Den smutsiga floden
albert bonniers förlag
”Högt över havet”, text & musik: Lasse Holm
© EMI CMM Publishing AB
Publicerad med tillstånd av Sony Music Publishing Scandinavia/ Gehrmans Musikförlag AB
www.albertbonniersforlag.se
Albert Bonniers Förlag Box 3159, 103 63 Stockholm info@albertbonniers.se
isbn 978-91-0-080589-0
© Åke Edwardson 2025
Omslag: Miroslav Šokč ić Omslagsbild: Depositphotos, Unsplash Första tryckningen
Tryck: ScandBook UAB, EU 2025
Till Robin Lejtzén och Anders Lejtzén, jordens salt.
Prolog
erik winter betraktade flickan genom det skyddande glaset.
Det var något nästan surrealistiskt över henne, inlindad som hon var med förband över huvudet och bröstet och armarna. Kanske hon sov där i sängen, han hoppades det. Kanske var hon försatt i medicinsk koma, det var troligt, han fick fråga en av läkarna. Tragikomiskt, tänkte han, mest tragedi, som den där mannen i Aki Kaurismäkis film. Mannen utan minne. Ett ansikte dolt av lindor. Det var många år sedan han såg filmen, nu flöt den upp i minnet.
Flickan på andra sidan rutan hade kanske sitt minne kvar, vad det nu var värt. Ansiktet hade hon inte kvar, inte mycket av det. Hon hade sitt namn, Cornelia. En ung kvinna, ingen flicka längre. Hon hade haft ett vackert ansikte. Han hade nyss sett det på ett fotografi. Tidigt igår kväll hade hon betraktat det i sin spegel, gjort i ordning det, men det kunde inte ha behövts mycket smink. Det kanske inte spelade någon roll. Han hade läst att till och med tioåriga flickor sminkade sig. Var de föräldralösa?
Cornelia måste ha varit nöjd med sitt utseende, eller så var det en självklarhet för henne, som luft och vatten. Winter reflekterade aldrig över sitt ansikte när han såg sig själv i spegeln, och det gjorde han bara när han rakade sig. Då grimaserade han för att komma åt med hyveln bland skrevorna. Han visste inte riktigt hur han såg ut längre. Äldre såg han ut. Även Erik Winter hade fyllt femtio, med råge, så hade det till slut gått för landets en gång yngste kriminalkommissarie. Tjugofem år i hög bana. Det kan få vilken stjärna som helst att falla.
Cornelia hade mött någon nere vid älven inatt. Den smutsiga älven. Vad i helvete hade hon gjort där? En genväg hem till Långedrag? Varifrån i så fall? Hon borde inte ha gått där. Hon borde ha vetat. Vetat vad? Alla kvinnor vet att de inte ska gå ensamma i natten. Det finns monster i natten. De kliver inte ut ur någon saga. De har vassa och verkliga knivar som skär genom hud och kött. Cornelia, Cornelia, vad är din historia? Hur ska du kunna berätta den? Vad väntar mig i den här historien? Den kommer att växa och sedan krympa, så är det alltid, och i slutet kommer jag fortfarande att vara med. Vem är jag då?
kriminalkommissarie bertil ringmar kom in på Winters rum. Det var första gången på länge. Det var ovanligt. De hade alltid och ofta sökt sig till varandra, två poliser som resonerade sig fram till lösningar, eller åtminstone vägar att gå mot lösningar. En explosiv muntlig metod de utvecklat under decennier, associativ men byggd på erfarenhet. De bar mycket erfarenhet mellan sig, för mycket kunde Winter tänka. En människa samlar på sig åt helvete för mycket erfarenhet under ett liv, någonting gick fel där när Gud skapade människan. Vi är inte menade att bära allt detta inom oss och det hjälper inte att dela det, inte tillräckligt i alla fall. Det hjälper inte att byta blod, till exempel. Han hade Bertil. Men Bertil hade förändrats.
Ringmar satte sig i fåtöljen på andra sidan Winters skrivbord, såg sig om:
”Har jag varit här förut?” sa han.
”Vem är du?” frågade Winter.
”Vem är du, vem är jag, levande charader”, sjöng Bertil med finlandssvensk brytning. ”Arja Saijonmaa. Grann kvinna. Åttio år. Fortfarande snygg.”
”Du har väl alltid varit svag för mogna kvinnor, Bertil.”
”Svag är ordet.”
”Vill du att jag ska säga att du fortfarande är grann och fortfarande ung?”
”Det var därför jag kom hit. Glöm inte hård.”
Ringmar kastade en blick på den öppna laptoppen framför Winter, anteckningsbladen bredvid.
”Vad jobbar du med?”
”Flickan igår. Cornelia David.”
”Ja, fy fan. Ett ansikte borta. På tal om grann. Jag såg hennes porträtt innan jag gick hit.”
”Det handlade om ansiktet”, sa Winter. ”Det var dit alla hugg riktades, bortsett från avvärjningsskadorna på armar och axlar.”
”Någon var ute efter ansiktet”, sa Ringmar och tittade på honom. ”Det är inte första gången.”
Winter svarade inte. När Bertil kom in hade han läst namn.
”Louise Renter, Rebecka Ingemarsson, Anna Borgquist”, sa Ringmar.
”Ja.”
”Du var i Marbella året det hände.”
”Jag hörde ju om det när jag kom tillbaka. Du berättade.”
”Sju år sedan”, sa Ringmar. ”När jag hörde om Cornelia kunde jag inte låta bli att koppla det till de andra flickorna.”
”Det är vad jag håller på med just nu”, sa Winter.
Louise Renter hade precis tagit studenten och fortsatt med att på allvar jobba som fotomodell som hon gjort sedan andra ring. Kläder, ibland smycken. Rebecka Ingemarsson var tjugofem och läste medicin, skulle just ut på AT-tjänstgöring när det hände. Anna Borgquist, tjugoett, spelade fotboll, hade dagen innan fått veta att hon tagits ut till landslaget, blev slashad vid älven i Eriksberg. Ingen av dem hade sitt ansikte kvar.
”Vi löste det aldrig”, sa Ringmar. ”Jag har tänkt på det ibland. De där granna töserna.”
”Jag har också tänkt på det”, sa Winter. ”Ingen tycker om kalla fall. Flickorna förtjänar ett avslut, har jag tänkt.”
”Hur tänker du nu då?”
Winter tittade upp från skärmen.
”Att vi ska ge dem ett avslut”, sa han. ”Den som gjorde det här mot dem är tillbaka.”
”Blir det tre offer den här gången också?”
”Det stannar inte vid Cornelia i alla fall”, sa Winter.
Winter stod ovanför Röda sten. Den var inte röd idag, någon skämtare hade målat den blå för några dagar sedan. Stenkul. Kommunen skulle måla den röd igen. Det var det enda konstanta i denna stad. En sten röd som blod oavsett vad som för övrigt hände i Göteborg. Det var hans stad på gott och ont, men han hade valt det onda. Han visste för mycket, hade sett för mycket. Han kom alltid tillbaka efter mer. Det var något fel på honom.
Det nya Eriksberg på andra sidan älven kråmade sig i förmiddagssolen. Hela den norra älvstranden hade stigit upp ur Hisingsmisären i samma takt som hans år inom polisen. Till slut hade till och med folk med pengar flyttat till Hisingen. Allting var tydligen möjligt.
Igår natt hade Cornelia blivit knivhuggen med ett hittills oklart antal stick och hugg, men många hade det varit. Ett ursinne, eller någonting annat. Och någonting annat. Nu fanns bara frågor, men svaren skulle komma. Det gjorde de alltid. Ibland blev de för många, berättade saker han inte ville veta. Men han skulle få veta, det tvivlade han inte på. Han tvivlade inte på sin förmåga. Den dag han gjorde det skulle han säga upp sig ögonaböj. Det här var ett fall han skulle sjunka djupt i, och han var säker på att fler kvinnor skulle bli överfallna på liknande sätt. Hans intuition sa honom det. Den hade nästan aldrig svikit honom. Det lät som en klyscha, men det var sant.
Han hade studerat de gamla rapporterna. De hade inte hittat några fingeravtryck, skoavtryck eller andra tydliga spår att arbeta med. Enligt rättsläkaren hade sticken och huggen gått till på ungefär samma sätt mot de tre flickornas ansikten, men det var inte helt möjligt att avgöra. Det hade gått för snabbt och såren var för många. Gärningsmannen var troligen vänsterhänt. Sannolikt var det bara en enda jävel. Inte så bara. Av medellängd, vilket i dessa tider var nära en och åttio. Det
svenska folket hade gått från pinade dvärgbjörkar på fjället till stolta furor promenerande på storstädernas trottoarer. Detta hade socialdemokratin åstadkommit, tillsammans med en mer varierad kost. Men Winter hade alltid ätit blandad kost, och nästan alltid varit över en och åttio.
Louise Renter hade varit det första offret, för sju år sedan. Det hade varit tidig juni, som nu. Louise hade någon gång sent på kvällen lämnat studentbalen utan att någon märkt det. Hon verkade ha haft många vänner, men ingen hade varit med henne när hon ”försvunnit” enligt vittnesmål från ungdomar på festen. Några timmar senare hade hon hittats på gångvägen ovanför Röda sten.
Winter ringde på dörrklockan till lägenheten på andra våningen i landshövdingehuset på Falkgatan strax norr om Redbergsplatsen. Han väntade, och tryckte på knappen igen. Därnere hade han passerat Caliente Dance School, caliente var spanska för het och det andra var engelska. Inte ett enda svenskt ord, kunde en gammal bitterballe tänka, tänkte han, men han var inte sådan, aldrig. Och solen var het idag.
En kvinna öppnade, ung såg hon ut. Hon hade många ärr i ansiktet men såg fruktansvärt bra ut. Louise var lång, nästan lika lång som han. Winter hade pratat med henne i telefon i förmiddags. De hade aldrig träffats. Han visade sin legitimation. Hon gjorde en gest in mot lägenheten. Han klev in i hallen, hon nickade mot ett stort rum längre in. Det doftade av syrener därinne trots att blomningstiden var över. Fönstret var öppet. Men det stod också syrener på ett soffbord.
”Vill du ha kaffe, eller något annat att dricka?” frågade hon.
”Gärna kaffe”, sa han.
”Ah. Jag hade hoppats att du skulle tacka nej. I deckare på teve tackar alltid poliserna nej när de kommer på hembesök.”
”Då säger vi att detta är en deckare”, sa Winter.
”Nej, nej”, sa hon och gick därifrån, ut i ett kök som
Winter kunde se en del av. Kylskåpet var snyggt, Smeg så klart, köksluckorna blanka. Rummet han stod i var snyggt. Golvet var slipad björk. Genom fönstret såg Falkgatan ut som en småstad, som i Kungsladugård västerut, Mariaplan, hans ungdoms torg, fortfarande ett bra ställe men en smula pastöriserat och homogeniserat nu. Redbergsplatsen var ett ruffigare ställe. Göteborg blev ruffigare ju längre norrut man kom, bortsett från Gamlestan som fått storhetsvansinne och genomgått en mängd skönhetsoperationer på senare tid. Det hade Louise också, men det hade inte handlat om skönhet. Det hade handlat om att försöka återställa någonting. Det var mycket svårt när det gällde hud, så gott som omöjligt. Det visste den som hade gjort detta mot Louise, och Rebecka, Anna, Cornelia. Det förbannade aset. Har du sett resultaten av ditt verk? Betraktar du dessa kvinnor nu, just nu? Jag kommer någon gång att se dig.
Louise kom tillbaka med två rykande muggar.
”Jag har bara pulverkaffe”, sa hon.
”Det enda jag dricker”, sa Winter.
”Är det riktigt sant?” sa hon och satte sig.
”En liten lögn”, sa han.
”Har du kommit hit för att leta efter större lögner?”
”Varför frågar du det?”
”Jag vet inte varför du kommer hit”, sa hon. ”Om det inte är för att berätta att ni har hittat … den som gjorde det här mot mig.” Hon gjorde en gest mot sitt ansikte. ”Men det spelar ju ingen roll egentligen.”
”Det spelar alltid roll”, sa han. ”Det har hänt igen.”
”Efter så många år?”
”Vi tror att det är samma gärningsman.”
Han berättade om Cornelia.
”Herregud.”
”Jag måste tyvärr be dig gå tillbaka i tankarna till när det hände dig. Varför gick du ensam där? Vid Röda sten?”
”Det var inte första gången jag gick där ensam”, sa hon.
”Var du aldrig rädd?”
”Nej. Det var hemma. Vi bodde bara några hundra meter därifrån, på Hästeviksvägen.”
Winter tänkte på avstånd. Några hundra meter kunde vara hundra mil av ensamhet när det inte fanns någon hjälp. Några sekunder kunde vara en lång tid.
”Men jag hann ju bli rädd”, sa hon nu.
”Hur menar du?”
”När den där … varelsen hoppade ner från berget framför mig.”
”Hoppade ner? Det har jag inte läst om i utredningen.”
”Då sa jag väl inte det. Men det var så. Han kom liksom flygande ner från sidan, bergssidan, och stod plötsligt där framför mig. Jag såg inte kniven. Jag såg den egentligen aldrig. Jag kände bara hur det sved till i ansiktet, flera gånger. Han var snabb.”
”Sa han någonting?”
”Nej, nej.”
”Ingenting? Inte ett ord? Eller några andra ljud?”
”Nej. Det gick fort, även om det var många hugg.”
”Var han lång? Kort?”
”Ganska lång. Kortare än jag. Fast jag är ju ovanligt lång. Fotomodellslång.”
Kanske log hon. Hennes ansikte slätades liksom ut när hon log. Men Winter hade aldrig sett en kvinnlig fotomodell som log. De såg alltid vansinnigt uttråkade ut, med blicken riktad mot ett fjärran där de hellre skulle vilja vara. Måste vara ett fruktansvärt tråkigt jobb.
”Du säger han. Kan det ha varit en kvinna?” frågade han.
”Det … har jag aldrig tänkt på. Nej.”
”Du tror inte det var en kvinna?”
”Varför skulle det ha varit det? Det låter ju inte klokt, tycker jag.”
”Finns det något klokt i något av det här?” sa Winter.
”Nej. Och det var ju oklokt av mig att gå där ensam.”
”Varför gjorde du det just den här kvällen? Hände det någonting på studentbalen?”
”Inget mer än att jag blev uttråkad”, sa hon.
”Ska man behöva bli det på sin egen bal? Skolan är slut. Livet leker. Allting är underbart och livet har knappt ens börjat.”
”Kände du det så på din studentbal?” frågade hon.
”Jag var inte med”, sa Winter. ”Det var väl en avslutningsfest på Sigrid Rudebecks, men jag var ute och seglade med min dåvarande flickvän.”
”Sigrid Rudebecks”, sa hon. ”Så du är överklass.”
”Ja.”
”Och så blev du polis.”
”Jag antog utmaningen”, sa han.
”Vilken utmaning?”
”Att infiltrera de lägre klasserna.”
”Vad var syftet med det?”
”De kan inte bli som jag, men jag kan bli som de.”
”Har du lyckats?”
”Nej.”
Hon brast ut i skratt. Hennes ansikte sken till som en junisol. Hade han varit tjugo år yngre hade han bjudit ut henne samma kväll. Hon kunde ha sagt ja eller nej.
”Hade du någon pojkvän?” frågade han. ”Där på balen?”
”Nej”, sa hon, ”och allt det där har jag svarat på. Jag hade haft en pojkvän i tvåan, men det var slut sedan länge.”
”Andra ring”, sa Winter, ”lärarna kallade det fortfarande andra ring på min tid.”
”Du får det att låta som om det var artonhundratalet.”
”Det känns så ibland.”
”Du skulle kunna jobba som fotomodell”, sa hon.
”Tror du inte jag har väntat på ett erbjudande?”
”Det här är ett konstigt förhör”, sa hon. ”Jobbar du alltid på det här sättet?”
”Det är inget förhör”, sa han. ”Vad jobbar du själv med?”
Hon svarade inte.
”Du jobbade som modell då, eller hur? Har du någon anknytning nu till modellbranschen?”
”Det finns en agentur i London som heter UGLY ”, sa hon. ”De jobbar med sådana som jag.”
”Du ser väldigt bra ut”, sa han.
”Säger du det till alla?”
”Inte i alla förhör.”
Hon skrattade igen. Skrattet påminde om syrendoften i rummet. Den var starkare nu. Winter kände sig tjugo år yngre. Nej.
Han reste sig.
”Jag hör av mig igen.”
”Det hoppas jag”, sa hon. Det var ett skämt, måste vara ett skämt.
Strax före sex gick Winter in på Saluhallen och köpte två kalvkotletter och ett hekto pata negra och gick hem och tilllagade en enkel saltimbocca. Salvia hade han redan, och vitt vin. Köksfönstret stod öppet mot innergården. Det doftade av syrener därutifrån, vilket var lite egendomligt eftersom det inte fanns några syrenbuskar därnere vad han visste.
Efter maten stod han en liten stund på balkongen ut mot Vasaplatsen, gick sedan in i vardagsrummet och hällde upp två fingrar femtonårig Glenfarclas och ringde Angela i Marbella.
”Det känns lite märkligt att flytta”, sa hon.
”Flytta hem”, sa han.
”Jag hoppas det kommer att kännas så.”
”Varför skulle det inte göra det?”
”Eftersom vi är andalusier nu”, sa hon. ”Flickornas spanska är inte spanska, den är andalusiska.”
”Vi behåller ju våningen”, sa han.
”Men ändå”, sa hon.
”Allt kommer att bli bra. Är flickorna hemma?”
”De är hos Midra och Joa. Ett av flera avsked.”
”De får komma hit. Och vi kommer ju dit.”
”Men ändå.”
”Det är andra gången du säger det. Du har väl inte fått kalla fötter?”
”På Costa del Sol?”
”Ha ha. Jag ska värma dem när ni kommer hem. Och det är varmt i Göteborg. Nästan trettio grader.”
”Idag ja.”
”Du låter som en västeråsare.”
”Jaså?”
”De gnäller alltid över något. Gnällbältet.”
”Vad vet du om Västerås?”
”Absolut ingenting. Men jag vet allting om allting annat.”
”Flickorna kommer att behöva stöd”, sa hon.
”Jag är här. Du är här.”
”Du och jag kommer att behöva stöd”, sa hon. ”Vi har bott isär för länge.”
Winter drömde. Ansikten kom och gick, bara ansikten. Det var någonting som ringde, ringde. Till slut slog han upp ögonen och såg ljuset från mobilen.
”Ja?”
”Erik, det är Bertil.”
”Vad är klockan?” sa Winter, såg siffrorna på skärmen, 02.18.
”Det har hänt igen”, sa Ringmar. ”Röda sten. Den här gången tog han ögonen.”
”Jesus. När?”
”Nyss. Vi fick in det nu. Jag blev kvar i polishuset inatt.”