9789146239673

DET KOMMER INTE ALLTID VARA DU Petr a Backström

wahlström & widstr and

Allt är inte skrivet med kärlek Men det är kärlek allt handlar om

Så, många har tagit den lämnade kvinnans perspektiv.

Eller den lämnade mannens. Det perspektivet är väl det bästa, det som gör att man upplevs som mer sympatisk, eftersom dom som lämnar är svin. Objektivt.

Men det här är inte objektivt. Det här är mitt perspektiv.

Han var den jag hade haft.

Du var den jag ville ha.

Hon var den du fortfarande hade.

HAN ”Ta på dig fleecetröjan under.” ”Nej, så kallt är det väl inte?” ”Du kommer frysa.” ”Man ska frysa in vintern.”

Han blev sur. Gick tyst längs Söder Mälarstrand, svarade enstavigt om jag försökte starta en konversation, och spottade i det vissnande gräset. Jag slutade försöka, gick tyst bredvid, visste att det här alltid följde en sorts mönster: efter någon halvtimme skulle det lätta igen, eller senare ikväll, eller imorgon när vi var ifrån varann på dagen. Det var hans sätt att processa saker på, vet inte exakt hur tankarna gick för man kan aldrig helt förstå en annan, inte ens efter fem år är man nära. På ett sätt nästan närmre när det började, när man berättade allt och inte hade spärrar eller tvivel. Men nu var det någonting, någonting som kom fram av en lämnad tröja och jag frös ju inte ens. Kanske hade bestämt mig för att inte frysa, och kan ha gjort det bara för att han skulle ha fel. Inte vet jag, psyket och försvarsmekanismer jobbar som dom vill, men jag kunde inte 11

vara tyst lika länge som han. Pekade på en av husbåtarna som såg hemtrevlig ut, med cyklar och palmer i fören. ”Ska vi inte bara flytta in i en sådan?” ”Ha”, sa han. Fortfarande enstavigt men bättre än en suck eller tystnad.

Han ville gå runt hela Södermalm, tyckte om att ta långa promenader. Det gör inte jag, har svårt för att gå omkring alldeles planlöst. Behöver ett mål, ser inget skäl att starta utan att ha en destination. Det måste inte vara viktigt, räcker med en kaffe. Nu var klockan knappt åtta och bara Espresso House i Götgatsbacken hade öppet så här tidigt. ”En cappuccino?” frågade jag. ”Nej, det är bra för mig”, sa han och stod kvar ute på gatan, händerna i fickorna.

*** Jag drack vin med Elin samma kväll och berättade om hur långsint han var. Fast jag gjorde det på ett skämtsamt sätt, för man är ofta antingen skämtsam eller tyst fram tills att man har bestämt sig – vill inte att andra ens dom närmsta ska tro att man stannar i något dåligt.

Elin skrattade när jag berättade om fleece­tröjan jag låtit bli att ta på mig. ”Det låter exakt som när vi var små.”

Jag skyllde inte morgonens tjafs bara på honom utan drev också med mig själv och min envishet. Sa att två som är envisa har svårt att enas, mest är det ändå lika små och fåniga saker som tröjan. Eller när han flyttade in hos mig och inte 12

hade med sig särskilt mycket: kläder, köksprylar och fyra tavlor, annars var det mesta slängt eller pausat på pappans vind. En duschraka hade han också fått med sig, en sådan man drar bort vatten från golvet med. ”Jag har en sådan”, sa jag. ”Min är bättre”, sa han. ”Din är fulare och sämre.”

I flera veckor, långt över en månad, stod två duschrakor lutade mot badrumsväggen. Sen en dag gav han upp utan vidare och slängde sin, gick med på att min var både finare och bättre. Hur jävla fin en duschraka nu kan vara. ”Har du tänkt på ert bröllop, då?” frågade Elin.

Tänkt och tänkt. ”När vi var i Dalarna såg vi en herrgård som var fin”, sa jag. ”Han verkade lite sugen på den.” ”Dalarna?” ”Ja, jag vet. Jag har ju ingen koppling dit, men hans pappa är född i Dalarna och en kusin kände tydligen någon – eller alla känner väl alla där – som kunde fixa det billigare.” ”Men det lär inte bli nu till sommaren?” ”Nej, inte nu till sommaren.”

*** Han friade när vi var i Paris. Champs Élysées, gick ner på knä. Jag hann fatta vad han gjorde sekunden innan han 13

frågade, tänkte herregud. Blev panikslagen och glad på samma gång, vill du gifta dig med mig, hur svarar man på det. Ja såklart, visst vill jag det. Tråkig flygresa hem annars, skämtade jag senare, och vi skrattade och det var inte mycket allvar bakom, fast jag hann ändå tänka vad skulle hända om jag sa nej innan jag sa ja.

Vi gick och tittade på ringar, han sa att han hade funderat på att köpa en innan men att jag är för kräsen, skulle tyckt om kanske en på tusen och dåliga odds att välja rätt då. Överdådigt glittrande, inte den inte den, quelque chose, juveleraren som höll fram låda efter låda började tröttna.

Då fick jag syn på en som liksom var flätad, massa små ­diamanter som gick omlott. Den satt perfekt och kanske var det meningen, som Askungens sko man var mitt i ­sagan. Svårt att helt leva sig in i den bara. ”Jag funderade på att fråga när vi var magsjuka”, sa han.

Det hade egentligen varit finare, inte som berättelse för vänner och bekanta, men för oss själva, att mitt i det hemska säga att man vill dela allt. Samtidigt förstår jag att det är svårt att välja tillfälle, för hur ska man kunna veta vad någon annan helst vill? Alla frierier är klyschiga i sig, går inte att värja sig från det utan man kan lika gärna gå all in. Vill du nöja dig med mig ska vi stanna här, känns det som att det vi har är tillräckligt bra? Inget kanske håller i det. Jag tänkte att en förlovning inte behöver vara evig, tänkte att jag vill det ju nu och hur ska man veta vad man vill om ett år. Man har bara tiden man är i att förhålla sig till, tiden och varann.

14

*** Någon sa att kärlek handlar om att välja varann varje dag, att löften som frierier och giftermål inte går att hålla och visst finns det gott om levande bevis som kan intyga det. Ingen person har allt man vill ha för man vill ha för mycket och ändrar sig dessutom – ibland växer folk tillsammans ibland växer folk isär; jag såg på honom där han satt i fåtöljen, han streamade en hockeymatch från USA på datorn. Jag har inget emot hockey, kan titta ibland och till och med heja men när allt som hörs är skridskoljuden pucken och dunkar mot sargen är det något av det värsta om man själv försöker sova. ”Du kan väl lyssna med lurarna”, fräste jag.

Han såg upp från skärmen och suckade med blicken, tog sen ändå hörlurarna som låg på byrån. Inte första gången det hände och heller inte sista men hur löser man egentligen så små problem? Antingen borde han ta för vana att alltid ha lurar eller jag säga till utan att fräsa. Enkelt blir svårt om det inte kommer naturligt, och kommer det inte naturligt kanske det redan är för sent. När bägge tar en relation för given och varje liten ansträngning blir något besvärligt.

*** Hans dåliga humör släppte dagen därpå, strax efter lunch vibrerade min mobil. Det var ett Youtubeklipp med en lurvig hundvalp, en sibirian husky som tultade runt i snö 15

och såg lycklig ut. Jag svarade Söt, sen var det inte mer med det, när klockan var fyra hördes vi igen och bestämde att vi skulle äta pasta till middag. Det var en ständig cirkel av tjafs och neutralt och jag vet inte hur man kommer ur en sådan. Någonting låg och skavde inom honom och vad det än var – det skavde även på oss. Förmodligen en generationsgrej att han inte var en stjärna på att prata om känslor, och om man inte pratar är det svårt att hitta själva grundproblemet.

Men kanske var det jag som var grundproblemet. ”Det luktar gott”, sa jag när jag kom hem. ”Ja”, sa han. ”Är det nästan färdigt?” ”Ja, det får stå en kvart och puttra till sig bara.”

När livet går runt sådär, man sover och äter, jobbar tar helg. Det kan vara bra, man kan få ro av det, fast det kan också bli en oändlighet av vardagsgröt och när man vaknar till är man plötsligt fyrtiofem.

*** Han och jag möttes första gången månaden efter att jag tagit studenten. Han var nio år äldre och vi skrattade förvånat när vi insåg det, oj vad ung oj vad gammal fast vad spelar det för roll, vi kan hångla ändå vad gör ålder i sådant. Kysste varann redan innan vi pratat, första och enda 16

gången jag inte har vetat någons namn. Han var lång och manlig och våra blickar möttes tvärs över rummet; det var en juninatt jag var helt klädd i rött. Vi bytte nummer där ute, sa att vi skulle höras – även om sommaren nog skulle ställa till en del. Min tågluff drog i gång veckan därpå, jag skulle vara borta en månad en evighet. Det ­mellanrummet var rimligtvis alldeles för långt när allt vi hade haft var en kväll, några timmar.

Men vi hördes ändå, minns ett sms i Småland, jag satt på verandan till min mosters hus och det började skymma.

Tågluffen var över och snart sommaren också, träden redan gula men nätterna varma. Han skrev Hej du vackra, hoppas tågluffen var bra. Om du är tillbaka i stan nu, vill du ses? Och även om Småland är långt ifrån stan, var det snart Stockholm och höst igen.

Vi sågs för andra gången en kväll i september, bestämde oss för att gå till en bar: Vampire Lounge på Östgötagatan hade billiga drinkar på måndagar. Jag var lite nervös över själva valet, medveten om deras tjugoårsgräns. Det vore pinsamt om vakten skulle neka mig och därmed påminna oss om vår åldersskillnad. Fast jag blev inte nekad, slapp i stället visa leg för säkert första gången; jag har alltid sett ung ut men han vägde upp. Kvällen slutade med att vi kysstes i regnet och skrattade åt att det var som en scen ur en rom-com. Vi ses, sa vi sen, men visste ingenting; hade ingen aning om vår framtid ihop. Men vad i livet skulle man någonsin vilja göra om man visste redan innan hur det slutade?

17

Citatet på sidan 102 ur Hamlet av William Shakespeare är översatt till svenska av Carl August Hagberg

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Petra Backström, 2022 Omslag: Sara R. Acedo Tryck: ScandBook EU, 2022 ISBN 978-91-46-23967-3