1 Kweku dör barfota en söndag före soluppgĂ„ngen, tofflorna stĂ„r vid dörren in till sovrummet som tvĂ„ smĂ„ hundar. En stund Âinnan stĂ„r han pĂ„ tröskeln mellan uterummet och trĂ€dgĂ„rden och funderar pĂ„ om han ska gĂ„ bort och hĂ€mta dem, men bestĂ€mmer sig för att lĂ„ta bli. Hans andra fru, Ama, ligger och sover dĂ€rinne med halvöppen mun och lĂ€tt rynkad panna medan hon förtvivlat försöker hitta en sval flĂ€ck pĂ„ kudden och han vill inte vĂ€cka henne. Men han hade inte kunnat Ă€ven om han hade försökt. Hon sover som en cocoyam. Ett ting utan sinnen. Hon sover precis som hans mamma, bortkopplad frĂ„n omvĂ€rlden. Om det sĂ„ blev inbrott i huset â av nigerianer i flip-flop-sandaler som kör Ă€nda fram till dörren i rostiga ryska stridsvagnar pĂ„ samma frĂ€cka vis som de har börjat göra i Victoria Island (det pĂ„stĂ„r i alla fall hans vĂ€nner), laglösa oljekungar och före detta soldater, den dĂ€r underliga sortens rika, dödsföraktande afrikaner â s kulÂle hon bara snusa vidare som ett eget litet musikstycke medan hon kanske drömde om sockerfeerna i NötknĂ€pparen. Hon sover som ett barn. Det hĂ€r tĂ€nker han medan han gĂ„r frĂ„n sovrummet till uterummet sĂ„ tyst han kan. Ănda sedan han flyttade frĂ„n byn har han spelat upp sĂ„dana hĂ€r smĂ„ förestĂ€llningar för en enda Ă„skĂ„dare. Eller snarare tvĂ„, för sig sjĂ€lv och för den tyste, osynlige filmfotografen som för vĂ€ldigt lĂ€nge sedan dök upp intill honom pĂ„ stranden en morgon innan det hade börjat ljusna och som har 15