9789146239673

Page 5

DET KOMMER INTE ALLTID VARA DU

Petra Backström wahlström & widstrand

Allt Àr inte skrivet med kÀrlek

Men det Àr kÀrlek allt handlar om

SÄ, mÄnga har tagit den lÀmnade kvinnans perspektiv. Eller den lÀmnade mannens. Det perspektivet Àr vÀl det bÀsta, det som gör att man upplevs som mer sympatisk, eftersom dom som lÀmnar Àr svin. Objektivt.

Men det hÀr Àr inte objektivt. Det hÀr Àr mitt perspektiv.

Han var den jag hade haft. Du var den jag ville ha.

Hon var den du fortfarande hade.

HAN

”Ta pĂ„ dig fleecetröjan under.”

”Nej, sĂ„ kallt Ă€r det vĂ€l inte?”

”Du kommer frysa.”

”Man ska frysa in vintern.”

Han blev sur. Gick tyst lÀngs Söder MÀlarstrand, svarade enstavigt om jag försökte starta en konversation, och spottade i det vissnande grÀset. Jag slutade försöka, gick tyst bredvid, visste att det hÀr alltid följde en sorts mönster: efter nÄgon halvtimme skulle det lÀtta igen, eller senare ikvÀll, eller imorgon nÀr vi var ifrÄn varann pÄ dagen. Det var hans sÀtt att processa saker pÄ, vet inte exakt hur tankarna gick för man kan aldrig helt förstÄ en annan, inte ens efter fem Är Àr man nÀra. PÄ ett sÀtt nÀstan nÀrmre nÀr det började, nÀr man berÀttade allt och inte hade spÀrrar eller tvivel. Men nu var det nÄgonting, nÄgonting som kom fram av en lÀmnad tröja och jag frös ju inte ens. Kanske hade bestÀmt mig för att inte frysa, och kan ha gjort det bara för att han skulle ha fel. Inte vet jag, psyket och försvarsmekanismer jobbar som dom vill, men jag kunde inte

11

vara tyst lika lÀnge som han. Pekade pÄ en av husbÄtarna som sÄg hemtrevlig ut, med cyklar och palmer i fören.

”Ska vi inte bara flytta in i en sĂ„dan?”

”Ha”, sa han. Fortfarande enstavigt men bĂ€ttre Ă€n en suck eller tystnad.

Han ville gÄ runt hela Södermalm, tyckte om att ta lÄnga promenader. Det gör inte jag, har svÄrt för att gÄ omkring alldeles planlöst. Behöver ett mÄl, ser inget skÀl att starta utan att ha en destination. Det mÄste inte vara viktigt, rÀcker med en kaffe. Nu var klockan knappt Ätta och bara Espresso House i Götgatsbacken hade öppet sÄ hÀr tidigt.

”En cappuccino?” frĂ„gade jag.

”Nej, det Ă€r bra för mig”, sa han och stod kvar ute pĂ„ gatan, hĂ€nderna i fickorna.

Jag drack vin med Elin samma kvĂ€ll och berĂ€ttade om hur lĂ„ngsint han var. Fast jag gjorde det pĂ„ ett skĂ€mtsamt sĂ€tt, för man Ă€r ofta antingen skĂ€mtsam eller tyst fram tills att man har bestĂ€mt sig – vill inte att andra ens dom nĂ€rmsta ska tro att man stannar i nĂ„got dĂ„ligt.

Elin skrattade nĂ€r jag berĂ€ttade om fleece tröjan jag lĂ„tit bli att ta pĂ„ mig. ”Det lĂ„ter exakt som nĂ€r vi var smĂ„.”

Jag skyllde inte morgonens tjafs bara pÄ honom utan drev ocksÄ med mig sjÀlv och min envishet. Sa att tvÄ som Àr envisa har svÄrt att enas, mest Àr det ÀndÄ lika smÄ och fÄniga saker som tröjan. Eller nÀr han flyttade in hos mig och inte

12
***

hade med sig sÀrskilt mycket: klÀder, köksprylar och fyra tavlor, annars var det mesta slÀngt eller pausat pÄ pappans vind. En duschraka hade han ocksÄ fÄtt med sig, en sÄdan man drar bort vatten frÄn golvet med.

”Jag har en sĂ„dan”, sa jag.

”Min Ă€r bĂ€ttre”, sa han.

”Din Ă€r fulare och sĂ€mre.”

I flera veckor, lÄngt över en mÄnad, stod tvÄ duschrakor lutade mot badrumsvÀggen. Sen en dag gav han upp utan vidare och slÀngde sin, gick med pÄ att min var bÄde finare och bÀttre. Hur jÀvla fin en duschraka nu kan vara.

”Har du tĂ€nkt pĂ„ ert bröllop, dĂ„?” frĂ„gade Elin.

TÀnkt och tÀnkt.

”NĂ€r vi var i Dalarna sĂ„g vi en herrgĂ„rd som var fin”, sa jag. ”Han verkade lite sugen pĂ„ den.”

”Dalarna?”

”Ja, jag vet. Jag har ju ingen koppling dit, men hans pappa Ă€r född i Dalarna och en kusin kĂ€nde tydligen nĂ„gon – eller alla kĂ€nner vĂ€l alla dĂ€r – som kunde fixa det billigare.”

”Men det lĂ€r inte bli nu till sommaren?”

”Nej, inte nu till sommaren.” ***

Han friade nĂ€r vi var i Paris. Champs ÉlysĂ©es, gick ner pĂ„ knĂ€. Jag hann fatta vad han gjorde sekunden innan han

13

frÄgade, tÀnkte herregud. Blev panikslagen och glad pÄ samma gÄng, vill du gifta dig med mig, hur svarar man pÄ det. Ja sÄklart, visst vill jag det. TrÄkig flygresa hem annars, skÀmtade jag senare, och vi skrattade och det var inte mycket allvar bakom, fast jag hann ÀndÄ tÀnka vad skulle hÀnda om jag sa nej innan jag sa ja.

Vi gick och tittade pĂ„ ringar, han sa att han hade funderat pĂ„ att köpa en innan men att jag Ă€r för krĂ€sen, skulle tyckt om kanske en pĂ„ tusen och dĂ„liga odds att vĂ€lja rĂ€tt dĂ„. ÖverdĂ„digt glittrande, inte den inte den, quelque chose, juveleraren som höll fram lĂ„da efter lĂ„da började tröttna. DĂ„ fick jag syn pĂ„ en som liksom var flĂ€tad, massa smĂ„ diamanter som gick omlott. Den satt perfekt och kanske var det meningen, som Askungens sko man var mitt i sagan. SvĂ„rt att helt leva sig in i den bara.

”Jag funderade pĂ„ att frĂ„ga nĂ€r vi var magsjuka”, sa han. Det hade egentligen varit finare, inte som berĂ€ttelse för vĂ€nner och bekanta, men för oss sjĂ€lva, att mitt i det hemska sĂ€ga att man vill dela allt. Samtidigt förstĂ„r jag att det Ă€r svĂ„rt att vĂ€lja tillfĂ€lle, för hur ska man kunna veta vad nĂ„gon annan helst vill? Alla frierier Ă€r klyschiga i sig, gĂ„r inte att vĂ€rja sig frĂ„n det utan man kan lika gĂ€rna gĂ„ all in. Vill du nöja dig med mig ska vi stanna hĂ€r, kĂ€nns det som att det vi har Ă€r tillrĂ€ckligt bra? Inget kanske hĂ„ller i det. Jag tĂ€nkte att en förlovning inte behöver vara evig, tĂ€nkte att jag vill det ju nu och hur ska man veta vad man vill om ett Ă„r. Man har bara tiden man Ă€r i att förhĂ„lla sig till, tiden och varann.

14

NĂ„gon sa att kĂ€rlek handlar om att vĂ€lja varann varje dag, att löften som frierier och giftermĂ„l inte gĂ„r att hĂ„lla och visst finns det gott om levande bevis som kan intyga det. Ingen person har allt man vill ha för man vill ha för mycket och Ă€ndrar sig dessutom – ibland vĂ€xer folk tillsammans ibland vĂ€xer folk isĂ€r; jag sĂ„g pĂ„ honom dĂ€r han satt i fĂ„töljen, han streamade en hockeymatch frĂ„n USA pĂ„ datorn. Jag har inget emot hockey, kan titta ibland och till och med heja men nĂ€r allt som hörs Ă€r skridskoljuden pucken och dunkar mot sargen Ă€r det nĂ„got av det vĂ€rsta om man sjĂ€lv försöker sova.

”Du kan vĂ€l lyssna med lurarna”, frĂ€ste jag.

Han sÄg upp frÄn skÀrmen och suckade med blicken, tog sen ÀndÄ hörlurarna som lÄg pÄ byrÄn. Inte första gÄngen det hÀnde och heller inte sista men hur löser man egentligen sÄ smÄ problem? Antingen borde han ta för vana att alltid ha lurar eller jag sÀga till utan att frÀsa. Enkelt blir svÄrt om det inte kommer naturligt, och kommer det inte naturligt kanske det redan Àr för sent. NÀr bÀgge tar en relation för given och varje liten anstrÀngning blir nÄgot besvÀrligt. ***

Hans dÄliga humör slÀppte dagen dÀrpÄ, strax efter lunch vibrerade min mobil. Det var ett Youtubeklipp med en lurvig hundvalp, en sibirian husky som tultade runt i snö

15 ***

och sĂ„g lycklig ut. Jag svarade Söt, sen var det inte mer med det, nĂ€r klockan var fyra hördes vi igen och bestĂ€mde att vi skulle Ă€ta pasta till middag. Det var en stĂ€ndig cirkel av tjafs och neutralt och jag vet inte hur man kommer ur en sĂ„dan. NĂ„gonting lĂ„g och skavde inom honom och vad det Ă€n var – det skavde Ă€ven pĂ„ oss. Förmodligen en generationsgrej att han inte var en stjĂ€rna pĂ„ att prata om kĂ€nslor, och om man inte pratar Ă€r det svĂ„rt att hitta sjĂ€lva grundproblemet.

Men kanske var det jag som var grundproblemet.

”Det luktar gott”, sa jag nĂ€r jag kom hem.

”Ja”, sa han.

Ӏr det nĂ€stan fĂ€rdigt?”

”Ja, det fĂ„r stĂ„ en kvart och puttra till sig bara.”

NÀr livet gÄr runt sÄdÀr, man sover och Àter, jobbar tar helg. Det kan vara bra, man kan fÄ ro av det, fast det kan ocksÄ bli en oÀndlighet av vardagsgröt och nÀr man vaknar till Àr man plötsligt fyrtiofem. ***

Han och jag möttes första gÄngen mÄnaden efter att jag tagit studenten. Han var nio Är Àldre och vi skrattade förvÄnat nÀr vi insÄg det, oj vad ung oj vad gammal fast vad spelar det för roll, vi kan hÄngla ÀndÄ vad gör Älder i sÄdant. Kysste varann redan innan vi pratat, första och enda

16

gĂ„ngen jag inte har vetat nĂ„gons namn. Han var lĂ„ng och manlig och vĂ„ra blickar möttes tvĂ€rs över rummet; det var en juninatt jag var helt klĂ€dd i rött. Vi bytte nummer dĂ€r ute, sa att vi skulle höras – Ă€ven om sommaren nog skulle stĂ€lla till en del. Min tĂ„gluff drog i gĂ„ng veckan dĂ€rpĂ„, jag skulle vara borta en mĂ„nad en evighet. Det mellanrummet var rimligtvis alldeles för lĂ„ngt nĂ€r allt vi hade haft var en kvĂ€ll, nĂ„gra timmar.

Men vi hördes ÀndÄ, minns ett sms i SmÄland, jag satt pÄ verandan till min mosters hus och det började skymma. TÄgluffen var över och snart sommaren ocksÄ, trÀden redan gula men nÀtterna varma. Han skrev Hej du vackra, hoppas tÄgluffen var bra. Om du Àr tillbaka i stan nu, vill du ses? Och Àven om SmÄland Àr lÄngt ifrÄn stan, var det snart Stockholm och höst igen.

Vi sĂ„gs för andra gĂ„ngen en kvĂ€ll i september, bestĂ€mde oss för att gĂ„ till en bar: Vampire Lounge pĂ„ Östgötagatan hade billiga drinkar pĂ„ mĂ„ndagar. Jag var lite nervös över sjĂ€lva valet, medveten om deras tjugoĂ„rsgrĂ€ns. Det vore pinsamt om vakten skulle neka mig och dĂ€rmed pĂ„minna oss om vĂ„r Ă„ldersskillnad. Fast jag blev inte nekad, slapp i stĂ€llet visa leg för sĂ€kert första gĂ„ngen; jag har alltid sett ung ut men han vĂ€gde upp. KvĂ€llen slutade med att vi kysstes i regnet och skrattade Ă„t att det var som en scen ur en rom-com. Vi ses, sa vi sen, men visste ingenting; hade ingen aning om vĂ„r framtid ihop. Men vad i livet skulle man nĂ„gonsin vilja göra om man visste redan innan hur det slutade?

17

Citatet pÄ sidan 102 ur Hamlet av William Shakespeare

Àr översatt till svenska av Carl August Hagberg

Wahlström & Widstrand

www.wwd.se

Copyright © Petra Backström, 2022

Omslag: Sara R. Acedo

Tryck: ScandBook EU , 2022

ISBN 978-91-46-23967-3

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.
9789146239673 by ProvlÀs.se - Issuu