Döden sätter punkt
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Första tryckningen
Copyright © 2018 by Anthony Horowitz
Originalets titel: The Sentence is Death
Omslag: Matthew Burne
Tryckt hos Scandbook, EU 2024 isbn 978-91-37-50922-8
Till minne av Peter Clayton, 20 juni 1963 – 18 juni 2018. Den bästa av vänner.
Det här var vad jag hade skrivit.
27. EXTERIÖR LONDONGATA (1947), DAGTID.
SAM kliver av en buss med en kasse i handen. Hon har just fått dåliga nyheter och stannar upp ett ögonblick för att tänka igenom konsekvenserna. Hon blir förvånad över att se ADAM vänta på henne.
SAM
Adam! Vad gör du här?
Väntar på dig.
De kysser varandra.
ADAM (fortsätter)
Jag tar den där.
Han tar hennes kasse och tillsammans börjar de gå hemåt.
På papperet kanske det inte ser mycket ut för världen, men jag visste hela tiden att det skulle orsaka en rejäl huvudvärk. Min fru, Jill Green, var producent och det där enda ordet –LONDONGATA – hade varit nog för att få henne att stöna. Att spela in i London är alltid en hemsk upplevelse, vansinnigt dyrt och fullt av svårigheter. Det känns ofta som om hela staden medvetet gör allt som står i dess makt för att få stopp på kamerorna. Plan flyger över platsen. Tryckluftsborrar och billarm drar ilsket i gång. Polisbilar och ambulanser kör förbi med tjutande sirener. Hur många skyltar man än sätter upp för att förvarna om att man kommer att vara där, är det någon
Jag letade efter kameran och såg Jill djupt inbegripen i ett samtal med regissören, Stuart Orme, och resten av kamerateamet. Ingen av dem såg vidare glad ut heller. Jag började redan få skuldkänslor. Manuset som jag hade skrivit till det här avsnittet, ”Alliansringen”, inleddes i New Mexico med en provsprängning av en atombomb. (Stuart hade lyckats filma det på en strand tidigt i gryningen och hunnit få med alltihop på två timmar innan tidvattnet drog in.) Därifrån flyttades handlingen till ryska ambassaden i London, hamnen i Liverpool och sedan Whitehall och högkvarteret för MI6. Allt det var redan mycket begärt och scen 27 kan ha varit att gå ett steg för långt. Sam kunde ha promenerat hem. Hon kunde bara ha dykt upp utanför sin ytterdörr.
Stuart såg mig och kom fram. Även om han var bara ett år äldre än jag upplevde jag honom som ganska respektingivande, med det vita håret och skägget, men vi hade redan jobbat ihop på ett avsnitt och jag var glad att han skulle filma ett till. ”Vi kan inte spela in scenen”, sa han.
”Vad är det för fel?” frågade jag och kämpade ner en irrationell oro för att vad som än hade hänt, skulle det visa sig vara mitt fel.
”Massor av saker. Vi var tvungna att flytta på två bilar. Vi har haft problem med vädret.” Det hade precis slutat regna.
”Polisen lät oss ändå inte börja filma före klockan tio. Och bussen har gått sönder.”
Jag såg mig omkring. Vår AEC Regent II höll på att bogseras ut ur bild. En annan buss hade kommit för att ersätta den. ”Det där är en Routemaster”, sa jag.
”Jag vet. Jag vet.” Stuart såg plågad ut. Vi visste båda att den första Routemastern inte dök upp på Londons gator förrän i mitten av femtiotalet. ”Men det är vad agenturen skickade”, fortsatte han. ”Oroa dig inte, vi kan fixa det digitalt i postproduktionen.”
Datorgenererade bilder. Det är väldigt dyrt men kan ibland
”På plats för repetition, varsågoda!”
Skådespelaren som spelade Sams man blev inte alls glad när han skickades tillbaka till sin husvagn. Han hade troligen varit uppe sedan gryningen. Föraren av Routemastern fick sina instruktioner. Statisterna intog sina platser. Jag gick bort och ställde mig bakom kameran, så att jag var ur vägen. Inspelningsledaren sneglade på Stuart, som nickade.
”Börja!”
Repetitionen var katastrofal.
Bussen kom fram för snabbt och kameran för sent. Sam försvann i folksamlingen. I just det ögonblicket valde ett moln att skymma solen. Hästen vägrade röra sig. Jag såg Stuart byta några ord med sin A-fotograf och sedan snabbt skaka på huvudet. De var inte redo att filma. De skulle bli tvungna till ett andra rep trots allt.
Klockan var redan tio över elva. Det är grejen med filminspelningar. Det är långa perioder då ingen verkar göra någonting och därefter korta stunder av ytterst koncentrerad aktivitet när själva filmningen äger rum. Men klockan tickar hela tiden. För egen del upplever jag stressen som nästan outhärdlig. När Stuart sa att han måste vara klar vid tolv, menade han prick tolv. Två riktiga poliser hindrade trafiken i bortre vägkorsningen. De ville säkert därifrån. Ägarna till husen hade gett oss tillstånd att filma mellan exakta tider. Platschefen var där och såg bekymrad ut. Jag önskade redan att jag inte hade kommit. Inspelningsledaren tog upp sin megafon och gormade ut nya order. ”På plats igen!” Sakta men säkert gick passagerarna på bussen igen och Routemastern körde tillbaka. Barnen leddes till sina platser. Hästen fick en sockerbit. Som tur var gick andra repetitionen lite bättre. Bussen och kameran möttes i hörnet precis som planerat. Sam klev av och gick sin väg. Hästen började gå vid exakt rätt tidpunkt, även om den närapå förstörde det hela genom att svänga av från gatan och upp på trottoaren. Lyckligtvis kom ingen till skada. Stuart och kamera mannen
”Bryt!”
Stuart Orme var vanligtvis en trevlig, lättsam man, men han såg ut som rena åskmolnet när han tittade upp från sin skärm för att se vad som hade hänt. Det var förstås omöjligt. Polisen borde ha hindrat trafiken. Vi hade vårt eget folk i vardera änden av gatan för att hålla tillbaka fotgängarna. Det fanns inte en chans att någon bil skulle kunna slinka igenom. Jag mådde redan illa inombords. Jag hade onda aningar inför det som väntade.
Och jag fick rätt.
Taxibilens dörr öppnades och en man klev ur. Han verkade fullkomligt obrydd av det faktum att han var omgiven av en stor mängd människor, varav många i fyrtiotalskläder. Han hade ett slags gladlynt självförtroende som faktiskt var rätt kallblodigt, totalt fokuserat på hans egna behov på bekostnad av alla andras. Han var varken lång eller välbyggd, men gav intryck av att vad som än krävdes skulle han aldrig förlora en fajt. Håret, någonstans mellan brunt och grått, var väldigt kortklippt, särskilt runt öronen. Ögonen, som hade en mörkare brun färg, blickade oskuldsfullt fram ur ett blekt, aningen ohälsosamt ansikte. Det här var inte någon som tillbringade mycket tid i solen. Han var klädd i mörk kostym, vit skjorta och smal slips, kläder som kan ha varit medvetet valda för att inte säga någonting om honom.
Skorna var blankputsade. Så snart han började gå såg han sig om efter mig och jag var tvungen att fråga mig själv – hur visste han ens att jag var där?
Innan jag hann ducka ner bakom monitorn hittade han mig.
”Tony!” ropade han vänskapligt – och högt nog för att alla på inspelningsplatsen skulle höra.
Stuart vände sig till mig, rätt ilsken. ”Känner du den här mannen?” frågade han.
”Ja”, medgav jag. ”Han heter Daniel Hawthorne. Han är kriminalare.”
Kamerateamet stirrade på mig. De båda kvinnorna från ITV
muttrade klentroget till varandra. Jill gick bort till dem och försökte förklara. Alla på gatan hade frusit fast i sina positioner som om de plötsligt hade förvandlats till ett historiskt vykort över London. Till och med hästen såg irriterad ut.
De lyckades faktiskt göra en andra tagning innan tiden rann ut och till slut hade de precis tillräckligt med material för att kunna klippa ihop en sekvens. Om ni någonsin tittar på scenen kommer ni att se telefonkiosken, hästen och vagnen, de två poliserna (i fjärran) och Sam som går sin väg. Dessvärre missade kameran de flesta av statisterna, däribland kvinnan med barnvagn och mannen med cykel. Sam bär på en kasse, men den ser man inte heller.
Och när det var över hade vi slut på pengar, så när det var dags för postproduktion fanns det inget att göra åt den sabla bussen.