Issuu on Google+

Fo to: Lotta Törnroth

”Får han verkligen göra så här? Låta den absolut bästa boken bli avslutning på en serie om tio deckare? … Kjell Eriksson är skickligare än de flesta på att beskriva ett klassamhälle, men denna gång har han överträffat sig själv.”

ISBN 978-91-7037-528-6

Simma i mörker Omslag.indd 1

Det sägs att författare ständigt ­skriver om sig själva, och på ett plan stämmer det. Jag fiskar i mitt inre, ­lodar djup som jag annars inte vill stirra ner i. Jag är tvungen, på ren instinkt. Det var därför jag blev författare. Det låter hög­ tidligt, men intuitivt och mycket omed­ vetet orienterade jag mig mot skrivandet. Bara i text kunde min oro få gå till vila. Jag förstod inte till en början hur den fina mekanism fungerar som i mitt inre tickar på likt ett urs balanshjul, hur oron på ett märkligt stillsamt sätt driver det hela framåt. Det är nästan så att jag kan höra det matta, lite ihåliga ljud som alla goda ur ger ifrån sig. Från maskineriet kommer ord. En sällsam process som ibland kan förnimmas rent fysiskt. En skälvning av förväntan, av förälskelse. På nätterna, väckt av maror, gast­ kramad, ursinnig av ångest, finns ingen nåd. Då är det bara kamp som gäller. På dagarna kan det bli text. Så snillrikt.”

K j e l l E r i k sson

Lotta Olsson i Upsala Nya Tidning om ­Öppen grav

Omslag: Kristoffer Nylén

’’  

Simma i mörker

K jel l Er iksson är författare och trädgårdsmästare. Han är född 1953 i Uppsala och numera bosatt i Barcelona och på den brasilianska ön Itaparica. Kjell Eriksson är mest känd för sin romanserie om Ann Lindell, kriminalpolis i Uppsala. För den första (Den upplysta stigen) fick han Svenska deckarakademins debutpris och den fjärde i serien (Prinses­ san av Burundi) utsågs 2002 till årets bästa svenska deckare. Kjell Erikssons böcker har översatts till elva språk.

egen­före­tagande trädgårdsmästare, expert på rosor och ­perenner och på 1990-talet författare – en rastlös själ som älskade natur, odlande och rotfasthet men drog som en vagabond mellan länder och världsdelar, som längtade efter var­aktig kärlek men ständigt övergav sina kvinnor. Kjell Eriksson är författare till tolv romaner och en reportagebok. Med kriminalserien om Uppsalapolisen Ann Lindell har han vunnit publik och priser och blivit översatt till många språk. Simma i mörker är en självbiografisk berättelse om ett liv som inte har mycket likhet med andra författares. Där ­varje sida brinner av starka känslor. Av trots, klasshat och raseri över världens orättfärdighet, av en ständig pendling mellan självföraktande ångest och obrytbar optimism. Det är en bok som talar till läsaren utan omsvep: ”Varför ska alla vara så städade, tillbakahållna? Realistiska?! Världen är orättvis mot mig och den klass jag kommer ur, har alltid varit, varför skulle jag då vara len i truten?”

K j e l l E r i k sson

växte upp i lärdomens Uppsala men var ­aldrig menad för den akademiska banan. Hans barndomshem låg på Ymergatan i Almtuna, arbetarnas stadsdel. I stället för universitetet gick han i trädgårdsskola, blev anläggningsarbetare, facklig organisa­tör i Lantarbetareförbundet, agitator, vänsteraktivist, K jel l Er iksson

Ordfront

Ordfront   www.ordfront.se

O

Simma i mörker E n sjä lv biogr a f i sk k l a ssr e sa

2012-08-15 17.11


Kjell Eriksson

Simma i mörker

En självbiografisk klassresa

Ordfront Stockholm 2012

Simma i mörker Inlaga.indd 3

2012-08-15 11.14


Till minne av Sylvester och Gunhild

Kjell Eriksson: Simma i mörker Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se  forlaget@ordfront.se © Kjell Eriksson 2012 Grafisk formgivning: Kristoffer Nylén Författarfoto: Lotta Törnroth Tryck: Scandbook, Smedjebacken 2012 ISBN 978-91-7037-528-6

Simma i mörker Inlaga.indd 4

2012-08-15 11.14


Skåne mars 1976 En idealbild. Platsen är landsbygd i nordvästra Skåne. Tidpunkten är vårvintern 1976. Idealisten är tjugotvå år, på det tjugotredje. Han är agitator och står på ett gårdstun. En kvarn hörs, ett ilsket, vinande ljud. På distans brummandet från landsvägen. Han ser sig omkring. Landskapet ligger öde. Det ser tröstlöst ut. Vindpinat på ett filmiskt vis. Det kunde vara den italienska södern, en rumänsk bondby, där bara förtvivlan råder, ett blåshål i Mellanvästern, där trötta Okies försöker hålla hungern och banken borta, ett kargt Irland med missväxt, eller ja, var som helst, där landskapet är med och bestämmer vilken film som ska spelas in. Det kunde vara trettiotal, men det är, som sagt, 1976. Vilken film skulle kunna spelas in här? En Ivar Lo Johansson-bild. Jan Fridegård och Moa Martinson med för delen, men mest Ivar Lo. Gårdstun. Idealist på gårdstun, besökaren, som ska bringa något av upplysningens ljus till denna gudsförgätna fläck, en instucken knappnål på en agitationskarta. Han är utsänd av Förbundet. Det är en svingård, ekonomibyggnaderna talar sitt eget språk, och det känns på lukten. Arbetsgivaren heter Jönsson och är också ett svin. Typiskt nog. Det skulle inte vara en idealbild om Jönsson vore en hygglig prick. Lägg därtill en man i yngre medelåldern, lantarbetaren, eller, för att understryka idealbilden, jordproletären, som i hela sitt väsen hukar. Den krökta ryggen, de sluttande axlarna och det fina damm som ligger över scenen, samt det silande ljuset som bara fläckvis förmår genomtränga de säkerligen aldrig rengjorda fönsterglasen. Allt bränner sig fast på agitatorns näthinnor det ögonblick han tvekar, innan han sträcker ut handen och mycket lätt rör vid lantarbetarens axel. Denne vänder sig hastigt om. Mannen mal foder. Han slår av kvarnen, och jag skymtar för ett ögonblick en gnutta irritation, han kanske blev skrämd av mitt plötsliga uppdykande och den oväntade beröringen. Jag stör ho5

Simma i mörker Inlaga.indd 5

2012-08-15 11.14


nom säkert, det är sen fredagseftermiddag och då vill man göra klart. Det uppfordrande kvarnljudet sjunker undan, det blir helt stilla, vi lyssnar båda till tystnaden innan mannen pekar ner mot mangårdsbyggnaden som skymtar mellan några välvuxna och sakkunnigt beskurna träd. Jag ser säkert osäker ut, lantarbetaren yttrar det första ordet och det blir »Jönsson«. »Är du anställd på gården?« Han nickar. Hukande. Vaksamt. Han ser mot kvarnen, drar med handen, nästan längtansfullt, över en dammig plåt, som om den vore en allierad, en älskad. Jag är en inträngling, visserligen löjligt ung och »stockholmare«, men han anar faran. En främmande för aldrig något gott med sig. Trubbel, tänker han säkert. »Då är det dig jag vill prata med.« Nu är det uppenbart. Trubbel. Jag presenterar mig. »Fackföreningen«, säger han och det ser ut som han tar en munsbit av ordet, smakar på det. Det är dubbelt, det ser jag omedelbart, »förening« smakar både sött och surt. »Kan vi slå oss ner och prata?« Han rådgör med sig själv några sekunder, det är nu det hela avgörs, jag har sett det många gånger under min månadslånga agitationsresa. »Vi går hem«, säger han, med en oväntad beslutsamhet och skärpa. Han tar täten. Han sätter av med snabba steg utan att se sig om. Vi yttrar ingenting under den korta promenaden. Och inte mig emot. Jag hinner värdera situationen. För några ögonblick ångrar jag att jag svängde upp mot gården, jag kunde med gott samvete ha ilat vidare ner mot Malmö och befrielsen. En månad i fält, varav den senaste veckan i Skåne, hade tagit på mina krafter. Jag hade gjort mitt bästa, även om summeringen skulle visa att resultatet inte varit så strålande. Det finns en superagitator, jag jämför mig med honom. Å andra sidan är han mer erfaren och rör sig enbart i sin egen räjong, som är Västergötland. Men samtidigt anar jag att mannen framför mig har något att berätta. Det var någonting i hans uppenbarelse, hans sätt att se på mig, eller snarare, hans välutvecklade talang att undvika en 6

Simma i mörker Inlaga.indd 6

2012-08-15 11.14


mer öppen kontakt, som fick mig att skärpa sinnena, lystra som efter ett byte. Han bor helt nära i en tjänstebostad så typisk att den framstår som sinnebilden för en svensk lantarbetares bostad. Röd stuga med vita knutar, stenfot i granit, av ålder patinerat tegeltak, ­entré på långsidan, troligen byggd på trettiotalet, några fruktträd, kanske syrenbuskar, men annars inga överdrivna anläggningar. En gammal nermonterad vävstol, en sådan man får för en billig penning på bonnauktioner, blockerar halva hallen. Jag får intrycket att den stått där ett bra tag. Mannen tar sig förbi hindret med en van rörelse, liksom glider in i det slitna köket. Bords­skivan är full med smulor och andra rester av ett par olika måltider. På spisen står ett antal kastruller staplade på varandra. En katt slinker ut när jag stiger in. Vi slår oss ner vid köksbordet. Han frågar inte om jag vill ha kaffe, och det hade jag inte förväntat mig. »Är du gift?« Mannen nickar. Han ser oändligt sorgsen ut. Den raska promenaden från gården till bostaden tycks ha tömt honom på all energi. Han gungar till, ser än mer sliten ut i det ruffiga köket, jagad, trots att han befinner sig på hemmaplan. Jag ställer några frågor, uppvärmning, försök att skapa kontakt. Han svarar fåordigt. Med tanke på drivan av skor i hallen måste det finnas barn i huset. Jodå, sju stycken. Var är alla barnen? Men jag vill inte verka näsvis och släpper det hela. När jag kommer in på arbetstider, löner och hyran, tystnar han så gott som helt. Luften blir tyngre i köket. Jag försöker beräkna hans ålder. Kanske fyrtiofem, kanske något yngre. Han skulle kunna vara min far. Jag skulle kunna vara hans äldste son. »Hur länge har du varit på gården?« »Två år.« Han suckar, griper en flugsmälla och måttar några slag mot fönstret, men missar, trots att flugorna ser ut att vara de lojaste som någonsin uppträtt i ett lantarbetarkök. »Semester då, hur är det med det?« Då kommer äntligen en reaktion. Kanske just den frågan, att vara fri, om än bara för några veckor, har varit en källa till dis7

Simma i mörker Inlaga.indd 7

2012-08-15 11.14


kussion i familjen. Mannen stirrar med ett hånfullt leende ner i bordsskivan. »Fyrtio dagar«, spottar han fram, »fyrtio dagar har jag varit ledig«. Han griper på nytt flugsmällan och nu missar han inte. En fluga dansar runt på fönsterbrädan innan den slutgiltigt ger upp sitt flugliv. Jag blir på ett märkligt sätt upprörd, måste han döda flugor medan vi pratar? Kan han inte se på mig istället? Det visar sig att trettio av »semesterdagarna« har varit sjukdagar. Då har de två äldsta sönerna, fjorton och elva, skött svinstallet. Femtio modersuggor. Idealisten kan bara ana hur mycket arbete det är. Det är en betryckt och förtryckt man som inte kan se något ljus någonstans. Jag behöver inte ens lyssna på hans berättelse, det räcker med att iaktta hans kropp, hukandet, och självföraktet som rinner som en bitter ström över den fläckiga vaxduken. Han drar en hand genom håret. Det ger honom en än mer vilsen uppsyn. De spretiga testarna sticker åt alla håll. Ingen fastställd lön, ingen fastställd hyra, inget fastställt schema. Det enda som är fast är suggornas grisande och mannens slit. »Om lördagarna går jag upp till Jönsson och får en slant«, säger han. Slant? Det är trettio år sedan statarsystemet avskaffades, men budskapet har inte trängt fram till denna trakt, till denna Jönssongård. Det sekelgamla jordproletära lunkandet fortsätter. Jag stirrar ut genom fönstret, för ett tag oförmögen att fortsätta. Ett flygplan dekorerar den stålblåa himlen med en gräddig svans. Jag förstår snabbt att det inte enbart handlar om arbetet, snarare är det hela livs- och familjesituationen. Hans fru är sjuk, inlagd på S:t Lars i Lund, efter ett missfall som gått åt sinnet. Preventivmedel, tänker jag, du har ju redan en radda ungar. Jag vill skälla ut karljäveln. Det är klart hon hamnar på hispan. I en timme argumenterar jag, bönfaller, vädjar, hotar, gör allt för att han åtminstone ska kika på ansökningshandlingen jag lagt fram på bordet. Han ser inte åt pappret. Obeslutsamheten ligger som en grå starrhinna över hans flackande ögon. Så plötsligt en rörelse i hallen. En ung grabb står lutad mot 8

Simma i mörker Inlaga.indd 8

2012-08-15 11.14


dörrposten med en väska över axeln. Jag har i min agitationsiver inte hört honom komma hem. Det måste vara den äldste sonen. Jag fortsätter mina övertalningsförsök, medveten om att jag inte har mycket att komma med om inte svinskötaren blir med i facket. Jag märker att jag har pojkens uppmärksamhet, vrider på kroppen, försöker få honom delaktig, söker hans blick. Vad han måste jämföra, med andra liv, med sina klasskamraters liv. Han kanske har kompisar vars föräldrar arbetar på pappersbruket i Klippan? Hur mycket förstår han av det jag pratar om? Vet han vad en fackförening är? Jag blir allt mer uppgiven, argumenten har upprepats flera gånger. Jag stirrar modlöst på de noteringar jag gjort, det är säkert femton punkter där lagar och avtal har åsidosatts. Plötsligt hörs en duns. Pojken har släppt axelväskan mot golvet. Hela hans gestalt vittnar om de motstridiga känslor som kämpar i hans kropp. Han stirrar på sin far. Det vita arket på bordet lyser. Flugorna surrar i fönstret. »Gå med! Gå med, farsan!« Sonens ord kommer oväntat kraftfullt och är som piskrapp som träffar fadern med full kraft. De ser på varandra, lantarbetaren och hans son, och jag anar att det var länge sedan de såg in i varandras ögon på det viset, om de ens någonsin gjort det tidigare. Det dröjer några sekunder. Ingen förmår säga något. Pojken sväljer. Det formligen sprakar i köket av energi. Jag är tvungen att blunda för ett ögonblick. Så vänder sig pojken om och försvinner med snabba kliv uppför trappan till övervåningen. Bara väskan står kvar vid dörrposten, som en påminnelse och ett tyst vittne. Fadern ser mest förvirrad ut. Så grips han av något som jag bara kan ana de materiella och psykologiska orsakerna till. Han reser sig, med vulkanisk kraft reser han sig, stolen skjuts bakåt, faller över ända, han lutar sig över bordet, drar åt sig ansökningshandlingen, griper pennan och rafsar ner sin namnteckning. En explosion som tar ett par sekunder under det att han transformeras till en annan människa. En människa som fattar pennan och slänger ner några kråkfötter. Sedan återtar hans ansikte den betryckta minen. Han slänger 9

Simma i mörker Inlaga.indd 9

2012-08-15 11.14


ifrån sig pennan som den vore glödhet. Det är bara den snabba andningen som vittnar om det oerhörda i hans handling. Han har gått med. Svinskötaren och hans son. Agitatorn, fackföreningsmannen, den unge revolutionären. Proletären som reser sig. Idealbilden. Det krampade inom mig. Den förlösning, för att inte säga utlösning, som jag fått bevittna rymde så mycket av det som jag sedan barnsben drömt om. Frihet från förtryck. Eller åtminstone upprorsungen, genstörtigheten. Kökets trånga och kvava rymd sprängdes. Världen gjorde entré. Jag samlar samman pappren, stuvar ner dem i min väska. »Nu går vi upp till Jönsson«, säger jag med en röst som plötsligt flöjtar till. Svinskötaren nickar. Jag ser att han skakar, som av köld. Jag trycker in ringknappen på den jönssonska dörren, en klang­ serie spelas upp där innanför, det låter helt främmande, nästan obscent. Det har börjat skymma. Ytterbelysningen tänds. Dörren slås upp. Jag presenterar mig. Svinskötaren står bakom min rygg. Jag är segerviss. Nu djävlar, nu slår vi dom! Som när Edsbyn eller SAIK leder med ett par mål på Studan och är över­tygade om att åka hem med segern, men då hemmalaget trampar igång en formidabel Sirius-kvart. Nu tar vi dom! Jag minns Alfberg, Agne­sten och Askis, de tre A:na, Svensson, Hedin, Pohjanen och alla de andra, med Matz-Allan och Fredin som lås bakåt. »Solla« Jonsson i målet. »Jag ser i mina papper att ni är organiserad i SLA och då vet ni ju vad avtalet säger, eller hur?« Jag hämtar knappt andan innan jag fortsätter. »Ni har en tvist på halsen nu. En riktigt rejäl tvist på många punkter. Jag kommer att överlämna det hela till ombudsmannakontoret i Malmö.« Jönsson synar mig. Grisögon. En snabb värdering. Ler han? Så tar han ett steg framåt, skjuter mig ovarsamt åt sidan, hugger tag i sin arbetares overallsbröst, nästan lyfter honom från marken. Han är kraftfull och lantarbetaren ser än ömkligare ut där han viljelöst dinglar i sin husbondes grepp. 10

Simma i mörker Inlaga.indd 10

2012-08-15 11.14


»Är det här tacken?!« skriker Jönsson. »Är det här tacken?!! Jag låter dig bo här gratis. Du, din tokiga kärring och alla ungar. Jag tar hand om er. Så drar du hit facket! Facket!! Men det ska vi bli två om. Din otacksamma jävel!« Hans vrede är monumental. Han har förråtts. Han fortsätter att ruska svinskötaren som stirrar på sin arbetsgivares gapande käft. Jag sträcker ut en hand i ett lamt och halvhjärtat försök att ingripa. Så sliter sig svinskötaren oväntat loss. Först ingenting, han bara grimaserar, armarna vevar, händerna gestikulerar, som om han har förstummats. Men så kommer det: ett skri så att det ekar mellan byggnaderna. Några svarta fåglar lyfter från ett gårdsträd och flaxar oroligt iväg. Tårarna rinner över hans ansikte. Han snörvlar. Inga ord, bara ett slags vrål. Ett besinningslöst vrål. Jag har aldrig hört något liknande. Jönsson stirrar, slår ut med armarna, vänder sig mot mig och rycker på axlarna. Jag tänker: nu är saken förlorad, nu backar han. Av detta kan bara bli en katastrof. I den stunden hatar jag Skåne. Jag hatar Klippan och Jönsson. Alla Jönsson. Alla djävlar som står på sina egendomar. Ja, just det, jag hatar egendomsägarna. Jag hatar sossarna, som slarvat bort allt, »från mörkret stiga vi mot ljuset …«, jo pyttsan! Fy fan, vad jag hatar. Men min nyvunne förbundskamrat backar inte. Vrålet övergår till en enda mening som han upprepar gång på gång: »Jag har gått med i facket. Jag har gått med i facket. Jag har gått med i facket.« Det finns ett stråk av vansinne, allas vårt vansinne, i denna kulna marsdag på ett tun med tre män, varav den ene skriker ut all sin smärta i en gigantisk primalskrikslåda som är Skåne. Han står fast. Idealbilden håller. Ivar Lo ler på sin Bastugata. Jag förstår säkert inte allt, jag är ändock bara tjugotvå år gammal. Men smärtan känner jag igen, underordningens smärta. Den har jag känt, iakttagit, varit uppmärksam på, sedan barnsben. Jag håller upp bilden framför mig, synar vad som hände för trettio­ fem år sen. Det var så här det gick till. Realism in i minsta smula, 11

Simma i mörker Inlaga.indd 11

2012-08-15 11.14


in i minsta lojt surrande fluga. Vrålet fanns där. Den slöa blicken som så hastigt skiftar till något annat. Här formades en del av mig. Mycket var grundlagt, det mesta kan man våga påstå, men svinskötarens plåga blev avgörande. På en sketen Skånegård cementerades grunden till vad som skulle bli jag. Överbyggnaden har vacklat många gånger, och grunden har fått, som allt av ålder, djupa sprickor. Men den håller. Det finns stunder då jag önskat att grunden skulle smulas sönder av trycket utifrån, det ska jag erkänna. Men då har jag antingen varit kraftigt berusad eller tokig i största allmänhet. Då är det lätt att förneka fundamenten, en slags besvärjelse, en näst intill schamanisk reaktion på en ohållbar situation. Vid mina sinnens fulla bruk, hur långt det nu räcker, så förblir jag den där idealistiska killen på tjugotvå år. Ännu. Ännu nu. På väg från Klippan var jag tvungen att köra in den gamla Saaben till vägkanten. Jag skakade. Jag grät. Jag håller upp bilden. Jag vill fortfarande vara den där tjugotvååringen, revolutionären. Det är inte lätt. Handen darrar. Minnena överfaller. Jag ser lantarbetaren och hans son framför mig. Jag vill vara! Jag vill spränga alla rymder. Alla slitna kök. Jag vill höra lantarbetarnas son upprepa, gång på gång: Gå med. Gå med, farsan. Det slår mig nu, tretusen år senare, att det var där, på den många gånger tröstlösa agitationsturnén, som jag finslipade min förmåga att vara ensam.

Simma i mörker Inlaga.indd 12

2012-08-15 11.14


Ymergatan Jag är deckarförfattare. Så sägs det. Och det kan jag inte neka till, efter ett förfärande antal kriminalromaner. Deckarförfattare. Och trädgårdsanläggningsarbetare, och sedermera trädgårdsmästare. Efter ett förfärande antal år på anlägg runt om i Uppland och i Södra Vätterbygden. Det som lurade in mig i den branschen var en kombination av farsans vurm för synonymer, Solan, som var expedit på Beda Fundells mjölk- och brödbutik i hörnet Väderkvarnsgatan och Ymergatan, och så vaktmästare Tages begränsade kunskaper i latin. Allt är en historia om min barndoms gata. Det börjar ju alltid någonstans, i mitt fall Uppsala, på Ymergatan, i ett folkhemskt område, Almtuna. I den ena änden, längst upp mot Salagatan låg »Port Arthur«, en tung tegelkloss byggd för järnvägens arbetare i 1900-talets början, i den andra ett så kallat barnrikehus, men framförallt dominerades gatan av bostadsrätter byggda för den skötsamma arbetarklassen. Och så butiker. Inom fem, tio minuters gångavstånd fanns ett par Konsumaffärer, där fanns Ekdahls i hörnet av S:t Göransgatan, Haages på Torkelsgatan, Brodds vid Törnlundsplan, ett par mjölk- och brödbutiker, och då har jag säkert glömt någon. Alla hus var i själva verket barnrika. Någon nämnde att det enbart i mitt hus fanns 150 barn upp till femton år. Jag misstrodde uppgiften ända tills jag själv började räkna efter hur många som bodde bara i F-porten och genast kom upp i ett tjugofemtal ungar. Huset där jag växte upp tillhörde bostadsrättsföreningen HSB 18 Liljan, med 88 lägenheter fördelade på två hus på Ymergatan 17 respektive Torkelsgatan 2, kallad »2:an«. Överklassen i föreningen bestod av en fanjunkare, en Konsumföreståndare och en bil­skole­ lärare. En missionär fanns också, liksom Sveriges skickligaste vibra­ fonist, några galna kärringar, en före detta brottare, en smått förvirrad före detta bandymålvakt, en frimärkssamlare, ett antal balter. Där fanns också en georgisk bolsjevik, ­Sourène Erzinkian, född i 13

Simma i mörker Inlaga.indd 13

2012-08-15 11.14


Tiflis, som 1930 flydde från Sovjetryssland till Finland efter att ha förskingrat oljepengar på 1920-talet, för att sedan ragga upp Göta Fjäll, en ung postkassörska i Helsingfors, och med henne dra till Sverige. Under alla år mörkade han sin historia för Göta, fick det att framstå som en politisk fråga, när det i själva verket var sjaskigt fiffel. Det var först efter hans död sanningen kröp fram, då det gjordes en dokumentärfilm om denna märkliga historia. I huset fanns också en tjuvaktig brödratrio i D -porten, Märta som kom att betyda så mycket för mig bodde i E-uppgången, i 2:an fanns Wallströms talande kungspudel, en elektriker som däremot inte sa många ord, den nämnde vaktisen Tage, en snickare med en ibland något förvirrad fru som oroade sig för att mannen hade ett ojämnt registreringsnummer på sin cykel, en korvgubbe med låda på magen, ett antal skol- och klasskamrater, två trumpetare, »dövstummens«, en televerkare, en damfrisörska, en medlem i ett popband, som hamnade på Tio i topp med Carol, min mormor och morfar (den senare minns jag bara som en skugga), och en hoper människor till. Den absoluta majoriteten var socialdemokrater, den ende aktive kommunisten, en liten seg gubbe vid namn Sundström, delade ut valsedlar för Partiet. Han såg alltid sammanbiten ut, precis som en kommunist ska göra. Så såg det ut, i hus efter hus. Där fanns inga plaskdammar och nätta små skulpturer, sådana som man senare anlade i områden som Salabackar och Tunabackar. Däremot fanns en kyrka. Den byggdes i slutet av 1950-talet, då vi skulle kristnas. Klockorna dinglade och donglade, den stora med budskapet »Vi lova dig, o store Gud. Med makt och ära går ditt bud.« Varvid den lilla tog vid med: »Lover Gud i himmelshöjd! Varje själ till honom böjd.« Jag avskydde kyrkan, inte bara för klockornas oväsen, utan för att det ingick i gårdens mytologi att man så skulle göra, kyrkan hade nämligen byggts på en bra tomt, där allehanda bollsporter kunde utövas. Trots detta konfirmerade jag mig för pastor Westerlund, som också hade döpt mig i Liljanssalen och vars äldste son senare också skulle skriva deckare. Jag var oblyg och hade stark stämma och fick därför på konfirmationsdagen läsa Dagens epistel. Min 14

Simma i mörker Inlaga.indd 14

2012-08-15 11.14


gammeldags fromma farmor var övertygad om att jag skulle bli komminister. I stället blev jag kommunist. Gårdarna var generöst tilltagna, med gräsmattor och lekplatser, dominerande trädslag var lönn, men det fanns även pil, björk och prydnadsapel, häckarna i kvarteret var bukettspirea och hagtorn, i rabatterna mycket dagliljor och Sedum. Grönmålade, låga avvisarräcken och cykelställ, mängder av dem. Under min barndom låste ingen cyklarna. Det var få som ägde en bil. Farsan åkte moped en bit in på sextiotalet, innan han tog körkort och köpte en bil för tusen kronor. Jag minns premiärturen, den gick på småvägar i Årsta och Vaksala socken. Att kryssa bland stadens gator var kanske för vågat. Det måste ha varit en härlig känsla för mina föräldrar, den frihet bilen gav, trots att det bara var en skruttig, trecylindrig DKW Special som det regnade in i. Det fanns en tanke bakom HSB 18 Liljan, liksom de övriga föreningarna i området. En ideologi. Att tänka sig bostadsbyggande som en ideologisk handling framstår i idag som smått absurt, men då fanns en tanke och en plan. I den ingick bland annat morsan och farsan. Det var i själva verket de, tillsammans med en massa andra, som bar fram planen. Inget sovjetryskt med andra ord, utan ren och skär humanism och längtan. Omtänksamhet. Var det en paradisisk tillvaro på Ymergatan under 1950-talet? Ja, i vissa avseenden. Det kunde min morsa, liksom många andra morsor, ha intygat. Rinnande kallt och varmt vatten, en halvautomatisk tvättmaskin och mangelrum i källaren istället för klapptvätt på en brygga eller i bykkar. Värme i elementen och skapligt isolerade fönster, soffgrupp i vardagsrummet, stringhylla på väggen, kylskåp i köket och en vattenklosett på toaletten. För min föräldra­ generation var det lyx. För min farmor, uppvuxen i en enkammar­ stuga i Rasbo, dotter till en indelt soldat, framstod denna modernitet som smått overklig. Varma människor i uppvärmda hus, mat på borden (inget överflöd, men ingen gnagande hunger) och en brevlåda där det damp ner små meddelanden, kanske om en julgransplundring i Folkets hus, ett röstkort eller kallelse till ett möte. Inte så ofta reklam. Inom gångavstånd fanns också Österängens idrottsplats, med 15

Simma i mörker Inlaga.indd 15

2012-08-15 11.14


löparbana, höjdhoppsgrop och kulstötningsring. För vintersport fanns Fålhagens IP, med hockeyrink och bandyplan, då i full storlek. Där hängde vi så gott som varje vinterkväll, då det var spolad is. Det var bandy som gällde, men jag var med och bildade en hockeyklubb som fick namnet Ymerpojkarna. Jag stod i mål. Vi förlorade för det mesta stort. Jag blev inte heller långvarig på rinken. Spelade jag en eller två matcher? Det fanns två skolor i närheten, Almtunaskolan och Vaksalaskolan, där jag gick i nio år. De tre sista åren upplevde jag skolan som ett fängelse.

Simma i mörker Inlaga.indd 16

2012-08-15 11.14


En delad stad Länge rörde vi oss inom ett mycket begränsat område. Det var Almtuna och Fålhagen, ibland Petterslund och kanske Kvarngärdet, sällan längre än så. Salabackar framstod som avlägset, för att inte tala om Svartbäcken och Tunabackar. Till stadsdelen Eriksberg kom jag första gången som sjuttonåring. Den låg i och för sig nära Ekeby bruk, där min farfar och farmor bodde när jag var liten och där faster Hildur och den ingifta farbror Siwert bodde på Karlsrogatan, i backen ovanför plåthuset, dit vi tog buss nummer 6, den sista linjen som avskaffade konduktör. Det var i princip de enda resor som förde mig över till den västra sidan av Fyris­ån. Och så promenaden varje skolavslutning till universitetets aula, men det räknades inte. Det var en marsch in i fiendeland. Det »fina« Uppsala, det som räknades, som fanns på foton som skulle illustrera staden, som förekom i litteraturen och i konsten var i flera avseenden ett främmande territorium. Där var aulan, universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, ståtande på krönet av Carolinabacken och granne med det senmedeltida slottet. Även det sakrala Uppsala fanns samlat i väster med domkyrkan, Helga trefaldighetskyrkan (som ibland kallades Bondkyrko) och ärkebiskopssätet. Studenterna bodde även de på västra sidan. Deras nationer låg alla där, förutom Gotlands. Till dessa hade ingen av oss, eller egentligen ingen vi kände, tillträde. Det fodrades studentlegitimation och gör så än. Jag kan inte minnas att det i min barndom egentligen talades om det andra Uppsala. Det fanns ju där, så klart, men när ingen i ens omgivning hade universitetet som arbetsplats eller referens i vardagen, så framstod det som näst intill obefintligt. Farsan kallade i sin ungdom studenter för »skånkar«. Ursprunget till begreppet var ett förklenande namn som gavs till värnpliktiga befäl under andra världskrigets beredskapstid. Det var ju alltid »studerat folk« som blev befäl. 17

Simma i mörker Inlaga.indd 17

2012-08-15 11.14


De som studerade tillhörde en annan stam, den uppfattningen bibringades man, för det mesta omedvetet, som barn i 1950–60-talens Uppsala. Det var först den kraftfulla utbyggnaden av universiteten under 1960-talet som förändrade bilden något. Arbetarklassens barn fick på ett helt annat sätt än tidigare tillträde till högre utbildning, det var helt enkelt nödvändigt. Överklassens ungar räckte inte längre till för att fylla den offentliga sektorns och industrins behov. Jag var kanske sexton, sjutton år innan jag upplevde mösspåtagningen den 30 april i levande livet. Denna betraktades annars som en riksangelägenhet. Gösta Knutsson, Pelle Svanslös skapare, stod på en balkong på Drottninggatan och refererade direkt i radion. Exakt klockan tre höjde universitetsrektorn handen och gav därmed tecknet att det var fritt fram att rusa nerför Carolinabacken. Denna för studenter och det »lärda Uppsala« så centrala och symboltyngda våraktivitet, var för oss av noll och intet värde. Jo, jag minns tidiga morgnar dagen därpå, första maj, då vi från den östra delen sökte oss över ån för att samla tompavor, som vi sedan kunde få en slant för på Uno Lantz skrotupplag i hörnet Strandbodgatan Kungsgatan, mitt emot Lindvalls kafferosteri. Så någon nytta hade vi av studenternas firande. Jag skriver »oss« och »vi«, men självfallet fanns det säkert de från Ymergatan och Almtuna, Salabackar, Petterslund och andra proletära områden, som deltog i en eller annan form, som studenter eller åskådare. Men de tidiga klassresenärerna var undantag. Men själv var jag totalt likgiltig inför firandet den sista april. Normalt sett undvek man centrala stan, i alla fall dess västra delar, denna dag. Men en gång råkade jag av förbiseende ta fel väg och fastnade i ett hav av vitmössor. Jag minns att jag såg mig runt i denna folkfest med för mig klara inslag av apartheid och tänkte den djupt orättfärdiga tanken: »dom har kul också dom djävlarna.« Min arbetskompis Prellen berättade att när han kom hem till Studentvägen på eftermiddagen en sista april iklädd anläggarens arbetskläder blev han grovt mobbad av sina grannar. De hade säkert på traditionellt vis inlett sitt firande redan på morgonen med champagnefrukost, följt av sillunch och fortsatt supande och 18

Simma i mörker Inlaga.indd 18

2012-08-15 11.14


var kanske därför mer frispråkiga än vanligt. Prellen bodde kvar i studentområdet trots att han klivit av sina teologistudier och i stället börjat arbeta i min handelsträdgård. För honom blev det en tankeställare som ledde till att han såg på sina tidigare studiekamrater med nya ögon. Han kom också att få upptäcka ett annat Uppsala när vi besökte områden som han, trots många år i stan, aldrig satt sin fot i. Än i dag lever studenterna i mångt och mycket som i ett reservat. Prellen hade tagit sig över reservatsgränsen. Han kom helt enkelt ut till plantskolan i Ulva och sökte jobb, och när jag frågade vad han sysslat med tidigare, så anförde han som meriter fem års säsongsarbete som skogsplanterare i trakterna av Härnösand och lika många års studier av teologi. Han fick jobbet direkt. Vi, det vill säga jag, Maritha, Helena och Helen, behövde en teolog. Han blev en utmärkt trädgårdsarbetare och vän.

Simma i mörker Inlaga.indd 19

2012-08-15 11.14


Ymergatans storhet När jag tänker på Almtuna som uppväxtmiljö ser jag med misstro och skräck på dagens planer. Var det en illusion, denna framtidstro, dessa stegvisa förbättringar? Ja, delvis, för den byggde på en ständigt växande ekonomi som bland annat förutsatte avfolkning av landsbygden, en ökad arbetstakt inom industrin med ackordshets och tidsstudier, DDT och PCB i våra marker, rovdrift av ändliga naturtillgångar, kommersialisering av snart sagt alla skrymslen av våra liv. En ekonomi som vi nu ser inte är möjlig. Men planen förutsatte och inrymde ett mått av solidaritet. Det var däri storheten låg. Det är därför sossarna nu tappar folkligt stöd, med sådana som Persson, Nuder, Sahlin, Bodström och annat patrask, som sålt ut planen för en kopparslant till det nya arbetarpartiet. Har jag blivit nån slags gråsosse, som drömmer om svunna dagar och inte förstår att vi lever i en annan tid? Ja, och nej. Jag kan förenas med de sossar som förundrat skakar på huvudena över hur rörelsen utvecklats, eller snarare avvecklats. Men, och här kommer nejet, för att vända skutan krävs det inte mer sosseri, utan mer revolt. Nya tankar som i själva verket ansluter till gamla, väl kända. Idéer som en gång fick min farfar att organisera sig i Kakelugnsmakarnas fackförening 1899, idéer som bars fram av Uppsalas arbetarrörelse, om än under träta mellan de olika grenarna. Det är därför jag vill vara den där revolutionära 22-åringen. Jag var då, trots revolutionsromantiken, i praktiken en strävsam reformist som ville revolutionera världen. Det är därför jag gillar ungdomliga uppror. Bara inte den där djurrättsmaffian, som bränner slakteribilar och släpper ut minkar, eller så kallade anti-fascister som slår sönder skyltfönster på sin väg till den totala politiska bankrutten.

20

Simma i mörker Inlaga.indd 20

2012-08-15 11.14


Farsan Min far jobbade på järnvägen. Statens Järnvägar. Han inledde sin karriär som extra stationskarl krigsåret 1944 och blev ordinarie den 1 januari 1946. Han kom att arbeta där i hela sitt liv. Han dog i princip på jobbet, segnade ner under en lunch och transporterades till sjukhuset med en hjärnblödning som var så pass kraftig att ingen väg tillbaka fanns. Min far hade estetiska böjelser. Han tecknade och målade mycket bra, skrev med prydlig handstil verser (nästan enbart i gästböcker), skulpterade i trä, reparerade klockor, byggde leksaker, fick ett hedersomnämnande i »SM i händighet« 1952 (han deltog med en miniatyrlastbil) och, inte minst, konstruerade korsord. Det blev under årens lopp mängder av dem, för diverse tidningar. En stillsam man utan större åthävor, en man som inte stack ut tror jag man kan säga utan att ta äran av honom eller förminska hans betydelse. Han var förtroendeman i facket, Järnvägsmannaförbundet, senare Statsanställdes Förbund, och aktiv i bostadsrättsföreningen, varje månad kom det hem ett antal »farbröder« och avhöll möte. Det var Sjöberg, Flood, Bulan och några till. Han var en skötsam arbetare, son till en annan skötsam arbetare, Johan Eriksson, som arbetade i 62 år (1892–1954) på Uppsala Ekeby och var urtypen för det plikttrogna proletariatet, de som faktiskt byggde landet. Han började på bruket som tolvåring. Han slutade när han var 74 år, säkert lite butter över att ha fått gå i förtid. Dessutom var det ekonomiskt ofördelaktigt. Bruket betalade sina trotjänare en så låg pension att många var tvungna att arbeta långt efter pensionsåldern. Min faster Hildur började på bruket som hantlangerska den 31 maj 1920, ännu inte fyllda fjorton år. Arbetstiden var 7–17, med två raster inlagda, 8.30–9.00 och 13.00–14.00. Hon vägde då 50,2 kilo. Det vet jag eftersom alla som började på bruket vägdes in. Ett och ett halvt år senare hade hon avancerat till glasyrarbeter21

Simma i mörker Inlaga.indd 21

2012-08-15 11.14


ska. Där arbetade hon sedan till 1962, förutom ett par månader då hon i samband med en arbetskonflikt var på Karamell- och chokladfabriken Sonja på Svartbäcksgatan. Jag vill gärna tro att hon under den tiden smällde i sig lite choklad och gick upp några hekto. När hon slutade blev det en artikel på första sidan i Upsala Nya Tidning, far och dotter med mer än hundra år tillsammans på arbetsplatsen. Men farsan stack. Jag har fått för mig att han tyckte miljön på bruket var kvävande. Ekeby hade på den tiden en egen järnvägsstation. Kanske hade han som grabb stått där och drömt sig bort. Men jag tror inte att han i vredesmod vände sig bort från sin uppväxtmiljö, tvärtom. Han var alltid mån om sina föräldrar. Han var ett sladdbarn, min farmor var 44 år då han föddes och jag tror att han hade en skyddad uppväxt, med en far som arbetade och inte slösade bort löningen, en mor som var oändligt snäll och en fjorton år äldre syster som var omtänksam och med sin lön från bruket bidrog till att skapa ett ekonomiskt stabilt hushåll. Bakom min fars stillsamma, nästan timida framtoning fanns dock en passion för det kluriga, för skönhet och sinnlighet, för det där lite extra som kunde förgylla livet. Farsan läste aldrig böcker. När jag växte upp tänkte jag inte mycket på det, men nu tycker jag att det är konstigt. Han borde ha läst, nästan rent instinktivt, för att utveckla sina egna böjelser för det som låg bortom det mest självklara och omedelbara, vardagen. Men han blev väl aldrig fångad av text. Det fanns ju så mycket annat att göra. I källaren på Ymergatan 17 låg ett hobbyrum där de händiga i huset, alla män så klart, sågade, hyvlade, slipade, limmade och målade. Under arbetsbänkarna fanns små skåp där de förvarade sina verktyg. De sysslade med allt möjligt, det kunde vara reparation av möbler eller konstruktion av allehanda nyttigheter. Ett kollektiv i källarplanet. Vad finns där nu? Han byggde också en egen framkallningsapparat, inredde ett mörkrum i källaren och kopierade foton. Det var egentligen ett förråd där tapetprover, bokföring och annat föreningsmaterial förvarades. Jag minns doften av framkallningsvätskor och fixbad och det varmt röda skenet från den nakna glödlampan. 22

Simma i mörker Inlaga.indd 22

2012-08-15 11.14


I det där lugnet, som alla vittnar om hos min far, pyrde dock något som ibland kunde förmärkas som en liten flamma. En otålighet. Var det arvet från hans farfar, gårdfarihandlaren Johan Erik Eriksson (1847–1926)? Fanns där mitt i den statsanställda plikttroheten en önskan att vandra från gård till gård? Jag får för mig att han älskade fartvinden när Lennakatten tuffade fram på den smalspåriga Roslagsbanan mot Marielund och Faringe. Det dunkande ljudet mot skarvarna var säkert musik för min far. Kanske inte mycket till äventyr, men ändå en rörelse, till skillnad från hans fars stillastående sextiotvå år på Uppsala Ekeby, varav fyrtio år dessutom boende i fabrikens absoluta närhet. Men farsan blev sedermera fast också han, på Statens Järnvägar, först som stationskarl men med tiden på alltmer kontorsliknande sysslor, fjärran från all fartvind. Jag vänder och vrider på det. Vad vet jag egentligen? Vi stod varandra nära, men inte så att vi bytte förtroenden.

Simma i mörker Inlaga.indd 23

2012-08-15 11.14


Morsan Jag minns ett gräl mellan mina föräldrar där morsan vräkte ur sig: »Kan du säga, som växte upp med smör på smörgåsen.« Farsan hade väl föreslagit något vidlyftigt, kanske ett kilo räkor till lördan. Annars grälade de inte ofta, i alla fall inte så att jag och brorsan märkte det. Att jag minns just den där repliken betyder något. Jag tror att jag tidigt uppfattade den motsättning som fanns mellan mina föräldrars olika bakgrunder och förhållningssätt och som illustrerades av ett trivialt vardagsgräl. I morsans barndom var det inte mycket smör på mackorna. Landsbygdselände, så kan man sammanfatta det. Morfar blev det liksom inget med, han hade planer, kallade sig kreaturshandlare, men det var extraarbeten, slit på ett småbruk och brännvin som gällde. Mormor, tunn, från en släkt delvis fylld av missionare, ser utsliten ut redan på 1920-talet. Hon födde två barn, Gunhild och min morbror Henry. Han lyckades med att göra affärer där morfar misslyckades, lånade tusen kronor av en morbror, köpte en skrivmaskin, skapade sedermera en slags föregångare till företaget Proffice. Han var mörk och brunögd, kunde tas för en sydeuropé. Ett arv som jag funderat över. Min mormors mor såg ut som en same­ kvinna, mörk, med höga kindkotor och mörkt, tjockt hår. Min mormor var också påfallande mörk, brunögd och senig. Jag har fått för mig att de härstammade från skogssamer i nordvästra Uppland. Eller från tavringar, som farsan kallade tattarna eller, som det nu ska heta, resande. Mamma växte upp i Viksta, grannsocken till Elsie Johanssons Vendel. När jag läser Elsies texter så njuter jag. Språket, tilltalet, ja, allt är som en sann legering av det som är vårt landskap, texten blir ett med generationer av de våra. Det är morsans språk, det nyansrika och uttrycksfulla korta tilltalet. Det är skarp ammunition. Hon var en stark kvinna, en styrka som hon verkligen fick ta i anspråk de sista åren av sitt liv i fruktlösa försök att kämpa ner 24

Simma i mörker Inlaga.indd 24

2012-08-15 11.14


den cancer som härjade i hennes kropp. Men hon gav sig inte utan strid. Jag fick för mig att det var hennes bakgrund, knappheten och det strävsamma, som var den psykologiska bakgrunden till denna beundransvärda seghet. Hon var en kraftfull kvinna men vägde bara fyrtio kilo vid sin död. Det är snart fyrtio år sedan. Många år senare talade jag med den kirurg som vid flera tillfällen opererade henne. Han skällde på mig först, det var hans stil, för att jag själv sökt mig till sjukvården för sent. När jag nämnde att han även skurit i min mor och nämnde hennes namn, lyste hans vanligtvis så buttra ansikte upp. Han mindes henne mycket väl bland de tusentals han satt kniven i. »Hon var en modig kvinna«, sa han, »idag hade vi klarat henne.« Ja, hon var en modig kvinna. Handelsanställd, arbetade hos Skjort-Centralen och därefter Kapp-Ahl. Herrkonfektion. Snabb, effektiv. När sedan Kapp-Ahl öppnade nya butiker i andra städer, lånades morsan ut som superexpedit. Hon fick bo på hotell och kände sig säkert uppskattad. Jag vet att hon var glad över detta förtroende. Jag minns att jag var inlejd för att vika kartonger på Kapp-Ahls första butik på Kungsängsgatan i Uppsala. Att jag lämnade källaren och blev stående vid trappkrönet, betraktande henne på avstånd, det var flera kunder som surrade likt getingar framme vid disken och jag insåg vilken duktig kvinna hon var. Dittills hade jag väl sett henne som »morsan«, men plötsligt såg jag henne med andra ögon. Jag minns så väl den där känslan av stolthet över att hon så framgångsrikt och professionellt behärskade situationen, sin disk. På Kapp-Ahl arbetade också W, son till en statare i Tuna, senare aktiv i Handels, boende i Bälinge. Han blev kund i min handelsträdgård i Ulva och kunde sedan dyka upp när jag deltog i författaraftnar i bygden. Det är sådana samband i historien och landskapet som jag tycker om och ofta tänker på. När jag betraktar min terräng, såväl den geografiska som den mentala, så drar jag linjer i tid och rum, som binder samman mitt och andras liv, våra historier, scener, öden. Enstaka, till synes triviala, händelser, ges en dignitet som de kanske inte skulle eller inte ens borde ha. Detsamma gäller de 25

Simma i mörker Inlaga.indd 25

2012-08-15 11.14


människor jag mött, de växer i betydelse över tid medan andra sjunker undan. Inget märkligt i detta. Vissa behåller sin lyskraft och plats. Men det slår mig nu att jag egentligen inte kände min mor. Hennes uppväxt var inget att skryta med. Jag tror inte hon kände någon stolthet över den. Hon berättade i alla fall ingenting som antydde det. Det var som om hon ville lägga det bakom sig. Arbetet, och arbetsgemenskapen, betydde nog mer. Det gav stolthet. Hon var också svårare att avläsa än farsan. Och det spelar självfallet in att sjukdomen och de krafter, både hennes egna och hela familjens, som den tog i anspråk, deformerade oss. I stället för att blomma krympte hon samman. Och vi övriga fick leva i slagskuggan av cancern. Och till det ska läggas att jag hade så mycket besvär med mig själv att det inte fanns tid för att iaktta och reflektera. Jag var för orolig och för ung. Hennes förtida död smärtar mig ännu. Jag önskar att jag haft möjlighet att ge tillbaka något av det hon hann skänka mig. Det som jag nu i min tur får i så rikt mått av mina egna barn. Den oerhörda glädje det ligger i att betrakta dem, höra deras röster, se dem bli allt klokare. Det bäddar in min oro, skänker lindring när allt känns ångestgrått. Då kan jag återkalla deras röster, deras miljöer och vänner, kliva in i deras landskap som en vän, en betraktare, utan krav på deltagande (det är deras liv!) och le för mig själv. Så kliver jag ut, hugsvalad, som det så vackert heter på gammaldags språk.

Simma i mörker Inlaga.indd 26

2012-08-15 11.14


Indianklubben Jag lever på en skakig del av jordskorpan mentalt sett, det har jag alltid känt. Vad kommer det sig av? Ibland har jag fått frågan, framför allt från kvinnor jag försökt leva med, men jag har inget svar. Hur kommer det sig att en yngling, som fram till tolv– tretton­års­åldern är förhållandevis välanpassad, sakta men till synes obevekligt glider ut ur det vattenkammade livet? Fanns det något i tiden eller i det samhälleliga som initierade processen ­eller var det en högst personlig deformering? Jag lutar åt det senare, marxist som jag är. Jag var rätt länge en sån som räckte upp handen och visste besked om vad Ungerns huvudstad hette och att det var Axel Oxenstierna som skötte landet i avvaktan på att den blivande drottningen Kristina skulle växa till sig. En som i årskurs ett föreslog Tibet när fröken Bergander ville ha ord som började på T. En som hade ett halvt fel i rättstavning under två terminer. En som deltog i sport, som kanske var något klumpig, men fysiskt stark. En som inte blev mobbad, tvärtom, som snarare deltog som mobbare. En som valdes till klassrepresentant till elevrådet. En som anmälde sig till Tiotusenkronorsfrågan i ämnet »Nordamerikas indianer«. Fick svara på ett dussintal löjligt enkla provfrågor, jag tror det var Jan-Öjvind Swahn som ringde upp, men där till slut Allan Schulman skrev och meddelade att jag inte var uttagen. Kanske tyckte de att jag var för ung. Men när sedan tävlingen avgjordes under några spännande sommarkvällar klarade jag den högsta nivån, till och med en fråga som mästaren »Uncas« Englund gick bet på, den handlade om navajoindianernas sandmålningar, vill jag minnas. Jag var med i Indianklubben och hade en brevvän, en siouxpojke i ett reservat i Dakota. Vad kunde han ha fått ut av mina kråkfötter på primitiv engelska? Jag tror faktiskt mitt politiska intresse, min upprördhet över orättvisor och diskriminering, grundlades där, när jag läste om 27

Simma i mörker Inlaga.indd 27

2012-08-15 11.14


de vitas behandling av de röda. Pojkintresset växte till en form av förståelse av förtryckets mekanismer, diskrepansen mellan de officiella lögnerna och den förda politiken. Jag läste om ett utdraget folkmord och tog de svagas ställning. När jag sedan på teve såg bilder från Vietnam, hörde om slakten av hundratusentals människor i Indonesien eller om de svartas kamp i södra Afrika, så var det givet att jag drog paralleller.

Simma i mörker Inlaga.indd 28

2012-08-15 11.14


Flykt Jag var med andra ord en välartad typ. Sen krängde det till. Det mullrade, det blev utbrott. Den första mätbara eruptionen skedde den 9 december 1965. Då tog jag tåget norrut. Jag var tolv år gammal med sextio kronor på fickan, födelsedagspengar från mormor och farmor och en shoppingbag av den typ man aldrig ser numera i handen. Jag var fast besluten att upptäcka världen, i första hand Norge. Jag klev av tåget i Falun, det brast med andra ord i planeringen. Den staden var ingen succé (och skulle aldrig bli i framtiden heller!), jag kände mig eländig, det var kallt. Jag kröp ihop under en presenning på en byggarbetsplats, huttrade, ångrade mitt tilltag, men var ändå fast besluten att härda ut. Var någonstans målet, det paradisiska Norge, fanns hade jag ingen aning om. Jag minns hur jag utanför arenan stod och betraktade en ishockeymatch, känslan av utanförskap förstärktes av den upplysta rinken och det mörker som omgav mig, kylan vid nätstängslet som stängde mig ute, och den värme som strålade ut från publiken som hejade och skrek och förenade sig i en kollektiv upplevelse. Den känslan skulle jag få uppleva många gånger senare i livet, inte minst på mina resor. Sen raggades jag upp av en korvgubbe, två poliser och en »kärring«, som jag i tysthet kallade henne. Jag installerades i hennes hus, det var sannolikt första gången jag satte min fot i en villa (fel, jag hade rimligen besökt »Perssons i Nyby«, släktingar till min ingifta farbror, mer fel, jag hade besökt B, en klasskompis i Fålhagen – han bor kvar där än, kan man tänka!). »Kärringen« kontaktade mina föräldrar. Sen ville hon bjuda på choklad och skorpor och jag hatade henne för all hennes välvilja och omsorg. Jag var utsvulten men avvisade alla försök till kontakt. När hon bäddat åt mig i en soffa och försvunnit en trappa upp för att få lite sömn, tassade jag försiktigt upp, drog på mig kläderna, snappade åt mig shoppingbagen och sköt upp altan­ 29

Simma i mörker Inlaga.indd 29

2012-08-15 11.14


dörren. Det var kolmörkt, jag minns att jag tvekade en stund, men till slut steg jag ut på altanen, ut i friheten. En hand lades på min axel. En polisman hade posterats utanför. De hade insett hur opålitlig jag var. Farsan tog sin bil, nu en DKW F12 , och puttrade mot nordväst. Väl framme stuvade han in mig i bilen utan att säga ett ord. Jag fick för mig att vi båda brottades med en kombination av ilska, lättnad och blyghet. När vi åkt någon mil sa han: »Jag tog med en Zingo, ifall du är törstig, den ligger väl där i baksätet.« Väl framme på Ymer­gatan i Uppsala klev jag ur med min bag. Farsan vevade ner rutan, kikade på mig och sa: »Du tog väl 17.26?« Jag nickade, inte ett dugg förvånad, jag visste att han som järnvägare kunde »Kommunikan« utantill. »Och du betalade«, konstaterade han. Jag nickade igen, svalde. »Men vi åker ju gratis.« »Ja, men jag skulle rymma till Norge«, fick jag fram. Farsan såg nedslagen ut, han spanade ut genom vindrutan, säkert allvarligt bekymrad över att jag inte haft förstånd att sätta mig på rätt tåg. Så vände han sig mot mig igen. »Nästa gång du vill ut och åka så säg till, så skriver jag ut en friplåt. Du ska inte behöva betala. Ska vi säga så?« Jag nickade. Farsan vevade upp rutan och drog iväg till jobbet på Godset. Det godsmagasin som idag är Catalin, en krog och nöjeslokal. Jag visste redan då att jag skulle fly igen. Som fjortonåring åkte jag söderut tillsammans med Strömmen och Adde, sov i parker, gick på Montmartre i Köpenhamn, lyssnade på Dexter Gordon och upplevde så mycket för första gången. »Stanna till i Nässjö«, tyckte farsan, »så kan du åka över Jönköping (han nämnde säkert avgångstiden) mot Falköping, jag tror Västergötland är fint.« I Kristianstad, av alla ställen, träffade jag parisiska studenter som hade en hel pärm med fina svartvita fotografier från studentoch arbetarprotesterna i Frankrike den våren. Jag började förstå, 30

Simma i mörker Inlaga.indd 30

2012-08-15 11.14


hade under våren skrivit en skoluppsats om Tet-offensiven i Vietnam, då det sydvietnamesiska FNL och trupper från Nordvietnam överraskat en hel värld genom att tillfoga USA stora förluster och förödmjukelse. 1 maj hade jag demonstrerat med sossarna, för första och sista gången. Året var 1968. Jag levde. Upproriskt. Brådmoget. I det lilla engagerade jag mig i elevrådet. Men i en slags parallell kurva utvecklade jag en rastlös oro som många gånger ristade djupa inre sår och som fick mig att fly gång på gång. En oro som ibland ledde käpprätt åt helvete.

Simma i mörker Inlaga.indd 31

2012-08-15 11.14


Kullen Varför engagerar sig människor och går med i organisationer? Är det ett självförsvar, en mekanism för att behandla oron, få den att ta konstruktiva uttryck? Jag har många gånger tänkt på vad som hände den där hösten då jag för första gången satte mig i en styrelse och samtidigt gjorde allt för att förstöra hjärnan med thinner, tri och solution på Kullen, en ödetomt där diverse byggnadsmaterial låg samlat i ett upplag. Platsen var omgiven av stängsel, men det hindrade oss inte. Med plank och formluckor skapade vi ett eget litet fort, ett sinnrikt system med flera rum och gångar. Därifrån kunde vi skåda ut över Vaksala torg och den avskydda Vaksalaskolan. Ibland kom polisen. Men det bekom oss inte. Vi drack vin som vi stulit i olika källare. Vi sniffade. Vi snattade cigaretter och bolmade som skorstenar. Där fanns självklart också tonårsåtrå och trevande försök till närhet. Kullen blev vår samlingspunkt. Där fanns en annan Kjell, som flyttade till Göteborg och blev Volvoarbetare, tror jag. Kurre dog senare tvåhundra meter därifrån, tvärs över torget, tillsammans med sin bror (jag skrev om händelsen i en roman). B hamnade i drogsvängen, liksom ett par andra. E blev prostituerad. Var de övriga blev av vet jag inte. Vi ordnade aldrig några återträffar. Året var 1966 och jag fyllde tretton. Det var lärarstrejk, jag gick i sjuan och som ledamot i elevrådets styrelse skulle jag rycka in som strejkbrytare för att undervisningen skulle flyta på. En helt makaber inställning från en intresseorganisation som kanske grundades på en grumlig inställning att lärarna var »motståndare« och att därmed deras fackliga kamp inte hade något berättigande. De strejkandes kolleger vägrade öppna klassrummens dörrar. Det var inga problem, Kurre och jag visste hur man gjorde. Vi hade ju stulit nattvardsvin och altarljus i Almtunakyrkan och lärt oss forcera stängda dörrar med hjälp av en stabil stålkam. Jag svepte in i klassrummet tillsammans med B. Jag var kungen 32

Simma i mörker Inlaga.indd 32

2012-08-15 11.14


och hon var drottningen. Vi stank av kemikalier. Det var »engelska, allmän kurs«. Vi var suveräna, övermodiga, där vi stod längst fram vid katedern. Jag minns inte mycket av den här tiden, det var rusigt, men framförallt var det frihet. En bedräglig sådan, självfallet, men det var ett slags uppror. Många av oss var barn i någorlunda trygga familjer. Det fanns undantag, några hade farsor som söp lite för mycket och ofta. Ett par kom från trasproletära miljöer, bodde omodernt med dass på gården. Flera av oss »hade lätt för oss« i skolan, men definitivt inte alla. Det fanns säkert några som i dag skulle ha fått någon diagnos bestående av ett antal bokstäver. Varför samlades vi på Kullen? Hur många hjärnceller strök med? Hur mycket grundlades där som kom att påverka mitt fortsatta liv? Det är med olust jag tänker på åren 1966–68 och jag får inte fatt i vad som skapar denna ängslan, och det skapar i sin tur en djupare oro, rentav ångest. Har det med morsan att göra? För trots hennes styrka anade jag att hon var dömd att brytas ner. När fick hon beskedet om cancer? Knappast så tidigt som hösten 1966, så det är mer komplext än så. Jag hittar ett papper från klass 7 i grundskolan där jag skulle markera »mitt intresse för olika arbetsformer«, och ser där hur jag redan då var klar över hur mitt liv skulle gestalta sig, ­åtminstone när det gällde arbete. (Någon liknande enkät fanns inte på and­ra områden, till exempel kärlekens.) Det fanns tre alternativ: »Mycket stort«, »någorlunda« och »inte alls«. Det sista alternativet prickade jag för vid 6 tillfällen, av sammanlagt 23 framtida yrkesinriktningar: »Att sitta stilla mycket«, »att ha arbete som inte kräver krafter och ansträngning«, »att ha en livlig omgivning«, »att arbeta där man får göra ungefär samma saker varje dag«, »att vistas på samma plats« och »att arbeta efter andras anvisningar«. Däremot hade jag »mycket stort« intresse för att resa mycket, träffa nya människor, arbeta på landet och i skog och mark, ha ett rörligt arbete där man fick gå och stå mycket, men även att »uträtta tankearbete«. Så blev det i stort. Jag blev tidigt anläggare, med utearbete i alla 33

Simma i mörker Inlaga.indd 33

2012-08-15 11.14


väder, oftast varierat och självständigt. En vinter när jag blev arbetslös tog jag arbete inom industrin, som fixerare på Nordviror. De tillverkade viror för pappersmaskiner. När lönnlöven utanför verkstans fönster började spricka ut gick jag till personalchefen och sa upp mig med omedelbar verkan och lämnade arbetsplatsen. Han skrek efter mig. Jag fångades upp av skolhälsovården. Fick tabletter. Svaga saker. Jag åt upp en ask med hundra på tre dagar. Jag ville uppnå något slags effekt, men den uteblev. Fick en ny sort, som var röda och något kraftfullare. Jag satte i mig dem som om jag ville dämpa all världens oro och föll ihop på skolgården. »Askis«, som spelade bandy i Sirius och var skolans gymnastiklärare, bar in mig till skolsyster. Studierektorn lutade sig över mig, öppnade mina ögon. Han är inte medvetslös, sa han. Ambulansen kom och hämtade mig. Det var inte sista gången det skulle ske. Det var inte givet att jag skulle ta mig igenom grundskolan. Det som fällde avgörandet var att det fanns bistånd, sådana insatser som idag i stor utsträckning saknas i skolan, en skolsyster, en skolkurator, en psykolog. Den senare ordnade, tillsammans med en handläggare på Länsarbetsnämnden (!), att jag redan vid sexton års ålder fick något slags AMS -bidrag. Det var helt regelvidrigt. Det var heller inga stora summor men det möjliggjorde, tillsammans med inkomster från mitt jobb som extra brevbärare, att jag kunde dra hemifrån. Det var efter det att jag en smällkall vinterdag liftat med prästen i Vendel till ett kollektiv i Läby där jag bara stannade en kort tid. Jag ville inte ha en kollektiv lösning, allra helst inte där deltagarna var så »lösa«. En dag samlade vi ihop lite pengar, två stycken skulle åka in till stan för att proviantera. De kom tillbaka med en packe rostbiff och ett försvarligt antal burkar med rödkål. Den ene gillade rostbiff och den andre rödkål. Jag lämnade kollektivet. Jag var sexton år, hittade ett hyresrum där jag flyttade in, cyklade dit med mina få ägodelar. Pustade tillfälligt ut, men ensamheten och oron skavde. 34

Simma i mörker Inlaga.indd 34

2012-08-15 11.14


Min mor var dödssjuk och genomgick under den här tiden flera operationer och mitt beteende lade ytterligare sten på bördan, det är givet. Det var inte lätt för henne och farsan. Men de lät mig resa, de lät mig flytta till rummet och därefter till en etta på Verkmästargatan. Den lilla lägenheten blev mitt näste. De kom sällan eller aldrig på besök. Jag fick vara ifred. Jag inredde med böcker. Tjugosju kvadratmeter befriat område. De ställde upp på ett tystlåtet sätt. Jag kan inte minnas några scener, bråk eller handlingar av panik. De släppte taget om mig, för de insåg i sin klokhet att det var den enda vettiga behandlingen. Och det var säkerligen skönt att slippa ha mig i närheten. Samtidigt var jag aktivist, till och med 1969 i SSU, därefter i den marxist-leninistiska rörelsen. VPK var för sega, för beroende av Moskva. KFml, som jag valarbetade flitigt för 1970, hade Peking som hemmahamn. Det var inte mycket bättre. Jag träffade Anne-Louise. Tanken på ett liv, ett vuxet liv, i kärlek och kamp började spira. Det var skakigt många gånger, men jag tog mig igenom.

Simma i mörker Inlaga.indd 35

2012-08-15 11.14


9789170375286