9789170026942

EN GRYM DÖD

JONATHAN HAYES

EN GRYM DÖD Översättning

Jan Risheden

BRA BÖCKER

Av Jonathan Hayes har tidigare utgivits: Heligt blod 2010

EN GRYM D ÖD

Originalets titel: A Hard Death Copyright © 2011 by Jonathan Hayes Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2011

isbn 978-91-7002-694-2

"Let there be light!" said God, and there was Light!

"Let there be Blood!" says man, and there's a sea! – Byron, "Don Juan"

KAPITEL 1

Södra Florida: västra Everglades Träskbåten närmade sig utkanten av Everglades via en slingrig väg genom kärrmarkerna. Torrperioden hade varit ovanligt sträng, och delar av träsket där Tony i vanliga fall kunde flyga över vassen med full gas var nu grunda labyrinter mellan öar av starrgräs och uttorkad kalklera.

Träskbåten, köpt begagnad från en lokal firma som anordnade rund­ turer och sedan förstärkt med en kraftfull Chevrolet-motor, hade ett platt skrov som kunde glida genom även de grundaste sumpmarkerna. Tony satt högt uppe vid spaken, framför säkerhetsgallret som omgav den vrålande propellern med en diameter på närmare två meter.

Det gick trögt. Att köra träskbåt var alltid knepigt – med spaken kontrollerade han de två vertikala rodren, men det gick inte att sakta in eller backa, och ju långsammare man körde, desto svårare blev det att styra.

Med sex passagerare närmade sig båten gränsen för vad den orkade med. Smith var chef för dagen, Bentas hans närmaste underlydande och Tony stod vid rodret. Och Brodie hade skickat med Tarver – denna böld på mänsklighetens röv. Och så hade de lasten, de båda mexikanska fångarna, som var själva skälet till att de gjorde den här turen.

Smith kisade mot den sjunkande solen, flyttade hagelgeväret till vänster hand, såg missnöjd ut och gjorde en skärande gest mot sin styrman.

Tony drog ner på gasen och gjorde ett snabbt ryck framåt med spaken så att båten girade åt vänster och undvek en rutten trädgren.

Mexikanerna satt på främsta bänken. Över huvudena hade de varsin vit säck med texten delfinens spädgrisfoder i rött, och den kraftigare man7

nens skjorta var alldeles blodig. Det var Tonys verk. En grov, gul nylon­lina hängde slappt mellan deras halsar och band samman dem under deras sista, dyrbara ögonblick i livet. De var bakbundna, men Smith hade inte brytt sig om att kedja fast dem vid sätet – vart skulle de ta vägen? De visste att han skulle skjuta dem om de hoppade i vattnet. Skjuta för att såra och låta alligatorerna sköta resten.

Han undrade vad han skulle ha gjort i deras ställe. De visste vad som skulle hända; när folk slutligen lyckades komma in i den inre kretsen och fortfarande var höga på alla pengar de skulle tjäna visade Brodie dem alltid sin specialvideo. Och när de hade sett videon förstod männen att nu var de med, och det fanns ingen möjlighet att vända om.

Den tjocke kunde inte sluta gråta, så högt att inte ens propellerljudet lyckades dränka det. Smith var less på bölandet, men om han gav efter, sköt skallen av Gordo och slängde kroppen överbord skulle det inte bli något att visa upp för de andra arbetarna, inget sätt att visa dem att Regeln var Regeln, och att Regeln var till för att lydas.

Smith böjde sig fram och knackade Bentas på armen för att han skulle titta upp. ”Få tyst på honom!” gastade han och stötte med fingret mot Gordo.

Bentas böjde sig fram, gav Gordos huva ett hårt slag med gevärskolven och vrålade: ”Oye, puto! Sigue asì y vas a echar las entrañas. Y si vomitas ahì, te vas a ahogar!”

Gordo ryckte huvudet framåt och höll det kvar, drog sig bort från tillhygget som han inte kunde se. Smith hörde inte snyftningarna längre. ”Vad sa du för någonting?”

Bentas flinade. ”Ett litet skämt. Men han förstår.”

Smith vände blicken mot horisonten igen, spanade efter den stora ön av träd. Han undrade om den hade något namn. Tony påstod sig vara en åttondels miccosukeeindian, så han kanske visste det.

Träskbåten gick nästan på tomgång nu och kröp sakta framåt. En snöhäger flög upp och strök tätt över vattenytan tills den med några tunga vingslag tog sig upp i luften.

Träskbåten svängde i en vid båge, medan Tony visslade och nickade åt höger. Där reste sig ön som en elefantrygg ur träsket, knappt en halvkilometer längre fram. Något hektar av packad lerjord täckt med tät träskskog.

8

När båten kom närmare flög en skock gamar upp från trädkronorna och flaxade högt upp på himlen där de kunde kretsa runt i glidflykt över ön. *** När Tony lät träskbåten glida in mot stranden lyfte Tarver videokameran och ropade: ”Killar! Killar! Släpp av mig först så jag kan filma dem när de kommer av båten!”

Innan Smith hann hejda honom hade han kravlat sig ut och ner på ön, där han var nära att halka omkull i leran innan han fick tag på en gren och kunde dra sig upp på fast mark. Väl där vände han sig om, satte kameran framför ögat och hojtade: ”Okej! Sätt igång!”

Tony klev ner från sin plats och steg elegant över till stranden. När Smith drog av de båda männen huvorna tittade de sig omkring med vilda blickar och blinkade i ljuset. Gordos svarta hår var nu fuktigt av blod från såret efter gevärskolven.

Bentas petade på dem med hagelgeväret så att de kom på fötter, och föste dem mot båtens för. Bakbundna och sammankopplade med repet om halsen stapplade de klumpigt framåt och var nära att tappa balansen när båten rörde sig mjukt under dem. De började gå med långsamma, hasande steg, så Bentas gav Gordo en ny smäll.

Joaquin klev ner först, men han missade stranden. Fötterna gled iväg under honom, så att han ramlade framlänges i leran och drog med sig Gordo, som landade på honom. De låg där och vred sig i geggan, och Joaquin sparkade vilt när han sakta gled tillbaka mot vattnet.

Tony föste Tarver ur vägen och böjde sig ner så att han kunde dra upp den tjocke på fast mark, medan Bentas klev ner i gyttjan och tog Joaquin.

Smith lät dem hämta andan innan de fortsatte mot gläntan.

De gick i gåsmarsch genom den täta undervegetationen, tvingade sig fram genom snåren av muskatdruva och djävulsklo medan marken blev allt fastare under deras fötter. De klämde sig förbi höga gumbo limbo-träd och in till öns hjärta, där ett antal enorma mahognyträd hade slagit rot. För länge sedan hade timmertjuvar lämnat ett hygge efter sig i den lilla skogen, 9

och nu fanns det en mossbeväxt glänta i dess mitt. Ljusfläckar dansade i den djupgröna skuggan när vinden drog fram genom lövverket högt ovanför deras huvuden.

När de kom in i gläntan halkade Gordo på mossan och fick Joaquin att rasa ner på knä. Gordo låg där stel och orörlig på marken medan Bentas och Tony försökte få honom på fötter, och Joaquin drogs fram och tillbaka av deras ansträngningar. Till sist slog Bentas gevärskolven i huvudet på Gordo ännu en gång. Den träffade med ett lågt, ihåligt pock! som ekade dovt i gläntans stillastående luft. ”Tenemos que hacerlo”, muttrade Joaquin, ”vamos ya de una vez. Como quiera, nos van a matar. Haz tu paz, mi hermano.” Det kommer att hända, så låt oss få det gjort. De kommer bara att göra dig ännu mer illa, och sedan döda dig ändå. Försona dig med ödet nu, broder.

Bentas grymtade: ”Hazle caso a tu hermano, cabron. Es inteligente.” Lyssna på din bror, skithög. Han är smart.

Men Gordo lyssnade inte på det utan började sparka och slingra sig igen, medan Smith och Bentas släpade honom framåt över mossan och Joaquin kravlade fram på knäna så gott det gick.

Tony hade ställt upp stolarna mot ett stort mahognyträd, och de rostiga metallryggstöden var stadigt tryckta mot den tjocka, grå stammen. Han steg fram, och medan Smith och Bentas höll fast Gordo lossade han raskt på repet. Han drog åt snaran om Joaquins hals så att han inte skulle kunna fly, och drog honom sedan med sig till trädet.

Han gjorde en gest åt Joaquin att kliva upp på stolen.

När mexikanen tvekade drog Tony utan att säga något samma kniv som han hade skurit Gordo med tidigare.

Joaquin rätade på sig. De hade förlorat och nu skulle det ske, men han var en man. Han tänkte inte dö som ett fruntimmer.

Nu var han lugn. Runt honom svävade gläntan som vatten, avlägsen, en annan värld. Han rörde sig genom luften, steg upp på stolen, lutade sig framåt för att stödja sig mot stammen, vände sig om och såg på när de släpade Gordo till den andra stolen medan de slog honom med knytnävarna och geväret. Han var. Han var. Han var.

Tony slängde upp den fria änden av repet över en tjock gren och knöt 10

en ny snara. De andra föste bort Gordo till honom. Smith ropade åt Tarver att lägga ifrån sig kameran och komma och hjälpa till istället.

Tarver muttrade något irriterat men hängde kameran runt halsen och gick bort till trädets fot där han ställde sig och såg på medan de brottades med Gordo.

Tarver suckade, fällde upp en fällkniv och stack bladet djupt in i sidan på Gordo. Gordo tjöt och vred sig medan han backade upp på stolen. Det tog Tony en sekund att lägga snaran om hans hals och sedan sparka undan stolen under Joaquin. Efter det blev det lättare att lyfta upp Gordo. Tarver hade fått upp kameran och börjat filma igen innan de sparkade undan Gordos stol också.

Efteråt gnällde Tarver över att han hade missat när Joaquin föll, men när han tittade på filmen senare erkände han att det inte var hela världen.

11

KAPITEL 2

Port Fontaine, Douglas County, sydvästra Florida två veckor senare Jenner såg på medan den gamle mannen sköt sin kundvagn över motellparkeringen. Mannen var klädd i shorts och gymnastikskor och inget annat, med blåbleka militärtatueringar här och där på den nakna överkroppen och armarnas brunbrända, läderartade hud. Han skulle aldrig kunna få upp vagnens hjul på trottoaren som löpte framför rummen – kanten var inte mer än sju centimeter över asfalten, men mannen var så full att Jenner var förundrad över att han klarat sig så här långt utan att ramla omkull.

När han rammade betongkanten med hjulen rasslade tomburkarna i vagnen som plåtmaracas. Han fortsatte att stöta vagnen mot trottoaren tills Jenner lade ifrån sig sin bok, Flyga drake, och gick ner från verandan. ”Ursäkta mig. Kan jag hjälpa dig med det där?”

Mannen blängde misstänksamt på Jenner. Den framskjutande hakan och den smala, tandlösa munnen fick honom att likna en dödskalle. Han mönstrade Jenner uppifrån och ner, tittade på hans smutsiga T-shirt och löpskor.

Jenner väntade.

Till sist nickade mannen. Jenner lyfte upp kundvagnen på trottoaren och körde den sedan åt det håll som den gamle pekade. Medan Jenner sköt den rasslande vagnen längs den övertäckta gången stånkade mannen på 12

bakom honom, muttrande någonting om invandrare och spritbutiker och respekt.

De stannade vid mannens rum, som låg bredvid isboxen och varu­auto­ materna under trappan. Han nickade åt Jenner igen, vände sig om och försvann in i rummet.

Och plötsligt hade Jenner blivit accepterad – nu hörde han hemma på Palmetto Court Motel.

Palmetto Court hade nu varit hans hem i två veckor och bestod av ett långt tvåvåningshus i betong som flankerades av en samling väderbitna stugor framför en liten ynklig bäck. Port Fontaine med sina vita sandstränder hade varit en lekplats för de rika och välbärgade ända sedan 1920talet, men Palmetto Court låg i Reaches, den del av staden som låg halvt nedsjunken i den moskitdjungel som kantade Evergladesträsken.

Motellet var typiskt för det nedgångna området, en plats av det slag som en hipster-fotograf kunde ta med i en ironisk fotobok om det femtiotals­ amerika som höll på att ruttna bort i avkrokar av landet. Det var målat i en gräll tivoligrön färg, och Jenner var övertygad om att det bara var en tidsfråga när han skulle hitta en död orm i poolen.

Han satte sig på verandan till sin stuga och tog upp boken. Men han kunde inte koncentrera sig och lät den sjunka till knäet. Han satt där och stirrade på sin Hyundai Accent med den buckliga kofångaren som sänkt hyran med trettio procent.

Jenner hade behövt den rabatten – han levde på sina sista reserver. Efter att hans läkarlegitimation hade dragits in i New York hade konsult­ jobben för olika försäkringsbolag – som varit hans huvudsakliga levebröd – snabbt sinat. Veckan innan han kom till Florida hade han varit tvungen att låna pengar av sin vän Jun eftersom checken som han betalat elräkningen med hade saknat täckning. Om inte Marty Roburn, som var Douglas Countys rättsläkare, hade anställt honom på tre månader, skulle Jenner också ha gått omkring och letat tomburkar nu. Roburn skulle på en jorden runt-kryssning med sin fru – belöningen för nästan tio års jobb utan ordentlig semester – men Jenner visste att Roburn hoppades att han skulle bli förälskad i platsen och ta över hans tjänst.

Men Jenner, som satt där på verandan och tittade på motorvägen på 13

andra sidan hotellparkeringen med dess personbilar och pickuper (slitna amerikanska bruksbilar med dekaler som hyllade antingen Gud, USA eller Grateful Dead), tyckte det var svårt att känna sig särskilt lycklig.

Det hördes ett svagt rasslande, och när han tittade åt det hållet såg han den gamle mannen komma ut från sitt rum. Nu var han klädd i svarta långbyxor och en gulnad men ren och struken vit skjorta, långärmad och knäppt både i halsen och i manschetterna. Han väntade i den öppna dörren, och sedan kom en liten gumma i duvblå byxdress och med svart­färgat, ondulerat hår ut. Hon krokade sin arm i hans och de började gå längs trottoaren med stela, värdiga steg.

När de kom förbi gav Jenner paret en vänlig nick. De ignorerade honom.

Jenner följde dem med blicken. Tydligen hade han inte blivit accepterad, trots allt.

De gick mot slutet av tomten och försvann utom synhåll.

Han lade ifrån sig boken. Klockan var redan efter tolv, och det skulle bara bli varmare och fuktigare. Han borde ta sin löprunda innan regnet kom.

14

KAPITEL 3

När Jenner kom ut i Everglades sprang han längs den gamla kanalvägen, löpte de drygt sex kilometrarna i eftermiddagsvärmen. Han hade gjort det nästan varje dag i snart tre veckor. I början hade vartenda andetag svidit i lungorna, men nu hade hans kropp hittat sin egen rytm och fötterna slog en stadig takt mot marken medan luften pumpades in och ut. Han kände hur kroppen spändes, destillerades till muskler, senor och ben, en alltmer avskalad konstruktion som rörde sig över marken, genom luften, längs vattnet.

Jenner höll på att läkas – inte kroppsligen, som när knivsåret på hans vänsterarm hade blivit till ett mjukt ärr som tonade i lila, utan en annan sorts läkeprocess som gick ut på att hans kropp vävdes samman med vad det nu var för metafysisk energi som fick den att röra sig genom världen.

Han började bli hel igen, han började bli bättre.

Han hade meddelat personalen på rättsläkarkontoret att de kunde nå honom på mobilen om de behövde honom. Men de skulle inte behöva honom – de behövde honom aldrig. Douglas County var en plats dit gamla förmögna människor kom för att dö, en plats där ingen någonsin dog en våldsam död. Det var i varje fall vad han fick höra hela tiden.

Jenner sprang i tre kilometer utan att se en själ, inte ens någon fiskare.

Faxahatchee Canal skar i en rak linje tvärs över Everglades som en gräns mot vildmarken, en markering av var åkermark och villakvarter tog vid.

Men på andra sidan det mörka vattnet var kanalens kant vittrad och överväxt, och det var nätt och jämnt man kunde se att den var skapad av människohand. Everglades hade kämpat emot den påtvingade ordningen, läckte ut över kanterna och tvingade sig igenom muren av betong och asfalt.

På sina löprundor brukade Jenner se vita hägrar som jagade grodor i 15

gölarna och gäng med skarvar som satt på trädgrenarna i orörliga poser, med de svarta vingarna utbredda som sorgeflor för att torka i solen. Och ibland kunde han, på andra sidan kanalen, där mindre biflöden slött sipprade genom undervegetationen och ut i kanalen, skymta en alligator som låg halvt dold innanför ett skirt draperi av blekgröna vattenväxter.

Stigen framför honom föll i skugga när solen gled in bakom ett moln.

Jenners humör ändrades med ljuset, och än en gång sprang han i blindo när stigen, vattnet och allt annat drog sig undan och det enda han såg var mannen som han hade dödat. Han bar klumpigt på den döde mannen, släpade honom efter sig som en halvtom heliumballong vars snöre på något sätt snärjt sig runt hans hals.

Han hade pratat om det med dr Rother, den terapeut som han hade börjat gå hos på myndigheternas bekostnad efter elfte september. Rother sa att det var ett stressymptom, hans undermedvetna som pladdrade på om att någonting var fel.

Men Jenner förstod inte varför – han var inte rädd för den där mannen och kände ingen skuld över att ha dödat honom. Mannen hade varit ett monster. Han hade dödat en av Jenners vänner och skurit sönder en annan. Han hade gjort det medan Jenner låg framför dem och kippade efter luft. Och han skulle ha dödat Ana de Jong också.

Ana. Mannen hade hållit henne fången i godsmagasinet i flera dagar och sedan jagat henne som ett djur genom den förfallna byggnaden, huggit efter henne med en spetsig järnstör. Jenner mindes hur hon låg där på soffan efteråt, för svag för att ens orka gråta när han drog ut spikar ur hennes smutsiga hud.

Jenner bet ofrivilligt ihop käkarna. Minnet av vad mannen hade gjort med Ana gjorde det lättare för Jenner att tänka på hur han hade dödat honom. Hur han hade drivit den där stören genom hans bröst och hållit kvar den där medan mannen drog sina sista, rosslande andetag. Han mindes hur stören darrade av dödsryckningarna, mindes det varma blodet som rann längs järnet och blötte ner Jenners händer som med vitnade knogar grep om den kalla, rostiga stången.

Och det som verkligen skrämde Jenner var att det ibland faktiskt kändes bra.

16

Det hördes ett kväkande skri följt av ett fladdrande ljud. När Jenner vände sig mot det fick han se en amerikansk gråhäger som lyfte och flög iväg så tätt över vattenytan att de långa benen drog upp små vågor efter sig. Eller var det en ägretthäger? Nej, en gråhäger. Guiden på Evergladesparken hade sagt att de flög med krökt hals.

Världen vällde in över honom på nytt. Längre fram såg Jenner bron där East Farm Road gick över kanalen. Där skulle han pausa för att hämta andan och titta efter alligatorer i vattnet nedanför. Uppföra sig som en turist.

Det var något som hände där framme. När kanalstigen började stiga upp mot East Farm Road saktade Jenner in och började gå.

En polisbil från sheriffmyndigheten stod parkerad på andra sidan, och bortom den stod en olivgrön stadsjeep med Florida State Parks emblem.

En bärgningsbil stod nedbackad mot kanalen, och bredvid den stod ett uniformerat sheriffbiträde och ropade ner mot vattnet.

Jenner gick upp på bron för att se bättre.

I kanalen guppade en dykare intill bärgningsbilens vajer. Vajern försvann ner i vattnet och fortsatte mot en blek, spöklik form som böljade svagt med vattnets rörelser.

De höll på att dra upp en bil.

Dykaren krokade fast vajern vid chassit eller hjulaxeln, sedan simmade han över till andra sidan av den sjunkna bilen, tog linan och drog med den ner i det mörkgröna vattnet.

Vinschmotorn tjöt och stålvajern spändes, men bilen bröt inte vatten­ ytan. Dykaren stack upp huvudet igen och ropade åt polisen på stranden.

Bärgaren stängde av vinschmotorn. ”Hallå! Dr Jenner!”

Sheriffbiträdet vinkade upp mot honom. Dykaren tittade också upp, trampade vatten medan han hängde där över den dränkta bilens bleka skepnad. ”Vi har ett lik!”

17