Page 1

Jesmyn

Wa r d

Jesmyn

Wa r d

rädda rävarje dda varje spi llRa spi llRa Översättning Moa-Lisa Björk


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © 2011 Jesmyn Ward Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Omslag Patti Ratchford Svensk typografering Anna Käll Tryckt hos ScandBook AB i Falun 2013 ISBN 978-91-37-13835-0


Till min bror, Joshua Adam Dedeaux Dit du g책r, g책r ocks책 jag


Vet att jag är Gud, jag och ingen annan. Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. femte mosebok 32:39

För jag, som liten är, vet så mycket, och min kropp är ett evigt öga genom vilket jag till min stora olycka ser allt. gloria fuertes, ”ahora”

We on our backs staring at the stars above, Talking about what we going to be when we grow up, I said what you wanna be? She said, ”Alive.” outkast, ”da art of storytellin’ (part 1)”, Aquemini


den första dagen: en födelse i skenet från en naken glödlampa

China går till anfall mot sig själv. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att hon försökte äta upp sina tassar. Jag skulle tro att hon var galen. Vilket hon på sätt och vis är. Låter ingen röra vid henne förutom Skeet. När hon ännu bara var en pitbullvalp med för stort huvud stal hon alla skor i huset, alla våra svarta gympaskor som Mama köpte eftersom smutsen inte syns på dem och de håller tills de blivit helt mjuka. Bara Mamas bortglömda sandaletter, som hade smala klackar och var rosafärgade av all röd lera som trängt in i dem, skilde sig från mängden. China gömde dem alla under möbler, bakom toaletten, lade dem i högar och sov på dem. När hon var gammal nog att springa och snubbla nedför trappan tog hon med sig skorna ut och lade dem i de grunda håligheterna under huset. Hon blev stel som en pinne när vi försökte ta dem ifrån henne. Nu ger China liksom hon en gång tog, skänker så som hon en gång stal. Hon föder valpar. Det China gör liknar inte alls det Mama gjorde när hon fick min yngste bror, Junior. Mama födde honom i huset där hon fått oss alla, här i gläntan i skogen som hennes far röjde för att sedan bygga det vi nu kallar Gruvan. Jag, den enda flickan och yngst med mina åtta år, var inte till någon hjälp, men pappa sa att hon sagt att hon ändå inte ville ha någon hjälp. Pappa sa att Randall och Skeetah och jag kom snabbt, att Mama fick oss alla i sängen, under sin egen nakna brinnande glödlampa, så när det var dags för Junior trodde hon att hon kunde göra likadant. Så blev det 9


inte. Mama satt på huk, och hon skrek mot slutet. Junior kom ut lila och blå som en hortensia: Mamas sista blomma. När pappa höll upp honom ovanför henne rörde hon vid Junior på precis det viset: lätt med fingerspetsarna, som om hon var rädd att slå av hans pollen, att förstöra blomningen. Hon sa att hon inte ville åka till sjukhuset. Pappa släpade henne från sängen till pick­ upen. Hon lämnade ett spår av blod efter sig, och vi såg henne aldrig mer. Det China nu gör är att hon kämpar, som hon är född att göra. Kämpar med våra skor, kämpar mot andra hundar, kämpar med dessa valpar som sträcker sig ut mot världen, blinda och våta. China flämtar och pojkarna blänker, och jag kan se pappa genom fönstret till skjulet; hans ansikte lyser som när solen reflekteras i en fisk under vattenytan. Det är tyst. Kvavt. Känns som om det borde regna, men det gör det inte. Inga stjärnor syns, och de nakna glödlamporna i Gruvan brinner. ”Stå inte där i dörren. Du gör henne nervös.” Skeetah är en kopia av pappa: mörk, kort och smal. Hans kropp består av knutor av seniga muskler. Han är andra barnet, sexton, men för China kommer han först. Hon har bara ögon för honom. ”Hon kollar inte på oss”, säger Randall. Han är äldst, sjutton. Längre än pappa men lika mörk. Han har smala axlar och ögon som ser ut som om de skulle trilla ur skallen på honom. I skolan tycker de att han är en tönt, men när han är på basketplanen rör han sig som en kanin, långbent, snabbt och graciöst. När pappa jagar hejar jag alltid på kaninen. ”Hon behöver få vara i fred.” Skeetahs hand glider över hennes päls, och han böjer sig fram för att lyssna på hennes mage. ”Hon måste slappna av.” ”Hon ser knappast avslappnad ut nu.” Randall står vid sidan av dörröppningen och håller i lakanet som Skeetah har spikat upp som dörr. Den senaste veckan har Skeetah sovit i skjulet i 10


väntan på födseln. Varje kväll har jag väntat tills han släckt ljuset, tills jag vet att han sover, och sedan har jag gått ut till skjulet genom bakdörren och stått där jag nu står för att titta till honom. Varje gång har han sovit med bröstet mot hennes rygg. Han har legat lika nära China som en nagel mot ett finger. ”Jag vill se.” Junior kramar Randalls ben, böjer sig fram för att titta men vågar bara sticka in näsan. I vanliga fall ignorerar China oss andra, och Junior ignorerar vanligtvis henne. Men han är sju, och han är nyfiken. När pojken från Germaine för ett par månader sedan tog hit sin pitbullhanne för att para den med China satt Junior på huk på en oljetunna vid den provisoriska hundgården, ett gammalt bortkopplat lastbilsflak nedgrävt i marken med hönsnät spänt över, och såg på. När hundarna satte i gång lade han armarna över ansiktet men vägrade ändå att röra sig ur fläcken när jag ropade till honom att gå in i huset. Han sög på armen och lekte med örats mjuka snibb, som han gör när han ser på teve eller innan han ska somna. En gång frågade jag honom varför han gjorde det, men han sa bara att det låter som vatten. Skeetah ignorerar Junior eftersom han fokuserar på China så som en man fokuserar på en kvinna när han känner att hon är hans, vilket China är. Randall säger ingenting men sätter armen för dörröppningen för att hindra Junior från att ta sig in. ”Nej, Junior.” Jag lyfter upp benet för att fullborda grinden som spärrar vägen mellan Junior och China och det gula slem som rinner ut och bildar en pöl på golvet under hennes bakända. ”Låt honom titta”, säger pappa. ”Han är gammal nog att få veta sånt här.” Hans röst ljuder i mörkret, rör sig i en bana runt skjulet. Han har en hammare i ena handen, ett antal spikar i den andra. China avskyr honom. Jag tar ner benet, men Randall rör sig inte och det gör inte heller Junior. Pappa cirklar som en komet, bort från oss och ut i mörkret. Utifrån hörs ljudet av en hammare som möter metall. 11


”Han gör att hon spänner sig”, säger Skeetah. ”Du kanske behöver hjälpa henne att krysta”, säger jag. Ibland tror jag att det var det som dödade mamma. Jag kan se henne framför mig, hakan mot bröstet, hur hon anstränger sig för att krysta ut Junior, och Junior hakar sig fast inuti henne, griper tag i allt han kommer åt för att försöka hålla sig kvar i henne, men i stället drog han med sig det ut när han föddes. ”Hon behöver inte nån hjälp att krysta.” Och det gör China inte. Hennes sidor krusar sig. Hon morrar, munnen som ett svart streck. Ögonen är röda; slemmet rinner rosa. Hela China spänns, och det finns en miljon kulor under hennes hud, och sedan tycks hon vända ut och in på sig själv. När hon öppnas ser jag en lilaaktig röd lök. China blommar. Om någon av pappas fyllekompisar frågat vad han skulle göra i kväll skulle han ha svarat att han förbereder sig inför orkanen. Det är sommar, och när det är sommar är det alltid någon orkan som är på väg hit eller härifrån. En efter en tränger de sig igenom den lugna golfen till den fyrtiotvå kilometer långa konstgjorda Mississippistranden, där de slår mot de gamla sommarresidensen med sina slavbostäder som gjorts om till gäststugor, och sedan fortsätter över våtmarkerna, mellan tallarna, för att tappa kraft, släppa sitt regn och dö ut i norr. De flesta av dem träffar oss inte ens rakt framifrån nu för tiden; de flesta svänger åt höger mot Florida eller tar åt vänster mot Texas, sveper förbi och snuddar vid oss som en skjortärm. Det har inte kommit någon rakt emot oss på flera år, tillräckligt lång tid för att hinna glömma hur många flaskor med dricksvatten vi behöver fylla, hur många konservburkar med sardiner och kött vi borde samla på oss, hur många tunnor vatten vi behöver. Men tidigare i dag hörde jag dem tala om det på radion som pappa alltid har på i sin parkerade pickup. Meteorologerna sa att det tionde tropiska lågtrycket 12


precis upplösts över golfen men att ett nytt verkade vara på väg att bildas i närheten av Puerto Rico. Så i morse väckte pappa mig genom att banka i väggen utanför mitt och Juniors rum. ”Vakna! Vi har saker som måste göras.” Junior vände på sig i sängen och kröp ihop mot väggen. Jag satte mig upp tillräckligt länge för att pappa skulle tro att jag tänkte stiga upp, och sedan lade jag mig ner igen och slumrade till. När jag vaknade två timmar senare stod pappas radio på i pickupen. Juniors säng var tom, filten låg på golvet. ”Hämta resten av vattenflaskorna, Junior.” ”Det finns inga under huset, pappa.” Utanför fönstret slog pappa mot huskroppen med ölburken. Junior drog i shortsen. Pappa pekade igen, och Junior satte sig på huk och hasade in under huset. Undersidan av huset skrämde inte honom som den alltid hade skrämt mig när jag var liten. Junior kunde vara försvunnen en hel eftermiddag mellan lecablocken som höll upp huset, och inte komma fram förrän Skeetah hotade med att skicka in China efter honom. En gång frågade jag Junior vad han gjorde där under, men han sa bara att han lekte. Jag föreställde mig att han grävde sovgropar precis som en hund, och att han låg på rygg i den röda jorden och lyssnade på våra fötter som hasade och släpade längs golvbrädorna. Junior har starka armar, och flaskor och burkar rullade fram under huset som biljardbollar. De stannade när de träffade det rostiga badkaret som pappa räddat på soptippen där han skrotar metall. Han hade tagit det med hem till Juniors födelsedag förra året och sagt åt honom att ha det som swimmingpool. ”Skjut”, sa Randall. Han satt på en stol under sin hemmagjorda basketkorg, en ring som han stulit från parken i Bois Sauvage och skruvat fast i stammen på en död tall. ”Vi har inte träffats av nån på åratal. Dom kommer inte hitåt 13


längre. När jag var liten kom dom hit hela tiden.” Det var Manny. Jag stod vid sovrumsfönstrets karm, för jag ville inte att han skulle se mig. Manny kastade en basketboll från den ena handen till den andra. Att se honom fick bröstkorgens kokong att brista, och hjärtat vecklade ut vingarna för att flyga i väg. ”Du snackar som du var minst hundra – du är bara två år äldre än mej. Som om jag inte skulle komma ihåg hur det var förut”, sa Randall när han fångade returen och passade tillbaka till Manny. ”Om nån av dom kommer hit i sommar blåser den väl på sin höjd ner ett par grenar. På nyheterna vet dom inte vad dom snackar om.” Manny har svart lockigt hår, svarta ögon och vita tänder, och huden har samma färg som märgen i en tallstam som precis sågats ner. ”Varenda gång nån åker fast i Bois fattar de alltihop helt fel.” ”De är journalister. En meteorolog är vetenskapsman”, sa Randall. ”Han är inte ett skit.” Från platsen där jag stod såg det ut som om Manny rodnade, men jag visste att han var märkt av koppor, att de gjort honom röd i ansiktet, utom där ärret var. ”Jo, nog är det en som kommer, alltid.” Pappa drog handen längs sidan på pickupen. Manny himlade med ögonen och knyckte med tummen åt pappa. Han sköt. Randall fångade bollen och höll i den. ”Det är inte ens nåt tropiskt lågtryck än”, sa Randall till pappa, ”men du låter Junior rulla fram vattenflaskor.” Randall hade rätt. I vanliga fall fyllde pappa några få flaskor med vatten. Konserver var det enda han visste hur man lagade till, så vi hade aldrig brist på burkkorv och konserverat kött. Vi åt snabbnudlar varenda dag: som soppa, med korvar i, silade spadet så att det blev en kryddstark pasta, eller så åt vi dem torra, de smakade ungefär som kex. Senast ett riktigt ordentligt oväder kom rakt emot oss levde mamma; efter stormen grillade hon 14


allt kött som fanns kvar i den tysta frysen så att det inte skulle bli dåligt, och Skeetah åt så många starka småkorvar att han blev sjuk. Randall och jag slogs om den sista fläskkotletten, och Mama skilde oss åt medan pappa skrattade och sa: Henne sätter man sej inte på. Jag sa ju att hon skulle bli en liten stridig tanig en – byggd precis som dej. ”I år är det annorlunda”, sa pappa när han satte sig bak på pickupen. Ett ögonblick såg han inte full ut längre. ”Nyheterna har rätt: varje vecka kommer nya oväder. Det har aldrig varit så här illa.” Manny sköt igen, och Randall jagade efter bollen. ”Det värker i benen på mej”, sa pappa. ”Jag kan känna när dom är på väg.” Jag satte upp håret i en hästsvans. Det var min enda bra grej, min udda grej, som en helvit dobermann: korkskruvslockar, svarta, slokande när de var våta men fylliga som tjockt fransigt rep när de var torra. Mama lät mig springa omkring med håret utslaget, sa att det var något släktdrag som hoppat över några generationer och att när jag nu fått det kunde jag lika gärna njuta av det. Men jag såg mig i spegeln och visste att resten av mig inte var så märkvärdig: bred näsa, mörk hy, Mamas smala, korta kroppsbyggnad där kurvorna slutits in så att jag såg fyrkantig ut. Jag satte på mig en ren tröja och hörde dem prata där ute. Väggarna, tunna och oisolerade, med glipor i fogarna, gjorde att det kändes som om Manny kunde se mig redan innan jag gått ut. Vår engelsklärare, miss Dedeaux, gav oss i uppgift att läsa något varje sommar. Förra året läste vi Medan jag låg och dog, och jag fick högsta betyg eftersom jag svarade rätt på den svåraste frågan: Varför tror den lille pojken att hans mamma är en fisk? Den här sommaren, efter tionde klass, läser vi Edith Hamiltons Mytologi. Kapitlet jag läste klart i förrgår heter ”Åtta korta historier om älskande par”, och det slutar med historien om Jason och argonauterna. Jag undrade om Medea kände så här när hon gick 15


ut för att träffa Jason för första gången, som om en stark vind blåste rakt igenom henne och fick henne att rista. Insekterna som sjunger medan de kretsar kring den röda gårdsplanen, den studsande bollen, pappas blues från bilradion, alla kallade de på mig att komma ut. China begraver huvudet mellan tassarna och sätter svansspetsen i luften när det är dags för den sista krystningen och den första valpen. Hon ser ut att vilja tumla runt och stå på huvudet, och jag är nära att skratta, men gör det inte. Blod sipprar ur henne och Skeetah kryper ännu närmare för att hjälpa henne. Chinas huvud far upp med ett ryck och hon slår upp ögonen och blottar tänderna. ”Försiktigt!” säger Randall. Skeetah har skrämt henne. Han lägger händerna på henne och hon ställer sig upp. En gång gick jag till pappas metodistkyrka med mamma, trots att hon uppfostrat oss katolskt, och det är så China rör sig, som om hon uppfyllts av anden, som om det är den heligaste av röster som rör sig genom henne i stället för Skeetahs. Jag undrar om det känns som om en jättehand håller fast och vrider ur hennes kropp. ”Jag ser den!” tjuter Junior. Den första valpen är stor. Den öppnar henne och glider ut i en ström av rosa slem. Skeetah fångar den och lägger den åt sidan på en hög tunna sönderrivna handdukar som han har gjort i ordning. Han torkar av den. Valpen är nästan orange. Ja, den har samma färg som den röda jorden när någon grävt i den för att odla ett fält eller dra upp stenar eller lägga ner en kropp. Den är Mississippiröd. Pappan hade den färgen: han var kortbent och såg ut som en enda röd muskel. Stora stycken av hans skinn och kött hade stelnat till sårskorpor efter slagsmål. När han och China hade sex var det blod på deras käkar, på hennes päls, och i stället för att älska såg 16


det ut som om de slogs. Chinas hud krusas som när en vind drar över vatten. Den andra valpen glider ut halvvägs, med tassarna först, och hänger där. ”Skeet”, piper Junior. Han har näsan och ena ögat tryckta mot Randalls ben som han kramar. Han ser mycket mörk och mycket liten ut, och i kvällsdunklet kan jag inte se färgen på hans kläder. Skeetah tar tag i bakdelen på valpen, och handen omsluter hela kroppen. Han drar. China morrar och valpen glider ut. Den är skär. När Skeetah lägger den på handdukstrasorna och torkar av den blir den vit med små svarta fläckar, som om vattenmelon­ kärnor spottats ut över pälsen. Tungan sticker fram genom den pyttelilla springa som är munnen, och den ser ut som en platt tecknad hund. Den är död. Skeetah släpper handduken och valpen rullar, stel som en bowlingkägla, över tyghögen tills den vilar lätt mot den röda valpen som rör sina ben i små ryck, som blinkningar. ”Fan, China.” Skeetah andas. Ännu en valp kommer. Den här glider långsamt ut med huvudet först: en ensam, tveksam dykare. Big Henry, en av Randalls vänner, dyker så där i flodens vatten varje gång vi badar: tungt och försiktigt, som om han är rädd att hans stora kropp, med dess vindlingar av muskler och fett, ska skada vattnet. Och varje gång Big Henry gör så skrattar de andra killarna åt honom. Manny är alltid den mest högljudde av dem: tänder som vita knivar, ansiktet gyllenrött. Valpen landar i Skeetahs kupade händer. Den är ett lappverk av vitt och brunt. Den rör sig, huvudet guppar på samma sätt som moderns. Skeetah gör ren valpen. Han ställer sig på knä bakom China som morrar. Gläfser. Spricker. Trots att pappas pickup stod parkerad precis utanför ytterdörren, och trots att Junior träffade mig på vaden med en vattenflaska, var Manny det första jag vände blicken mot. Han höll bol17


len som ett ägg, med fingerspetsarna, så som Randall säger att någon med bra bollsinne gör. Manny skulle kunna dribbla på ett underlag av stenar. En gång såg jag honom i den steniga sanden i hörnet av basketplanen nere i parken, honom och Randall, när de dribblade och försvarade, dribblade och försvarade. Stenarna fick bollen att fara omkring mellan deras ben som en studsande paddleball, oberäknelig och otyglad, men de var så duktiga att de fortsatte dribbla nästan varenda gång. De skulle hellre trilla omkull än låta bollen komma undan, hellre kasta sig och skära sig på snäckor och små grå stenar. Manny höll i bollen lika ömt som om den varit en renrasig pitbullvalp. Jag önskade att han skulle röra vid mig på det viset. ”Hej, Manny.” Det var ett astmapip. Jag kände mig varm om halsen, hetare än dagen. Manny nickade åt mig, snurrade bollen på pekfingret. ”Läget?” ”Det var på tiden”, sa pappa. ”Hjälp din bror med flaskorna.” ”Jag kommer inte in under huset.” Jag svalde orden. ”Jag menar inte att du ska hämta dom. Jag menar att du ska skölja ur dom.” Han tog upp en såg, brun av att inte ha använts på länge, från flaket. ”Jag vet att vi ska ha lite plywood här nånstans.” Jag tog upp de två närmaste flaskorna och bar dem till kranen. Jag vred om handtaget och vattnet som forsade ut var kokhett. En av flaskorna var täckt av torkad lera på insidan, så jag lät vattnet rinna ner i öppningen. När vattnet bubblade upp till kanten skakade jag flaskan för att rengöra den. Manny och Randall visslade åt varandra, passade bollen, och andra kom dit: Big Henry och Marquise. Jag var förvånad över att alla kom från andra håll, att inte åtminstone ett par av dem kom ut ur skjulet ihop med Skeetah, eller från de hoplappade resterna av mor Lizbeths murknande hus, som är det enda huset förutom vårt i gläntan 18


och som ursprungligen tillhörde min mormor. Killarna hittade alltid ställen att sova på när de var för fulla eller för höga eller för lata för att gå hem. Baksätet på skrotbilar, den gamla husbilen pappa köpt billigt av någon kille på en bensinstation i Germaine och som bara gick tills han fick in den på uppfarten, verandan som Mama fick pappa att klä in med myggnät när vi var små. Pappa brydde sig inte, och efter ett tag kändes Gruvan konstig när de inte var där, lika tom som akvariet jag en gång sett i Big Henrys vardagsrum, tomt på vatten och fisk men fyllt med stenar och fuskkorall. ”Hur är läget?” frågade Marquise. ”Jag undrade var ni höll hus allihop. Gruvan kändes tom”, sa Randall. Vattnet i flaskan jag höll i började bli rosa. Jag gungade på hälarna i takt med skvalpandet och försökte att inte snegla på Manny men gjorde det i alla fall. Han såg inte på mig; han skakade Marquises hand, och Marquises magra bruna hand slukades nästan helt av hans tjocka, trubbiga fingrar. När flaskan var ren ställde jag ner den och tog upp nästa, började om. Mitt hår låg mot halsen som en av filtarna Mama hade virkat, dem vi fortfarande bredde över oss om vintern för att hålla värmen och vaknade svettiga under på morgonen. En flaska diskmedel landade vid mina fötter så att lera stänkte upp på vaderna. ”Riktigt rena”, sa pappa och klampade i väg med en hammare i ena handen. Diskmedlet gjorde händerna hala. Lödder lade sig som en filt över leran. Junior slutade leta efter flaskor och satte sig bredvid mig och lekte med bubblorna. ”Enda orsaken till att Manny kommer hit så här tidigt är att han försöker komma ifrån Shaliyah.” Marquise snodde åt sig bollen. Trots att han var mindre än Skeetah var han nästan lika snabb, och han dribblade fram till den slitna korgen. Big Henry blinkade åt Manny och skrattade. Mannys ansikte var lugnt 19


och endast kroppen talade: musklerna kacklade som yra höns. Han gjorde sig bred, hindrade Marquise från att nå korgen, och Randall klappade händerna vid kanten av den tilltrampade grusplanen i väntan på att Manny skulle passa bollen. Big Henry stod med axeln mot honom och försvarade. Han var nästan lika lång som Randall men mycket bredare, graciös och lätt som en leksakssnurra. Nu var matchen på allvar. Flaskan jag skakade rasslade som klirrande mynt i handen. Den sprack och glaset splittrades och gled längs mina hand­ flator. Jag släppte den. ”Flytta på dej, Junior”, sa jag. Mina händer, som ett ögonblick tidigare varit skära, var nu röda. Särskilt den vänstra. ”Jag blöder!” sa jag dämpat. Jag skrek inte; jag ville att Manny skulle se mig, men inte som en svag, patetisk tjej. Inte som någon att tycka synd om för att jag inte tålde smärta lika bra som en kille. Randall fångade Mannys retur och kom fram till mig där jag stod på knä med vänstra handen under kranen. En rännil av rött var på väg mot leran vid mina fötter. Han kastade bollen bakåt. Skärsåret var stort som ett dollarmynt och blödde rejält. ”Får jag se.” Han tryckte runt såret och blod pumpade ut. Jag kände mig illamående. ”Du måste trycka mot det tills det slutar blöda.” Han placerade min tumme, den som hade suttit för flaskans hals, över skärsåret. ”Tryck du”, sa han. ”Mina händer är för smutsiga. Tills det slutar göra ont.” Det var vad Mama alltid sa åt oss när vi kom springande med ett skärsår eller ett skrubbsår. När hon hällt på sårsprit tryckte och blåste hon på såret, och när hon hade slutat blåsa gjorde det inte ont längre. Så där. Ser du? Som om det aldrig hänt. Manny och Marquise passade bollen mellan sig så fort att det lät som de snabba slagen på en trumma. Manny slängde en blick på Randall som stod på knä över mig; ansiktet var ännu rödare än vanligt, men så visslade han som han alltid gör när han spe20


lar basket, och då insåg jag att han var upphetsad, inte orolig. Du måste trycka … tills det slutar göra ont. Jag fick en klump i magen. Randall tryckte en gång till och reste sig upp, och glimten jag fått av Mama i hans röst när han sa åt mig att trycka försvann. Manny tittade bort. Chinas nästa valp är svart och vit. Det vita rör sig runt halsen och ringlar sedan bort från huvudet och över nacken. Resten av den är svart. Den rycker och gnyr när Skeetah efter att ha gjort den ren lägger den på handdukarna. Gnyendet är högt, det över­ röstar syrsorna, den är den mest högljudda Mardi Gras-indianen, med vit huvudbonad, som skriker och dansar längs de gropiga gatorna i den sjunkna staden. Jag vill ha den eftersom den kom ut ur China mässande och sjungande som New Orleansindianerna, som indianerna som jag fått mitt hår ifrån, men jag tror inte att Skeetah kommer att ge den till mig. Den är värd för mycket pengar. Släkttavlan är bra. China är känd bland pitbullterrierna i Bois Sauvage för att bita sig fast och förvandla andra hundar till ynkryggar. Hon drar loss senor från halsar. Pappahunden från Germaine, ett par samhällen bort, är lika vildsint. Rico, hans ägare som är Mannys kusin, tjänar så mycket pengar på slagsmålen att han bara har ett deltidsjobb som mekaniker på en bilverkstad, och resten av tiden ägnar han åt att köra sin hund i pick­upen till de olagliga hundslagsmål som äger rum ute i skogen. ”Jag önskar den var helt svart”, säger Skeetah. ”Jag bryr mej inte”, säger jag som svar till Skeetah, till alla, till hundarna som blir allt fler i skjulet, men ingen hör mig på grund av China. Hon gläfser. Hon låter som jag gör när jag släpper taget om repet som hänger i det höga trädet över Wolf River: vettskrämd och upprymd. De kuperade öronen vinklas framåt. Valpen glider ur henne. Den ser ut att vara gul med svarta 21


strimmor, men när Skeetah torkar av den försvinner det svarta. ”Blod ser svart ut på natten”, säger Randall. Valpen är helt vit. Den är sin mor i miniatyr. Men till skillnad från sin mor som stönar, är den tyst. Skeetah böjer sig över den. De andra valparna öppnar käkarna, rycker med benen. Vi svettas alla så mycket att det ser ut som om vi precis har sprungit in i skjulet undan ett häftigt sommarregn. Men Skeetah skakar på huvudet och jag vet inte om det bara är svett eller om han gråter. Han blinkar. Han drar med pekfingret över den helt vita skallen, ner över valpens bröst och mage. Munnen öppnas och magen fylls. Hon är sin mors dotter. Hon är en kämpe. Hon andas. Jag knöt en remsa av en gammal tygtrasa om handen och fortsatte att diska tills jag hade radat upp alla vattenflaskor längs väggen i köket. Junior hade sprungit ut i skogen på andra sidan huset efter att ha förklarat att han skulle jaga bältdjur. Killarna hade spelat färdigt sin basketmatch; när Big Henry druckit från kranen, blött huvudet och ruskat det som en våt hund för att få mig att skratta körde han in den gamla Capricen, som hans mamma köpt åt honom i sextonårspresent, på gården bredvid huset. Randall och Manny bråkade om matchen. Marquise låg på motorhuven i skuggan av ekarna och rökte en cigarr. Big Henry hade bara två små högtalare som fungerade eftersom han sprängt förstärkaren och basen, så deras prat var högre än musiken. Jag tog upp flaskan jag haft sönder och lade skärvorna i ett gammalt halvt soptunnelock. Jag ställde mig på knä och tittade efter glassplitter och undrade om jag skulle kunna hitta biten som skar mig. När jag var klar gick jag mot tomtens baksida, mot skogen. Min blick ville så gärna dras till Manny att längtan kändes som en klåda vid tinningen, men jag fortsatte att gå. Min mormor, mor Lizbeth, och morfar, Papa Joseph, ägde från början all denna mark: omkring sex hektar allt som allt. 22


Det var Papa Joseph som gav den smeknamnet Gruvan, Papa Joseph som lät de vita männen han jobbade med gräva efter lera som de använde för att lägga grunden till sina hus, lät dem gräva ut ena sidan av en kulle i en glänta nära baksidan av tomten där han brukade odla fodermajs. Papa Joseph lät dem ta så mycket jord de ville tills deras grävande hade skapat en liten platå ovanför en torr sjö på gården, och den smala bäcken som runnit runt och nedför kullen hade avletts och samlats i den torrlagda sjön och gjort den till en damm, och då trodde Papa Joseph att jorden skulle ge efter för vattnet, att dammen skulle sprida sig och sluka hela egendomen och göra den till ett träsk, så han slutade sälja jord för pengar. Han dog kort därefter i muncancer, eller det var åtminstone vad mor Lizbeth berättade för oss när vi var små. Hon talade alltid med oss som vuxna, skällde på oss som om vi var vuxna. Hon dog i sömnen med radbandet i hand när hon var några och sjuttio, och två år senare dog Mama – det enda barnet som fortfarande levde av de åtta mor Lizbeth fått – när hon födde Junior. Sedan dess är det bara vi och pappa här med China, hönsen och en gris när pappa har råd. Fälten Papa Joseph odlade runt Gruvan är övervuxna med buskar, med sågpalmetto, med tallar som sträcker sig uppåt som stråna på en borste. Vi slänger våra sopor i ett grunt dike bredvid gruvhålet och bränner dem. När barren från träden runtomkring faller ner och tar eld luktar det okej. Annars luktar det bränd plast. Jag slängde glasbitarna i diket, där de glittrade som stjärnor ovanpå de svarta resterna. Vattnet i gruvhålet stod lågt; det hade inte regnat ordentligt på flera veckor. Regnskuren vi behövde befann sig ute över golfen, kvarhållen som ett trött, hungrigt barn av det oväder som bildats där. När det regnar rikligt på sommaren fylls hålet till brädden och vi simmar i det. Men vattnet, som vanligtvis var rosa, hade nu fått en grumlig, brunaktig röd färg. 23


Samma färg som en sårskorpa. Jag vände mig om för att gå och fann guld. Manny. ”Det har varit för torrt”, sa han. Han stannade bredvid mig, på armlängds avstånd. Jag skulle nog ha kunnat riva honom med fingernaglarna. ”Går knappast att simma i det nu.” Jag nickade. När han nu äntligen talade med mig visste jag inte vad jag skulle säga. ”Men om din farsa har rätt lär vi snart få det”, sa han. Jag slog soptunnelocket mot sidan av benet men glömde bort den torkade jorden på sidan. Den yrde och föll ner som pulver. Jag ville hålla mun, men det var det enda jag tänkte på, så jag sa det. ”Varför är du inte på framsidan?” Jag såg ner på hans fötter. Hans en gång vita Jordanskor hade samma färg som apelsinsorbet. ”Med dom?” ”Ja.” Jag kastade en blick på hans ansikte, svetten som glasyr. Mina läppar var särade. Om jag hade varit en annan skulle jag ha slickat av den, och den skulle ha smakat salt. Men den flicka jag var skulle inte böja sig fram, skulle inte le medan hon lade munnen mot hans hals. Den flickan väntade eftersom hon inte var som kvinnorna i mytologiboken, kvinnorna som fick mig att hela tiden vända blad: de bedrägliga nymferna, de skoningslösa gudinnorna, de världsutrotande mödrarna. Io, som fick en guds hjärta att brinna av kärlek; Artemis, som förvandlade en man till en hjort och fick sina hundar att slita brosket från dess ben; Demeter, som fick tiden att stanna när hennes dotter blev tagen ifrån henne. ”För att jag inte röker gräs”, sa Manny, och hans sko gled intill min. ”Du vet att jag inte håller på med sånt längre.” Hans fötter var framför mig, och plötsligt, lång som han var, skymde han solen. ”Du vet vad jag håller på med.” Han såg verkligen på mig, 24


djärvt, för första gången på hela dagen. Han log. Ansiktet, märkt av röd solbränna och smilgropar och koppärr och blänket av ärr från en bilolycka när han var sjutton och full och hög i en bil med sina kusiner norrut vid midnatt och de girade för en hjort; när han for ut genom rutan och träffade glaset och den steniga asfalten skrapades han, och vägen satte sitt eget brännmärke på honom och bröt sönder honom här och var. Han var solen. Manny rörde mig först där han alltid rörde vid mig: min häck. Han slet och drog, och mina shorts gled ner. Fingrarna ryckte i trosorna, underarmarna gned mot min midja, och känslan av hans hud brände som en tunga. Han hade aldrig kysst mig förutom på det här sättet: med sin kropp, aldrig med sin mun. Mina underbyxor gled nedför benen. Han skalade av mig kläderna som man skalar en apelsin; han ville åt mitt andra jag. Det köttiga, mogna hjärtat. Det klibbiga hjärta som pojkarna såg innanför min pojkaktiga figur, min mörka hy, mitt alldagliga ansikte. Det flickaktiga hjärta som jag, före Manny, hade låtit pojkar få för att de ville ha det, inte för att jag ville ge dem det. Jag hade låtit pojkar få det eftersom jag för ett ögonblick var Psyche eller Eurydike eller Dafne. Jag var älskad. Men med Manny var det annorlunda; han var så vacker, och ändå valde han mig, om och om igen. Han ville ha mitt flickhjärta; jag gav honom båda två. Tallarna tycktes snurra som i ringdans, och jag föll. Det kommer gå fort, tänkte jag. Han kommer begrava ansiktet i mitt hår. Han kommer grymta när han kommer. Jag grävde in hälarna i bak­ sidan av hans lår. Trots att jag kände alla de andra pojkarna kände jag honom och hans kropp bäst: jag älskade honom mest. Jag visade honom med höfterna. Mitt hår en kudde mot den röda jorden. Mina bröst smärtade. Jag ville att han skulle sänka sig ner, röra vid hela mig. Det skulle han inte göra, men hans höfter skulle det. China skällde knivskarpt. Jag var djärv som en grek; jag gjorde honom het av kärlek, och Manny älskade mig. 25


China slickar valparna. Jag har aldrig sett henne så öm. Jag vet inte vad jag trodde att hon skulle göra när hon väl fått dem. Sätta sig på dem och kväva dem kanske. Bita dem. Förvandla deras huvuden till blod och ben. Men hon gör inget av detta. I stället vakar hon över dem, hon på ena sidan och Skeetah på den andra som ett par stolta föräldrar, och hon slickar. ”Hon är inte klar än”, säger pappa från bilflaket. ”Efterbörden.” Han försvinner än en gång ut i mörkret och ljudet av flaskan jag diskat rullar efter honom i gruset. Det är som om China hört pappa. Hon backar in i ett hörn, klämmer sig in mellan en trave lecablock och vad jag tror är en nästan hel bilmotor. Hon ger inte ifrån sig ett ljud utan blottar bara tänderna. Grimaserar. Skeetah gör ingen ansats att närma sig henne. Hon vill inte dela det här; han kommer inte att tvinga henne. Hennes käft glimmar i rosa och gult av det hon slickat från valparna. Det hörs ett blött ljud bakom henne, och hon läcker fortfarande en tunn tråd slem när hon hastigt vänder sig om för att äta det som fallit ut. Jag sätter mig på huk och kikar mellan Skeets ben. Det i hörnet ser mörklila ut, nästan svart, och med en huvudruskning är den glittrande sörjan borta. Det liknade insidan på den senaste grisen som pappa hade, den han slaktade och lade i en balja innan han satte oss att rengöra inälvorna för att ha till krås: det stank så illa att Randall kräktes. ”Jag har hört att dom alltid äter efterbörden”, säger Randall. China går förbi Skeetah och slickar hans lillfinger. Det är en kyss, en puss. Hon står vid de smutsiga trasorna där valparna ligger. ”Titta”, säger jag. Det är något som rör sig där hon födde efterbörden, där hon åt. Skeetah kryper dit på alla fyra och tar upp det. ”Minstingen”, säger han. Han bär in den i ljuset. Den är spräcklig. Ränder av svart och brunt löper längs revbenen som på en zebra. Den är hälften så stor som sina syskon. 26


Skeetah sluter handen och den försvinner. ”Den lever”, säger han. Han ser förtjust ut. Han är glad att ha ännu en valp; om den överlever kan han kanske få två hundra dollar för den, även om det bara är en liten en. Han öppnar handen och valpen syns som hjärtat i en blomknopp. Den är lika stilla som en blommas märke. Skeetahs mungipor dras genast ner, ögonbrynen rätas ut. Han lägger ner den. ”Den kommer förmodligen dö i alla fall.” China lägger sig inte ner som en nybliven mor ska göra. Hon ger inte di. Hon slickar den stora röda valpen och glömmer sedan bort den. Hon ser förbi Skeetah på oss. Hon reser ragg åt oss där vi står i dörren. Skeetah tar tag i hennes halsband, försöker lugna henne, men hon är alldeles stel. Junior drar sig upp på Randalls rygg. Jag funderar på att krama Skeetah innan jag går, men eftersom China blänger ler jag bara mot honom. Jag vet inte om han ser mig i mörkret. Han har gjort ett bra jobb. Bara en valp är död, trots att det är första gången China föder. China krafsar i skjulets jordgolv som om hon ville gräva ett hål och gömma valparna där. Bland spillrorna på den skräpfyllda gården slår pappa mot någonting i metall. Vi går vår väg. Skeetah sätter fast skynket igen efter oss, och spänner det ordentligt mot den klara, stilla natten. Skjulet blir mörkt. Jag säger åt Junior att ta ett bad när vi kommer in, men han lyssnar inte på mig, och det är inte förrän Randall sätter på vattnet och bär honom till badkaret som han tvättar sig. Randall står i dörren och bevakar honom eftersom han är övertygad om att Junior när han stängt dörren för att tvätta sig bara sitter på badkarskanten och sparkar med fötterna i vattnet. Junior avskyr att bada. Jag är sist att duscha, och trots att jag bara har vridit på kallvattenskranen är vattnet ljummet. Augusti är alltid den månad då värmen är som djupast, en värme som sträcker sig så långt ner i jorden att vattnet i brunnarna kokar. När jag går och lägger mig sover Junior redan. Fläkten i fönstret surrar. Jag ligger 27


på rygg och känner mig yr, snurrig, illamående. Jag har bara ätit en gång i dag. Jag kan se Manny ovanför mig, hans ansikte som slickar mitt, värmen från hans svett, våra underliv som möts. Att han ser mig med sin kropp. Att han älskar mig som Jason. Junior snarkar en liten barnsnusning, och jag slumrar till med Mannys andetag i tankarna.

28

9789137138350  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you