tavlorna. Men riktigt så enkelt var det inte. Det ansedda museet hade sitt rykte att tänka på och skulle knappast låna ut sina tavlor till en okänd konsthall i Sverige, trots en förfrågan från en före detta medarbetare. Det krävdes mer än så. Och Catrin hade vetat hur hon skulle gå till väga. Först en formell förfrågan framförd på vanligt sätt till museets ledning. Sedan ett mejl till museichefen med en försiktig antydan om att hon funderade så smått på att berätta om deras lilla affär för hans fru, handelsministern i Nederländerna, om han inte hjälpte henne att få de fem eftertraktade tavlorna till Skövde Konsthall. Den formella ansökan beviljades omgående. Sedan kom hans svar på mejlet. ”Berätta inte”, stod det på holländska. Inget mer. Nej, inte än, hade Catrin tänkt. Sedan dess hade hon inte hört ett ljud ifrån honom, men tavlorna hade levererats precis som de skulle och Skövde Konsthall hade plötsligt befunnit sig i strålkastarljuset för hela medie- och kultursverige. Catrin började slappna av och kände hur hon långsamt gled in i den sköna sömnen när mobiltelefonen plötsligt ringde. ”Det här är kriminalkommissarie Filip Alexandersson på länskriminalen.” ”Ja?” Catrin satte sig upp i sängen. ”Det har varit inbrott i Konsthallen. En av van Gogh-tavlorna har blivit stulen.” Hon stirrade på garderobsdörren längst ned i sovrummet och försökte förstå vad hon just hade hört. ”Vilken av dem?” sa hon och förundrades över hur normal hennes röst lät. ”Det gula huset. När kan du vara här?” Hon kippade efter andan. Nej, nej, nej. Inte Det gula huset. Det fick inte vara sant. Varför just den? Hon motstod en im23
De blå damerna inlaga.indd 23
2012-08-21 10:23