En fri fotograf i stan. Lennart Nilsson – ständigt välklädd, ständigt beväpnad med kamera, ständigt på spaning efter nästa bild.
10
på en tusendels sekund. ”Det gäller att ha ögonen med sig för toppbilden kan komma när som helst”, skriver Lennart Nilsson i boken Reportage som kom 1955 och där han berättar om tio års arbete som bildjournalist: ”Att göra reportage är inte att arbeta som regissör efter ett manuskript. Livet självt och allt som händer är manuskript där människorna är skådespelare och sina egna regissörer. Man ändrar inte på livet utan böjer sig ödmjukt och rättar sig efter det för att återge verkligheten.” Han har ofta betonat vikten av att bilderna är äkta och förklarar att man inte får fotografera som man torkar disken varje dag. Ett är säkert – Lennart Nilsson har aldrig tagit några slentrianbilder. Han ser det lilla i det stora – och det stora i det lilla – och ställer frågor som ingen annan ställer. Vad gömmer sig bakom fasaden? Vem utför de farliga jobben? Hur ser det ut i kroppen när ett barn blir till? Han ser både det udda och det typiska och hittar på så sätt ”storyn” som gör att han inte berättar samma historia som de andra fotograferna. Norrmalmstorg eller Spetsbergen kvittar. Lennart Nilsson rör sig hemtamt överallt samtidigt som han lyckas betrakta också det välkända med förundran. Däremot blickar han sällanbakåt. Också ett långt liv är för kort för att man ska ägna tid åt det som varit, har han många gånger sagt. Nästa projekt är den stora utmaningen antingen det är en nyss infångad insekt i hundra tusen gångers förstoring eller en stad som långsamt väcks till liv efter nattens vila. Tretton år gammal flyttade Lennart Nilsson med familjen från Strängnäs och Stockholm blev hans stad. Redan då hägrade fotografyrket. Fadern och en farbror, Artur, som hade fotoaffär i Kristinehamn, hade då invigt honom i mörkrummets hemligheter och det skulle inte dröja länge innan han fick sin första bild publicerad. Dagens Nyheter betalade åtta kronor för bilden av en trafikolycka i Stockholms utkant, att jämföramed de två kronor som den enkla kamera hade kostat som han fick när han var elva. Vid sjutton års ålder gjorde han första reportaget som handlade om en vanlig dag på Hötorget. Det trycktes i Vecko-Revyn och gav nya uppdrag. Ett av dessa gällde en bild av en sjuttonårig Alice Babs och plötsligt var Lennart Nilsson en fotograf att räkna med.
11