Är det avundsjuka?
Skriver jag den här boken för att jag är avundsjuk? Ja, kanske.
Eller är det något slags undanmanöver? Mitt eget dåliga samvete som jag vill försöka projicera på andra? Det var åtminstone så jag funderade i början av arbetet med den här boken. Och det är möjligt att det var anledningen till att jag ville granska Norge, oljeindustrin och de olika lösningarna som presenteras som den gröna omställningen.
Men den ytliga, kanske själviska grunden ledde mig in på djupt existentiella frågor. Om mig själv. Om familj, vänner och arbetskamrater. Om mänskligheten. Om känsliga samspel och vad som händer när en ung man från en klassisk norsk oljefamilj vågar ställa sig upp mot sin egen kusin – som råkar vara klimatminister i den norska regeringen. Att han kan tänka sig att riskera livet i sin kamp. De här trådarna kommer jag att ta upp senare.
Nu vill jag ta dig – du som läser det här – i hand, som det heter. Förklara för dig vad det här är för en snårig historia.
Norgeparadoxen är en trevande granskning av den norska oljeindustrin gjord av mig, en svensk journalist. Det är en granskning av hur oljan på oräkneliga sätt påverkat det norska samhället och norrmännens sätt att se på sig själva och omvärlden. Det är också en granskning av annan industri som är viktig för landet och tekniska lösningar som sägs kunna kompensera för oljeutvinningens påverkan på klimatet. Och anledningen till att jag kallar granskningen trevande är att den också är en skildring av den resa jag gör, fysiskt och mentalt, genom Norge och i min egen tillvaro.
Vi börjar med grubblerierna jag hade inledningsvis om avundsjukan på Norge.
Kommer man landvägen från Sverige österifrån och passerar gränsen så befinner man sig plötsligt i en annan värld. En nästan löjligt mäktig, trolsk värld – som en AI-tillverkad 3D-upplevelse promptad ”Låt mig kliva in i Sagan om ringen”. Hur vilda och majestätiska de svenska fjällen än är, så skriker barnen av upphetsning i bilen när vi kört förbi den blå skylten med vita bokstäver: ”Riksgräns Norge.”
– Titta! Titta där. Och titta där!
Ögonen, pekfingrarna, superlativen räcker inte till. Allt är vackrare. Naturen mer dramatisk, bergen stupar brantare, granarna tornar upp sig högre mot himlen. Vattnet i älvarna är klarare, mer turkost skimrande och havet är mäktigare – inget litet fördärvat, övergött utfiskat innanhav här inte. Nej, fjordarna och djupen är renare och djupare. Vidderna vidare. Och så människorna, både kvinnorna och männen. Starkare, spänstigare. De skidar (ofta) snabbare och sparkar bättre boll. Kindbenen är högre, tänderna vitare, leendena gladare.
Eller så har de i själva verket lika gula tänder som vi, men något är det som får mig att se norrmän i det skimret. Handlar det om en mer harmonisk uppburenhet? En lugnare, tryggare stolthet? En stolthet och nationalism som kanske delvis kommer ur att Norge inte gjorde som Sverige och sålde sin själ. Vi som låtsades vara neutrala för att slippa undan, fastän vi fortsatte att handla med Nazityskland och lät Tredje rikets soldater åka tåg kors och tvärs genom landet – just för att ta sig till och från vårt grannland. Norge anfölls, blev ockuperat, drabbades hårt av Hitlers regim, men kämpade.
Eller härrör den här auran av stolthet kanske från den storslagna naturen? Från den sociala välfärden? Från att man lyckats bygga upp en levande landsbygd och kultur? Att man står upp moraliskt när andra i världen tycks falla? När stora delar av västvärlden bojkottar FN:s biståndsorganisation för Palestinaflyktingar,
UNRWA, den enda organisationen som givit effektiva hjälpsändningar till det sönderbombade Gaza, så ger Norge tvärtom mer. Det är ett slags välgrundad stolthet som kan kännas än mer provocerande för att den tycks vara genuin, varm och generös.
Men hela tiden står den där enorma grå bjässen där. Den står mitt i finsalongen, och ingen säger något om att den har en snabel – som kan suga upp och spruta ut precis allt. Eller att den i själva verket är hela mänskligheten, utklädd till elefant. Ja, det här är ju så förvirrande att vi oftast inte pratar om den alls. Hur som helst frågar jag mig om inte den här elefanten i rummet, som finns i alla rika länder, kanske är som allra påtagligast i Norge. Den har nog som starkast konturer där. Den norska elefanten i rummet är ett fantastiskt objekt för den som vill studera den goda västvärldens hyckleri. Jag vill lära mig mer om den för att lära mig mer om oss, och om mig själv.
Efter att ha gjort en stor granskning av den svenska skogsindustrin i Dagens Nyheter, tidningen där jag arbetar som reporter, och som jag sedan fördjupade i boken Skogslandet (2022), blir jag kontaktad av journalister från det norska statliga tv-bolaget NRK. Ett team därifrån vill komma och göra ett reportage om mig och om hur jag gjort för att avslöja hur djupt skogsindustrin tagit sig in i svenska myndigheter, forskningsinstitutioner och regeringskansliet. Och in i allmänhetens sinnen. Hur industrin på olika finurliga sätt har lobbat för att kunna fortsätta att kalhugga utan att behöva ta någon större hänsyn till klimatet och miljön.
Tv-teamet tillbringar en halv dag med mig. Hemma hos mig. Inne på redaktionen. Ute i skogen. Fotografen är en kvinna i trettioårsåldern. Hon är tillbakadragen, iakttar och lyssnar medan den medelålders manliga reportern ställer initierade frågor och resonerar om metodval och källor.
Vi tar en promenad ut i Nackareservatet, som ligger strax intill huset där jag bor söder om Stockholm tillsammans med min man och våra två barn. Området är en av få kvarvarande svenska mark-
fläckar som fortfarande på sina håll liknar en naturlig skog. Där börjar vi prata, jag och fotografen.
Hon bor i Bergen, är singel och har funderat över det här med barn. Det hon säger gör mig förvånad. Hon är så vacker på ett klassiskt, elegant sätt – vad det nu har med saken att göra. Jo, det är väl att hon inte ser det minsta revolutionär ut. Hon har inget alternativt, systemkritiskt över sig. Hennes bruna böljande hår är välkammat och nyklippt och hennes kläder är rena och ser nystrukna ut. Så reflekterar min fördomsfulla hjärna. Och framför allt: hon tillhör det här rika, sunda, lyckliga folket – med sin stora statliga oljefond, ett oändligt välstånd säkrat för framtiden. Men hon säger att hon nog aldrig tänker skaffa några barn.
– Det skulle inte kännas rätt. Vi håller ju på att förstöra allting.
Vad skulle det bli för värld för dem att växa upp i?
Att ta det här stora livsvalet, att välja att vara den sista i sin egen gren av generationsträdet – av den anledningen. Mörkret i tanken kryper i mig.
Mötet med fotografen får mig att tänka mer och mer på Norge, som vi delar Europas längsta landgräns med, 162 mil. Den goda, gröna oljenationen som ligger så nära, en siamesisk tvilling som vi sitter ihop med i ryggraden – bergskedjan Skanderna. Är det därför vi inte granskar varandra mer?
När jag börjar läsa på om oljan i grannlandet är det en speciell förening som väcker min uppmärksamhet. En feministisk klubb som känns som hämtad ur en annan tid.
Petro Ladies Club
Det är en kylig morgon nere vid hamnen i Stavanger, termometern pendlar kring nollan. Där den mindre viken öppnar sig mot större vidder står en glasbyggnad med räta konturer i vinkel ut mot fjordens inlopp. In genom porten och en trappa upp öppnar sig en majestätisk entréhall i ljust träfaner. Genom högresta fönster strilar morgonljuset in över kvinnorna – det är främst kvinnor, många klädda i eleganta kostymer – som registrerat sig vid ingången och nu förminglar med kaffe.
Stavanger blickar ut mot Atlanten nära Norges rundade kust i sydväst och är den tredje största staden i landet. Redan på vikingatiden var området ett maktcentrum och en viktig handelsplats. På 1970-talet, när de uråldriga organiska kolvätena som förändrade allt upptäcktes i djupen utanför, utnämndes Stavanger officiellt till Oljehuvudstaden. Sedan dess utgör staden basen för landets framgångssaga.
Sorlet och skratten fyller nu konserthuset, ett miljardbygge som invigdes av kronprins Haakon 2012 och i hela sin rymd signalerar öppenhet för det nya. Foajén inramas av den flera meter höga cylinderformade skulpturen Skylight 2. Den tycks sväva i luften och är uppförd av den amerikanska stjärnarkitekten och konstnären Jeffrey Inaba, som även står bakom stora permanenta installationer i det legendariska konstmuseet Whitney i New York.
Idag är ingen vanlig fredag – det är den internationella kvinnodagen, den 8 mars, och det är fullsatt. Sjuhundra biljetter har sålt slut. Tillställningen har titeln ”Makt, pengar, framtid” och anord-
nas av Petro Ladies Club, ett nätverk som arbetar för att stärka kvinnor inom olje- och gasbranschen. Dess logotyp är en mjuk, rosa oljedroppe.
Enligt en rapport från The World Economic Forum är Norge världens näst mest jämställda land, tätt efter Island. Det syns i gatubilden. Norge var i början av 90-talet först i världen med att införa en månad i föräldraförsäkringen som var reserverad för vardera föräldern. Går man runt i Oslo en solig dag möter man iögonfallande många män med barnvagn eller en liten arvinge dinglande i en bärsele på magen. Men inom just olja och gas är det bara runt en femtedel som är kvinnor. Det vill Petro Ladies Club ändra på.
I styrelsen sitter kvinnor som innehar toppositioner inom några av de största bolagen i branschen. En av dem har gått från statliga tjänster i oljeförvaltningen till olika bolag och är idag skandinavisk säljchef för amerikanska Weatherford – en stor spelare inom den sektor som ger service åt oljefälten. Många av de tekniska lösningarna som bolaget säljer handlar om metoder för att få upp mer olja och gas från varje borrad brunn i ”världens mest utmanande reservoarmiljöer”. På Linkedin beskriver hon hur stolt hon är över att ha varit med om att grunda nätverket. ”Petro Ladies Club är ett sätt att göra skillnad!”
En annan styrelsemedlem har en chefsposition på den statliga oljejätten Equinors kommunikationsavdelning. Hon har tidigare jobbat i tio år för ett annat av världens största oljebolag, franska TotalEnergies. En tredje medlem är senior rådgivare i det statliga bolaget Petoro, som förvaltar alla norska olje- och gastillgångar i fyrtiotre oljefält på den norska kontinentalsockeln. Det här området – kontinentalsockeln – kommer ofta på tal i Norge och är alltså den del av havsbotten i Nordsjön som tillhör landet. Alla vinster från Petoro går rakt in i den kolossala Statens pensjonsfond utland, även kallad Oljefonden. År 2023 blev tillskottet från bolaget till den norska sparkassan 277 miljarder norska kronor.
En fjärde styrelsemedlem är chef inom Equinor och specialist på
riktningsborrning, en avancerad teknik för att borra horisontella brunnar. Hon beskrivs som den första kvinnliga riktningsborraren i Norge – kanske till och med i världen.
Dagen till ära har FN:s flyktingorganisation gått ut med en sorglig vädjan: det behövs akut stöd åt kvinnor och flickor som lever på flykt, på grund av krig och klimatkrisen. För det krävs att världen sätter in kraftiga klimatåtgärder – och att feministiska ledare ska sättas i centrum för de här insatserna.
Nu är minglet över och de hundratals kvinnorna tar plats inne i en stor rektangulär hall. Stadens symfoniorkester välkomnar med en ouvertyr. Balkongerna längs sidorna är dovt upplysta. Över scenen hänger en storbildsskärm som visar en bild av två branta trappor bredvid varandra i blått, kallt ljus. Den ena trappan har många små steg i standardhöjd. Det är lätt att kliva upp – en man i kostym är redan på toppen. Trappan bredvid däremot har steg som ser ut att vara över två meter höga, och en liten kvinnofigur har bara lyckats ta sig upp på det första.
Resten av kvinnodagen – som sponsras av flera oljebolag och av den norska olje- och gasindustrins branschorganisation Offshore Norge – bjuds publiken på de tre teman som är dagens signum. På förmiddagen makt och därefter pengar. På eftermiddagen framtiden. Diskussionerna handlar om hur lönsamt det är med jämställdhet. Paneldeltagarna är prominenta: en vice rektor vid Stavangers universitet, en jämställdhetsprofessor från Oslo, politiker från Stortinget, en tidigare jämställdhetsminister, en tidigare olje- och energiminister, journalister från Dagbladet och Dagens Næringsliv, en bank-vd, en vd för oljebolaget Aker BP, en direktör från Equinor – och så generalsekreteraren för norska Läkare utan gränser.
Att just den sistnämnda närvarar är kvinnorna i ledningen för Petro Ladies Club särskilt entusiastiska över. På Linkedin, där de inför dagen presenterat deltagarna en efter en som överraskningar i en adventskalender, lyfter de att hon tidigare korats till Årets modigaste kvinna: ”Många av oss drömmer om ett liv där vi lever
för att hjälpa människor i nöd – vår nästa aktuella gäst i MAKT
– PENGAR – FRAMTID har förverkligat just detta.” De accentuerar sina ord med stjärn-emojis och en emoji föreställande en kvinnlig läkare. I kommentarsfältet under har någon skrivit: ”Ni verkar vara i rätt bransch om ni drömmer om ett liv där ni lever av att hjälpa människor i nöd, eller hur? Det finns ingen annan bransch som skapar så mycket lidande i världen som fossilindustrin. Särskilt för kvinnor och barn som befinner sig i frontlinjen av klimatkrisen. Så först ska ni arbeta med att skapa nöden, och sedan ska ni arbeta med att hjälpa människor i nöd?” Kommentaren har lämnats obesvarad. Istället skriver Läkare utan gränsers norska generalsekreterare ”Tack för att jag får komma!”, och en chef från Equinors kommunikationsavdelning svarar: ”Tack för att du kommer till oss” och avslutar med ett rött hjärta.
Dagens crescendo kommer då finalisterna i den årliga tävlingen Petro Lady of the Year får komma upp på scenen. Det är kommunens ordförande som korar vinnaren, en chef som varit en av pionjärerna på olika positioner inom bolaget Odfjell Technology, bland annat som första kvinnliga chef för en av dess oljeplattformar i Nordsjön. Kommunens ordförande läser upp motiveringen: ”Hon är en kvinna som inspirerar, motiverar och engagerar kvinnor och män över hela världen. Hon är en kvinna som inte bara har ambitioner, utan också förmågan att genomföra dem – och hennes beslut och rekommendationer påverkar tusentals människors liv och arbete.”
Själv säger vinnaren att hon är ödmjuk och stolt, och att hon tänker på de människor som gjort skillnad för henne och andra kvinnor inom olje- och gasindustrin. Hennes arbetsgivare lägger snabbt ut ett inlägg i sociala medier: ”Vi är så glada över att meddela att vår egen vice vd för Well Services har utsetts till årets Petro Lady!”
Pristagaren får ta emot publikens jubel, blommor, diplom och en punkig tavla. Den visar silhuetten av artisten Madonna som har en cigarett i mungipan, intill ett citat från den norskättade författaren Roald Dahl: ”She believed she could, so she did.”
Det här evenemanget, som fortsatte med efterfest på fyrstjärniga Hotel Victoria på kvällen med drinkar och tips om hur man investerar i aktier, var jag aldrig med på. Allt det här går att läsa sig till genom tidningsartiklar, i Petro Ladies Clubs uppdateringar på sociala medier, i offentlig information om staden och i meteorologiska data som avslöjar hur vädret var just den dagen.
Men jag har nu följt den här speciella klubben på distans under en tid – sett när de önskar god jul och med finstämd musik hyllar alla skiftarbetande ute på plattformar som är borta från sina nära och kära för att bidra till samhället och världen. Sett hur de lyfter FN:s kvinnoorganisation UN Women och sprider dess budskap: feminism = rättvisa. Och i tanken har jag varit med när kvinnorna i klubben leende skålat i bubbel på takterrasser.
När jag på avstånd tar del av deras hittills mäktigaste firande av internationella kvinnodagen blir jag fast besluten. Jag måste ta mig till Stavanger. Jag måste besöka staden där gräddan av oljeindustrin befinner sig och få mingla med Petro Ladies Club.
