig blir alltmer långsökta, men jag kan inte släppa dem. ”Har du tittat på toaletterna?” Kvinnan gör en gir för att komma förbi mig.

Det är klart att jag har tittat på toaletterna. Jag har letat i vartenda bås krypande på alla fyra. Och sedan har jag kollat i samtliga handfat.

Två gånger. Därefter försökte jag förmå portieren att stänga toaletterna för att undersöka avloppsrören, men han vägrade. Han sa att det hade varit en annan sak om jag visste att jag hade tappat den där, och han var säker på att polisen skulle hålla med honom, och kunde jag vara så vänlig och flytta på mig eftersom det stod folk och väntade vid disken?

Polisen. Ha! Jag trodde att de skulle komma i flygande fläng med sina utryckningsbilar så fort jag ringde, och inte bara säga att jag skulle åka till polisstationen och göra en anmälan. Jag har inte tid att göra någon anmälan! Jag måste hitta min ring!

Jag skyndar mig tillbaka till det runda bordet som vi satt vid på eftermiddagen och kryper in under det för att känna mig fram på mattan ännu en gång. Hur kunde det här bara få hända? Hur kunde jag vara så korkad?

Det var min gamla skolkompis Natashas idé att skaffa biljetter till Marie Curies eftermiddagste med champagne. Hon kunde inte komma på min officiella spahelg, så det här var något slags ersättning. Alla åtta vid bordet hällde glatt i sig champagne och tryckte i sig cupcakes, och

7

Nya kontakter.indd 7

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

precis innan tombolan satte igång sa någon: ”Kom igen, Poppy, kan vi inte få prova din ring?”

Nu minns jag inte ens vem det var. Kanske Annalise? Annalise och jag gick på högskolan samtidigt, och nu arbetar vi båda två på First Fit Physio tillsammans med Ruby som var vår kursare på sjukgymnastutbildningen. Ruby satt också vid bordet, men jag tror inte att hon provade ringen. Eller gjorde hon det?

Jag fattar inte att jag kan vara så urusel på det här. Hur ska jag kunna tänka som Poirot om jag inte ens kommer ihåg grundförutsättningarna? Men det var faktiskt så att alla verkade prova ringen: Natasha och Clare och Emily (gamla skolkompisar från Taunton) och Lucinda (min bröllopsfixare, som jag nästan har blivit vän med) och hennes assistent Clemency, och Ruby och Annalise (som inte bara är gamla kursare och kollegor utan också mina två bästa vänner. De ska vara mina brudtärnor också).

Jag kan lika gärna medge det: jag njöt av deras beundran. Jag kan fortfarande inte fatta att jag äger något så storslaget och vackert. I själva verket fattar jag fortfarande inte något av det som händer. Jag är förlovad! Jag, Poppy Wyatt. Med en lång, snygg universitetslärare som har skrivit en bok och till och med varit med i tv. För bara ett halvår sedan var mitt kärleksliv rena katastrofen. Det hade inte hänt något spännande på ett år och jag hade motvilligt bestämt mig för att ge match. com-killen som hade dålig andedräkt en chans till … och nu ska jag gifta mig om tio dagar! Jag vaknar varje morgon, tittar på Magnus lena, fräkniga, sovande rygg och tänker: ”Min fästman, doktor Magnus Tavish, docent på King’s College i London”,1 och känner mig lätt miss1 Han specialiserar sig på kulturell symbolism. Jag sträckläste hans bok, Symbolismens filosofi, efter vår andra dejt och låtsades sedan att jag händelsevis hade nöjes­ läst den för evigheter sedan. (Vilket han i sanningens namn inte trodde på för en sekund.) Poängen är hur som helst att jag läste den. Och det som framför allt imponerade på mig var alla hans fotnoter. De tog mig med storm. Visst är de smidiga?

Man slänger bara in dem var man vill och så framstår man genast som smart.

Magnus säger att fotnoter är till för sådant som inte hör till det viktigaste men som ändå är av intresse. Så det här är alltså min fotnot om fotnoter.

8

Nya kontakter.indd 8

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

trogen. Och sedan vänder jag på huvudet och tittar på ringen som dyrbart glittrar på nattduksbordet, och känner mig ännu mer misstrogen.

Vad ska Magnus säga?

Det knyter sig i magen och jag sväljer hårt. Nej. Tänk inte på det.

Kom igen, små grå celler. Gör det ni ska.

Jag minns att Clare hade på sig ringen länge. Hon ville inte riktigt ta av sig den. Sedan började Natasha slita i den och säga: ”Nu är det min tur!” Och jag minns att jag förmanande sa: ”Försiktigt!”

Jag menar, det var ju inte så att jag var oansvarig. Jag höll noggrann koll på ringen när den skickades från den ena till den andra.

Men sedan fick jag annat att tänka på, för tombolan satte igång och priserna var fantastiska. En vecka i en italiensk villa, klipptid på en tjusig hårsalong, presentkort på Harvey Nichols … Sorlet steg i festsalen när alla tog upp sina biljetter och numren ropades upp från podiet och olika kvinnor skuttade upp och ropade: ”Jag!” Och det var här det gick snett. Det här var det fasansfulla ”omjag-bara-inte”-ögonblicket. Hade jag kunnat färdas bakåt i tiden är det vid den här tidpunkten som jag hade marscherat fram till mig själv och strängt sagt: ”Poppy, tänk på hur du prioriterar.”

Men sådant fattar man bara inte. Ögonblicket kommer, och man gör sitt avgörande misstag, och sedan är ögonblicket förbi tillsammans med chansen att rätta till det som har gått snett.

Det som hände var alltså att Clare vann biljetter till Wimbledon i tombolan. Jag gillar Clare skarpt, men hon har alltid varit en smula initiativlös. Hon ställde sig inte upp och skrek ”Jag! Tjoho!” så högt hon kunde, utan höjde bara handen någon decimeter. Inte ens vi som satt vid samma bord insåg att hon hade vunnit.

Precis när det gick upp för mig att Clare höll upp sin biljett i luften sa presentatören på podiet: ”Jag tror att vi får dra ett nytt nummer om vi inte har någon vinnare …” ”Skrik!” Jag knuffade till Clare i sidan och viftade själv vilt med handen. ”Här! Vinnaren är här borta!” ”Och det nya numret är … 4403.”

Vantroget såg jag att en mörkhårig flicka i andra ändan av rummet började tjoa och svinga sin biljett.

9

Nya kontakter.indd 9

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

”Det var inte hon som vann!” utbrast jag upprört. ”Du vann.” ”Det gör ingenting.” Clare sjönk ihop. ”Det är klart att det gör något!” ropade jag innan jag hann hejda mig och alla vid bordet började skratta. ”Heja Poppy!” skrek Natasha. ”Heja den vita riddarinnan! Fixa det!” ”Heja riddarinnan!”

Det här är ett gammalt skämt. Bara för att jag vid ett enda tillfälle i skolan startade en namninsamling för att rädda hamstrarna började alla kalla mig den vita riddarinnan. Mitt så kallade slagord är tydligen ”Det är klart att det gör något!”2 Men i alla fall. Alltihop ledde fram till att jag två minuter senare stod uppe på scenen bredvid den mörkhåriga flickan och försökte över­tyga presentatören om att min väninnas biljett var den giltiga.

Nu vet jag att jag aldrig borde ha gått från bordet. Jag borde aldrig ha lämnat ifrån mig ringen, ens i en sekund. Jag förstår hur korkad jag var. Men ärligt talat: hur skulle jag kunna veta att brandlarmet skulle sätta igång?

Det kändes så overkligt. Ena sekunden satt alla ner och drack sin champagne. I nästa sekund började en siren tjuta och tumult utbröt.

Alla rusade upp och tog sig mot utgångarna. Jag såg att Annalise, Ruby och de andra tog sina väskor och gick längre bak i salen. En kostymklädd man gick upp på scenen och började fösa mig, den mörkhåriga flickan och presentatören mot en sidodörr. Vi fick inte gå åt något annat håll. ”Vi tänker på er säkerhet”, sa han om och om igen.3 Inte ens då blev jag egentligen orolig. Jag trodde inte att ringen kunde ha försvunnit. Jag tog för givet att någon av mina vänner hade tagit hand om den och att jag skulle träffa allihop utanför hotellet och få tillbaka den.

Ute på trottoaren var det förstås kaos. Förutom vår tebjudning var 2 Vilket jag faktiskt aldrig säger. Precis som Humphrey Bogart aldrig sa ”Play it again, Sam”. Det är en modern myt.

3 Det brann förstås inte någonstans. Det var en kortslutning. Jag fick höra det först efteråt, inte för att det var till någon tröst.

10

Nya kontakter.indd 10

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

det något slags stor konferens på hotellet, och alla delegaterna strömmade ut på gatan från de olika utgångarna, och hotellpersonalen försökte ge information i megafoner, och bilar tutade, och det tog en evighet innan jag hittade Natasha och Clare i vimlet. ”Har ni min ring?” frågade jag genast och försökte att inte låta anklagande. ”Vem har den?”

Båda såg oförstående ut. ”Vet inte.” Natasha ryckte på axlarna. ”Tog inte Annalise den?”

Så jag kastade mig in i folksamlingen igen på jakt efter Annalise, men hon hade den inte, hon trodde att Clare hade den. Och Clare trodde att Clemency hade den. Och Clemency trodde att Ruby kanske hade den, men hade inte hon redan gått?

Det otäcka med panik är att den smyger sig på en. I ena sekunden är man fortfarande någorlunda lugn och intalar sig själv: ”Var inte dum nu. Det är klart att den inte kan vara försvunnen.” I nästa meddelar Marie Curie-personalen att evenemanget måste avslutas tidigare än planerat på grund av oförutsedda omständigheter, och så börjar de dela ut goodybags. Och alla ens vänner har stuckit för att hinna med tunnelbanan. Och fingret är fortfarande naket. Och en röst inne i huvudet tjuter: ”Åh, herregud! Jag visste väl att det här skulle hända! Ingen borde någonsin låta mig ta hand om en antik ring! Jätteblunder!”

Vilket i sin tur leder till att man en timme senare står på alla fyra under ett bord och famlar runt på en snuskig hotellmatta medan man förtvivlat hoppas på ett mirakel. (Trots att ens fästmans pappa har skrivit en hel storsäljande bok om att mirakel inte existerar och att allt sådant är vidskepelse och att det bara är enfaldiga människor som säger ”herregud”.)4 Plötsligt inser jag att min mobil lyser, och jag tar upp den med darrande fingrar. Jag har fått tre sms och läser dem hoppfullt.

4 Sa Poirot någonsin ”herregud”? Det gjorde han säkert. Eller ”Sacrebleu!”, som går på ett ut. Och motbevisar det inte Antonys teori? Poirots grå celler är väl ändå starkare än alla andras? Kanske att jag påpekar det för Antony någon gång. När jag är på modigt humör. (Vilket jag naturligtvis aldrig kommer att bli om jag verkligen har gjort av med ringen.)

11

Nya kontakter.indd 11

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Har du hittat den än? Kram! Annalise Ledsen, har inte sett den. Oroa dig inte, jag säger inte ett ljud till Magnus. Kram, N Hej Pop! Gud, så hemskt att du blev av med ringen! Jag tyckte faktiskt att jag såg den … (meddelandet forts.)

Jag stirrar upplivat på mobilen. Tyckte Clare att hon såg den? Var då?

Jag kryper fram och viftar hit och dit med mobilen, men resten av meddelandet vägrar envist att dyka upp. Täckningen här inne är rena skämtet. Hur kan de kalla det här ett femstjärnigt hotell? Jag måste gå ut. ”Hej!” Jag går fram till den gråhåriga städerskan och höjer rösten för att höras över dammsugarens vrål. ”Jag sticker ut för att läsa ett sms. Men om du skulle hitta ringen kan du väl ringa, du har fått mobilnumret, jag går bara ut på gatan …” ”Det låter bra, vännen”, säger städerskan tålmodigt.

Jag springer genom lobbyn, väjer för smågrupper med konferensdeltagare och saktar in lite när jag kommer fram till receptionen. ”Har ni sett …” ”Än så länge har inget lämnats in.”

Det känns milt och nästan lite somrigt i luften, trots att det bara är mitten av april. Jag hoppas att vädret håller i sig i tio dagar till, för min brudklänning är urringad i ryggen och jag räknar med att det blir vackert väder.

Framför hotellet finns några breda och låga trappsteg och jag går upp- och nedför dem, svänger hit och dit med mobilen för att få kontakt, men utan framgång. Till sist ställer jag mig på själva trottoaren, viftar ännu mer frenetiskt med mobilen, håller den över huvudet och lutar mig sedan ut över den lugna Knightsbridgegatan med mobilen mellan mina utsträckta fingrar.

Kom igen, mobilen, lirkar jag tyst. Du kan om du vill. Gör det för Poppys skull. Ta emot meddelandet. Någonstans måste det finnas täckning … du kan göra det … ”Aaaaaaah!” Jag hör mitt chockade skrik innan jag ens registrerar

12

Nya kontakter.indd 12

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

vad som har hänt. Det gör ont i axeln som om den vridits om. Fingrarna svider. En gestalt på cykel trampar snabbt mot gatans slut. Jag hinner bara uppfatta en gammal grå huvtröja och smala, svarta jeans innan cykeln svänger runt hörnet.

Min hand är tom. Vad i helsike …

Jag stirrar klentroget och som bedövad på handflatan. Den är borta.

Killen på cykeln stal min mobil. Han fan i mig stal den.

Min mobil är mitt liv. Jag kan inte leva utan den. Den är som ett livsviktigt organ. ”Hur gick det?” Dörrvaktmästaren skyndar sig nedför trappan. ”Vad hände? Gjorde han er illa?” ”Jag … jag har blivit bestulen”, lyckas jag på något sätt stamma fram. ”Han tog min mobil.”

Vaktmästaren ger ifrån sig ett medlidsamt läte. ”De tar alla chanser de får. Man måste vara försiktig i de här kvarteren …”

Jag lyssnar inte på honom. Jag har börjat skaka i hela kroppen. Jag har aldrig tidigare känt mig så vilsen och panikslagen. Vad ska jag göra utan min mobil? Hur ska jag bete mig? Handen famlar automatiskt i fickan där mobilen brukar ligga. Varenda cell i kroppen vill skicka ett sms till någon – ”Jäklar, jag har blivit av med mobilen!” – men hur ska jag kunna göra det utan mobil?

Min mobil är mitt allt. Den är mina vänner. Den är min familj.

Den är mitt arbete. Den är min värld. Den är alltsammans. Det känns som om någon slitit mig ur respiratorn. ”Ska jag ringa polisen?” Dörrvaktmästaren tittar nervöst på mig.

Jag är alldeles för ofokuserad för att kunna svara. Jag överväldigas plötsligt av en mycket hemskare insikt. Ringen. Jag har gett mitt mobilnummer till alla: städarna, toalettvaktmästarna, personalen på Marie Curie, allihop. Tänk om någon hittar ringen? Tänk om någon har den och försöker ringa mig i just denna stund och ingen svarar för att huvkillen redan har slängt mitt SIM-kort i floden?

Herregud.5 Jag måste prata med portieren. Jag kan ge honom mitt hemnummer i stället.

5 Enfaldigt.

13

Nya kontakter.indd 13

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Nej. Dålig idé. Om de lämnar ett meddelande så hör kanske Magnus det.6 Okej, men då … då … ger jag dem mitt jobbnummer. Så gör jag.

Förutom att det kommer att vara tomt på kliniken i kväll. Jag kan inte bara sitta där i flera timmar, ifall någon skulle ringa.

Nu börjar jag bli rejält skärrad. Det känns som om marken rämnar under mig.

Till råga på allt är portieren upptagen när jag springer tillbaka in i lobbyn. Runt disken står en stor grupp konferensdeltagare som pratar om restaurangbokningar. Jag försöker fånga portierens blick, hoppas att han ska vinka fram mig eftersom jag är viktig, men han låtsas inte om mig med flit, och det gör mig sårad. Jag vet att jag har tagit en hel del tid i anspråk under eftermiddagen, men inser han inte vilken fasansfull kris det här är? ”Ursäkta mig.” Dörrvaktmästaren har följt med mig in i lobbyn och rynkar oroligt pannan. ”Vill ni ha något att dricka? Arnold!” Han ropar hurtigt till sig en servitör. ”En konjak åt damen, tack, vi bjuder.

Och om ni pratar med vår portier så kan han säkert hjälpa er att ringa polisen. Ni kanske borde sätta er?” ”Nej tack.” Plötsligt kommer jag på en sak. ”Jag skulle kanske kunna ringa mitt eget nummer! Ringa tjuven! Jag kan be honom att komma tillbaka, erbjuda en belöning … Vad tror du? Kan jag låna din mobil?”

Vaktmästaren nästan ryggar tillbaka när jag sträcker fram handen. ”Det tror jag inte är så klokt”, säger han allvarligt. ”Och polisen håller säkert med mig om den saken. Jag tror att ni har fått en chock.

Var snäll och sätt er och försök att slappna av.”

Hmm. Han har kanske rätt. Jag har ingen större lust att stämma träff med en brottsling i luvtröja. Men jag kan inte sätta mig och slappna av; jag är alldeles för uppjagad för det. För att lugna nerverna börjar jag gå runt, runt i cirkel. Mina klackar smäller mot marmorgolvet. Förbi den gigantiska fikusen i kruka … förbi bordet med tidningar … förbi en stor, glänsande papperskorg … tillbaka till fikusen. Det är en lugnande liten runda, och jag kan hela tiden 6 Jag kan väl åtminstone få chansen att hitta den innan han får reda på det?

14

Nya kontakter.indd 14

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

hålla ögonen på portieren i väntan på att han blir ledig.

Lobbyn är fortfarande full med affärsmänniskor från konferensen.

På andra sidan glasdörrarna står dörrvaktmästaren, som nu är ute på trappan igen och har fullt upp med att kalla till sig taxibilar och lägga sin dricks i fickan. En undersätsig japansk man i blå kostym står intill mig tillsammans med några affärsmän som troligen är européer. Han skriker på något som låter som högljudd, argsint japanska och gestikulerar åt alla som har konferenskortet i ett rött band runt halsen. Han är så kort och de andra männen ser så nervösa ut att det är nära att jag ler.

Konjaken kommer in på en bricka och jag stannar till som hastigast för att tömma glaset i ett enda drag, och fortsätter sedan att gå enligt samma repetitiva rutt.

Fikusen … tidningsbordet … papperskorgen … fikusen … tidningsbordet … papperskorgen …

Nu när jag har lugnat ner mig lite börjar jag sjuda av mordlystnad.

Fattar den där huvkillen att han har förstört mitt liv? Inser han hur livsviktig mobilen är? Det är det värsta man kan stjäla från någon. Det värsta.

Och det var inte ens någon fantastisk mobil. Den var rätt uråldrig.

Så lycka till, huvkillen, om du vill skriva ”B” i ett sms eller gå ut på nätet. Jag hoppas att han gör ett försök och misslyckas. Då kommer han minsann att ångra sig.

Fikus … tidningar … papperskorg … fikus … tidningar … papperskorg …

Och han gjorde mig illa i axeln. Den jäveln. Jag kanske skulle kunna stämma honom på flera miljoner. Om de någonsin får tag på honom, och det gör de inte.

Fikus … tidningar … papperskorg …

Papperskorg.

Vänta ett tag.

Vad är det där?

Jag tvärstannar och stirrar ner i papperskorgen och undrar om någon skojar med mig eller om jag ser i syne.

Det är en mobil.

Där i papperskorgen. En mobiltelefon.

15

Nya kontakter.indd 15

2012-05-23 11.31

T VÅ

J

ag blinkar några gånger och tittar upp igen – men den ligger fortfarande kvar, halvt dold under några bortkastade kon­ferens­ program och en mugg från Starbucks. Varför ligger det en mobil i pappers­korgen?

Jag tittar mig omkring för att se om någon iakttar mig och böjer mig sedan ner för att ta upp den. Några droppar kaffe har hamnat på telefonen, men annars verkar det inte vara något fel på den. Det är en bra mobil också. En Nokia. Ny. Försiktigt vänder jag mig om och granskar den överfulla lobbyn.

Ingen tar minsta notis om mig. Ingen springer fram och ropar ”Där är ju min mobil!”. Och jag har gått fram och tillbaka på samma ställe i tio minuter nu. Vem det än var som kastade mobilen i papperskorgen så gjorde han eller hon det för ett tag sedan.

På mobilens baksida sitter ett klistermärke, där det i liten stil står White Globe Consulting Group och ett telefonnummer. Är det någon som bara har slängt den? Är den trasig? Jag trycker på on-knappen och skärmen börjar lysa. Det verkar som om den funkar fint.

En svag inre röst säger åt mig att jag borde lämna in den. Gå fram med den till receptionen och säga: ”Ursäkta, jag tror att någon har tappat sin mobil.” Det borde jag göra. Bara marschera fram till disken, nu genast, som man gör om man är en ansvarsfull, samhällstillvänd medborgare …

Fötterna rör sig inte en centimeter. Handen sluter sig beskyddande om mobilen. Saken är den att jag behöver en mobil. White Globe Consulting Group, vilka de nu är, har säkert miljoner mobiler. Och

16

Nya kontakter.indd 16

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

det var inte precis så att jag hittade den på toalettgolvet, eller hur?

Den låg i papperskorgen. Sådant som ligger i papperskorgar är skräp. Det är lovligt byte. Det har överlåtits åt omvärlden. Så ligger det till.

Jag kikar ner i papperskorgen igen och skymtar ett rött band, som liknar det som konferensdeltagarna har om halsen. Jag kollar så att portieren inte tittar åt mitt håll och sticker sedan ner handen igen för att ta upp ett konferenskort. Ett passfoto på en otroligt söt tjej stirrar på mig, och under det står: Violet Russell, White Globe Consulting Group.

Nu börjar jag få ihop en riktigt bra teori. Jag skulle kunna vara Poirot. Det här är Violet Russells mobil och hon kastade den. Därför att … Av någon anledning.

Jaha, men det är hennes fel. Inte mitt.

Mobilen vibrerar plötsligt och jag rycker till. Fan också! Den lever.

Ringsignalen börjar låta på högsta volym – och det är Beyoncés ­Single Ladies. Jag trycker snabbt på Ignorera, men ett ögonblick senare sätter den igång igen, högt och omisskännligt.

Finns det ingen volymknapp på den här? Några affärskvinnor i närheten har stirrande vänt på huvudet åt mitt håll och jag blir så nervös att jag trycker på Prata i stället för Ignorera. Affärskvinnorna tittar fortfarande på mig, så jag sätter mobilen mot örat och vänder ryggen till. ”Personen du söker kan inte ta ditt samtal just nu”, säger jag och försöker låta robotliknande, ”men lämna gärna ett meddelande.” Då ska väl ändå han eller hon ge sig. ”Var i helsike är du?” En kultiverad mansröst börjar tala och jag piper nästan till av överraskning. Det funkade! Han tror att jag är en röstbrevlåda! ”Jag pratade just med Scottie. Han känner någon som nog kan göra det. Det blir som en titthålsoperation. Han är duktig.

Det kommer inte att synas någonting.”

Jag vågar inte ens andas. Eller klia mig på näsan, som det plötsligt sticker förfärligt i. ”Okej”, säger mannen. ”Så vad du än gör, var jävligt försiktig.”

Han lägger på och jag stirrar häpet på mobilen. Jag hade inte trott att någon faktiskt skulle lämna ett meddelande.

17

Nya kontakter.indd 17

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Nu fick jag lite dåligt samvete. Det här var ett äkta meddelande och Violet missade det. Visst, det är inte mitt fel att hon kastade sin mobil, men i alla fall … En ren impuls får mig att rota i väskan efter en penna och det enda jag har att skriva på, vilket är ett gammalt teater­program.7 Jag krafsar ner: ”Scottie känner någon, titthålsoperation, syns ingenting, var jävligt försiktig.”

Det vete gudarna vad det handlar om. Fettsugning, kanske? Det gör förstås detsamma. Poängen är att jag kan vidarebefordra det om jag någonsin träffar på den där Violet.

Innan mobilen hinner ringa igen skyndar jag mig till portierens disk, som det otroligt nog inte står någon framför. ”Hej”, säger jag andfått. ”Det är jag igen. Har någon hittat min ring?” ”Jag kan försäkra dig”, säger han med ett frostigt leende, ”att vi hade hört av oss om vi hade hittat den. Vi har faktiskt ditt mobilnummer …” ”Nej, det har ni inte!” Jag avbryter honom nästan triumferande. ”Det är just det! Numret ni fick är nu … öh … för gammalt. Används inte längre. Alls.” Jag vill verkligen inte att han ringer huvkillen och börjar prata om en ovärderlig smaragdring. ”Snälla, ring inte den mobilen. Kan ni använda det här numret i stället?” Jag skriver noggrant ner numret som står på White Globe Consulting-mobilens baksida. ”För att vara på den säkra sidan … kan jag kanske testa att ringa?” Jag sträcker mig efter hotellets telefon och slår numret på klistermärket.

Ett ögonblick senare sätter Beyoncé igång. Okej. Nu kan jag åtminstone slappna av lite. Jag har ett nummer. ”Var det något mer du ville?”

Portieren börjar se riktigt arg ut och kön bakom mig blir allt längre. Så jag tackar honom en gång till och sätter mig, full av adrenalin, i en soffa i närheten. Jag har en mobil och jag har en plan.

Det tar mig bara fem minuter att skriva det nya mobilnumret på tjugo olika lappar från hotellets anteckningsblock, tillsammans med 7 Lejonkungen. Natasha hade fribiljetter. Jag trodde att det skulle vara någon fjantig barngrej men det var lysande.

18

Nya kontakter.indd 18

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

texten ”POPPY WYATT – SMARAGDRING, SNÄLLA RING MIG!!!!” i stora versaler. Irriterande nog är dörrarna till balsalen nu låsta (även om jag är säker på att jag hör städerskorna där inne), så jag tvingas flacka omkring i hotellets korridorer, tesalongen, damtoaletterna och till och med deras spa, för att ge numret till alla jag träffar på som hör till hotellpersonalen och förklara vad som har hänt.

Jag ringer polisen och läser upp mitt nya nummer i luren. Jag sms:ar Ruby eftersom jag kan hennes nummer utantill: Hej! Mobilen stulen. Det här är mitt nya nummer. Kan du skicka vidare till alla? Några spår efter ringen???

Sedan återvänder jag utmattat till lobbyn och slänger mig på soffan.

Det känns som om jag har bott på det jäkla hotellet hela dagen. Jag borde ringa Magnus också och ge honom numret, men jag orkar inte riktigt än. Jag är på något sätt övertygad om att han kommer att förstå att ringen har kommit bort så fort han hör min röst. Han kommer att känna av mitt tomma finger i samma sekund som jag säger ”Hej”.

Snälla smaragdring, kom tillbaka. Snälla, SNÄLLA, kom tillbaka …

Jag blundar och försöker nu skicka ett telepatiskt budskap genom etern. När Beyoncé sätter igång igen hoppar jag därför överraskat till.

Nu händer det kanske! Min ring! Någon har hittat den! Jag tittar inte ens på skärmen utan trycker på Tala och svarar uppjagat: ”Hallå?” ”Violet?” En mansröst hörs i mitt öra. Det är inte samme man som ringde innan, utan en kille med mörkare röst. Det låter som om han är på dåligt humör, om man nu kan höra det efter tre stavelser.8 Han andas också rätt tungt, vilket betyder att han antingen är pervers eller är mitt uppe i ett träningspass. ”Är du i lobbyn? Är den japanska gruppen kvar?”

Automatiskt ser jag mig omkring. Det står en hel klunga med japaner vid utgången. ”Ja, det är den”, säger jag. ”Men det här är inte Violet. Det här är inte Violets telefon längre. Tyvärr. Du kanske kan berätta för folk att hon har bytt nummer?”

8 Och det tror jag att man kan.

19

Nya kontakter.indd 19

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Jag måste göra mig av med Violets kompisar. Det duger inte att de ringer mig var femte sekund. ”Ursäkta mig, men vem är du?” vill mannen veta. ”Varför svarar du på det här numret? Var är Violet?” ”Jag äger den här mobilen”, säger jag, mer självsäkert än jag känner mig. Men det är sant. Innehavet är till nio tiondelar giltigt juridiskt sett.9 ”Äger du den? Vad i helsike håller du … åh, jävlar.” Han svär till och jag hör avlägsna fotsteg. Det låter som om han springer nedför en trappa.10 ”Kan du bara säga om de är på väg att gå därifrån?” ”Japanerna?” Jag kisar mot gruppen. ”Kanske. Svårt att säga.” ”Står det en kort kille bland dem? Överviktig? Med mycket hår?” ”Du menar mannen i den blå kostymen? Ja, han står rakt framför mig. Ser förbannad ut. Nu tar han på sig sin regnkappa.”

Den fyrkantige japanen hade just fått en Burberryrock av en kollega. Han blänger när han tar på sig den, och en strid ström av arga japanska ord kommer ur hans mun. Alla hans vänner nickar nervöst. ”Nej!” Mannens högljudda protest överraskar mig. ”Han får inte gå därifrån.” ”Nähä, men det gör han. Beklagar.” ”Du måste hejda honom. Gå fram till honom och se till så att han inte lämnar hotellet. Gå fram till honom nu. Gör vad som än krävs.” ”Va?” Jag stirrar på mobilen. ”Hör nu, jag är ledsen, men jag har aldrig ens träffat dig …” ”Jag har inte träffat dig heller”, replikerar han. ”Vem är du egentligen? Är du kompis till Violet? Kan du förklara för mig varför hon bestämde sig för att sluta mitt under årets största konferens? Tror hon att jag plötsligt inte behöver någon sekreterare längre?”

Aha. Violet är alltså hans sekreterare. Nu fattar jag. Och hon lämnade honom i sticket! Det kommer knappast som någon överraskning, så som han kör med folk. ”Det gör förresten detsamma.” Han avbryter sig. ”Det viktiga är 9 Jag har aldrig riktigt fattat vad det betyder.

10 Då är han kanske inte pervers, trots allt.

20

Nya kontakter.indd 20

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

att jag är på väg nedför trappan, nionde våningen, därför att hissen fastnade, men jag kommer ner om mindre än tre minuter och du måste uppehålla Yuichi Yamasaki tills jag kommer. Vem du nu är.”

Så otroligt fräckt. ”För annars?” svarar jag. ”För annars är ett helt års omsorgsfulla förhandlingar som bortkastade. Årets största affär går i stöpet. Ett arbetslag på tjugo personer förlorar jobbet.” Han låter obeveklig. ”Mellanchefer, sekreterare, rubbet. Bara för att jag inte hinner ner i tid och för att den enda människan som skulle kunna hjälpa mig vägrar göra något.” Åh, fan också. ”Okej då!” säger jag ursinnigt. ”Jag ska göra mitt bästa. Vad heter han nu igen?” ”Yamasaki.” ”Vänta!” Jag höjer rösten och springer genom lobbyn. ”Ursäkta?

Mr Yamasaki? Kan ni vänta ett tag?”

Mr Yamasaki vänder sig frågande om och några av hans lakejer går fram för att beskyddande flankera honom. Han har ett brett ansikte som fortfarande är ilsket rynkat, och tjock tjurnacke, som han har virat en silkesscarf runt. Jag får intrycket att han inte har något till övers för meningslöst kallprat.

Jag har ingen aning om vad jag ska säga därnäst. Jag pratar inte japanska, jag vet ingenting om den japanska affärsvärlden eller japansk kultur. Bortsett från sushi. Men jag kan knappast gå fram till honom och säga ”Sushi!” helt oväntat. Det skulle vara som att gå fram till en viktig amerikansk affärsman och sagt: ”T-benstek!” ”Jag … är en stor beundrare”, improviserar jag. ”Av ert arbete. Kan jag få er autograf?”

Han ser förbryllad ut, och en av hans kollegor viskar en översättning i hans öra. Genast skiner han upp och bugar sig för mig.

Försiktigt bugar jag till svar, och han knäpper med fingrarna och morrar fram en order. En sekund senare har en vacker lädermapp öppnats framför honom, och han skriver något, tydligen komplicerat, på japanska. ”Är han kvar?” Främlingens röst hörs plötsligt i mobilen.

21

Nya kontakter.indd 21

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

”Ja”, mumlar jag i den. ”Men inte länge till. Var är du?” Jag ler soligt mot mr Yamasaki. ”På femte våningen. Håll kvar honom. Till vilket pris som helst.”

Mr Yamasaki ger mig papperet, sätter hylsan på pennan, bugar en gång till och gör sig beredd att gå därifrån. ”Vänta!” ropar jag desperat. ”Kan jag … få visa er något?” ”Mr Yamasaki är mycket upptagen.” En av hans kollegor, som har stålbågade glasögon och den vitaste skjorta jag någonsin sett, vänder ryggen mot mig. ”Var snäll och kontakta vårt kontor.”

De är på väg bort igen. Vad ska jag göra nu? Jag kan inte be om en autograf till. Jag kan inte göra en rugbytackling. Jag måste på något sätt fånga hans uppmärksamhet … ”Jag har ett särskilt meddelande åt er!” utbrister jag och skyndar efter dem. ”Jag är ett sjungande telegram! Jag har ett budskap från mr Yamasakis alla beundrare. Det skulle vara mycket ohövligt av er att avvisa mig.”

Ordet ”ohövligt” verkar hejda dem. De rynkar ögonbrynen och utbyter förvirrade blickar. ”Ett sjungande telegram?” frågar mannen med de stålbågade glasögonen misstänksamt. ”Ni vet, som ett Gorillagram?” förklarar jag. ”Fast med sång.”

Jag tror inte att det var till någon större hjälp. Översättaren mumlar i rasande hastighet något i mr Yamasakis öra och vänder sig strax därpå mot mig. ”Varsågod och sjung.”

Mr Yamasaki vänder sig om och alla hans medarbetare följer hans exempel, lägger förväntansfullt armarna i kors och ställer sig på rad.

Runt omkring i lobbyn ser jag andra grupper med affärsmän som kastar intresserade blickar åt vårt håll. ”Var blir du av?” viskar jag desperat i mobilen. ”Tredje våningen”, hörs mannens röst ett ögonblick senare. ”En halv minut. Släpp honom inte.” ”Börja”, säger mannen med stålbågarna vasst.

Några andra hotellgäster i lobbyn har stannat till för att titta. Gode Gud. Hur hamnade jag i den här situationen? För det första: jag kan inte sjunga. För det andra: vad ska jag sjunga för en japansk affärsman

22

Nya kontakter.indd 22

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

som jag aldrig har träffat? För det tredje: varför sa jag sjungande telegram?

Men om jag inte gör något snart så blir tjugo människor arbetslösa.

Jag bugar mig djupt för att vinna lite tid och alla japanerna bugar tillbaka. ”Börja”, upprepar mannen med stålbågarna. Det glittrar olycksbådande i hans ögon.

Jag tar ett djupt andetag. Kom igen. Det gör detsamma vad jag gör. Jag måste bara hålla på i en halv minut. Sedan kan jag springa därifrån och de kommer aldrig att se mig igen. ”Mr Yamasaki …” börjar jag försiktigt sjunga på melodin till ”Single Ladies”. ”Mr Yamasaki. Mr Yamasaki, mr Yamasaki.” Jag svänger på höfterna och axlarna mot honom, precis som Beyoncé.11 ”Mr Yamasaki, mr Yamasaki.”

Det här är faktiskt riktigt enkelt. Jag behöver inte hitta på någon text, utan kan bara sjunga ”mr Yamasaki” om och om igen. Efter ett litet tag börjar några av japanerna till och med sjunga med, och dunka mr Yamasaki i ryggen. ”Mr Yamasaki, mr Yamasaki. Mr Yamasaki, mr Yamasaki.” Jag håller upp fingret i luften och viftar med det samtidigt som jag ger honom en blinkning. ”Ooh-ooh-ooh … ooh-ooh-ooh …

Låten fastnar löjligt lätt. Alla japanerna sjunger med nu, förutom mr Yamasaki, som bara står där och ser förtjust ut. Några av konferensdeltagarna har stämt in i sången och jag hör att en av dem säger: ”Är det här något slags flashmob?” ”Mr Yamasaki, mr Yamasaki, mr Yamasaki … Var är du?” muttrar jag i mobilen med ett stort leende på läpparna. ”Jag tittar på.” ”Va?” Jag höjer hastigt på huvudet och sveper med blicken över lobbyn.

Plötsligt får jag syn på en man som står för sig själv kanske tjugofem meter bort. Han har mörk kostym, tjockt och svart rufsigt hår 11 Okej då, inte precis som Beyoncé. Som jag själv som imiterar Beyoncé.

23

Nya kontakter.indd 23

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

och han håller en mobil mot örat. Till och med på så här långt håll kan jag se att han skrattar. ”Hur länge har du stått där?” frågar jag ursinnigt. ”Kom just hit. Ville inte störa. Snyggt jobbat, förresten”, tillägger han. ”Jag tror att du utan vidare har fått över Yamasaki på vår sida.” ”Tack”, säger jag sarkastiskt. ”Det var så lite så. Nu får du ta hand om honom.” Jag bugar mig sirligt för mr Yamasaki, vänder på klacken och går snabbt mot utgången, utan att bry mig om japanernas besvikna rop. Jag har viktigare saker att ta hand om än arroganta främlingar och deras korkade affärer. ”Vänta!” Mannens röst förföljer mig i mobilen. ”Mobilen. Den är min sekreterares.” ”Jaha, då borde hon inte ha kastat bort den”, replikerar jag och knuffar upp glasdörrarna. ”Jag hittade den, så den är min.” * Mellan Knightsbridge och Magnus föräldrars hus i norra London är det tolv tunnelbanestationer, och så fort jag kommer upp ur underjorden kollar jag mobilen. Den lyser av nya meddelanden – ungefär tio sms och tjugo mejl – men bara fem sms är till mig och i inget av dem står det några nyheter om ringen. Ett kommer från polisen och hjärtat gör ett hoppfullt skutt, men de bekräftar bara att de har tagit emot min anmälan och undrar om jag vill ha kontakt med brottsofferjouren.

Allt annat är sms och mejl till Violet. När jag bläddrar igenom dem märker jag att det står ”Sam” på ämnesraden för flera av mejlen.

Jag känner mig som Poirot igen och tittar på de senaste numren som ringt, och jodå, det allra senaste var ”Sams mobil”. Det är alltså han.

Violets chef. Killen med det mörka hårrufset. Och för att bekräfta det ytterligare är hennes mejladress samroxtonps@whiteglobe.com.

Av ren nyfikenhet klickar jag på ett av mejlen. Det kommer från jennasmith@grantlyassetmanagement.com och ämnet är ”Re: Middag?”.

24

Nya kontakter.indd 24

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Tack, Violet. Jag skulle vara tacksam om du inte nämnde det här för Sam. Tycker det är lite pinsamt!

Ojoj. Vad tycker hon är pinsamt? Innan jag hinner hejda mig har jag letat fram mejlet dessförinnan, som skickades i går.

Det finns en sak som du borde känna till: Sam är förlovad.

Hälsningar, Violet.

Han är förlovad. Intressant. När jag läser mejlet en gång till känner jag en liten underlig reaktion inombords som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Är det förvåning?

Fast varför skulle jag vara förvånad? Jag känner inte ens killen.

Okej, nu måste jag få veta vad som har hänt. Varför tycker Jenna att det är pinsamt? Vad har hänt? Jag scrollar ännu längre ner och hittar ett långt inledande mejl från Jenna, som tydligen hade träffat Sam Roxton på en jobbtillställning, blivit intresserad och föreslagit att han skulle komma på middag två veckor tidigare, men så har han inte ringt henne. … försökte igen i går … har kanske fel nummer … någon sa att han är svår att få tag på och att det är säkrast att gå genom hans sekreterare … ledsen att behöva störa dig … men om du bara kunde säga hur det ligger till …

Stackars kvinna. Jag blir riktigt upprörd å hennes vägnar. Varför har han inte svarat? Hur svårt är det att skicka ett snabbt mejl för att säga ”Nej tack”? Och sedan visar det sig till på köpet att han är förlovad.

Hur som helst. Det kan göra detsamma. Jag inser plötsligt att jag snokar i någon annans inkorg när jag har en massa andra, mycket viktigare saker att tänka på. Du måste prioritera, Poppy. Först ska jag köpa vin till Magnus föräldrar. Och ett Välkommen hem-kort. Och, om jag inte hittar ringen inom tjugo minuter … ett par handskar. *

25

Nya kontakter.indd 25

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Katastrof. Katastrof. Det visar sig att ingen säljer handskar i april. De enda jag hittade låg längst in på Accessorize. De hade blivit över efter jul och fanns bara i storlek small.

Jag fattar inte att jag på allvar tänker hälsa på mina blivande svärföräldrar i alldeles för små, röda, ulliga renhandskar. Med tofsar.

Men jag har inget val. Det är antingen de röda handskarna eller ingenting alls.

När jag börjar gå uppför den långa backen till deras hus mår jag illa på riktigt. Det handlar inte bara om ringen. Det är hela den läskiga grejen med blivande svärföräldrar. Jag går runt hörnet – och ser att det lyser i alla fönster. De är hemma.

Jag har aldrig tidigare sett ett hus som passar invånarna så perfekt som paret Tavishs hus gör. Det är äldre och tjusigare än alla de andra på gatan, och blickar ner på dem från sin överlägsna höjd. I trädgården står idegranar och apträd. Tegelväggarna är täckta av murgröna och fönstren har kvar sina originalramar från 1835. Inomhus sitter William Morris-tapeter från 1960-talet och golvplankorna är täckta med kelimmattor.

Fast i själva verket ser man inte mattorna, för de är till största delen översållade med gamla dokument och manus som ingen någonsin får för sig att rensa bland. Ingen i Tavishfamiljen är särskilt förtjust i att städa. En gång hittade jag ett fossiliserat kokt ägg i en säng i gästrummet. Det satt kvar i äggkoppen och hade sällskap av en intorkad fattig riddare. Det måste ha varit ungefär ett år gammalt.

Och överallt i hela huset finns böcker. I bokhyllorna i tredubbla rader, i högar på golvet och invid samtliga kalkfläckiga badkar. Antony skriver böcker, Wanda skriver böcker, Magnus skriver böcker och hans storebror Conrad skriver böcker. Till och med Conrads fru Margot skriver böcker.12 Och det är ju underbart. Jag menar, det är fantastiskt med så många genier i samma familj. Men det ger mig känslan av att vara en liten smula otillräcklig.

12 Och inte böcker med handling, förstås. Böcker med fotnoter. Böcker i olika ämnen, som historia och antropologi och den turkmenistanska kulturrelativismen.

26

Nya kontakter.indd 26

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Missförstå mig rätt, jag tycker att jag är hyfsat intelligent. I alla fall för att vara en normal människa som har gått i skolan och på högskolan och fått jobb och allt. Men det här är inte normala människor, de spelar i en helt annan division. De har superhjärnor. De är den akademiska versionen av Superhjältarna.13 Jag har bara träffat Magnus föräldrar ett par gånger, när de var i London i en vecka för att Antony skulle hålla ett viktigt föredrag, men det räckte mer än väl. Medan Antony föreläste om politisk teori presenterade Wanda en essä om feministisk judendom på en tankesmedja, och sedan var bägge med i Kulturtimmen på tv, där de gav uttryck för motsatta åsikter om en dokumentär om renässansens betydelse.14 Så såg alltså bakgrunden för vårt möte ut. Ingen press alls.

Jag har presenterats för en hel del olika föräldrar till pojkvänner, men det här var utan konkurrens min värsta upplevelse någonsin. Vi hade precis skakat hand och småpratat lite och jag hade rätt stolt berättat för Wanda vilken högskola jag hade gått på, när Antony kastade en klar och kall blick över de halvmåneformade glasögonen och sa: ”Sjukgymnastexamen. Så lustigt.” Jag kände mig genast tillintetgjord. Jag visste inte vad jag skulle säga. I själva verket blev jag så nervös att jag gick ut ur rummet för att gå på toaletten.15 Efter det var jag förstås som förlamad. De tre dagarna var fasansfulla från början till slut. Ju mer intellektuellt samtalet blev, desto stummare och tafattare blev jag. Mitt näst värsta ögonblick: när jag uttalade ”Proust” på fel sätt och alla tittade på varandra.16 Mitt allra värsta ögonblick: när vi allihop tittade på Universitetsutmaningen i vardagsrummet och ämnet var benen i människokroppen. Mitt ämne!

13 Jag undrar om de äter fiskleverolja, allihop. Jag måste fråga dem någon gång.

14 Fråga mig inte. Jag hörde på så uppmärksamt jag kunde och begrep ändå inte på vilket sätt de inte höll med varandra. Jag tror inte att programledaren hängde med, heller.

15 Efteråt sa Magnus att han skämtade. Men det lät inte som ett skämt.

16 Jag har inte ens läst något av Proust. Jag vet inte varför jag tvunget skulle börja prata om honom.

27

Nya kontakter.indd 27

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Det här har jag läst! Jag kan alla de latinska namnen och allt! Men när jag drog efter andan för att svara på den första frågan hade Antony redan svarat rätt på den. Jag var snabbare nästa gång, men han hann i alla fall före mig. Alltihop kändes som ett tävlingslopp, som han vann. Till sist tittade han mot mitt håll och frågade: ”Studerar man inte anatomi på sjukgymnastutbildningen, Poppy?” och jag kände mig så förödmjukad.

Magnus säger att han älskar mig och inte min hjärna, och att jag bara får strunta i hans föräldrar. Och Natasha sa att jag bara skulle tänka på ringen och huset i Hampstead och villan i Toscana. Och det är typiskt Natasha. Min egen strategi har gått ut på att inte tänka på dem alls. Den har funkat fint – medan de har hållit sig på behörigt avstånd i Chicago, tusentals kilometer bort.

Men nu har de alltså kommit hem.

Herregud. Och jag är fortfarande inte helt säker på ”Proust”.

(Proost? Pråst?) Och jag repeterade inte de latinska namnen på skelettdelarna. Och jag har på mig röda, ulliga renhandskar i april. Med tofsar.

Knäna skakar när jag ringer på klockan. De skakar faktiskt. Jag känner mig som fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. När som helst kommer jag att kollapsa på trädgårdsgången och Wanda kommer att sätta fyr på mig för att jag har blivit av med ringen.

Sluta nu, Poppy. Det är ingen fara. Ingen kommer att misstänka någonting. Om någon undrar så har jag bränt mig på handen. Det har jag redan tänkt ut. ”Hej, Poppy!” ”Felix! Hej!” Jag blir så lättad över att det är Felix som öppnar att min hälsning låter som en darrig flämtning.

Felix är familjens minsting, han är bara sjutton år och går fortfarande i skolan. Magnus har faktiskt bott tillsammans med honom i huset under föräldrarnas USA-vistelse, som något slags barnvakt, och jag flyttade in när vi hade förlovat oss. Inte för att Felix behöver någon barnvakt. Han håller sig helt för sig själv, läser hela tiden och man märker inte ens att han är hemma. En gång försökte jag vänligt prata

28

Nya kontakter.indd 28

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

om faran med droger med honom. Han rättade mig artigt på precis alla punkter och sa till slut att han hade märkt att jag drack mer Red Bull än vad som rekommenderades och hade jag kanske utvecklat ett beroende? Det var sista gången jag försökte agera storasyster.

Men. Allt det där har tagit slut nu när Antony och Wanda är hemma igen. Jag har flyttat tillbaka till min lägenhet och vi har börjat leta efter något att hyra tillsammans. Magnus röstade för att vi skulle stanna kvar. Han tyckte att vi kunde fortsätta att bo i gästrummet och använda det extra badrummet på övervåningen och hade det inte varit praktiskt, eftersom han i så fall kunde utnyttja sin pappas bibliotek även i fortsättningen? Är han galen? Det finns inte en chans att jag bor under samma tak som paret Tavish.

Jag följer med Felix in i köket, där Magnus halvligger på en köksstol, pekar på en manussida och säger: ”Jag tycker att din argumentation spårar ur här. Andra stycket.”

Vad Magnus än sitter i för ställning och vad han än gör så lyckas han alltid se elegant ut på något sätt. Han har lagt upp sina mocka­ sko­klädda fötter på en annan stol, hans cigarett är halvrökt17 och hans rödbruna hår väller bakåt från pannan som ett vattenfall.

Alla i familjen Tavish har samma färger, precis som om de var en rävfamilj. Till och med Wanda hennafärgar sitt hår. Men Magnus är snyggast, och det säger jag inte bara för att jag ska gifta mig med honom. Han är fräknig, men blir samtidigt lätt brun i solen, och hans mörkt kastanjefärgade hår ser ut att höra hemma i en schamporeklam.

Det är anledningen till att han låter det växa så långt.18 Det har faktiskt gjort honom lite fåfäng.

Trots att han är akademiker är han inte något slags mossig typ som sitter inomhus och läser hela dagarna. Han är mycket bra på att åka skidor och ska lära mig det också. Det var faktiskt av den anledningen som vi träffades. Han hade stukat handleden i skidbacken och be17 Jag vet. Jag har sagt åt honom, miljoner gånger.

18 Inte så långt att han kan ha det i hästsvans. Det hade varit hemskt. Bara lite halvlångt.

29

Nya kontakter.indd 29

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

ställde på rekommendation av sin läkare tid hos oss för att få sjukgymnastik. Egentligen hade han tid hos Annalise, men hon tog emot en av sina stamkunder i stället och till slut föll han på min lott. Veckan därpå bjöd han ut mig och en månad senare friade han. En månad!19 Nu får Magnus syn på mig och skiner upp. ”Älskling! Hur mår min vackra flicka? Kom hit.” Han vinkar mig till sig för att få en kyss och lägger sedan händerna runt mitt ansikte, som han alltid gör. ”Hej!” Jag tvingar mig att le. ”Jaha, är dina föräldrar här? Hur gick flygresan? Jag ser verkligen fram emot att träffa dem.”

Jag försöker att låta så ivrig som möjligt, fastän benen bara vill springa bort, ut genom dörren igen och nedför backen. ”Fick du inte mitt sms?” Magnus ser förbryllad ut. ”Vilket sms? Javisst ja.” Plötsligt faller polletten ner. ”Det är klart.

Jag blev av med mobilen. Jag har ett nytt nummer. Du ska få det.” ”Blev du av med mobilen?” Magnus stirrar på mig. ”Hur gick det till?” ”Det var inget särskilt!” säger jag glatt. ”Jag bara … blev av med den och fick skaffa en ny. Ingen stor sak.”

Jag har bestämt mig för den allmänna strategin att berätta så lite som möjligt för Magnus. Jag vill inte dras in i någon diskussion om skälet till varför jag förtvivlat klamrar mig fast vid en mobil som jag råkade hitta i en papperskorg. ”Jaha, vad stod det i ditt sms då?” lägger jag snabbt till för att komma bort från ämnet. ”Mina föräldrars plan blev omdirigerat. De fick landa i Manchester i stället. Kommer inte hem förrän i morgon.”

Omdirigerat?

Manchester? Åh, herregud. Jag klarar mig! Jag har fått uppskov! Benen behöver inte skaka längre! Jag får lust att sjunga Hallelujakören ur Messias.

Ma-an-chester! Ma-an-chester! ”Gud, så hemskt.” Jag försöker göra en besviken grimas. ”Stack19 Jag tror inte att Annalise har förlåtit mig än. Hon är av uppfattningen att hon hade varit förlovad med honom om hon inte hade ändrat på schemat.

30

Nya kontakter.indd 30

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

arna. Manchester. Det är ju jättelångt bort! Och jag som verkligen såg fram emot att träffa dem. Så himla synd.”

Jag tror att jag låter någorlunda övertygande. Felix tittar underligt på mig, men Magnus har redan tagit upp manuset igen. Han har inte sagt något om mina handskar. Inte Felix heller.

Jag kanske kan slappna av lite. ”Jaha … hör ni … killar.” Jag ser mig omkring i rummet. ”Och köket då?”

Magnus och Felix sa att de skulle städa på eftermiddagen, men det ser ut som om en bomb har slagit ner i köket. Det ligger hämtmatskartonger på bordet och en bokhög på keramikhällen. Några böcker har till och med hamnat i en kastrull. ”Era föräldrar kommer hem i morgon. Borde vi inte städa upp lite?”

Magnus ser oberörd ut. ”De bryr sig ändå inte.”

Det är lätt för honom att säga. Men jag är (nästan) svärdottern som har bott här och de kommer att skylla röran på mig.

Magnus och Felix har börjat prata om någon fotnot20, så jag går bort till spisen och sätter igång med en snabbstädning. Jag vågar inte ta av mig handskarna, men killarna tittar tack och lov inte åt mitt håll.

Jag vet åtminstone att resten av huset är i ordning. I går städade jag överallt, bytte ut alla de gamla kletiga flaskorna med bubbelbad och skaffade en ny persienn till badrummet. Bäst av allt var att jag hittade några anemoner som jag satte i Wandas arbetsrum. Alla vet att hon älskar anemoner. Hon har till och med skrivit en artikel om ”Anemoner i litteraturen”. (Och det är så typiskt för den här familjen. Man kan inte bara tycka om något – man måste dessutom bli en erkänd expert på det.)

Magnus och Felix är fortfarande upptagna med sitt samtal när jag är klar. Huset är rent. Ingen har ställt några frågor om ringen. Bäst att sluta innan något händer. ”Då går jag väl hem”, säger jag avslappnat och pussar Magnus på hjässan. ”Du kan ju stanna kvar och hålla Felix sällskap. Hälsa dina föräldrar så gott från mig.”

20 Där ser du! Allt handlar om fotnoter.

31

Nya kontakter.indd 31

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

”Du kan väl sova över?” Magnus lägger armen om min midja och drar mig intill sig. ”De vill säkert träffa dig också!” ”Nej, ni får hälsa dem välkomna hem. Jag hör av mig i morgon.”

Jag ler stort, för att dra uppmärksamheten från det faktum att jag långsamt närmar mig dörren med händerna bakom ryggen. ”Vi har gott om tid.” ”Inte så konstigt”, säger Felix och tittar upp för första gången sedan han öppnade dörren för mig. ”Vad sa du?” säger jag, lite förvirrad. ”Vad är det som inte är så konstigt?” ”Att du inte stannar kvar.” Han rycker på axlarna. ”Med tanke på deras reaktion tycker jag att du är häpnadsväckande förtröstansfull.

Du måste vara en bra människa, Poppy.”

Vad pratar han om? ”Jag vet inte … Vad menar du?” Jag vänder mig mot Magnus för att få hjälp. ”Det är ingenting”, säger han lite för snabbt. Men Felix stirrar på sin storebror som om det just har gått upp ett ljus för honom. ”Herregud. Har du inte berättat det för henne?” ”Felix, var tyst.” ”Det har du alltså inte? Det är väl inte särskilt rättvist, Mag?” ”Berättat vad?” Jag vänder mig från den ene till den andre. ”Vad?” ”Det är ingenting.” Magnus låter osäker. ”Bara …” Han möter äntligen min blick. ”Okej då. Mina föräldrar blev inte precis överförtjusta när de hörde att vi hade förlovat oss. Det är allt.”

I några sekunder vet jag inte hur jag ska reagera. Jag stirrar stumt på honom och försöker bearbeta det jag just har fått höra. ”Men du sa …” Jag litar inte riktigt på min röst. ”Du sa att de blev glada. Du sa att de tyckte det var roligt!” ”De kommer att bli glada”, säger han argt. ”När de tar sitt förnuft till fånga.”

De kommer att bli glada?

Hela världen gungar omkring mig. Det var illa nog när jag bara tyckte att Magnus föräldrar var skrämmande genier. Men de har alltså hela tiden varit emot att vi skulle gifta oss?

32

Nya kontakter.indd 32

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

”Du sa att de inte kunde tänka sig en rarare och charmigare svärdotter.” Nu darrar jag i hela kroppen. ”Du sa att de hälsade speciellt till mig från Chicago! Ljög du bara?” ”Jag ville inte göra dig ledsen!” Magnus blänger på Felix. ”Men du, det är ingen fara. De hämtar sig snart. De tycker bara att det har gått lite fort … de känner dig inte ordentligt … De är idioter”, avslutar han med bister min. ”Och det sa jag till dem också.” ”Har du bråkat med dina föräldrar?” Jag stirrar förfärat på honom. ”Varför har du inte berättat allt det här för mig?” ”Det var inte något bråk”, säger han till sitt försvar. ”Det var snarare … en konflikt.”

En konflikt? En konflikt? ”Men det är värre än ett bråk!” ylar jag skräckslaget. ”Det är miljoner gånger värre! Herregud, jag önskar att du hade sagt något …

Vad ska jag göra? Hur ska jag kunna se dem i ögonen?”

Jag visste det. Professorerna tycker inte att jag duger. Jag är som den där operaflickan som avstår från sin älskare därför att hon inte är fin nog och sedan får tuberkulos och dör och det var lika så gott, för hon var ändå så underlägsen och dum. Hon kunde antagligen inte heller uttala ”Proust”. ”Poppy, lugna dig!” säger Magnus retligt. Han ställer sig upp och tar ett fast tag om mina axlar. ”Det är just det här som är skälet till att jag inte sa något. Det är familjetrams och har inget med oss att göra. Jag älskar dig. Vi ska gifta oss. Jag tänker göra det här och jag tänker genomföra det, vad folk än säger, vare sig det är mina föräldrar eller mina vänner eller någon annan. Det här handlar om oss.” Han låter så bestämd att jag börjar slappna av. ”Och så fort mina föräldrar umgås lite mer med dig så vet jag att de kommer att skärpa sig. Det vet jag.”

Jag kan inte låta bli att le motvilligt. ”Så ska det se ut.” Magnus kramar om mig hårt och jag håller om honom tillbaka, och försöker verkligen tro på det han säger.

När han backar igen faller hans blick på mina händer och han rynkar förbryllat på ögonbrynen. ”Sötnos … varför har du handskar på dig?”

33

Nya kontakter.indd 33

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

* Nu får jag snart ett nervöst sammanbrott. Jag lovar.

Det var nära att hela ringhistorien uppdagades. Det hade den gjort om det inte hade varit för Felix. Jag hade hunnit halvvägs genom min löjliga och stapplande brännskadeursäkt och tänkte att Magnus skulle fatta misstankar vilken sekund som helst, när Felix gäspade och sa: ”Ska vi gå till puben?” och Magnus plötsligt mindes ett mejl som han först måste skicka och båda två glömde bort mina handskar.

Och vid det tillfället bestämde jag mig för att gå därifrån. Mycket snabbt.

Nu sitter jag på bussen, stirrar ut i den mörka natten och känner mig iskall inombords. Jag har förlorat ringen. Paret Tavish vill inte att jag ska gifta mig med Magnus. Min mobil är borta. Det känns som om alla mina snuttefiltar har slitits ifrån mig på en gång.

Mobilen i fickan börjar spela Beyoncé igen, och jag fiskar upp den utan att hoppas på alltför mycket.

Och nej, det är förstås inte någon av mina vänner som ringer för att säga ”Jag har hittat den!”. Inte heller polisen eller hotellportieren.

Det är han. Sam Roxton. ”Du sprang iväg”, säger han utan omsvep. ”Jag behöver mobilen nu. Var är du någonstans?”

Charmigt. Inte ”Tack så mycket för att du hjälpte mig med mina japanska affärer”. ”Varsågod”, säger jag. ”Det var så lite.” ”Åh.” Det låter som om han tillfälligt tappar fattningen. ”Just det, ja. Tack. Jag är skyldig dig en gentjänst. Men hur tänker du lämna tillbaka mobilen? Du skulle kunna komma in med den till kontoret eller så kan jag skicka ett cykelbud. Var är du någonstans?”

Jag säger ingenting. Jag tänker inte ge den till honom. Jag behöver numret. ”Hallå?” ”Hej.” Jag håller mobilen i ett hårdare grepp och sväljer ljudligt. ”Saken är den att jag behöver låna mobilen. Bara ett litet tag.”

34

Nya kontakter.indd 34

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

”Men för helsike.” Jag hör att han suckar. ”Du, tyvärr är det inte möjligt att ’låna’ den. Den är företagets egendom och jag vill ha tillbaka den. Eller betyder ’låna’ i det här fallet ’stjäla’? För tro mig, jag kan leta rätt på dig och jag tänker inte ge dig hundra pund för det här.” Är det vad han tror? Att jag är ute efter pengar? Att jag är något slags mobilnappare? ”Jag tänker inte stjäla den!” utbrister jag upprört. ”Jag behöver den några dagar bara. Jag har gett numret till alla därför att det är en nödsituation …” ”Vad sa du att du gjorde?” Han låter ställd. ”Varför då?” ”Jag blev av med min förlovningsring.” Jag klarar knappt av att säga det högt. ”Den är väldigt gammal och värdefull. Och sedan snodde någon min mobil, och jag var helt desperat och så gick jag förbi en papperskorg och där låg den. I papperskorgen”, tillägger jag för att ge eftertryck åt det jag sagt. ”Din sekreterare bara slängde den. Så fort något hamnar i en papperskorg tillhör det faktiskt allmänheten. Vem som helst kan ta det.” ”Skitsnack”, replikerar han. ”Vem har sagt det?” ”Det … det är allmänt känt.” Jag försöker att låta orubblig. ”Men varför stack förresten din sekreterare iväg och slängde mobilen? Det låter inte som någon vidare sekreterare.” ”Nej. Inte någon vidare sekreterare. Snarare en väns dotter som aldrig borde ha fått jobbet. Hon hade varit anställd i tre veckor. Tydligen fick hon ett modellkontrakt exakt klockan tolv i dag. En minut över hade hon sjappat. Hon brydde sig inte ens om att berätta vart hon skulle.” Han låter rätt förbannad. ”Hör nu, miss … vad heter du?” ”Wyatt. Poppy Wyatt.” ”Jaha, nu är det sluttramsat, Poppy. Det är hemskt tråkigt att du har tappat din ring. Jag hoppas att den dyker upp. Men mobilen är inte någon skojig accessoar som du kan stjäla för att du behöver den.

Det är en företagsmobil som det hela tiden kommer affärsmeddelanden på. Mejl. Viktiga grejor. Min sekreterare styr mitt liv. Jag behöver mina meddelanden.”

35

Nya kontakter.indd 35

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

”Jag kan vidarebefordra dem”, erbjuder jag mig hastigt. ”Jag vidarebefordrar alltihop. Vad säger du om det?” ”Vad i …” Han muttrar något halvhögt. ”Okej. Du vinner. Jag köper en ny mobil till dig. Ge mig din adress så budar jag över den …” ”Jag behöver den här mobilen”, säger jag envist. ”Jag behöver det här numret.” ”Men för Guds …” ”Min plan skulle kunna funka!” Orden ramlar ur mig i en väldig fart. ”Jag skickar vidare allting som kommer. Det blir inte någon skillnad för dig! Och du måste väl ändå göra något liknande? Om du har blivit av med din sekreterare så är väl sekreterarens mobil inte till någon nytta? Det här blir mycket bättre. Och så är du skyldig mig en gentjänst för att jag stoppade mr Yamasaki”, måste jag påpeka. ”Det sa du själv.” ”Det var inte det jag menade, och det vet du mycket väl …” ”Du kommer inte att missa någonting, jag lovar!” Jag avbryter hans irriterade morrande. ”Jag kommer att skicka vidare vartenda litet meddelande. Jag skulle kunna visa hur jag gör, vänta bara ett ögonblick …”

Jag avslutar samtalet, bläddrar fram alla meddelanden som har kommit till mobilen under dagen och vidarebefordrar dem snabbt ett och ett till Sams mobilnummer. Mina fingrar rör sig som blixten.

Sms från ”Vicks Myers”: vidarebefordrat. Sms från ”Sir Nicholas Murray”: vidarebefordrat. Det tar bara några sekunder att skicka dem vidare. Och mejlen kan jag skicka till samroxton@whiteglobe.com.

Mejl från ”Personalavd”: vidarebefordrat. Mejl från ”Tania Phelps”: vidarebefordrat. Mejl från ”Pappa” …

Jag tvekar en sekund. Nu måste jag vara försiktig. Är det Violets pappa eller Sams pappa? Adressen som står längst upp i mejlet är davidr452@hotmail.com, vilket inte är till någon större hjälp.

Jag intalar mig att jag gör honom en tjänst och scrollar ner för att ta en snabbtitt.

Käre Sam Det var länge sedan sist. Jag tänker ofta på dig, undrar vad du gör och tycker att det hade varit roligt att prata någon

36

Nya kontakter.indd 36

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

gång. Fick du något av mina telefonsvararmeddelanden?

Det är ingen fara, jag vet att du har mycket att göra.

Om du någon gång är i mina trakter så vet du att du alltid kan titta in. Jag har en liten fråga som jag skulle vilja diskutera med dig – den är faktiskt riktigt spännande – men det är som sagt ingen brådska.

Allt gott, Pappa

När jag kommer till slutet känner jag mig lite chockad. Jag vet att jag inte känner Sam Roxton och att jag inte har med det här att göra.

Men ärligt talat. Man tycker att han åtminstone kunde svara på sin egen pappas meddelanden. Hur jobbigt kan det egentligen vara att sitta och prata i en halvtimme? Och hans pappa låter så gullig och ödmjuk. Stackars gamle man, som tvingas mejla sin egen sons sekreterare. Jag har god lust att själv skriva ett svarsmejl. Jag får lust att hälsa på honom i hans lilla stuga.21 Strunt samma. Inte mitt liv. Jag trycker på Vidarebefordra och mejlet susar iväg tillsammans med alla de andra. Ett ögonblick senare börjar Beyoncé sjunga. Det är Sam igen. ”Exakt när sms:ade sir Nicholas Murray till Violet?” säger han korthugget. ”Öh …” Jag tittar på telefonen. ”Ungefär för fyra timmar sedan.”

De första orden i meddelandet visas på skärmen, så det gör väl inget om jag klickar på det och läser resten också? Inte för att det är särskilt intressant.

Violet, var snäll och be Sam att ringa mig. Hans mobil är avstängd. Hälsningar, Nicholas.

”Fan också. Fan.” Sam är tyst ett tag. ”Okej, om han skickar något mer måste jag få veta det genast. Ring mig.”

21 Förutsatt att han bor i en liten stuga. Det låter som om han gör det. Helt ensam, kanske med en trogen hund som enda sällskap.

37

Nya kontakter.indd 37

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Jag öppnar automatiskt munnen för att säga: ”Men din pappa, då?

Varför ringer du aldrig honom?” Sedan stänger jag den igen. Nej, Poppy. Dålig idé. ”Just det ja, du fick ett meddelande tidigare”, säger jag när jag plötsligt minns det. ”Som handlade om fettsugning eller något sådant, tror jag. Eller var det inte till dig?” ”Fettsugning?” ekar han misstroget. ”Inte vad jag vet.”

Han behöver inte låta så hånfull. Jag bara frågade. Meddelandet måste ha varit till Violet. Inte för att hon borde behöva fettsugas om det nu var modell hon skulle bli. ”Jaha … är det bestämt då? Har vi kommit överens?”

Det tar ett tag innan han svarar, och jag föreställer mig hur han står och blänger på sin mobil. Jag får inte direkt känslan av att han är förtjust i arrangemanget. Men vad har han å andra sidan för alternativ? ”Jag kan se till så att mejlen till min sekreterare skickas vidare till min inkorg”, säger han grinigt, nästan för sig själv. ”Jag ska prata med datakillarna i morgon. Men sms:en kommer att skickas till dig också i fortsättningen. Om jag missar ett enda …” ”Det kommer du inte att göra! Du, jag vet att det här inte är idealiskt”, säger jag i ett försök att blidka honom. ”Och jag är ledsen.

Men jag är verkligen desperat. Alla i hotellpersonalen har det här numret … alla städerskorna … det är mitt enda hopp. Bara några dagar.

Och jag lovar att jag ska skicka vidare vartenda litet meddelande. På heder och samvete som brownie.” ”Som vad då?” Han låter perplex. ”Brownie! Du vet, som scouterna gör? Man håller upp ena handen och gör tecknet och svär en ed … Vänta ett tag, jag ska visa dig …”

Jag avslutar samtalet.

Mittemot mig på bussen finns en smutsig spegel. Jag poserar framför den, håller mobilen i ena handen, gör brownietecknet med den andra och sätter upp mitt mest övertygande ”Jag är en frisk person”leende. Jag tar en bild och skickar den genast till Sams mobil.

Fem sekunder senare klingar ett sms till.

38

Nya kontakter.indd 38

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Om jag skickar det här till polisen så syr de in dig.

En våg av lättnad sköljer över mig. Om. Det betyder att han inte tänker göra det. Jag skickar tillbaka: Det är verkligen hyggligt av dig. Tack J J J

Men det kommer inget svar.

39

Nya kontakter.indd 39

2012-05-23 11.31

TR E

N

ästa morgon vaknar jag med ett ryck och ser att mobilen lyser. Det har kommit ett nytt sms från Berrow Hotel, och jag blir så lättad att jag nästan börjar gråta. De har hittat den! De har hittat den!

Fingrarna fumlar när jag låser upp mobilen. Tankarna skenar iväg.

En städerska hittade tidigt i morse ringen i en dammsugare … fann den på damtoaletten … såg hur den låg och glittrade på mattan … nu i säkert förvar i hotellets kassaskåp …

Kära gäst! Halva priset under sommarlovet. Gå in på www. berrowhotellondon.co.uk. för mer information. Vänliga hälsningar, personalen på The Berrow

Jag sjunker ihop på sängen, blytung av besvikelse. För att inte tala om ilskan över att de satte upp mig på sin mejlinglista. Hur kunde de?

Tycker de att det är roligt att leka med mina neuroser?

Samtidigt får en obehaglig insikt det att vända sig i magen. Ytterligare åtta timmar har gått sedan jag blev av med ringen. Ju längre tid som går utan att den hittas …

Tänk om …

Jag kan inte ens avsluta tanken. Jag går hastigt upp ur sängen och tassar ut i köket. Jag ska göra en kopp te och skicka vidare några fler meddelanden till Sam Roxton. Då får jag något annat att tänka på.

Mobilen har börjat surra av sms och mejl igen, så jag sätter på tevattnet, placerar mig på fönsterbänken och börjar bläddra igenom

40

Nya kontakter.indd 40

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

dem, samtidigt som jag desperat försöker låta bli att hoppas. Och mycket riktigt kommer sms:en bara från mina vänner som undrar om jag har hittat ringen än och föreslår sådant som att jag ska leta i handväskan.

Jag har inte fått något meddelande från Magnus, trots att jag skickade ett par sms till honom i går kväll med frågor om vad hans föräldrar mer hade sagt om mig och när han hade tänkt berätta det, och hur jag nu skulle kunna se dem i ögonen, och om han ignorerade mig med flit?22 Till sist tar jag mig an Sams meddelanden. Han har uppenbarligen inte ändrat mejlfunktionen än, för han har fått ungefär femtio mejl bara under natten och på morgonen. Milde tid, han hade rätt. Det är tydligen hans sekreterare som sköter hela hans liv.

Allt och alla finns i hans mejl. Hans läkare, hans kollegor, frågor om han vill skänka pengar till välgörenhet, inbjudningar … Det är rena genvägen till Sams universum. Jag ser var han köper sina skjortor (Turnbull & Asser). Jag ser vilket universitet han gick på (Durham).

Jag ser vad hans rörmokare heter (Dean).

När jag scrollar vidare börjar jag bli illa till mods. Jag har aldrig tidigare haft så stor tillgång till någon annans mobil. Inte mina vänners, inte ens Magnus mobil. Det finns saker som man helt enkelt inte har gemensamt. För visst, Magnus har sett varenda kvadratcentimeter på min kropp, inklusive de mindre smickrande bitarna, men han skulle aldrig någonsin få komma i närheten av min mobil.

Sams meddelanden är slumpmässigt blandade med mina egna, vilket också känns skumt. Jag scrollar fram två av mina meddelanden, sedan sex till Sam, sedan ytterligare ett till mig. Allihop ligger sida vid sida. Alla rör vid varandra. Jag har aldrig någonsin delat inkorg med någon. Jag hade inte trott att det skulle kännas så … intimt. Det är som om vi plötsligt delade underklädeslåda eller liknande.

Strunt samma. Det är ingen stor sak. Det varar inte länge till.

Jag gör mitt te och fyller en skål med flingor. När jag sedan mum22 Okej då, det var inte ett par sms. Det var kanske sju stycken. Men jag tryckte bara på Skicka fem gånger.

41

Nya kontakter.indd 41

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

sar på dem sorterar jag långsamt meddelandena, listar ut vilka som ska till Sam och vidarebefordrar dem.

Jag spionerar inte på honom eller så. Givetvis inte. Men jag måste klicka på alla meddelanden för att kunna vidarebefordra dem, och ibland råkar fingrarna automatiskt trycka på Öppna och jag får en skymt av texten. Bara ibland.

Det är tydligen fler än hans pappa som har problem med att få tag på honom. Han måste vara väldigt, väldigt dålig på att svara på mejl och sms, eftersom så många skriver till Violet och klagar: ”Kan man få tag på Sam den här vägen?” ”Hej! Vill inte gärna störa dig, men jag har skickat flera sms till Sam …” ”Hej Violet, skulle du kunna påminna Sam om ett mejl som jag skickade förra veckan? Jag sammanfattar det viktigaste här …”

Det är ju inte så att jag läser igenom vartenda litet mejl i sin helhet. Eller letar fram hela den tidigare korrespondensen. Eller kritiserar alla hans svar och formulerar om dem i huvudet. Trots allt ska inte jag lägga mig i det han skriver eller inte skriver. Han får göra som han vill. Det är ett fritt land. Jag tycker varken det ena eller det andra …

Herregud, vad tvär han låter! Det gör mig galen! Måste allting vara så korthugget? Måste han låta så sur och ovänlig? När jag synar ännu ett kort mejl kan jag inte låta bli att säga rakt ut: ”Är du allergisk mot tangentbordet, eller vad är det?”

Det är skrattretande. Det verkar som om han har bestämt sig för att använda så få ord som möjligt: Ja, bra. Sam Visst. Sam OK. Sam

Hade han mått dåligt av att lägga till ”Hälsningar”? Eller en smiley?

Eller skriva ”tack” någon gång?

Och när jag ändå är i farten, varför kan han inte bara svara på mejlen? Stackars Rachel Elwood försöker anordna ett välgörenhetslopp

42

Nya kontakter.indd 42

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

och har nu frågat honom två gånger om han vill leda ett lag. Varför skulle han inte vilja göra det? Det är roligt, det är hälsosamt, man samlar in pengar till välgörande ändamål … Vad kan man ha för invändningar mot något sådant?

Inte heller har han lämnat något besked om sitt rum på företagskonferensen i Hampshire nästa vecka. Den äger rum på Chiddingford Hotel – som verkar vara ett fantastiskt ställe – och han har fått en svit, men måste meddela någon som heter Lindy ifall han fortfarande tänker dyka upp sent. Och det har han inte gjort.

Det värsta är att hans tandläkares receptionist har mejlat honom om ett rutinbesök fyra gånger. Fyra gånger.

Jag kan inte låta bli att kasta ett öga på den tidigare korrespondensen, och ser att Violet uppenbarligen har gett upp. Så fort hon har bokat tid åt honom har han mejlat till henne: ”Avboka. S”. En gång till och med: ”Du skämtar väl?”

Vill han att hans tänder ska ruttna bort?

När jag ska gå iväg till jobbet vid tjugo i nio har en hel drös med nya mejl kommit. Det här rör sig tydligen om folk som börjar arbeta i gryningen. Det översta kommer från Jon Mailer, med ämnesraden ”Vad är på gång?”, vilket låter rätt spännande, så jag öppnar det ute på trottoaren.

Sam. Stötte på Ed på Groucho Club i går kväll. Han såg sliten ut.

Ett gott råd: släpp inte in honom i samma rum som sir Nicholas inom den närmaste tiden.

Hälsningar Jon

Oj då, nu vill jag höra historien bakom mejlet också. Vem är Ed och varför såg han sliten ut på Groucho Club?23 Mejl nummer två kommer från någon som heter Willow, och när jag klickar på det attackeras ögonen av en massa versaler.

23 Poirot hade antagligen redan listat ut det.

43

Nya kontakter.indd 43

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Violet.

Vi kan väl bete oss vuxet. Du har HÖRT Sams och mina bråk. Det är ingen idé att låtsas som ingenting.

Så eftersom Sam VÄGRAR att svara på mejlet som jag skickade för en halvtimme sedan, kanske du kan vara så snäll och skriva ut det bifogade dokumentet och LÄGGA DET PÅ HANS SKRIVBORD SÅ ATT HAN LÄSER DET? Tack på förhand.

Willow

Jag stirrar chockat på mobilen och får nästan lust att skratta. Willow måste vara hans fästmö. Hjälp.

Hennes mejladress är willowharte@whiteglobe.com. Det innebär utan tvekan att hon arbetar på White Globe Consulting, men ändå mejlar hon Sam? Är det inte underligt? Fast de kanske sitter på olika våningsplan. För all del. En gång mejlade jag Magnus från övervåningen och frågade om han kunde göra en kopp te åt mig.

Jag undrar vad det står i det bifogade dokumentet.

Mina fingrar tvekar när jag stannar till vid ett övergångsställe. Det hade varit omoraliskt av mig att läsa det. Mycket, mycket omoraliskt.

Det här är trots allt inte ett offentligt mejl med en massa människor på kopia. Det här är ett privat dokument mellan två människor som är tillsammans. Jag borde inte titta på det. Det var illa nog att jag läste det där mejlet från hans pappa. Å andra sidan … hon vill ju att det ska skrivas ut, eller hur? Och att det ska läggas på Sams skrivbord, så att alla som går förbi kan läsa det. Och det är inte precis så att jag är taktlös. Jag kommer inte att berätta det här för någon. Ingen kommer någonsin få reda på att jag har sett det …

Mina fingrar verkar leva sitt eget liv. Jag klickar redan på den bifogade filen. Texten är så översållad med stora bokstäver att det tar några sekunder innan jag kan koncentrera mig på innehållet.

Sam Du har fortfarande inte gett mig något svar.

44

Nya kontakter.indd 44

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Hade du tänkt göra det? Tycker du att det här är OVIK­ TIGT?????

Herregud.

Det är bara VÅRT LIVS VIKTIGASTE FRÅGA. Och hur du kan fortsätta som om ingenting har hänt … det fattar jag bara inte. Jag börjar nästan gråta.

Vi måste prata med varandra, det måste vi verkligen. Och jag vet att en del av det här är mitt fel, men om vi inte börjar lösa upp knutarna TILLSAMMANS kommer vi väl aldrig att få veta vem som drar i vilka trådar? Eller hur?

Grejen är den, Sam, att jag ibland inte ens vet om du överhuvudtaget bryr dig. Så illa är det. JAG VET INTE OM DU BRYR DIG. Jag ser framför mig att du skakar på huvudet, mr Förnekelse. Men så är det. Så ILLA ÄR DET, OKEJ??

Om du hade varit en vanlig människa med skymten av ett känsloliv så hade du gråtit vid det här laget. Det gör i alla fall jag. Och bara så du vet har jag ett möte med Carter klockan tio som du nu har TOTALSABBAT eftersom jag glömde DEN SATANS MASCARAN hemma.

Du kan med andra ord vara nöjd med dig själv.

Willow

Mina ögon är lika stora som tefat. Jag har aldrig läst något liknande tidigare.

Jag läser det en gång till – och inser plötsligt att jag fnissar. Jag vet att jag borde låta bli. Det är inte roligt. Hon är helt klart väldigt upprörd. Och jag vet att jag har sagt en del rätt vansinniga saker till Magnus när jag har varit förbannad och hormonstyrd. Men jag skulle aldrig någonsin bifoga det i ett mejl och be hans sekreterare skriva ut det …

Jag rycker till när jag med ens inser en sak. Jäklar! Violet är ju ute ur bilden. Det är ingen som kommer att skriva ut det och lägga det på Sam skrivbord. Han kommer inte att läsa det och han kommer inte att svara och Willow kommer att bli ännu mer rasande. Förfärligt nog ger tanken på det mig ännu större lust att fnissa.

45

Nya kontakter.indd 45

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Jag undrar om hon har en dålig dag eller om hon alltid har lika häftigt humör. Jag kan inte motstå att skriva ”Willow” i sökrutan, och en hel rad mejl dyker upp. Ett av dem kom i går och har ämnesraden ”Försöker du knulla mig eller jävlas med mig, Sam? Eller KAN DU INTE BESTÄMMA DIG???” och jag får ytterligare ett fnissanfall.

Jösses. De har säkert ett sådant där bergochdalbane-förhållande. De kanske först kastar saker på varandra och skriker och vrålar, för att sedan ha galet passionerat sex i köket …

Plötsligt hörs Beyoncés röst från mobilen och jag tappar den nästan när jag ser att det står ”Sams mobil” på skärmen. Genast slås jag av den vanvettiga tanken att han är synsk och känner av att jag har spionerat på hans kärleksliv.

Nu är det slut på snokandet, lovar jag hastigt mig själv. Inga fler sökningar på Willow. Jag räknar till tre och trycker sedan på Svara. ”Nä, men hej!” Jag försöker låta avslappnad och oskyldig, som om jag precis tänkte på något helt annat och inte föreställde mig hur han satte på sin fästmö bland en massa sönderslaget porslin. ”Har det kommit något mejl från Ned Murdoch nu på morgonen?” Han kastar sig rakt in i samtalet utan så mycket som ett ”Hej”. ”Nej. Jag har vidarebefordrat alla dina mejl. Och god morgon på dig också”, tillägger jag glatt. ”Tack, jag mår bra, hur är det med dig?” ”Jag trodde att du kanske hade missat ett.” Han låtsas inte om min lilla pik det minsta. ”Det är mycket viktigt.” ”Jaha, men jag är mycket noggrann”, replikerar jag spetsigt. ”Tro mig, du får allting som kommer till mobilen. Och du har inte fått något från Ned Murdoch. Någon som heter Willow skickade förresten just ett mejl”, tillägger jag i förbifarten. ”Jag vidarebefordrar det.

Hon har bifogat en fil, som verkade rätt viktig. Men jag tittade förstås inte alls på det. Eller läste det, för den delen.” ”Hrrmm.” Han liksom morrar avvaktande. ”Jaha, har du hittat ringen än?” ”Inte än”, erkänner jag motvilligt. ”Men den dyker säkert upp.” ”Du vet väl att du hur som helst borde höra av dig till ditt försäkringsbolag. Ibland har de en bortre gräns för när man kan kräva ersättning. Jag har en kollega som kom i kläm på det sättet.”

46

Nya kontakter.indd 46

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Försäkringsbolag? Bortre gräns?

Plötsligt blir jag kallsvettig av samvetskval. Jag har inte ägnat den saken en tanke. Jag har inte kollat upp mina försäkringar eller paret Tavishs försäkringar eller någonting. I stället har jag stått vid ett övergångsställe och missat min chans att korsa gatan eftersom jag har läst andra människors mejl och skrattat åt dem. Prioritera, Poppy. ”Jaså”, får jag till slut ur mig. ”Jo, det kände jag till. Jag har tagit itu med det.”

Jag avslutar samtalet och står orörlig i några sekunder medan trafiken svischar förbi. Det känns som om han har stuckit hål på min bubbla. Jag måste säga som det är. Det är familjen Tavishs ring. De borde få veta att den är försvunnen. Jag måste berätta det för dem.

Men hejsan! Det här är tjejen som ni inte vill att er son ska gifta sig med, och vet ni vad? Jag har blivit av med er ovärderliga släktklenod!

Medan jag trycker på knappen för att få grönt igen bestämmer jag mig för att skjuta upp samtalet tolv timmar. Bara för säkerhets skull.

Bara för säkerhets skull.

Sedan ska jag berätta det. * Förr tänkte jag alltid att jag skulle kunna bli tandläkare. Det finns flera tandläkare i min släkt, och det har alltid framstått som ett bra yrkesval. Men när jag var femton anordnade skolan en veckas prao­ plats på vårt närmaste sjukhus. Alla sjukgymnasterna var så förtjusta i sitt arbete att det plötsligt kändes lite smalt att bara inrikta sig på tänder. Och jag har inte ångrat mitt beslut för en sekund. Jag trivs helt enkelt med att vara sjukgymnast.

First Fit Physio Studio ligger på exakt arton minuters gångavstånd från min lägenhet i Balham, efter Costa och bredvid Greggs bageri.

Det är inte världens tjusigaste praktik – jag hade antagligen tjänat bättre om jag jobbade på ett fashionabelt träningscenter eller ett stort sjukhus. Men jag har arbetat där ända sedan jag tog min examen, och kan inte tänka mig någon annan arbetsplats. Dessutom jobbar jag tillsammans med mina vänner. Det är väl inget man ger upp utan vidare?

47

Nya kontakter.indd 47

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

När jag kommer fram till jobbet klockan nio är jag inställd på att vi ska ha vårt vanliga personalmöte. Det har vi på torsdagsmorgnarna, då vi går igenom patienter och målsättningar, nya behandlingsformer, den senaste forskningen och liknande grejor. Det är faktiskt särskilt en av mina patienter som jag vill prata om: mrs Randall, den rara 65-åringen som har problem med sina ligament. Hon har praktiskt taget tillfrisknat, men förra veckan kom hon in två gånger och den här veckan har hon bokat tre tider. Jag har sagt till henne att hon bara behöver träna hemma med sina gummiband, men hon envisas med att hon behöver min hjälp. Jag tror att hon har blivit helt beroende av oss, vilket kanske är bra för vår ekonomi men inte för henne.

Därför ser jag fram emot mötet mer än vanligt. Men till min förvåning ser det inte ut som det brukar i mötesrummet. Bordet har flyttats till ena ändan av rummet. Intill det står två stolar och sedan har en ensam stol ställts mitt i rummet, vänt mot bordet. Allt ser ut att vara upplagt för en intervju.

Receptionsdörren plingar skvallrande till, och när jag vänder mig om ser jag att Annalise är på väg in med en bricka från Costa Coffee.

Hon har satt upp sitt långa, blonda hår i en komplicerad frisyr och ser ut som en grekisk gudinna. ”Hej Annalise! Vad är det som är på gång?” ”Det får du prata med Ruby om.” Hon sneglar på mig utan att le. ”Vad är det nu då?” ”Jag tror inte att jag bör säga något.” Hon smuttar på sin cappuccino och granskar mig förstulet över kanten på muggen.

Vad är nu det här? Annalise är ofta snarstucken och kan faktiskt bete sig rätt barnsligt. Hon kan bli tyst och grinig, och så småningom visar det sig att man dagen innan bad henne om en patientjournal med otålig röst och sårade hennes känslor.

Ruby är raka motsatsen. Hon är så fullproppad med sunt förnuft att det praktiskt taget tränger ut genom öronen på henne. I hennes sällskap känner man sig genast lite friskare, lugnare, gladare och starkare än innan. Det är inte underligt att det går så bra för praktiken.

Visst, Annalise och jag sköter det vi ska, men det är Ruby som är paradnumret. Alla älskar henne. Män, kvinnor, pensionärer, ungar. Det

48

Nya kontakter.indd 48

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

var också hon som stod för kapitalet när vi startade verksamheten24 så officiellt sett är hon min chef. ”Godmorgon, sötnos.” Ruby har slät, lattefärgad hud och en jättelik, moderlig byst. Hon susar ut från sitt behandlingsrum med sitt vanliga, stora leende på läpparna. Håret är tillbakakammat och uppsatt i en knut, med komplicerade tvinnade partier på bägge sidor om huvudet. Annalise och Ruby är lidelsefullt intresserade av sina frisyrer – det har nästan utvecklats till en tävling. ”Jag vet att det är ett elände, men jag måste hålla ett disciplinförhör med dig.” ”Va?” Jag tappar hakan. ”Inte mitt fel!” Hon håller upp händerna. ”Jag vill få certifiering från den nya organisationen, PFFA. Jag har just läst igenom deras underlag och där står det att man måste hålla disciplinförhör med personal som flirtar med patienterna. Som du nog förstår borde vi ändå ha gjort det, men nu behöver jag förbereda anteckningarna inför inspektörens besök. Det kommer inte att ta lång tid.” ”Jag flirtade inte med honom”, säger jag surt. ”Det var han som flirtade med mig!” ”Det är väl ändå juryns uppgift att bestämma den saken?” inflikar Annalise avvisande. Hon ser så allvarlig ut att jag med ens blir lite orolig. ”Jag sa ju att det var oetiskt”, tillägger hon. ”Du borde bli åtalad.” ”Åtalad?” säger jag vädjande till Ruby. Det här är helt ofattbart.

När Magnus friade sa Ruby att det var så romantiskt att hon bara ville gråta, och visst, strängt taget var det inte tillåtet men kärleken gick enligt henne före allt annat, och snälla, kunde hon inte få vara brudtärna? ”Annalise, ’åtalad’ är inte precis rätt ord.” Ruby himlar med ögonen. ”Följ med mig. Juryn sammanträder nu.” ”Vem sitter i juryn?” ”Det gör vi”, säger Ruby milt. ”Jag och Annalise. Jag vet att någon extern person borde ingå i juryn, men jag visste inte hur jag skulle få 24 Eller snarare gjorde hennes pappa det. Han äger en kedja med foto­kopierings­ butiker.

49

Nya kontakter.indd 49

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

tag på någon. Jag säger till inspektören att den som skulle ställa upp blev sjuk.” Hon kastar en blick på klockan. ”Okej, vi har tjugo minuter på oss. Godmorgon, Angela!” tillägger hon glatt när vår receptionist öppnar dörren. ”Släpp inte igenom några samtal, okej?”

Angela bara nickar och fnyser och slänger ner sin ryggsäck på golvet. Hennes pojkvän spelar i ett band, så hon är aldrig särskilt pratsam på morgonen. ”Förresten, Poppy”, säger Ruby över axeln när hon går före in i mötesrummet. ”Jag borde egentligen ha förvarnat dig om det här för två veckor sedan, för att du skulle kunna förbereda dig. Men det behöver du väl inte? Kan vi inte säga att vi har pratat om det? För det är bara en dryg vecka till bröllopet, så jag hade tvingats avbryta din bröllopsresa eller vänta tills du kom hem igen, och jag vill verkligen få pappersarbetet ur världen …”

Hon föser fram mig till den ensamma stolen som står övergiven mitt på golvet, medan hon och Annalise slår sig ner vid bordet. Det känns som om de när som helst kommer att blända mig med starka strålkastare. Det är förfärligt. Allt har plötsligt ställts på huvudet. Det är de mot mig. ”Tänker ni sparka mig?” Jag känner mig löjligt panikslagen. ”Nej! Det är klart att vi inte ska!” Ruby tar av hylsan på sin penna. ”Var inte dum nu.” ”Fast vi skulle kunna göra det”, säger Annalise och kastar en olycksbådande blick åt mitt håll.

Det är tydligt att hon njuter av sin roll som överhantlangare. Jag vet vad det här handlar om. Det är för att det var jag och inte hon som fick Magnus.

Så här är det. Annalise är en riktig skönhet. Till och med jag får lust att stirra på henne hela tiden, och jag är ändå tjej. Om man förra året hade ställt frågan ”Vilken av de här tre kvinnorna kommer att ha fångat en kille och förlovat sig senare i vår?” så hade svaret genast blivit ”Annalise”.

Därför förstår jag hennes inställning. Hon tittar sig säkert i spegeln och ser sig själv (grekisk gudinna) och tittar sedan på mig (taniga ben, mörkt hår, försonande drag: långa ögonfransar) och tänker … hur fan gick det här till?

50

Nya kontakter.indd 50

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

Och som jag sa så hade Magnus egentligen bokat tid hos henne.

Och i sista sekunden bytte vi tider. Vilket inte är mitt fel. ”Jaha.” Ruby tittar upp från sitt block. ”Vi går först igenom det som hänt, miss Wyatt. Den femtonde december förra året behandlade du en mr Magnus Tavish här på kliniken.” ”Ja.” ”För vad för slags skada?” ”Han hade stukat handleden när han åkte skidor.” ”Och visade han sig vara … olämpligt intresserad av dig under behandlingstimmen? Eller du av honom?”

Jag drog mig till minnes det första ögonblicket då Magnus kom in på mitt rum. Han var klädd i en lång, grå tweedrock, hans rödbruna hår glänste regnvått och han var röd om kinderna efter promenaden. Han hade kommit tio minuter för sent och sprang genast fram till mig, tog båda mina händer och sa: ”Jag är så hemskt ledsen”, med sin underbara, välutbildade röst. ”Jag … öh … nej”, säger jag defensivt. ”Det var ett helt normalt patientmöte.”

Samtidigt som jag säger det tänker jag att det inte är sant. Under normala patientmöten börjar hjärtat inte bulta hårt när man tar en manlig patients arm. Håren i nacken reser sig inte. Man håller inte hans hand en liten smula längre än nödvändigt.

Fast inget av det här kan jag förstås säga. Då hade jag verkligen fått sparken. ”Jag behandlade patienten ett antal gånger.” Jag försöker låta lugn och proffsig. ”När vi väl insåg vad vi kände för varandra var han frisk.

Därför var det helt etiskt.” ”Han berättade för mig att det var kärlek vid första ögonkastet!” genmäler Annalise. ”Hur förklarar du det? Han sa till mig att ni omedelbart drogs till varandra och att han genast ville skända dig på britsen. Han sa att han aldrig hade sett något sexigare än dig i din uniform.”

Jag ska skjuta Magnus. Var det verkligen nödvändigt att berätta det för henne? ”Protest!” Jag blänger på henne. ”Det vittnesmålet utverkades under

51

Nya kontakter.indd 51

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

påverkan av alkohol och utanför ett professionellt sammanhang. Därför är det inte giltigt i domstol.” ”Det är det visst! Och du talar under ed !” Hon hytter med fingret mot mig. ”Protesten godkänns”, avbryter Ruby och tittar upp från anteckningsblocket med frånvarande och längtansfull min. ”Var det verkligen kärlek vid första ögonkastet?” Hon lutar sig framåt så att hennes jättelika uniformsklädda byst sväller åt alla håll. ”Visste du om det?”

Jag blundar och försöker föreställa mig hur det var. Jag är inte säker på vad jag visste, förutom att jag också ville skända honom på britsen. ”Ja”, säger jag till sist. ”Jag tror det.” ”Det är så romantiskt.” Ruby suckar. ”Och orätt!” infaller Annalise skarpt. ”Så fort han visade sig intresserad av dig borde du ha sagt: ’Det här är inte lämpligt. Jag vill att vi avbryter behandlingen och att ni går till en annan sjukgymnast.’” ”En annan sjukgymnast, minsann!” Jag kan inte låta bli att skratta till. ”Dig, till exempel?” ”Ja, kanske det! Varför inte?” ”Och tänk om han hade visat sig intresserad av dig?”

Hon skjuter stolt fram hakan. ”Jag hade hanterat situationen utan att kompromissa med mina etiska principer.” ”Jag betedde mig etiskt!” säger jag upprört. ”Helt och hållet etiskt!” ”Jaså, minsann?” Hon kisar mot mig som om hon vore en åklagare. ”Vad var det som överhuvudtaget fick dig att föreslå ett patientbyte, miss Wyatt? Hade du i själva verket redan googlat honom och kommit fram till att du ville lägga vantarna på honom för egen del?”

Hade vi inte pratat klart om det här? ”Annalise, det var du som ville byta patienter! Det var inte mitt förslag! Jag hade inte en aning om vem han var! Och nu känner du att du har gått miste om något. Synd. Låt bli att byta nästa gång!”

I några sekunder sitter Annalise tyst. Hon blir allt rödare i ansiktet. ”Jag vet”, utbrister hon till sist och slår sig i pannan med knytnäven. ”Jag vet! Jag var så korkad. Varför bytte jag?” ”Än sen?” inskjuter Ruby bestämt. ”Annalise, släpp det. Det var

52

Nya kontakter.indd 52

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

uppenbarligen inte meningen att det skulle bli Magnus och du. Och då kan det väl göra detsamma?”

Annalise säger ingenting. Det märks att hon inte är övertygad. ”Det är inte rättvist”, muttrar hon slutligen. ”Har ni någon aning om hur många bankkillar jag har masserat på London Marathon? Har ni någon aning om hur mycket jag har ansträngt mig?”

Annalise snöade in på London Marathon för några år sedan, när hon följde det på tv och insåg att det var proppfullt med vältränade, motiverade killar i fyrtioårsåldern, som antagligen var singlar därför att de inte gjorde något annat än att springa, och okej, fyrtio var lite gammalt, men bara tänk vad mycket de måste tjäna. Ända sedan dess har hon därför ställt upp som akutsjukgymnast.

Hon går raka vägen fram till de snyggaste männen och tar hand om deras vadmuskler eller vad det nu kan röra sig om, samtidigt som hon fixerar dem med sina gigantiska, blå ögon och säger att hon alltid också har stöttat välgörenhet.25 I ärlighetens namn har det resulterat i flera dejter – en kille tog henne faktiskt till Paris – men inget långvarigt eller seriöst, vilket är det enda hon önskar sig. Något hon aldrig kommer att erkänna är förstås att hon är otroligt kräsen. Hon påstår att hon vill träffa en ”väldigt trevlig, okomplicerad kille med bra värderingar”, men det är många av den sorten som har varit förtvivlat förälskade i henne, och som hon har dumpat, till och med den riktigt snygge skådespelaren (hans teaterpjäs slutade gå och han hade inte något annat jobb som väntade). Det hon egentligen är ute efter är en kille som ser ut att höra hemma i en Gillettereklam och dessutom har en enorm lön och/eller en titel. Helst både och. Jag tror att anledningen till att hon är så arg över händelsen med Magnus är att han är en ”dr”. Hon frågade mig en gång om han någon gång skulle bli ”professor” och jag svarade att det var mycket möjligt, och hon blev lite grönblek i ansiktet.

Ruby krafsar ner något ytterligare och sätter sedan hylsan på pen25 Hon låtsas däremot aldrig om alla stackars kvinnor med vrickade fötter. Om man är tjej ska man aldrig springa London Marathon när Annalise är i tjänst.

53

Nya kontakter.indd 53

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

nan igen. ”Jaha, då tror jag att vi har fått med alltihop. Snyggt jobbat, hör ni.” ”Ska du inte ge henne en varning eller något sådant?” Annalise ser fortfarande surmulen ut. ”Ja, det var en bra idé.” Ruby nickar och harklar sig sedan. ”Poppy, gör inte om det.” ”Okej.” Jag rycker på axlarna. ”Jag skriver ut det här och visar det för inspektören. Det täpper nog till munnen på honom. Berättade jag förresten att jag har hittat den perfekta axelbandslösa behån till min brudtärneklänning?” Ruby ler stort, nu sitt vanliga muntra jag igen. ”Aquamarinfärgat siden. Den är läcker.” ”Låter fantastiskt!” Jag ställer mig upp och sträcker mig efter kaffe­ brickan. ”Är någon av de här till mig?” ”Jag köpte en flat white åt dig”, säger Annalise missunnsamt. ”Med muskot.”

När jag tar den flämtar Ruby till. ”Poppy! Har du inte hittat ringen än?”

Jag tittar upp och ser att både Annalise och Ruby stirrar på min vänsterhand. ”Nej”, medger jag motvilligt. ”Jag menar, den kommer säkert att dyka upp förr eller senare …” ”Jävlar.” Annalise har lagt handen över munnen. ”Jag trodde att du hade hittat den.” Ruby har en rynka mellan ögonbrynen. ”Jag är säker på att någon sa att du hade hittat den.” ”Nej. Inte än.”

Jag tycker verkligen inte att deras reaktion är särskilt uppmuntrande. Ingen av dem säger ”Oroa dig inte” eller ”Det är sådant som händer”. Båda ser förfärade ut, till och med Ruby. ”Vad tänker du göra då?” Ruby ser fortfarande bekymrad ut. ”Vad sa Magnus?” inflikar Annalise. ”Jag …” Jag dricker en klunk kaffe för att vinna tid. ”Jag har inte sagt det till honom än.” ”Aj då.” Ruby andas ut. ”Hur mycket är den värd?” Typiskt Annalise att ställa alla frågor som jag inte vill tänka på.

54

Nya kontakter.indd 54

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

”En hel del, antagligen. Men så är det ju försäkringen …” Min röst tonar kraftlöst ut. ”När hade du tänkt berätta det för Magnus?” Ruby visar upp sin ogillande min. Jag hatar den minen. Den får mig att känna mig liten och förödmjukad. Som det där hemska tillfället när hon ertappade mig med att utföra ultraljud och sms:a på samma gång.26 Ruby är en person som man automatiskt vill imponera på. ”I kväll. Men ingen av er två har väl sett den?” kan jag inte låta bli att fråga, trots att det är fånigt, som om de plötsligt skulle säga: ”Visst ja, den ligger i min väska!”

Båda två rycker tyst på axlarna, vilket betyder nej. Till och med Annalise ser ut att tycka synd om mig.

Gode Gud. Det här är riktigt illa. * Vid sextiden är det ännu värre. Annalise har googlat på smaragdringar.

Bad jag henne att göra det? Nej. Det gjorde jag inte. Magnus har aldrig berättat för mig vad ringen är värd. Jag frågade honom skämtsamt om det när han första gången satte den på mitt finger, och han skämtade tillbaka och sa att den var ovärderlig, precis som jag var.

Alltihop var så romantiskt och underbart. Vi åt middag på Bluebird, och jag hade inte en aning om att han tänkte fria. Inte en aning.

Hur som helst fick jag aldrig veta vad ringen var värd och ville inte veta det heller. Tyst testar jag nu olika repliker till Magnus som: ”Jaha, men jag insåg inte att den var så värdefull! Du borde ha sagt något!”

Inte för att jag skulle ha mage att säga något sådant. För hur dum är man inte om man inte fattar att en smaragdring som har legat i ett bankfack är värdefull? Inte desto mindre har det känts rätt skönt att inte känna till den exakta siffran.

26 Till mitt försvar var det ett nödfall. Natasha hade gjort slut med sin pojkvän.

Och det var inte precis så att patienten kunde se vad jag gjorde. Men visst, jag vet att det var fel av mig.

55

Nya kontakter.indd 55

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Men nu står Annalise framför mig och viftar med en utskrift av en internetsida hon hittat.27 ”Art déco, smaragd i god kvalitet, med baguetteslipade diamanter”, läser hon högt. ”Uppskattat slutpris: 25 000 pund.”

Va? Mina inälvor förvandlas till gelé. Det kan inte stämma. ”Han skulle aldrig kunna ge mig något så dyrt.” Jag darrar lite på rösten. ”Akademiker är fattiga.” ”Han är inte fattig! Titta bara på hans föräldrars hus! Hans pappa är en kändis! Titta, den här går på trettio lakan.” Hon håller upp ett annat papper. ”Den ser ut precis som din. Tycker du inte det, Ruby?”

Jag vågar inte titta. ”Jag hade aldrig ens tagit av mig den”, tillägger Annalise med höjda ögonbryn, och jag får nästan lust att slå till henne. ”Det var du som ville prova den!” säger jag ursinnigt. ”Om det inte hade varit för dig så hade jag haft den kvar!” ”Nej, det var inte jag!” replikerar hon förnärmat. ”Jag provade den bara när alla andra gjorde det! Den skickades redan runt.” ”Men vems idé var det då?”

Jag har rådbråkat skallen ännu en gång – men om minnesbilderna var dimmiga i går så är det ännu värre i dag.

Jag tänker aldrig mer tro på Poirotdeckarna. Aldrig. Alla vittnen som säger: ”Ja, jag minns att klockan var exakt 15.06, för jag tittade på klockan när jag tog sockertången, och lady Favisham satt helt klart till höger om öppna spisen.”

Struntprat. Ingen har den blekaste aning om var lady Favisham befann sig, men vill inte erkänna det för Poirot. Det är otroligt att han kommer någonvart överhuvudtaget. ”Nu måste jag gå.” Jag vänder mig om innan Annalise retsamt visar upp ännu fler dyra ringar. ”Och berätta det för Magnus?” ”Bröllopsmöte med Lucinda först. Sedan Magnus och hans familj.” ”Du måste berätta vad som händer. Skicka ett sms!” Annalise ryn27 Vilket jag kan slå vad om att hon inte gjorde under lunchpausen. Det är hon som borde utsättas för disciplinförhör.

56

Nya kontakter.indd 56

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

kar pannan. ”Nu kom jag förresten att tänka på en sak, Poppy. Hur kommer det sig att du har bytt mobilnummer?” ”Jaså, det där. Jo, jag gick ut från hotellet för att det inte fanns någon täckning där och jag höll ut mobilen …”

Jag avbryter mig. Vid närmare eftertanke gitter jag inte berätta hela historien om stölden och mobilen i papperskorgen och Sam Roxton.

Den är alldeles för flippad och jag har bara inte ork till det.

I stället rycker jag på axlarna. ”Jag bara … du vet. Blev av med mobilen. Fick en annan. Vi ses i morgon.” ”Lycka till.” Ruby ger mig en snabb kram. ”Messa!” hör jag att Annalise ropar efter mig när jag går ut genom dörren. ”Vi vill bli uppdaterade en gång i timmen!”

Annalise hade passat som fisken i vattnet på offentliga avrättningar. Hon hade stått längst fram, knuffat undan folk för att se yxan ordentligt och tecknat av de blodigaste bitarna för att sedan sätta upp bilderna på byns anslagstavla, om nu någon hade råkat missa vad som hänt.

Eller, typ, vad de nu gjorde innan Facebook fanns. * Jag vet inte varför jag tvunget skulle skynda mig, för Lucinda är försenad som alltid.

I själva verket vet jag inte varför jag överhuvudtaget anlitade en bröllopsarrangör. Men det ser jag till att hålla för mig själv, för Lucinda är en gammal god vän till familjen Tavish och så fort jag nämner henne säger Magnus ”Trivs ni ihop?” med högt, förhoppningsfullt tonläge, som om vi var två utrotningshotade pandor som måste föröka oss med varandra.

Det är inte så att jag inte gillar Lucinda. Det är bara det att hon stressar mig. Hon messar mig hela tiden alla sorters bulletiner om vad hon håller på med och var någonstans, och understryker alltid hur mycket hon anstränger sig för min skull, som när hon skulle hämta servetterna, vilket utvecklade sig till världens epos och tog en hel evighet och resulterade i tre resor till ett tyglager i Walthamstow.

57

Nya kontakter.indd 57

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Och så verkar hennes prioriteringar lite rubbade. Till exempel anlitade hon en dyr ”IT-bröllopsspecialist”, som fixar högteknologiska grejor som till exempel ett sms-system som ger alla gästerna uppdateringar28 och en webbsida där gästerna kan skriva in vad de ska ha på sig för att undvika ”olyckliga sammanträffanden”.29 Men medan hon hade fullt upp med allt det där glömde hon att skicka bekräftelse till cateringfirman vi ville ha, och det var nära att de hoppade av.

Vi ska träffas i lobbyn på Claridge’s – av någon obegriplig anledning älskar Lucinda hotellobbyer. Jag sitter där tålmodigt i tjugo minuter, dricker svagt svart te, önskar att jag hade ställt in mötet och mår allt sämre vid tanken på att träffa Magnus föräldrar. Jag funderar just på om jag faktiskt måste gå in på damernas och kräkas, när hon plötsligt dyker upp med sitt fläktande, korpsvarta hår, Calvin Kleinparfym och sex moodboards under armen. Hennes spetsiga mocka­ taxklackar smäller mot marmorgolvet och den rosa kaschmirkappan böljar bakom henne som ett par vingar.

I hennes släptåg kommer Clemency, hennes ”assistent”. (Om man kan kalla en oavlönad artonåring för assistent. Själv skulle jag kalla det för slavarbete.) Clemency är väldigt snofsigt klädd och väldigt rar och livrädd för Lucinda. Hon hörde av sig när Lucinda annonserade efter en praktikant i The Lady, och förklarar hela tiden för mig att det är fantastiskt att lära sig alla knep direkt av en erfaren yrkesmänni­ ska.30 ”Jaha, nu har jag pratat med prästen. Den biten funkar bara inte.

Den förbaskade predikstolen får stå där den står.” Lucinda slänger sig ner i fåtöljen så att de långa, Josephbyxklädda benen spretar åt alla håll, och tappar taget om moodboarden så att de hamnar på golvet.

28 Som vi aldrig har utnyttjat.

29 Som ingen har skrivit något på.

30 Själv har jag mina dubier om Lucindas så kallade ”erfarenhet”. Alltid när jag frågar henne om andra evenemang som hon har anordnat berättar hon om ett och samma bröllop, som hon också fixade för en kompis, och som omfattade trettio gäster på en restaurang. Men det här nämner jag förstås aldrig för familjen Tavish.

Eller för Clemency. Eller för någon alls.

58

Nya kontakter.indd 58

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

”Jag fattar bara inte varför folk inte kan vara lite mer hjälpsamma. För vad ska vi ta oss till nu? Och cateringfirman har inte ens hört av sig …”

Jag kan knappt koncentrera mig på det hon säger. Med ens önskar jag att jag hade stämt möte med Magnus på egen hand först, så att jag kunde berätta för honom om ringen. Sedan hade vi kunnat möta hans föräldrar tillsammans. Är det för sent? Skulle jag snabbt kunna skicka ett sms till honom på vägen? ”… och jag har fortfarande inte hittat någon trumpetare.” Lucinda andas hastigt ut och håller två målade naglar mot pannan. ”Jag har så mycket att göra. Det är vansinnigt. Vansinnigt. Det hade förstås varit till hjälp om Clemency hade lyckats renskriva agendan”, tillägger hon bitskt.

Stackars Clemency får samma färg som en rödbeta i ansiktet och jag ler medlidsamt mot henne. Det är inte hennes fel att hon är gravt dyslektisk och skrev ”Herrens kön” i stället för ”Herrens bön” så att allt fick göras om från början. ”Det ska nog gå bra!” säger jag uppmuntrande. ”Oroa dig inte!” ”Jag ska säga dig att när det här väl är över måste jag ta in på spa i en vecka. Har du sett hur mina händer ser ut?” Lucinda håller fram dem mot mig. ”Det är stressen!”

Jag fattar inte alls vad hon menar – hennes händer ser fullständigt normala ut. Men jag stirrar lydigt på dem. ”Du ser väl? Förstörda. Och alltihop för ditt bröllops skull, Poppy!

Clemency, beställ en gin och tonic åt mig.” ”Visst. Absolut.” Clemency skuttar ivrigt upp på fötter.

Jag försöker att bortse från min irritation. Lucinda kastar alltid in den sortens små pikar i samtalet: ”Alltihop för bröllopets skull.” ”Bara för din skull, Poppy!” ”Bruden har alltid rätt!”

Ibland låter hon riktigt skarp, vilket jag tycker är rätt märkligt. Det var trots allt inte jag som bad henne att fixa vårt bröllop. Och hon får faktiskt bra betalt. Men jag vill inte säga något, för hon och Magnus är gamla vänner och allting. ”Lucinda, det var en sak jag undrade. Har vi löst bilfrågan än?” frågar jag trevande.

Det uppstår en olycksbådande tystnad. Det är tydligt att ett vre-

59

Nya kontakter.indd 59

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

desutbrott är i antågande, det syns på hur det rycker i hennes näsvingar. Till sist exploderar hon, precis när stackars Clemency kommer tillbaka. ”Men jävla skit. Helvetes … Clemency!” Hon riktar all sin vrede mot den darrande flickan. ”Varför har du inte påmint mig om bilarna?

De måste ha bilar! Vi måste hyra dem!” ”Jag …” Clemency tittar hjälplöst på mig. ”Öh … jag visste inte …” ”Det tar aldrig slut!” Lucinda pratar nästan för sig själv. ”Det kommer alltid något nytt som man måste tänka på. Det är hopplöst. Hur mycket jag än sliter så bara fortsätter det …” ”Men du, ska jag ta hand om bilarna?” säger jag hastigt. ”Det klarar jag säkert av.” ”Vill du det?” Lucinda verkar vakna till liv. ”Vill du verkligen det?

För du vet, jag är bara en person, och jag har ägnat hela veckan åt olika småsaker, alltihop inför ditt bröllop, Poppy …”

Hon ser så sönderstressad ut att jag genast får dåligt samvete. ”Javisst! Inga problem. Jag kollar bara på Gula sidorna.” ”Hur går det med håret, Poppy?” Lucinda riktar plötsligt blicken mot mitt huvud, och jag försöker tyst förmå mitt hår att mycket snabbt växa en centimeter till. ”Rätt bra! Det kommer säkert att passa i chinjongen. Utan tvekan.” Jag försöker låta mer positiv än jag känner mig.

Lucinda har ungefär hundra gånger förklarat för mig hur korttänkt och dumt det var att klippa håret axellångt just när jag skulle förlova mig.31 Hon sa också i brudklänningsbutiken att en vit klänning aldrig skulle fungera mot min bleka hud,32 och att jag i stället borde satsa på limegrönt. På mitt bröllop. Tack och lov ingrep butiksinnehavaren och sa att Lucinda pratade strunt: mitt mörka hår och mina mörka ögon skulle utgöra en vacker kontrast mot den vita klänningen. Så jag valde att tro på henne i stället.

Gin och tonicen kommer och Lucinda tar en rejäl klunk. Jag smut31 Trodde hon att jag var synsk?

32 ”Dödsblek”, som hon kallade den.

60

Nya kontakter.indd 60

2012-05-23 11.31

Nya kontakter

tar vidare på mitt ljumna, svarta te. Stackars lilla Clemency har inte fått något, men det ser ut som om hon försöker bli ett med fåtöljen och undvika all uppmärksamhet. ”Och så … skulle du ta reda på hur det var med konfettin?” til�lägger jag försiktigt. ”Men jag kan göra det också.” Jag backar snabbt när jag ser Lucindas min. ”Och jag ringer prästen.” ”Strålande!” Lucinda andas häftigt ut. ”Det är verkligen snällt av dig!

För jag är bara en person och jag kan inte vara på mer än ett ställe samtidigt …” Hon hejdar sig abrupt när hennes blick landar på min hand. ”Var är din ring, Poppy? Men herregud, har du inte hittat den än?”

När hon höjer blicken ser hon så förstenad ut att jag börjar må illa igen. ”Inte än. Men den dyker snart upp. Det är jag säker på. Hela hotell­ personalen letar …” ”Och du har inte berättat det för Magnus?” ”Jag ska göra det!” Jag sväljer ljudligt. ”Snart.” ”Men är den inte väldigt dyrbart arvegods?” Lucinda spärrar upp sina nötbruna ögon. ”Kommer de inte att bli rasande?”

Vill hon att jag ska få ett nervöst sammanbrott?

Min mobil surrar till och jag tar upp den, tacksam för distraktionen. Magnus har just skickat ett sms som grusar min hemliga förhoppning om att hans föräldrar plötsligt hade fått maginfluensa och blivit tvungna att ställa in sammankomsten: Middag vid 8, hela familjen här, ser fram emot att träffa dig!

”Är det där din nya mobil?” Lucinda skärskådar den kritiskt. ”Fick du mina vidarebefordrade sms?” ”Ja, tack så mycket.” Jag nickar. Bara sisådär trettiofem sms, som nu belamrar inkorgen.

När Lucinda fick veta att jag hade blivit av med min mobil envisades hon med att vidarebefordra samtliga sina senaste sms till mig, så att jag inte ”tappade greppet”. I sanningens namn var det en rätt bra idé. Jag fick Magnus att vidarebefordra sina senaste meddelanden också, och tjejerna på jobbet.

61

Nya kontakter.indd 61

2012-05-23 11.31

Sophie Kinsella

Ned Murdoch, vem det nu är, har också kontaktat Sam till sist.

Jag har hållit ögonen öppna efter hans mejl hela dagen. Jag kastar en flyktig blick på det, men kan inte förstå vad som skulle vara så omvälvande med det. ”Re: Ellertons offert. Hej Sam. Några synpunkter.

Efter vad som framgår i det bifogade dokumentet, bla bla bla …”

Hur som helst är det lika bra att skicka det vidare med detsamma.

Jag trycker på Vidarebefordra och kontrollerar att det har gått iväg.

Sedan skriver jag ett snabbt svar till Magnus. Fingrarna fumlar nervöst.

Fint! Ser fram emot att träffa dina föräldrar!!!! Spännande!!!!

J J J PS Kan vi träffas utanför först? Har något jag vill prata med dig om. Inget särskilt. Puss!

62

Nya kontakter.indd 62

2012-05-23 11.31