Issuu on Google+


Sjöfåglarna från Bornyr

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 1

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 2

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna Från Bornyr Erika Lundqvist

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 3

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr © Erika Lundqvist, 2013 Första upplagan Omslagsbild: © Erika Lundqvist Omslag och layout: Aina Larsson/Sättaren ISBN 978-91-637-2948-5 Tryck: GML Print on Demand, Stockholm 2013

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 4

2013-04-02 21.58


Denna bok tillägnar jag mina barn eftersom de inspirerar så. Jolan, som är en sådan humoristisk tänkare. Aline, som är så viljestark och finurlig. Eleazar, som sin ringa storlek till trots redan är en egensinnig fullblodsäventyrare. Var modiga!

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 5

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 6

2013-04-02 21.58


Det finns människor som är så upptagna med att hylla det praktiska och rationella att fria fantasier och rent och skärt påhitt är något fullständigt onödigt och förkastligt. Att inför sådana människor säga: ”Jag skriver en bok, det är en saga” är lika med socialt självmord och inget man borde rekommendera sina barn att ägna sig åt när det finns så många andra kreativa sätt att förvandlas från en till samhället hyfsat välanpassad individ till en avart. Jag tackar er som tror på fantasierna, som tror på de skattletarfärderna man kan företaga sig utan att för den sakens skull kunna visa grannarna ett värdeföremål som bevis. Jag tackar er som drömmer om storslagna saker och låter andra göra detsamma. Jag tackar er som då och då finner det nödvändigt att sparka en vän ut i äventyret för att den skall förstå att livet är mer än det materiella. Jag tackar er som är ärligt stödjande när andra tar sig an skattletarfärder som riskerar att bli regnvåta. Jag tackar er som förstår att en skatt kan komma i många skepnader. Och jag tackar dig, älskade Kristofer, för att du finns med mig på färden.

Tack Daniel Pettersson, Viveka Sjögren, Pär Olofsson, Sigurd Eliasson, Leena Berggren, Göran Lidström, Matilda Strandberg, Ronny Thellbro, Astrid Lundqvist, Thord Lundqvist, Jolan M Lundqvist, Gunvor Häggling, Viktor Nyberg, Sven Wennerström, Elisabeth Tobiasson, David Granström, Ida Blomqvist, Kristoffer Renberg, Maria Lundqvist, Per Montelius, Johannes Gullberg, Anna Söderström, Stefan Rådström, Pär Östman, Kalle ”Suspekt Kanalje”, Tommy Streling, Björn Sundberg, Therese Mattsson, Kristina Mattsson, Carolina Lidström, Hampus Norman och Albin Eriksson.

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 7

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 8

2013-04-02 21.58


prolog Innan vi börjar denna synnerligen spännande saga om fegisar, otäcka typer, blodstänk, äppelpajer, grottor, ett hiskeligt oväder och  … Vänta, vad håller jag på med? Jag kan ju inte redogöra för handlingen innan jag förklarat vad som hände först och var någonstans det hela utspelade sig. Har du något att dricka? Bra. Då börjar vi vår inresa i en värld som inte är vår, men inte heller helt olik. Fäll upp paraplyet!

ångt borta från städernas larm och det kungliga hovets intriger vilade byn Bornyr inbäddad i den böljande gröna naturens famn. Hon låg utsträckt över sluttningen med tårna i den stora skogen Valnids Mörka som oförsonligt dunkel växte nedanför bergen och lojt med kinden mot den långa, breda remsa finkornig strand som gränsade mot det till synes oändliga havet. Från hennes knä hade man utsikt över hela byn där den sjöd av slumrigt, nyväckt liv på det sätt en myrstack gör den första varma vårmorgonen. Skulle man ställa sig vid Knäklippan för att kritiskt granska Bornyr skulle saken vara avgjord på ett ögonblick. Bornyr är, skulle man kunna påstå, en typisk mellanstor by såsom byar av det slaget brukar se ut i denna del av landet. Det brukade vanligtvis inkludera ett par dussin kreatur av olika slag, ett stort antal raggiga hundar och ungefär lika många

L

9

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 9

2013-04-02 21.58


feta katter med trasiga öron. Utöver detta ingick också ett par stora nävar bybor. Om andra byars invånare till sinnet liknade Bornyrs folk var i sig en brännhet fråga. De såg sig själva som ovanligt pålitliga, kloka och trogna sina ideal och svårt var det att se något skenheligt bakom deras stora leenden och varma handslag. Likafullt smög de då och då om nätterna i buskagen och placerade ut hungriga råttor i grannarnas sädesbodar. Ingen visste vem som började, bara att det hände och alla misstänkte varandra. När den för byn ovanligt omvärldsintresserade uppsyningsmannen Gilder försökte få någon klarhet i det märkliga tilltaget var det omöjligt för honom att hitta någon skyldig. Gilder var Bornyrs ögon, öron och händer. Han fick sköta ordningen i byn och hade till uppgift att syna invånarna och vid behov fånga in buset så att byarådet kunde utdela lämpligt straff. Det var normalt sett ingen större konst för uppsyningsman Gilder att identifiera bråkstakarna och binda dem vid det aktuella dådet. I Bornyr hände helt enkelt inte mycket konstigheter. Alla kände alla eftersom byn inte var särskilt stor och om något hände rörde det sig i första hand om småbrott, såsom de regelbundna sabotagen av utsäde. De gångerna var det inga vanliga gnagare som löpte amok genom byn. De var välgödda och starka efter den myckna maten från bodarna och striderna mot de blodtörstiga katterna brukade skräckinjagande nog vara ganska jämna. Efter ett antal sömnlösa nätter på grund av fräsande, morrande och skrikande djur kunde Gilder och byborna konstatera att ungefär lika många från båda lagen strukit med i hettan. Katterna som tappert kämpat och stupat bars bort från slagfältet av Bornyrs tårögda små kattmostrar1. De blev hedervärt begravda på en för djuret speciell plats, till exempel vid ett träd där katten ofta kissat eller under det

1 En kattmoster är en flicka som tagit sig an katter på samma omsorgsfulla vis en snäll moster tar sig an små syskonbarn. Är det en pojke som tar hand om katten är epitetet såklart ”kattmorbror”.

10

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 10

2013-04-02 21.58


köksfönster varifrån katten ofta suttit och tittat ut. Sedan sjöng barnen sorgliga sånger och grät en stund, eftersom katterna varit väldigt älskade. Striderna mot råttorna tog helt enkelt livet av både katter och god stämning. Det fick byborna till slut att tröttna på invasionen. Det inte naturen själv kunde få bukt med fick människan lov att hjälpa på traven, bestämdes det. Efter traditionell kaffe och kaka gick man ihop och rensade ut gnagarna med hjälp av alla knep man kände till för att snart befinna sig på en sansad råttnivå igen. Hur det hela startat hade de dock inga svar alls på. Uppsyningsman Gilder möttes av oförstående axelryckningar: ”Naturens gång”, hette det. ”Vissa år är det mer råttor än andra, så är det bara.” Folk här var precis som folk är mest; måna om sina intressen och därigenom också måna om sina grannar. De svårare konflikterna brukade nämligen vara av den sorten att de klöv byn i två eller fler läger och piskade upp en hätsk stämning även under de fredligaste av möten. Sådana sår tar lång tid och mycket livskraft att läka ut. Därför var de allra flesta allt som oftast mycket goda vänner. Kalasligheter hittades på ungefär en gång i veckan, ja, så sent som igår dracks det stora mängder av Hedvig Starkes Svaga Dricka i samband med den Stora Staketmålardagen och varje söndagmorgon kunde man se eftersläntrarna masa sig hemåt längs den ojämna bygatan. Det låg ändå på Gilders bord en samling skrifter över fall som han inte kunde hitta en gärningsman till och det hade orsakat honom sådan nervdallring att hans tinningars hår grånat ovanligt fort. Det var dessa fall som förde in en kil mellan honom och befolkningen i Bornyr och fick honom att i allt större utsträckning tappa lusten att bo kvar i byn. Pliktskyldigt lyfte han upp skrifterna och bläddrade igenom dem med tummen. Det understa var daterat nästan ett och ett halvt år tillbaka i tiden. Han hade tappat räkningen på hur många dagar han spenderat i förbryllan över just det fallet. Än en gång lyfte han fram dokumentet och satte sig att ögna igenom det i hopp om att få en ingivelse, ett lysande infall som skulle få honom 11

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 11

2013-04-02 21.58


att störta upp och hojta: ”Aha! Mjölnarens son! Jag visste väl det! Äntligen har jag den luriga lymmeln fast!” Det rörde sig om Evin, smedens äldsta dotter, som enligt faderns egen utsago en vårdag satts att gå ned till hamnen för att ta emot den nyanlända lasten järn eftersom han själv inte hade tid att lämna ässjan. Evin hade inte kommit tillbaka. På något outgrundligt sätt hade hon försvunnit som om hon lösts upp likt dimman om morgonen. Det var det första försvinnandet från Bornyr. Det hade lamslagit byn och sedan hade sorgerna avlöst varandra. Sex barn till hade följt samma öde innan de märkliga incidenterna tycktes klinga av. Så hett att havet borde koka önskade Gilder att barnen skulle återfinnas välbehållna och att inga fler ungar skulle slukas av marken. Till slut hade han och rådet tvingats enas om att barnen låg på havets botten och en gemensam ceremoni hade under vintern hållits vid strandkanten. Sju vita sjöfågelsfjädrar hade fått symbolisera de försvunna för att ge föräldrarna till barnen något att hålla i, något att ta farväl av. De anhöriga hade gråtit tills dagningen kom. För dem som förlorat sina barn gnagde hjälplösheten hål i själen och de angrep krigiskt vem än som kunde tänkas bära ansvar. Uppsyningsman Gilder, vars arbete var att skydda Bornyrs invånare från banditer och upprätthålla ordningen i byn, hade haft händerna fulla av ursinniga bybor. Eftersom hans egna efterforskningar inte ledde framåt skrev han brev till kung Hedon om saken. Det hade gått nästan ett halvår innan svar kom: ”Vi handlägger ditt ärende så snabbt vi kan.” Undertecknat en skrivare naturligtvis, kungen hade annat viktigt att stå i. Under tiden hade bybefolkningen gjort vad de kunnat för att hitta svaga punkter i samhället. Det var ganska enkelt att tvångsmönstra och kidnappa ett barn insåg man. Så snart främmande skepp väntade på att få lotsas in var hamnskrivaren mycket noga med att bokföra korrekt. Visst

12

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 12

2013-04-02 21.58


hade ett och annat fall av shanghajeri2 förhindrats tack vare den extra skärpan hamnarbetarna och skepparna från byn hade i blicken men det hjälpte inte. Det hände ibland ändå, det obegripliga och svårt sorgliga: Barnen från Bornyr försvann. Att kung Hedon lämnade dem i sticket var dessvärre inget nytt. Hovet ägnade sig mindre åt att skydda sina underhuggare och mer åt att intrigera om makten, smida ränker, falskspela och kriga. Sådana fasoner var låga och människorna i byn hade tagit för vana att slå dövörat till mot kungen och hans förehavanden i den stora världen. Det som var viktigt för byborna var helt uppenbart inte viktigt för de styrande, det blev skrämmande tydligt när deras barn försvann. En bitterhet växte fram hos invånarna i Bornyr. De insåg att livet utanför byn fortsatte precis som vanligt, än fast deras barn var försvunna och dödförklarade. Än fast de stått vid stranden och gråtit en hel natt och endast näppeligen orkat ta itu med de vardagliga sysslorna med fiske och djurhållning fanns det en hel värld utanför Bornyrs grindar som inget visste och inte brydde sig. Att uppsyningsman Gilder inte ens fick hjälp att lösa fallet var droppen som fick bägaren att rinna över. Var det så enkelt att strunta i den lilla människan var det hög tid för henne att lära sig strunta i makten. Bornyr slöt sig mot omvärlden, som om landet plötsligt vittrat sönder och lämnat endast byn självt intakt. Det var en hopplös strategi, ansåg uppsyningsman Gilder, som ändå kunde förstå den desperata församlingen och således lät dem hållas. Det fanns inte mycket han kunde säga längre som inte förargade någon. Han anade att de drabbade tyckte att han var värdelös som inte kunnat hjälpa dem. Byborna tycktes känna sig fria att ställa krav på honom och de svar 2 Shanghaja: Att med våld eller list föra ombord någon med syfte att tvångsmönstra denne. Efter shanghajeriet avgick skeppet omedelbart från hamn och den arme sate som blivit shanghajad hade inte mycket till val annat än att arbeta. Det kunde dröja månader innan det gavs tillfälle att debarkera skeppet, om man alls lyckades bli fri igen.

13

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 13

2013-04-02 21.58


han gav men han fick inte själv föra deras sorger på tal. Ett beklagande från hans läppar möttes av mörka, anklagande blickar och det gjorde honom både ledsen och frustrerad. Diskret skötte han sina plikter och gjorde sitt bästa för att bistå invånarna i byn på de vis han kunde. Så länge han talade om ofarligheter, sådant som var viktigt för Bornyrs folk men inte rörde allvarsamheter, höll han sig väl med dem. De var intresserade av att säden trivdes på fälten, att skeppslasterna kom och avgick som de skulle och att fåren blev klippta i tid. Han försökte anpassa sig, trots att han var en man av världen. När allt lugnat ned sig och barnens försvinnanden blev allt mer sällsynta kom ett brev till Gilder. Det var från kungens skrivare. ”Vi har nu sett över ditt ärende och behöver kompletterande uppgifter. Sänd in enligt bifogad specifikation. Vi bearbetar ditt ärende så snart vi kan.” Eftersom människan ibland liknar ett litet blomster som vissnar utan näringsrikt hopp och hopp ofta kommer med svar på stora frågor, började de rotryckta föräldrarna med tiden att hitta på egna förklaringar. Det som antagligen började som spekulationer blev till envisa livskraftiga rykten om att barn kunde förvandlas till de stora spökvita sjöfåglar som man månskensklara nätter kunde få se samlas i flockar vid vattnet. De cirkulerade på spända vida vingar över hamnen, varv efter varv, innan de drog ut till havs med övergivna, ibland plågade skrin. Visst fanns det tvivlare men å andra sidan; Vad hade naturen för orsak att ge sådan dräkt till något utom ett bortstulet barn, gråtande efter sin mamma? Det tillhörde ändå ovanligheterna att människorna i Bornyr jagade upp sig. Det var kanske något med byns mjuka, moderliga former som tycktes ha en lugnande effekt på de slumriga invånarna. De plikter och åtaganden hon avkrävde för deras gemensamma välmående sköttes trofast av folket utan att dra till sig omvärldens uppmärksamhet och tillvaron var behaglig så. Till och med kreaturen tycktes ta de turer livet utsatte dem för med fridsamt jämnmod. Så länge dagen kom och natten gick och havets vågor bar Bornyrhamnens skepp till sina respektive destinationer 14

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 14

2013-04-02 21.58


var där ingen större orsak till oro, sade man, och det krävdes extrema påfrestningar innan den tron rubbades. Till och med vädret lekte med omtanke och sällan var klimatet annat än behagligt varmt med milda vindar eller beskedliga regnskurar av sådant slag att de med precision vattnade grönskan och svalkade Bornyr efter en dags kvalmig dekadens. Bönder var de flesta men även hamnen drog med sig de äventyrliga som tröttnat på åker och teg. Det kunde komma en dag då de plötsligt släppte utsädet och sprang ned till hamnen där de snabbt mönstrade på och fick skrubba däck, skala rovor eller arbeta som stuvare. Ibland var det en fas de gick igenom. Efter några års slit ombord, med allt vad det innebar av hårt arbete och förnöjsamheter på fastland både när och fjärran, kom de unga hem som vuxna eller rent av gamla, skaffade sig en ko och slog sig till ro. Ett talesätt i Bornyr var: ”Den rätta platsen är palatset” och alla förstod att just Bornyr var den rätta platsen. Folk rotade sig som ogräs, åtminstone i hjärtat. I utkanten av Bornyr stod ett litet förfallet hus på vad som kunde vara glömskans bakgård. Så ömkligt och tyst stod det att dess ägare numera förbisågs vid alla byns gemensamma aktiviteter, såsom Den Stora Staketmålardagen, Årliga Äppelpajskalaset och vart evigaste rådslag. Det hade inte alltid varit så, nej, långt ifrån. I den trädgården, nu fullständigt adopterad av det vilda intill, hade stora fester stått en gång i tiden men tillräckligt många år hade gått sedan dess för att byborna skulle hinna ge upp sina förhoppningar om att återuppleva sådana storslagna tider. I det lilla huset bodde Aiva och hennes äldre bror Illias. Denna saga handlar om dem.

15

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 15

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 16

2013-04-02 21.58


kapitel ett

ivet tedde sig högst vardagligt utanför syskonens dörr. När solen gick upp vaknade grannarna och gjorde morgon. De åt sin gröt, skötte sina sysslor, hälsade på vänner, gjorde affärer, mjölkade sina kor och gick slutligen och lade sig mer eller mindre nöjda efter ytterligare en dags slit. I det lilla huset fanns det en annan ordning. Illias och Aiva hade inte lämnat huset på väldigt länge och hade inte för avsikt att göra det heller. De fick mycket sällan besök. Matbuden ställde sina medhavda varor vid grinden och gick sedan därifrån innan de såg vem som hämtat in godset. Det hade hänt att någon nyfiken budbärare listigt hade stått och väntat på att få se någon av de beryktade två men lika envist som budet väntade avvaktade syskonen bakom stängd dörr. Flera gånger hade byborna gjort gemensamma ansträngningar för att en gång för alla inlemma syskonen i gemenskapen. De var oroade att barnen en månskensnatt skulle förvandlas till sjöfåglar och försvinna, utan att någonsin förstå att byborna faktiskt försökt hjälpa dem. ”Vad vore värst”, hade repslagaren nästan plågat erkänt, ”att ungarna blev förvandlade eller att de beskyllde oss för att låta det ske?” Mest enträgen var mor Annhild, som varit hemligt förälskad i sjökapten Eret, barnens far, och aldrig någonsin tänkte hon erkänna det för någon. Av respekt gentemot barnens föräldrar, fastslog hon, måste grannskapet hålla de unga under uppsikt.

L

17

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 17

2013-04-02 21.58


De allra flesta var eniga om att det vore så mycket lättare om barnen haft andra föräldrar än Eret och Vila. Det gick inte att strunta i deras betydelse för byn. Den kunskap om omvärlden och de varor de efter varje resa kommit hem med hade påverkat byn på många sätt. Nya metoder att odla hade uppmärksammats tack vare dem och de hade också tagit hem annorlunda arter av tamboskap till böndernas förtjusning. Till och med förbättrade kartor över både sjö och land hade de åstadkommit tack vare Vilas skicklighet med pennan och fallenhet för navigering. Därför gick det inte att behandla deras knepiga avkommor som vilka barn som helst. I syskonens tankar fanns en liten bit av sjökapten Eret och navigatör Vila kvar, precis som frön i väntan på rätt väderlek att få tillfälle att bli till de växter de är ämnade att vara. Sådant deras föräldrar yttrat och funderat över, tänkt och gjort hade påverkat barnen på samma vis som när man slänger en sten i havet och ser hur ringarna sprider sig, eller märker att oliverna som vuxit på den södra sidan smakar annorlunda än de som växer på den norra. Tyvärr var det dömt att misslyckas. Varje vänligt menad kupp, där byborna försökte överrumpla Illias och Aiva när de var på väg till matkällaren eller trädgården resulterade i att de ännu mer skrämda tryckte innanför stängd dörr, antagligen mer envist än tidigare. Det hela hade urartat till den farsliknande situation det nu var i och med att barnens högt respekterade och älskade föräldrar återvänt till havet. När de sörjande små syskonen stängt dörren om sig och valt att bli tagna som gisslan av det tomma huset kom man fram till att det var lämpligt om uppsyningsman Gilder trädde in som förvaltare. Två ensamma unga riskerade att bli offer för banditer och tjuvar, det sade sig självt och ingen visste bättre råd än att låta Illias och Aiva förberedas för barnhem. Föreståndaren var underrättad och hade bäddat två sängar: en på pojkarnas våning och en på flickornas. Syskon mådde bra av att snabbt och lätt skiljas åt, allra helst när de umgicks mycket, det var föreståndarens bestämda åsikt. De unga tu skulle nu få normaliseras och acklimatiseras till en stor och ensam värld där man endast kunde lita till sig själv och 18

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 18

2013-04-02 21.58


vara sig själv behjälplig och ingen gjorde processen bättre än barnhemmet Trygga Liten. Gilder hade nickat och tänkt att det lät lite hårt men å andra sidan var inte han rätt man att uttala sig om barnuppfostran, han var enda barnet själv och hade aldrig träffat rätt kvinna att skaffa familj med. Han hade haft en hund när han var liten. Den hade sprungit bort och han hade gråtit som om han var en tvååring snarare än som en lång och storvuxen tolvåring och han hade fått skäll för hur fånigt han betedde sig över en lika fånig hund. Med anledning av den förestående försäljningen av sjökapten Erets hus hade uppsyningsman Gilder begett sig dit en tidig morgon för att se över godset innan han engagerade delegationen i att handhava affären. Det kunde säkert vara en del av värde, hade han grunnat när han steg in. Det var ett ganska trevligt bygge, det visste han sedan förut. Han hade flera gånger tidigare varit på fester i huset och hade trängts med andra glada på det blankslitna golvet och runt det robusta möblemanget medan de skrattat till alla dråpligheter och äventyrligheter Vila och Eret skickligt underhållit sällskapet med. Sådant, och skattletarfärder, hade Gilder tänkt på medan han rörde sig runt i huset. I skåpen hade han hittat vackra bägare och skålar, gjorda någon annanstans än i Bornyr och säkert av visst värde. Dukar och tyger av sällsynt slag fanns i linneskåpen och märkliga men omsorgsfullt arbetade trämasker hängde på en vägg. Upp och ned hade han vänt på inredningen, vred på och försökte avgöra vad som gick att sälja och vad som passade bättre som spisbränsle och han hade enträget lirkat med nyckeln till ett fint snidad skrin när han hörde ett förskrämt pip bakom sig. Aiva, iklädd sin nattklänning och med det långa, ljusbruna håret på ände hade sett anklagande på honom med stora, rädda ögon. ”Hej där”, hade Gilder vänligt sagt till barnet och rätat på sig. Hur gammal kunde Aiva vara, hade han undrat, osäker på hur man alls tilltalade ungar i den här situationen. Åtta år kanske? Ja, något sådant borde

19

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 19

2013-04-02 21.58


hon vara enligt hans beräkningar. Åtta år och rädd. Flickan hade följt honom med blicken och förskrämt backat undan när han närmat sig. ”Jag skall inte göra er illa, jag bara förbereder inför affären. Huset skall ju säljas. Du och din bror kommer att få bo på ett annat ställe. Det blir väl …” Flickan hade tjutit som en stucken och Gilder hade efter bästa förmåga försökt hyssja henne. ”Seså, det blir väl roligt, visst? Att få bo tillsammans med andra barn?” Hon hade fortsatt att skrika och Gilder hade känt sig medlidsam, stressad och irriterad på en och samma gång. Med händerna höjda över hennes huvud hade han försökt att med gester få henna att stilla sig, att dämpa sig. ”Lugna ned dig nu, flicka”, hade han ropat för att överrösta henne, ”det ordnar sig skall du se!” Han hade försökt hålla sig lugn och tålmodig men hennes envisa gallskrik fick det att ringa i öronen på honom. Plötsligt hade hennes bror dykt upp. Illias var något äldre och även han ännu i nattkläder. Precis som sin syster var ögonen stora och blå, håret i samma färg som strandgräs om hösten. Pojken hade tvärnitat när han fick syn på Gilder. Aiva hade tystnat tvärt och skyndat in bakom broderns rygg. ”Jag vill er inget ont”, hade Gilder repeterat, vänd mot Illias och tacksam över att flickan tystnat, ”så håll er bara undan så kan jag göra mitt jobb och gå härifrån.” De hade inget sagt men stora tårar hade glittrat i ögonen på flickan där hon spanat fram från sitt skydd och pojken hade sett mer än lovligt anklagande och vaksam ut. Han tog ingen strid mot Gilder, som hade ryckt på axlarna och suckat. Det hade inte funnits mycket att göra åt saken egentligen. Han hade återvänt till skrinet han inte hunnit undersöka. Barnen hade backat undan för att hålla sig på avstånd, flickan hade hulkat och gråtit och pojken smekte henne över huvudet. Gilder hade vridit om nyckeln och ett klickande avslöjade att låset öppnats. Han hade gläntat på locket och det första hans blick fallit på var boken. En kittling hade susat till i magen 20

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 20

2013-04-02 21.58


på honom och han hade undrat om det verkligen var möjligt. Hade han verkligen funnit sjökaptenens dagbok? Den var av annat värde, än mer dyrbar än det utsökta pärlhalsband och de ringar som också låg i skrinet. I egenskap av förvaltare hade han varsamt tagit ut boken ur lådan och stoppat den innanför västen. Han hade stängt och låst lådan, lagt tillbaka nyckeln i det skåp han funnit den och hela tiden känt de brännande blickarna i ryggen. Barnen var så rädda att han kunde känna det som en vibration i luften. Skulle han hoppa fram och ropa ”bu!” skulle de nog kollapsa, hade han tänkt han när han sagt adjö och gått därifrån. Boken hade ändrat uppsyningsmannens inställning till barnhemmet. Saken skulle ordnas på annat vis meddelade han delegaterna och de avskrev ärendet omgående. Gilders avsikt var att söka upp tant Taggsvamp, barnens närmaste levande släkting. I vilket led visste han inte och den ovissheten delade han med resten av byn. Det tog honom tre timmars ritt att finna henne och hon såg inte allt för upprymd ut vid mötet. ”Vad rör det sig om”, hade hon undrat medan hon strödde ett illaluktande pulver i den stormkokande grytan. Tonfallet gav honom inte intrycket av att hon tänkte bjuda på te. Stickningarna i hans näsa sade honom att han inte tänkte äta något av det hon kunde tänkas bjuda på. Uppsyningsman Gilder hade inte stannat länge. Snabbt kom de överens om att han skulle agera barnens beskyddare och förvaltare och att de inte behövde hamna på barnhem. Tant Taggsvamp hade rört i grytan och muttrat något om att hon var tacksam över att få slippa besväret med att ta sig hela vägen till Trygga Liten för att hälsa på dem och Gilder hade tolkat det som att hon var nöjd med utfallet. ”Jag hjälper dig naturligtvis med att hålla dem under uppsikt”, hade hon tillagt medan han gjorde sig redo att gå, ”men jag kan inte lova något. Mina”, hon hade avbrutit sig när hon fick syn på ett litet rosa djurhuvud som flutit omkring i grytan. Med skeden hade hon fiskat upp det och slängt det till en av sina katter. ”Var var jag? Jo, mina experiment tar väldigt mycket tid i anspråk.” 21

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 21

2013-04-02 21.58


Tant Taggsvamp hade inte överdrivit gunsterna. Var gång någon av de unga fyllde år, precis som när sjökapten Eret och navigatör Vila ännu fanns kvar i huset, lämnade hon sina experiment, knöt sjalen om huvudet, tog sin stav och en näringsrik anrättning med sig och begav sig mot det allt mer förfallna huset. Barnen öppnade normalt sett inte dörren för någon. Hade de vågat neka tant Taggsvamp inträde hade de antagligen lämnat henne på bron. De tyckte egentligen inte illa om henne. Det var bara det att de inte tyckte allt för mycket om henne. Att hon alls kom på besök berodde nog främst på att hon var avlägset släkt med någon av deras föräldrar. Vilken av dem hade de för länge sedan glömt bort och om tant Taggsvamp hade ett förnamn visste nog endast hon själv och den som namngivit henne. Inte heller visste de var hon bodde men hade kommit fram till att hon nog gömde sig under en sten eller i en ihålig stubbe till nästa födelsedag i det lilla huset. ”Tänk om hon bara är en fantasi”, hade Aiva viskat en kväll när de stod i begrepp att gå till sängs. ”Toka”, gäspade Illias och vek undan filten så att han kunde krypa ned, ”hon är lika verklig som skogen är stor”. ”Stor för vem?” hade Aiva undrat, ”För trollet3 i berget är den nog inte mycket större än att den får plats i handflatan. I alla fall om han är i sin sanna form och inte förklädd.”

3 I kung Hedons rike tror många människor på bland annat på spöken, troll och varelser som varken är djur eller människor eller växter. Vissa av dessa väsen kan ändra form och likna något helt annat, men gemensamt för de flesta är att de inte tål järn. Det påstår i alla fall de som säger att de träffat på omänskliga varelser, de som ofta kallas ”de Andra”. Naturligtvis finns det dem som inte alls tror på ”de Andra”, precis som det i vår värld finns dem som övertygats om sådant andra tvivlar på. Gud, jordens tillblivelse och ufon till exempel.

22

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 22

2013-04-02 21.58


”Förklädd till tant Taggsvamp kanske”, hade Illias väst hest som en gast4 och Aiva hade ristat till av kalla kårar. Den natten hade hon önskat att de lät ljuset slockna av sig självt. Illias hade inte haft några invändningar alls. Varje födelsedag som firades medförde alltså att tant Taggsvamp kom förbi, men hon stannade aldrig längre än att en kanna te hann koka upp och en halv kopp varmt med mjölk hann sväljas ned. Syskonen var kanske lika glada för det, eftersom den gamla häxan inte var helt enkel att föra en dialog med. Vid den senaste födelsedagen, vilken inträffade under våren och råkade vara Illias sextonde, hade tant Taggsvamp som vanligt dykt upp vid förmiddagsteet, stampat av fötterna sju gånger på den vinda och murkna farstubron och dunkat på dörren med sin käpp sju gånger, precis som alltid. ”Någon hemma?” hade hon gastat med ett ålderdomligt hest skrällande, än fast hon redan visste. Aiva hade, en smula respektlöst men framför allt skämtsamt, viskat till sin födelsedagsfirande bror: ”Vi ropar: Nej, inte en endaste kotte är hemma! och ser hur hon reagerar.” Illias hojtade ögonblickligen: ”Nej, inte en endaste kotte är hemma!” Aiva tog betäckning bakom honom och väste något som inte skall återges ordagrant men som gick ut på att det var dumt att driva med en häxa och att hon faktiskt bara hade skämtat. Det var ingen som exakt kände till vidden av tant Taggsvamps trolldomskunskaper. Eftersom det var allmänt känt att hon brukade plocka örter och svamp i Valnids Mörka 4 En gast sägs enligt vår folktro vara ett illvilligt spöke. Enligt folket i kung Hedons rike är en gast vad som blir kvar av ett barn som gått en våldsam död till mötes och sedan inte jordats ordentligt. De driver ensamma omkring i skogarna och skriker sitt sista skrik, om och om igen. Somliga fåglar föds stumma och måste läras sitt släktes sång. Om en gast hinner före med sitt hesa, plågade skri är det vad fågeln kommer att lära sig. En gast har inte styrka nog att dra levande med sig, de är ju bara barn. I stället kan man uppleva sig gastkramad. Om barnet gastkramar en nära släkting förlorar den levande sin förmåga att röra sig: den blir förlamad.

23

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 23

2013-04-02 21.58


trodde alla i byn, och i de närliggande byarna, att hon utan minsta svårighet kunde förvandla en människa till en liten grå lump, mest lik något som fastnat mellan tänderna, petats loss och spottats ut. Valnids Mörka var farlig. Gick man in i den skogen kom man inte i gott skick därifrån. Folk blev tokiga där inne, tokiga eller rent av döda. Därför kunde Illias inte hålla inne ett skrämt pip när dörren small upp med oväntad styrka och tant Taggsvamp lunkade in, just precis så långsamt man kan tro en mycket gammal dam om. Måtte hon göra mig till en katt åtminstone, tänkte han, eftersom han var förtjust i katter, i stället för en grå lump. ”Inte en endaste kotte här?” smackade hon. ”Just vad jag trodde. Kottarna har viktigare saker för sig än att dricka te hos er två. Nästan förmätet av er att tro annorlunda.” Om tant Taggsvamp endast kom för att gratulera på födelsedagen och dricka te vore saken kanske hanterbar, hennes otillgängliga sinnelag till trots. Att hon årligen envisades med att bära med sig konstigheter hon kokat ihop i sin stora kittel var etter värre. Dofterna var så fräna från brygderna och anrättningarna att håret reste sig på armarna. ”Det är välgörande som inget annat”, hette det och påstods kunna hålla en döende hund vid liv i minst ett år, än fast den hellre dog. Att hon kom var ändå en trygghet. Det var något de kunde lita på och antagligen skulle de sakna henne om hon ett år avstod från sina besök. ”Hon är som … som …” började Illias och tänkte så att det knakade. ”Som en sådan där snuva man nästan alltid får på hösten?” föreslog Aiva hjälpsamt. ”Ja, så att man vet att det är höst.” avgjorde Illias förnöjt och fastslog: ”Precis så är hon.” Än hur ensamma syskonen kunde känna sig när de i tysthet satt och såg ut genom fönstret visste de inte något riktigt alternativ. De var rädda att de inte var fina nog eller roliga nog eller att de inte hade något intressant alls att prata med andra i byn om. Efter några misslyckade försök att föra ett samtal med mjölkbudet: 24

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 24

2013-04-02 21.58


”God dag, hur står det till? Jaså? Jo, tack bra …” fann Aiva att hon inte kunde komma på mer att säga. Hon bestämde sig för att det helt enkelt var bäst att sluta försöka. Hon gjorde sig bara löjlig annars. Dessutom hade hon märkt att folket i Bornyr såg på henne på ett särskilt sätt och hon kände sig hemskt obekväm med det eftersom hon inte visste varför hon var utstirrad. Deras far, Eret, och deras mor Vila hade inte alls varit sådana. De hade varit vänliga och modiga intill djärvhet. Inget hade varit dem för svårt och de hade varit omtyckta av alla i staden. Ofta hade de haft stora fester i det lilla huset och där serverades mat och dryck i långa banor medan de berättade om alla fantastiska äventyr och skattletarfärder kors och tvärs över haven. Det skrattades nätterna igenom och dansades långt in på morgonen. Varje dag tycktes vara ett äventyr för sjökaptenen och hans hustru. Illias å sin sida hade för många år sedan lånat faderns skepp Sjöhästen och gett sig ut på sin fantasis värsta åktur. Det hade blåst, stormat, haglat och läckt in vatten i både skepp och skinnstövlar. De hade gått på grund, blivit sjösjuka, sett havsmonster5 och haft hemlängtan. Till slut, när han trodde att allt var över och att bara döden väntade hade han bett i förtvivlan till vem än som behagade lyssna: ”Ta mig hem vid liv så gör jag aldrig om det här, jag lovar!” Hem kom han. Sjöhästen blev aldrig ordentligt lagad och stod nu skev och vindbruten nere vid vattnet, halvt begravd av sand och sly. Hon fuktade skrovet vid högvatten och regn och oj, vad hon längtade efter ett ordentligt dopp.

5 Eftersom detta är en värld som skiljer sig från vår händer det att fiskare ibland måste hjälpa till exempel en vattennymf, havsfru eller sjöorm ur nätet. Djupen är stora och till största delen outforskade och får man för sig att undersöka dem är risken stor att man inte kommer levande därifrån, just på grund av de havsvarelser vars domäner man oundvikligen lär inkräkta på. Skall man vistas i naturen måste man vara försiktig och hänsynstagande så att man inte väcker anstöt och ont blod.

25

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 25

2013-04-02 21.58


Illias hade berättat om resan för sin syster, vars ögon och mun blivit större och större av chock och förfäran vartefter berättelsen fortgick. Allt mer säkra genom åren hade de två blivit på att livet var för svårt. Det fanns faror de fasade inför och regler de inte kunde förstå. Över detta grämdes de och det hände att de i varsin kudde om natten grät av olycka och ensamhet. Det var inte bitterhet gentemot sina föräldrar de kände över att de blivit ensamma, det var Illias och Aiva rörande överens om. De var bara så ledsna över att de inte passade in, att de inte dög till något. Nej, far och mor hade inte alls suttit skrämda som kaniner inne i det lilla huset, mindes Aiva och varken hon eller Illias kände sig det minsta modiga där de födelsedagsfina satt med varsin kopp te och drömde sig bort. De hade enats om att de mest liknade faster Flora, vars försiktiga läggning förr om tiden ofta skojades om. Hon hade varit så ängslig att det var konstigt att hon ens vågade bli född, brukade folk skämta. Att födas var nog den enda resa hon gjort fram till den dagen hon sittande i samma fåtölj som hon suttit i de senaste tjugo åren dött av brustet hjärta. ”Faster Flora var nog hemskt missförstådd, den stackars kvinnan, tror du inte?” sade Aiva och förmådde knappt dricka ur sin kopp te. Med skeden skrapade hon upp det sista av tårtan som serverats Illias på hans sextonde födelsedag. ”Ja, det var hon alldeles säkert”, medhöll Illias och såg ut genom fönstret en lång stund. ”Och ensam. Tänk att vara så rädd och så ensam hela livet och sedan plötsligt dö utan att någon märkt det.” Den natten grät de tyst i kuddarna. Någon som inte vilade huvudet emot bolstret var den man som i just det ögonblicket stod gömd i vårnattsmörkret utanför syskonens gamla fallfärdiga ruckel till hus och bidade sin tid.

26

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 26

2013-04-02 21.58


kapitel två

nder vintern hade Gilder på allvar börjat fundera över sin riktning i livet och slutligen hade han bestämt sig för att flytta till den något större orten Lilla Dis som låg längre norrut i landet. Han stod inte längre ut med bybefolkningens svåra läggning. Antingen var de svartögt bittra och förtörnade eller så låtsades de som om allt var i sin ordning och att allt skulle lösa sig till det bästa. Det var inte naturligt, ansåg Gilder, för vädret erbjöd inte regn och bister kyla på måndag för att på tisdag ge klarblå himmel och strålande sol. Blomstren var inte antingen vissna eller i full blom, det vore en hemskhet för vilken bonde som helst och därför kunde det omöjligen vara ett friskhetstecken hos invånarna i Bornyr, ansåg han. Gilder var ofta förtvivlad över att byborna så envist vägrade befatta sig med beslut som kunde enklaregöra livet för dem, som kunde ge byn bättre relation till makten. Till och med köpmännen blev sura när han försökte föreslå en förbättring de kunde göra eller råkade nämna kungen. Det gjorde att han ibland kände sig som en avart. Han oroade sig ofta över skötseln av landets kolonier, vilka han befarade att man skulle för-

U

27

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 27

2013-04-02 21.58


lora inom kort, och det krig mot Fereheerna6 i öst vilket Gilders släkt i flera generationer tyckte sig se nalkas men som aldrig kom. Flertalet gånger försökte han vädra sina tankar rörande landets handelsbalanser men jordbrukarna i området bara ryckte på axlarna och uttryckte sina åsikter om vädrets betydelse för skörden och fisket. När Gilder slutligen gav upp och bestämde sig för att lämna Bornyr var det ändå en vemodens stund. Han trivdes på orten, det gjorde han. Det fanns en viss charm över det hela, erkände han motvilligt. De gula sädesfälten som gungade i den ljumma brisen, kreaturen som betade under korkekarnas stora kronor och då och då lyfte huvudena för att inspektera sin omgivning och dess eventuella faror. De uråldriga olivträden, vars frukter i hans tycke smakade bättre än någon annanstans i landet. De stora väderkvarnarna som tålmodigt utförde sina värv och gistet knarrade av ålderdom när toppkupolen vred sig mot vindögat. När han promenerade längs de hårdtrampade vägarna som löpte som myrstigar genom det kuperade och frodiga landskapet hade tanken slagit honom att oavsett hur lika vägarna i Lilla Dis var, skulle det ändå inte vara just dessa oxdragna kärror som passerade honom på väg mot marknadsplatsen. Jo, uppsyningsman Gilder skulle sakna att besöka det lilla kullerstenstäckta torget i byns absoluta mitt, där de lata köpmännen samlades för att göra affärer med snåla bönder och föra vidare det skvaller som florerade. Till och med skulle han sakna den milda frustrationen över att mjölnarens yngste son var för hal för att fångas in av lagen trots att de flesta visste, och skrattade åt, att han inte hade helt rent mjöl i påsen. ”Går det i släkten tro”, brukade det skojas när man besökte kvarnen.

6 Fereheerna är ett folkslag österut i denna värld, vars kultur, vanor och livsstil skiljer sig från det vanliga i Gilders hemland, alltså Hedons Rike. Det händer att människor blir oroliga eller obekväma när de ställs inför sådant som är ovant, precis som när man är på besök hos en kompis och deras mat inte smakar som den man äter hemma. Det är då en erfarenhet man gjort, något man vunnit, och inte en förlust.

28

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 28

2013-04-02 21.58


”Inga större förseelser dock”, brukade gubben svara och blinka med ena ögat när han lämnade över mjölet. Gilder hade egentligen inget emot människorna, de var allesammans innerst inne vänliga och välkomnande. De oroade sig för litet bara, såg bara till sitt eget. Hur kunde man stå ut bland folk som aldrig var nervösa över hela rikets säkerhet? Som litade på att solen alltid skulle stiga och sjunka såsom den alltid gjort och att vågorna skulle bära fisk och skepp såsom de brukade göra? Det gjorde honom skvatt galen och känslan av att kvävas under en filt av påhittad trygghet gjorde att han var tvungen att bryta upp. Hans åsikter behövdes någonstans, det var bara för honom att hitta den platsen. Lilla Dis var en bra början för deras hamn var betydligt större än Bornyrs och via den skulle han enkelt kunna ta del av världsnyheterna. Han såg fram emot det med lyckorusigt vemod, såsom man lätt gör när man bryter upp från något invant och tar sikte på något främmande. Ett sista ärende var uppsyningsmannen tvungen att göra innan han med gott samvete kunde lämna orten, det visste han. I sin ägo hade han förvaltat en tingest, ja, en riktig dyrgrip sitt oansenliga utseende till trots. Den ville han nu återlämna till sina riktiga ägare, eftersom de blivit stora nog. Det var hans skyldighet att låta dem förstå orsaken till den belägenhet de försatts i. ”Ni vet var jag finns”, hade Gilder sagt till byborna medan han satt upp på hästen som skulle få ta honom till Lilla Dis. ”Skulle ni behöva mig kommer jag hit så snart jag rimligen kan”. Uppsyningsmannens göromål lät han mor Annhild sköta, hon var ändå den hårdaste och strängaste av alla och hade fostrat både sina egna fem barn och dessutom grannarnas. Ingen vågade be henne låta bli. Gilder red inte den rakaste vägen mot sin nya hemort. Omvägen löpte förbi byns utkanter och det var dithän han styrde sin stora fux i kort galopp. Han tog ned tempot när han närmade sig sitt mål med utflykten. Gilder höll sig på säkert avstånd utan att för den sakens skull förlora uppsikt över det lilla huset han siktat in sig på. Försiktigt red han in hästen i 29

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 29

2013-04-02 21.58


en liten dunge vid sidan av den trampade vägen. Enligt hans beräkningar skulle tant Taggsvamp vara på besök hos sina unga släktingar och därför fick han avvakta en stund. Han ville inte riskera att bli ertappad i sina göromål. Det dröjde dock inte länge innan det började hända saker runt huset. Tant Taggsvamp kom ut på stugbron och en nervositet kom över Gilder. Inne i huset kunde han fånga en hastig glimt av Aiva. Han mindes Aiva och hennes bror Illias fortfarande som barn, än fast flera år gått sedan dess. Med tiden hade de blivit längre men de tycktes inte växa ändå, tänkte han. Det var hög tid att de fick övertaga ansvaret över det knyte han bar och han kände sig nöjd med sitt beslut. Tant Taggsvamp var mycket gammal och hade funnits i byn länge än någon kunde räkna. Därför var det en tålamodsprövande akt för Gilder att vänta tills hon försvunnit utom synhåll. Under tiden stökade de unga inne i huset på med kvällsgöromålen och det tog lång tid innan de tycktes komma till ro. Uppsyningsmannen bestämde sig för att vänta med att binda fast hästen så att den inte skulle hinna tröttna på att stå stilla och i stället förorsaka oväsen. Knytet hade han lagt i en gedigen läderväska vilken han hängt över axeln och medan han gömde sig i vårnattsmörkret kunde han grunna över var han skulle placera godset. De skulle bara veta, tänkte han och kände ett il av spänning och välbehag över att få blanda in detta stora i deras begränsade liv. Ja, de skulle bara veta. Hur långt in i huset skulle han våga sig utan att riskera att bli upptäckt? Han rös till, så exalterad var han. Matkällaren? Ja, det kunde kanske vara det bästa. Då kunde de få tillfälle att finna knytet när de gick

30

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 30

2013-04-02 21.58


ned dit för att hämta en flaska saft eller en burk paddfötter i gelé7. Om de nu åt sådana delikatesser, vill säga. Så blåstes ljuset ut i huset. Han knöt snabbt fast hästen, skar ett äpple i små bitar och slängde i gräset så att den skulle hålla sig lugn medan han var borta. Gilder var en stor karl, men inte så tung. Som uppsyningsman var det inte första gången han fick smyga. Det hände inte så ofta att han var van att röra sig tyst som en räv men han var inte helt oförmögen att så göra när nöden krävde. När han nu på tå smög sig fram i kvällsdunklet och skyndsamt rörde sig hukande mellan buskar och träd fram tills han nådde huskroppen kunde hans egna öron avgöra att han var tillräckligt tyst för att få beröm för det. In på gården tog han sig sålunda obemärkt och tryckt mot husets nötta fasad letade han sig fram till matkällaren på bortre kortsidan. Som en skugga kände han sig, som en skugga på uppdrag. Därför fick ett plötsligt ljud i närheten honom att hoppa till, så spänd var han, och medan han försökte bedöma om han blivit ertappad klev han på en kvist så att den knäcktes. Gilder stelnade till, kände hur svetten rann under armarna var nästan skakig när han tog skydd, hukade mot marken. Skulle syskonen ertappa honom vore det antagligen omöjligt för honom att överlämna knytet. Ett vänligt: ”Mig minns ni kanske, ja, jag har vakat över er sedan dess men det har inte med saken att göra just nu. Den här är er, varsågoda, ta den bara och slit den med hälsan”, vore inget som skulle få dem att nicka och tacka och bjuda på te. De hade tagit betäckning där inne och skulle inte släppa in fiendens gods över tröskeln.

7 Du tänker nu säkert: ”Paddfötter i gelé! Fy vad äckligt!” men jag kan försäkra dig om att just den rätten anses vara mycket välsmaklig, för att inte säga smaskens, och något man äter minst en gång per år i samband med större högtider. Du tvivlar på mina ord? Nåväl, tänk då bara på grekerna! De tvekar inte att smälla i sig gettestiklar och i Frankrike serverar man varandra grodlår. Därför är det inget att höja på ögonbrynen över, det där med Bornyrbornas paddfötter i gelé. Fundera i stället över vad som ligger på just din egen tallrik innan du kastar suspekta blickar på andras.

31

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 31

2013-04-02 21.58


Han ville inte heller riskera att låta någon annan, kringstrykande fähund hitta knytet eftersom det var dyrbart och känsligt. Hans enda chans var att infiltrera de unga och få dem att tro att de funnit den på egen hand. Det var så hans tankar gått och det var därför han nu svettig, spänd och märkligt upplivad strök omkring deras fristad. Ingen reaktion inifrån huset tycktes hans klumpighet frambringat och Gilder rätade på sig. Snabbt nu, manade han på sig själv, snabbt och tyst nu. Han skyndade fram till kortsidan och grep runt matkällardörrarnas handtag för att öppna underjorden. De gamla gångjärnen gnisslade och skrek. Skrämt släppte han dem, instinktivt. Dörrarna slog igen med en smällande tung duns. Huvudstupa skyndade han sig bort från matkällaren. Uppjagat tog Gilder skydd bakom en av de många buskar som växte inpå husknuten. En skrämd fågel flög upp men stannade i närheten för att kunna hosta fram skränande svador8 över hans tilltag. De tidigare uppodlade omgivningarna hade under åren av misskötsel invaderats av vilda växter och levnadskraftiga inplanterade och var nu ett svallande grönt och blommande hav. Från sitt gömsle var han säker på att han inte var synlig om ljudet hade fått liv i syskonen och de bestämde sig för att titta ut genom det lilla fönstret. Himmel och hav, svindlade han. Var det så här spännande att bryta mot lagen förstod han nästan varför folk roade sig med sådant. Väskan hängde fortfarande runt axeln, byltet låg kvar däri. Han var tvungen att komma på ett annat ställe och det fort innan hästen skulle börja leva om. Den var fin som ett blommande äppelträd i solnedgången men hade tålamodet hos ett vildsvin. Det hade redan fått ta för lång tid och med tanke på framgången de senaste minuterna vore det väl just hans tur om han blev upptäckt. Farstun, funderade han. Ja, i lilla förrådet där vore det kanske lämpligt. För att komma så nära inpå dem fick han

8 Innehållslöst pladder, i detta fall med syfte att driva bort inkräktaren från boet. Dessvärre är näbbigt ordbrukande i stort sett obegripligt för ett människoöra.

32

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 32

2013-04-02 21.58


vara kvick som en ödla och tyst som en mus. Det var tvunget att han lyckades. Som en tjuv skyndade han iväg runt huset. Ett ljud väckte Aiva. Hon låg tyst kvar i sängen, lyssnade intensivt. Hade hon drömt det? En häst hade gnäggat, det kände hon sig nästan säker på. Nu hörde hon inget, bara tystnad om man kan höra sådant. Nej, det var nog bara en dröm hon haft. Hon slöt ögonen igen och somnade om. Så en sensommarmorgon kom det sig att Illias letade efter, ja, det glömde han snart eftersom han fann något som skulle ändra deras tillvaro för alltid. När han skakade ut en gammal filt han rivit ned från förrådshyllan i jakt på den där saken, föll en gammal läderinbunden bok ned på golvet. Snabbt vek han ihop filten, tryckte tillbaka den på hyllan och hoppade ned från stolen han stod på för att se vad det var för en mystisk gammal mojäng han hittat. Då insåg han nästan andäktigt att det var sjökaptenens dagbok han funnit och lämnade genast förrådet för att visa upp den för sin syster. Hela den dagen satt de med huvudena ihop och läste om mors och fars bravader: ”24 augusti. Infödingarna hade tänkt grilla oss i soluppgången men deras planer ändrades när jag genom mycken list lyckades få solkatten från farfars kompass att sätta eld på hövdingens lövhydda …”

33

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 33

2013-04-02 21.58


”8 februari … tror jag. Den lömska ligan Simsaluber9 rammade oss med sin gamla skuta (dumt, vår Sjöhäst är ju av Valnidsträ10), hoppade ombord och vann slagsmålet men just innan ett av kräken tänkte skära halsen av mig noterade Vila att hennes kusins farbrors tremening11 var ligans kock och saken kunde snabbt förbytas till ett glatt återförenande släktingar emellan. Tre äpplen senare fanns bara masten kvar av Simsaluberligans risiga gamla skepp Träskmonstret. Resten låg på havets botten. Lika gott det om någon frågar mig. Vi släppte av dem i Rackelberga Råga12 och där var de visst eftersökta så vi hann knappt säga ‘flaska’ innan de var övermannade av vakterna …”

9 Simsaluber är inte den värsta ligan på haven, inte ens de grymmaste man kan träffa på runt Hedons Rike och byn Bornyr i dess södra spets. Det råder däremot inget tvivel om att de är tillräckligt samvetslösa för att kunna bli de äldsta. Deras fiender har ännu inte lyckats ta kål på dem, eller försökt tillräckligt hårt, och därför kan man tro att de är de mest levnadskära och de med flest ess i rockärmen. Sjöröveri är inte deras enda hobby. De kliver gärna i land och bränner hus, motivklipper får, kidnappar, stjäl, säljer och spelar olika typer fulspel en regnig kväll i skydd av närmaste värdshus. Med tanke på medelåldern i denna gamla, rutinerade liga finns det en risk för hjärtattack var gång de höjer vilopulsen men det är inget de skryter om utan är mer en intern hemlighet mellan mig, dig och dem. Att de är farliga är tveklöst sant och om de skulle råka springa på dig någon gång och vill att du skall hänga med på ”något kul” måste du lova att du säger ”nej!” på ett vänligt men bestämt vis. Tur för dig att det aldrig lär hända, för de skulle antagligen inte lyssna, men minns mitt råd ändå. 10 Valnidsträ får man naturligtvis från Valnids Mörka, den stora mörka skogen som växer dunkel och otillgänglig nedanför bergen nordöst om byn Bornyr. Träet anses vara speciellt, framför allt för att det är svårt att få tag i då det är en utbredd motvilja mot att gå in i skogen. Ett skepp av Valnidsträ anses vara i det närmaste osänkbart, som 1912-talets ”Titanic” ungefär. Och för det fartyget gick det ju bra, eller hur? Ja, om man bortser ifrån att hon sjönk på sin jungfrufärd menar jag såklart. 11 ”Tremening” är den dialektala versionen av tremänning och därför precis samma sak. Tremeningarnas barn är fyrmeningar, alltså fyrmänningar, och nu rör vi oss verkligen i baksläktsland. Tillbaka till sagan! 12 Rackelberga Råga ligger ungefär en och en halv veckas seglats från Bornyr, om man håller en snittfart på 4 knop i kurs 325 grader med bäring 24 grader. Riktning styrbord 55 grader.

34

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 34

2013-04-02 21.58


Teet i kopparna kallnade medan de läste och Aiva och Illias kunde omöjligen slita sig från de sagolika dagboksinläggen. När dunklet kom med skymningen tände de ljus för att kunna fortsätta drömma sig bort genom faderns bläckpräntade ord. De tjustes väldigt över att få följa med på resorna och när ljuset brunnit ut och natten stoppat ned allt ljus i sin vänstra sko slog de motvilligt samman pärmarna och kröp till kojs, båda två tillräckligt äventyrslystna för att vilja drömma riktigt, ja, åtminstone ganska, spännande drömmar. Utanför föll ett allt ihärdigare regn över byn Bornyr. De svala dropparna lade sig till en början ganska lugnt tillrätta i skarvarna mellan gatornas kullerstenar men strax blev de allt vildare till sinnes och började hoppa och kivas å det förfärliga. Inuti sina slott och kojor vyssjades folket av trumvirvlarna på taken och det svaga suset i vaggande trädkronor och det mjuka prasslet i gungande gräs. Så också i den lilla skeva stugan i byns utkant. Regnet föll över den branta taknocken och på sin väg mot slokande vanvårdade rännor fastnade de i små håligheter i huset, gled in mellan murkna brädor och ramlade in i den sovande husvärmen. Ned, ned, ned föll de tills de slogs sönder mot golvet. På så sätt bildades små pölar av regnvatten här och där. Det var till detta ihärdiga ljud, som rytmiska trumslag på löst spänd hud, som Illias slets från sin sömn. Han pressade ned ansiktet hårdare i kudden, drog upp täcket över öronen och försökte förmå drömmarna att jaga i kapp verkligheten och återsluta honom i den sortens fluff sköna drömmar sveper in en i. Plaff. Plaff. Plask. Ett rovdjursmorrande steg ur hans strupe och han röt: ”Sluta då! Jag vet inte vad du gör och varför men sluta med oväsendet!” Som svar fick han en grymtning och en kudde kom flygande från ovan, eftersom hon sov överst i loftsängen. ”Sluta själv”, muttrade hon, ”jag kan inte sova när du håller på så där.” ”Så där vad då?” grälade han, ”jag gör ingenting! Det är ju du som håller på.” 35

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 35

2013-04-02 21.58


På så sätt fortgick gnabbet mellan de ofrivilligt uppvaknade två innan det avbröts av att Aiva tjöt till som om någon nupit henne, eller kört in fingret mellan revbenen på henne för det skrek hon också av. Illias, som precis höll på att förklara för henne hur jobbig hon var blev med ens orolig och lutade sig ut från sängen för att se upp på henne. ”Vad hände?” ”Det läcker.” Hon gned ansiktet torrt och tittade ned på honom, görande en gest upp mot taket. ”Det regnar in. Det är det ljudet vi hört hela tiden.” I ett tu hoppade de ur sängarna och började undersöka bostaden. Mycket riktigt var där vatten i en pöl, två, tre pölar och fyra. ”Fem om man räknar med den ovanför sängarna”, poängterade Illias och såg nästan förtvivlad ut. ”Huset håller på att rasa, tror du inte?” Aiva drog fram handdukar ur skåpet och Illias balanserade byttor i en stapel medan han gick runt och placerade ut godset så att vattendropparna, de ovälkomna, föll ned i dem i stället för att förvandla mattfransarna till slemmig tång och de kära kvisthålen vari smuts gärna samlades till små sjöar där dammråttorna tvättade fötterna. ”Vi måste göra något”, sade Illias till slut medan han såg hur systern rände runt och sög upp envist vatten med handdukarna. Där ute föll regnet fortfarande ihärdigt, påträngande, som febersvettningar hos en som närmar sig brytpunkten och först efter det tillfrisknar. ”Ja”, medhöll Aiva med nästan sprucken röst, ”och himmel, om vi inte kan bo här blir vi utan tak över huvudet. Vart skall vi då ta vägen?” ”Om saker ändå vore annorlunda för oss”, önskade Illias och försökte se för sin inre syn hur deras liv skulle urarta om regnet inte upphörde och gav dem en chans att reparera huset. Skulle de då tvingas sova i jordkällarens kalla mörker? Skulle det vara som att ligga fem famnar under himmelen i drunkningsdödens fuktiga grepp? ”Kommer du ihåg kattfamiljen vi tog hand om som barn? De som satt i buskaget, minns du? De var alldeles våta, frusna och hungriga när vi fann dem.” 36

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 36

2013-04-02 21.58


”Ja, Lusse och ungarna”, svarade hans syster med en röst fylld av värme och ömhet, ”Oh ja. De var så förfärligt söta, som fikon i sockerlag. Tänk att ingen ville ta hand om dem innan vi fann dem. Är inte det sorgligt? De hade dött om vi inte gett dem tak över huvudet.” Hon tystnade och torkade vattnet av en tavla föreställande ett stormande upprört hav som ilsket knuffade runt på en kapsejsad båt. ”Jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa oss också.” Försiktigt rättade hon till tavlan och det var dystert hon fortsatte mot den skrämda besättningen ombord på tavlans skepp: ”Men vem skulle vilja? Ingen i hela världen tycker om oss. Du vet ju hur de pekar och fnissar. Säkert skulle de skratta oss rakt i ansiktet om vi kom till dem och frågade om hjälp.” ”Ja, jag vet”, suckade Illias och såg ut genom fönstret där regnet gjorde att allt såg grått ut. Han var tyst en stund och följde en vattendroppe med blicken där den ringlade sig över glasrutan tills den försvann ur sikte. ”Ibland önskar jag att jag var som pappa”, bekände han lågt. ”Ingen hatade honom, ingen hånade honom eller skrattade åt honom. Hade han problem var det alltid någon som villigt ställde upp.” Aiva lämnade den vattenfuktiga väggen bakom sig och gjorde honom sällskap i köket. Det var sant det han sade. Ingen hade någonsin talat illa om deras föräldrar vad hon hade hört. Idel lovord hade däremot sagts om deras mod och företagsamhet. ”Mm”, jakade hon lågt, slog ned blicken och betraktade intensivt en djup repa i bordsskivan där smulor kilats fast. Hon skrapade lite med nageln men lyckades inte få bort dem. ”Jag önskar jämt”, medgav hon till sist och satte sig mitt emot honom. Hjärtat värkte alltid vid sådana här samtal och denna gång var inget undantag. ”Men vi är bara oss, dem vi är. Bara du och bara jag och ingen tycker om oss.” Som om orden kom från ett spöke andades hon ut ett blekt och syrefattigt:” Vi kunde dö här utan att någon skulle märka det.” ”Vi får klara oss själva.” Nu lät Illias plötsligt beslutsam och han såg på sin syster där på andra sidan bordet. 37

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 37

2013-04-02 21.58


”Hur våt och frusen jag än blir överger jag dig aldrig.” Hon log mot honom, reste sig snabbt och skyndade fram för att krama om honom. ”Jag överger inte heller dig. Vi har ju klarat oss så här länge så varför ge upp nu? Det kommer att ordna sig, alltsammans, det är jag säker på.” Lätt sagt men djupt in i hjärtat oroades båda svårt inför framtiden.

38

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 38

2013-04-02 21.58


kapitel tre

mars. Vi har förstått att skatten finns någonstans mellan Tulpanholmen och Rosenskäret men min kära navigatör Vila orienterar oss efter en karta som rivits i av vind och slitits i av hajar och när Näcken inte kunde spela ’Ack Du min Sköna’ såsom Vila är van den råkade de i handgemäng och han gjorde nog bäst att ta till sjappen. Oturligt nog fick han med sig en bit av kartan innan han smet iväg …” Illias avbröt sig i högläsningen när systern lät konstigt: ”Mmhmm mm” och nickade med huvudet mot honom och han räckte förstående över hammaren. Hon nöp läpparna om ett par stora spikar medan hon med händerna höll fast den bräda hon ämnade slå fast över en glipa i väggen och på så sätt försöka täta lite mot den vind som drev in regnet även från sidorna av huset. ”Du”, sade han tankfullt medan han hjälpte henne hålla brädan, ”vad tror du att de letade för skatt?” Och så lade han kärvänligt till när han såg henne höja hammaren som om hon med den skulle kriga sig fram genom en fiendehär: ”och slå dig inte på tummen nu klantmaja13!”

”14

13 Egentligen är det inte Aiva som är klantmajan i detta hushåll och det vet de båda två. Illias bara säger så eftersom han inte vill se blod utifall att hon faktiskt skulle råka slå sig på fingrarna och spräcka en nagel eller bryta ett ben eller något annat som skulle skrämma slag på honom.

39

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 39

2013-04-02 21.58


”Mmh mmminhme”, mumlade hon genom spikarna och drämde fast plankan med några rejäla och oväntat pricksäkra slag. ”Va?” ”Jag sade: Jag vet inte. Står det inte mer om den i dagboken?” Aiva backade ett par steg och synade sitt arbete, såg förnöjd ut och lade ned hammaren i verktygslådan. ”Det ser bra ut, eller hur? Eller bra och bra …” Hon suckade och ställde in verktygen i ett skåp, ”det läcker ju på femtioelva ställen till men nu har vi i alla fall tätat det femtiotolfte. Om vi bara haft mer brädor …” ”Eller om det ville sluta regna. ”fyllde Illias i och såg bekymrat ut genom fönstret. ”Det är som om det aldrig tänkt sluta.” Och mycket riktigt. Det öste ned som om illvilliga krafter stod och hinkade vattnet över deras lilla skeva ruckel till hus. Som kaniner fick de löpa med byttor och handdukar för att hindra vattnet från att förstöra allt bohag även om de omöjligen kunde hindra regnet från att ta sig in. När de inte placerade ut grytor och skålar att fånga upp läckaget i fick de tömma de kärl som redan blivit fulla. På nätterna gick de i omgångar, sömndruckna och förtvivlat ängsliga över husets skick, och kontrollerade vattennivån i byttor och på golv. När de stod på knäna och torkade golven med de sista av husets alla handdukar, sänglinnen och spilltyg kämpade de för att hålla tårarna tillbaka eftersom det var omöjligt att säga när den droppe kom som skulle få bägaren att rinna över. När den droppe kom som skulle få huset att falla ihop helt. ”28 april. Vi har letat igenom vartenda skrymsle av …. Skatten … konstatera att den inte finns här …” ”Nej!” vrålade Illias med ett skri som var både sorg och ilska. ”Boken är förstörd av det här förbannade vattnet!” Ursinnig slog han nävarna i bordet, hamrade sig röd av ilska och förtvivlan medan boken studsade och kärlen välte och hällde ut uppsamlat regn över hela bordsskivan. Han hade ångrat sig i samma ögonblick han såg kärlen välta, tidigare ändå eftersom händerna var ömma, och raskt ryckte han undan boken innan den blev helt oigenkännlig. Aiva kom springande med några klä40

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 40

2013-04-02 21.58


desplagg hon tagit ur skåpen och dem lade hon på bordet och började torka. Hon såg på Illias där han stod och försiktigt skakade vattnet av deras faders dagbok. ”Är den helt förs …” Längre hann hon inte innan ett skärande, klagande läte avbröt henne. Ett högt kvidande, följt av ett slags suckande och ett utdraget kvidande igen. De båda stelnade till med blickarna fastnitade i varandras, kände det som om de illvilliga makterna hällde isvatten över deras nackar och ryggar och utan att behöva säga varandra något rusade de mot dörren. Från gräsmattan såg de hur taket störtade in över deras sovrum och hur den chockvåg som krängde genom återstoden fick resten av huset att störta samman. Det hela var över på ett par ögonblick och syskonen var så stumt förvirrade av händelsen att de för en stund inte ens märkte den ihärdiga nederbörden. Kvar stod de en stund, som frusna i tiden, och såg på huset som fallit samman över deras tillhörigheter, deras minnen och fridsamma liv och en svår sorg drabbade dem båda när de insåg att allt de någonsin haft var borta. Nu var deras tillvaro sönderslagen och de drev omkring i ovädret som två brädor ur en skuta som sjunkit. Plötsligt noterade Aiva en rörelse i ögonvrån och hon grep efter Illias hand som stark slöt sig om hennes. ”Det är någon …” började hon men avbröts av ett: ”Ni där borta!” Som kaniner kringcirkulerade av rävar kröp de samman och de märkte snart farorna som kom från alla håll. Grannskapet hade nämligen lämnat sina hus för att ta del av spektaklet som pågick där ute. Mor Annhild hade i flera dagar varnat sina grannar för en främling som strök runt i byn. De kallade honom kråsskjortan och hade försökt avgöra om han tillhörde något av de rivaliserande rövarpacken som då och då drog förbi. Sådana gånger gällde det att vara vaksam och varsam eftersom ingen ur vare sig Drakryggarna eller de samvetslösa Simsaluber som barn fått lära sig vad ett vänligt men bestämt ”nej, tack” betydde. 41

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 41

2013-04-02 21.58


Skulle de vilja lägga rabarber på de svårtillgängliga syskonen vore barnen lika chanslösa som en välgödd gris inför Stora Vinterfesten, det begrep alla och därför hade man de senaste dagarna valt att hålla det lilla rucklet under extra uppsikt. I den här byn rörde det sig om mer än så. Rädslan att fler barn precis som Evin förvandlades till sjöfåglar och försvann hade flera gånger drivit de oroade byborna att försöka få kontakt med Illias och Aiva men de unga hade bara av de ansträngningarna tagit större avstånd från dem. Av respekt gentemot deras föräldrar propsade mor Annhild, som varit hemligt förälskad i sjökapten Eret och aldrig någonsin tänkte erkänna det för någon, på att barnen ändå skulle hållas under uppsikt. Nu kom hon och de närmaste grannarna springande genom regnet. ”Hallå! Vad är det som har hänt?” Syskonen tryckte sig intill varandra, skrämda av vad grannarna skulle utsätta dem för. ”Du där …” Plötsligt kände Illias en tung hand läggas på hans axel som för att snurra honom runt och raskt drog han sin syster intill sig, knuffade som i blindo undan angriparen och sprang, sprang, sprang bort därifrån i vild panik med Aiva hack i häl. ”Fortare”, manade hon, ”fortare, de kommer efter oss!” Deras fötter smattrade mot den regnvåta jorden: ”Fortare! Fortare!” och fuktigt gräs slog mot deras ben när de skenade mot någon tryggare plats … ”Båten”, vrålade Illias, ”vi springer till båten!” Där stod hon. Sjöhästen, som för länge endast fått blicka ut över vågorna där andra sjökreatur parerade vågrörelserna, tumlade runt bland skummet stormiga dagar och lättjefullt gungade under en hög klar himmel dagar vattenspegeln låg så blank att man nästan såg botten. Där stod hon och längtade efter att få vara bland dem som lekte där ute. Så hörde hon genom regnet ljud hon mindes från länge, länge sedan. Röster! Ljudet av steg som närmade sig, bara fötter som springande gjorde avtryck på den våta sandbanken och rop som lösgjorde sig och drev iväg 42

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 42

2013-04-02 21.58


med vinden så att hon snappade upp dem: ”Båten!” En sprudlande lycka fyllde henne och fick henne att knarra lite extra där hon skuffades fram och åter av vågorna som ilade över sanden och för varje gång gav hennes trötta kropp en liten knuff. ”Här är hon”, ropade Illias till sin syster där de i vattenbrynet kom springande genom regnet. ”Här är Sjöhästen!” Det var inget väldigt fartyg som lojt stod och väntade dem vid strandkanten. Hon var byggd av Valnidsträ, vilket var rent av livsfarligt att försöka få tag i, och konstruerad för snabbhet, framkomlighet och för att kunna bära en mindre last. Deras föräldrar föredrog äventyret framför plundrandet och dessa resor företogs med deras närmaste och mest pålitliga sjömän och kvinnor. Där hade varit Kräft-Kalle, som tillrett dem mat att hålla skörbjuggen stången, Svia-Lisa, Apfots-Babben, Skarpöga, Ida Helnäcke och ytterligare några trofasta som allesammans glidit ur syskonens liv såsom en våg man omöjligen kan hålla fast med sina händer. De kom och de gick. Det var bara deras natur, precis som en båt är gjord för att flyta och en vind är gjord för att blåsa. I gott skick var hon inte, även om de speciella krafterna i Valnidsträet visst hade varit henne behjälplig under de år hon fått stå torr. Den ena av de två masterna var knäckt och hade till en början bara slokat men sedan fallit över relingen så att det mest liknade en tallrik med ett slevskaft stickande upp ur. På den klättrade Aiva upp och Illias följde henne hack i häl när de över det hala träet spånggående tog sig ombord. Trots sitt luggslitna skick var hon i regnet det vackraste fartyg de båda sett. Det var ett tillfälligt hem, en trygg plats på jorden denna ensamma och uppslitande ovädersnatt och hon kunde således inte vara skönare om så de slöjklädda dimälvorna bestänkt henne med blekaste nattsilver och sänkt hennes platta buk i en sjö av guld. Med deras far sjökaptenens dagbok tryckt mot bröstet letade Illias sig in i kajutan. I ett stort vackert dekorerat skrin av mörkt trä fann han vax43

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 43

2013-04-02 21.58


ljus och det gamla elddonet som var ett plundrargods från en av faderns första resor. Snart lyckades han få fyr på en ljusstump och satte ned den i en hållare av djurben som någon stampat fast direkt i bordsskivan. Även oljelampan tändes upp och den kastade ut ett varmt sken genom glaskupan. Eldskenet tröstade honom på något vis. En liten hoppfull låga flammade i systerns mörka blick, en flämtning blott men ändå en liten lindring även för honom. Under tystnad arbetade de för att skaka gammalt damm ur plädar, piska åren ur kojarna14 och länsa skafferierna i kabyssen på kvarlämnad mat. De fann inte mycket som överlevt konserveringen i krukor men några större byttor med saltad fisk och några med grönsaker samt ett stort paket torkat kött hade undgått att tuggas till stoft av tidens tand. ”Det är nog magi”, påstod Aiva och lade till att det omöjligen kunde vara värre än tant Taggsvamps huskurer. De undersökte skeppet från topp till botten, fann tunnor med krut och rom och sådant som både till utseende och doft påminde om en tid för länge sedan. De borstade bort spindelnät och städade undan fågelbon15 och såg till att vara upptagna en stund för att slippa tänka, för att slippa känna. Sedan sjönk de utmattade ned i kojarna och drog filtarna över sig. Eftermiddagen hade obemärkt glidit över till kväll och svepte nu in det gamla skeppet i en matt skymning. Det var kort efter midnatt som det hände. Det började som en gungning och följdes av ytterligare en. Så tyst som möjligt, för att inte väcka de trötta små ombord, vickade den gamla skutan sin trötta tunga kropp så att det regn som sakta fyllde upp gropen hon låg i snart blev till en 14 Sjömännen sägs ha lärt sig av indianerna i Karibien att sova i hängkojar vilka man hängde under däcksbalkarna. De var också enkla att stuva bort när man vilat färdigt. Tidigare hade matroserna sovit direkt på däcksplankorna i skansen, det vill säga under däcket förut om stormasten. Sjömännen i kung Hedons rike gillar hur mjukt och skönt det gungar om havet och föredrar därför hängmattekonstruktionen framför den trånga, rullande skansen. 15 Den som någon gång sett hur mycket ohyra en fågel kan ha i fjäderdräkten vet hur äcklad Illias var när han råkade få ett fågelbo över sig.

44

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 44

2013-04-02 21.58


våt hand, förmögen att bära henne. Ljudlöst - nåja, visst knarrade hon sorgset när hon bestämde sig för att lämna den kullfallna masten kvar på strand men hon gjorde sitt bästa för att vara diskret - gled hon således ut från sandbanken och ut till havs. Rusade inte livet in i varje planka, varje skrymsle, varje dammig vrå? Som en kraftig stråle sol genom regndiset, som en äng som exploderat i blommande färgkaskader efter en torr sommars första nattfukt. Den gamla skutan ville ystert krumbukta, varje plugg i henne sjöng av äventyrslusta, men hon bibehöll sin värdighet där hon lugnt och fint njöt av att vaggas i den famn natthavet utgjorde. Hon synade sig i den mån det gick genom en vattenspegel som på grund av regnet mest liknade en bucklig silverbricka. Hon tvagade fåfängt åren av skrovet, sträckte på sin ledbrutna lekamen så lustfyllt att till och med den brutna mastens kvarvarande stump tycktes växa någon centimeter och kände sig redo att möta en ny dag när det första ljuset sprack upp i horisonten. Det gick en våg genom Illias mage. Han gled långsamt ur drömmen lagom för att känna en ny våg kränga genom buken och kasta sitt skum upp i hans hals. Kvidande rullade han av sin väggkoj, tog stöd med händerna mot durken och hasade sig sjösjuk och blek ut ur kajutan. Åsynen av det stora gungande blå, under en tung grå sky som trött släppte sina silvermynt över tillvaron, fick hans illamående för ett ögonblick att upphöra och förbytas i chock men med nästa våg som fortplantade sig genom skeppets trä, upp genom hans vingliga ben och in i hans mage vek han sig över relingen och kräktes. Det var där i regnet, hopkurad och i ansiktet grönfärgad, som den nyvakna Aiva fann sin bror. Hon löpte kvickfotat fram till honom, sjönk på knä och strök honom över den våta pannan. ”Käre bror …” beklagade hon ömsint, ”är du sjösjuk?” I det ögonblicket slog det henne med kraften hos en ljungeld och hon nästan skrek medan hon yrt och uppjagat stirrade ut över vattnet: ”Men … Det är ju havet!”

45

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 45

2013-04-02 21.58


”Ja”, pep landkrabban dystert och höll sig om magen, ”visst är det förfärligt? Hur hamnade vi här?” Systern kom dock raskt på fötter och lutade sig orädd ut, stödd mot den inte helt stadiga relingen, och såg fascinerat på hur Sjöhästen långsamt gungande klöv vattenytan med sin stora tunga kropp. ”Ja …” började hon innan hon snurrade runt och såg på honom där han ömklig låg. ”Nej. Nej, det är på något sätt helt underbart!” deklarerade hon och verkade inte ens störas av den totala vilsenheten och det ännu ihärdiga regnandet. ”Underbart”, ekade Illias tonlöst och verkade inte särskilt nöjd eller imponerad. ”Vi är fast här ute på havet och vi har ingen aning om hur vi skall komma tillbaka till land.” Långsamt och ostadigt kom han på fötter genom att ta stöd mot allt han kunde hitta och kraftlöst dra sig upp. Allt gungande, han var yr och illamående än fast han nyss kastat upp. Det fanns inget han avskydde mer än havet, han skrämdes av de otyglade krafter det utgjorde och kunde inte låta bli att undra om det var en ondska som bar den enda fristaden på jorden en olyckligt tårvåt morgon som denna. När som helst, rös han och kände pulsen skena, kunde havet lägga sig som en tung filt över den nyligt pånyttfödda Sjöhästen och kväva henne och hennes tvåmannabesättning. Han hade varit med om det förr och klarat sitt arma liv just så pass men han visste vad det betydde att vara rädd för döden. Det, ansåg han, var liktydigt med att vara rädd för havet. ”Jag menar”, fortsatte han matt till sin syster, som hänförd av det stora blå fyllde lungorna med regnmättad havsluft och slöt ögonen där hon stod vid relingen. ”Hur länge kommer vi klara oss här ute? Vi har nästan inget att äta och man blir galen av att dricka saltvatten, det sade alltid pappa. Hur länge klarar man sig på luft? Tre dagar? En vecka?” Systern öppnade ögonen, vände sig om och såg medkännande på honom där han ömklig och dyster stod bredvid. Det låg något i vad han sade, det förstod hon naturligtvis och med ens var det inte längre helt ljuvligt att slutligen få se samma vidsträckta syn som hennes mor och far 46

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 46

2013-04-02 21.58


förr om åren alltid längtat efter. De var sjösjuka16, brukade folk skämtsamt säga. De kunde inte trivas på land länge alls, hur de än bar sig åt och när marken bar pratade de alltid om havet med längtan. ”Det oändliga”, sade de och stirrade med klara blå ögon mot en fixpunkt ingen annan såg, ”det fria. Det är livgivande, barn. Vi kom därifrån. Sådana som oss kan inte bli åldersdammiga och dö på land.” Sedan fick de ett erbjudande om att följa med ombord på Narvind. Det var tänkt att vara en kort expedition. En dag var de bara borta men barnen visste: De hade återvänt till havet. Den här gången kom de aldrig tillbaka. ”Vi måste orientera oss på något vis”, bestämde Aiva och funderade en stund. ”Hålla reda på hur många dagar som går …” ”Räkna ned till vi inte längre orkar”, fyllde Illias i med stämman hos en dömd. Han var således inte någon vidare tröst i en klämd situation som denna men Aiva förstod varför. Hennes bror tyckte inte alls om havet. ”Inte då.” Nästan viskade hon med en moders smeksamma stämma och slöt armarna till tröst om hans plågade gestalt. ”Vi klarar oss skall du se. Vi kan försöka räkna hur många gånger vi ser månen. Vi räknar nätterna.” Illias sade inget ytterligare, han ville inte skrämma sin syster mer men han kunde inte låta bli att avsluta hennes mening i tanken: ”Innan mörkret tar oss.”

16 Sjösjuka menas alltså i denna sagas skämtsamma sammanhang inte den sortens illamående yrsel som normalt refereras till åkomman.

47

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 47

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 48

2013-04-02 21.58


kapitel fyra

ela dagen förflöt i ett saktmodigt mak. Illias kunde inte sätta sjöben17 utan låg och kved i sin väggkoj med huvudet i en hink och Aiva passade på att skura däcket med såpa hon funnit och den ständiga tillgång på regnvatten som kom till skänks från en gudom med särskilt torr humor. Sjöhästen kunde inte låta bli att ge ifrån sig några knarrande läten av njutning när skurborsten skrubbade hennes däcklagda valnidsträ från smuts hon själv inte kunnat komma åt. Blank blev hon, det var de säkra på båda två där Aiva stod med faderns gulfärgade regnkappa18 på och gnodde sig svettig för att ha något för händerna. Så plötsligt såg hon den. Månen. Det betydde att de var inne på andra dygnet till havs för de hade flutit ut under förgående natt. ”Tre dagar?” hade Illias frågat. Tre dagar efter förråden tömts på konserverad nödtorft. Hon hade redan ställt ut byttor och kärl för att samla upp regnvatten vilket hon senare tömde över till en tunna hon och Illias hällt vinet ur. Det kunde erkännas att tunnan var så duktigt bearbetad av vinet att vattnet smakade märkligt, men det var den största täta

H

17 Med sjöben menar man att anpassa sig till båtens gungningar och inte längre bli disorienterad, illamående och yr. 18 I det här fallet är det inte en sådan regnrock du och jag är vana vid. Denna regnkappa är en lång skinnrock som impregnerats med djurfett tills den står emot vätan. Den gula färgen blev till när fettet torkat in.

49

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 49

2013-04-02 21.58


behållare de hade så det fick duga ändå. Så länge de hade vatten, hade hennes bror sagt, kunde de säkert klara sig en vecka utan mat. Det var tur att det visst aldrig tänkte sluta regna, tänkte hon med ett snett leende, för kanske skulle det börja ramla ned fisk tids nog om det fick hålla på tillräckligt länge. Det var Sjöhästen som väckte dem från orolig men tung slummer. Hon hade känt vibrationerna genom vattnet innan ett mänskligt öga kunde uppfatta vad det var hon försökte varna dem för. Med högljudda knarr, med skriande knirr hade hon trängt igenom sömnens dimridå och fått liv i en förbryllad Aiva och en vettskrämd Illias. ”Vad händer?” hade han gnytt och krupit ihop under filten, ”Går vi under?” ”Så klart inte”, mumlade nu hans syster genom en gäspning, ”hon är ju av valnidsträ”. ”Det hjälpte då inte Benedikt och hans besättning”, replikerade Illias bistert, ”och inte Krumbukta Bitterbuk och Saltsjö-Sven heller!” Vid omnämnandet av dessa stackars satar suckade Sjöhästen extra. Hon ville påpeka att inte ens valnidsträ kan stå emot kanoneld och bränder, men på det örat varken lyssnade eller förstod Sjökaptenens avkommor henne. De hade inte fått vattenskalle19 än men med nog lång tid ombord skulle insikterna och förståelsen för skepp komma. Som hon längtade efter att få bli förstådd! Så ensam som hon varit på sistone hade hon med ständigt prat fördrivit tång och måsar, hon hade jagat iväg musslor och fått fiskar att sluta lyssna alls. Hon trodde inte ens att de föddes med öron längre. Den enda som fortfarande hade tid att lyssna på ett gammalt skepp var tant Taggsvamp, alla andra tycktes ha

19 Vattenskalle är i vår värld en sjukdom som också kallas hydrocefalus. Vätskan i hjärnan orsakar då för stort tryck i kraniet och symtomen kan vara besvärande och plågsamma. Det avhjälps med operation. I denna sagornas värld är vattenskalle inte en åkomma utan i stället en förståelse för vattenelementets alla vindlande vägar och nyckfulla tilltag.

50

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 50

2013-04-02 21.58


bråttom att vädra det egna munlädret och hasta iväg till nästa nöje. Så hade det inte varit förr om åren! Viktigare än att fördriva ensamheten med lite sällskapligt skvaller var att Sjöhästen behövde bli förstådd för att kunna jaga på sin besättning i stunder som denna. Det var livsavgörande. ”Skynda er”, ville hon ropa, ”Skynda er! Det brådskar!” ”Bror min”, svarade Illias tålmodiga syster som sömndrucket kommit på fötter och hängde över sig den gulfärgade fettimpregnerade skinnkappan hennes far brukat bära för att skydda sig mot nederbörd, ”stanna här så inspekterar jag om något hänt.” En ihärdig klagan hördes från träet och Illias vitnade och jagade iväg sin syster med en handgest. ”Skynda dig!” viskade han och drog upp filten under hakan. ”Skynda!” Nattmörkret var en grå våt slöja där hav och himmel smälte samman till ett. Regnet fortsatte att trumma utan uppehåll, det hotade att underminera fastlandet och svämma över vattendrag och de enda som verkligen njöt av det långvariga ovädret var sådana vars liv gick ut på att stänka ned sig rejält. Aiva var inte en sådan. Hon drog upp kapuschongen över huvudet, knäppte de många knapparna i rocken, lämnade kajutan bakom sig och gick ut på däck. Hon såg det nästan inte så förenat med natten som det var. Lika tyst som en katt på jakt smög sig det främmande svartmålade fartyget på dem, klöv vattenytan och närmade sig snett bakifrån. Vita bokstäver mot den nattfärgade bogen berättade att skuggan var döpt till Kärrhäxan. Genom moderns bronsfärgade kikare kunde hon se att det vid fören på det tvåmastade skeppet stod några figurer, resten var i full aktivitet och rände som myror på en stack. Vad höll de på med, hann hon tänka, men plötsligt flaggades den anonyma skuggan om och hon fick odiskutabelt svar på sin ofärdiga undran om den andra besättningen var vänligt inställda eller ej: Mot det stålfärgade regndiset lyste tyget med det av benknotor vita Simsaluberligans S mot blodröd botten.

51

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 51

2013-04-02 21.58


Hjärtat stannade i kroppen på Aiva och hon vände sig om och sprang, sprang som en kanin på väg mot sin håla och nästan ramlade in i kajutan där hennes bror krupit ihop under filtarna och lagt huvudet åter på kudden. Hade han svimmat? flög det genom hennes huvud. Det spelade ingen roll. Hon kastade sig mot hans väggkoj så att den höll på att tippa, rev och slet i hans filtar, drog hårt i honom och vrålade: ”Vakna! Du måste vakna!” medan han ängsligt av hennes uppträdande pep: ”Vad är det som har hänt, vad händer? Går vi under?” Nu hördes ljud ingen av dem kunde identifiera och de båda stirrade på kajutans dörr. Illias hade ännu inte förstått varför hans syster var uppjagad och väntade sig att en störtvåg av iskallt havsvatten skulle krossa dörren och forsa in för att dränka dem båda. Då plötsligt hördes fotsteg utanför kajutan. Aiva frös till. Det stora havets fasa, rikets grymmaste rövarpack hade tagit sig ombord på Sjöhästen. ”Vi är angripna”, viskade Aiva lågt och kramade skrämt hans svettiga hand. Det var för sent för att fly. ”Simsaluberligan20 är ombord.” Med ett brak flög dörren upp. Hans systers paniska skrik ringde i öronen. Som om han aldrig legat flög Illias upp på fötter, grep något han kunde försvara dem med, vilket blev en stekpanna eftersom den var det hårdaste som fanns i närheten, och ställde sig framför Aiva som var så rädd att tårarna rann. Han var redo att försvara henne in i döden om det krävdes.

20 Simsaluberligan är egentligen en samling gubbar, vilka som helst men antagligen med riktigt taskig barndom i bagaget. Det som givit dem epitetet ”rikets grymmaste rövarpack” är att deras beslut fattas med egen vinning för ögonen och med mindre empati i kroppen. Egentligen är de inte de mest blodtörstiga man kan råka ut för men de är de äldsta, de med mest rutin i både strid och dåligt uppförande och är mycket noga med att upprätthålla både rykte och ohederligheten. För Illias och Aiva är ett möte med Simsaluber något alldeles hårresande hemskt, eftersom kapten Sim och deras föräldrar Eret och Vila ofta var i luven på varandra.

52

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 52

2013-04-02 21.58


In i kajutan trängde den ena beväpnade sjörövaren efter den andra. Sist kom Simsaluberligans kapten. Det var en enorm karl med kraftigt djuprött skägg och en plymprydd svart hatt stor som ett kvarnhjul. Hans ansikte var inte bara ärrat av värjors hugg och hårda vindar utan även så här på ålderns höst så djupt fårat att det såg ut som om han var ett duktigt hopknycklat smutsigt papper, en skattkarta kanske, som man sedan håglöst plattat till för att göra överskådlig. Över högerögat satt en svart ögonlapp21 över ett långt ärr som sträckte sig ut över tinningen, tvärs över ögonhålan och ut mot näsryggen. Även om kapten Sim saknade en hel del bredd och vitalitet från yngre dagar var han ändå en imponerande syn, kanske på grund av sina många skador mer skrämmande nu än någonsin förr. När han stegade fram till sina darrhänta men ändå oväntat kavata opponenter uppstod det ett särskilt sorts ljud. Det var ett släpande, pausat av en dov dunk, släp och dunk igen. Även om man inte sett det hade man snart, om man umgicks med sjörövare, förstått att det ljudet bara kunde komma ifrån en halt sjörövare med ett ben av trä. Det gick inte att misstaga för någon som trött släpade en liten säck potatis över ett trägolv samtidigt som någon annan omtänksamt slog takten med en käpp. Över kapten Sims tunna läppar låg ett leende som var mer likt ett guldtandat rovdjursgrin än något annat, eftersom han slipat de få synliga tänder han hade kvar skarpa som betar. Långsamt, ja, demonstrativt drog han sin sabel men lät den vila där den låg nyvaken och skarp i högerhanden. Aiva drog efter andan och behövde inte räkna på fingrarna för att se att det var fyra sablar i rummet som alla ville strimla dem. Hon tog skyggt ett steg åt sidan och föll således in bakom sin bror, som ännu stod beredd med stekpannan i högsta hugg.

21 Ögonlappar hade sjömän ofta för att bevara mörkerseendet på ett öga, då de kunde vara tvingade att växla mellan dagsljus och mörkret under däck. Kapten Sim däremot har ögonlapp eftersom han faktiskt förlorat ett öga i en av de många, många strider han utkämpat.

53

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 53

2013-04-02 21.58


Sim stannade nonchalant till en bit ifrån, lojt stödd mot tvärskottet. Medan han iakttog dem på samma intresserade vis som en hund vaktar ett gammalt trebent får lät han den mot rockslaget blankputsade vänsterhandskroken långsamt glidande kamma igenom det grånande men ännu mestadels eldröda skägget. Sedan gjorde han en svepning mot syskonen med kroken och skrockade belåtet: ”Vi började tro att vi aldrig någonsin skulle se den här skutan till havs igen. Hon har hållit sig undan, ja, jag kan tydligt minnas vårt sista möte och därför kände vi oss inbjudna när vi såg henne igen. Visst vill man väl hälsa på sina, hmm … Vänner ibland?” Ett hotfullt skrattliknande ljud kunde höras från var och en av sjörövarens tre mannar och lystna blickar var fästade på de båda syskonen. ”Och vad fann vi ombord?”, fortsatte Sim och rev sig låtsat tankfullt i skägget emedan blicken för ett ögonblick seglade iväg snett mot taket, som om han fick grunna en stund. Sedan föll den som en sten på Illias och Aiva och han utbrast släpigt men nästan häpet: ”Jo! Sjökapten-uslingens avkommor!” ”Far var ingen usling!” tjöt Aiva uppbragt, tog ett steg framåt och blängde ursinnigt på den ruggige gamle sjöhunden och Illias fyllde i med framåtkörd haka: ”Han var en fantastisk sjöfarare och skattletare!” Det tände en gnista av girighet i blicken hos den rödbrusige gamlingen och han högg av: ”Och det för mig till min avsikt med detta oväntade artighetsbesök! ”Han rätade på sig och tog några släp-dunk-iga steg mot syskonen medan hans åldersbrutna mannar slöt upp intill och ringade in de unga. De hade inte för avsikt att slåss, det var de för repiga och slitna för och de höll därför vaksam uppsikt över vildhjärnornas tilltag med stekpannan. ”Var är skatten?” röt sjörövaren barskt och spände blicken i Illias. Illias tänkte snabbt. Var de själva på jakt efter samma skatt som Simsaluberligan? Fanns det fler? Han blev osäker. ”Vilken av dem?” Aiva hade tänkt samma sak och kastade en aldrig så snabb blick på faderns slitna, vattenskadade dagbok som låg på bordet 54

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 54

2013-04-02 21.58


ett par steg bort. I den stod om den skatt de själva grunnat över. Kunde det vara samma som sjörövarhundarna var ute efter? På en gång uppstod en serie missförstånd. Simsaluberligan hade i år efter år vänt upp och ned på allt med två sidor, krängt avigt sådant som gick att kränga och slagit sig blodiga i jakt på den kista med guld och ädla stenar som Skabb-Nilas en gång grävde ned. De hade åldrats under den jakten och var nu både trötta, slitna och för gamla för att orka många år till. Aivas blick registrerades av otåliga lycksökare och det var inte dagboken som fångade sjöhundarnas intresse. Det var det vackra träskrinet som stod intill och även kapten Sim såg den gamla lådan ur nytt ljus. ”Aha …” triumferade han med ett skrockande läte och rörde sig bestämt de få stegen fram till det slitna bordet. Vant skickade han över sabeln från sin högra hand till vänster och fångade utan att fästa någon uppmärksamhet alls vid det upp vapnet med kroken. Ljudet skar i luften. Syskonen ryggade instinktivt bakåt och Aiva hoppade skrämt till när Sim med en smäll av ägande lade sin grovhuggna högerhand på kistans lock. Sjöhundarna flockades närmare sin ledare. Deras gulnande leenden breddades för att de nästan kunde vädra doften av guld. TPT smackade förnöjt, Didrik Död plirade lystet med sina starrangripna ögon. Kalle med Kniven släppte värjan för att kunna gnugga sina gammelmanshänder mot varandra i en urbild av girighet medan den skumma blicken var blind för annat utom träkistan på en armlängds avstånd. Sjörövaren smekte varsamt kistans lock och talade ömt som om han vänslades med sin fru: ”Den här har visst mitt namn på sig, tycker ni inte?” Det var naturligtvis ingen fråga även om det hummades och nickades till svar från ligan. ”Va?” pep Aiva ohejdbart och förvånat från sin plats tätt intill den stekpannebeväpnade brodern, ”förvaringslådan?” ”Hyssj!” Väste Illias genast halvt vänd mot henne som för att varna henne, även om han hökögt nog inte släppte kapten Sims förehavanden med blicken. Systerns utrop upp55

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 55

2013-04-02 21.58


fattades inte av de skatthungriga kuttrande banditerna, vars uppmärksamhet rörde sig i snäva cirklar runt den del av bordet där lådan stod. ”Hur länge har vi inte letat efter den här kistan gubbar? Kan det vara en 15, nej, kanske närmare 18 år?” Någon skrattade nästan förlöst, det skrockades och räknades och kom fram till att det sett från vintern var 17,5 år och att tiden gick så fort när man hade roligt, men längre hann de inte innan Aivas ord om förvaringslådan trängde igenom skattletarnas lyckoludd. Ett sting av tvivel störde Sim. ”Sjutton och ett halvt år …” Sades långsamt, dovt. Sjöbusarna stod nästan på tå av spänning. Nyckeln vreds runt. Kalle med Kniven pep av iver. Det klickade till när kistans klena lås öppnades. Det blev startskottet för de som visste vad som låg däri. De som förstod att liv stod på spel. Illias störtade fram. Två steg och han hörde ett ursinnigt vrål: ”Ljus!”, tre och ett dundrande: ”Elddon!” Han höll stekpannan dragen som den var ett svärd, drämde till sjörövaren över axeln och sabeln som varit fastkrokad föll med en smäll ned på durken. Som en vessla hade den smidige ynglingen fått upp den och skenade mot kajutans dörröppning. Aiva rusade fram till bordet, snappade fumligt till sig dagboken men råkade stöta omkull en oljelampa i skeendet. Medan den brinnande oljan rann ut över bordet och spred sig höll hon boken hårt tryckt mot bröstet och flydde hack i häl på sin bror. Sjöbusarna fick upp farten efter chocken över att förlora ett guld som varit dem så nära men aldrig riktigt funnits där. Kalle med Kniven, som fått olja på sig, tvingades slita av sig kråsskjortan innan branden tog fäste i hans kött. Didrik Död, vars sjuka ögon lätt bländades, blinkade förtvivlat för att återfå mörkerseendet efter ljuschocken. Sjörövaren blev stående med handen om den ömmande axeln och ett, i takt med att elden tuggade sig framåt, växande ursinne. ”Sjutton och ett halvt år”, upprepade han och försökte synbart svälja nederlaget, ”sjutton och ett halvt år … Döda dem!”

56

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 56

2013-04-02 21.58


TPT, som stått närmast dörren, drog genast sitt vapen och slängde sig mot Illias med ett hugg som klöv genom luften. Nedhukad och med Sims sabel i höger hand rände Illias mot dörren när han plötsligt såg TPT anfalla från vänster. Driven av instinkt slängde han snabbt över sabeln till andra handen. Han grep efter det läderlindande hjaltet i luften men fångade vapnet felvänt; det blanka svängda bladet riktade nedåt, mot skeppsgolvet. Det fanns ingen tid att göra om, att ändra förloppen. När den vildögda anfallaren segervisst klöv luften ovanför hans huvud med en sedan många gånger tidigare blodstänkt sabel mötte Illias ursinnigt upp slaget i luften med kraften hos en överlevare och beskyddare. Rövarens klinga avstyrdes med ett skärande klagande och nådde aldrig sitt mordiska mål. Ynglingen vred under tiden kroppen, hamnade i slagläge och levererade en oväntat kraftfull käftsmäll mot den skäggiga fiendens hakspets. Med något triumferande i blicken fällde han den häpne busen raklång och störtade med en hastig blick på sin efterföljande syster ut på däck. Efter dem jagade Simsaluberligan som blodtörstiga vargar. Kvar i kajutan rasade branden ensam och ohejdad över den skriande Sjöhästens kropp.

57

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 57

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 58

2013-04-02 21.58


kapitel fem

ångt hann syskonen emellertid inte och inte heller fanns någonstans att fly. Det våta däcket ringades in av en reling vilken de snabbt såg sig inhägnade av och nedanför fanns ett till synes oändligt och kyligt hav under en grå regndisig natthimmel utan skönjbar horisont. Invid Sjöhästen gungade Simsallarnas22 skepp i mörkret. Som en skugga var det förutom ett antal lanternor som då och då skymdes av de ombord förbipasserande sjörövarna. De var åldersbrutna, de flesta av de kvarvarande mannarna, och skulle stanna ombord på Kärrhäxan och invänta signal innan de gjorde något som kunde riskera den haltande hälsan. Vid relingen stannade syskonen upp, förlorade till en strid om livet oavsett om deras lågor skulle släckas av vatten, brand eller blod. Aiva stuvade raskt ned faderns läderinbundna dagbok i den ena av den gula regnkappans stora fickor och förslöt locket med ett knäppe. Hon såg sig om, fick syn på skurkäppen och greppade den beslutsamt som om den gjorde skillnad på liv och död. ”Det är inte mycket, ” sade hon och vägde städredskapet i händerna, ” men det är i alla fall något. Huvudvärk kan jag väl alltid ge.”

L

22 ’Simsallarna’ är bara ett enklare sätt att säga ”ett antal medlemmar ur den osympatiska samlingen kriminellt belastade individer i den ökända Simsaluberligan”.

59

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 59

2013-04-02 21.58


Illias händer slöt sig hårdare om sabelns regnvåta hjalt och han väste till sin i stort sett obeväpnade syster att hålla sig nära honom. Hon hann inte svara innan ett larm av rop och bullersamheter föregick sjörövarna som vällde ut på däck. Genom kajutans dörröppning syntes elden härja allt vildare och det tilltagande rökinfernot underströk hotet som i beväpnad trupp närmade sig syskonen. Det kändes med ens ynkligt att försvara sig med en skurkäpp och en sabel mot hopen blodtörstiga fiender. Instinktivt backade de unga tills de kände relingen i ryggen. Illias höjde sjörövarens sabel och med lågande blick vrålade han genom regnet: ”Jag klyver era skallar om ni kommer närmare!” Vid det här laget var sjörövarna så uppretade att de gladeligen skulle strimla barnen till konfettiremsor att slänga runt på far Stridriks kalas och det var exakt vad de skrek till svar där de rovlystet och obevekligt närmade sig i en takt som åldern föreskrev. ”Rör ni oss dör ni!” gastade Aiva och ställde sig jämte sin bror. De visste båda att detta var slutet. Inom några ögonblick skulle de inte längre leva och vetskapen om detta fick dem att känna sig märkligt lugna och svettiga trots de kalla vindarna, regnet och nattkylan. ”Vilken del av natten?” tänkte Illias diffust. Var det snart morgon eller hade det nyss blivit mörkt? Världen gungade till, märkte Aiva, eller var det Sjöhästens kropp som skälvde så under deras fötter? ”Jag vill bara säga att jag …” började Illias lågt och tänkte berätta för sin syster något han aldrig hann säga högt denna olycksaliga natt. Det var inte syskonens skräckinjagande uppsyn som plötsligt fick angriparna att stanna upp, för skräckinjagande var de inte ens om de jämförts med kattungar. Ett väldigt brak, en eldkvast och massiv rökutveckling från någonstans där branden gått fram fick allesammans att stelna till och en insikt slog Aiva som ett blixtnedslag. ”Krutet!” skrek hon vettskrämt. ”Det finns ju krut ombord!”

60

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 60

2013-04-02 21.58


Det fick allesammans att tappa intresset för blodbad. Skeppet höll onekligen på att sjunka och innan det skedde kanske hon skulle explodera i småbitar. Det var ett öde som kunde drabba alla ombord, det förstod man, och kapten Sim valde att med kroken dirigerade mannarna mot änterhakarna medan han vrålade till dem att omgruppera. ”Och skynda på innan vi blir hajmat!” Innan han försvann över relingen såg han på syskonen. Det var en enögd blick, lika glödande som skeppet självt och guldtänderna glimmade till när han blottlade dem i ett grin: ”Detta är inte sista gången vi ses. Ja, om ni överlever natten, vill säga. Be att så inte blir.” Snart drog sig fiendeskeppet undan och försökte tillryggalägga så stort avstånd till den brinnande Sjöhästen som möjligt. Det var inget lugn som bredde ut sig när änterhakarna var kapade och fienden avlägsnad. Det var inget sant och äkta lugn som upplevs när man som litet knyte vaggas i mors famn. Det var ett sådant lugn som griper en när skräcken är för stor för att tyglas och därför tillåts löpa härom och därom och förlama en. Som förblindar en och försätter en i chock. Sjöhästen kämpade emot sin svåra skräck av hänsyn till de två ombord men hon skalv av ångest. Mot detta fanns ingen bot ens för ett skepp byggt av Valnidsträ, ett skepp vars brädor var vattenmättade efter så långvarigt regn. Branden livnärde sig på henne och åt i sig hennes livskraft på samma njutningsfulla vis som en katt låter tänderna sjunka in i råttans kött och låter dess blod fylla munhålan. Det liknade mer en allergisk reaktion än som om hon faktiskt förgicks av eld. Det hotande elementet tog fäste, sög bort fukten ur skeppet och åt lika glupskt som en svältande.

61

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 61

2013-04-02 21.58


Låt mig bära barnen i land, manade Sjöhästen havet och det nickade och neg och bar hennes tunga kropp efter bästa förmåga. Låt mig sätta dem i säkerhet, bönföll hon regnet och det hummade och brummade och släckte så gott det kunde. Låt mig hjälpa dem, tiggde Sjöhästen, de är så rädda! Men branden bet och Sjöhästen skrek och kved. ”Hon har ont, ” hörde hon sägas och Sjöhästen var osäker på vem som talade där hon kände hur bröstet brann, hur buken gav vika, ”hon har så ont”, hörde hon igen, ”vi måste göra något!” Det ljusnade i horisonten. Illias kunde se konturerna av den flyende fiendens skepp mot bakgrund av den guldstänkta kanten. Så plötsligt var de inte längre där. De hade undkommit eller ramlat över kanten23, tänkte han. Tyst stod han i den ännu inte brända aktern med armen om sin syster, vars tårar blandats upp av ett långvarigt svalkande skyfall och sedan torkat av hettan från deras brinnande skepp. Sjöhästen bar ännu men lutade betänkligt. Det skulle inte gå länge till. ”Vi måste … ” sade han och hans röst dränktes nästan av dånet från elden. ”Ja”, viskade hon till svar och hon visste hur rädd han var när han tvingades välja mellan havet och elden. Sjöhästen gled ut och in ur det land där allt är klart, friskt och himmelshögt och var gång hon manades att befria sig själv riste hon till och klöste sig tillbaka. Ge inte upp, sporrade havet och höll henne krampaktigt fast om förkolnade brustna bräder, släpp inte taget. Du måste rädda dem!

23 I förhistorisk tid trodde man att jorden var platt och att man kunde trilla av om man var oförsiktig. Den tesen hölls vid liv fram till 1400-talet då lärda och sjöfarare kommit att förstå att jorden egentligen är rund. The Flat Earth Society, som bildades 1956 och upphörde 2001, var dock fortfarande övertygade om att jorden är platt och att solen kretsar kring jorden. I denna saga förs i kung Hedons rike diskussion kring ämnet, eftersom man ännu inte hittat kanten och därför inte kan utesluta något.

62

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 62

2013-04-02 21.58


Regnet upphörde inte genast. Det mattades ut, gav upp som om man närmat sig botten på en hink, tömt långsammare och så plötsligt inte hade mer vatten att hämta. Inte långt därefter kastades Sjöhästen upp mot en klippa och kollisionen fick tvåmannabesättningen att klamra sig fast i relingen för att inte slungas av. Kölen var genombruten av eldens framfart och klippan skar upp ett hål som fick havet att spruta in. Långsamt drog vågorna tillbaka henne, nästan ångerfullt bara för att vid nästa rörelse spränga hennes bogar på nytt. Vattnet forsade in, vällde in som om havet ville sluka henne i ett stycke men inte orkade ta mer än en tugga i taget. Det var dimma som kom över Sjöhästen när hennes kropp förlovade sig med havet och lät sig fyllas. Dimman svepte in dem alla i sin slöja och skymde sikten. Överallt lurade döden och den gömde sig bakom ett böljande grått skynke. Syskonen höll sig fast vid relingen och grät av skräck medan Sjöhästen suckande och kvidande lät sig hamras sönder av elementen. ”Ni måste fly”, viskade Sjöhästen men förstod att barnen inte hörde. De hade inte hunnit få vattenskalle, de hörde inte och kunde inte veta. Elden släcktes ut av vågorna som bröt sig in genom skrovet och bara det trä som ännu inte drabbats fortsatte att livnära den heta demonen. Ännu hade branden inte nått de tunnor med krut som fanns förvarat i skeppet men gick det fortfarande att antända var det bara en tidsfråga, det förstod Aiva. Därför släppte hon taget om relingen med ena handen, grep sin bror och skrek över den dånande ljudmattan: ”Vi måste härifrån!” Illias såg inte på henne. ”Vi hoppar samtidigt, jag lämnar dig inte”, ropade hon och tillade med eftertryck, en boj att klamra sig fast vid: ”Vi har ju en skatt att finna, du och jag. Fars och mors gåva till oss. Visst?” Han nickade blekt. Hon släppte honom. De visste båda att det dimsänkta havet var deras enda räddning just nu, trots att de inte mycket såg av det. Tillsammans klättrade de upp på det lutande skeppets skrov och räknade ned: tre och två och längre hann 63

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 63

2013-04-02 21.58


de inte innan skeppet gnisslande krängde till av den allt tyngre vattenbördan. Sjöhästen orkade inte kämpa emot längre, hon orkade inte hålla dem uppe. Trött lade hon sig på sidan och kantrade brant. Illias kastade sig omkull och nästan klöste sig fast i relingens trä. Hans syster hann inte reagera. Skrikande ramlade Aiva i, slog i vattnet och försvann i dimman. Släpp taget, viskade något djupt i Sjöhästens trä. Släpp taget. Skeppet drogs ned av havet som med bottenlös omsorg svepte henne i sin djupa famn och vyssjade henne lugnande. Allt är i sin ordning, allt är som det skall. Hon gled långsamt med, sänkte bräda för bräda i havet. En bortglidande tanke skänktes de små som skräckslagna virrade runt där uppe. Det var något annat, hann hon reflektera innan hon försvann under ytan. Det var ensamhet. En ensamhet så stor som havet. Irrade gjorde Illias blick när den svepte över den grå böljande slöjhöljda havsytan. ”Syster!” vrålade han och det var en smärtsam vit brand av skräck på insidan hans bröst, inuti hans huvud. ”Syster! Var är du?” Sedan kom vågorna. De slog över hans fötter där han satt på det nästan helt sjunkna skeppet. Det var ingen mening att vara kvar där, det fanns ingen hjälp att få. Han slöt ögonen, släppte taget och drog ett djupt andetag innan han lät sig följa med vattnet. Det bottenlösa tog emot honom och drog honom ned. Han slog upp ögonen när dödsskräcken kom. Det ville åt honom, ville svälja honom. Kallsuparna avlöste varandra och spottande, kämpande och fräsande arbetade han sig upp mot ytan och framåt i det kalla vattnet som sög ned honom. En bit av Sjöhästen, ett sönderbrutet stycke valnidsträ kom emot honom genom dimman och tacksamt vräkte han upp sin tyngd på den och bad till en bortvänd makt att den bar honom. ”Syster!” Ropet klövs av gråt. ”Var är du? Var är du?” Inget svar kom. Dimman, som slutit sig om skeppets sidor som om det vore en liksvepning, begränsade hans sikt framåt till bara några meter. Där fanns bara havet. 64

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 64

2013-04-02 21.58


Illias klamrade sig fast vid flytbojen och sparkade, paddlade sig framåt medan blicken hela tiden letade efter spår av det varma liv som var hans syster. Var det död han skulle finna skulle det vara svaret även för honom, det visste han. Utan henne var han förlorad. ”Oh gudar”, klagade han av vånda och ångest, ”lev, lev, lev …” Runt, runt sparkade han sig fram i vattnet och letade. Var gång han lämnade en plats för en annan följde tanken på att han missat något efter. Var det inte en skymt av henne där nere i djupet? Var det inte hon som satt där på klippan? Spöklika hallucinationer, snabba blixtar av sådant han var rädd att se, sådant han ville finna men som avslöjade sin rätta skepnad i ett stycke drivved, en klippas form, en fisk som slog. Det som nyss varit blev några minuter sedan och snart hade många timmar lagt sig emellan honom och hans syster. Havet var för stort för att låta en person försvinna i det. Havet var för stort för en annan att leta i. Hans rop efter henne föll som stenar och sjönk utan att lämna spår efter sig. Hjälplös bad han till något större, något som kunde veta svaret, till den gud som ville lyssna och ge honom hjälp. Tröstlös blev han när inga tecken kom. När solen stod på himlen och dimman sedan länge lättat låg han trött på sitt stycke valnidsträ och förbannade makterna som inte såg honom och under den höga himlen fanns ingen som tvivlade på gudarna mer än han. ”Det finns ingen!” skrek han mot skyn, ”Det finns ingen som ser mig, ingen som bryr sig! Det är en lögn som bara dårar tror på!” En fågel skrek till svar och flög i en cirkel ovanför hans huvud innan den drog bort. Gnyende och jämrande vilade han huvudet mot armarna och blundade. Han var så trött nu. Kölden bet i hans utmattade kropp, hungern rev och brände. Det fanns väl ett slut på alltsammans? Vore det så förfärligt att dö här, i samma hav som hans syster? Tanken pressade fram tårar ur ögonen. Hans syster … Skulle de mötas igen någonstans? Skulle han då också möta far och mor? Vore de stolta tro? 65

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 65

2013-04-02 21.58


Hade han gjort allt de ville att han skulle göra, uträttat allt han förväntats klara? ”Jag lämnar dig aldrig … ” Hade Aiva sagt. ”Mors och fars gåva till oss …” Hans flyende tankar stannade till som om de håvats in av medvetandet. Skatten ja. Innan de möttes skulle han hitta skatten. Det var hans gåva till henne. Det skulle glädja far och mor, det skulle glädja hans syster. Vore det inte underbart att få ses under sådana former? De skulle inte vara besvikna om han kom då. Han pressade samman ögonlocken hårdare, släppte ifrån sig den sista tår som ville falla. Sedan öppnade han ögonen och såg som en nyfödd nyktert beslutsam att överleva. Precis då skuffades han i land av det hav som han trodde skulle bli hans grav.

66

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 66

2013-04-02 21.58


kapitel sex

anden var finkorning och ljus under Illias fötter. Han föll på knä och satt en stund helt stilla, ovan vid att känna fastlandet under sig efter flera dygn till havs. Marken var för stum, kroppen svarade med att gunga ändå. Var någonstans han befann sig visste han inte men det spelade ingen större roll. Deras hem var förstört, deras skepp likaså. Någonstans bakom honom ute bland vågorna fanns bara spillror kvar av Sjöhästen och allt som funnits ombord låg på botten eller drev för vinden. Det var inte olikt hans öde, tänkte han. Den breda strandremsan sträckte sig ut åt båda håll från den lilla rundade grunda vik där han landstigit och försvann ur sikte bakom skog och vassa klippor. Framför honom fanns ett område som inte slipats lika hårt av havet och därför bestod av små runda släta stenar. Därefter kom markvegetationen som längre inåt skogen blev till ett mörkt grönt täcke av små buskar, mossor, lavar och sådant ris som brukar skvallra om tillgång på bär. Han spanade mellan träden och letade efter tecken på att det var en bebodd plats men han såg inget hus i närheten. ”Jaha …” sade han till sig själv och lät blicken svepa över sand, sten, klippor, skog, sand, sten och gräs. ”Välkommen till ödemarken.” Svaret kom aldrig för han mindes plötsligt faster Flora som nästan alltid pratade med sig själv. Alla trodde att hon på ett eller annat sätt var från vettet. Det var så tyst. Bortsett från naturens egna läten var det som

S

67

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 67

2013-04-02 21.58


om allt höll andan. Om jag inte pratar med mig själv, funderade Illias där han satt, vem skall jag då prata med? Himmel. Var det så alla galningar tänkte? Efter regnet var fågellivet ett myller av skönsångare och maskletare och Illias insåg att det var länge sedan han hört fågelsång. Vad märkligt, tänkte han när han lyssnade, att ett sådant behagligt ljud saknades först när man insåg att det varit försvunnet. Solen värmde mot nacken för första gången på flera dagar och för en liten stund var han tacksam att han fysiskt sett klarat sig. Klarat sig. Överlevt. Genast kom hans tanke att hemvända till Aiva, hans älskade syster. Han fick kämpa mot den svåra sorgen. Insidan var ett hål, ett ingenting oavsett hur skadefri han kunde synas vara på utsidan. Det var som om han var ett skal, en tom frökapsel som fördes med vinden utan att kunna ge nytt liv. Ett träd utan rot och krona. De skulle snart ses igen, tröstade han sig själv där han satt på knä och höll om sig själv. Han var bara inte färdig än. Han ville göra henne stolt. Benen kändes inte som om de tillhörde kroppen när han reste sig och gick över stranden in mot den lummiga skogen. De var vana vid att parera mot skeppets rörelser över havet och det tog en stund innan det kändes naturligt att färdas på fastlandet. Han stannade till och såg ut över havet med blicken hos någon som tänkt överge det sedda för något bättre. Kunde han se några rester av Sjöhästen, kunde han se några spår av … Gult. Gult som ett sädesfält. Omedelbart rusade Illias tillbaka till stranden, rände som en vattenloppa i brynet och föll och reste sig i samma andetag. ”Syster! Oh, gud, oh, gud, oh, gud …” Vattnet höll honom tillbaka. Som i en mardröm var hans rörelser långsamma. Utan att våga andas i annan form än den ström av tidigare ohörda böner simmade och sprang han mot den gula regnkappan som sist han sett den hängt över systerns axlar.

68

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 68

2013-04-02 21.58


Där! Den draperade något som låg i vattnet. Ett slags skri steg ur Illias strupe när han vräkte sig fram genom vågorna och föll på knä i det midjehöga vattnet. Han greppade om kroppen för att vända upp hennes ansikte och skrek rakt ut när han insåg sanningen: Det var inte hon. Det var en klippa som kappan fastnat på. Utmattat sjönk han ihop över stenformationen och försökte hämta sig. Havets jakt mot strandremsan fick honom att gunga av och an där han stod på knä, lutad mot stenen. Vad skulle han tro, undrade han förtvivlat och bröstet kändes för trångt för andetagen. Att kappan fanns här kunde betyda att hon var vid liv och letade efter honom. Det kunde också betyda att hon fått den av sig innan hon sjönk till botten av havet … Tanken fick honom att kippa efter en anda som var sönderhackad av tyst gråt. Det var hungern, törsten och kölden som slutligen drev på Illias. Han reste sig med kappan i famnen och vadade i land. Inne i skuggan från träden var det svalare och han frös i sina våta kläder. Han hängde över sig den stora regnkappan men kunde inte knäppa den eftersom knapparna slitits loss. Hur det kom sig grubblade han inte över utan började i stället samla ihop vindbrutna kvistar från marken för att kunna göra upp eld. Med den sysslan för ögonen drev han bort frusenheten och alla andra tankar som närmade sig hans böjda gestalt. Så snart han stannade upp för länge kom kölden i kapp och medan han arbetade sig genom skogen höll han ögonen öppna efter något som kunde likna ett vindskydd, ett temporärt hem … Nej, rättade han sig själv. Ett läger. Något hem skulle han aldrig mer få på jorden. Som läger dög nästan vad som helst resonerade han och vid närmaste lövträd av större modell gjorde han halt. Runt dess stam skulle han bygga sig ett vindskydd och han måste hinna göra det innan mörkret kom och förvandlade skogen till en stor skugga. Den samling kvistar och brännbart han funnit släpptes ur famnen med ett brak och han inspekterade sitt blivande läger. Tät och bra, mumlade han och det kände det som om han redan uträttat något viktigt. Ett beslut var taget. Han skulle inte ge upp nu för ingen i hans familj var en vekling och han skulle inte bli den 69

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 69

2013-04-02 21.58


första. Här skulle han slå nattläger, torka upp och planera nästa steg i skattletandet. Ett idogt arbete inleddes med att dra fram större grenar att luta mot trädets stam. Det avbröts då och då med paus för att äta de bär han kände igen och undersöka växtligheten efter sådant som gick att livnära sig på. Illias kunde inte hjälpa att blicken gled mellan stammarna i hopp om att se Aiva, uppstigen ur havet, men han försökte förlika sig med den smärtsamma ensamheten. Tillfälligt bara, sporrade han sina kraftlösa armar. Tillfälligt bara, manade han sina tunga ben. Ett slag till, mitt arma hjärta. Ett slag till. Det var redskap han led mest akut brist på. För att bygga behövdes åtminstone en yxa men allt han kunde få tag i var en skarp sten. Den vassa kanten kunde hugga sig igenom mindre virke och det tog en stund innan han kom på hur han skulle gå tillväga. För att fälla ett ungt träd krävdes mycket energi och tålamod. Han lade an den skarpa stenen mot stammen och slog med en annan sten mot dess slöare kant. På så sätt arbetade han sig långsamt in i trädet och kunde snart, med hjälp av kroppsvikten, fälla det. På kuppen fick han både skrapsår och klämskador när han kraftfullt drämt till med den andra stenen, missat och träffat fingrarna i stället för att slå mot den primitiva yxnacken men det rörde sig om ytliga sår och revor. Han var egentligen livrädd för blod, allra helst sitt eget, men tvingade sig själv att bita ihop under den rynkade näsan och fortsätta arbetet utan att se efter allt för mycket hur djupt skadan tagit. Så länge inget ben var brutet och benpiporna stack ut på ställen där man normalt inte ville ha utstickande benpipor, tänkte han med en rysning, så skulle han nog överleva det mesta. Rep hade han inte heller och hur mycket han än tänkte kunde han inte komma på hur man kunde tillverka eget. Till slut hade han i brist på bättre skalat långa remsor bark från de vidjor han högg ned med stenen och med dessa hade han surrat ihop störarna så gott han kunde.

70

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 70

2013-04-02 21.58


En liten bit ifrån trädet riggade han en eldstad av stenbumlingar han funnit vid stranden. En eld måste han ha för matlagningen och värmen och han tänkte på hur gott det vore med en kopp te med smak av örter och honung. Det behövdes i första hand drickbart vatten och han kände sig så torr i munnen att det började bli besvärande. Vad kunde han släcka törsten med på en plats som denna? Hade det varit vår kunde han försöka göra hål i stammarna, funderade han, för saven gick att dricka. Det var dessvärre för sent på året och dessutom hade han ändå inget att göra hål i trädet med så den tanken ledde ingenstans. Oavsett vad han kom fram till behövde han något att förvara vattnet i. En kruka eller liknande kunde man kanske finna längs stranden? Stegen styrdes ditåt och nu när han gjort sig själv uppmärksam på problemet med dricksvatten kände han hur törstig han var. Tungan var torr som en sandstrand. Det var inte utan att han blev orolig. Han begrep hur snabbt det kunde gå utför med hans hälsa om han inte hade tillräckligt av sådant en kropp behövde för att fungera och något att dricka var definitivt en sådan sak. Medvetet slog han av på takten för att spara energi. Vilken grym ironi det var att promenera intill sådana oerhört stora mängder vatten utan att kunna livnära sig på det. Av havsvatten blev man galen, det hade han alltid fått höra. En fnysning lämnade honom genom näsan. Om situationen inte förbättrades inom kort skulle han, oavsett vad han drack, riskera sitt förnuft. Han följde strandremsan. Sanden var tjock och mjuk under hans fötter och silades torr och varm mellan hans tår. Med blicken spejade han efter något användbart till lägerbygget och något att fylla buken med. Ett gammalt knotigt och vindtuktat fikonträd växte intill stranden och dignade av frukt. Fåglarna som förnöjt pickade i sig håvorna skrek anklagande när Illias kom för nära men lyfte snart på flaxande vingar och flög därifrån. Klipporna intill var gråvita av fågelbajs och marken under trädet var kladdig av frukt som släppt och hanterats av djurlivet. Bland de stora, bredflikiga bladen fanns de mjuka och söta frukterna och han 71

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 71

2013-04-02 21.58


plockade dem, öppnade dem med fingrarna och åt så många han orkade. Sedan gick han vidare. Snart hade Illias lämnat bekanta delar av den terräng där han skuffats i land men han var uppmärksam på landmärken för att kunna hitta tillbaka dit. Ett spretigt träd som nog någon gång träffats av blixten och blivit kluvet, en märkligt formad klippa som såg ut som ett stort, hukande troll som beväpnad med en yxa eller en påk stod på vakt invid en liten långgrund vik var sådant han passerade på sin färd. Alla håligheter som fångat upp regnvatten tömdes på sitt innehåll och han njöt av ligga framstupa över stenblocken och suga i sig dropparna som samlats i groparna. Det var långt ifrån tillräckligt men lyckades åtminstone späda ut saliven. Han låg som bäst på sådant vis och sörplade när en havsfågel plötsligt skränade till och släppte sin träck i hans hår. Äcklat tjöt han till, kände dumt nog efter med fingrarna och pep ynkligt när det vitbruna kladdet blev funnet. Med rynkad näsa skyndade han ned till vattenbrynet där vågorna lojt rullade in, och sjönk ned på huk för att tvätta bort bajset så gott han kunde. Somliga kanske hade fnittrat och låtit en sådan sak bero men Illias hade aldrig varit lagd åt det hållet. Som barn hade mor fått sätta förband på myggbetten och far hade haft många, långa samtal med honom om hur ofarligt fårbajs var sin ohyggliga mängd till trots. Sår, klet och äckel hade alltid oroat honom och han kunde bli mycket upprörd över att se en död råtta ligga med stel blick och den mjuka buken uppvänd. Det var en syn han ofta sett som barn, för deras katter hade varit skickliga jägare men så finsmakade att de hellre åt fisk än gnagare, så även om de tyckte om att jaga råttor så åt de aldrig upp dem utan fällde dem bara. En gång hade Aiva lagt en sådant där kattfångaroffer under hans täcke. När han hade krupit ned i sängen hade han känd den lilla håriga kalla, fuktiga kroppen pressa mot hans skinn. Han hade skrikit så högt att Aiva klagade på ringande ljud inne i öronen i tre dagar efteråt. Ärligt talat kunde han i svaga stunder bli lika illa berörd av att se döda torkade insekter men sådant erkände

72

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 72

2013-04-02 21.58


man inte gärna. Det var tvunget att finnas gränser för vilka vapen man tillhandahöll sin omgivning med, om man ville få leva i fred. Därför stod han nu kvar på huk och skvalpade i vattnet tills dess han kände sig ren igen. Det var när han letade sin spegelbild i den upprörda ytan som han fick syn på fyndet där den låg en bit bort. Den var fångad mot botten av sand som drivit in och lagt sig över den. Det var med ytterligare ett tjut som Illias löpte ut i havet för att bärga den: En femliterstunna Hedvig Starkes Svaga Dricka! Med ett plopp lossade han den hårt åtsittande korken och fyllde munnen med hennes legendariska svaga dryck. Det var nästan så att han i iver satte i halsen och han hejdade sig genast från att hälla i sig mer. Han fick vara återhållsam om det skulle räcka så länge som möjligt. Mycket belåten med sitt fynd lade han upp tunnan på axeln och letade sig förbi stentrollet och det kluvna trädet på väg tillbaka till den plats där han landsteg. Oron var lindrad. Svagdrickan skulle inte räcka länge ändå men den tog honom i alla fall förbi några dygn om han var sparsam. Han fick fundera ut fler lösningar under tiden, det insåg han, för detta var mest ett märkligt litet lyckokast. En slags skänk från ovan rent av. Om han fick vara kräsen så hade han hellre önskat sig annan dryck. Svagdricka hade ju aldrig varit någon större favorit, det måtte väl gudarna vetat …

73

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 73

2013-04-02 21.58


74

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 74

2013-04-02 21.58


kapitel sju

illbaka vid lägret ställde Illias undan tunnan och började fundera över hur han skulle kunna göra upp eld. Det var inte många timmar kvar innan det skulle vara helt mörkt i skogen. Dagarna hade hunnit bli kortare och det började märkas på de svalare kvällarna att det bästa av sommaren var förbi. Han behövde verkligen värme nu, han var så våt och kall att han började hacka tänder när han upphörde vara i rörelse. Kölden var en bitvarg som rev i hans skinn och han fick hela tiden kämpa emot för att inte bli stillasittande, besegrad av sorg och en framsmygande nattkyla. Helt omöjligt skulle det väl inte vara att få igång en liten lägereld, funderade han. Han hade själv aldrig provat men han hade sett hur far gjorde och härmade därför hans beteende. Först samlade han in material från ett närliggande självdött träd och fint näver från ett annat. Med stenyxan ruggade han sedan träflis till trådar. I den lättantändliga härvan skulle han sedan försöka sända en gnista. Därefter satte sig Illias bekvämt i lä för vinden, tog en liten klunk Hedvig Starkes för att upprätthålla energin och samlade kraft. Det hela handlade nog mest om handledsknyck och tålamod. Det kunde ta tid men det skulle lyckas, mässade han

T

75

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 75

2013-04-02 21.58


envist som en lärarinna24 inför en barnaskara och tog ett djupt andetag. Det skulle gå. Det måste gå. Han hade med stenyxan spetsat en pinne och den satte han an mot en något urgröpt platta torrt, dött trä på vilken han placerat lite av det uppruggade fliset. Mellan de gnuggande handflatorna fick han pinnen att snabbt rotera mot träbiten i hopp om att skapa tillräckligt med värme för att starta en eld. Tekniken var svårare än han trott och från början gled plattan undan. Därför satte han fötterna som stöd på var sin sida och placerade fliset lite närmare ändå. Farten kunde ökas efter hand han lärde sig hur han skulle arbeta och det uppstod en doft av varmt trä. Det sporrade honom ännu mer. Efter en stund anades faktiskt en smal slinga rök och han tjöt till av glädje. Att händerna ömmade och armarna var trötta fick vara, han behövde elden och kunde inte ge sig nu. ”Seså”, manade han och drillade pinnen hårdare mot plattan. ”Seså, vakna nu!” Elden sov med fladdrande ögonlock och hörde genom drömmen ett krävande lockrop. Snäsigt utstötte den en liten pust och vände envist ryggen till. ”Seså”, fortsatte Illias enträget, ”vakna nu, sätt fart!” Det var omöjligt att somna om och allt mer irriterat replikerade elden Människans lockrop. ”Kom igen nu, brinn, kom igen, sätt fart!” manade Illias på den allt kraftigare röken och drillade pinnen som om han aldrig gjort annat. Och elden slog upp sina glödande ögon. Genast matades hettan vidare in i träfliset och själaglad satte Illias nävret emot så att glöden fick bättre fäste. Försiktigt för att den inte skulle

24 I kung Hedons rike är det bestämt att alla barn lär sig läsa och räkna, precis på samma vis som det är i vår värld. De har dock inte skola varje dag, till skillnad från dig, utan bara en gång i veckan. Därför är du antagligen bättre utbildad än vem som helst av dem och för ett ögonblick tycker du säkert att det är en lättnad. Då undrar jag hur många i vår värld som är bättre än dig? Sluta lata dig och sätt fart: Bli bäst i världen!

76

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 76

2013-04-02 21.58


svalna flyttade han över nävret till eldstaden han förberett en liten bit ifrån lägret. Långsamt tuggade sig den nyväckta flamman i sig födan och bad snart om mer. Den fick äta vad den ville, lovade Illias och satte fram virke av både större och mindre sort. ”Ät bara”, viskade han förtjust, ”och hämta kraft att växa dig stark.” Doften av brinnande trä var underbar. Denna gång betydde den liv, inte död. Så snart brasan brann kraftfullt krängde Illias av sig sina fuktiga plagg och hängde dem på tork över den tvärlagda käpp han riggat mellan två träd. Värmen från elden och den svaga brisen kunde förhoppningsvis torka tygerna ganska fort. Under tiden fick han sysselsätta sig med något vettigt, funderade han där han naken satt intill elden och värmde sig. Det var snart mörkt och det fanns alltid något att göra för en skeppsbruten. Han vände halvt på sig, synade det inte allt för präktiga lägerbygget och önskade sig intensivt ett anständigt boende med renbäddad säng, en spann varmt vatten och en mor som kokade soppa. Det gick inte att få här. Här fick man klara sig själv. Det var inte utan att en suck lämnade hans läppar och blicken återvände till den trivsamma glöd som troget och utan att blinka såg tillbaka på honom. ”Jahaja”, funderade han högt och ljudet av hans röst fick honom nästan att hoppa till så tyst det var. Meningen slutfördes aldrig. Han insåg att det var tyst därför att fågelsången avbrutits och utan annan orsak kröp ett slags obehag inpå honom. Illias sjönk nästan ihop där han satt, naken och sårbar intill sin lilla eld. Vad stilla det var. Hans andedräkt bildade plötsligt moln i den kalla luften. Det knäppte till någonstans i skogen. Ljudet lät obehagligt och sände en rysning över Illias blottlagda rygg. Försiktigt vände han sig om, full av oro. Det var ingen där vad han såg. Han kände sig ändå iakttagen. Dumheter, försökte han lugna sig själv, det är bara träden som tittar. Stora, susande träd som sett allt och hört allt och djupt under marken sände sina kunskaper vidare, rot till rot och högt ovan jord krona till 77

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 77

2013-04-02 21.58


krona. Nu blickade de stora och viskande ned på honom där han liten och förskrämd satt. Det är bara träden som tittar, upprepade Illias för sig själv och litade inte för ett ögonblick på att de var hans vänner. Eftermiddagssolen trängde fram genom grenarna och sände en strimma guld in i skogen. En fågel slog en drillande lockton, en annan stämde in. Omedelbart sprang Illias upp, högg åt sig faderns gula regnkappa och hängde den över sig som om det ett pansar innan han skulle strida. Det var löjligt att bli rädd för inget, förebrådde han sig själv när han knäppte knapparna. Kappan var kall och fuktig mot hans hud och ändå ville han inte vara utan den. Den kändes trygg. Dumheter att vara så stirrig i en så lugn skog, bannade han och känslan av att vara iakttagen rann ur som om man kramade den ur en disktrasa. Han matade elden med en stor klabbe torrt trä och satte igång med sysslor han borde få gjort innan kvällningen. Från en buske bröt han ris och lade till en säng inne i lägret. Regnkappans ena ficka fyllde han med bär, frukt och kastanjer och med stenyxan högg han ved från det självdöda johannesbrödträdet som stod en bit bort. Fler stenbumlingar att hägna in eldstaden med hämtades också och snart hade han skärmat av flammorna från omgivande vegetation på ett sätt som var snudd på överdrivet. När kvällen var kommen hade han fortfarande inte fått något direkt mättande till livs. Några fikon och rostade kastanjer hade han lagt i magen tillsammans med svagdrickan men det hjälpte bara till med att trubba av den smärtsamma, djupa hungern. Han behövde fortfarande mat. Det började bli för mörkt för att fortsätta byggandet. Det var ett tämligen ömkligt läger han arrangerat men det gav visst skydd mot vilda djur och eventuell nederbörd. För mycket vind skulle säkerligen riva ned en hel del av de lutande störar han riggat mot den täta granens stam och kilat fast mellan värdträdets egna grenar. Mossa hade han rivit och pressat emellan gliporna i hopp att kunna täta den glesa konstruktionen men det såg ändå en smula hjälplöst ut. 78

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 78

2013-04-02 21.58


För att jaga hade Illias inget bättre än den långa käpp han skärpt ena änden av för att på så vis få något spjutliknande att spetsa fisk med. Han förstod att han kunde svälta ihjäl om han inte fick något näringsrikt i magen och såsom det rev och brände och högg i buken manades han att genast ta tag i projektet. Mer ved lades på elden för att den skulle klara sig en stund på egen hand och några varningens ord om att den inte skulle hitta på elände medan han var borta fick den att tjurigt rödglödgas. Han log lite. ”Du är verkligen eldfängd, är du inte?” Elden fräste till svar innan den glupskt tog för sig av den nya veden. Blotta tanken på hur gott det skulle kunna smaka fick magen att vredgat knorra och han kunde glatt konstatera att hans kläder hunnit torka. Han klädde således på sig och letade sig därefter genom skumrasket ned till havet. I stjärnljuset från den öppna himlen såg han hur fisk slog upp ringar på den smeksamt rullande vattenytan. Som en jägare smög han omkring, noga med att sätta ned fötterna varsamt medan blicken spejade efter liv i vattnet. Det dröjde en stund innan han fick syn på ett lämpligt byte. Det var med ett nästan oändligt tålamod som han ytterst långsamt rörde sig mot fisken som snappade efter insekter från ytan. Obeskrivligt försiktigt höjde han spjutet, siktade in det mot en plats just framom ryggfenan. Med målmedveten hos ett rovdjur på jakt högg han till - och sjönk med spetsen rakt ned i botten. Fisken hann undan. Nederlaget fick honom att snörpa på munnen men han stillade sin irritation och bestämde sig för att prova igen. Stilla vadade han omkring och letade under ytan. Där. Han stannade genast och andades långsamt för att inte skrämma iväg måltiden. Stilla fick han stå en god stund innan en fisk vågade sig nära nog. Blicken var fixerad på fiskens loja rörelser genom vattnet. Den snappade efter föda, vickade lite på de glänsande fenorna och stannade till. Illias högg till med spjutet. Spetsen borrade sig ned och stötte emot något. Han ryckte förväntansfullt han loss käppen från den dyiga botten och såg genast att det inte satt någon fisk därute i andra änden, som dessvärre 79

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 79

2013-04-02 21.58


böjts och trubbats av misslyckandet. Kanske hade fisken glidit av när han lyfte upp spjutet ur vattnet? Besviken stirrade han ned i vattnet och sökte efter den på botten. Ingenting. Med fingrarna kände han efter hur skadad käppens vassa ände blivit och suckade. Han skulle behöva skärpa spjutet igen om han skulle kunna genomborra en fisk, det förstod han. Det fanns verkligen ingen lust eller ork att göra det i kväll. En het våg av ilska kom över honom och han fick hejda sig för att inte slänga spjutet all världens väg. Varför drabbade allt ont honom? Förluster, förbannelser och eländiga misslyckanden korsade hans stigar och de verkade komma i flock. ”Vad tusan”, klagade han högt och irriterat, ”nu ger jag upp det här!” Trött, hungrig och tjurig sparkade han sin väg genom vattnet och muttrade hela vägen tillbaka till lägret över den där fördömda fisken och dess gelikar. Den stora skuggan lade sig tillrätta över lägret och ljudlöst tände mångubben nattlampan. Miljoner stjärnor glimmade svagt som spökögon, ständigt öppna och iakttagande vad småfolket där nere hade för sysslor att stå i en natt som denna. Ett par ögon stirrade tillbaka, nästan oavvänt. Fanns det en gud skulle han kanske kunna se den i natt, tänkte Illias och väntade på ett tecken där han låg på rygg och spanade ut genom de glesa väggstagen. Han hade väntat på tecken många gånger nu och förväntade sig inte heller denna gång något kännbart, något märkbart. Det fanns ingen som vakade över honom, det var han säker på, och allt som skedde var utan mening eller styrning. Han hade spolats i land när han trodde att också han skulle dö, det var sant, men å andra sidan fanns det ingen räddning på just denna plats. Ingen som kunde bjuda honom en bit mat och ett tak över huvudet, ingen som kunde smeka honom över pannan och säga att allt skulle bli bra till slut. Mer troligt skulle han svälta ihjäl, frysa ihjäl eller ja, något annat tråkigt som slutade med att han försvann ur tiden. Tanken på att överleva och på något sätt hitta tillbaka till en inre frid kändes mer avlägsen än någon stjärna därute.

80

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 80

2013-04-02 21.58


Den tanken av oro ruvade han i sitt bröst medan han fördrev mörkrets timmar genom att resultatlöst försöka räkna ljusprickarna ute i rymden. Vid just under trettiotvå började han gäspa och sedan runt trettionio tappade han bort sig. Vid elva på tredje rundan skulle han bara vila ögonen en stund men när han ett par timmar senare tittade igen var det ljust i horisonten. Den nattliga havsbrisen hade kväst hans eld till en andfått pyrande låga och vält hälften av lägret så att det mest liknade en trave slarvigt slängt plockepinn. Det finns människor som hyser en fantastisk inre glöd som aldrig tycks slockna än hur mycket kallvatten som översköljer dem. De är människor som med ett leende kämpar vidare, med en klackspark börjar om, som hyllar förmågan att misslyckas eftersom de var gång lär sig något nytt. De tackar för kritik, ler åt sågningar, ödmjukas av pungsparkar och reser sig var gång för att fortsätta lika tappert som förut. Naturligtvis kan de stava till misströstan, även om de inte alltid gör det rätt, men de erkänner att de sällan sett skymten av det i verkliga livet. Var letade man, sade du? Sådana högtidsmänniskor får andra, mer vanliga individer att framstå som ganska platta och gråmulna måndagar med surkål till lunch. Vilken kategori människor Illias tillhör återstår att se men inte var det något högtidsflin som korsade hans ansikte när han den morgonen gick till stranden i jakt på fisk och i stället fann några små krukor surkål som flutit iland från Sjöhästen. Födan var förvisso knappast dagsfärsk men nyfikenheten vann. Han bände upp korkbiten som förseglade den ena krukan och inmundigade den inte helt aptitliga sörjan25. Han skulle aldrig erkänna vilken smak det 25 Det finns människor, många människor, i vår värld som inte har något att äta varje dag. Det finns människor, både gamla och småbarn, som inte har någonstans att bo och som tvingas frysa, vara rädda och hungriga och inte veta när det jobbiga tar slut. Kanske har du aldrig någonsin känt hur det är att vara riktigt, riktigt hungrig och inte veta säkert när du får äta igen? Inte bara det vanliga:”Hade inget gott pålägg i morse så jag skippade frukosten och får äta mycket lunch i skolan i stället”. Illias vet att människokroppen behöver mat för att fungera och han är hungrig nog att äta det som serveras, även om det inte är gott.

81

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 81

2013-04-02 21.58


hade och vilken effekt det några timmar senare hade på hans mag-tarmbalans, men det var en njutning att få fylla munhålan med något som liknade ätbar näring. Därför sprättade han på samma vis upp en annan kruka vars märkning hade blötts och fallit av och således utgjorde en överraskning. Bönor. Åtminstone var det hans gissning. Han vågade inte äta det och var helt säker på att svältdöden vore bättre än att låta den missfärgade, stinkande26 anrättningen ta mark i hans mage. Ändå var han sporrad av sina fynd och därför fortsatte han letandet längs strandkanten och det dröjde inte länge innan han fann en bit av seglet som rivits loss och lojt guppade i vassen på det grunda. Illias vadade ut i det klara, svala havet och lyfte upp det tunga, våta tyget. Det var stort nog att täcka ett bord tänkte han och trodde att det säkert kunde komma till användning på något sätt. Ytterligare en kruka med suspekt innehåll låg alldeles intill och även den tog han reda på. Det skulle antagligen vara nödvändigt att ransonera all mat han kom över, det förstod han och valde därför att låta bli att öppna korken. Omsorgsfullt bredde han ut den ljusa segelduken på stranden. Värmen han redan kände från den nyvakna solen skulle torka den på ett par timmar och den ljumma fläkten som rufsade om i hans vildvuxna, bruna hår var inte stark nog att bära med sig det grova tyget. För säkerhets skull placerade han ett par stenar ute i kanterna på duken. Med en suck rätade han på sig. Än fast han höll sig sysselsatt lurade en konstig, tillgjord känsla över tillvaron. Det fanns ingen att dela tankarna med, ingen att glädja med ansträngningarna. Han böjde sig ned och plockade upp den sista korkförseglade krukan från marken. Hans syster hade tyckt om att få överaskas av innehållet, det visste han. Hon skulle se bara öppningen som ett litet äventyr. Illias klappade med handen över regnkappan. I den djupa högra fickan var det fullt med kastanjer. I den vänstra skulle han stoppa krukan när han insåg att den inte fick plats.

26 Men Illias vet också att man kan bli mycket sjuk av dålig mat och att det inte finns någon som kan hjälpa honom om han blir det.

82

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 82

2013-04-02 21.58


Det låg redan något där. Det fanns sjögräs däri och något mer, något platt och fast. Erets dagbok! Överraskad av fyndet satte han sig i sanden. Han höll boken varsamt, smekte dess uppblötta läderyta med varsamma fingrar och mindes när han funnit den. Vad mycket som hänt sedan dess. Illias såg sig om. Där. Han drog sig inåt land och försiktigt för att inte den våta boken skulle falla i bitar lade han den på en stor flat stenbumling som redan hunnit värmas av morgonsolen. Där skulle den ligga bra tills vinden och solskenet fått fason på den igen. Säkert skulle det mesta vara förstört av vätan men han ville ändå inte låta den förgås. Dagboken var det enda han hade kvar av det som betydde något. ”Och livet”, tänkte han högt, ”vad det nu kan vara värt”. Med något att vänta på fördrev han tiden rastlöst. Lägret behövde ses över och han var glad över att åtminstone inget av väggen ramlat ihop över hans huvud. Det skulle knappast ha dödat honom men han misstänkte att han hade vaknat med en ganska saftig huvudvärk. I brist på annat att göra reparerade han skadorna, tillverkade nya repstumpar av barkremsor och knöt ihop stolparna i både överkant och nederkant. Det blev onekligen stabilare. Han backade undan från bygget när solen långsamt närmade sig zenit och funderade över om han inte borde försöka gräva ned stolparna i marken för att göra det hela riktigt vindsäkert. Det var en bra tanke, det förstod han, men insåg att det skulle krävas mycket jobb att göra något sådant utan ordentliga redskap. Nej, avgjorde han till slut och kom fram till att det fick duga som det var. Sedan plockade han fikon och kastanjer, blev anfallen av fåglar som ansåg att fruktträden var deras, högg mer ved, slipade upp skärpan på sitt fiskespjut och försökte fånga fisk. Även i dagsljuset var det resultatlöst och han gav upp innan frustrationen än en gång tog överhand. Det måste finnas ett enklare sätt, tänkte han och bestämde sig för att leta efter en mer gaffelformad gren att göra spetsig för att öka träffytan. 83

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 83

2013-04-02 21.58


Efter det kontrollerade han skicket på dagboken och fann att det var ett bra tag kvar innan den gick att bläddra i. Än en gång började han känna sig hungrig och därför började han undersöka området i större cirklar än han kunnat göra dagen innan. Snart hade han kommit till den plats där han funnit tunnan med svagdricka och han hälsade vänligt på stentrollet med ett: ”God dag, vackert väder idag! ” innan han vände och gick tillbaka för att söka sig åt andra hållet. Det kändes konstigt att vara så tyst att varje ord som lämnade en upplevdes högt och främmande. Det var inte utan att han undrade om djur kände likaledes om de varit tysta länge. Skulle en panterlo27 spendera några dagar utan att säga ett knyst kan man tro att ett spontant rytande skulle få det att skrämt krypa ihop och lova sig själv att aldrig mer göra om det. Det var sådana funderingar han bar på när han spatserade naturen fram i sin mission att bekanta sig med sin nya boplats. Den rundade vikens motsatta spets nådde han snart och han fick klättra över ett par rejäla klippblock innan han kunde fortsätta längs den allt mer svårforcerade stranden fram till en punkt där marken höjde sig och allt mer brant stupade mot vattnet. Illias fortsatte att leta sig framåt längs den farliga kustlinjen och nådde snart toppen på en kulle. Utsikten mot havet var vid och vacker, men inåt land var det svårare att se långt. Hans läger med dess vik, klippor och stentroll tycktes ligga i en liten fördjupning som begränsades av havet. Det var ovisst vad som låg bortanför och han behövde få reda på det. Kanske vore det rimligt att försöka proviantera så gott det gick och sedan leta sig vidare? Fanns det några utsikter för honom att bärga skatten såsom tillvaron såg ut nu eller borde han bara sätta sig ned, äta bär och konserver så långt det gick och sedan ge upp lagom till vintern? Om

27 En liten, fläckig långbent vildkattras som är en utrotningshotad, självständig ras inom lodjurssläktet. Den finns på den Iberiska halvön men i mycket litet och utspritt antal. I kung Hedons rike finns den också.

84

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 84

2013-04-02 21.58


han inte fann skatten; vad skulle han då hitta på med sin tid? Oh, vad svårt det var, grämdes han och slog bort grenarna ur ansiktet där han trängde sig fram genom skogen. Varför kunde inte svaren bara komma till honom? Vad skulle han ta sig till? Sådana var hans tankar när han gick tillbaka till stranden där han lämnat faderns dagbok.

85

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 85

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 86

2013-04-02 21.58


kapitel åtta

et skulle antagligen varit ett mindre mirakel om den gamla läderinbundna dagboken var i nyanskaffningsskick efter ett sådant dramatiskt och sorgligt äventyr som den nu råkat drabbas av och bevittna. Det var inte alla dagböckers öde att följa en drunknad till botten och sedan mystiskt nog dyka upp igen. Faktiskt var det betydligt fler av deras släkte som aldrig nötte stift mer än till slutet av januari, efter att dess ägare en nyårsafton dyrt lovat sig själv att föra bok över tidens vingslag och den personliga utvecklingens alla virrfärder28. Att Illias försiktigt, nästan andäktigt, nappade tag om de vattenskadade och vindtorkade sidorna och varsamt lyckades vända blad innebar alltså inte att han kunde förvänta sig att se några alls av faderns bläckpräntade ord. Det var snudd på befängt att tro att den gick att läsa alls. Havsvatten var inte alls känt för sin stärkande inverkan på vare sig läder eller papp29. Vad tror ni då han såg när fingertopparna varsamt släppte sitt grepp och lät sidan falla? Ja, det hade varit rimligt. Så döm om hans förvåning när en karta uppdagades inför hans syn! Det var förvisso ingen hel karta, insåg Illias när han förväntansfullt granskade den. Det var mer en skisserad översikt över en ö och sant var

D

28 Virrfärder är en slags virrig irrfärd eller en förvirrad, kringflackande vilseresa. 29 Det vet alla som någonsin gråtit över ett brev.

87

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 87

2013-04-02 21.58


att havsvattnet visst hade suddat ut bilden här och var. Den var ändå häpnadsväckande välbevarad tyckte han och satte sig tillrätta i sanden. Stenen varpå boken legat och torkat fick vara ryggstöd när han djupt intresserad detaljstuderade kartan. En stor vik, såg han. Den var rundad och ute i vattnet fanns en del större klippor. Fingret följde den märkligt nog inte helt obekanta formen och letade sig vidare in i en mindre vik … Där! Stentrollet. En svindlande känsla grep honom och han lyfte blicken som för att liksom bekräfta att han fortfarande satt ned. Hur många sådana vikar kunde det finnas i världen? En tanke slog honom och hans ögon letade på kartan efter det där trädet han sett inte långt ifrån den märkliga klippan när han bärgade tunnan med Hedvig Starkes. Var det utmärkt på kartan? Det borde finnas någonstans … Ja. Där var det! Det blixtkluvna trädet var också nedtecknad som ett landmärke. Att det kunde finnas fler vikar i världen med ett kluvet träd eller en trollformad klippa kunde vara hänt men det var inte alls troligt att båda dessa säregna stycken av naturen uppvisades på fler än en plats samtidigt. Nej, avgjorde han. Kartan stämde allt för väl med vad han sett av kusten för att det skulle vara en tillfällighet. Alltså befann han sig på en ö. Ingen beskrivning gick att utläsa från de saltstänkta sidorna och delar av den uppskissade ön hade sköljts bort. Varför hans far ritat upp platsen alls kunde han bara spekulera om och blodet rusade i ådrorna när tanken satte fart. Kunde det vara skatten? Snabbt kom han på fötter, rafsade åt sig segelduken som ännu var lite fuktig och löpte som en sandsprättare30 tillbaka till lägret. Han skulle packa ihop sina saker och ge sig av för att utforska den delen som för-

30 Liten vigbent vattenloppa som förutom att springa på vattenytan dessutom kan gräva ned sig i sanden när den tänkt sova eller lägga ägg. Den gräver som en tokig hund och har fått sitt namn av att man kan se högar av uppsprättad sand där insekten varit. Den lever inte länge men hinner sällan dö av ålderdom eftersom den antingen drunknar eller blir uppäten av fåglar eller fiskar. I vår värld finns liknande insekter, till exempel skräddare och havslöpare. Fast om dem vet jag inget.

88

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 88

2013-04-02 21.58


svunnit från kartan. Nu fanns det inte så fasligt mycket att packa ihop, tänkte han, men de få ägodelar han besatt ville han få med sig för att förenkla tillvaron. Tunnan hade fortfarande en del dryck kvar och den var inte helt enkel att bära. Illias lade ned alla saker han ville få med sig på den utbredda segeldukens mitt, vek ihop kanterna och knöt tyget om en lång, robust käpp. Han provade att lägga upp den över axeln och konstaterade att det var lite tungt. Det fick fungera ändå. Den kruka han tömt på surkål hade han en annan plan för. Korken lade han i knytet men till själva krukan konstruerade han en slags sele genom att med långa, sega barkremsor och rottrådar fläta samman en korg han kunde bära på kroppen. Det var tålamodsprövande att foga samman delarna men slutresultatet blev ändå över förväntan. När allt kom omkring satt hans huvud på ett smartskaft, tänkte han och hängde selen över axeln. Han var nöjd. Krukan fyllde han med brännbart material. Till sist tog han sina provisoriska elddon och satte ned dem i den gula skinnkappans ena ficka och stenyxan i den andra. Däri låg redan den oöppnade kruka han funnit. Elden såg på och fräste upprört till som om den spottade ur sig en fras. Illias flinade lite och satte sig på huk intill. ”Såklart”, sade han vänligt, ”jag hade tänkt be dig.” Han satte fram en sticka mot elden och en låga klättrade genast upp. Den förde han ned i krukan han hängt över axeln och fick sig en slags lykta. ”Du måste snåla lite vet du”, förmanade han när flamman genast satte tänderna i krukans innehåll. ”Vi har en bit att gå och du måste spara på maten.” Medan lågan var upptagen med att undersöka sitt lilla buffébord skyndade sig Illias att diskret utplåna resten av brasan innan flamman såg hans nidingsdåd. Med eld skulle man vara mycket försiktig, det visste han. Den var nyckfull eftersom den enbart bestod av känsloliv och man kunde aldrig resonera med den. Slutligen grep han spjutet han täljt sig och vinkade avsked till lägret han förbättrat under dagen men nog aldrig skulle återvända till. Det fick helt enkelt stå kvar till någon annan stackare spolades i land, tänkte han och följde strandkanten mot nya marker. 89

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 89

2013-04-02 21.58


Terrängen var till en början ganska lättforcerad och medan han promenerade höll han utkik efter sådant som kunde komma till användning. Han fick också ofta plocka mer bränsle till den lilla lågan han bar i krukan. Återhållsamhet gick nämligen på patrull mot flammans innersta väsen att bränna allt till aska och även om den försökte tygla sin vilda lust var framgången tveksam. Det var med ett slags svindlande men ändå vemodskantat avsked Illias vinkade farväl till välbekanta fenomen. På något sätt hade han ändå trott att han skulle gå under just här och att han fortfarande stod upp och andades var nog mest för att han på något sätt lyckats tillfredsställa gudarna trodde han. ”Och för att vi har tur, ” log han mot elden som nickade och åt på en liten barkbit. Ja, tänkte Illias och satte siktet mot främmande mark, kanske mest för att vi har tur. Kan man klara sig på tur? Illias hade passerat den grunda viken med stentrollet för länge sedan och började närma sig områden där kartan suddats ut. Hur spännande det än kunde vara att fortsätta färden började Illias känna sig matt och bestämde sig för att vila en stund. I den mjuka myllan satte han sig till vila mot ett träd och de bara fötterna försvann nästan helt bland riset. Det doftade gott, alldeles intill växte en högrest växt med rikliga, bollformade blommor. De hade haft sådana hemma också, mindes Illias och borstade bort en insekt som kröp över hans ankel. Barn i hans trakt sprang alltid barfota. Så snart de lämnat sina mödrars kroppar och lärt sig gå löpte de utan skor som vilda små djur över ängarna, över grusiga vägar och steniga stigar och så skedde så länge temperaturerna31 tillät. Även vuxna var till största delen av sommartiden barfota så länge de inte arbetade med något direkt farligt för fingrar och tår.

31 Det blir sällan riktigt kallt i kung Hedons rike och ytterst i dess södra spets där Bornyr är belägen brukar temperaturen vintertid sällan understiga en tidig svensk sommar. Klimatet är normalt sett mycket behagligt.

90

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 90

2013-04-02 21.58


Att klättra över strändernas klippor och oaktsamt sätta fötterna framför varandra på promenad rakt in i äventyret var således inget han fick skavsår av. Framför honom bredde havet ut sig under en hög himmel med en långsamt sjunkande sol. Det skulle vara kväll inom en handfull timmar och han behövde hitta någonstans att sova. Det var inte så brådskande att han ville sätta läger genast men han skulle behöva hålla utkik efter en lämplig plats. För några dagar sedan hade hans största skräck i livet varit havet. Nu insåg han att det fanns saker mer skrämmande än så: ensamhet och meningslöshet. Att inte få vara nära någon eller känna att man på något sätt gjorde skillnad. Att ens liv var poänglöst. Han själv skulle göra den där skillnaden genom att finna skatten och sedan återförenas med sina nära. Han ville kunna berätta att han uträttat något stort för deras skull. Det skulle de bli glada över, det visste han. De skulle vara stolta över honom när de slöt honom i famnen. Hade han däremot drivit i land utan annan avsikt än att överleva hade hans liv blivit innehållslöst. Det hade gått ut på att fortsätta andas. Hade det då varit någon mening alls att spolas i land, vid liv? Illias stoppade ned handen i kappans stora, djupa ficka och tog fram krukan han sparat. Med våldsamt lirkande lossnade korken och han kunde på doften känna att det inte var livshotande att äta innehållet. Det var salt fisk och på samma vis som en maräng inte utgör himmelriket för någon vars buk är utspänd av femton smörbullar kan en insaltad, gammal fisk vara en oerhört kärleksfullt vällagad måltid för en skeppsbruten. När han ätit tog han ett par törstiga munfullar av Hedvig Starkes och satte därefter på korken igen. Ett par mjuka, söta fikon fick bli efterrätt och han kunde plötsligt minnas en av de gånger han klagat på den mat hans mamma lagat. Så dum han varit. Varför insåg man alltid sådant i

91

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 91

2013-04-02 21.58


efterhand?32 För ett par ögonblick slöt han ögonen, lojt tillbakalutad mot trädet och vyssjad av de stora trädens viskande och havets djupa suckan. Vad det suckade över var naturligtvis inte något han förstod och då spelade det ingen roll hur enträget det än tilltalade honom. För någon utan vattenskalle33 var havet ännu ett mysterium. Det var en lång trappa som sträckte sig till himlen men flera av trappstegen var murkna och foten gick igenom brädorna. Han satt fast och var gång han försökte dra upp benet knakade det betänkligt från trappan. Plötsligt uppenbarade sig en liten katt framför honom. Den var ljust stålgrå med vit bläs över nosen och de gula kattögonen stod ut på ett obehagligt stirrande vis eftersom den en gång blivit trampad på och sedan aldrig återhämtat sig. ”Hej kisse”, jollrade Illias och försökte få tag i kattens långa, tjocka svans så att han kunde dra sig upp ur hålet. Katten spann och kom närmare. Sedan lyfte den på bakbenet och kissade på honom. Illias vaknade av att regndropparna åkt kana utför bladverket på det stora trädet under vilket han satt och sedan med ett plask landat i ansiktet på honom. Besvärad gned han ansiktet torrt med underarmen och såg sig omkring. Det hade hunnit bli sen kväll och kvar fanns inte mycket ljus att orientera sig efter. Han grep efter lyktan men insåg redan innan handen slutit sig om den att flamman slocknat. När han vände den tomma krukan upp och ned rann det ut blöt aska. Genast kände han sig påjagad och otrygg. Han kunde inte vara kvar här ute i regnet. Han behövde ett skydd där han kunde göra upp eld och värma sig men det skulle bli svårt att finna torr ved. En svordom föll från hans läppar men

32 Ja, tänk på det ibland! Din mamma kanske inte alltid är vänlig nog att dagligen servera dig pizza men de gånger hon gör det kan du säkert vara trygg i förvissning om att hon inte betraktar sådant som vi vanligtvis refererar till ”snusk” som givna ingredienser. Inte för att jag säger att det är givna ingredienser. Jag bara varnar dig för möjligheten. 33 Alltså inte sjukdomstillståndet utan med betydelsen förståelse för havet.

92

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 92

2013-04-02 21.58


han tog sig samman. Bestämt bannade han sig själv för att ha somnat. Gjort var gjort, slog han fast. Det hjälpte inte att villrådigt förlamas. Eldkrukan sköljde han av i havet innan han satte ned den i selen av barkremsor. Medan han gick kunde han således samla vatten och det tyckte han var en riktigt bra idé. Hur många dagar, mindes han att han och hans syster pratat om den första stunden ombord på Sjöhästen, hur många dagar klarar man sig utan vatten? Han genomfors av en rysning då han för sitt inre såg henne på botten av havet. Snabbt kom han därefter på fötter och började skyndsamt gå efter strandkanten. Farten höll han uppe för att behålla värmen i den svala våta kvällsluften. Det fanns en annan orsak. Ett stigande obehag kröp sig kattlikt inpå och skogens egna ljud skrämde upp honom. En ugglas ödsliga hoande genom den fuktiga kvällen, ett tungt flaxande någonstans i närheten. Var han iakttagen? Något blekt som dök upp och försvann mellan träden fick hans puls att stanna. Var det en fågel eller någon som sovit bland lik34 han sett? Det knäppte, knirrade och knakade i grenar och den dunkla skymningen förvandlade vänt till ovänligt och kvistar till klor som rev och slet i honom när han skärrat drog förbi. Hans hjärtas allt mer jagade slag sände hög puls ut i ådrorna. Snabba steg över sanden, över mossorna och riset blev till ett långbent löp i det ihärdiga regnet. Som en hjort flydde han ut i skogen med blicken virrande och skymd av tårar. Ångesten slog upp varma dunster under regnkappan och knytet han bar med sig över axeln gungade i otakt med hans steg. 34 Om du någon gång varit ute ensam i mörkret vet du hur lätt det är att skrämma upp sig. Man kan börja tänka på sådant man sett på film eller läst någonstans. I kung Hedons rike finns inga tv-apparater eller datorer. Man använder sin fantasi och sin berättarkonst för att underhålla sig själv och andra. Berättelser om de som sover bland lik finns det många av. Det är de som dött förargade, bittra eller illvilliga som hämnas genom att dra till sig de ännu levande. Blir man tagen får man en kyss och i den kyssen sugs all glädje, all kärlek och allt hopp ut. Kvar blir ett tyst, kallt mörker och en plågsam ouppnåelig längtan efter liv. Man har då blivit en som sover bland lik.

93

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 93

2013-04-02 21.58


Någon som sovit hos lik, skenade tanken, någon som sovit hos lik vill ta fler med sig ned i underjorden. Upprört skvalpade Hedvig Starkes. Upprört bröt snyftningarna fram medan Illias febrilt slog sig fram mellan träden i ett tempo naturen inte egentligen tillät. Buskar klöste hans ben för att hejda honom, träden bildade en mur vilken han skräckslaget bröt igenom. Han föste undan en gren ur ansiktet och släppte den när han passerat. Kraftfullt fjädrade den tillbaka. Slaget fick honom ur balans och han stöp på knä. Tunnan han bar i segelduken stötte hårt upp i hans bakhuvud och föll ur när knuten gick upp. Flämtande och gråtande av smärta och chock blev han liggande krampaktigt riden av maror. Den eldröda kinden vättes av nederbörden, svalkades till en glöd. Ögonlocken var hårt sammanpressade eftersom han inte vågade se hur döden slog till. Den som sov hos lik skulle ta honom och han skulle inte hinna undan även om han reste sig och sprang. Sekunderna passerade. Han var som förlamad av snyftningarna. Minuterna gick. Inga klor slogs i honom. Han blundade. Vågornas suckar från den strand han rusat ifrån sände sitt lugnande budskap genom det vatten marken bundit och bjöd hans puls att sakta ned, lugn, lugn, seså … Illias plockade upp tunnan och reste sig långsamt. Med ena handens fingrar kände han efter i det våta håret, undersökte bakhuvudet efter något sår som tunnan orsakat men trots att det ömmade verkade det gått väl. Kanske skulle en bula bildas men det var ju inget man dog av. Snart hade han knutit samman segelduken, lagt upp den över axeln och kunde konstatera att det blivit så mörkt att han genast måste finna någonstans att övernatta. Alternativet var att lägga sig att sova på stället där han nu stod. Han fick genast en otäck vision av hur det gick till när han blev misstagen för en nattmacka när något av skogens alla nattsuddande djur kommit fram ur sina nästen. Det var så infernaliskt mörkt där inne i den täta skogen. Regnet överröstade nästan alla andra ljud där det slog mot trädens grenverk, den fuktiga marken och hårda klippor som formats av väder och vind sedan 94

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 94

2013-04-02 21.58


begynnelsen. Ett dånande poppande ljud uppstod när dropparna slogs sönder mot faderns gulfärgade skinnrock och han kunde därför inte lyssna efter ljudet av havet och snabbt hitta tillbaka till stranden. Gudar, flaxade rädslan upp, jag vill inte vara vilse! Därför påbörjades en jämfört med den tidigare språngmarschen betydligt försiktigare vandring mot vad han hoppades var stranden, för att genom den orientera sig framåt och inte tillbaka dit varifrån han kommit tidigare under dagen. Han var tvungen att chansa och hoppas på att han inte var vilsefaren. Hur stor ön egentligen var visste han inte men det var en betryggade tanke att bara han höll sig på rak kurs skulle han snart stå vid en strand någonstans. Ett så diffust tidsbegrepp som snart kunde säkert vara några dagar om ön var stor men tids nog skulle han komma fram till havet. Det var avsevärt lättare att med hjälp av kartskissen som fanns nedtecknad i faderns dagbok följa kustlinjen än att stå inne i skogen och fråga teckningen vilket träd man stod vid. Illias misstänkte att hans oerhört välorienterade mor skulle klarat av en sådan sak. När han och Aiva varit små ritade de landskapsteckningar med kolbitar från spisen. Vid ett tillfälle hade han ritat av en stenbumling från gården. Han hade varit sju år och teckning var inte hans starkaste sida. ”Oj, vad fin”, hade hans far Eret sagt på ett sätt som fick det att låta som ett enda ord. Hans mor Vila hade synat teckningen ingående och sedan sagt: ”Du fick till formen här på utbuktningen helt perfekt. Det syns att det är storstenen vid korkeken. Bra jobbat!” Hade Illias haft möjlighet att se tillvaron uppifrån hade han insett att han rört sig i en båge under flykten och dessvärre på sikt var på väg tillbaka till sitt gamla läger. Han var naturligtvis inte medveten om det i denna besvärliga stund. Han hade ingen aning om var han befann sig och det märktes på hans följande vandring som löpte som ett böjt zickzackspår över ön. Han såg inte många meter framför sig och trodde felaktigt att han kunde hålla rak kurs.

95

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 95

2013-04-02 21.58


Nattmörkret fördjupades av regnet och var inte olikt ett djur som hungrigt slukade all tendens till ljus, som försökte leta sig in genom det täta lövverket. I en evighet tyckte han att han sökte sig fram genom skogen. Allt mer förbryllad och förtvivlad blev han när han inte närmade sig havet. Hur länge hade han gått, tänkte han, och hade han trots allt misstagit sig på var i världen han befann sig? Tänk om det inte var ön hans far skissat upp i dagboken? Tänk om han var någon annanstans och nu gick vilse på fastlandet? Kanske borde han bara sätta sig ned och vänta tills gryningen kom, eller åtminstone till dess att det eländiga regnet ville upphöra? Stundtals var han arg på sig själv för att han var så usel. Han var usel för att han var född sådan och skulle dö sådan. Han var usel för att han somnat och blivit skrämd och han var så värdelös att hans far skulle skämmas om han visste, men allt medan mörkret tätnade och tiden gick blev han mer och mer ängslig. Tänk om han blev anfallen av djur? Tänk om någon av dem som sover bland lik plötsligt skulle sträcka upp en hand från underjorden och dra ned honom till de sina? Så kan tankarna vandra hos en som börjar tvivla. Han kunde inte göra mer än att fortsätta tills han hittade någonstans att vila, tills ljuset från en stigande sol gav honom ro att stanna upp. Därför fortsatte han. Blicken försökte genomskåda mörkret, försökte se en skyddad plats från den regniga, råa luften. Skog, skog, skog omslöt honom där han med en våt kattunges ängsliga uppsyn strök omkring. Nattsvalkan blev mer och mer påtaglig och att han var blöt från de kylslagna fotsulorna och upp till låren, från låren upp till hakan och från huvudet ned till nacken hjälpte inte. Luften inunder regnkappan var fuktig, händerna var kalla. Det kändes värre för var minut som passerade, även om det under sådana omständigheter var omöjligt att säga vad som var en minut och vad som var en timme. Mellan träden trängde han sig, över blommande snår klev han och skrapade benen mot sådant han inte såg. 96

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 96

2013-04-02 21.58


Var kunde han vila, var någonstans kunde han hitta ett skydd från naturkrafterna? Vad han önskade hett att han skulle finna en liten by med varma hus och sömmerska, bagare, fiskare och bönder. Hur underbart vore det inte att få sätta tänderna i en skiva bröd, få krypa ned i en varm mjuk bädd och vakna torr? Hemlängtan var så stark att Illias för en stund trodde att han var död, lagd till vila vid en frusen tjärn och aldrig mer skulle kunna återvända ut i solljuset och värmen. Marken höjde sig på hans vänstra sida och plötsligt kom han ut i en liten glänta. Det var inte gläntan, inte heller berget, som fick Illias att bli förväntansfull. Det fanns en djupare skugga i berget. Hoppfullt sökte han sig ditåt. Var det bara en stor skreva i bergväggen eller kunde det vara en grotta? Låt det vara en grotta, tänkte han och sprang fram.

97

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 97

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 98

2013-04-02 21.58


kapitel nio

ynen fick honom att känna tacksamhet så intensiv att det nästan brast inom honom. Han hade haft rätt i sin förhoppning. Det var en grotta han såg! Som barn hade han hört hur faderns besättning pratat om det stora grottsystem sjörövare i alla tider använt som mötesplats och de stridigheter sådana tillställningar brukade leda till. Det var nämligen inget kaffekalas som vankades när sjörövare kom samman, det förstod barnen utan större besvär. Ibland var det oenigheter om hur skatterna skulle fördelas och ibland var det bråk bara för att någon påstod sig veta något som de andra omöjligen kunde veta. Rivaliteten var stor på haven och striderna kunde pågå i generationer. ”Att hitta den skatt man letar efter”, hade mor Vila förklarat medan hon ställde fram fatet med de ännu varma sockerkringlorna, ”slutar oftast inte såsom man tänkt sig. Ibland hittar man inget alls, ibland något ännu bättre än det man föreställt sig.” ”Sjörövare är inte som vanligt folk”, hade en besättningsman bistert sagt och doppat kakan i den färska mjölken så att det skvätte på duken, ”och börjar de slåss slutar de inte förrän månen blivit röd.” Exakt vad som menades med det var Illias osäker på och inte heller hans syster hade kommit fram till något annat än att sjörövare måste vara ena riktigt otäckt blodtörstiga typer att bråka med.

S

99

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 99

2013-04-02 21.58


Det där med grottsystem hade alltid lockat fram det vildaste ur syskonens fantasier. Det fanns grottor inne i Valnids Mörka, den stora skogen intill deras by, men det fanns något bland träden som man blev galen av och av den handfull människor som vågat sig in i den var det inte många som återvänt. Det var därför strängeligen förbjudet för barn att vistas där. Blev man sugen behövde man bara se på Båtbyggar-Jon. Han var med sina krampanfall, vansinniga utbrott och sina rullande bleka ögon tillräckligt otäck för att övertyga de flesta ungar om att det var mycket bättre att spela kula på vägen i stället för att gå och bli tokig i skogen. Med en känsla av att ha funnit en slags dunkel skatt närmade sig Illias nästan vördnadsfullt grottans öppning. Hans syster hade älskat att undersöka den tillsammans med honom, det visste han, och den allt mer välbekanta känslan av saknad grep om hans hjärta. Han fick försöka se det med hennes ögon även om de alltid tycktes vara klarare än hans, tänkte han, och lät blicken glida över den ojämnt valvformade mynningen. Det var som att titta djupt in i en kolsäck. Nattmörkret och regnet gjorde att ledljuset från stjärnorna som säkerligen gömde sig någonstans där uppe i skyn inte orkade tränga igenom och nå honom. De hade istället tagit på sig sina pyjamasar, lagt sig tillrätta mot en molntuss och somnat i väntan på bättre dagar att glänsa. Illias nyfikenhet sträckte sig inte till att undersöka hur djup grottan var, det var för mörkt och han var för trött. En sak kunde han genast se: Grottmynningen tycktes enorm. Entusiastiskt stegade han upp den. Från ena sidan till andra mätte den nästan 7 steg35 och var på sina ställen mycket hög även om den smalnade av mot ena sidan och mätte där på höjden just över en famn.

35 2 steg är som en famn, eller om man ska vara petig 1.8 meter. 7 steg blir alltså en sådär tre, fyra famnar.

100

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 100

2013-04-02 21.58


Han gick in och strök med handen efter den svala väggen. Den skulle bli perfekt som nattläger och tanken på att få vila fick honom genast att gäspa. Med handen upptäckte han en lång utstickande kant, som om det var en hylla av sten. Inte många prydnadsföremål hade en skeppsbruten att dekorera boplatsen med men som säng ville den kanske tjäna? Dess bredd var smalare än hans insåg han när låg och stirrade upp i grottans tak. Hyllan var dock både knölig och sluttande och inte ens en hund hade fått en god natt sömn därpå. På golvet under rymdes han gott och väl och det var inte ens särskilt knöligt. Att det var lite trångt när han låg på sidan kändes på något sätt tryggt. Kanske fanns det något djur som ville käka upp honom och då skulle det vara skyddande att ligga därunder, inbillade han sig och förstod på en gång han tänkt tanken att gömslet naturligtvis inte alls skulle hjälpa det minsta mot en hungrig best. Enkelt skulle de roffa åt sig honom med sina långa framben och vassa klor och simpelt skulle de snitta upp honom i fina bitar, äta honom rå och skrikande och sedan sikta in sig på en vällagad efterrätt. Bärkompott kanske. Det är ju gott. Att ligga därunder påminde lite om att sova i loftsängen, tänkte han optimistiskt, slog ifrån sig tanken på vilda djur och rullade ut från sitt gömsle under stenhyllan. I fotänden ställde han ifrån sig sina saker. Han såg fram emot dagsljuset för då skulle han undersöka grottan närmare. Hur djup var den? Var det en enskild grotta eller ingick den i ett system? Brukade djur använda sig av den? Den tomma kruka han använt som ganska lyckad vattensamlare tömdes på droppar i hans mun. Samtidigt som han gick ut för att bryta ris från skogen att lägga som bädd tog han med sig tunnan Hedvig Starkes ut. En bit bort fann han vad han sökte. Regnet hade skapat ett litet vat-

101

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 101

2013-04-02 21.58


tenfall som flydde utför bergväggen. Det erbjöd honom en möjlighet att fylla på tunnan. Utspädd dryck eller ej; han var mycket törstig.36 Snart nog hade han under stenhyllan lagt en bädd av ris och löv och kunde krypa in i sitt gömsle. Faderns gula regnkappa svepte han om kroppen tillsammans med segelduken. Det fanns ingen möjlighet att få upp en eld i kväll; han hade försökt men misslyckats eftersom naturen var för blöt. Kvistarna han samlat ihop fick torka under natten. Det var inte varmt där under skinnkappan, inte heller helt torrt, men frysa ihjäl skulle han inte. Han fick helt enkelt härda ut. Antagligen skulle han vakna kall, frusen, ledbruten och rejält hungrig. Som en nyväckt fladdermus kanske? Han fick vara beredd på det, tänkte han, och tröstade sig med att han kunde försöka koka ihop en bärkompott på morgonen. Han vred otåligt på sig. Magen knorrade, otillfredsställd trots de fikon den fått till livs. Kanske skulle han inte kunna somna överhuvudtaget. Illias behövde inte oroa sig. Han föll i sömn så snabbt att han inte ens hann reflektera över att han somnade. Han var mitt uppe i den drömda scenen där han bredde en skiva nygräddat bröd med ett tjockt lager smör och marmelad. Det var en hemkokt körsbärsmarmelad av bär de fått ifrån fru Findell i gården bredvid och den var vackert mörkröd, nästan svart och söt såsom bara solmogen frukt kan vara. Precis när han skulle sätta tänderna i smörgåsen genombröts den ljuvliga drömmen av ett: ”… kunde tro det. Hon är en bråkig en.” Det var till skrapet av något som släpades över grottans golv Illias långsamt slog upp ögonen. Utan att ge så mycket som ett pip ifrån sig såg han från sitt gömsle under stenhyllan när två män släpade en tung, skramlande jutesäck in i grottans mörker. Eftersom det väsnades som när man slår metall mot metall var gång männen drog till var det nästan omöjligt att höra vad som i helhet sades

36 Tänk efter: Har du någonsin varit så sugen på apelsinsaft eller en kaka som när du inte har det hemma? Illias har varken mat eller dryck och med tanke på hur mycket han måste röra sig är han både väldigt hungrig och väldigt törstig.

102

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 102

2013-04-02 21.58


och snart hade männen försvunnit ur sikte. Illias andades igen. Försiktigt vred han på huvudet och spanade mot grottöppningen. Det måste vara arla morgon, tänkte han. Desto bättre. Då var det lättare att gömma sig. Raskt, innan männen kom tillbaka, skred han till verket. Han föste undan den gula regnkappan och rullade ut ur gömstället. Precis när han satt sig upp i den av dagningen endast svagt upplysta grottan uppenbarades en handfull män till i motljuset i grottmynningen. Snabbt som en orm slängde sig Illias omkull och rullade tillbaka in under stenhyllan. Pulsen skenade. Hade de sett honom? Den snabba glimten av grottans nya invånare hade gett honom full insikt i vilka det var som anlänt: Simsaluberligan. Ibland upplevs ljudet av ett försiktigt andetag vara lika högljutt som dånet från en rasande storm och sådana gånger vore en nysning eller en hostning lika våldsamt skrällande som om man med full kraft slängt grytlock i golvet. Det var med de allra mest försiktiga andetagen Illias upprätthöll livet där han låg gömd och tanken på vad som skulle ske med honom om han röjde sig genom att hosta fick det nästan omedelbart att börja klia i halsen. Han höll emot, försökte ignorera det hela och kampen mot den primitiva instinkten fick det att krampa i hans bröst. Skulle de nöja sig med att bara döda honom eller skulle de spendera lite överbliven fritid på att tortera ihjäl honom innan de helt enkelt dödade honom? Skinnflå kanske? Mata hajar med hans fingertoppar? Inte omöjligt. Kölhala37? Säkert.

37 Kölhalning är ett sätt att välta skeppet på slagsida för att på så vis kunna bedriva rengöring och reparationer av hela farkostens undersida. Det är också en bestraffningsmetod, som i Sverige avskaffades år 1755, där man fäster en besättningsman i ett rep och slänger honom överbord. Från andra sidan skeppet drar man upp honom, förhoppningsvis vid liv. Ett kräftdjur som kallas rankfoting brukar nämligen sätta sig på skeppens skrov och med sitt hårda, vassa skal omvandla förbipasserande offer till köttfärs. Drar man den drabbade för långsamt med repet är i stället risken stor att han drunknar. Grova brott kan medföra upprepad kölhalning och med stor sannolikhet en plågsam, tvärsäker död.

103

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 103

2013-04-02 21.58


Det var sådana intressen många sjörövare hade, det var han tämligen säker på. Spänt försökte han se vad Simsaluberpacket hade för sig där de gick in och ut ur grottan, ledda av ljuset från facklor de tänt och satt fast på grottans väggar. Det var tre, fyra sjörövare som turades om att hämta gods från någonstans utanför grottan och sedan langa vidare till de som var där inne. Snart hade ett dussin säckar, lådor och tunnor försvunnit in i grottans för honom okända djup. Sjörövarna slöt upp och följdes åt in i det fackelupplysta skumrasket. Några lösryckta fraser kunde han snappa upp: ”… vi har skatten.” Illias spetsade genast öronen men hann inte tänka långt förrän han hörde: ”… att vi fått fast den däringa Erets jänta gör ju inte saken tråkigare!” Ett muntert skratt följde och tonades ut i takt med att de försvann ur hans åsyn. Illias bröst greps av konvulsioner och han hostade ut en stöt andefattig luft så att ljudet tafatt studsade runt inne i grottan. Som om vintervinden slagit honom i frostbojor låg han stilla som en död och väntade på att rövarna skulle storma upp ur grottans mörker och ta honom med sig. Han tänkte knappt. En liten fråga virvlade förbi inne i huvudets tomhet medan han avvaktade. Ingen kom. Luften nådde ned i hans kropp igen och han svalde ned en klump skräckfrän saliv. Hans öron måtte ha svikit honom. Han måste hört fel. Han kan inte, hon kunde väl inte? Det susade, vindlade i bröstet som om han stått på kanten till en ravin och tittat ned. Ett slags jubel steg och sjönk inuti kroppen. Oh, gudar! Levde hon? Var mod kommer ifrån är en fråga för både religion och vetenskap, men det har en vana att hoppa på en bakifrån och ibland följer dumdristighet med i språnget. Det senare fäster som kardborrar och är nästan omöjligt att befria sig från utan hjälp från någon omtänksam. Sporrad av de lösryckta fraserna och tanken på sin syster i fångenskap rullade nu Illias ut från sitt gömsle och smög tyst som en bondkatt längre

104

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 104

2013-04-02 21.58


in i den stora grottan, tätt tryckt mot väggen på den lägre sidan utifall att han skulle behöva krypa ihop och gömma sig. Sjörövarna hade inte satt facklor där eftersom de tycktes föredra att trafikera den höga delen av tunneln in i berget och Illias kunde därför smyga i skuggorna. Det var tur, tänkte han tacksamt, och vågade knappt blinka av skräck för att bli ertappad. Han måste få se henne med egna ögon innan han vågade tro något alls. Sprang han fegt iväg från detta skulle det jaga honom tills han dog, det visste han. Därför fortsatte han följa efter de försvunna sjörövarna och vart steg han tog var så medvetet försiktigt att svett bröt fram i pannan. Längre och längre in i smög han i den allt trängre grottan. Stundvis var den så ojämn att han fick ducka för att inte slå huvudet och han kunde i facklornas sken se hur människor som passerat med våld slagit sönder berget för att göra det mer framkomligt. En smal rännil av vatten slingrade sig fram intill och nyfiket hukade han sig och smakade av fingret. Jo, det gick att dricka. Girigt lade han sig på knä och skopade upp i handen, fyllde den gång på gång och drack. Sedan reste han sig och fortsatte framåt. Planen var enkel men tillräcklig. Smyg in, finn Aiva, smyg ut. Fly. Inget hände och det gick för lätt. Fanns det inga vakter alls i gången? Upplevde han grottan djupare än den egentligen var? Rörde han sig för långsamt? Skulle han inte hinna i tid? Hade de redan skadat henne? Steg efter steg tog han, men gången tycktes aldrig ta slut och ännu kunde han inte höra något ljud som skvallrade om hur nära han egentligen kommit Simsaluberligan. Illias ökade takten, pressade sig snabbare och djärvare in i det okända och började nästan tro att det hela varit en fantasi, en drömd scen nattmaran plågat honom med. Då plötsligt delade sig grottan och en smalare tunnel ringlade in i berget som en svart orm man bara såg svanstippen på. Den bredare och fläckvis upplysta gången fortsatte i en svag båge åt motsatt håll. Rådvill stannade Illias upp och tvekade. Han valde den större tunneln och fortsatte röra sig längs med den ojämna väggen. Efter

105

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 105

2013-04-02 21.58


en kort stund hörde han ljudet av steg från någonstans längre fram i grottan. Med skenande puls såg han sig om efter en utväg men fann ingen. Snabbt lade han sig raklång i mörkret längs med stenväggen, så tätt intill det bara gick för att ta så liten plats som möjligt i gången. Ansiktet vände han bort för att inte riskera att elden på andra sidan skulle reflekteras i hans ögonvitor och tyst, tyst låg han stilla och väntade på att sjörövaren skulle gå förbi. Stegen kom närmare. Ett, tu, tre. En gestalt dök upp och skymde ljuset från facklan. Illias slutade andas. Pulsen brusade i tinningarna, han hörde inget annat än dånet från de blodfyllda ådrorna i den egna kroppen. Han väntade på att få känna en hand över nacken, väntade på att slitas på fötter och fäktande dras med till Simsaluberligans ledare. Väntade på att dö utan att få tillfälle att … Sjörövaren passerade bara någon famnsvidd ifrån hans kropp. Ett par sekunder efter att ljudet ifrån steg dött bort, låg han kvar på det svala golvet innan han drog åt sig andan och kom på fötter igen. Benen kändes svaga och svetten hade kallnat på huden. Han hade trotsat det möjliga med tur, tänkte han. Vågade man tro på tur? Långsamt fortsatte han framåt. Så ljudlöst som möjligt och med blicken flackande efter minsta indikation på att fara hotade passerade han i fackeleldarnas sken och försvann in i skugga åter. Då såg han att det var mörkt längre fram i grottans vindlingar. Det var omöjligt att se något alls där, så mörkt var det. Kunde det bero på att tunneln plötsligt svängde av och ljuset från nästa fackla inte nådde fram? Vaksamt närmade han sig, blindögt som en nyfödd och ängsligt trevande efter bergväggen. Hur långt skulle han behöva fortsätta i så kompakt mörker? Den skrovliga svala stenväggen han hela tiden tagit stöd mot försvann under hans handflata. Förlusten av orientering fick honom att snubbla till och han stötte högerknäet i något vasst. Illias flämtade till av den hastiga smärtan och fingrade försiktigt över skadan. Det verkade inte blöda. Prövande satte han tungspetsen emot fingertopparna men kände inte någon smak av blod. Det sved mer som ett skrapsår. Han hade haft

106

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 106

2013-04-02 21.58


tur, tänkte han, som inte skadat sig illa.38 Han rörde sig tveksamt framåt. Det var omöjligt att ta sig fram så här i mörkret. Han skulle ramla över stenar, bryta lemmarna av sig i håligheterna och kanske ramla utför ett stup om det fanns något. Fanns det något skulle han inte märka det förrän han föll. Undersökande trevade han med händerna runt i luften i hopp om att hitta en bergvägg han kunde följa. Han var chanslös om han skulle möta Simsaluber; om de visste att han närmade sig. Det visste de.

38 Illias är som bekant nästan paniskt rädd för att skada sig till blodvite. Skulle han börja blöda skulle sagan genast riskera att kollapsa under sin egen tyngd. Jag skulle bli tvingad att fasa ut honom ur historien med ens, så okontaktbar skulle han bli att det inte vore någon vits att ha honom kvar i handlingen. Därför är det sagolikt lyckosamt att ingen skada är skedd – än.

107

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 107

2013-04-02 21.58


Sjöfåglarna från Bornyr.indd 108

2013-04-02 21.58


kapitel tio

ärkliga skrapanden hördes i närheten. Illias stelnade till i rörelsen och försökte se genom kolmörkret varifrån ljudet kom. I ett nafs tändes facklors eldar, en efter en. Sjörövarna rörde sig spöklikt upplysta i ring runt honom, såsom rovdjur cirkulerar sitt byte. Illias ögon bländades av det plötsliga ljuset och sved och tårades. Instinktivt gnuggade han dem tills han såg blixtar och stjärnor och febrilt blinkade han för att tvinga ögonen att ställa om sig. Fortfarande förblindad kände han en tung hand läggas till grepp runt hans nacke och snubblande skjutsades han in i ett hörn där han föll och blev sittande. En sjörövare fäste sin fackla i en hållare i berget ovanför Illias huvud. Det var ett stort bergrum, det lade han märke till där han nu satt och fick mer ljus över saken. Ögonen hade ställt om sig och Illias såg sig hastigt omkring. De befann sig i en till synes naturlig sal i berget. Utifrån rummet löpte några mindre alkov, men det var svårt att säga från den plats han satt om det verkligen var tunnlar. Från taket hängde tappar av sten och pelare av berg samsades med de av människor ditplacerade trästockarna om att hålla uppe det kupolformade taket. Förutom facklorna fanns längre in i grottan ett naturligt ljusinsläpp som gjorde att luften där inne inte alls var så tung att andas. En cirkel av klart ljus bildades på golvet där himlen utanför slängde en kyss genom

M

109

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 109

2013-04-02 21.58


berget. Vattenpölar glänste svagt där nattens regn anlagt små sjöar i bergets håligheter. Den svartskäggige sjörövaren som hårdhänt hänvisat Illias till den för honom utsedda sittplatsen intill bergväggen skrockade muntert och de andra sjörövarna verkade lika förnöjda över sin list. ”Som en hare!” gladdes någon och visade med pekfingrarna hur han ansåg att kaninöron såg ut. En annan stämde in: ”En liten getabock på rymmen!” ”Bääää!” gastade en tredje och en salva av skratt studsade runt inne i grottans sal, fortsatte vidare ut i tunnlarna och skrämde en flock fåglar på flykt när det i ett huj försvann mellan träden i skogen utanför. Den svartskäggige plockade fram ett rep han hållit i och redde utan större brådska ut en härva på det. Han var förvisso en av de yngre i detta inte helt ungdomliga sällskap men de många åren till havs hade brutit hans fingrar med värk. ”Tänk så trevligt”, flinade han ur en tandlös mun och plockade fram en bredbladig dolk ur förvaringen i bältet, ”att vi fått så fint besök.” Han skar upp en knut han inte kunde bemästra och stoppade tillbaka det glänsande vapnet igen för att frihandat kunna mäta upp var någonstans repet gått av. Sedan sjönk sjörövaren ned på huk och grep tag om Illias ena fotled för att surra samman benen på honom. ”Men du skulle ha dykt upp en bättre tid. Jag kliver upp tidigt och vilar vanligtvis så här dags. Det gör kapten Sim också, så du skulle ha kommit senare när vi …” En svallvåg av vrede grep Illias när den svartskäggiges hand lades om hans fot. Med ett slags morrande växande i kroppen tog han sats. ”Jag behöver inte vila, gamling!” Stödd mot armarna och så hårt han kunde sparkade han till sjörövaren över smalbenet. Fienden gnällde till, släppte honom instinktivt och höll ömkande om sitt ömma ben. Illias rullade smidigt över på sidan,

110

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 110

2013-04-02 21.58


studsade på fötter och rammade till sin oförberedda opponent med sin kroppsvikt så att svartskägget dråsade ihop på stengolvet. Snabbt följde Illias efter, ryckte åt sig dolken som sjörövaren hade avslöjat fanns i bältet och tvingades ta ett litet språng över fiendens halvliggande kropp. Det var på centimetern han lyckades hinna undan från den svartskäggige, som kommit över den plötsliga smärtan och överraskningen och nu slängde ut armen efter ett grepp om ynglingens vänstra ben. Illias rycktes tillbaka i rörelsen av att foten satt fast och vände sig ursinnigt om för att befria sig. Med dolken i höger näve rispade han fienden över handen och den svartskäggige släppte genast med ett tjut, rullade runt på sidan och höll sig om sin skurna hand. ”Stoppa honom! Stoppa harpalten!” Simsaluberligans mannar hade släppt den syssla de haft för händerna och kom nu emot honom med dragna vapen. Stålbladen blänkte i fackeleldarnas sken och flammorna dansade hypnotiskt över klingorna. Dansa med oss, Illias, lekte reflektionerna, vi älskar att dansa! En hastig glimt av fara lösgjorde sig ur speglingarna. En mager bandit slängde sig framåt mot hans ryggtavla med draget vapen. Illias blick lämnade stålet, hann ur ögonvrån se det hända och snurrade runt samtidigt som han utan att tänka alls slängde sin stulna dolk som om den var ett spjut och han var jägare. Den klöv med ett jubel luften i en perfekt båge och tvingade sjörövaren att kasta sig åt sidan eller bli spetsad som en hjort. Obeväpnad och omringad fanns inte mycket att göra. Med kraft kastade Illias sig i ett utbrytningsförsök där motståndaren fallit åt sidan och i ett språng följde han den kastade dolkens bana. Vigt undkom han famlande händer när han lättfotat som den hare han liknats vid löpte djupare in i det dunkla berget. Hål i grottan släppte in ljus och han var tacksam över det klara skenet som omväxling. Han hörde rop från de efterföljande och ljudet av de springande sköt som dova skott genom grottans vindlingar. Flera 111

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 111

2013-04-02 21.58


förgreningar i grottans system förvirrade honom. Salarna löste av varandra, återvändsgränder och underjordiska strömmar tvingade honom att vända och söka nya vägar, hela tiden medveten om att han när som helst skulle bli upphunnen. Jagat löpte han vidare utan att medvetet välja väg. Han var vilse, han visste inte alls åt vilket håll man tog sig ut nu. Illias ville inte ut, han ville finna vad han sökte först. Någonstans här inne kunde hans syster hållas fången och han måste hitta henne innan fienden fann honom. Plötsligt fick han klösa sig fast mot bergväggen för att inte ramla. Nedanför den stupande avsats han klängde sig kvar på öppnades berget upp i en väldig sal, vars höga, sluttande väggar tappat orken att hålla upp det massiva taket och här och där låtit det falla in. Solljuset strilade ned över de fuktiga stenarna och gav dem ett blåskimrande sken innan det möttes av det guldgula fladdrande ifrån de facklor som brann längs med salens djupt fårade, ojämna väggar. Ändå var de djupa skuggorna det dominerande inslaget för i dylika kalla, fuktiga miljöer levde mörkret för att det trivdes, inte för att det var tvunget. Illias såg sig om över axeln. Sjörövarnas bullersamma framfart i jakten på honom gick inte att ta miste på: de knappade in. Med handen om en stenformation lutade han sig ut över kanten. Det var för riskabelt att försöka klättra ned, han skulle säkert skada sig. Han var tvungen att vända tillbaka och springa åt något annat håll, tänkte han, och skulle precis göra så när blicken fångades av något som stod alldeles intill bergväggen. Han stannade upp, lutade sig än en gång farligt långt ut över kanten och såg att det var en slags bur. Något ljust skymtade till och försvann ur sikte. Det måste vara ett djur däri, funderade Illias med tappat intresse och drog sig upp tillbaka på avsatsen igen. En sten lossnade under hans fot och föll utför stupet. Med en dov duns slog den i träkonstruktionen nedanför. För ett ögonblick oroade sig han över att han precis avslöjat var han höll till men plötsligt svischade ett föremål förbi intill hans öra och slog ned på berget där han stod. Det 112

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 112

2013-04-02 21.58


var en liten sten och den studsade till några gånger innan den blev stilla. Illias böjde sig ned och plockade upp stenen, vände och vred på den som för att få en förklaring till hur den kunde komma seglande upp från djupet helt av sig självt. Med pannan veckad såg han förbryllat mot stupet varifrån den kommit. Djur kunde väl ändå inte … ”Där är han!” Illias ryckte till med en påkommen flämtning. Det var för sent för att fly; Simsaluberligan hade kommit i kapp. Han såg dem närma sig genom tunneln som försvann in i berget från det håll även han kommit. Den svartskäggige som försökt snärja honom med rep gick först, lätt linkande efter den hårda spark Illias fått in på hans smalben, och han skänktes en kamratlig dunk i ryggen från en av de efterföljande, en med scharlakansröd sjal virad flera varv runt huvudet så att han liknade en Ferehe. I öronen och näsan glänste flera stora ringar och runt ögonen var han svärtad med kol.39 ”Ta’t lugnt nu, Nidas, så han inte sparkar dig igen. Skulle han ta livet av dig vete vittran hur vi förklarar det för kapten. Han kan ju tro att vi är … vilket är ordet jag söker? Ja, veklingar allesammans.” Påhoppet fick svartskägget att dra samman ögonbrynen under den uppvikta hattens brätte men han bibehöll sitt lugn trots att kroppsspråket, med spända käkar och uppdragna axlar visade att han var redo att klippa till näste som stack upp. I stället för att göra mer än att utdela den grymmaste av blickar på den smädande lymmeln bakom sig riktade 39 Smink runt ögonen är inte alls för att se häftig ut utan för att skydda huden mot solens brännande strålar, vilka till havs kan vara nog för att steka ägg på sjöjungfruns panna. Om man hittar henne, vill säga. Det rör sig om kol som blandats med vatten eller mjölk eller fett. Ett annat bra skydd är hatt, men alla gillar ju inte hatt och somliga har fått den bortskjuten under ett kanonregn. I Egypten har man funnit sminkpaletter som är 12 000 år gamla och där var det vanligt att man använde sig av giftigare svarta ämnen än kol, som främst användes som medicin och så till viss del gör än i dag överallt i världen. Ögonsmink skyddade i Egypten både mot solen och ögonsjukdomar men också mot förbannelser, till exempel ”det onda ögat”.

113

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 113

2013-04-02 21.58


Nidas i stället koncentrationen på sjökapten Erets värdelösa skithög till avkomma, och det var precis vad han ropade till Illias, som fortfarande befann sig en bit bort: ”Kom hit nu, din värdelösa skithög, så slipper vi ränna runt som råttor i den här grottan. Vi vet allesammans att du är fullständigt chanslös här inne. Lika bra att du ger upp på en gång.” Illias var inte dum. Han visste att inom några ögonblick skulle relationen vara över mellan honom och den flyktiga friheten40 Det var nog galenskap att inte ens göra sig beredd att strida mot Simsaluber, eller handlöst slänga sig över kanten i ett sista, desperat försök att undkomma havets skräck, men Illias drevs inte av galenskap. Hans kugghjul klickade igång av nyfikenhet och nöd. Därför lutade sig än en gång ut över kanten, vilket Nidas såg men tolkade som att Illias försökte fly den vägen. Han suckade och muttrade till mannen intill medan de rätt maklig takt närmade sig pojken, vilken de var säkra på att fånga in: ”Lika gott att haren tigger om att få ett klippblock i huvudet, resultatet skulle vara samma.” Yx-Per, som traskade bredvid höll med. ”Som den där lille öbojäkeln som försökte klättra upp borta vid Marastupet, han från Änget du minns? Att han inte fattade att det inte skulle gå, det går ju räkna ut med arslet och en bit kol att det slutar med pannkaka. Ungar skall visst prova allt de kan komma på, oavsett hur dumt det är, det är ett som är säkert.” Varnor, som gick bakom dem i det smala utrymmet, skrattade till vid minnet som om det roade honom mycket, och skakade på sitt sjalomvirade huvud så att de många guldringarna i öron och näsa rasslade och klirrade som kopparna på en tebjudning.

40 Friheten har varit människans hjärtevärmare i alla tider. Somliga är så vana vid den att de inte ser faran i inskränkningar, utan räknar med att den är i tryggt förvar. Problemet är väl att det är en lömsk balansgång mellan att förvara friheten, när varje förvaring kräver någon form av gränser, och försvara den.

114

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 114

2013-04-02 21.58


”Ja, det är sanslöst vad smågrisarna tar sig för. Titta bara. Vad håller han på med? Tänker han försöka klättra ned trots allt? Vad skall han ned att göra förresten? Haha! Det är ju fel håll!” Högt ropade han, och på tonfallet hördes hur rolig Varnor tyckte att Illias var, oavsett om Illias var medveten om det eller ej: ”Din lilla apa! Skall du försöka fly eller försöker du ta kål på dig?” Orden roade ekot41 också. Hon tyckte mycket om Varnor och han tyckte om henne nästan lika mycket som han tyckte om sig själv. Ekot sjöng därför glatt med och ramsade till Illias:” Ta kål på dig, på dig, på dig!” ”Säga vad man vill ändå”, sade Yx-Per motvilligt medan han betraktade ynglingen framför dem, ”men just Erets unge är ändå inte helt tappad i golvet …” En snabb menande blick skänktes Nidas, som varit i mer direkt kontakt med pojken i fråga. Nidas sänkte precis handen, som då och då fördes till munnen då han slickade bort blodet som ännu sipprade fram ur rispan Illias åsamkat honom med hans egen dolk. Läkköttet var inte längre lika gott som när han varit ung och kniven hade skurit upp en reva över hela bredden, just under knogarna. Yx-Per fortsatte retsamt: ”Jag säger inte att du är dålig som lät dig övermannas av en valp, jag säger bara att du inte hade en chans mot honom.” ”Pah!” Fnös Nidas till svar, grep med vänster hand om höger till stöd och skickade en vass armbåge i magen på honom. Han var trött på att bli förgjord sedan den där incidenten med den rävfotade spolingen de nu än en gång tvingats gå på jakt efter. Yx-Pers kommentar hade inte varit den första sedan de lämnade lilla salen, där de fångat in Illias och sedan tappat honom igen. ”Kom inte och säg att du hade det”, bet han av, ”Det var ju dig han slängde min dolk mot och hade du inte ramlat hade du varit snäppet mer huvudlös än du normalt sett är.” Yx-Per både flämtade och skrattade medan han höll sig för magen. ”Jag ramlade inte, jag slängde mig!”

41 Eko kan göra människor självupptagna eller galna och därför bör man passa sig när hon är i närheten. Så tror folk i kung Hedons rike i alla fall.

115

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 115

2013-04-02 21.58


Varnor, som gick sist, stannade upp och dunkade honom vänskapligt i den böjda ryggen. Tonfallet dröp dock av sarkasm när han suckande sade: ”Kära nån, gamle man. Står du här och vilar? Gör du det så går jag och slutför jobbet. Som jag tidigare sade: Sim måste tro vi är veklingar.” Illias hade inte för avsikt att dö i grottan. I stället lutade han sig ut för att försöka fånga en sista blick av buren han sett tidigare. Han kände sig nämligen tvungen att få veta vem som kastat stenen till honom. Det hade varit ett slags meddelande, det var han säker på. Någon ville få hans uppmärksamhet. ”Hallå”, ropade han lågt, ”hallå där nere! Aiva, är det du?” Han tvivlade, märkligt nog42, men ville inte utesluta möjligheten att få ett svar ifrån henne. En otydlig rörelse i buren doldes av överhängande klippa och det skinande ljusa han skymtat försvann ur åsyn. Illias ropade igen: ”Hallå där nere, svara mig!” Var det ett djur ändå? Hade han bara inbillat sig att någon kastat stenen? Hade han blivit så snurrig i huvudet, precis som faster Flora? Handen slöt sig om den lilla släta, hårda bit av berget som kommit flygande genom luften och landat intill honom. Nej, han var inte galen, tänkte han övertygat, det var något märkligt som pågick här. Sjörövarna omringade Illias från ena sidan och stupet från andra. Spydigheter och hånskratt haglade över honom men han orkade inte lyssna. Han såg uppgivet ut över salen under honom. Han hade försuttit den lilla tid han haft att fly, men hade det spelat någon roll? Simsaluber var

42 Ibland kan man känna saker på sig, få en föraning om sådant som kan vara svårt att förklara. ”Nu var det länge sedan vi hörde ifrån mormor”, kanske mamma säger en dag och sju minuter senare ringer mormor. Du vet säkert precis vad jag menar. Sådant man bara känner, bara vet. Kanske bara synapser som slumpmässigt kopplar på ett visst vis hos de berörda och lite tekniskt spökeri mellan våra många dimensioner? Ja, jag vet inte varför det blir så. Allra vanligast är sådana föraningar i nära relationer, precis som den mellan Illias och Aiva.

116

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 116

2013-04-02 21.58


som rovdjur: De gav sig aldrig. Nidas hade repet med sig och med några justeringar blev det till en snara som plötsligt lades om Illias hals och drogs åt i ett ryck. Andan fastnade i bröstet på honom och en genuin dödsrädsla for genom hans huvud. Illias satte tummarna under repet och försökte lätta på trycket, sög i sig luften som fått smak av underjordens fuktiga stenar och kryddats aldrig så lite av längtan efter värmande solsken och salta bad. Varnor bannade honom retfullt och bröt hans armar bakåt och surrade fast dem med ett annat rep som Nidas sträckt fram till honom. ”Du tycks ha många tricks i ärmarna, din lille skit. Är det din förbannade farsa som lärt upp dig eller har du fått lära dig själv, va?” Illias kände ett stigande tryck inne i huvudet vid sådana respektlösa ord om sjökaptenen, hans far, men han bet ihop om svarselden eftersom han visste att bråk inte skulle hjälpa honom. Han var där för att befria sin syster, inte för att upprätthålla faderns heder och ära i skumrasksällskap. Han kunde inte begära eller ens tro att de skulle bestryka väggarna med hyllningssånger till Erets ära bara för att han, deras fånge, argumenterat för sin fars sak så skickligt att de plötsligt bestämt sig för att ändra åsikt. Det var bara att svälja förtreten och inte ge dem vatten på kvarn, det förstod han. Väl fängslad var han inte mycket att orda om längre. Därför gled samtalet in på annat medan de långsamt satte fart igen. Stökiga slynglar hade Simsallarna god erfarenhet av och en minnenas kavalkad fick dem att nämna karaktärer från fordom. ”På tal om bråkiga ungar. Minns du den där lilla ettriga jäntan, Nidas? Hon var väl från någonstans i kroken runt Vedeshög, var hon inte? Hon bara bråkade och skrek hela tiden. Söt som honung men med humöret hos ett oväder.” ”En annan som var helt hopplös var ju den där store fete jäkeln. Han var ful som ett troll och hade rött hår, som om han stod i lågor. Vad hände med honom förresten? Har vi honom kvar?” Varnor sköt in medan han rättade till sin röda turban: 117

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 117

2013-04-02 21.58


”Vete hundan. Var inte han släkt med dig, Nidas? Det känns spontant som om det hade potential att vara på det viset, om man bortser från att din eld slocknat och bara lämnat en hög med delvis bortblåst aska kvar …” Illias insåg att han inte varit uppmärksam. Plötsligt blev de stående på klippavsatsen och han förstod först inte varför. Då hörde han hur sjörövarna framför honom dividerade med stigande intensitet om huruvida den ene behövde få sina magra Fereheben kokade i saltlag eller om det gick lika bra att grilla dem över öppen eld. Stämningen blev hotfull när den förste föreslog att man alltid kunde modifiera anrättningen och tillsätta lite av den andres blod. Illias såg sig om över axeln. Han hade givits ett försök till. Hastigt backade han undan mot stupet så långt repet tillät för att få en sista glimt av det som gäckade honom så. Han sträckte på nacken och såg över kanten. Det stramade runt halsen men han gav sig inte. Där! Det var inget djur! I buren satt någon med guldfärgad kalufs. Människan i buren vände upp sitt ansikte. Det var en pojke, kanske något äldre än han själv. För ett ögonblick såg de rakt på varandra. Illias blev motvilligt fängslad av pojkens stora, allvarsamma och intensiva ögon. En liten stund kändes det som om han föll genom ett tomrum, oförmögen att kämpa emot. Som att omvärlden upplöstes av farten. Sedan var Simsallarnas gräl över. Deras fysiska fängsel var starkare och Illias drogs med, han hade inget val. Snaran ströp runt hans hals och tvingade honom att backa undan från kanten, kippande efter luft. Tanken skenade där han snubblade efter sjöbusarna. Varför hade pojken fångats och satts i bur? Väntade ett likartat öde på honom? Förgäves försökte han få en glimt till som skulle bekräfta att det inte var någon fantasi han diktat ihop. Vanligtvis var han inte galen men de senaste dagarnas utveckling hade fått honom att flera gånger tvivla på att han överhuvudtaget var vaken. Vem skulle vara gladare än han om det visade sig att han faktiskt bara drömde?

118

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 118

2013-04-02 21.58


Sjöbusarna hade dragit honom för långt ifrån kanten och det var ingen mening att ta upp striden mot dem för en sådan sak som att få se buren och dess fånge ytterligare en gång. Det hade inte varit Aiva och det var huvudsaken. Hans uppmärksamhet fångades av något annat: rörelser i bortre änden av den eldupplysta grottan. Det var barn, flera stycken dessutom. Långt under mark var de, i händerna på det stora havets grymmaste rövarpack. Det var inget barnhem Simsaluber bedrev, det kunde Illias vara tämligen säker på. Så vad gjorde barnen där? Hade han hört rätt måste hans syster också finnas där nere! ”Kom nu, getabock!” lockade sjörövaren med sjalen runt huvudet, ryckte övertalande i repet och skrattade som en hungrig vildhund i ett fårhus. ”Du vill väl inte att räven tar dig, eller hur?” Bunden som en tuktad hund drogs Illias burdust genom skrymslena och salarna av sten. Framför honom pratade sjörövarna på om hur förnämligt det var med barn bara man kunde hålla dem ifrån lek och annat tramsigt. De största fördelarna låg i mindre barn om det skulle göras något pyssligt eftersom de har små händer. Det var en svår balansgång det där, enades sjörövarna om, för barnen fick inte vara för unga för då gnällde de bara men inte för stora för då åt de så mycket. Äldre barn var avsevärt mycket starkare och det var bra om det var tunga sysslor man tänkte roa dem med men dåligt om man ville ha dem lydiga. Stora barn ställde större krav på disciplinen. ”Nu verkar det som om vi hittat den rätta balansen”, menade den svartskäggige och gestikulerade en vågskål med händerna, ”ja, mellan vila och arbete menar jag. Det är ju ett riktigt slavgöra att gräva ned dem när de gjort sitt, så att säga.” Den andre hummade medhållande. ”Och att skaffa fler av dem. Sicket jädrans slit det är.” Ekipaget stannade upp som hastigast där grottan smalnade av och ledde över en skreva där berget delats och bildat ett litet stenfyllt stup. En efter en klev de över till den andra sidan. Gymnastiken fick sjörövarnas

119

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 119

2013-04-02 21.58


smycken att klirra och sällskapets fötter provocerade fram skrammel från hårt packade stenar. En skrämd fladdermus lyfte från sitt gömställe och kom farande över deras huvuden som en svart skugga. ”Vanskapta monster!” Flämtade mannen med turban förskrämt och tvärstannade så att följet bakom honom höll på att stå på huvudet. Han fläktade ansiktet, lika rött sin huvudbonad, och höll sig över hjärtat. Ögonen var fortfarande lite uppförstorade när han ogenerat vräkte fram: ”Jag tror jag pissade i byxan!” Kamraternas skratt dundrade som åskknallar genom berget, glåporden behövde inte yttras, det hördes i skrattsalvorna ändå. Någonstans i närheten fick berget nog och släppte ifrån sig ett klippblock som fick marken att skälva. Illias hukade sig omedvetet, drog in huvudet mellan uppskjutna axlar och gjorde sig beredd att stå emot om berget fick för sig att rämna över huvudet på honom. Oljuden tystnade och i stället lämnades Illias och hans fångvaktare av pissbyxan och den svartskäggige med de råa orden: ”Håll ’an vid liv nu Yx-Per, annars så får du ordna fram en ny.” Skratten bullrade runt än en gång och ebbade ut.

120

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 120

2013-04-02 21.58


kapitel elva

et var svårt att hålla balansen med händerna på ryggen men så snart Illias snubblade till drogs snaran åt runt hans hals. Det fanns inget annat att göra än att skynda efter så gott det gick. Han var ängslig inför vad som väntade och trots det råa klimatet så djupt in i grottan var han svettig som en sjukling. Frågorna studsade runt inne i hans huvud såsom instängda flugor slår emot fönsterglas. Levde hans syster? Skulle de få ses igen? Skulle de på något vis klara sig ur detta? Hade Simsaluberligan funnit hans gömsle under hyllan och hittat faderns dagbok? Hade de i sådana fall listat ut var skatten var gömd? Att det fanns barn i grottan oroade honom också där han försökte ta sig fram över det ojämna golvet, väja för stenblock och ducka under lågt hängande formationer. Vad var det barnen arbetade med? Av vilken anledning hade Simsaluberligan fängslat barn? De passerade en fetlagd sjöbuse på väg åt andra hållet som hejdade sig när han såg Illias i band. Han gjorde en gest över axeln med tummen: ”Ta honom direkt till stora salen. Vi tappade en i natt”. Yx-Per, som höll i fångrepet, grymtade misslynt och ruskade trött på huvudet så att de många örringarna skramlade:

D

121

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 121

2013-04-02 21.58


”En till? Ett sabla besmi43 är vad det är. Då måste vi snart ut och hämta fler.” Med det sagt skiljdes de åt och i band följde Illias med genom något slags läger där ljus från eldar och ljud från livliga diskussioner studsade runt i grottan. Det doftade av grillat kött och det var nästan olidligt så som det vattnades i munnen på honom, av tanken på att få sätta tänderna i riktig mat. Skuggorna efter de boende svepte förbi över tältdukarna som fanns uppspända längre in i stenkammaren. Eftersom de hade samlats runt en måltid syntes ingen utanför lägret, bortsett från några nynnande gestalter som stod böjda över en diskbalja. Hans fångvaktare hejdade sig inte utan fortsatte förbi utan vidare åtbörder. Över stora flata fuktiga block klev de innan de plötsligt stod i den väldiga stensal han nyss sett ovanifrån. Den bjöd på en magnifik syn där grottans höga väggar reste sig som välvda skrovliga murar över huvudet på dem. Taket hade delvis gått sönder. De stora stenblock som rasat in låg kvar och bildade en bred men inte våldsamt hög halvvägg som dolde vad som fanns där bakom. En underjordisk bäck ringlade blank som en ormkropp genom berget. Den blottade sin breda våta rygg på hans vänstra sida, dök väsande in under berget under honom och visade sig stark och livlig på hans högra sida innan den ringlade vidare och försvann ned i sin håla ett par famnar bort. Någon slags växtlighet klamrade sig fast på den vattenstänkta berghällen. Den värmde sitt ansikte mot det ljus som sipprade ned från världen utanför, via det hål i berget som fanns högt ovanför dem. En sak blev, från var han stod, med ens klar och det var vad barnen gjorde där nere. Upphängd på enorma gångjärn satt en gigantisk välvd port av mörkt trä. Av någon besynnerlig orsak försökte barnen gräva sig in i berget vid sidan av porten i stället för att öppna den.

43 ”Besmi” betyder besvär eller obehag och kommer antagligen från ordet ”besmittat.”

122

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 122

2013-04-02 21.58


Anledningen till detta sades inget om när Yx-Per drog Illias efter sig längre in i salen där fotbojor hängde i krokar från väggen. En stund stod han och gned sin skäggiga haka, velande mellan storlekarna. Kritiskt synade han ned mot Illias benstomme innan han åter fäste fokus på klumparna, vägde dem i handen och kontrollerade antalet länkar i kedjorna. Det skedde med samma omsorg som en fåfäng väljer en skjorta. Trots att sjöbusen smyckat sig med flertalet örringar och trätt metallband om det ihopsamlade grånade skägget antog Illias att det hela handlade om att hålla fången kvar där man hägnat honom samt att avskräcka och hindra barnen från att fly snarare än att pynta och göra fint. Slutligen, efter ett antal tveksamheter, valde Yx-Per en något större modell av boja. Eftersom Illias händer var bundna bakom ryggen var det en smal sak för sjörövaren att slå hans högerfot i järn och den tunga klump som släpade efter gjorde flyktförsök avsevärt svårare - och mer högljutt. ”Se där”, sade sjörövaren förnöjt och rätade på sig, ”det var väl ett präktigt smycke eller vad säger du? Du fick det finaste så att vi är säkra på att du stannar här.” Särskilt nyfiken på vad Illias hade att säga i frågan var han trots allt inte, för utan att stanna och lyssna på eventuella klagomål angående smyckets utformning gjorde Yx-Per bara en gest inåt grottan medan han var på väg ut ur salen. ”Det finns hackor och grejer där borta, så det är bara att sätta igång!” Det var inte utan att Illias ilsknade till och med kroppsspråket markerade han att han var snärjd från topp till tå. ”Hur tror du jag kan göra något alls med all den här utstyrseln?” Sjöbusen skrockade till och slog avfärdande med en hand för att visa sitt ointresse och utan att vända sig om påstod han: ”Det är inte mitt jobb, ser du”, och tillade utmanande: ”Du ställde till det själv. Ja, med snarorna menar jag.” Därefter hojtade han till sig den vakt som uppehöll sig vid ingången. ”Grim! Det är en bråkig jäkel det där. Sätt honom i arbete så han får mindre tid över till dumheter.” 123

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 123

2013-04-02 21.58


Den tilltalade vakten släntrade fram emot Illias medan han lät blicken ständigt vaksamt glida över barnaskaran som trötta släpade runt på sina fotbojor och med trubbiga redskap tröstlöst hackade sig genom berget, centimeter för centimeter medan de längtade efter sina mammor och lata dagar av fri lek. Vid Grims sida hängde både sabel och dolk och i bältet var även fästad en stor ring med skramlande nycklar. När han gick stödde han sin ranka gestalt med en påk stor nog att fälla en vuxen karl med. Det var med det skeva flinet hos ett rovdjur som Grim plockade upp det snärjande repet från stengolvet och nöp handen om den. Utan att få någon möjlighet alls att göra motstånd eller trilskas tvingades Illias jaga efter när sjörövaren släpade fram honom mot den bergvägg barnen bearbetade med hackor. Den otympliga klumpen runt foten vägde ned honom. Den var tung att släpa med sig och inte hjälpte det saken att vara bakbunden och halvstrypt. ”Vänta, snälla”, väste han genom snaran men sjörövaren hörsammade honom inte. I stället stannade han upp framför en parkerad skottkärra44 och klämde fast påken mellan sina knän. Med händerna fria rullade han sedan upp repet till en prydlig ögla allt medan Illias stapplade närmare. Han fiskar in mig, det aset, tänkte Illias och ansiktet drogs till rynkor av synbar irritation. När han var nära nog plockades snaran runt halsen bort och alltjämt beväpnad med sitt rejäla slagträ frigjorde sjöbusen Illias händer för att i nästa ögonblick surra fast dem runt den gistna skottkärrans nötta trähandtag.

44 Det är inte en sådan skottkärra som du och jag är van vid, även om det finns stora likheter. Den största och mest avgörande skillnaden är att våra kärror rullar smidigt och förhållandevis lätt på sina stora gummihjul. Dessa skottkärror är av trä och deras hjul likaså. Det gör dem tunga att frakta och de skumpar heller inte fram över hinder utan måste förmås med ren styrka.

124

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 124

2013-04-02 21.58


Det var ingen mening att göra motstånd, insåg Illias missmodigt, han skulle bli ihjälslagen innan han hade chansen att ta sig ut ur grottan. Kanske fanns det en orsak till att han var här just nu? Han var åtminstone tvungen att ta reda på vad som pågick. Han såg över Grims böjda nacke på barnen som gång på gång lyfte hackorna och slog, slog, slog mot det orubbliga bergets hårda sten. Den sjörövare han mött på vägen till salen hade sagt att de förlorat en. Förlorat en arbetare, gissade Illias och kunde inte låta bli att undra hur det gått till. Hade någon lyckats rymma? Hade någon dött? Hur? Fantasin målade upp egna scenarion och bilder, den ena obehagligare än den andra och det var inte alls svårt att se hur livet skulle spillas ur en barnakropp under sådana här omständigheter. Ett stenblock kunde släppa på fel ställe och ramla ned över en, krossa en som om man var en insekt. Sådant hade han och hans syster ofta roat sig med när de var små. De hade fångat in insekter och plockat vingarna och ben av dem för att se hur väl de skulle klara sig utan. Gjorde det honom till en mördare? Insekterna tyckte säkert det men å andra sidan tyckte de så mycket45 att det inte var något att fästa sig vid. Det hade inte varit snällt att plåga dem så, det förstod han, men just då hade det varit roliga experiment. Hade det varit hans eller hans systers idé att terrorisera insekter? Säkert hennes, bestämde Illias, hon var påhittigare än han. Som när de gömde sig för varandra till exempel. En gång hade han letat efter henne från morgon till sent på dagen och vid tidpunkten för middag stått intill Valnids Mörka och allvarligt funderat på att gå in. Han hade resultatlöst letat efter henne överallt, precis överallt i byn och börjat fasa för att hon gått in i skogen, blivit galen och aldrig mer tänkte komma ut därifrån. 45 Du vet ju själv hur de tjatar och tjatar. En mygga i ett sovrum kan med sitt ihärdiga babbel hålla en vaken i timmar om den så vill. Vad sjutton har de att säga som är så viktigt? Slå ihjäl dem bara, de förtjänar det. Berätta inte för din mamma att jag sade det, okej? Det är på ditt ansvar. Vad då? Jag är ju bara en fotnot!

125

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 125

2013-04-02 21.58


Medan han väntade på att Grim skulle färdigställa sin knut såg han sig om. Det var precis som den gången när Aiva gömt sig så bra. Illias sökte nu efter henne med blicken, undersökte barnen ett och ett i den mån han såg dem. Blicken flackade allt mer oroligt. Han visste inte om det var möjligt men han trodde att hans hjärta krympt för det kändes så hårt inne i kroppen. Var fanns hans syster någonstans? Den gången, när de lekte, hade han blivit panikslagen av tanken på att hon irrade runt inne i Valnids. Han hade inte vågat gå in efter henne men han visste inte vilket som var värst: att berätta för föräldrarna att han slarvat bort sin lillasyster i Valnids eller helt enkelt själv springa in dit i galenskapen och leta? Gråtande och rädd hade han löpt hem och vad hade han funnit vid middagsbordet? Sin syster, glatt smaskande på en soppa. ”Var har du varit”, undrade hon med en brödbit instoppad i munnen, ”jag har varit hemma jättelänge!” Inte någonstans inne i grottan såg han sin syster nu och det skrämde honom. Han ville att hon skulle vara där. Han ville veta att hon levde. Måtte hon finnas här nere någonstans, oskadd! Grim hade knutit som om det gällde att förankra skeppet. Det klämde runt Illias händer och han försökte röra fingrarna. Den vänstra handen ömmade. ”Det är för hårt”, påpekade han och nickade mot de fastbundna händerna. ”Jag kan inte arbeta om …” Längre kom han inte utan fick finna sig i att bli stympad mitt i meningen av sjörövarens korthuggna svar: ”Tramsfasoner. Vi ser om du blir blå46.”

46 Vid ett par tidigare tillfällen hade Grim struntat i att barnen fått blodstopp, han tycker att ungar gnäller så mycket ändå att han inte noterade att saken var allvarlig förrän det var för sent. Det hade slutat med amputering och kapten Sim hade fått spader. Tre ungar hade gått åt på det viset och en unge utan händer kan inte göra ett vettigt handtag över huvudtaget. Därför, hade Sim på ett mycket hotfullt vis påpekat, var det hög tid att Grim började ta sitt jobb på allvar innan nästa kroppsdel som skars loss tillhörde Grim själv.

126

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 126

2013-04-02 21.58


”Vad är det tänkt att jag skall arbeta med då?” Fortsatte Illias envist. ”Du måste ju säga vad …” Sjörövaren klippte lika tvärt av som tidigare, som om han var oförmögen att formulera meningar med fler stavelser än två eller som om socialt småprat inte ingick i hans arbetsbeskrivning och därmed riskerade att sänka hans lön. ”Det är uppenbart. Frakta sten. Därifrån.” Han pekade mot en plats bakom de nedrasade klippblocken. ”Till dit.” Uppmärksamt följde Illias Grims gest med blicken och nickade lätt, utan att säga något alls. Det skulle i varje fall öppnas en möjlighet att undersöka grottan ordentligt och hur bistra utsikter han än tycktes skänkts just nu hade hans chanser att finna Aiva ökat. Fanns hon här nere i salen skulle han finna henne. ”Så …” började han med ett tonfall som var tänkt att låta oförargligt och sympatiskt men som lämnade hans läppar både intresserat och idiotförklarande, ”Du tycker inte att det är bra onödigt att gräva genom sten? Är det inte lättare att bara öppna den där dörren?” Illias knyckte med nacken i riktning mot träporten och log vad han önskade var ett vänligt leende men som mer kändes som ett surt grin. Det var naturligtvis lönlöst att fråga. Vakten sade inget utan grep bara sin påk, slog den lätt mot andra handens flata och kommenderade kort: ”Håll käft. Sätt fart.”

127

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 127

2013-04-02 21.58


Fler katter än en hade dött nyfikenhetsdöden47 och Illias visste att hans huvud riskerade att förlora sin kropp när han mer envist än tidigare kände sig manad att ta reda på vad som föranledde barnslaveriet. Det var hemlighetsmakeri Simsaluberligan roade sig med och han hade alltid varit svag för hemligheter. Det var inte hans fel, försvarade han sig ofta med, det var ju hemlighållandets fel. Hade man bara sagt alltsammans på en gång hade Illias aldrig behövt bli så nyfiken! Eftersom några väl valda fraser inte lyckats öppna upp Grims förseglade läppar fick han försöka ta reda på saken på annat vis, funderade Illias och lyfte skottkärran från marken för att skjuta på. För visst var det väldigt konstigt att tvinga barnen att gräva sig in bredvid dörren? Som att gå in genom ett fönster än fast porten står på vid gavel, kunde tyckas. Det kunde bara finnas en väldigt bra förklaring. Gnisslande och skramlande släpade sig ekipaget fram över den ojämna marken. Bakom honom släntrade Grim vidare och skötte med största allvar sitt värv. Gropar och ojämnheter gjorde det tyngre än förväntat att dra fotbojan och Illias såg medlidsamt på de övriga slavarna. Som efter kostigar löpte de fram och åter, fram och åter ensamma och i bredd, kanske för sällskaps skull, kanske för att alls stå ut. Inte mycket

47 Att nyfikenhet dödade katten är ett talesätt som används som en varning. Frasen går att finna varianter på, bland annat i både Shakespears pjäser och dagspressens rubriker. Titta till exempel på Schrödingers katt, den är något att vara nyfiken på. ”Schrödingers katt” är ett tankeexperiment framlagt av Erwin Schrödinger för att visa på brister i teorin om kvantmekaniken i tillämpning i makroskopiskt plan. Det tolkas ibland som ett exempel på osäkerhet i observationer. Sätt en katt i en sluten stålkammare tillsammans med ett radioaktivt ämne med 50 % sannolikhet att sönderfalla inom en timme. I kammaren finns också en geigermätare sammankopplad med en hammare, vilken krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras. I sådana fall dör katten omedelbart. Efter en timme är katten alltså både levande och död, befunnen i ett kvantmekaniskt tillstånd med samma sannolikhet för både liv och död. Öppnar man stålkammaren kan man dock bara registrera ett skick: Antingen en katt som lever eller en katt som är död. När övergick djuret från att vara i gränslandet levande-död till antingen eller?

128

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 128

2013-04-02 21.58


prat var det. Det som sades viskades hastigt mellan hackornas skrällande slag mot berget. Medan Illias andfått kämpade med att få upp kärrans knappt runda trähjul över kanten på en grop saktade en flicka farten med sitt lass. Kläderna hängde trasiga och smutsiga över hennes tunna gestalt och den lastade kärran såg stor och tung ut. Hon hade nästan svart hår och ögon lika mörka som himlen om natten. Hon var fullständigt medveten om var vakten höll till innan hon stannade upp, vände sig mot Illias och lågt viskade: ”Hej där, nykomling. Välkommen till underjorden.” Med en knyck stegrade sig kärran över sitt motstånd och Illias fick kliva fram för att inte dra den tillbaka igen. Han kände sig tafatt och barnslig inför flickan, som trots sitt tunga arbete inte syntes vara fullt ut förslavad där hon med vaksam nyfikenhet iakttog honom. Eftersom flickan stod stilla hamnade han alldeles intill henne. Hon var något längre än han, insåg han, och för att möta hennes blick fick han titta upp. Det gjorde han inte, utan stirrade i stället ned i sin tomma skottkärra som om den var fylld med något ohyggligt spännande. ”Hej”, viskade han till svar på hennes tilltal och de tusen frågorna föll alla ned från hans huvud samtidigt och slogs om turordningen på hans tunga. ”Jag … Min …” Inledde han famlande men mer hann inte sägas innan flickan som en svartfågel hastade vidare. Han såg efter henne där hon skyndade på med huvudet sänkt och det långa håret flyende från ryggen. Illias kände sig dummare än en slaktgris inför yxan. Kinderna hettade. Han hade gjort bort sig. Varför hade han inte frågat henne om Aiva? Om utgrävningen barnen slavade med? Om det gick att komma därifrån? Det fanns så mycket han ville veta. Han hade inte fått fram ett ord! Vilket värdelöst fån han var. Hur kunde han bli så handfallen? ”Trött redan?” Grim hade varglikt smugit på och slagit en lov runt honom utan att han noterat det. Känslolöst betraktades han av sjörövaren. Påken vägde i den stora skoveln till hand och Illias vek med blicken. 129

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 129

2013-04-02 21.58


Trögt svalde han ned alla tänkbara responser. Det var illa ställt med det mesta och han trodde inte att Grim tänkte hjälpa honom alls. Repen skavde, blacken om foten tyngde, för att inte tala om hur trött, törstig och ensam han var. Nej, hans fångvaktare skulle inte blidkas det minsta av hans levnadsöde. Utan att svara på tilltalet grep Illias skottkärran och fortsatte fram mot bergväggen. Han fick lösa sina egna problem. Han fick själv lista ut vad som pågick och var hans syster hölls fången. Tillsammans skulle de ju bärga föräldrarnas skatt, det hade de lovat varandra. Ett fån kunde han vara, tänkte han kavat, men någon löftesbrytare vägrade han bli.

130

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 130

2013-04-02 21.58


kapitel tolv

pett och hackor bröt sig fram genom stenarna. Hur många var de? Kanske fem som bar sten, uppemot tio som på olika sätt bearbetade berget. Åldrarna var allt ifrån småknattar flera år yngre än han själv till sådana som snart var vuxna. Det var ingen urskillnad, för Simsaluber var av åsikten att alla som hade händer kunde hacka. Nyfikna och trötta blickar vändes mot honom men ingen vågade trotsa vakten som ständigt höll sig beredd att ingripa mot olovligheter och därför slocknade snart intresset för främlingen. Svettiga ryggar vändes emot honom. Hackorna höjdes till slag och föll matt. Bang. Bang. Bang. Någon rev loss ett block som skramlande fångades upp och slussades vidare för att klyvas eller genast skickas upp i en skottkärra. Kort därpå föll ytterligare block. Långsamt vidgades tunneln; Långsamt, långsamt. Knappt hann kärran stanna innan den var full av material som skulle fraktas iväg. Det var inte finkornigheter som upptog plats i kärran. Det var stenbumlingar av olika storlek och således var lasten vinglig och svårparerad. Det brydde Illias sig inte om med mer än en allt tyngre andning. Han var nu på väg att få se vad som skedde på andra sidan muren det nedrasade taket bildat. Gudar, flammade förhoppningen som en låga, snart skulle han kanske få se sin syster igen! Gav det inte fötterna mer fart, sin last till trots, och väckte det inte i hans kropp en källa till mer styrka

S

131

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 131

2013-04-02 21.58


än han egentligen besatt när han skyndsamt knuffade sin pålagda börda över berget? Var inte plågan av de domnade och skavda händerna lättare att bära i detta ögonblick. Jo, så var det. Så rasande var längtan och så stark var den. Snart, tänkte Illias otåligt när han flåsande skuffade skottkärran med stenblocken uppför en liten stigning i golvet. Fotbojan släpade efter och han fick anstränga sig för att orka dra den med sig. Det var tydligt nu varför vissa djur bet av sig kroppsdelar om de fastnat och blev desperata nog. Skulle han kunna göra detsamma om situationen krävde? Kunde han ens bita av de egna benen, funderade han och bet prövande hårt i tungan. Det var uppenbarligen inga rovdjursbetar där inne i munhålan och han tvivlade på att han skulle kunna gnaga sig igenom något mycket knaprigare än en skorpa. Eller en morot. Om liv stod på spel skulle han kanske tvingas försöka, men om det vore möjligt att lyckas var en annan fråga. Tankegången avbröts av att marken planade ut och han rundade det av taket som rasat ned och bildat en avskärmning från resten av grottans sal. Framför sig hade han några barn som arbetade i ljuset från världen utanför, om än de var fångar i den hårda tillvaron inne i berget. Ingen av dem såg ut att vara hon och blicken sökte sig vidare medan han omedvetet slog av på farten och blev stående. Var höll hon till, var fanns hon? En pojke tippade sitt lass, en tös skottade, en annan var på väg därifrån. Fel allesammans! De var ju inte hon! Ett barn var dock inte bundet vid sitt värv. Det var en pojke, sittande i en stor träbur som stod på behörigt avstånd ifrån de slavhållna arbetarna. Illias såg igenkännande på honom, den guldhårige han sett ovanifrån. Pojken var tunn som en sticka och var lika stilla som berget självt. Han kanske sov? Eller så var han ledsen och det var ju fullt begripligt. Inte en enda unge skrattade här. Illias lyfte blicken och fick syn på den plats varifrån han tidigare stått och spanat ned. Det var tur att han inte hoppat, tänkte han, för han hade

132

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 132

2013-04-02 21.58


slagit sig illa om han försökt. Det skulle heller inte gå att klättra upp den vägen och särskilt inte när man var bunden och fjättrad i järn. Hade Aiva varit här? Var fanns hon i sådana fall nu? Var det hans syster de förlorat under natten? På vilket vis hade det i sådana fall skett? Hade hon levt till nu och precis, innan de fick en chans att mötas igen, försvunnit ur tiden? Vad gjorde de med de döda? Fick de komma under jorden eller slängdes de bara bort som oanvändbart skräp? Ovissheten drev honom nästan galen. Han kände hur något var konstigt på insidan huvudet, insidan kroppen. Det var som om en hård klump främmande material i bröstet på honom. Den var inte gjort av kött, inte av blod eller ben. Den var grå och gjord av ångest. Än en gång svepte hans uppmärksamhet över grottans synbara golv, väggar och tak. Var det en skugga där borta eller kunde det vara en håla? Det måste finnas fler skrymslen där hon kunde hållas. Ansiktena granskades igen och ytterligare en gång tvingades han att tro att hon inte fanns där han var. Åtminstone inte just nu. En låg, lång signal hördes, nästan som en vissling men ändå annorlunda. Genast drogs tempot upp. Kärrorna rullade snabbare, skovlarna skottade raskare, de dånande ljuden från stenar som stjälptes av ned för stupet tilltog i frekvens. ”Skynda dig! Han är på väg!” väste en varnande röst bakom honom och den svarthåriga flickan han tidigare stött samman med stegade raskt förbi som oberörd av sin stenfyllda kärra och sin boja. Hon måste vara stark som en oxe, förundrades Illias hastigt innan han såg sig över axeln och förstod. ”Står du och drömmer, din lort?” Det var ingen värme i frågan och hur märkligt det än tycktes stod Grim plötsligt bara intill, som om han kom ovanifrån. Illias visste att det inte var någon mening att yttra sig och han tänkte precis göra fart på kärran igen när Grim plötsligt ryckte fram sin sabel från skidan. Illias svalde. Vad tänkte den token hitta på nu?

133

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 133

2013-04-02 21.58


”Jag skall precis …” började han och försökte än en gång ge fart på kärran men Grim använde sabelns trubbiga sida för att hindra hans framfart. Illias stannade avvaktande. Sjörövaren speglade sig hastigt i bladet, petade loss någonting från mustascherna och sedan flyttades blicken över till Illias. Hans ögon smalnade för att skärpa blicken. De måttade någonstans kring Illias händer och han spärrade klentroget upp ögonen. ”Vad tänker du …” Han hann inte längre. Klingan högg. Illias slöt ögonen hårt, svalde för att inte skrika. Än en gång högg Grim. Det skalv i kärran när sabeln slog i. Sedan tystnade det och Illias öppnade ögonen. Sjörövaren torkade varsamt av bladet innan han lät vapnet hemvända. ”Du vet reglerna”, sade Grim sakligt, ”och bryter du dem blir det inte lika roligt nästa gång.” Det var med svaga knän Illias sköt på kärran igen. Grim hade huggit av repen. Långsamt flöt blodet tillbaka i händerna, det ilade och isade och stack i fingrarna. De upphörde att vara blå och återfick långsamt sin vanliga färg. Han var tacksam men det tänkte han verkligen inte säga, för det var inte ord Grim tyckte om. Grim tyckte om hastighet. Genast föll han in i samma tempo som de övriga barnen och följde strömmen mot avstjälpningsplatsen som tycktes utgöras av ett litet stup i grottans bortre del. Som om det inte fanns annat syfte i livet än att köra sin kärra följde han i den svarthåriga flickans spår och upprepade hennes beteende lika precist som en ankunge härmar sin mor. Det fanns ingen tid att samtala och avvikelser från rutinen fångade genast Grims uppmärksamhet. Därför trampades stigarna på samma vis hela tiden: Hämta. Tömma. Hämta. Tömma. Hämta. Tömma. För var runda växte missmodet. Var det så det såg ut i evigheten? Var gång signalen ljöd skruvades tempot upp. Illias kunde inte se vem det var som frambringade lätet. Det tycktes inte vara vakten. Han verkade bäst trivas med att angripa som en duvhök: Snabbt och ljudlöst. Plötsligt kunde han bara stå där med påken i hand och undra om det var något 134

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 134

2013-04-02 21.58


särskilt man ville få sagt eller om man helst bara ville fortsätta jobba. Det var naturligtvis ingen fråga egentligen och därför förväntades man inte komma med ett ärligt svar. De små slutade snabbt att gråta, åtminstone högt, och de stora tystade genast sin klagan. Det var bara att fortsätta hämta och tömma, fortsätta att gräva och hacka, fortsätta att skotta och skotta. Det stank om honom. Han insåg det ungefär samtidigt som han noterade att det stank om alla andra med. Gammal svett, ny svett, gammal smuts och ny smuts hade blandat sig till en grå hinna över dem alla. En annan sak han strax märkte var att svetten och smutsen sved fasansväckande starkt i skavsår. Snart brände bojan som av eld runt hans fotled och han förstod att han nött bort skinnet under den. Det fanns inget annat att göra än att fortsätta. Magen sved av hunger, halsen dammade av törst. Det värkte i kroppen av trötthet. Fanns det ingen möjlighet att vila en stund? Det ljus som nådde dem från det brustna taket hade mattats av och skvallrade om att det gått timmar sedan han blivit fångad. Illias undrade flyktigt om de skulle få arbeta hela kvällen och natten också. Skulle de få något alls att äta? Tanken var fixerad vid mat och vila, allt annat var ovidkommande just nu. Det får inte bli så, tänkte han olyckligt. Jag får inte glömma varför jag är här. Jag får inte sluta tro på att det kan ordna sig, jag får inte sluta vara uppmärksam. Då plötsligt skrällde en koskälla till från stora salen. Ljudet mångfaldigades och spred sig som ekon genom vartenda skrymsle av grottan. Illias ryckte till av det oväntade ljudet men pojken före honom fick något nästan saligt i ansiktet och utbrast: ”Äntligen!” En linhårig flicka som hjälpte till vid avstjälpningsplatsen befriade hans skottkärra från den sista tunga stenen och hon slängde den utför det lilla stupet där den kraschande hoppade och slutligen landade med ett plums i något vattendrag där nere. ”Äntligen vad då?” undrade Illias som väntade tills pojken flyttat sig ur vägen och klev därefter fram för att tippa sitt lass. Det kom inget svar. 135

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 135

2013-04-02 21.58


Pojken hade redan försvunnit. I stället ställde flickan spaden ifrån sig och gjorde en gest bortåt ingången. ”Vi skall gå tillbaka”, sade hon och hoppade ned från avsatsen. ”Det är dags för mat nu. Det är det skällan betyder. Vi får äta så snart vi avslutat det vi hållit på med.” Hon tittade hastigt ned i hans skottkärra och nickade godkännande. Det var med myndigt tonfall hon tog täten före honom ” Följ med tillbaka och vila. Det behöver du säkert!” Utsikten att få vila punkterade Illias. Benen var som stolpar, allra helst det som fått dra fotbojan, och i armarna hade musklerna blivit till glödande järn under skinnet. Vilset slog han följe i hennes spår och noterade i förbigående att den guldhåriga pojken fortfarande var inburad. Nåja, tänkte Illias matt, han får väl också äta något antar jag, för annars blir han spinkig nog att tränga sig igenom gallret. Som om pojken hört hans tanke såg han upp och tittade på Illias. Ett litet leende drog över hans läppar och Illias log fåraktigt tillbaka. Sedan skiljdes de åt av den stora stenväggen. Såsom det smaskades och sörplades kunde det lika gärna vara ett av mor Signhilds äppelpajskalas. Hon höll dem varje höst och bakade fler pajer än vad någon i byn lärt sig räkna till och lik förbaskat kunde man nästan svära på att man nog skulle förmå äta en bit till bara för att det var så gott. Illias och hans syster brukade tävla och mer än en gång hade de legat med magknip hela natten som följd. Avsmak för äpplen hade de också dragits med i flera veckor efteråt. Det tycktes märkligt, det skulle erkännas, men Illias kunde inte minnas att ens äppelpaj var så gott som den grå massa som flöt omkring i hans skål. Det påstods vara korngröt och fläsk. Han var glad så att det kändes löjligt och ännu mer lycklig var han över att han inte behövde vara bunden till skottkärran medan han åt. Därför satt han nu bekvämt tillbakalutad mot bergväggen, höll sin träskål och slev som om det var en illusion han kunde riskera nypa sönder mellan fingrarna och åt som om han inte ätit på länge. Vilket naturligtvis var fallet, han var utsvulten på ett sätt som inte ens kunde beskrivas med ord. 136

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 136

2013-04-02 21.58


En sjörövare gick förbi med den stora grytan. Slafs! En stor grå klet med rosa köttbitar i fyllde upp hans skål än en gång. Illias klippte med ögonlocken, förvånat lyckligt. Vilken underbar känsla det var att få serveras en portion till! Inte var det mycket naturligt ljus som nådde dem när de mättat magarna och slussades vidare in i sovsalen. Kvällshimlen ovanför höll som bäst på att tända stjärnorna och inne i grottan hade det varit svart som i en kolsäck om inte fackeleldar brann längs med de stora svala väggarna. Det var bäddat med halm och ris från skogen och filtarna var förvisso slitna men ändå varma. Barnen trängde ihop sig intill någon de litade på för trygghetens skull. Främlingar låg nära varandra för värmens skull. Någon grät, en annan tröstade. Vakterna utanför småpratade och stack in sina skäggansikten i öppningen för att kontrollera att alla låg. Grim skulle visst klubba den som stod, hade de sagt, och därför bråkade ingen. Inte heller orkade någon bråka vid det här laget, de var utpumpade efter sin tjänstgöring som gruvslavar. Det gäspades och kurades. Någon annan gnydde som en valp och satte tummen i munnen. En tredje snarkade lågt. Illias vred sig litet där han låg. Det var svårt att hitta en bekväm ställning eftersom fotbojan och dess kedja tog en del plats. En barsk dam med mustasch och en ilsket röd sjal om huvudet hade kontrollerat att alla barnen var friska och förhållandevis skadefria. En liten unge hade råkat hacka sig i foten och hade fått bandage. Han skulle få vila tills han kunde gå igen. När hon inspekterat Illias skavsår efter fotbojan hade hon tagit av den, tvättat rent och sedan satt på den igen. Det skulle härdas med tiden, påstod hon. Ville han inte vänta kunde han få låna bensågen. Nu låg han och stirrade på hur skuggorna vandrade över väggarna. Det kändes som en evighet sedan han sist kojade i sin egen säng där hemma i byn. Hur annorlunda livet sett ut på den tiden, hur annorlunda han själv varit. På den tiden hade han varit … Ja, vad hade han varit 137

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 137

2013-04-02 21.58


egentligen? Han hade varit rädd. Vad var det han hade varit rädd för? Hur fasansfullt livet kunde vara hade han lärt sig på senare tid och med ens blev han osäker på vad han som skrämt honom så på den tiden allt var tryggt och stilla. Hans syster fanns inte heller här, det hade han noggrant kontrollerat när de åt. Igen hade han studerat ansiktena när barnen i samlad trupp förpassades till vila. Några av barnen kändes bekanta, som om han sett dem förr men det uppstod aldrig något tillfälle att tala med dem utan att riskera att få skallen inknackad av Grim. Grim var ingen god talare, det bevisade han stup i kvarten. Det enda språk han tycktes behärska var påkspråket och på det målet kunde han framkalla riktigt höga toner. Den enda Illias villigt kunde offra sitt eget liv för var Aiva. Han skulle kunna tåla Simsalubers våldsbenägna uppfostringsmetoder om det skyddade hans syster. Om hon inte fanns här, var fanns hon då? Hade han inbillat sig när han hörde sjörövarna prata om henne? Vad var det de hade sagt? Något om att de hittat Erets skatt och att de fångat hans dotter, visst var det så? Skatten ja. Det var inte den enda skatt Simsaluber kommit över under sina resor. Kanske var Aiva i skattkammaren? Han kunde inte låta bli att undra över var sjörövarna gömt sina byten men sannolikheten att han skulle få reda på det var ganska liten. Han fick inte ge upp, ekade en ännu medveten tanke i det allt mer förtvivlade huvudet. Illias suckade till och drog upp filten under hakan. Långsamt slöt han ögonen. De sved av allt stendamm som slagit upp under dagen vid både brytning och dumpning. Det var så märkligt alltsammans, reflekterade han blundande. Varför hackade man sig in vid sidan av den stora träporten? Han gäspade stort och ohejdbart. En liten stund skulle han bara vila ögonen, sedan skulle han lösa gåtorna och rädda henne, det lovade han sig själv. Han skulle bara vila en liten, liten stund först. Länge dröjde det inte innan alla barnen sveptes in i drömluddet och styrde ut sina halmmadrasser på drömmarnas hav.

138

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 138

2013-04-02 21.58


kapitel tretton

attsömnen var en befrielse och för ett ögonblick trodde han att det hela hade rört sig om en ovanligt obehaglig dröm. Därför var besvikelsen stor när han vaknade. Han hade blivit tillfångatagen, han hade blivit arbetsfånge och det fängsel han bar var högst påtagligt och verkligt. Känslostämningen svängde mellan besvikelse, nedstämdhet och ursinne; hur kunde han låtit sig bli fängslad när hans lillasyster behövde honom? Det kändes overkligt att sitta tillsammans med de övriga och äta buljong med magra, grå slamsor senigt kött i. Det kändes overkligt eftersom maten bedövade lusten att kliva upp på fötter och göra revolt trots att han visste att han borde. Innan han visste ordet av slussades han och de övriga fångarna ut i den stora salen igen. Snart var arbetet igång och Grim höll slavarna under så intensiv kontroll att Illias misstänkte att han skulle bli påkommen om han så bara formulerade en tanke på att rymma. Grim skulle se det i hans ansikte, för om det var någon som kunde se sådant så var det han, det aset. Uppgivenheten tog fäste allt mer och timmarna förflöt i samma långsamma och orubbliga mak: Hacka, forsla bort, hacka, forsla bort. Allt av vikt nöttes bort mellan bergets grå sten. Tankarna svävade till skillnad från hans fötter fria som moln, vidrörde snart inte längre marken och blev därför svåra att styra. Snart började längtan efter nästa mål mat få större uppmärksamhet och han lyssnade intensivt efter signalen som betydde rast. Om han bara fick vila en stund,

N

139

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 139

2013-04-02 21.58


äta något. Magen knorrade och det sög i kroppen efter näring, något flottigt, något salt, något sött. Om jag bara fick mat, längtade han medan han tömde kärran, om jag bara fick vila och mat! Runt om honom passerade fångarna där de fraktade stenblock från utgrävningen. Illias visste inte hur länge de varit under jord, han hade inte hunnit fråga dem. När han ansträngde sig för att kunna särskilja timmarna som förflutit sedan morgonen insåg han med fasa att efter bara några dygn skulle tiden antagligen bli en konturlös, ogripbar massa. Det fanns inga hållpunkter i underjorden, bara hastiga glimtar av en sol som kanske steg eller sjönk och en måne som varsamt skakade liv i de små stjärnorna och sammankallade till nattverksamheten. Hur hjälpte det någon som fjättrats i en tröttsam evighet, i en smältdegel av hopplös desperation? Barnens stela ansikten liknade masker, noterade han och kände kalla kårar i nacken. Deras ögon saknade ljus. De viskade när de passerade: ”Snart rast, visst? Snart mat!” Han blev rädd. Man dog där inne, tänkte han och ruskade på huvudet för att få bort tanken på nästa rast. Om man inte klamrade sig fast vid livet dog man på insidan. Hans syster betydde allt, han fick inte glömma det. Han var tvungen att fly därifrån! Mer beslutsamt än under morgonens första dystra timmar stretade Illias på, ständigt på vakt mot galenskapen i grottan. Han var skrämd av tanken på att bli en levande död som uppgivet funnit sig i sitt fängslade öde. Om han kunde klättra upp ur hålet, funderade han under tiden han tömde sin kärra med sten, om han bara kunde hitta ett sätt att få fäste mot de branta väggarna så skulle han kunna ta sig ut. Det var inte omöjligt, inte om han var försiktig och noga valde sin väg, men bojan måste av först. Den svarthåriga flickan mötte honom på vägen tillbaka mot dumpen. Hon var svettig och varm, håret klistrade fast sig runt hennes ansikte och Illias kunde inte hjälpa att han tyckte synd om henne. Hon var så tunn och fick en så tung börda. Det var något med henne som var irriterande 140

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 140

2013-04-02 21.58


bekant men hur han än tänkte kunde han inte komma på var han sett henne förr. Kanske var det grottan som gjort honom snurrig och knäpp. Den inneboende sundheten, den som höll tankarna klara och kroppen stark, kanske hade runnit ut genom örat under natten som gått. Han skulle nog sluta som tant Taggsvamp, helt från vettet. Tänk om han plötsligt brast ut i ramsor och ställde sig att koka kaninöron i Simsallaras gryta medan han rörde så häftigt att det skvätte på väggarna? Ett ofrivilligt leende fick hans ansikte att spricka upp. Svarthåret passerade honom precis, missförstod hans minspel och log tillbaka mot honom innan hon försvann bakom den stora hög med stenar som delade in salen i två rum. lllias såg efter henne. Det kändes varmt i kroppen på något ovanligt sätt, det riktigt hettade i ansiktet. Han kanske höll på att bli sjuk? En suck undslapp honom och han välte kärran med sten över den avsedda kanten. Sjukdom skulle inte göra vistelsen här trevligare men det vore väl just hans tur! Det tog inte slut. Han skulle bli galen här, det var han tämligen säker på. Det tog aldrig slut! Samma sak om och om igen, som om han fastnat i ett kvarnhjul och inte kunde komma loss. Om han kunde komma över nycklarna, grunnade han vidare men visste att Grim skulle bli ett stort hinder för en sådan kupp. I sådana fall måste han nog bli av med Grim på något vis. Hur? Karln var stor som en bergvägg och ilsken som en björn med klåda. Ge inte upp, manade han sig själv, ge inte upp! Han balanserade på en kant mot hopplösheten kände han och bara genom envishet skulle han hålla sig därifrån. Han tryckte kärran framåt över det gropiga, sluttande golvet. Det var tungt, trähjulet i framänden gnisslade motvilligt och Illias svett lackade. Han var törstig och han var så oändligt trött i musklerna, som om han var en tråd som sträckts till just innan bristningsgränsen.

141

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 141

2013-04-02 21.58


Vips fastnade tanken igen: om han bara fick vila, om han bara fick äta något! ”Förbannat då, sluta!” utbrast han ilsket och ville slå till sig själv för att vakna upp. Han skulle aldrig ta sig härifrån om han inte kunde koncentrera sig på det som verkligen var viktigt. Problemet var visst att Simsaluber hade andra prioriteringar än han själv, för vips stod vakten där och tryckte sin påk i Illias bröstkorg. ”Sluta med vad? Du har ju knappt börjat. Det är många, många, många, många timmar kvar innan du får sluta.” Illias tänkte sig inte för. Hade han gjort det hade han aldrig reflexmässigt lyft handen och bestämt föst undan påken från bröstet. Tyvärr var det precis det han gjorde. Det var inte för sin diplomatiska ådra Grim var utsedd till arbetslägrets vakt. Han hade ingen sådan ådra och hade han haft en skulle han inte vara en väl ansedd, fullfjädrad medlem i Simsaluberligan. Därför svarade han inte den uppstudsige pojken med annat än en knytnäve över kinden. Illias upplevde det som om han blev rammad av en björn. Det sjöng inne i huvudet på honom, ansiktet domnade till och sedan brände det som om han fått en glödande stekpanna mot huden. Han trodde att han föll men fann att han stod kvar. Det var huvudet som slungats åt sidan. Långsamt och varsamt för att hinna märka om han gått sönder i händerna på Grim rätade han nacken. Blicken var sänkt, han vågade inte se på sjöbusen av rädsla för att bli tillklippt igen. Huvudet kändes som en kolbit, svart och glödande på samma gång. Jag ramlade i alla fall inte, viskade något ynkligt men stolt från en tuktad del av medvetandet. Jag ramlade i alla fall inte. Utan att yppa så mycket som ett andetag grep han om kärrans slitna handtag med sina svettiga, skälvande händer och lämnade den förnöjt visslande sjörövaren bakom sig. Till slut skar signalen genom det tilltagande kvällsmörkret i grottan. Illias släppte kärran och följde de andra barnen till lägret. I ögonvrån såg han hur Grim följde honom med blicken men Illias var för trött och 142

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 142

2013-04-02 21.58


nedstämd för att låtsas att han kunde uppbåda energi nog att revoltera. Skulle han orka gripa tillfället om det uppdagades en chans att fly? Han hoppades men kunde just nu inte svära på det. Bäst var det att undvika Grim och följa reglerna, funderade han medan han höll fram sin tomma skål mot den mustaschprydda damen vilken han i hemlighet döpt till Fru Bensåg. Det var en plan, visst var det? Illias satte sig ned och lutade ryggen mot berget. Att följa reglerna, att inte orsaka kaos. Det skulle få dårfinken Grim att slappna av och kanske rent av slarva med uppmärksamheten. Svarthåret satte sig intill. Hon rörde lite i den redan avsvalnade soppan med skeden utan att se på honom. En spänd tystnad växte snabbt fram och Illias, som slevat in en munfull mat i truten, fick plötsligt problem med att svälja. ”Du”, viskade hon försiktigt, ”gick det bra? Med Grim menar jag. Jag såg att han slog dig.” Hon lyfte hakan och tittade på honom, fick något bekymrat över ansiktet när hon noterade blåmärket sjöbusens knytnäve placerat över Illias kind. Illias kände hettan i ansiktet igen och försökte mödosamt svälja maten. Lite soppa rann ut ur ena mungipan och generat lyfte han armen snabbt för att torka bort det innan hon såg hur han sölade men handen stötte till skeden så att den flög ur skålen och landade i hans knä. En fuktig fläck spred sig på tyget. ”Jodå”, hasplade han fram och stoppade tillbaka besticket i tallriken igen, ”jodå, alla tiders, det gick fint.” Svarthåret granskade honom misstänksamt. ”Hm …” Sade hon och med det ifrågasattes hela hans påstående. Illias sneglade hastigt på henne. Så där hade hans syster också gjort, det var han säker på. Hon kunde få honom att känna sig som en liten skit bara genom en simpel ljudeffekt. ”Helt ärligt”, bekände han därför och såg hennes ansikte mjukna av sympati, ”så gjorde det förbannat ont. Det bränner fortfarande. Är jag blå?”

143

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 143

2013-04-02 21.58


För sällskaps skull i det evärdliga mörker som omslöt dem låg de intill varandra. Trots att de inte vidrörde varandra kändes grottans kalla sten mindre ogästvänlig när Illias kunde höra andetag alldeles nära. ”Vad heter du”, undrade han så tyst att han inte trodde hon uppfattade honom. Hon vände på sig så att de låg ansikte mot ansikte. ”Evin”, viskade hon tillbaka. ”Jag kommer från Bornyr. Du då?” Den följande dagen kändes inte alls lika plågsam. Han hade lärt sig rytmen och visste vad som förväntades av honom. Skavsåret på benet hade härdats lite, eller så hade han vant sig vid känslan av det ständiga nötandet mot skinnet, för han upplevde det inte lika smärtsamt längre. Det som gjorde den största skillnaden och höll honom borta från den utmattande uppgivenheten var att Illias hade fått en vän i nöden. Var gång de såg varandra, han och Evin, log de mot varandra och bakom ryggen på Grim gjorde de modigt nog roliga gester och miner. Hon var från Bornyr även hon och det var därför Illias burit den flyktiga känslan av igenkänning. Han hade hört berättas om Evins försvinnande. Det hade varit det första av många och vart och ett av de försvunna barnen hade lämnat ett tomrum efter sig som inte gick att fylla med något annat; inte ens av tårar. Här stod hon nu, flickan som till slut blivit symboliskt begravd, och hennes föräldrar visste inte att hon levde. Det var verkligen underjorden han kommit till, tänkte Illias. Dagarna flöt förbi. Illias visste knappt ut eller in längre, det var som om tankarna maldes till stendamm och blåste bort i skyn. Det enda som höll honom uppe, förutom Grims ständiga hot om våld, var tanken på Aiva. För din skull, tänkte han när han tömde kärrans innehåll i ravinen, för din skull skall jag fortsätta ett tag till och inte tappa hoppet om att komma levande härifrån. Det grå berget kuvade honom med sitt mörker och sina många faror och Simsaluber kväste upprorslustan genom att statuera exempel så snart slavarna bjöd på tillfälle. Illias lilla mod sjönk för var dag, som om det var en trött och läckande skuta på ett oändligt och stormande hav. Det var som om han fastnat i motivet på den tavla de haft där hemma i Bornyr. Skulle han någonsin 144

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 144

2013-04-02 21.58


komma härifrån? Skulle han någonsin kunna fly? Uppgivenheten tryckte på bakom ögonen, det värkte i strupen och bröstet. Utsikten skrämde honom och det hände att tårarna plötsligt steg i ögonen på honom. Om han inte kunde fly skulle han aldrig hitta sin syster. ”Ge inte upp”, viskade Evin när hon passerade honom, ”ge inte upp än.” När de åt satt de intill varandra. Illias kände sig missmodig och inbjöd inte Evin till något småprat. I stället slevade han i sig den grå massan korngröt med fläsk under tystnad och även om han såg att flickan iakttog honom orkade han inte förklara sig. Det var som om luften gått ur honom helt, han kände sig underlig och platt på insidan. Det var när de skickades in i kammaren för att vila som tårarna bröt fram hos slavarna, så var det alltid. Skavsåret på Illias ben hade härdats, precis som fru Bensåg utlovat, men hjärtat värkte när han hörde gråten. När han tilläts förstå hur lite hopp som rymdes i ett stort, mörkt berg. Natten låg som en filt över dem och intill sig hade han Evin. Hennes andetag var jämna, djupa och lugnande och stillade till sist hans egen ångest. ”Har du?” viskade han och hon vände sig nyfiket mot honom. ”Har jag vad då?” Han svalde för att få bort värken ur halsen. Sedan harklade han sig, kände efter om rösten bar och förklarade hest: ”Har du gett upp?” Evin var tyst en liten stund. ”Jo”, erkände hon, ”ibland har jag det. Men då tänker jag att de är gamla, vi är unga. Vi blir starka som oxar här nere. Märker du inte det? En enda oxe kan plöja ett fält, visst? Vad tror du alla vi kan göra om vi hjälps åt?” Hon tystnade igen, gäspade stort mot handflatan och avslutade med att gnida sig i ögonen. ”Mm …” mumlade hon vidare under ytterligare en gäspning, ”så tänker jag. Det ger mig kraft.” Illias lyssnade och såg på henne. Hon kurade ihop sig mot honom som om hon var en ovanligt storvuxen kattunge och somnade nästan genast. Det var den effekten grottan hade på barnen. De som gråtit hann inte 145

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 145

2013-04-02 21.58


ens gråta färdigt innan de slocknat som ljus man blåser ut. En tung suck undslapp honom. Simsaluber visste vad de gjorde, det var ingen tvekan om saken. De hade övat sig, mindes Illias, de hade inte alltid haft den rätta balansen hade de sagt. Det hade kostat barn livet. Det gjorde det nu också men det märktes inte lika tydligt. Det gick inte piska på ett lik att öka farten men det gick att pressa en själlös att arbeta snabbare, det bevisades dagligen i underjorden. Om de alla hjälptes åt, sade Evin. Det stämde, det förstod han. Det var enda utvägen. I morgon skulle han börja mobilisera barnen inför en befrielsekupp. De behövde en signal och gavs den skulle alla veta precis vad som behövde göras. Någonting för att avleda Simsalubers uppmärksamhet vore bra att tänka ut. Det skulle han redan nu börja grunna över. Först skulle han vila lite, bara lite. Sedan skulle han veta vad han behövde göra … Till en början förstod han inte hur han skulle kunna få upp stenarna men så kom han ihåg att han kunde använda skeden. Han fick hoppa på borden för att inte ramla ned i hålet men snart hade han fått fatt skeden och kunde sätta igång med att bryta upp stenplattorna ur golvet. Träskeden bröts naturligtvis av ganska snabbt på grund av tyngden men han lyckades få in fingrarna under plattan och kunde välta upp den ändå. Det tog en stund innan han såg den han letade efter. Han lade undan stenen och blåste försiktigt bort sanden från hålet. Ja, där var den. Den visslande, spelande masken! Det var helt mörkt. Illias var tvungen att känna efter med fingrarna om han lyckats öppna ögonen eller om han fortfarande sov. Ibland var det ju så att fransarna klibbat ihop. Det hade hänt några gånger när han var liten att han försökt öppna ögonlocken men inte kunnat. Vilken fasa det hade varit. Nejdå, konstaterade han nu snabbt och sänkte händerna. Han var vaken i mörkret. Facklorna hade slocknat. Vilken tid på dygnet var det? Natt? Morgon? Så hörde han det. En låg melodi, en sirlig slinga ljud som dimlikt svepte fram genom grottan och lät ett svagt, svagt eko fördröja tonerna. Illias trodde för ett blixtnedslag att det var något ur 146

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 146

2013-04-02 21.58


drömmen. Att det var masken som spelade. Omöjligt, bannade han sig själv. En mask kunde varken vissla eller spela, åtminstone inte så att människor hörde. Kor däremot var mycket musikaliska, det var ingen hemlighet. Kvar låg han en stund och lyssnade. Musiken lockade såsom älvdans gör, där den verkade spela enbart för honom. Den påminde honom om en tid då han och hans syster fortfarande var små och hon övade flöjtspel inför en skördefest. Det hade kommit som en tokig idé, som taget ur luften. Hon skulle lära sig spela och hon skulle uppträda. Det hade låtit enkelt och hon hade blivit riktigt duktig till slut, även om hon ofta varit nära att ge upp. Nyfiket skuffade han bort filten och satte sig upp i bädden. Det verkade inte som om det fanns några vakter kvar där ute. Så tyst han bara kunde samlade han ihop den långa kedjan och lyfte upp bojans klump i famnen. Han fick gå lite kutryggigt men hellre det än att han skulle skramla liv i hela lägret. Med stirrande ögon smög han så varligt han kunde över de sovande gestalterna han visste fanns i grottan men faktiskt inte såg trots att han gjorde sin blick så skarp och vid som möjligt. Det rasslade svagt från kedjan men han rörde sig så varsamt han kunde. Någon fick sig en spark och gnydde till men somnade om. En annan blev trampad på handen, trodde han, för det kändes platt och mjukt. Ingen verkade vakna av hans blindögda framfart och strax var han framme vid kammarens öppning. Där framför sig såg han eldskenet från sjörövarnas läger. På de nyckfulla skuggorna verkade det som om nattvakterna roade sig med att spela kort. Spridda skratt studsade runt på det retfulla vis som är typiskt för grottor. Svordomar och kraftuttryck slängdes fram och åter mellan banditerna på ett sätt som är vanligt bland ofint folk. ”Din ruttna sillrom!” Det opålitliga ekot sjöng med: ”Ruttna sillrom, sillrom, sillrom.” Hukande som en tjuv lämnade han sovsalens mynning och letade sig genom sjöbusarnas läger. Hans uppmärksamhet gjorde honom så spänd att om någon tappat en kastrull i golvet hade han studsat till så hårt 147

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 147

2013-04-02 21.58


att han fastnat i grottaket som en slemmig loska. Det hände inte. Noga med att sätta fötterna rätt och undvika att sparka till de småstenar som brutits loss av tid och mänsklig påverkan och mån om att inte trassla in sig i repen som höll upp sjörövarnas tältdukar passerade han obemärkt genom lägret. Han var så nära de sovande banditerna att han hörde hur de snarkade och bytte sovställning. Rasslet från kedjorna fick honom att spänt granska skuggorna i hopp om att hinna upptäcka eventuell fara innan eventuell fara upptäckte honom. Strax till höger om boplatsen öppnade sig den stora salen med träporten. Illias tog ett bättre grepp om den tunga bojan och lyssnade. Musiken hördes fortfarande, lågmäld som en mors vaggande viskningar till ett halvsovande barn, men från sjörövarnas håll verkade den inte komma. Illias kom att tänka på att den sista gången hans syster spelade flöjt var den kvällen deras föräldrar återvänt till havet. De hade stått vid stranden länge efteråt. Sedan hade de gått tillbaka till huset och levt bland minnena tills den olycksaliga dag huset rasade. Skulle det någonsin kunna bli som förr igen? Ut på de flata stenar han visste låg som en naturlig bro över den kraftfulla bäcken klev han och framför honom, inifrån salen med det spruckna taket kom musiken. Det bleka stjärnljuset silades ned och fick det dimslöjade vattnet i bäcken att glimma svart, som ögonen på ett rådjur. Ett ögonblick blev Illias glömsk av sitt ärende. Det var en vacker scen med den böljande dimman och de skira lockande toner han förr inte hört. Vem kunde det vara om det inte var Aiva som spelade? Allt mer övertygad om saken rörde han sig framåt genom salen, lyssnade och spejade efter musikern. ”Hallå”, väste han lågt för att inte väcka sjörövarnas uppmärksamhet, ”var är du, Aiva?” Det kom inget svar i ord men musiken lockade och kallade på honom så lyriskt att ett leende spred sig över hans ansikte utan att han kunde hindra det. Han föreställde sig henne sitta på ett stenblock någonstans i grottan och retas med honom, precis som förr. Hon var född lurig, det sade alltid 148

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 148

2013-04-02 21.58


deras mor. Det syntes i systerns ögon om man noga granskade dem. En glimt av rävighet, en liten listig kråkas skarphet bakom vänligt svallande sjöar av himmelsblått. Illias undrade hur han var född, det hade aldrig riktigt framgått än. Feghet var nog något man tränade sig till, tänkte han och bättrade på greppet om fotbojans klot. Det var tungt och inte blev det bättre av att han tvingades gå kutryggig som en gammal häxa eftersom kedjans längd inte tillät bättre. Aiva fanns inte i den här änden av salen och musiken tycktes komma längre inifrån grottan. Därför skyndande han så gott han kunde förbi den stora träporten och fortsatte bort mot stenväggen och avstjälpningsplatsen. ”Syrran”, viskade han och rundade full av förväntan de stora stenblock som rämnat från taket. ”Gudar, vad jag har saknat dig.” Det var inte hon. Han förstod inte. Hur kunde det inte vara hon? Hur kunde det i stället vara den guldhårige pojken i buren som satt där, stilla som berget, och lockade fram sådana toner ur en liten skimrande vit flöjt? ”Nej, nej, nej …” lämnade Illias stela läppar i förtvivlan. Ansiktet var frusen, kroppen skakade och han sjönk ned på knä invid buren. Klotet han haft i famnen släppte han. Händerna vred sig som i kramp över platsen där hjärtat nog en gång suttit. Hur kan tomhet skava, hur kan en död känna sådan sorg att det bränner svart i bröstet? Pojken i buren upphörde med sitt flöjtspel och såg på honom, tilltalade honom kanske, men Illias kunde inte bry sig mindre där han satt och grät över att han nog aldrig skulle få se henne igen. Om hon inte var här när han varit så säker - var fanns hon då? Svaret var uppenbart. På havets botten, dold för mänsklig blick i all framtid. Det fanns ingen annan förklaring än att han hört fel. Sjörövarna hade aldrig pratat om henne, han måste ha misstagit sig. Han måste ha missförstått allt. Hans syster var borta, hon kunde inte finnas mer än som ett minne av en tid som varit. Det var dags att gå vidare. Det var dags att försöka sluta tänka på henne. Hur gjorde man något sådant? Hur fick man bort smärtan efter en förlust, efter en död syster? Hur släckte man all den tro man haft om hur livet skulle arta sig, alla drömmar man 149

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 149

2013-04-02 21.58


gemensamt närt och samtalat om till långt in på nätterna? Hur slutade man tänka: ”Oj, vad hon skulle älska den himlen!” när kvällssolen satte eld på hela horisonten? Hur slutade man önska att hon levde och fanns någonstans när man ville prata med henne om något som hänt? Hur slutade man vara så ensam? Den guldhårige pojken tilltalade honom igen: ”Skynda dig!” men Illias lyssnade inte. Han orkade inte mer, han ville bara bort från grottan och mörkret. Kvar på knä satt han med ansiktet i händerna och önskade att allt bara var en ond dröm han snart skulle vakna ur. Skulle han dö här inne, precis som andra barn gjort före honom? Han ville inte dö här. Ljud hördes och en liten sten som skickats iväg av ett ovarsamt kliv studsade emot Illias ena nakna fot. Han vände sig om i exakt samma stund som en tung hand lades på hans axel. Hjärtat frös i kroppen på honom och snabbt snurrade han runt för att slå sig fri, för att slåss, men i stället flyttades den stora handen upp och grep honom nacken som om han vore en katt man tröttnat på och tänkt kasta ut. ”Släpp mig”, fräste han och stretade emot för att skapa en lucka stor nog att komma loss. Han kunde inte dö bunden vid en skottkärra, han var tvungen att hitta skatten. Han hade lovat sin syster det! Greppet runt nacken lossades inte av hans kamp, snarare tvärtom. Ett fastare tag togs och den grova näven var orubblig som en järnring. ”Det är för tidigt för att börja jobba men det är roligt att se att du är ivrig”, svarade sjörövaren nästan muntert och snodde honom runt så att han fick ryggen mot den stora salen. Sjöbusen knuffade på honom så att Illias skuffades framåt och fördes tillbaka över stenbron mot lägret. ”Man hade ju nästan kunnat tro att du skulle försöka rymma, men att återvända till arbetet var oväntat. Det är roligt att veta att du trivs …” Meningen kapades av ett ”donk!” Handen gled bort från Illias nacke och kvidande sjönk sjörövaren ihop på golvet bakom honom.

150

Sjöfåglarna från Bornyr.indd 150

2013-04-02 21.58


9789163729485