och rena lakan. Jag hade rensat undan skräpposten som legat i drivor innanför ytterdörren och jag hade ställt en bukett tulpaner på bordet i köket. Det ligger något sorgligt poetiskt i aningslösheten. För varje katastrof som drabbar oss finns ett före när vi var helt ovetande. Inte visste vi hur lyckliga vi var. Om vi bara kunde lära oss att sätta värde på de vanliga dagarna, de som börjar anspråkslöst och fortsätter på samma oansenliga vis. Dagar som i går, och i förrgår, när det som var jobbigt var futtigt och övergående; den lätt molande huvudvärken tidigt på morgonen, kaffet jag spillde när jag rörde i socker, den plötsliga insikten om att jag glömt kakorna i ugnen och att den söta doften hade blivit lite kärvare. Det är sådana dagar vi ska sätta värde på. Dagar att stanna upp, visa tacksamhet. Och på så vis tala om att vi är beredda, vi är redo. Om himlen skulle ramla ner skulle vi ha en chans att ta emot den. Pappa kom fram mitt på dagen. Jag hörde en motor stå på tomgång utanför och såg hans taxi genom fönstret. Jag sprang nerför trappan i strumplästen, slirade på trappavsatsen och hann fram till dörren just när han skulle ringa på. ”Pappa!” Han böjde sig fram för att pussa mig men hade påsar i båda händerna så vi stötte klumpigt till varandra. Jag gjorde en ansats att hjälpa honom med bagaget, men han skakade på huvudet. ”Nej, gå du, jag tar det här. Vart ska vi, uppför trappan?” Jag såg fascinerat på honom, som man gör när man träffar människor utanför deras naturliga miljö. Jag blev nästan förvånad över att se kläder som jag kände igen, hans kamelbruna rock som var för varm för väderleken, hans blåa bomullsskjorta som var nött vid kragen men fortfarande en favorit. I vardagsrummet ställde jag mig en bit ifrån och såg på nästan blygt medan han lade ifrån sig bagaget. En marinblå resbag, en jutekasse med en sköldpadda på, den sorten som har ersatt 17
I_Hall_Sommarboken_CS5NY.indd 17
2013-03-27 15:35