ting oerhört, det rymmer någonting mer än bara den personliga vantrivseln i tillvaron. Missnöjet är nästan alltid grunden för sociala förändringar. Min spontana reaktion inför Voegelins tes om missnöjet som ett grundelement i vänstermedvetandet var: Så är det ju! Jag måste vara rädd om missnöjet. Men Voegelin går vidare i sin karaktärslista och för att tydligare visa vad han har att säga om radikala människor byter jag ut ordet ”gnostiker” i citatet mot ”vänstermänniskan”. Den andra aspekten av vänstermänniskans attityd är inte alls lika begriplig: tron att situationens nackdelar kan tillskrivas det faktum att världen i sig är dåligt organiserad. Ty det är också möjligt att anta att varandets ordning sådan den är given oss människor (var än dess ursprung nu är att söka) är god, och att det är vi människor som brister. Men vänstermänniskor är icke benägna att upptäcka att människor i allmänhet och de själva i synnerhet är bristfälliga. Om i en given situation något inte är som det ska, då måste felet ligga i världens ondska.
Om detta kan jag inte säga annat än att jag känner igen mig. Jag ser det framför mig, hur jag sitter någonstans, i ett privat sällskap eller i en TV-studio, och diskuterar upplopp i franska förorter, terrorism eller något bestialiskt sexualmord och hur jag som vänstermänniska naturligtvis alltid hamnar i positionen att jag med alla tänkbara medel söker efter de sociala omständigheter som förklarar varför problemen uppstår. Det är den klassiska situationen, urscenen, som de flesta på vänsterkanten känner igen: detta ständiga framdragande av de bakomliggande villkoren, helt enkelt idén om att ”samhället är dåligt organiserat” och den nästan principiella oviljan att skylla problemen på individerna. De flesta som hamnar i den debattsitu28 |
inlaga det måste finnas en väg 4.indd 28
2010-03-01 14:10:19