9789163869778

L AUREN OLIVER

Översättning av Helena Ridelberg

1

De farligaste sjukdomarna är de som får oss att tro att vi är friska.

– Ordspråk 42, Schhh-handboken

det är sextiofyra år sedan presidenten och Konsortiet fastställde att kärlek är en sjukdom, och fyrtiotre år sedan forskarna lyckades framställa ett fungerande botemedel. Alla andra i min familj har redan gått igenom behandlingen.

Min storasyster Rachel har nu varit fri från sjukdomen i nio år. Hon har varit utom fara för kärlek så länge att hon påstår att hon inte ens minns symtomen. Jag är inbokad för behandling om exakt nittiofem dagar, den 3 september.

Min födelsedag.

Många människor är rädda för behandlingen. En del till och med motsätter sig den. Men jag är inte rädd. Jag kan knappt vänta. Jag skulle helst få det gjort i morgon om det gick, men man måste vara minst arton, ibland lite äldre, innan forskarna går med på att bota en. Annars 7

fungerar inte behandlingen som den ska: folk råkar ut för hjärnskador, förlamningar, blir blinda eller ännu värre.

Jag gillar inte att jag fortfarande går omkring med sjukdomen i blodet. Ibland kan jag svära på att jag känner hur den snor omkring i mina ådror som något ruttet, som sur mjölk. Det får mig att känna mig smutsig. Det får mig att tänka på barn som får vredesutbrott. Det får mig att tänka på motstånd, på sjuka flickor som klöser i gatubeläggningen och sliter av sig håret med spottet droppande från munnen.

Och det påminner mig naturligtvis om min mamma.

Efter behandlingen kommer jag att vara lycklig och trygg för all framtid. Det är vad alla säger, forskarna och min syster och moster Carol. Jag får behandlingen och sedan paras jag ihop med en pojke som utvärderarna väljer ut åt mig. Om några år gifter vi oss. På sista tiden har jag börjat drömma om mitt bröllop. I drömmarna står jag under en vit baldakin med blommor i håret. Jag håller någon i handen, men varje gång jag vänder mig om för att se på honom blir hans ansikte suddigt, som en kamera som tappar fokus, och jag kan inte urskilja några anletsdrag. Men hans händer är svala och torra och hjärtat slår regelbundet i mitt bröst – och i drömmen vet jag att det alltid kommer att slå i samma takt, inte rusa eller hoppa eller virvla eller slå snabbare, bara dunk, dunk, dunk, tills jag dör.

Trygg, och fri från smärta.

Saker och ting har inte alltid varit lika bra som nu. I skolan har vi lärt oss att förr i tiden, under den mörka 8

tiden, förstod inte människor vilken dödlig sjukdom kärlek var. Länge betraktade man kärlek som något gott, som något att fira och sträva efter. Det är naturligtvis en av anledningarna till att sjukdomen är så farlig: Den påverkar hjärnan så att man inte kan tänka klart, eller fatta rationella beslut för sitt eget bästa. (Det är symtom nummer tolv, uppräknat i amor deliria nervosa-delen i den tolfte utgåvan av Handbok i säkerhet, civilrätt, hälsa, hygien och harmoni, eller Schhh-handboken, som vi kallar den.) Folk på den tiden talade istället om andra sjukdomar – stress, hjärtbesvär, ångest, depression, högt blodtryck, sömnlöshet, bipolär sjukdom – och förstod aldrig att dessa i själva verket bara var symtom som i de allra flesta fall hade sitt ursprung i amor deliria nervosa.

Vi är naturligtvis ännu inte fullständigt befriade från deliria i USA. Vi kommer aldrig att vara helt skyddade förrän behandlingen fungerar felfritt och har gjorts säker för dem under arton. Sjukdomen rör sig fortfarande bland oss och kväver oss med osynliga, svepande tentakler. Jag har sett oräkneliga obotade som har släpats iväg till sina behandlingar, så plågade och härjade av sjukdomen att de hellre skulle klösa ut sina ögon eller försöka nagla fast sig själva på taggtrådsstängslen utanför laboratorierna, än att vara utan kärlek.

För många år sedan lyckades en flicka göra sig fri och ta sig upp på laboratorietaket samma dag som hon skulle få sin behandling. Hon föll snabbt, utan att skrika. I flera dagar efteråt visade de upp bilden av den döda flickans ansikte i teve för att påminna oss om delirians härjningar.

9

Hennes ögon var öppna och halsen vriden i en onaturlig vinkel, men att döma av hur hennes kind vilade mot gatan skulle man ha kunnat tro att hon hade lagt sig ner för att sova en stund. Det var förvånansvärt lite blod – bara en tunn mörk rännil i mungiporna.

Nittiofem dagar och sedan är jag trygg. Jag är nervös, så klart. Jag undrar om behandlingen gör ont. Jag vill få den överstökad. Det är svårt att vara tålmodig. Det är svårt att inte vara rädd medan jag fortfarande inte är botad, men än så länge har jag inte drabbats av deliria.

Men jag oroar mig ändå. Man påstår att kärlek gjorde människor galna förr i tiden. Det är illa nog. I Schhhhandboken finns det också berättelser om sådana som dött på grund av förlorad eller aldrig upplevd kärlek, och det skrämmer mig allra mest.

Det mest livsfarliga av allt livsfarligt: den dödar både när man har den och när man inte har den.

10

2

Vi måste ständigt vara på vår vakt mot sjukdomen; nationens, vårt folks och våra familjers hälsa, och vår egen sinnesfrid, är beroende av ständig vaksamhet.

– ”Grundläggande hälsoåtgärder”, Handbok i säkerhet, civilrätt, hälsa, hygien och harmoni, 12:e upplagan

doften av apelsiner har alltid fått mig att tänka på begravningar. Det är den doften som väcker mig på morgonen samma dag som min utvärdering. Jag tittar på klockan på nattduksbordet. Den är sex.

Ljuset är grått, solljuset har precis börjat krypa in längs väggarna i rummet som jag delar med min kusin Marcias båda barn. Grace, den yngre av de två, sitter hopkrupen och redan påklädd på sin säng och iakttar mig. Hon har en apelsin i handen. Hon försöker bita i den, som i ett äpple, med sina småbarnständer. Min mage drar ihop sig, och jag måste blunda igen för att inte minnas den varma, stickiga klänningen som jag tvingades ha på mig när mamma hade dött, för att inte minnas mumlet av röster och en stor, grov 11

hand som räckte mig apelsin efter apelsin att suga på, så att jag skulle hålla tyst. Jag åt fyra apelsiner på begravningen, en klyfta i taget, och när jag till sist satt där med bara en hög skal i knäet började jag suga på dem, och den bittra smaken från det vita hjälpte till att hålla tårarna borta.

Jag öppnar ögonen och Grace böjer sig fram med apelsinen i sin kupade, utsträckta hand. ”Nej, Gracie.” Jag föser undan täcket och ställer mig upp.

Min mage knyter sig gång på gång. ”Och man ska ju inte äta skalet, det vet du väl?”

Hon fortsätter att blinkande se upp på mig med sina stora, grå ögon utan att säga något. Jag suckar och sätter mig bredvid henne. ”Så här”, säger jag och visar hur man skalar apelsinen med hjälp av hennes nagel, frigör lysande orangefärgade slingor och släpper i hennes knä samtidigt som jag hela tiden försöker hålla andan mot doften. Hon iakttar mig under tystnad. När jag är klar tar hon apelsinen, nu utan skal, i båda händerna, som om den vore en boll av glas hon är rädd att ha sönder.

Jag puttar till henne med armbågen. ”Sätt igång. Ät nu.”

Hon stirrar bara på den och jag suckar och börjar lossa klyftorna åt henne, en efter en. Under tiden viskar jag så vänligt jag kan: ”Du vet ju att de andra skulle vara snällare mot dig om du pratade någon gång ibland.”

Hon svarar inte. Inte för att jag egentligen förväntar mig det. Min moster Carol har inte hört Gracie säga ett enda ord under hela hennes sex år och tre månader långa liv – inte så mycket som en stavelse. Carol tror att det är något fel på Gracies hjärna, men än så länge har läkarna 12

inte hittat vad det är. ”Hon är stum som en sten”, konstaterade Carol så sent som häromdagen medan hon iakttog Grace som satt och vände en färggrann kloss i händerna, som om den var vacker och underbar, som om hon trodde att den plötsligt skulle förvandlas till något annat.

Jag reser mig upp och går mot fönstret, rör mig bort från Grace och hennes stora, stirrande ögon och tunna, snabba fingrar. Jag tycker synd om henne.

Marcia, Graces mamma, är död. Hon brukade alltid säga att hon ändå aldrig ville ha barn. Det är en av behandlingens avigsidor: utan deliria nervosa tycker en del människor att det är motbjudande att bli förälder. Tack och lov är det ovanligt med fall av fullt utvecklad likgiltighet – när en mamma eller pappa inte förmår knyta an till sina barn på ett normalt, plikttroget och ansvarsfullt vis, och till slut dränker dem eller sätter sig på deras luftstrupar eller slår ihjäl dem när de gråter.

Men två var det antal barn som utvärderarna hade bestämt att Marcia skulle ha. Då framstod det som ett bra val. Hennes familj hade fått höga stabilitetspoäng vid den årliga granskningen. Hennes man, en forskare, var respekterad. De bodde i ett jättelikt hus på Winter Street.

Marcia lagade all mat från grunden och gav pianolektioner på fritiden för att hålla sig sysselsatt.

Men allt förändrades förstås när Marcias man blev misstänkt för att vara sympatisör. Marcia och hennes barn, Jenny och Grace, tvingades flytta hem till Marcias mamma, Carol, och folk viskade och pekade efter dem överallt.

Det kan Grace naturligtvis inte minnas; jag skulle bli för13

vånad om hon minns sina föräldrar överhuvudtaget.

Marcias man försvann innan rättegången hann börja.

Det var nog bra. Rättegångarna är mest för syns skull.

Sympatisörer avrättas nästan alltid. Om inte låses de in i Kryptorna för att avtjäna tre livstidsstraff efter vara­ndra.

Det visste naturligtvis Marcia. Moster Carol tror att det var därför hennes hjärta gav upp bara några månader efter hennes mans försvinnande, när hon åtalades i hans ställe. En dag efter att hon delgivits anklagelserna kom hon gående längs gatan och – pang! Hjärtinfarkt.

Hjärtan är ömtåliga. Det är därför man måste vara så försiktig.

Det kommer att bli varmt idag, det känns. Det är redan varmt i sovrummet, och när jag slår upp fönstret för att vädra ut apelsindoften känns luften utanför tjock och kompakt som en tunga. Jag tar ett djupt andetag, drar in den rena doften av tång och fuktigt trä, lyssnar till måsarnas avlägsna skrin medan de oupphörligt cirklar över bukten, någonstans bortom den låga, grå, sluttande bebyggelsen. En bilmotor vrålar igång utanför. Ljudet skrämmer mig, och jag hoppar till. ”Nervös för din utvärdering?”

Jag vänder mig om. Moster Carol står i dörren med knäppta händer. ”Nej”, säger jag, trots att det är en lögn.

Hon ler, knappt märkbart, snabbt och flyktigt. ”Oroa dig inte. Det kommer att gå bra. Gå och duscha så hjälper jag dig med håret. Du kan gå igenom svaren igen på vägen dit.”

14

”Okej.” Min moster fortsätter att se på mig. Jag skruvar på mig, kör in naglarna i fönsterbrädan bakom ryggen.

Jag har alltid avskytt när någon tittar på mig. Det måste jag naturligtvis vänja mig av med. Under provet kommer fyra utvärderare att titta på mig i närmare två timmar. Jag kommer att vara klädd i en tunn plastskjorta, halvgenomskinlig som sådana man har på sjukhus, så att de kan se min kropp. ”En sjua eller åtta, skulle jag tro”, säger min moster och snörper på munnen. Det är ett skapligt resultat och jag skulle vara nöjd med det. ”Men du får inte mer än en sexa om du inte snyggar till dig.”

Sista året i high school är nästan slut, och utvärderingen är mitt sista prov. Under de senaste fyra månaderna har jag gjort alla de obligatoriska examensproven – matte, naturkunskap, muntlig och skriftlig framställning, sociologi och psykologi och fotografi (eget tillval) – och jag borde få resultaten någon gång under de närmaste veckorna. Jag är rätt säker på att det har gått tillräckligt bra för att jag ska komma in på college. Jag har alltid varit ganska duktig i skolan. Studiereglerarna kommer att analysera mina starka och svaga sidor, och sedan anvisa mig en skola och ett huvudämne.

Utvärderingen är sista steget, så att jag kan bli hopparad. Inom de närmaste månaderna kommer utvärderarna att skicka en lista till mig med fyra eller fem godkända partners. En av dem kommer att bli min make när jag har gått ut college (förutsatt att jag får godkänt i de obligatoriska ämnena. Flickor som inte klarar examens15

proven paras ihop och gifts bort direkt efter high school).

Utvärderarna kommer att göra sitt bästa för att para ihop mig med sådana som har fått liknande resultat som jag på utvärderingarna. Så långt det är möjligt försöker man undvika stora skillnader i intelligens, temperament, social bakgrund och ålder. Man hör förstås talas om ett och annat skräckexempel: fall där en fattig artonårig flicka ges bort till en förmögen åttioårig man.

Trappan ger ifrån sig sin vanliga hemska jämmer och Gracies syster Jenny dyker upp. Hon är nio och lång för sin ålder, men väldigt smal: idel hårda vinklar och arm­bågar, och bröstet är insjunket som en buktig bakplåt. Det är hemskt att säga det, men jag tycker inte särskilt mycket om henne. Hon har samma snipiga utseende som sin mamma.

Hon ställer sig bredvid min moster i dörröppningen och stirrar på mig. Jag är bara en och femtioåtta, och Jenny är, otroligt nog, inte så mycket kortare än jag. Det är dumt att känna sig osäker inför sin moster och sina kusiner, men en brännande, krypande klåda börjar sprida sig uppför armarna. Jag vet att alla oroar sig för hur det ska gå för mig på utvärderingen. Det är livsviktigt att jag blir hopparad med en bra person. Det dröjer många år tills Jenny och Grace ska gå igenom sina behandlingar.

Om jag gör ett gott parti kommer det inom några år att innebära extrapengar till familjen. Det kan kanske också få slut på viskningarna, mässande påhopp som fyra år efter skandalen fortfarande verkar följa oss vart vi går likt ljudet av prasslande löv i vinden: Sympatisör. Sympatisör.

Sympatisör.

16

Det är bara snäppet bättre än det andra ordet som förföljde mig i flera år efter mammas död, ett böljande, ormlikt väsande som dröp av gift: Självmord. Ett ord som slinker fram, ett ord som folk viskar och muttrar och spottar ur sig, ett ord som måste pressas fram bakom kupade handflator eller mumlas bakom stängda dörrar. Det var bara i drömmen som jag hörde ordet ropas och skrikas rakt ut.

Jag tar ett djupt andetag, böjer mig sedan ner för att dra fram plastlådan under sängen så att min moster inte ska se att jag darrar. ”Ska Lena gifta sig idag?” frågar Jenny min moster.

Hennes röst har alltid påmint mig om bin som surrar monotont i värmen. ”Var inte dum”, säger min moster, men utan irritation. ”Du vet att hon inte kan gifta sig förrän hon är botad.”

Jag tar upp handduken ur lådan och rätar på mig. De där orden – gifta sig – får mig att bli torr i munnen. Alla gifter sig direkt när de är klara med sin utbildning. Det är så det fungerar. ”Äktenskapet är liktydigt med ordning och stabilitet, och utmärkande för ett välmående samhälle.” (Se Schhh-handboken, ”Samhällets grundprinciper”, sid. 114). Men tanken på det får fortfarande mitt hjärta att fladdra förtvivlat, som en insekt bakom en glasruta. Jag har naturligtvis aldrig rört vid en pojke – fysisk kontakt mellan obotade av olika kön är förbjuden. Ärligt talat har jag aldrig ens pratat med en pojke i mer än fem minuter, om man inte räknar mina kusiner och min morbror, och Andrew Marcus som jobbar hos min morbror 17

på Stop-N-Save och alltid petar näsan och kletar fast kråkorna på grönsakskonservernas undersida.

Och om jag inte klarar mina examensprov – snälle gode Gud, snälle gode Gud, låt mig klara dem – kommer jag att gifta mig så snart jag är botad, om mindre än tre månader.

Vilket innebär att det då blir min bröllopsnatt.

Doften av apelsiner är fortfarande stark, och magen gör ännu en överhalning. Jag begraver ansiktet i handduken och andas in, tvingar mig att inte kräkas.

Nerifrån hörs skramlet av porslin. Min moster suckar och ser på klockan. ”Vi måste ge oss iväg om mindre än en timme”, säger hon. ”Bäst att du sätter fart.”

18