Page 1

Å SA FOSTER

M AN M Å STE INTE ALLTID TAL A OM DET


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Åsa Foster 2014 Omslag Sara R. Acedo Tryckt hos CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2014 isbn 978-91-37-14020-9


INNEHÅLL Dimma 7 Innanför stängslet 17 Tjugofem procent 35 Giftormen 59 Semester vid kusten 75 Man måste inte alltid tala om det 101 Det afrikanska namnet 113 Berättelser i skuggan 155 Jag bara dör 173 Vi kan säga att det är ditt 189 Älskarinna 207 Efter allt som vi har gjort för dig 217


GIFTORMEN


Det var en grön mamba som dödade Thuli. Hon hade precis lärt sig gå och när man är så liten vet man inte att man ska akta sig för ormar. Gröna mambor är så vackra och glänsande att man nog gärna vill känna på dem, om man inte vet bättre. ”Det är inte de fulaste djuren som är farligast”, sa alltid mormor. ”Det är just det som är det lömska.” Min mormor var klokast i hela byn och alla visste att om det var något, då gick man till henne. Det var väl därför det var hon som satt hos Thulis mamma den där natten, medan jag fick sova hemma hos Dumisa. Dumisas mamma och pappa och lillebror sov som stockar. Deras tjocka filtar rörde sig långsamt upp och ner när de andades. Jag tänkte att det kanske bara var jag som hörde Thulis mammas klagande gråt, men sedan såg jag i ljuset från fullmånen att Dumisa också höll för öronen. Thulis pappa kom hem ett par dagar senare. Han jobbade som lastbilschaufför och reste över hela landet, till och med till andra länder. I Namibia, berättade han en gång, finns det små människor som lever som djur ute i öknen och när han härmade hur de pratade, då skrattade vi så att vi kiknade. Det verkade vara ett bra jobb det där 61


med att vara lastbilschaufför. Han hade alltid spännande historier att berätta och nästan alltid pengar på fickan. När han var hemma brukade Mphilo och Dumisa och jag hålla oss nära hans hus, för rätt vad det var hade han något uppdrag åt oss. Om vi gjorde det han bad oss om letade han med handen i byxfickan och släppte sedan ner några blänkande mynt i våra kupade händer. Hade vi tur räckte det till en läsk och förväntningarna steg hela den långa vägen upp till affären vid asfaltsvägen. Mannen i kassan brukade vara hygglig och ge oss varsitt sugrör. Sedan satt vi där och njöt av den söta smaken. Men när Thulis pappa kom hem den här gången var det inte tal om några roliga historier, för Thuli skulle begravas. Ett stort tält hade spänts upp i utkanten av vår by och det kom människor från hela trakten. Mphilo och Dumisa och jag sprang mellan raderna av uppställda vita plaststolar, tills Mphilos farmor höjde käppen och sa att hon skulle ge oss ett kok stryk om vi inte försvann där­ ifrån. Då sprang vi runt utsidan av tältet istället. Mamma kom också hem, fastän det inte var söndag, och om det inte hade varit för att alla var så sorgsna skulle det nästan ha varit festligt. Zinhles pappa kom förstås inte. Han jobbade i gruvorna i Johannesburg och då kan man bara resa hem några gånger om året. Men Zinhles mamma hjälpte till med det praktiska på begravningen, medan Zinhle höll sig bakom henne och gjorde det hon blev tillsagd. Zinhle var en välsignad flicka, sa alltid mormor. Hon var skolans bästa elev, det visste vi, fastän hon gick några klasser över oss. På så vis var det tur att hennes pappa jobbade i gruvorna, för företaget hade ett stipendium som man kunde söka och det hade hennes pappa gjort åt 62


Zinhle. Vi var säkra på att hon skulle få det, och när hon fick det, då skulle hon få gå på internatskola långt här­ ifrån. Det var det nog många som tänkte på när hon gick i dammet inne i tältet, med sin vita blus och sitt allvarliga ansikte, att snart skulle hon inte gå här längre, snart skulle hon vara någon helt annanstans. Och mormor log sådär som hon gjorde ibland och sa att Zinhles mamma nog inte hade något emot att folk tänkte så. Det tog några dagar innan allt blev som vanligt i byn igen. Mamma åkte förstås tillbaka till jobbet och när de skulle hämta tältet hade det regnat så mycket att last­ bilen fastnade i en av uppförsbackarna. Mphilo sa att det var typiskt att de fick loss den innan vi hunnit hem från skolan, för annars skulle vi nog ha kunnat tjäna en slant på att hjälpa till att knuffa. De vuxna pratade om att man borde fånga den där ormen, innan den gav sig på någon mer. Mormor fick syn på oss där vi stod och lyssnade, hytte med fingret och sa att barn inte fick göra vuxengöra. Man kunde aldrig gömma sig för mormor. På söndagskvällen kunde jag inte somna. Jag tänkte på ormen och på vart den kunde ha tagit vägen. Kunde den ha krupit ner i min säng? Snabbt kände jag med händerna runt omkring mig. Ingen orm såklart. Jag rullade in mig i filten så att inget skulle kunna ta sig in. Det var ganska skönt att ligga sådär hårt invirad. Sedan hörde jag hur mormor och mamma pratade. ”Stackars Nobuntu. Att förlora ett barn …” Det var mormors trygga röst och jag kände hur jag slappnade av i kroppen. ”Ja, och inte bara barnet! Har du sett så Sandile ser 63


ut! Han kör nog inte bara lastbil när han är borta, om man säger så.” Mammas röst var hetsigare. ”Män är alltid män. Det kan man inte ändra på.” Jag tänkte att mormor alltid visste vad man skulle svara. ”Man kan skydda sig i alla fall!” fortsatte mamma. ”Har du hört vad de vita kallar det? En långsam punktering. Livet rinner sakta ur en. Det dröjer nog inte länge.” ”Har du blivit läkare nu också? Om han har sjukdomen eller inte vet du lika lite som jag.” ”Äh. Det ser man väl? Har du inte märkt hur mager han har blivit? Och finnarna i ansiktet? Hostan? Äh.” ”Hosta kan vem som helst göra.” Sedan pratade de inte mer på en lång stund och när de började igen var det om vardagliga saker som att hönsen gömde sina ägg och att en av grytorna bränt sönder. Jag undrade om mamma hade rätt, att Thulis pappa var sjuk. Långsamt punkterad. Jag hade inte märkt något, men å andra sidan hade vi hållit oss borta från honom. Man ska respektera den som sörjer. Nästa dag på väg till skolan frågade jag Mphilo och Dumisa om de trodde att Thulis pappa var sjuk. ”Det är kanske den där sjukdomen man får i kuken”, sa Mphilo och vi skrattade tills vi fick ont i magen. På eftermiddagen bad Thulis pappa oss att gå ett ärende och när han rotade i fickorna efter mynt tittade vi på honom i smyg. Han verkade frisk såvitt jag kunde se i alla fall, kanske lite ledsen i blicken bara, men det kunde man ju förstå. Nästa morgon skulle han köra till Kapstaden och jag 64


stannade till när jag fick syn på honom och sa hejdå. Då berättade han om gangstrarna där, att de hade tänder som var gjorda av guld. Han lyfte upp överläppen och drog med pekfingret över sina vita. Jag skrattade och han vinkade och gick. Det var snart jullov. När jag kom hem på eftermiddagarna försökte jag läsa mina läxor så gott jag kunde och ändå gick det inte särskilt bra på proven. Varje morgon på väg till skolan pratade Mphilo om hur skönt det skulle vara när lovet äntligen kom och vi slapp gå hela vägen till skolan. Dumisa och jag höll med, men när vi satt i våra bänkar och det borde varit skönt att få sitta still, då var det som om benen ändå bara ville ut och springa. ”Du bor väl i samma by som Zinhle?” sa magister Zulu en dag just när det hade ringt ut. ”Du borde be henne om hjälp med läxorna. Fast det är klart, hon åker säkert snart.” Magister Zulu hade läst fler böcker än någon annan jag träffat, med det verkade ändå som om det var en del saker han inte visste. Som att Zinhle inte var någon man bad om hjälp bara sådär. Hon brukade gå med Mphilo och Dumisa och mig hem från skolan, men hon gick alltid lite efter, liksom för sig själv, sådär så att man inte ens riktigt tänkte på att hon var där. När jag berättade för mormor vad magister Zulu sagt rynkade hon på näsan. ”Inte ska vi störa Zinhle nu när hon snart ska börja på den fina internatskolan. Hon behöver tid för att förbereda sig. Förresten måste inte varenda människa ha höga poäng på proven. Det är inte för alla.” Jag sa att det var precis vad jag också tyckte, fast det var något som knöt sig i magen. Sedan tänkte jag på att 65


om man skulle bli lastbilschaufför var det nog ingen som undrade hur bra man var på matematik och blev genast gladare. Några dagar senare kom Zinhles mamma hem till oss med Zinhle efter sig. Det märktes redan när vi såg dem på vägen att de hade ett särskilt ärende och mormor skyndade sig att duka fram te. Efter de vanliga artighets­fraserna sa Zinhles mamma: ”Vi har fått besked om att Zinhle har fått stipendiet. I januari åker hon till internatskolan.” Mormor la händerna på Zinhles kinder. ”Välsignade flicka! Det är då för väl att någon ger oss goda nyheter i den här byn!” Zinhle sänkte blicken och mormor tog tag i Zinhles mammas båda händer. ”Så fantastiskt! Den där flickan, hon kommer gå långt.” Zinhles mamma log till svar, bredare än jag någonsin sett henne le förut. ”Gruvchefen hade till och med sagt att om hennes goda resultat fortsätter kommer de betala för att hon ska kunna gå på universitetet också.” Mormor slog ihop händerna och ropade bort till Thulis mamma som hängde tvätt: ”Har du hört! Gruvchefen vill skicka flickebarnet till universitetet!” Thulis mamma ställde ifrån sig korgen och kom bort till oss. Hon hade varit mest för sig själv sedan Thuli dog, men nu gratulerade hon Zinhle och hennes mamma. ”Det var goda nyheter!” Sedan satt de länge och pratade. Både mormor och Thulis mamma verkade glada, och jag tänkte på hur skönt 66


det var, att allt verkade bli som vanligt igen. På kvällen när jag skulle somna hörde jag hur mormor nynnade. Det var en glad sång och mina fötter vickade i takt under filten. Tänk om jag också skulle komma med goda nyheter till byn. Men det där med skolan, det var inget för mig, det hade ju till och med mormor sagt. Jag rörde med händerna över lakanet. Ingen orm. Jag undrade om den fortfarande slingrade omkring i byn. Kanske låg den gömd någonstans och bara väntade. Jag såg Dumisas lillebror framför mig, hans knubbiga armar och ben och hur han böjde sig ner över ormen och skrattade innan den snärtade runt åt hans håll. Något sved i magen och jag la knytnäven mot den och tryckte till. Tänk om jag skulle hitta och döda ormen? Då skulle Thulis pappa bli glad. Och Thulis mamma. Mormor skulle nog bli lite arg först, för hon tyckte att det var vuxengöra, men när den döda ormen låg framför henne? Då skulle hon nog stryka handen över min kind och säga att jag också var en välsignelse. Nästa dag berättade jag om min idé för Mphilo och Dumisa. ”Hur ska vi hitta ormen då?” sa Mphilo och la armarna i kors. ”Det gäller bara att hålla ögonen öppna!” Jag tyckte att det lät som något mormor skulle ha kunnat säga och sträckte på mig. Mphilo glodde på mig sådär som han gjorde ibland. Jag höjde hakan lite. Sedan la jag också armarna i kors. Dumisa tittade mest på Mphilo, men i ögonvrån på mig med. ”Det har jag tänkt att vi skulle göra hela tiden”, sa M­philo till slut. ”Men jag var inte säker på om ni skulle våga.” 67


”Jag vågar”, sa Dumisa och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, för på något sätt blev det ofta så här när man skulle göra saker med Mphilo, att det inte blev riktigt som man hade tänkt, och man visste inte vad man skulle säga om det, så jag nickade bara. ”Då så”, sa Mphilo. Den eftermiddagen letade vi efter ormen, vi tittade i träden och i buskarna utan att hitta den. Fast det gjorde inte så mycket, för vi hade kapplöpning istället och så knäckte vi några pinnar så att de såg ut precis som gevär. Thulis pappa hade kommit hem igen och på kvällen sprang vi några ärenden åt honom. När han släppte ner mynten i våra händer tittade vi på varandra och fnissade. Snart skulle han tacka oss för något annat också. Han hostade när vi sprang därifrån, men hosta kan ju vem som helst göra. Det var lördag nästa dag och vi gav oss iväg tidigt för att leta efter ormen. När mormor ropade och undrade vart vi skulle, låtsades jag att jag inte hörde och vinkade bara. Vi hade med oss en spade och en hacka och Dumisa bar på en tjock träpåk. ”Man ska hugga huvudet av den i ett enda svep!” sa Mphilo och stötte med kraft hackan i marken. Dumisa pillade loss en sten ur jorden med tårna. ”Vänta du tills du har hittat ormen”, sa han. Mphilo stod tyst men sedan skrattade vi. Det var en varm och solig dag. Vi gick först en runda genom byn, vi stötte med våra verktyg bland Mphilos farmors pumpaplantor och vi skakade grenarna i avokado­ trädet. Sedan fortsatte vi in under taggtråden till hagen där korna betade, genom dungen och så bort mot de stora 68


odlade fälten. Efter några timmar var vi nere vid bäcken och där la vi oss en stund i skuggan. Dumisa hade rest sig upp och började kasta stenar ner i bäcken. Jag ställde mig bredvid honom och såg hur de sjönk mot bottnen. Jag kastade ett par jag med. ”Jag trodde att vi skulle döda den där ormen.” Mphilo låg fortfarande på marken, men han stödde huvudet på armbågen och såg på oss. ”Eller ska ni stå där hela dagen?” Dumisa och jag ryckte på axlarna, men när Mphilo reste sig och gick följde vi efter. Om vi följde bäcken en bit och sedan svängde upp genom majsfältet tills vi kom till träddungen skulle vi kunna gena hem till byn. Det var halkigt nere vid vattnet, men vi var bra på att balansera, och snart var vi framme vid de höga plantorna. Majskolvarna var fortfarande små och gröna. Jag strök händerna mot plantorna där vi gick mellan dem och den skuggade jorden kändes sval mot mina bara fötter. Plötsligt såg vi en rörelse i majsen snett framför oss. Vi tvärstannade och såg på varandra. ”Kom, vi kollar!” viskade Mphilo och man såg nästan hela vitan på ögonen. Ingen orm kunde få plantorna att röra sig så mycket. Det måste vara ett större djur. Hjärtat slog hårdare och munnen blev torr. Jag ville fråga de andra vad de trodde att det var: en impala, ett vårtsvin eller något farligare, men jag vågade inte säga något. Mphilo höjde hackan över huvudet och jag lyfte spaden. Dumisa gjorde likadant med sin träpåk. Vi smög oss fram och jag andades knappt. Mphilos hela kropp var spänd. Med ena handen släppte han greppet om hackan. 69


I en enda armrörelse slog han undan majsplantorna framför oss. Vi hade höjt våra vapen och skrek åt det livsfarliga vilddjuret. Sedan blev vi tysta. Där på marken låg Thulis pappa. Hans byxor var nerdragna och vi stirrade på hans skinkor. Han vred på huvudet och såg upp mot oss. Under honom låg Zinhle. Hennes kjol låg korvad runt midjan och hennes vita blus var i oordning. Vi bara stod. ”Förlåt.” Det var Dumisa som först sa något, det var aldrig Dumisa som sa något först, men nu gjorde han ändå det. Vi backade och sprang. Det var som om mina ben och armar inte längre hängde ihop med kroppen, men jag rörde mig framåt, bort, med ryggen mot Thulis pappa och Zinhle och inget kunde få mig att vända mig om. Jag sprang och jag följde Dumisa och Mphilo och spaden var så tung men jag sprang. Kanske snubblade jag till, för plötsligt tappade jag spaden och jag ville egentligen bara lämna den, men jag kunde inte heller låta den ligga. Det nästan svartnade för ögonen när jag fick vända om och plocka upp den. Mphilo vinkade med hela armen: Skynda dig! Mina ben trummade under kroppen och spaden slog mot dem. Först när vi kom fram till dungen stannade vi. Vi stod med händerna på knäna och flåsade. Träden skuggade oss och vi sa ingenting, bara andades. Till slut blev det nästan för tyst. ”Vad gör vi nu? Ska vi gå hem?” Jag hoppades att någon av de andra skulle veta vad vi borde göra. Mphilo såg först på mig och sedan på Dumisa. 70


”Vi väntar här en stund.” Vi satte oss ner. Vi sa inget. Det var som om vi inte ens ville titta på varandra. Till slut reste vi oss. ”Men inte ett ord om det här till någon!” Vi höll med Mphilo. Vad skulle man egentligen säga? Långsamt gick vi genom gräset. Mphilo slog undan stråna framför oss med hackan. Solen gassade. Plötsligt hörde vi en röst bakom oss: ”Grabbar!” Thulis pappa kom springande. Han trängde sig in mellan oss och hängde sig mot mina och Dumisas axlar. Han drog korta, snabba andetag. ”Väntar ni inte på en gammal man?” Vi log så gott vi kunde. ”Vad gjorde ni ända där borta? Ska ni inte hålla er i närheten av byn?” ”Vi skulle fånga den gröna mamban”, sa Mphilo. ”Det var hans idé.” Mphilo pekade på mig och jag blängde på honom. Thulis pappa sa först inget men sedan fortsatte han: ”Jag har i alla fall ett uppdrag åt er när ni kommer hem. Vi jobbar så bra tillsammans. Vi här i byn får ju hålla ihop!” Jag gick med blicken ner i marken. Spaden på axeln var så tung och det var som om hela kroppen värkte. Thulis pappa hade släppt taget om mig, men det märktes knappt någon skillnad. Gräset stack mot fotsulorna och jag ville bara hem, få slänga mig på min säng inne i mörkret i huset. Plötsligt slet Thulis pappa spaden ur mina händer. Min blick flög upp. Med all kraft stötte han bladet i marken, 71


bara någon halvmeter framför mig. Där, dold i gräset, strax bredvid ett träd, låg den gröna mamban. Spaden hade huggit av huvudet från kroppen och vi stod stilla, alldeles stilla såg vi hur livet rann ur den. ”Jävlar”, sa Mphilo. Thulis pappa skällde inte på honom trots att han svor. Sedan var vi tysta. Till slut tog Thulis pappa tag i min arm. ”Ta upp kroppen”, sa han. ”Du får ta med ormen hem.” Jag tittade på ormen och sedan snabbt på Thulis pappa. Han såg allvarlig ut. Jag svalde. Det brände i halsen. Jag böjde mig ner och handen darrade när jag rörde den skimrande kroppen. Den gröna färgen lyste mellan mina fingrar och fastän jag skakade kunde jag inte ta blicken från den. Huvudet låg kvar på marken. Mphilo tog sin hacka och slog till huvudet så att det flög bort i det höga gräset och försvann. Vi gick hem till byn. Jag med ormkroppen, Thulis pappa med spaden och Mphilo och Dumisa med hackan och påken. När vi kom in i byn ropade Thulis pappa: ”Kom och se, kom och se! Pojkarna har dödat ormen! De har dödat ormen!” Alla kom gående och ville se och jag lät första bästa ta ormkroppen. Jag ville inte röra vid den mer, det var som om mina fingrar sved efter att ha burit den. Kunde giftet gå igenom skinnet? Dumisas morbror klappade oss i ryggen och Thulis mamma skakade våra händer. Hon hade tårar i ögonen. Mormor sa bara: ”Det var tur att det var ormen som dog och inte ni.” När tumultet lagt sig kallade Thulis pappa oss till sig och vi gick in i hans hus. 72


”Ni ska förstås ha något för besväret”, sa han och fastän jag inte ville så kupade jag händerna framför mig. Men den här gången släppte han inga blanka mynt till oss. Med hård hand tryckte han en prasslig sedel i mina handflator och när jag tittade på Mphilo och Dumisa såg jag att de också hade fått. ”Så”, sa Thulis pappa. ”Nu pratar vi inte mer om det här. Jag ska se till att alla får veta vilka modiga killar ni är. Ormdräpare! Seså, stick nu.” Resten av dagen gick som i dimma. Jag hade lagt sedeln i fickan och lät den ligga där. Jag kunde inte visa den för mormor, det visste jag. Ormdräpare? Nej, jag var något annat. På kvällen kom Zinhles mamma och Zinhle förbi. ”Har du sett”, sa Zinhles mamma till mormor, ”Thulis pappa kom med en gåva till Zinhle.” Hon la sin hand mot Zinhles hals och mellan hennes fingrar dinglade ett silverhjärta. ”Som gratulation till stipendiet. Och lite kontanter fick hon också, fickpengar att ha på internatskolan.” Mormor beundrade halsbandet och sa att Thulis pappa, han var allt en bra karl. Zinhle tittade bara ner i marken utan att säga något. Hennes blus var i ordning igen. Jag såg på henne i ögonvrån men hon tittade inte tillbaka. Den kvällen låg jag i sängen och kunde inte somna. Jag kände med händerna längs lakanet, men ormen var ju död. Byxorna hade jag fortfarande på mig och sedeln låg i fickan. Det kändes som om den brände mot mitt ben och jag undrade om det var så det kändes när ormens gift spred sig genom kroppen, spred sig tills livet långsamt rann ur en.

73

9789137140209  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you