9789137137865

Helen Simonson

Major Pettigrews sista chans Översättning Katarina Jansson

Citatet på sid 134 ur ”De gamla herrarna på Pevensey” av Rudyard Kipling. Svensk översättning Jadwiga P Westrup.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Amerikanska originalets titel Major Pettigrew’s Last Stand Copyright © Helen Simonson 2010 Omslagsbilder Shuttersock Omslagsdesign Studio E Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-37-13786-5

TILL JOHN, IAN OCH JAMIE

1

Major Pettigrew var fortfarande uppriven efter telefonsamtalet från sin brors fru, och därför tänkte han sig inte för utan öppnade automatiskt dörren när det ringde på. Därute på trädgårdsgångens fuktiga stensättning stod mrs Ali från den lilla butiken inne i samhället. Hon ryckte till nästan omärkligt och höjde en aning på ena ögonbrynet. En plötslig våg av blygsel fick majorens kinder att blossa, och med händer som kändes som spadar började han hjälplöst släta till framsidan av sin klarröda, klematismönstrade städrock av dammodell. ”Hm”, sa han. ”Major Pettigrew?” ”Mrs Ali?” Det uppstod en tystnad som sakta tycktes utvidga sig – som universum, vilket han nyligen hade läst höll på att tänja sönder sig självt i takt med att det åldrades. ”Senescens” hade man visst kallat det i söndagstidningen. ”Jag har kommit för att hämta tidningspengarna. Tidningspojken är sjuk”, sa mrs Ali och stramade upp sig så att hennes korta kroppshydda skulle bli så lång som möjligt och antog ett hurtigt tonfall, som var raka motsatsen till den låga, välmodulerade fylligheten i hennes röst när de diskuterade textur och doft hos de teer som hon blandade till speciellt åt honom. ”Ja, naturligtvis, förlåt mig så mycket.” Majoren hade glömt bort att lägga veckans pengar i ett kuvert under dörrmattan ute på trappan. Han började famla för att hitta byxfickorna, som fanns där någonstans under klematisen. Samtidigt kände han också hur ögonen fylldes av tårar. Och fickorna verkade oåtkom7

liga om han inte hissade upp städrocken rejält. ”Förlåt mig”, upprepade han. ”O nej, det är ingen fara alls”, sa hon och backade undan. ”Ni kan lämna pengarna i butiken senare – nån gång när det passar bättre.” Hon var redan på väg bort när han greps av ett häftigt behov att förklara sig. ”Min bror är död”, sa han. Hon vände sig mot honom igen. ”Min bror är död”, upprepade han. ”Jag fick samtalet tidigare idag. Jag hann inte.” Fåglarna hade fortfarande kvittrat fram sin morgonsång i den väldiga idegranen vid hans västra stugvägg och himlen skimrat i rosa när telefonen ringde. Majoren, som hade stigit upp tidigt för att göra sin veckostädning, insåg nu att han bara hade suttit som lamslagen ända sedan dess. Han gjorde en hjälplös gest mot sin egendomliga klädsel och strök handen över ansiktet. Helt plötsligt verkade hans knän bli lite osäkra, och så slog yrseln till. Han kände hur ena axeln oväntat törnade emot dörrkarmen, och på något sätt befann sig sedan mrs Ali – som måste ha rört sig snabbare än hans öga hunnit uppfatta – vid hans sida och hjälpte honom att hålla sig upprätt. ”Jag tror vi ska se till att ni kommer inomhus ordentligt och får sätta er ner”, sa hon mjukt med bekymrad röst. ”Om ni tillåter så går jag och hämtar lite vatten åt er.” Eftersom nästan all känsel verkade ha övergett armar och ben nu hade majoren inget annat val än att samtycka. Mrs Ali ledde honom över det lilla ojämna stengolvet i hallen och placerade honom i öronlappsfåtöljen som stod inklämd alldeles innanför dörren i det ljusa vardagsrummet med bokhyllor överallt. Det var den fåtölj han uppskattade allra minst, med knölig stoppning och en hård träkant som stack ut på precis fel ställe i nacken, men han var inte i stånd att protestera. ”Jag hittade det här glaset på diskbänken”, sa mrs Ali och gav honom det bastanta grogglas som han använde för att rengöra sin tandprotes på natten. Den svaga smaken av spearmint gav honom kväljningar. ”Känns det bättre?”

8

”Ja, mycket bättre”, sa han, med ögon som var fulla av tårar. ”Det här var ju väldigt snällt av er …” ”Ska jag göra i ordning lite te?” Hennes erbjudande om hjälp fick honom att känna sig svag och ömklig. ”Ja, tack”, sa han. Vad som helst, bara det fick ut henne ur rummet medan han återvann något som liknade handlingskraft och kunde göra sig kvitt städrocken.

Det kändes egendomligt, tänkte han, att återigen höra en kvinna slamra med tekoppar ute i köket. På spiselkransen log hans fru Nancys foto emot honom: hennes vågiga, bruna hår var rufsigt och den fräkniga näsan aningen skär av solen. De hade åkt till Dorset i maj det där regniga året – förmodligen 1973 – och en solglimt hade lyst upp den blåsiga eftermiddagen, helt kort men tillräckligt länge för att han skulle hinna fånga henne då hon likt en ung flicka vinkade från försvarsmuren på Corfe Castle. Det var sex år sedan hon gick bort. Och nu var Bertie död, han med.

De hade lämnat honom alldeles ensam, som den siste kvarvarande familjemedlemmen i sin generation. Han knäppte händerna för att få bukt med en liten skälvning.

Visst fanns ju Marjorie, hans otrevliga svägerska, men i likhet med sina avlidna föräldrar hade majoren aldrig riktigt accepterat henne fullt ut. Hon hade ljudliga, omdömeslösa åsikter och en nordengelsk dialekt som skrapade mot trumhinnorna som ett trubbigt rakblad. Han hoppades att hon inte skulle vänta sig något ökat umgänge nu. Han tänkte bara be henne om ett någorlunda nytaget foto, och sedan – givetvis – också om Berties jaktgevär. När deras far hade fördelat de klassiska parbössorna mellan sina två söner hade han samtidigt klargjort för dem att de båda vapnen skulle sammanföras igen vid endera broderns dödsfall, så att de som en intakt enhet kunde föras vidare inom familjen. Majorens eget vapen hade i alla år sedan dess legat ensam i den dubbla vapenkofferten av valnöt, där en fördjupning i sammeten antydde tvillingens frånvaro. Nu skulle de återfå sitt fullständiga värde – runt hundra tusen pund, föreställde han sig.

9

Inte för att han någonsin skulle drömma om att sälja dem. Ett kort ögonblick kunde han se sig själv vid nästa jaktparti, kanske vid en av bondgårdarna nere längs floden som alltid hemsöktes av kaniner, och hur han kom fram till resten av gruppen med båda gevären nonchalant brutna över armen. ”Gode tid, Pettigrew, är det där ett par Churchills?” skulle någon säga – kanske lord Dagenham själv, om han var med i sällskapet den dagen – och då skulle han kasta en förströdd blick på vapnen som om han hade glömt vad de hette, innan han svarade. ”Ja, ett matchande par. Inget dåligt valnötsträ man använde på den tiden.” Och så skulle han lämna fram dem för inspektion och beundran.

Ett skrammel mot dörrkarmen fick honom att med ett ryck vakna upp ur denna tilltalande dagdröm. Det var mrs Ali med en tung tebricka. Hon hade tagit av sig den gröna yllekappan och hängt den paisleymönstrade sjalen över axlarna på en enkel, marinblå klänning som hon bar över smala, svarta byxor. Majoren insåg att han aldrig hade sett mrs Ali utan det stora, styva förklädet hon ständigt hade på sig inne i butiken. ”Vänta, jag ska hjälpa till med det där.” Han började resa sig ur fåtöljen. ”Nej då, det här går väldigt bra”, sa hon, bar fram brickan till skrivbordet som stod nära intill och föste försiktigt undan den lilla högen läderinbundna böcker med ena brickhörnet. ”Ni måste ta det lugnt. Ni befinner er förmodligen i chock.” ”Det kom så oväntat, och telefonen ringde så okristligt tidigt.

Klockan var inte ens sex än, ska ni veta. Jag tror att de hade varit på sjukhuset hela natten.” ”Jaså, det var oväntat?” ”Hjärtattack. Riktigt massiv, tydligen.” Han förde tankfullt handen över sin borstiga mustasch. ”På nåt egendomligt sätt väntar man sig väl att de ska rädda folk som får hjärtattacker numera. Verkar ju alltid göra det på tv.” Mrs Ali råkade stöta tekannans pip mot en tekoppskant. Den åstadkom ett ljudligt 10

doink och majoren befarade bortslagna flisor. Han mindes (alltför sent) att även hennes man hade dött av en hjärtattack. Det var kanske arton månader eller två år sedan nu. ”Förlåt mig, det var tanklöst …” Hon avbröt honom med en förstående, avfärdande handviftning och fortsatte hälla upp. ”Han var en fin människa, er man”, tillade majoren.

Det han mindes bäst var den store, tystlåtne mannens återhållsamhet. Allt hade inte löpt helt problemfritt när mr Ali tog över den lilla butiken efter gamla mrs Bridge. Vid minst två tillfällen hade majoren i vårfriska morgontimmar sett mr Ali lugnt stå och skrapa bort sprejfärg från de nya fönstren av slipat planglas. Åtskilliga gånger hade också major Pettigrew befunnit sig inne i butiken när unga pojkar uppeggade av varandra hade stuckit in sina enorma öron genom dörren för att skrika: ”Stick tillbaka hem, pakisar!” Mr Ali hade bara skakat på huvudet med ett leende, när majoren brusade upp och stammade fram ursäkter. Men känslosvallet ebbade med tiden ut. Samma unga pojkar började slinka in i butiken klockan åtta på kvällen när deras mammor fick slut på mjölken hemma. Även de mest envisa av traktens arbetare tröttnade på att köra över en halvmil i regnet för att sköta sina spelärenden i en ”engelsk” butik. Och de övre lagren av det lilla samhället – anförda av damerna i traktens olika kommittéer – kompenserade de lägres oartighet genom att utveckla en vitt och brett omtalad aktning för mr och mrs Ali. Majoren hade hört mången sådan dam stolt prata om ”våra kära pakistanska vänner i butiken” som ett bevis på att Edgecombe St. Mary minsann var en utopi av multikulturellt samförstånd.

När mr Ali dog hade alla varit lagom illa berörda. Byrådet, där majoren ingick, hade diskuterat en minneshögtid av något slag, och när den inte blev av (varken församlingens kyrka eller puben var helt idealiska som lokaler) hade de skickat en mycket stor krans till begravningsbyrån. ”Jag är ledsen att jag aldrig fick tillfälle att träffa er söta fru”, sa mrs Ali och gav honom en kopp.

11

”Nej, hon har varit borta i ungefär sex år nu”, sa han. ”Lustigt, egentligen – det känns både som en evighet och ett kort litet ögonblick på samma gång.” ”Det är väldigt desorienterande”, sa hon. Hennes omsorgsfullt vårdade uttal – något som så många av hans grannar i samhället saknade – fick honom att tänka på renheten i en väl stämd klockas klang. ”Ibland känns min man så nära mig som ni är nu, och ibland är jag helt ensam i universum”, fortsatte hon. ”Fast ni har förstås en familj.” ”Ja då, en rejält omfattande sån.” Han uppfattade en viss torrhet i hennes röst. ”Men det är inte detsamma som den gränslösa närheten mellan äkta makar.” ”Ni uttrycker det alldeles perfekt”, sa han. De drack sitt te och han kände ett stråk av förundran över att mrs Ali, utanför butiksmiljön och i den oväntade omgivning hans vardagsrum utgjorde, skulle visa sig vara en kvinna med så djupa insikter. ”Apropå städrocken”, sa han. ”Städrocken?” ”Det där plagget jag hade på mig.” Han nickade mot rocken där den numera låg i en korg med några National Geographic. ”Det var min frus favoritmundering när det skulle städas. Ibland vill jag, tja …” ”Jag har en gammal tweedkavaj som tillhörde min man”, sa hon med mjuk röst. ”Ibland tar jag den på mig och går runt ute i trädgården. Och ibland stoppar jag hans pipa i munnen för att känna den bittra smaken av hans tobak.” Hon rodnade så att ansiktet antog en varmare nyans och lät de djupa, bruna ögonen riktas mot golvet, som om hon hade sagt för mycket. Majoren lade märke till hennes lena hy och de markerade anletsdragen. ”Jag har fortfarande kvar en del av min frus kläder också”, sa majoren. ”Efter sex år vet jag inte om de fortfarande doftar av hennes parfym eller om jag bara inbillar mig det.” Han ville tala om för henne att han ibland öppnade garderoben enbart för att sticka in ansiktet mot de noppiga dräkterna och de mjuka chif12

fongblusarna. Mrs Ali såg upp på honom, och bakom de tunga ögonlocken trodde han att även hon kanske dolde tankar på så absurda saker. ”Är ni redo för lite mer te nu?” frågade hon och höll fram handen för att få hans kopp.

När mrs Ali hade gett sig av – hon med ursäkter för att ha bjudit in sig själv i hans hem och han med ursäkter för att ha ställt till besvär för henne med sin yrselattack – satte majoren än en gång på sig städrocken och återvände till det lilla grovköket för att avsluta arbetet med att rengöra sitt gevär. Han var medveten om ett tryck över huvudet och en lätt brännande känsla i halsen.

Detta var sorgens dova smärta i verkliga livet: mer matsmältningsbesvär än hejdlös desperation.

Majoren hade lämnat den låga porslinskoppen med mineralolja på uppvärmning över bordslyktan som hörde till. Nu doppade han fingrarna i den varma oljan, började sakta gnida in den i gevärsstockens ådriga valnötsträ och upplevde hur träet blev till siden under fingertopparna. Han slappnade av, fokuserade på arbetet och kände sorgen mildras, så att den gav utrymme åt den allra minsta lilla spirande nyfikenhet.

Han misstänkte halvt om halvt mrs Ali för att vara en bildad kvinna, en kultiverad människa. Nancy hade också varit en av dessa sällsynta varelser, med förkärlek för böcker och små kammarkonserter i mindre kyrkor på landet. Men hon hade lämnat honom att ensam uthärda de avtrubbade, tweed-präglade intressen som engagerade övriga kvinnor i deras bekantskapskrets.

Kvinnor som mest pratade om hästar och jaktbalernas lotterivinster, och som med förtjusning förfasade sig över vilken opålitlig ung mor från de kommunala bostäderna det nu kunde vara som hade stökat till arrangemangen för just den veckans lekgrupp i samhällets samlingslokal. Mrs Ali var mer som Nancy.

Hon var en fjäril bredvid den kuttrande skocken duvor som de andra utgjorde. Han erkände för sig själv att han kanske skulle 13

vilja träffa mrs Ali utanför affärstid igen, och undrade om det var ett tecken på att han trots allt inte var så förstockad som hans sextioåtta år och den rätt begränsade tillvaron i det lilla samhället kunde antyda.

Stärkt av den tanken kände han att han nu skulle klara av att ringa sin son Roger i London. Han torkade av fingrarna på en mjuk gul trasa och kisade koncentrerat på de oräkneliga kromknapparna och LED-displayerna på den sladdlösa telefonen som var en present från Roger. Både kortnummerknapparna och röst­ aktiveringsfunktionen var väldigt användbara för gamla människor, hade Roger sagt. Major Pettigrew höll inte med om något av detta: inte att telefonen var särskilt enkel att använda, och inte beskrivningen av honom själv som gammal. Det var frustrerande förutsägbart att så fort barnen var utflugna och installerade i sina egna hem – i Rogers fall en splitter ny takvåning inredd i svart och mässing i ett höghus som förfulade Themsen nära Putney – så var det första de gjorde att börja behandla sina föräldrar som småbarn och önska livet ur dem, eller åtminstone drömma om att placera dem på ålderdomshem. Det var faktiskt väldigt grekiskt alltihop, tänkte majoren.

Med ett oljigt finger lyckades han trycka ner knappen märkt med ”1 – Roger Pettigrew, Chelsea Equity Partners”, som Roger hade fyllt i med stora, barnsliga bokstäver. Rogers arbetsgivare var ett riskkapitalbolag som innehade två våningar i en hög kontorsskrapa av glas i Docklands i London, och medan telefonen ringde med ett metalliskt knattrande ljud föreställde sig majoren hur Roger satt i den obehagligt sterila arbetsmodulen med hela uppsättningen datorskärmar och högen med mappar som den okände men dyre inredningsarkitekten inte hade brytt sig om att skapa lådor åt.

Roger hade redan hört det. ”Jemima har tagit på sig att ringa alla samtal. Tjejen är visserligen hysterisk men nej då, tro inte att det hindrar henne från att ringa upp precis alla människor.”

14

”Det kan kanske vara bra att hålla sig sysselsatt”, föreslog majoren. ”Snarare då att hon vältrar sig i hela sörjande-dotter-rollen, om du vill veta min åsikt”, sa Roger. ”Det är faktiskt lite motbjudande, fast de har väl egentligen alltid varit såna.” Hans röst lät halvkvävd, och majoren antog att det betydde att han än en gång satt vid skrivbordet och åt. ”Det där var onödigt, Roger”, sa han bestämt. Allvarligt talat – hans son höll ju på att bli lika plump som Marjories familj. Londons bankvärld var full av burdusa, arroganta unga män numera, och Roger som närmade sig trettioårsdagen visade ännu så länge få tecken på att utvecklas vidare och lämna deras inflytande bakom sig. ”Förlåt, pappa. Jag är väldigt ledsen för det här med farbror Bertie.” En paus. ”Jag kommer aldrig att glömma när jag hade vattkoppor och han kom och hälsade på med det där modellplanet. Han stannade hela dagen och hjälpte mig limma ihop alla pyttesmå bitar av balsaträ.” ”Om jag minns rätt lyckades du slå sönder det mot fönstret nästa dag, efter att ha blivit tillsagd att inte flyga det inomhus.” ”Ja, och sen använde du det för att få fart på brasan i köksspisen.” ”Det var ju slaget i småbitar. Ingen vits att låta det förspillas.”

Minnet var mycket välbekant för dem båda två. Samma gamla historia som kom på tal gång efter gång vid familjefesterna.

Ibland berättades den som ett skämt och alla skrattade. Ibland var den ett avskräckande exempel för Jemimas viljestarke son.

Idag gick det inte att missta sig på en antydan till förebråelse. ”Kommer du hit kvällen före?” frågade majoren. ”Nej, jag tar tåget. Men en grej, pappa: vänta inte på mig. Det är möjligt att jag kan fastna här.” ”Fastna?” ”Jag är överhopad med jobb. Stora men osäkra affärer på gång.

Två miljarder dollar, knepigt uppköp av företagsskulderna – och 15

klienten är nervös. Jag menar, bara säg till när alla beslut är fattade så hamnar det i min kalender som en riktig måste-grej, men man kan ju aldrig säga säkert.” Majoren undrade hur han i vanliga fall rankades i sin sons kalender. Han föreställde sig att han markerades med en liten gul post-it – viktig men inte akut överhängande, kanske.

Begravningen var bestämd till tisdagen. ”Det verkade passa de allra flesta”, sa Marjorie under sitt andra telefonsamtal. ”Jemima har ju sin kvällskurs på måndagar och onsdagar, och jag har en bridgeturnering på torsdagskvällarna.” ”Ja, Bertie skulle absolut ha velat att ni fortsatte som vanligt”, svarade majoren, men märkte att ett lätt syrligt tonfall hade letat sig in i hans röst. Han var övertygad om att begravningen också hade anpassats efter lediga tider på diverse skönhetssalonger.

Marjorie skulle vilja vara säker på att hennes stela våg av gult hår var nyfixerad och hyn behandlad med toner eller vax – eller vad det nu var som användes för att åstadkomma ett ansikte som gjort av hårt sträckt läder. ”Och fredagen vore väl helt omöjlig, förmodar jag?” tillade han.

Han hade precis avtalat en läkartid till på tisdag. Receptionisten på mottagningen hade visat stor förståelse för situationen, hon insisterade genast på att flytta ett barn med kronisk astma till fredagen för att kunna klämma in hans EKG. Han tyckte inte om tanken att tvingas ge återbud. ”Kyrkoherden har Ungdom-i-kris-gruppen då.” ”Jag utgår ifrån att ungdomen är i kris varje vecka”, sa majoren skarpt. ”Det är ju en begravning, för guds skull. Låt dem sätta andras behov före sina egna för en gångs skull. Det skulle bara vara nyttigt för dem.” ”Begravningsentreprenören ansåg att fredagar var opassande festliga dagar för att ha begravningar.” ”Jaså …” Han blev mållös, besegrad av det absurda i påståendet. ”Jaha, då ses vi vid fyratiden på tisdag, då?”

16

”Ja. Ska Roger skjutsa dig?” ”Nej, han kommer direkt från London med tåg och tar en taxi sen. Jag kör själv.” ”Är du säker på att det går bra?” frågade Marjorie. Hon lät uppriktigt orolig, och majoren kände en våg av medkänsla med henne. Hon hade ju naturligtvis också blivit ensam nu. Han var ledsen att han nyss hade varit så irriterad på henne, och försäkrade milt att han var fullkomligt kapabel att köra själv. ”Och så följer du med hem till oss efteråt, förstås. Det blir nåt att dricka och lite tilltugg. Inget storslaget alls.” Majoren noterade att hon inte erbjöd honom att övernatta. Han skulle alltså tvingas köra hem i mörkret. Hans medkänsla förbleknade igen. ”Och kanske det är nåt du skulle vilja ha som minne av Bertie. Du måste titta igenom allt.” ”Det var väldigt omtänksamt av dig”, sa han och försökte dämpa ivern som fick hans röst att piggna till. ”För det hade jag faktiskt tänkt diskutera med dig vid tillfälle.” ”Ja, naturligtvis”, sa hon. ”Du måste ju ta nån liten grej, bara som minnessak. Det skulle Bertie ha insisterat på. Det är några helt nya skjortor som han aldrig hann använda … Men i alla fall, jag ska fundera lite.”

När han lade på luren var det med en känsla av förtvivlan.

Marjorie var verkligen en alltigenom hemsk kvinna. Han suckade vid tanken på stackars Bertie och undrade om brodern någonsin hade ångrat sitt val. Han hade kanske aldrig ägnat frågan någon större uppmärksamhet. När man fattar sina livsavgörande beslut tänker man ju egentligen inte på att livet en dag ska ta slut, reflekterade majoren. Men om så var fallet, vilka beslut skulle man då ändra på?

Det tog bara tjugo minuter att köra från Edgecombe St. Mary till den närbelägna kuststaden Hazelbourne-on-Sea där Bertie och Marjorie bodde. Staden var centralort för halva grevskapet och alltid full av shoppare och turister, så majoren hade gjort nog17

granna uträkningar angående trafiken på förbifartsleden, möjliga parkeringssvårigheter längs de smala gatorna runt kyrkan och den tid som skulle krävas för att motta kondoleanser. Han hade bestämt sig för att åka hemifrån senast halv två. Men här satt han nu i bilen framför sitt hus, utan att röra sig. Han kunde känna blodet strömma genom kroppen, långsamt som lava. Det kändes som om hans inre möjligen höll på att smälta – fingrarna var redan helt utan styrsel. Han kunde inte åstadkomma något fast grepp om ratten. Så han ansträngde sig att dämpa paniken genom en serie djupa inandningar och energiska utandningar.

Han kunde omöjligt utebli från sin egen brors begravning, men det var lika omöjligt att vrida om nyckeln i tändningslåset. Ett ögonblick undrade han om han höll på att dö. Faktiskt lite dumt att det inte hade hänt redan igår, i så fall. Då kunde de ha begravt honom tillsammans med Bertie och besparat alla människor besväret att inställa sig två gånger om.

Det knackade på bilrutan, och som i en dröm vred han på huvudet och fick se mrs Ali stå där med ängslig uppsyn. Han tog ett djupt andetag och lyckades få fingrarna att landa på knappen som styrde fönstret. I det längsta hade han kämpat emot den moderna manin att allt skulle vara eldrivet. Men just nu var han glad att det inte fanns något handtag som behövde vevas. ”Mår ni bra, major Pettigrew?” frågade hon. ”Det tror jag”, svarade han. ”Jag hämtade andan, bara. På väg till begravningen nu, förstår ni.” ”Ja, jag förstår”, sa hon, ”men ni är väldigt blek. Klarar ni verkligen av att köra?” ”Knappast nåt att välja på”, sa han. ”Bror till den avlidne.” ”Men ni borde nog stiga ur nån minut och få en nypa frisk luft”, föreslog hon. ”Jag har lite kall ginger ale som kanske skulle göra er gott.” Hon bar på en liten korg där han kunde se ett klart blänkande grönt äpple, en lätt vaxartad papperspåse som verkade innehålla kakor, och en hög, grön flaska. ”Ja, kanske i nån minut”, instämde han och steg ur bilen. Det 18

visade sig att korgen var ett litet överlevnadspaket som hon hade tänkt lämna på yttertrappan, så att han skulle hitta det när han kom tillbaka. ”Jag visste inte om ni skulle komma ihåg att äta”, sa hon medan han drack sin ginger ale. ”Själv åt jag ingenting på fyra dagar efter min mans begravning. Jag hamnade på sjukhus med uttorkning.” ”Det var väldigt snällt av er”, sa han. Han mådde bättre nu när han hade fått något kallt att dricka, även om kroppen fortfarande skälvde lätt. Och han var alltför orolig för att känna någon förödmjukelse. Han måste helt enkelt ta sig till Berties begravning på något sätt. Bussarna gick bara varannan timme, med ännu sämre service just på tisdagarna då sista bussen tillbaka gick redan klockan fem. ”Jag tror det är bäst att jag ser om det finns nån ledig taxi. Jag borde nog inte köra bil.” ”Det behövs inte”, svarade hon. ”Jag kan köra er dit. Jag var ändå på väg till Hazelbourne.” ”Men snälla ni, jag kan omöjligt tillåta att …”, började han.

Han tyckte inte om att få skjuts av kvinnor. Han avskydde deras försiktiga sätt att smyga fram i korsningarna, deras valhänta brist på intresse för växlingens nyanser och deras sätt att fullständigt ignorera backspegeln. Många eftermiddagar hade han fått krypa fram längs de vindlande landsvägarna bakom någon långsam kvinnlig bilist som obekymrat satt och diggade popmusiken i bilradion, medan till och med hennes små mjukisdjur i bakrutan nickade i takt. ”Det kan jag omöjligt tillåta”, avslutade han. ”Ni måste göra mig äran att få stå till tjänst”, sa hon. ”Jag ställde min bil ute vid vägen.”

Mrs Ali körde som en man, bytte aggressivt växel i svängarna, accelererade friskt och lät den lilla Hondan svinga sig över kullarna med fart och fläkt. Hon hade öppnat fönstret lite på sin sida, och luftströmmen skapade små böljor i hennes rosa huvudduk av siden och blåste ner ostyriga svarta lockar i hennes ansikte.

Hon föste otåligt undan dem och gasade på, så att bilen åstadkom ett flygande hopp över en liten valvbro.

19

”Hur känns det?” frågade hon, och majoren visste inte riktigt vad han skulle svara. Hennes sätt att köra gjorde honom lite lätt illamående, men på det upphetsade, trevliga sätt som småpojkar kan bli illamående i en bergochdalbana. ”Jag känner mig väl inte riktigt lika mör längre”, sa han. ”Ni kör väldigt bra.” ”Jag tycker om att köra bil”, sa hon och log mot honom. ”Bara jag och hästkrafterna. Ingen som kan säga till mig vad jag egentligen borde göra. Inga räkenskaper, ingen inventering – bara den öppna vägens alla möjligheter och många okända destinationer.” ”Precis”, sa han. ”Har ni gjort många långturer?” ”Nej, nej”, svarade hon. ”Oftast kör jag bara in till stan varannan vecka för att köpa lite olika varor. De har ett riktigt bra utbud av butiker med indiska specialiteter på Myrtle Street. Men för övrigt använder vi mest bilen till att köra ut varor till kunderna.” ”Ni borde köra hela vägen upp till Skottland”, sa han. ”Eller så har man ju alltid Autobahn i Tyskland. Väldigt trevlig att köra på, har jag hört.” ”Har ni kört mycket ute i Europa?” frågade hon. ”Nej. Nancy och jag brukade prata om det. Om att köra genom Frankrike och kanske upp till Schweiz. Men det blev aldrig av.” ”Ni borde göra det nu”, sa hon. ”Medan ni har möjlighet.” ”Och ni?” frågade han. ”Vart skulle ni vilja åka?” ”Till så många ställen”, sa hon. ”Men jag har ju butiken.” ”Er brorson kanske snart kommer att kunna sköta den helt på egen hand?” frågade han. Hon skrattade ett inte alltigenom muntert skratt. ”Ja då”, sa hon. ”När som helst nu kommer han att klara av butiken alldeles själv, och då blir jag överflödig.”

Brorsonen var ett nytt och inte särskilt trevligt tillskott i butiken inne i samhället. Han var en ung man på ungefär tjugofem år.

Hans hållning var stel och det fanns en antydan till oförskämdhet i hans blick, som om han alltid var beredd att bemöta nästa förolämpning. Han hade inget av mrs Alis lågmälda, graciösa 20

eftergivenhet och inget av den framlidne mr Alis tålamod. Även om majoren på ett sätt medgav att detta kanske var den unge mannens rätt, så var det ändå lite besvärande att ställa frågor om priset på djupfrysta ärter till någon som bara gick och väntade på att bli förolämpad av just sådana saker. Dessutom fanns det hos brorsonen en antydan till återhållen stränghet som riktades mot fastern, och detta uppskattades inte av majoren. ”Skulle ni dra er tillbaka då?” frågade han. ”Det har föreslagits”, sa hon. ”Min mans familj bor uppe i norr och de hoppas att jag ska gå med på att flytta hem till dem och inta min rättmätiga plats i hushållet.” ”En kärleksfull familj skulle utan tvekan vara en kompensation för att tvingas bo i norra England”, sa major Pettigrew, som tvivlade på sina egna ord. ”Jag utgår ifrån att ni skulle uppskatta rollen som aktad farmor och matriark?” ”Jag själv har inte producerat några barn och min man är död”, svarade hon med ett syrligt tonfall. ”Alltså är jag mer ömkansvärd än aktningsvärd. Jag förväntas lämna ifrån mig butiken till min brorson, som sedan kommer att ha råd att hämta en mycket bra hustru i Pakistan. I utbyte kommer jag att få husrum och utan tvekan äran att ta hand om åtskilliga andra familjemedlemmars små barn.”

Majoren satt tyst. Han var på samma gång både förfärad och ovillig att höra mer. Just sådant här var anledningen till att folk oftast bara pratade om vädret. ”Men inte kan de väl ändå tvinga er …”, började han. ”Inte juridiskt”, sa hon. ”Min underbare Ahmed bröt med familjetraditionen för att försäkra sig om att butiken skulle tillfalla mig. Men det finns vissa skulder som ska betalas. Och förresten, vad har lagens bokstav att säga mot tyngden i hela familjens åsikter?” Hon svängde vänster och klämde sig in i en liten lucka i trafiken som rusade fram längs kustvägen. ”Man måste fråga sig om det är en strid värd att utkämpa, ifall priset blir att man förlorar sin familj och bryter traditionerna.”

21

”Det är ju direkt omoraliskt”, sa majoren. Han var ordentligt upprörd och hans knogar hade vitnat på armstödet. Det var problemet med de här invandrarna, tänkte han för sig själv. De låtsades vara engelska. Somliga av dem var till och med födda här.

Men under ytan fanns alla de här barbariska tankegångarna och solidariteten med en massa främmande sedvänjor. ”Ni har tur”, sa mrs Ali. ”Ni anglosaxiska människor har i stort sett frigjort er från att vara så beroende av familjen. Varje generation känner sig helt fri att agera på egen hand, och ni är inte rädda.” ”Just det”, sa majoren och accepterade automatiskt hennes komplimang, fast utan att alls känna sig så säker på att hon hade rätt.

Hon släppte av honom vid hörnet några meter ifrån kyrkan, och han klottrade ner sin svägerskas adress på en papperslapp. ”Fast jag kan säkert ta bussen tillbaka eller så”, sa han, men eftersom de båda två visste att detta inte var fallet framhärdade han inte i sina artiga protester. ”Jag skulle tro att allt är avklarat vid sextiden, om det passar er?” tillade han. ”Javisst.” Helt kort tog hon hans hand. ”Jag önskar er ett starkt hjärta och familjens kärlek denna eftermiddag.” Majoren upplevde en känsla av värme som han hoppades att han kunde hålla kvar då han skulle ställas inför den fasansfulla påfrestningen som tanken på Bertie i en valnötskista innebar.

Akten var ungefär samma blandning av komedi och tragedi som han mindes från Nancys begravning. Kyrkan var stor och dyster.

Den var presbyteriansk och från 50-talet, så den kärva betongen mjukades inte upp av de rökelsekar, levande ljus och målade fönster som fanns i Nancys älskade anglikanska kyrka i Edgecombe St. Mary. Inget gammalt klocktorn eller någon mossbelupen kyrkogård, som kunde kompensera med skönhet eller med det fridfulla i att se samma släktnamn ingraverade i sten genom 22

århundradena. Den enda trösten var en viss tillfredsställelse i att se kyrkan så välbesökt. Två rader fällstolar längst bak var också upptagna. Berties kista var placerad över en grund försänkning i golvet som påminde lite om en avloppsränna, och vid ett tillfälle under högtiden överrumplades majoren av ett mekaniskt surrande ljud och Berties plötsliga färd neråt. Brodern sjönk inte mer än tio centimeter, men majoren kvävde ett plötsligt utrop och sträckte ofrivilligt fram ena handen. Han hade inte varit det minsta förberedd.

Jemima och Marjorie höll tal båda två. Han väntade sig att han skulle reagera med sarkasm på deras ord, särskilt när Jemima i en svart bredbrättad halmhatt som bättre lämpade sig för chica bröllop förkunnade att hon tänkte läsa upp en dikt hon själv hade skrivit till faderns ära. Men trots att dikten mycket riktigt var alldeles ohygglig (han kom bara ihåg ett överflöd av teddybjörnar och änglar, fullkomligt stick i stäv med den stränga presbyterianska läran) så förvandlade hennes uppriktiga sorg den till något verkligt berörande. Mascaran rann över hela det tunna ansiktet och hon måste halvt om halvt bäras från podiet av sin man.

Majoren hade inte i förväg tillfrågats om att hålla tal. Han ansåg detta vara en skriande försummelse och hade förberett omfattande betraktelser om och om igen under de ensamma, sömnlösa nätterna som följt. Men när Marjorie återvände till sin plats efter sitt eget korta och tårfyllda avsked till maken och lutade sig fram för att fråga om han ville säga några ord, så avböjde han. Till sin egen förvåning kände han sig svag igen, och både röst och synfält var grumliga av känslor. Han fattade bara hennes båda händer ett utdraget ögonblick, och försökte avhålla tårarna från att börja rinna.

När han efteråt skakade hand med folk i foajén med rökfärgat glas blev han rörd över att så många av hans och Berties vänner var på plats – somliga hade han inte sett på åtskilliga år. Martin James, som hade växt upp tillsammans med dem båda två i Edgecombe, hade kört hela vägen från Kent. Berties tidigare granne 23

Alan Peters, som hade ett lysande golfhandikapp men hade börjat med ornitologi istället, hade kommit från andra sidan av landet. Det allra mest anmärkningsvärda var att Jones Walesaren – en gammal vän till majoren från det militära ända sedan officersutbildningens dagar, som bara hade träffat Bertie en handfull gånger en sommar men hade fortsatt skicka julkort till dem båda två vartenda år – hade kommit ner från Halifax. Majoren fattade hans hand och böjde stumt på huvudet till tack. Ögonblicket fördärvades enbart av hans fru nummer två, en kvinna som varken han eller Bertie hade haft tillfälle att träffa och som hela tiden grät förtvivlat bakom sin stora näsduk. ”Skärp dig, Lizzy”, sa Jones. ”Förlåt, men hon rår liksom inte för det.” ”Jag är så väldigt ledsen”, ylade Lizzy och snöt sig. ”Jag blir likadan på bröllop.” Majoren tog inte illa upp. Hon hade åtminstone kommit dit. Roger hade inte synts till.

24

2

Berties hus – han förmodade att han borde börja tänka på det som Marjories hus nu – var en vanlig fyrkantig souterrängvilla som hon hade lyckats omvandla till något som påminde om en spansk villa istället. En klumpig tegelpergola och räcken av smidesjärn utgjorde uteplatsen som krönte det tillbyggda dubbel­ garagets tak. En utbyggnad av vinden hade försetts med ett perspektivfönster med murad tegelstensbåge, som skickade en sorts flamencoblinkning mot den lilla kuststaden som bredde ut sig längre ner. Framsidan av trädgården bestod huvudsakligen av en grusad infart stor som en parkeringsplats, och där stod bilarna uppradade par om par runt en klen liten kopparfontän i form av en mycket spinkig, naken ung flicka. Den sena eftermiddagen blev allt kyligare och molnen vällde in från havet, men uppe på övervåningen hade Marjorie fortfarande dörrarna i vardagsrummet med sitt stengolv öppna mot uteplatsen på taket. Majoren höll sig så långt inne i rummet som möjligt och försökte suga upp lite värme ur det ljumma teet i en mindre plastmugg. Marjories uppfattning om ”inget storslaget alls” var ett enormt utbud av halvrinnande rätter – äggsallad, lasagne, en vinindränkt kycklingstuvning – som serverades uteslutande på papptallrikar. Överallt i rummet satt människor med buktande tallrikar i händerna, medan plastglas och tekoppar hade hamnat på fönsterbrädena och ovanpå en stor tv.

Han uppfattade en böljande rörelse i folkmängden på andra sidan rummet, riktade blicken in i vimlet och fick se Marjorie omfamna Roger. Major Pettigrews hjärta gjorde ett litet skutt när 25

han såg sin långe, brunhårige son. Då hade han ändå kommit hit.

Roger ursäktade sig mångordigt för sin sena ankomst och lovade högtidligt att hjälpa Marjorie och Jemima välja gravsten till farbror Bertie. Han var charmerande och rutinerat älskvärd i en dyrbar, mörk kostym, opassande skrikig slips och smala, högblanka skor som var alltför eleganta för att vara något annat än italienska. London hade polerat honom till att bli nästan kontinentalt världsvan. Majoren försökte låta bli att ogilla detta. ”Hör du, pappa, Jemima har pratat lite med mig om farbror Berties gevär”, sa Roger när de en kort stund kunde slå sig ner i en hård lädersoffa för att talas vid. Han drog lite i ena kavajslaget och rättade till byxknäna. ”Ja, jag hade tänkt diskutera det med Marjorie själv. Men det här känns ju inte riktigt som rätta tillfället.” Han hade inte glömt frågan om geväret, men det var inget som verkade viktigt just idag. ”De är väl medvetna om hur värdefullt det är. Jemima är riktigt insatt i ämnet.” ”Det är ju naturligtvis inte en fråga om pengar”, påpekade majoren strängt. ”Vår far klargjorde tydligt att hans önskan var att paret skulle återförenas. Familjeklenoder, fadersarv.” ”Ja, Jemima tycker verkligen att paret ska sammanföras igen”, sa Roger. ”Fast det kan förstås bli nödvändigt med lite uppsnyggning också.” ”Mitt gevär är i perfekt skick”, sa majoren. ”Fast jag tror inte att Bertie ägnade fullt så mycket tid åt sitt. Han var inte särskilt road av skytte.” ”Nehej, men hur som helst”, sa Roger, ”så säger Jemima att marknaden är glödhet just nu. Churchillvapen av den här kvaliteten finns inte att köpa för pengar. Amerikanerna skriver upp sig på väntelistor.” Majoren kände hur musklerna i hans kinder sakta började strama. Hans lilla leende blev alldeles stelt då han förutsåg det dråpslag som väntade. ”Så Jemima och jag tycker att det mest förnuftiga vore att sälja dem som ett par på direkten.

26

Det skulle ju naturligtvis vara dina pengar, pappa. Men eftersom jag förmodar att du ändå planerar att låta allt gå vidare till mig med tiden, så kunde jag ha stor nytta av dem redan nu.”

Majoren sa ingenting. Han fokuserade på att andas. Han hade aldrig riktigt tänkt på hur mycket mekanisk ansträngning som ändå krävdes för att lungorna skulle fortsätta med sina långsamma in- och utandningar eller för det obehindrade intaget av syre genom näsan. Roger hade det goda omdömet att börja vrida sig generat där han satt. Han visste exakt vad det var han bad om nu, tänkte majoren. ”Förlåt mig, Ernest, men det står en främmande kvinna härute som säger att hon väntar på dig?” sa Marjorie, som plötsligt dök upp framför dem och lade ena handen på hans axel. Han såg upp och hostade till för att kamouflera sina fuktiga ögon. ”Väntar du på en mörk kvinna i en liten Honda?” ”Javisst ja”, sa han. ”Det är mrs Ali, hon har kommit för att hämta mig.” ”En kvinnlig taxichaufför?” sa Roger. ”Du avskyr ju kvinnliga bilförare.” ”Hon är ingen taxichaufför”, snäste majoren. ”Hon är en bekant till mig. Det är hon som driver den lilla butiken.” ”I så fall ska du väl be henne komma in och bjuda på lite te”, sa Marjorie med läppar som var spända av ogillande. Hon såg lite obestämt bort mot buffébordet. ”Jag tror säkert att hon skulle uppskatta en bit av den där sockerkakan med citronskal – för alla människor tycker väl om sockerkaka?” ”Det ska jag göra, tack”, sa majoren och kom på fötter. ”Men pappa, jag hade ju hoppats att jag skulle få skjutsa dig hem”, sa Roger. Majoren blev förvånad. ”Du kom ju hit med tåg”, sa han. ”Ja, det var tanken”, sa Roger, ”men sen blev det lite ändringar.

Sandy och jag bestämde oss för att köra hit tillsammans. Hon är ute och tittar på stugor i detta nu.” ”Stugor?” Det här var för mycket att ta till sig.

27

”Ja. Sandy tyckte ju att eftersom jag ändå var tvungen att komma ner, så … Jag har tjatat på henne om att vi borde skaffa ett weekendställe härnere. Då vore vi närmare dig.” ”Stugor?” upprepade majoren, som fortfarande kämpade för att smälta allt det som denna person med namnet Sandy kunde antas innebära. ”Jag ser verkligen fram emot att låta er två få träffas. Hon borde vara här när som helst nu.” Roger spejade ut över rummet för att se om hon plötsligt hade kommit in. ”Hon är amerikanska, från New York. Hon har ett rätt betydelsefullt jobb i modebranschen.” ”Mrs Ali väntar på mig”, sa majoren. ”Det vore väldigt oartigt att …” ”Äsch då, hon förstår säkert situationen”, avbröt Roger.

Utomhus var luften kall. Utsikten över staden med havet i bakgrunden hade fått suddiga konturer i skymningen. Mrs Ali hade parkerat sin Honda alldeles innanför de snirkliga järngrindarna med sina mönster av flygande delfiner. Hon vinkade och klev ur bilen för att hälsa på honom. I händerna höll hon en pocketbok och en halv cheeseburgare som fortfarande omgavs av sitt grälla, flottiga omslagspapper. Majoren var en hätsk motståndare till de förfärliga snabbmatställena som stegvis tog över den fula vägsträckan mellan sjukhuset och strandpromenaden, men han var beredd att betrakta mrs Alis lilla felsteg som charmerande icketypiskt för henne. ”Vill ni inte komma in och dricka lite te, mrs Ali?” frågade han. ”Nej tack, major Pettigrew, jag vill inte tränga mig på”, sa hon. ”Men känn er inte stressad av min närvaro. Jag har det väldigt bra här.” Hon visade fram boken hon höll i handen. ”Vi har en riktig buffé därinne”, bjöd majoren. ”Vi har till och med hembakad sockerkaka.” ”Men jag har det verkligen bra härute”, sa hon och log mot honom. ”Ta ni all den tid ni behöver med er familj, så väntar jag här tills ni är klar.”

28