9789137137704

George R. R. Martin

Drakarnas dans Sagan om is och eld V

Översättning Louise Thulin, Molle Kanmert Sjölander, Ylva Spångberg

Tidigare utgivning Kampen om järntronen Kungarnas krig Svärdets makt Kråkornas fest

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se

Amerikanska originalets titel A Dance with Dragons Copyright © George R. R. Martin 2011 Svensk utgåva enligt avtal med George R. R. Martin c/o The Lotts Agency, Ltd, New York och Licht & Burr Literary Agency, Danmark Översättning Louise Thulin, Molle Kanmert Sjölander och Ylva Spångberg Omslagsillustration Larry Rostant Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Kartor James Sinclair, Jeffrey L. Ward Tryckt hos GGP Media GmbH, Pössneck Tyskland 2012 isbn 978-91-37-13770-4

den här tillägnas mina fans den är till Lodey, Trebla, Stego, Pod, Caress, Yags, X-Ray och mr. X, Kate, Chataya, Mormont, Mich, Jamie, Vanessa, Ro, till Stubby, Louise, Agravaine, Wert, Malt, Jo, Mouse, Telisiane, Blackfyre, Bronn Stone, Coyote’s Daughter och alla de andra galningarna och vilda kvinnorna i Brödraskapet utan baner den är till mina fantastiska webbredaktörer, Elio och Linda, lord och lady av Västeros, Winter och Fabio från WIC, och Gibbs av Draksten, som satte i gång alltihop till de män och kvinnor i Asshai i Spanien som sjöng för oss om björnen och den fagra mön, och de fantastiska fansen i Italien som bjöd på så mycket vin, till mina läsare i Finland, Tyskland, Brasilien, Portugal, Frankrike och Nederländerna och i alla andra fjärran länder där ni har väntat på denna dans och till alla de vänner och fans som jag ännu inte har mött tack för ert tålamod

Landet bortom muren

Fästningar Fästningar längs längs muren muren 1. Västvakten vid bron 2. Skuggtornet 3. Grandungen 4. Gråvakten 5. Stendörren 6. Rimfrostkullen 7. Ismark 8. Nattskansen 9. Djupsjö 10. Drottningporten 11. Svarta slottet 12. Eksköld 13. Skogvakten vid dammen 14. Sobelhall 15. Frostporten 16. Långa kumlet 17. Facklorna 18. Grönvakten 19. Östvakten vid havet

Slott/borg Ruin

Den eviga vinterns land (outforskat)

Thenn

HUTTRANDE HAVET

R O ST

Klagop

T Ä

asset

ho rnsfloden

N

De första människornas näve

D E

Spökskogen

Storrolds udde

Hårdhem

Hjort

F

Mjölkva ttn et

Skane

R 11 1213 1415 17 19 16 18

BRANDONS

GÅVA

Drottningkronan

gen

A

ISBUKTEN

1 2 3 45 6 7 8 9 10

NYA

Kun gsvä

N N

NE

VI RA

Crasters gård Vitträd MUR E N

GÅVAN

SÄLBUKTEN

SKAGOS

Länderna runt Sommarhavet

Stad Ruin

Skahazadhan

Bhorash

SHI GAH VS

S

STUH CEK SAER AN OAF S

ND

EH

I KL T R

VA

Tolos

Elyrien Cederön

DEN LÅNGA SOMMARENS LÄNDER

RYK A

AVE T

Meereen

N

A PP

Mantarys

Slavbukten

Ghozai

Yunkai

Yaros

Astapor

Velos

Ma s ke n

GH

Oros

IS

Gamla Ghis

Tyrien

GH

SORGBUKTEN

IS S

Valyrien

UN

D

Ghaen Nya Ghis

Väs te

ros

Sommaröarna

Qarth och Jadehavet

SO MMARHAVET

s Ba

il

ö isk

Paddön

Ba

sili s

kud d

en

Naath

ar

na

Yxön

Zamettar Yeen

Gogossos

Tårarnas ö

SOTHORYOS

En kommentar till kronologin Det har gått ett tag mellan böckerna, jag vet. Så det kan vara på sin plats med en påminnelse.

Den här boken är den femte i Sagan om is och eld. Den fjärde var Kråkornas fest.

Både Drakarnas dans och Kråkornas fest återupptar berättelsen omedelbart efter den tredje boken i serien, Svärdets makt. Medan Kråkornas fest koncentrerades på händelser i och runt Kungshamn, på Järnöarna och nere i Dornien tar Drakarnas dans med oss norrut till Svarta slottet och muren (och norr om den), över Smala havet till Pentos och Slavbukten, och vi får träffa Tyrion Lannister, Jon Snö, Daenerys Targaryen och alla de andra som inte var med i Kråkornas fest. De båda böckerna följer inte på varandra utan är parallella, delade av geografin snarare än av kronologin.

Fram till en viss punkt.

Drakarnas dans omfattar en längre tidsrymd än Kråkornas fest. I senare halvan av den ska du märka att vissa av huvudpersonerna från fjärde boken dyker upp igen. Och det betyder precis vad du tror att det gör, nämligen att berättelsen har passerat den tid som skildrades i Kråkornas fest och att de två flödena har återförenats.

Härnäst kommer Vinterns vindar. I den ska, hoppas jag, alla få huttra tillsammans igen …

George R. R. Martin April 2011

Prolog Natten var övermättad av människolukt.

Varulven stannade under ett träd och vädrade, och hans gråbruna päls fläckades av skugga. En pust av barrdoftande vind förde människolukten till honom, trängde igenom svagare dofter som vittnade om räv och hare, säl och hjort och varg. Det var också människolukter, det visste varulven: stanken av gamla skinn, döda och sura, nästan dränkt av de starkare dofterna av rök och blod och röta. Bara människor tog skinnen från andra djur och klädde sig i deras hud och hår.

Varulvar är inte rädda för människor på samma sätt som vargar. Hat och hunger fick magen att knyta sig. Han gav till en låg morrning och ropade på sin enögde bror och sin sluga lilla syster. När han rusade mellan träden följde flocken honom tätt i hälarna. De hade också uppfattat vittringen. Medan han sprang såg han också genom deras ögon och skymtade sig själv framför dem. Flockens andetag pustade varma och vita från långa, grå käkar. Is hade frusit till under deras tassar, hård som sten, men jakten hade börjat nu och bytet var framför dem. Kött, tänkte varulven, mat.

En ensam människa var en ömklig varelse. Stor och stark, med skarp syn, men med dålig hörsel och okänslig för lukter. Hjortar och älgar och harar var snabbare, björnar och vildsvin vildsintare i en strid. Men människor i flock var farliga. När vargarna nalkades bytet hörde varulven gnyet från en valp, hur skaren på gårdagens snö bröts sönder under klumpiga människotassar, skramlet från rustningar och de långa, grå klor som människorna bar.

Svärd, viskade en röst inom honom, spjut.

Träden hade fått tänder av is som morrande stack ner från de kala, bruna grenarna. Enöga störtade genom snåren så att snön yrde. Flocken följde efter. Upp på en kulle och nedför sluttningen på andra sidan tills skogen glesnade framför dem, och där var människorna. En var en hona. Byltet insvept i päls som hon höll i famnen var hennes valp.

Spara henne till sist, viskade rösten, det är hannarna som är farliga. De vrålade åt varandra på det sätt som människor gjorde, men varulven kände lukten av deras skräck. En hade en trätand som var lika hög som han själv. Han kastade den, men handen skakade och tanden seglade förbi högt ovanför.

Sedan var flocken över dem.

Hans enögda bror slog omkull tandkastaren ner i en snödriva och slet upp strupen på honom medan han kämpade. Hans syster slank in bakom den andra hannen och fällde honom bakifrån. Då var honan och hennes valp kvar åt honom.

Hon hade också en tand, en liten en som var gjord av ben, men hon tappade den när varulven slöt käkarna runt hennes vad. Medan hon föll slog hon båda armarna om sin högljudda valp. Under pälsen var honan bara skinn och ben, men spenarna var fulla av mjölk. Det godaste köttet satt på valpen. Vargen sparade de bästa bitarna åt sin bror. Överallt runt liken färgades den frusna snön rosa och röd medan flocken fyllde magarna.

Flera fjärdingsväg bort, i en hydda med väggar av lerklinad halm, golv av hårdstampad jord, tak av halm och ett rökhål, huttrade Varamyr och hostade och slickade sig om läpparna. Hans ögon var rödkantade, läpparna spruckna och strupen helt uttorkad, men smaken av blod och fett fyllde munnen samtidigt som hans uppsvullna mage skrek efter näring. Kött från ett barn, tänkte han och mindes Knölen.

Människokött. Hade han sjunkit så djupt att han hungrade efter människokött? Han kunde nästan höra hur Haggon brummade åt honom. ”Människor kan äta kött från djur och djur kan äta kött från människor, men den människa som äter människokött är en vederstyggelse.”

Vederstyggelse. Det hade alltid varit Haggons älsklingsord. Vederstyggelse, vederstyggelse, vederstyggelse. Att äta människokött var en vederstyggelse, att som varulv para sig med en varg var en vederstyggelse och att överta en annan människas kropp var den värsta vederstyggelsen av alla. Haggon var svag och rädd för sin egen kraft. Han dog gråtande och ensam när jag slet hans andra liv ifrån honom. Varamyr hade själv slukat hans hjärta. Han lärde mig väldigt mycket, och det sista jag lärde mig av honom var hur människokött smakar.

Men det hade varit som varg. Med en människas tänder hade han 10

aldrig ätit kött från människor. Men han tänkte inte missunna sin flock deras fest. Vargarna var lika utsvultna som han, utmärglade och frusna och hungriga, och bytet … två män och en kvinna, ett lindebarn, som flyr från nederlag till död. De skulle ändå snart ha dukat under av kyla eller svält. Så här gick det snabbare, lättare. Det var ren barmhärtighet. ”Barmhärtighet”, sa han högt. Strupen ömmade men det kändes skönt att höra en mänsklig röst, till och med sin egen. Luften stank av mögel och fukt, marken var kall och hård och brasan gav ifrån sig mer rök än värme. Han flyttade sig så nära lågorna han vågade, hostade och huttrade om vartannat, och det bultade i sidan där såret hade gått upp. Blodet hade runnit ut i byxorna ända ner till knäna och torkat till en hård, brun skorpa.

Tistel hade varnat honom för att det skulle kunna hända. ”Jag sydde ihop det så gott jag kunde”, hade hon sagt, ”men du måste vila och låta det läkas, annars kommer såret att gå upp igen.”

Tistel hade varit den sista av hans följeslagare, en sköldmö lika seg som en gammal rot, vårtig, väderbiten och rynkig. De andra hade övergett dem på vägen. En efter en sackade de efter eller rusade i förväg, försökte ta sig till sina gamla byar, eller till Mjölkvattnet, Hårdhem eller för att ensamma möta döden i skogen. Varamyr visste inte vilket och brydde sig inte om det. Jag skulle ha tagit en av dem när jag hade möjlighet. Någon av tvillingarna, eller den storvuxne karlen med det ärrade ansiktet, eller den rödhårige ynglingen. Men han hade varit rädd. Någon av de andra kunde ha förstått vad som hände. Då skulle de ha gett sig på honom och dödat honom. Och Haggons ord förföljde honom, och så hade tillfället glidit honom ur händerna.

Efter striderna hade de varit flera tusen som kämpade sig genom skogen, hungriga och rädda, på flykt undan den massaker som hade drabbat dem vid muren. Några hade pratat om att återvända till de hem som de hade övergett och andra om att göra ett nytt anfall mot ingången till tunneln, men de flesta var förvirrade och hade ingen aning om vart de skulle ta vägen eller vad de skulle göra. De hade undkommit de svartklädda kråkorna och riddarna i deras grå stål, men mer obarmhärtiga fiender förföljde dem nu. För varje dag lämnades fler lik på vägen. Några dog av hunger, några av kyla, några av sjuk11

dom. Andra dödades av dem som hade varit deras vapenbröder när de marscherade söderut med Mance Rayder, kungen bortom muren.

Mance har stupat, hade de överlevande sagt till varandra med förtvivlade röster, Mance är tillfångatagen, Mance är död. ”Harma är död och Mance är fånge, och resten har flytt och lämnat oss här”, hade Tistel påstått när hon sydde ihop hans sår. ”Tormund, Gråtaren, Sexskinn, alla de tappra rövarna. Var finns de nu?”

Hon känner inte igen mig, hade Varamyr förstått då, och varför skulle hon det? Utan sina djur framstod han inte som någon stor krigare.

Jag var Varamyr Sexskinn, och jag bröt bröd med Mance Rayder. Han hade tagit sig namnet Varamyr när han var tio år. Ett namn som passar en lord, ett namn för ballader, ett mäktigt och skräckinjagande namn. Ändå hade han sprungit från kråkorna som en skrämd kanin. Den fruktansvärde lord Varamyr hade blivit feg, men han stod inte ut med att hon skulle få veta det, så han hade sagt till sköldmön att han hette Haggon. Efteråt undrade han varför det namnet hade kommit för honom, av alla namn han kunde ha valt. Jag åt hans hjärta och drack hans blod, och fortfarande förföljer han mig.

Medan de flydde kom en ryttare en dag galopperande genom skogen på en mager, vit häst och ropade att de allihop skulle försöka ta sig till Mjölkvattnet, att Gråtaren samlade krigare för att gå över Dödskallarnas bro och ta Skuggtornet. Många följde med honom; fler gjorde det inte. Senare gick en kärv krigare i päls och bärnsten från kokeld till kokeld och uppmanade alla de överlevande att gå norrut och ta sin tillflykt till thennernas dal. Varför han trodde att de skulle vara i säkerhet där när thennerna själva hade flytt därifrån fick Varamyr aldrig veta, men många hundra följde med honom. Ytterligare flera hundra försvann tillsammans med skogshäxan som hade sett en syn där en flotta med skepp kom för att föra det fria folket söderut. ”Vi måste gå mot havet”, utropade mor Mullvad, och hennes följeslagare vände österut.

Varamyr skulle kanske ha följt med dem, om han bara hade varit starkare. Men havet var grått och kallt och långt borta, och han visste att han aldrig skulle överleva så att han fick se det. Han hade dött nio gånger och var döende, och det här skulle bli hans sanna död. En ekorrskinnsmantel, mindes han, han stack kniven i mig för en ekorrskinnsmantel.

12

Dess ägare hade varit död. Hon hade fått bakhuvudet krossat till rött mos som var prickigt av benbitar, men hennes mantel verkade varm och tjock. Det snöade, och Varamyr hade blivit av med sina egna mantlar vid muren. Sina sovfällar och underkläder av ylle, sina fårskinnsstövlar och pälsfodrade handskar, sitt lager av mjöd och sparad mat, hårlockarna han tagit från de kvinnor han hade lägrat och även armringarna av guld som han fått av Mance, allt var borta. Jag brann och jag dog och sedan flydde jag, halvgalen av smärta och skräck. Minnet väckte fortfarande skam, men han hade inte varit ensam. Andra hade också flytt, hundratals, tusentals. Striden var förlorad. Riddarna kom, oövervinneliga i sitt stål, och dödade alla som stannade kvar för att slåss.

Vi kunde antingen fly eller dö.

Döden var emellertid inte så lätt att springa ifrån. När Varamyr hittade den döda kvinnan i skogen ställde han sig på knä för att ta hennes kläder, och han såg inte pojken förrän denne rusade ut från sitt gömställe, körde sin långa benkniv i hans sida och slet manteln ur hans händer. ”Hans mor”, sa Tistel till honom efteråt, när pojken hade sprungit därifrån. ”Det var hans mors mantel, och när han såg att du plundrade henne …” ”Hon var död”, sa Varamyr och gjorde en grimas när hennes nål av ben trängde in i hans kött. ”Någon slog in skallen på henne. Någon kråka.” ”Ingen kråka. Det var hornfotsmännen. Det såg jag.” Nålen drog igen jacket i hans sida. ”Vildar, och vem finns kvar som kan tämja dem?” Ingen. Om Mance är död är det fria folket dömt att gå under.

Thennerna, jättarna och hornfotsmännen, grottfolket med sina filade tänder och männen från kusten i väster med sina slädar av ben, alla de var också dödsdömda. Till och med kråkorna. De kanske inte visste om det ännu, men de där svartklädda jävlarna skulle gå under tillsammans med de andra. Fienden var på väg.

Haggons skrovliga röst ekade i hans huvud. ”Du kommer att dö ett dussin dödar, pojke, och var och en av dem blir plågsam, men när din sanna död kommer, då kommer du att leva igen. Det andra livet är enklare och ljuvare, sägs det.”

Varamyr Sexskinn skulle snart få veta hur det var med den saken.

Han kände smaken av sin sanna död i röken som låg frän i luften, 13

kände den i hettan under fingrarna när han stack handen under kläderna och rörde vid såret. Men kylan hade också krupit in i honom, ända in i märgen. Den här gången skulle det bli kylan som tog livet av honom.

Senaste gången han dog var det genom eld. Jag brann. Först trodde han i sin förvirring att någon bågskytt på muren hade träffat honom med en eldpil, men elden hade funnits inuti honom, slukat honom.

Och smärtan …

Varamyr hade dött nio gånger förut. En gång hade han dött stucken av ett spjut, en gång med en björns tänder i strupen och en gång i en fors av blod när han fött fram en dödfödd valp. Sin första död hade han dött när han bara var sex år och hans fars yxa klöv hans skalle. Inte ens det hade varit lika plågsamt som smärtan i buken som sprakade längs hans vingar och slukade honom. När han försökte flyga ifrån den gav hans skräck lågorna näring och fick dem att brinna hetare. Ena sekunden hade han svävat ovanför muren och med sina örnögon sett hur männen nedanför förflyttade sig. Sedan hade lågorna förvandlat hans hjärta till svartnade askflagor och fått hans ande att tjutande fly tillbaka in i hans eget skinn, och en kort tid hade han varit galen.

Blotta minnet var nog för att få honom att rysa.

Det var då han märkte att brasan hade slocknat.

Bara förkolnat trä återstod, och lite glöd som lyste i askan. Den ryker fortfarande, den behöver bara ved. Med tänderna hopbitna av smärta kröp Varamyr fram till högen med avbrutna grenar som Tistel hade samlat ihop innan hon gav sig ut för att jaga och slängde några pinnar på brasan. ”Ta fyr”, kraxade han. ”Brinn.” Han blåste på glöden och bad en ordlös bön till skogens och bergens och ängarnas namnlösa gudar.

Gudarna gav honom inget svar. Efter en stund slutade röken också att stiga upp. Redan hade det blivit kallare i den lilla hyddan. Varamyr hade ingen flinta, inget fnöske, ingen torr tändved. Han skulle aldrig få i gång brasan igen, inte utan hjälp. ”Tistel”, ropade han, och rösten var hes och skarp av smärta. ”Tistel!”

Hennes haka var spetsig och näsan var platt, och på ena kinden hade hon en vårta med fyra mörka hårstrån i. Ett fult och hårt ansikte, men ändå skulle han ha gett mycket för att skymta det i dörren till 14

hyddan. Jag borde ha tagit henne innan hon gick. Hur länge hade hon varit borta? Två dagar? Tre? Varamyr visste inte riktigt. Det var mörkt inne i hyddan, och han hade somnat och vaknat om vartannat, aldrig helt säker på om det var dag eller natt utanför. ”Vänta”, hade hon sagt. ”Jag kommer tillbaka med mat.” Och som en idiot hade han väntat, drömt om Haggon och Knölen och alla de ogärningar han begått under sitt långa liv, men dagar och nätter hade passerat och Tistel hade inte kommit tillbaka. Hon kommer inte tillbaka. Varamyr undrade om han hade avslöjat sig. Kunde hon se vad han tänkte bara genom att titta på honom, eller hade han muttrat under feberdrömmarna?

Vederstyggelse, hörde han Haggon säga. Det var nästan som om han var där. ”Hon är bara en ful sköldmö”, sa Varamyr till honom. ”Jag är en betydelsefull man. Jag är Varamyr, varulven, skepnadsbytaren, det är inte rätt att hon ska leva och jag ska dö.” Ingen svarade. Det fanns ingen där. Tistel var borta. Hon hade övergett honom, hon som de andra.

Hans egen mor hade också övergett honom. Hon grät över Knölen, men hon grät aldrig över mig. Den morgon då fadern drog upp honom ur sängen för att överlämna honom till Haggon vägrade hon att ens titta på honom. Han hade vrålat och skrikit medan han blev utsläpad i skogen, tills fadern gav honom en örfil och sa åt honom att hålla tyst. ”Du hör hemma hos ditt eget släkte”, var det enda han sa när han slängde ner honom framför Haggons fötter.

Han hade inte fel, tänkte Varamyr huttrande. Haggon lärde mig mycket. Han lärde mig att fiska och jaga, att stycka en djurkropp och rensa fisk, hur man hittar i skogen. Och han lärde mig att leva varulvens liv, och avslöjade skepnadsbytarens hemligheter, även om min gåva var starkare än hans.

Många år senare hade han försökt hitta sina föräldrar, ville berätta för dem att deras Bulan hade blivit den store Varamyr Sexskinn, men båda två var döda och brända. De hade återgått till träden och bäckarna, till stenarna och klipporna, till jord och aska. Det var vad skogshäxan hade sagt till modern dagen då Knölen dog. Bulan ville inte bli en jordkoka. Pojken hade drömt om en dag när trubadurerna skulle sjunga om hans bragder och söta flickor skulle kyssa honom.

När jag blir stor ska jag bli kungen bortom muren, hade Bulan lovat sig 15

själv. Det hade han aldrig blivit, men han hade kommit nära. Varamyr Sexskinn var ett namn som människor fruktade. Han red ut i strid på en snöbjörn som mätte fyra meter då den reste sig på bakbenen, han hade underkuvat tre vargar och en skuggkatt och satt vid Mance Rayders högra sida. Det var Mance som förde mig hit. Jag borde inte ha lyssnat. Jag borde ha gått in i min björn och slitit Mance i stycken.

Före Mance hade Varamyr Sexskinn varit ett slags lord. Med sina djur bodde han ensam i en sal av mossa och lera och huggna stockar som en gång hade tillhört Haggon. Ett dussin byar betygade honom sin vördnad med bröd och salt och cider, skänkte honom frukt från sina fruktträdgårdar och grönsaker från grönsakslanden. Kött skaffade han sig själv. Var gång han ville ha en kvinna skickade han ut sin skuggkatt för att smyga efter henne, och alla flickor som hade fångat hans blick kom fogligt till hans säng. Somliga grät när de kom dit, jo då, men kom gjorde de. Varamyr gav dem sin säd, tog en lock av deras hår som minne och skickade i väg dem igen. Då och då kom någon byhjälte dit med ett spjut i handen för att dräpa odjuret och rädda en syster eller en käresta eller en dotter. Dem dödade han, men han skadade aldrig kvinnorna. Somliga välsignade han rentav med barn.

Småttingar. Ynkliga små varelser, som Bulan, och ingen som hade gåvan.

Rädslan drev honom att vackla upp på fötter. Med handen tryckt mot sidan för att hejda blodet som sipprade fram i såret raglade Varamyr fram till dörren och svepte undan det trasiga skinn som hängde för den så att han möttes av en vit vägg. Snö. Inte konstigt att det hade blivit så mörkt och rökigt inomhus. Den fallande snön hade begravt hyddan.

När Varamyr stötte till snön föll den ner, våt och mjuk. Utanför var natten vit som döden; ljusa, tunna moln drog förbi en silvermåne, medan tusen kalla stjärnor tittade på. Han såg de knöliga silhuetterna av andra hyddor som var begravda under snömassorna, och bortom dem den ljusa skuggan av ett ödesträd med ett pansar av is. I söder och väster låg kullarna, en väldig, vit vildmark där ingenting rörde sig utom den virvlande snön. ”Tistel”, ropade Varamyr kraftlöst och undrade hur långt hon kunde ha gått. ”Tistel. Kvinna. Var är du?”

Långt borta ylade en varg.

Varamyr genomfors av en rysning. Han kände igen det ylandet lika 16

väl som Bulan en gång hade känt igen sin mors röst. Enöga. Han var den äldste av de tre, den störste, den vildaste. Smygaren var magrare, snabbare och yngre, Slug var listigare, men båda var rädda för Enöga.

Den gamle vargen var orädd, obarmhärtig, grym.

Under örnens dödskamp hade Varamyr tappat kontrollen över sina andra djur. Skuggkatten hade rusat ut i skogen medan snöbjörnen hade gett sig på de omkringstående och slitit fyra män i stycken innan hon dödades av ett spjut. Hon skulle ha dödat Varamyr om han kommit inom räckhåll. Björnen hatade honom, hon hade blivit ursinnig var gång han bar hennes skinn eller klättrade upp på hennes rygg.

Men vargarna …

Mina bröder. Min flock. Många kalla nätter hade han sovit tillsammans med vargarna, deras raggiga kroppar låg tryckta mot honom och hjälpte honom att hålla värmen. När jag dör kommer de att festa på mitt kött och bara lämna kvar benen som kan hälsa våren när det börjar töa. Tanken var märkligt tröstande. Hans vargar hade många gånger skaffat föda åt honom när de jagade; det kändes passande att han skulle bli mat åt dem i slutänden. Han kunde mycket väl börja sitt andra liv med att slita det varma, döda köttet från sin egen kropp.

Det var lättast att skapa ett band till hundar; de levde så tätt inpå människorna att de nästan var mänskliga. Att glida in i en hunds skinn var som att dra på sig en gammal stövel, vars läder blivit mjukt av lång användning. På samma sätt som en stövel var formad för att ta emot en fot var en hund formad för att ta emot ett halsband, också ett som inget mänskligt öga kunde se. Vargar var svårare. Man kunde bli vän med vargar, man kunde kuva vargar, men ingen människa kunde egentligen tämja vargar. ”Vargar och kvinnor gifter sig för livet”, sa Haggon ofta. ”Tar man en så är det ett äktenskap. Från den dagen är vargen en del av dig och du en del av honom. Ni förändras båda två.”

Andra djur var det bäst att lämna i fred, hade jägaren hävdat. Katter var fåfänga och grymma, alltid beredda att ge sig på en. Älgar och hjortar var bytesdjur; för lång tid i deras skinn gjorde också den modigaste man feg. Björnar, vildsvin, grävlingar, vesslor … Haggon hade inget till övers för sådana. ”Vissa skinn ska du aldrig bära, pojke. Du kommer inte att tycka om det du blir.” Fåglar var värst, efter vad han sa. ”Det är inte meningen att människor ska lämna jorden. Tillbringar 17

man för mycket tid uppe bland molnen vill man aldrig komma ner igen. Jag känner skepnadsbytare som har försökt med hökar, ugglor, korpar. Till och med i sina egna kroppar sitter de drömmande och stirrar upp i det förbaskade blå.”

Men alla skepnadsbytare tyckte inte likadant. En gång, när Bulan var tio, hade Haggon tagit med honom till en av deras sammankomster. Varulvarna var flest till antalet, vargbröderna, men pojken hade tyckt att de andra var märkligare och mer fängslande. Borroq var så lik sitt vildsvin att det enda han saknade var betar, Orell hade sin örn, Briar sin skuggkatt (i samma sekund som Bulan såg dem ville han ha en egen skuggkatt), getkvinnan Grisella …

Men ingen av dem hade varit lika stark som Varamyr Sexskinn, inte ens Haggon, reslig och bister och med händer hårda som sten.

Jägaren dog gråtande när Varamyr tog Gråpäls ifrån honom, drev ut honom och gjorde djuret till sitt eget. Inget andra liv för dig, gubbe.

Varamyr Treskinn hade han kallat sig på den tiden. Gråpäls var den fjärde, även om den gamle vargen var skröplig och nästan tandlös och snart följde Haggon i döden.

Varamyr kunde ta vilket djur han ville, böja deras vilja efter sin och göra deras kroppar till sina. Hund eller varg, björn eller grävling …

Tistel, tänkte han.

Haggon skulle kalla det en vederstyggelse, den svartaste synden av dem alla, men Haggon var död och bränd. Mance skulle också ha förbannat honom, men Mance var dräpt eller tillfångatagen. Ingen kommer någonsin att få veta det. Jag ska bli Tistel sköldmön, och Varamyr Sexskinn ska vara död. Hans gåva skulle antagligen gå under tillsammans med kroppen, trodde han. Han skulle förlora sina vargar och framleva resten av sina dagar som en tanig, vårtig kvinna, men han skulle leva. Om hon kommer tillbaka. Om jag är stark nog att ta henne.

En våg av yrsel sköljde över Varamyr. Helt plötsligt stod han på knä med händerna nedkörda i en snödriva. Han öste upp en handfull snö och fyllde munnen med den, gned den genom skägget och mot sina spruckna läppar, sög i sig fukten. Vattnet var så kallt att han knappt kunde förmå sig att svälja, och än en gång märkte han hur het han var.

Den smälta snön gjorde honom bara hungrigare. Det var mat hans mage krävde, inte vatten. Det hade slutat snöa, men vinden tilltog och 18

fyllde luften med kristaller, som skar honom i ansiktet när han kämpade sig genom drivorna. Såret i sidan öppnades och slöts igen. Hans andedräkt var ett ojämnt, vitt moln. När han kom till ödesträdet hittade han en nedfallen gren, precis så lång att han kunde använda den som krycka. Tungt stödd på den vacklade han fram mot närmaste hydda. Kanske hade byborna glömt någonting när de flydde. En säck äpplen, lite torkat kött, vad som helst som kunde hålla honom vid liv tills Tistel kom tillbaka.

Han var nästan framme när kryckan knäcktes under hans tyngd, och benen gav vika under honom.

Hur länge han låg där medan blodet färgade snön röd visste Varamyr inte. Snön kommer att begrava mig. Det skulle bli en fridfull död.

Det sägs att man känner sig varm mot slutet, varm och sömnig. Det skulle bli skönt att vara varm igen, även om han blev sorgsen av att tänka på att han aldrig skulle få se de gröna länderna, de varma länderna bortom muren som Mance brukade sjunga om. ”Världen bortom muren är inte för sådana som vi”, brukade Haggon säga. ”Det fria folket fruktar skepnadsbytare, men de hedrar oss också. Söder om muren jagar knäböjarna oss och slaktar oss som grisar.”

Du varnade mig, tänkte Varamyr, men det var du som visade mig Östvakten också. Han kunde inte ha varit mer än tio år. Haggon bytte bort ett dussin bärnstenshalsband och en släde lastad med fällar mot sex vinläglar, ett saltblock och en kopparkittel. Östvakten var bättre för byteshandel än Svarta slottet; det var dit skeppen kom, lastade med varor från de mytomspunna öarna på andra sidan havet. Kråkorna visste att Haggon var jägare och vän till nattens väktare, och de välkomnade nyheterna han hade från livet på andra sidan om muren.

Några visste också att han var skepnadsbytare, men ingen pratade om det. Det var där, på Östvakten vid havet, som pojken först hade börjat drömma om den varma Södern.

Varamyr kände hur snöflingorna smälte på hans panna. Det här är inte lika svårt som att brinna. Låt mig somna och aldrig vakna, låt mig börja mitt andra liv. Hans vargar var nära honom nu. Han kände dem. Han skulle lämna den här skröpliga kroppen bakom sig och bli en av dem, jaga i natten och yla mot månen. Varulven skulle bli en riktig varg. Men vilken?

19

Inte Slug. Haggon skulle ha kallat det en vederstyggelse, men Varamyr hade många gånger iklätt sig hennes päls när Enöga parade sig med henne. Men han ville inte tillbringa sitt nya liv som tik, inte om han hade något annat val. Smygaren kanske skulle passa honom bättre, den yngre hannen, men Enöga var större och ilsknare, och det var Enöga som tog Slug var gång hon löpte. ”Det sägs att man glömmer”, hade Haggon sagt till honom ett par veckor innan han själv dog. ”När människans kropp dör lever hennes ande vidare inne i djuret, men för varje dag bleknar minnet och djuret blir lite mindre en varulv och lite mer en varg, tills ingenting av människan återstår och bara djuret finns kvar.”

Varamyr visste att det var sant. När han övertog den örn som hade varit Orells kände han hur den andre skepnadsbytaren rasade över hans närvaro. Orell hade blivit dödad av förrädaren och kråkan Jon Snö, och hans hat mot mördaren hade varit så starkt att Varamyr upptäckte att han själv hatade pojken. Han hade förstått vad Snö var första gången han såg den stora, vita skräckvargen som tyst smög vid hans sida. En skepnadsbytare kan alltid ana sig till en annan. Mance borde ha låtit mig ta skräckvargen. Det skulle ha blivit ett andra liv värdigt en kung. Han kunde ha gjort det, det var han säker på. Snö hade en stark gåva, men ynglingen var otränad och kämpade fortfarande mot sin natur, när han borde ha satt en ära i den.

Varamyr såg hur ödesträdets röda ögon stirrade ner på honom från den vita stammen. Gudarna dömer mig. En rysning löpte genom honom. Han hade gjort otäcka saker, fruktansvärda saker. Han hade stulit, dödat, våldtagit. Han hade frossat i människokött och slickat i sig blodet från döende män när det forsade rött och hett från deras avslitna strupar. Han hade förföljt fiender genom skogen, kastat sig över dem när de sov, rivit inälvorna ur deras bukar och spritt ut dem över den leriga marken. Vad gott deras kött smakade. ”Det var odjuret, inte jag”, sa han med en hes viskning. ”Det var den gåva ni gav mig.”

Gudarna gav honom inget svar. Hans andedräkt stod som en blek sky i luften. Han kände hur is bildades i skägget. Varamyr Sexskinn slöt ögonen.

Han drömde en gammal dröm om ett ruckel vid havet, tre hundar som gnydde, en kvinnas tårar.

20

Knölen. Hon gråter över Knölen, men hon har aldrig gråtit över mig.

Bulan föddes en månad för tidigt, och han var sjuk så ofta att ingen trodde att han skulle överleva. Hans mor väntade tills han var nästan fyra år innan hon gav honom ett riktigt namn, och vid det laget var det för sent. Hela byn hade börjat kalla honom Bulan, det namn som hans syster Meha gav honom när han låg i moderlivet. Meha hade gett Knölen hans namn också, men Bulans lillebror föddes i rätt tid, stor och röd och robust, och sög hungrigt på moderns bröst. Hon skulle uppkalla honom efter far. Men Knölen dog. Han dog när han var två och jag var sex, tre dagar före sin namndag. ”Din lille pojk är hos gudarna nu”, sa skogshäxan till hans mor medan hon grät. ”Han kommer aldrig mer att ha ont, aldrig hungra, aldrig gråta. Gudarna har tagit ner honom i jorden och in i träden.

Gudarna finns överallt omkring oss, i stenarna och bäckarna, i fåglarna och djuren. Knölen har gjort dem sällskap nu. Han kommer att vara hela världen och allt som finns i den.”

Den gamla gummans ord hade skurit som en kniv genom Bulan.

Knölen ser. Han tittar på mig. Han vet. Bulan kunde inte gömma sig för honom, kunde inte smita in bakom mors kjolar eller springa i väg med hundarna för att undkomma fars ursinne. Hundarna. Sloksvans, Fnys och Morret. De var snälla hundar. De var mina vänner.

När fadern ertappade hundarna med att nosa runt Knölens kropp kunde han inte avgöra vem av dem som hade dödat pojken, så han satte yxan i alla tre. Hans händer skakade så häftigt att det krävdes två hugg för att tysta Fnys och fyra för att avliva Morret. Lukten av blod låg tung i luften och de döende hundarnas läten var fruktansvärda att höra, men ändå kom Sloksvans när far ropade på honom. Han var äldst av hundarna, och hans fostran vann över rädslan. När Bulan väl smet in i hans skinn var det för sent.

Nej, snälla far, försökte han säga, men hundar kan inte tala människors språk, så det enda som kom ut var ett ömkligt gnyende. Yxan brakade in i den gamla hundens skalle, och inne i den torftiga stugan gav pojken till ett tjut. Det var så de förstod. Två dagar senare släpade fadern ut honom i skogen. Han tog med sig yxan, så Bulan trodde att han tänkte döda honom på samma sätt som han hade dödat hundarna. I stället gav han pojken till Haggon.

21

Varamyr vaknade plötsligt med ett ryck, skakande i hela kroppen. ”Upp med dig”, vrålade en röst, ”upp, vi måste gå. De är flera hundra.”

Snön hade täckt honom med en hård, vit filt. Så kallt. När han försökte röra sig upptäckte han att handen hade frusit fast i marken. Lite skinn blev kvar när han slet loss den. ”Upp med dig”, skrek hon igen, ”de kommer.”

Tistel hade återvänt. Hon höll i hans axlar, skakade honom och skrek i ansiktet på honom. Varamyr kände lukten av hennes andedräkt och dess värme på kinderna, som hade tappat känseln i kylan.

Nu, tänkte han, gör det nu eller dö.

Han uppbådade alla krafter han hade kvar, kastade sig ut ur sitt eget skinn och tvingade sig in i hennes.

Tistel krökte ryggen och skrek.

Vederstyggelse. Var det hon, eller han, eller Haggon? Det visste han inte. Hans gamla kropp föll tillbaka ner i snödrivan när hennes fingrar släppte greppet. Sköldmön vred sig häftigt och vrålade. Hans skuggkatt brukade kämpa emot vildsint och snöbjörnen hade blivit halvgalen en tid, den hade huggit efter träd och stenar och tomma luften, men det här var värre. ”Ut, ut!” hörde han hennes egen mun skrika. Kroppen vacklade, föll och reste sig igen, händerna fäktade, benen ryckte i en grotesk dans medan hans ande och hennes stred om kroppen. Hon sög i sig en munfull av den iskalla luften, och Varamyr fick en halv sekund att glädjas åt smaken av den och styrkan i denna unga kropp innan hon hårt bet ihop tänderna och fyllde hans mun med blod. Hon lyfte händerna mot ansiktet. Han försökte trycka ner dem igen, men händerna lydde inte och hon klöste ut ögonen.

Vederstyggelse, mindes han medan han drunknade i blod och smärta och vansinne. När han försökte skrika spottade hon ut deras tunga.

Den vita världen försvann. Ett ögonblick var det som om han var inne i ödesträdet och tittade ut genom snidade, röda ögon på en döende man som låg på marken i kraftlösa ryckningar och en galen kvinna som blind och blodig dansade under månen, grät röda tårar och rev i kläderna. Sedan försvann båda två och han steg uppåt, anden bars av en kall vind. Han var i snön och i molnen, han var en sparv, en ekorre, en ek. En hornuggla flög tyst mellan träden på jakt efter en hare; Varamyr var inne i ugglan, inne i haren, inne i träden. Djupt 22

ner under den frusna marken grävde daggmaskar blint i mörkret, och han var de också. Jag är skogen och allt som finns i den, tänkte han jublande. Hundra korpar flög upp i luften och kraxade när de kände att han passerade förbi. En väldig älg brölade och skrämde barnen som klamrade sig fast på hans rygg. En sovande skräckvarg lyfte på huvudet och morrade ut i tomma luften. Innan deras hjärtan hunnit slå en gång till hade han lämnat dem, han sökte efter sina egna, efter Enöga, Slug och Smygaren, efter sin flock. Hans vargar skulle rädda honom, sa han sig.

Det var hans sista tanke som människa.

Den sanna döden kom plötsligt; han kände en stöt av kyla, som om han hade kastats ner i det iskalla vattnet i en igenfrusen sjö. Sedan upptäckte han att han rusade fram över månbelyst snö med flocken tätt efter sig. Halva världen var mörk. Enöga, det visste han. Han skällde, och Slug och Smygaren svarade.

När vargarna kom till krönet hejdade de sig. Tistel, mindes han, och en del av honom sörjde över det han hade förlorat och en annan del över det han hade gjort. Nedanför hade världen förvandlats till is.

Frostfingrar smög långsamt upp på ödesträdet och sträckte sig mot varandra. Den tomma byn var inte tom längre. Blåögda skuggor gick bland snöhögarna. Några var klädda i brunt och några i svart och några var nakna, och deras hud hade blivit vit som snö. Vinden ven mellan kullarna, tung av deras lukter: dött kött, torrt blod, skinn som stank av mögel och röta och urin. Slug morrade och visade tänderna, och raggen reste sig. Inte människor. Inte byte. Inte de här.

Varelserna rörde sig där nere, men de levde inte. En efter en lyfte de på huvudet mot de tre vargarna på kullen. Den sista som tittade var den varelse som hade varit Tistel. Hon var klädd i ylle och päls och läder, och över det hade hon en kappa av rimfrost som knastrade när hon rörde sig och glimmade i månskenet. Ljust rosa istappar hängde från hennes fingertoppar, tio långa knivar av fruset blod. Och i groparna där hennes ögon hade suttit fladdrade ett blått sken, som gav hennes grova anletsdrag en kuslig skönhet som de aldrig hade ägt när hon levde.

Hon ser mig.

23

Tyrion Han drack sig över Smala havet.

Skeppet var litet och hans hytt ännu mindre, men kaptenen lät honom inte gå upp på däck. Däckets gungande under fötterna fick magen att vända sig, och den eländiga maten smakade ännu värre när han kräktes upp den igen. Men varför skulle han behöva saltat kött, hård ost och bröd fullt av maskar, när han hade vin som kunde livnära honom? Det var rött och surt, mycket starkt. Ibland spydde han upp vinet också, men det fanns alltid mer. ”Världen är full av vin”, muttrade han nere i den råkalla hytten.

Hans far hade aldrig haft någonting till övers för fyllon, men vad spelade det för roll? Hans far var död. Tyrion hade dödat honom. En armborstpil i magen, och bara till dig. Om jag bara hade varit bättre på att skjuta med armborst skulle jag ha satt den i den där lemmen du gjorde mig med, din förbannade jävel.

Under däck fanns varken natt eller dag. Tyrion höll reda på tiden med hjälp av hur skeppsgossen kom och gick, han som bar ner måltiderna som Tyrion inte åt. Pojken hade alltid med sig en skurborste och en hink, så att han kunde städa upp. ”Är det dorniskt vin?” frågade Tyrion en gång när han drog korken ur en vinlägel. ”Det påminner mig om en orm jag kände en gång. En lustig karl, tills ett berg ramlade över honom.”

Skeppsgossen svarade inte. Det var en ful pojke, men det måste erkännas att han var stiligare än en viss dvärg med halv näsa och ett ärr från ögat till hakan. ”Har jag förtörnat dig?” frågade Tyrion medan pojken skurade. ”Har du fått order om att inte prata med mig? Eller var det någon dvärg som drog din mor vid näsan?” Det fick inte heller något svar. ”Vart är vi på väg? Berätta det.” Jaime hade nämnt de fria städerna, men aldrig sagt vilken av dem. ”Är det Braavos? Tyrosh?

Myr?” Tyrion skulle helst ha farit till Dornien. Myrcella är äldre än Tommen och enligt dornisk lag är järntronen hennes. Jag ska hjälpa henne 25

att göra anspråk på den, som prins Oberyn föreslog.

Men Oberyn var död, hans huvud hade slagits sönder och samman av ser Gregor Cleganes pansarklädda näve. Skulle Doran Martell ens överväga en så riskabel plan utan Röde ormen som pådrivare? Han kanske skulle slå mig i kedjor i stället och lämna tillbaka mig till min söta syster. Muren kanske vore tryggare. Gamle björnen Mormont hade sagt att nattens väktare behövde sådana män som Tyrion. Mormont kanske är död. Vid det här laget kan Janos Slynt vara överbefälhavare.

Den slaktarsonen skulle knappast glömma vem som hade skickat honom till muren. Vill jag verkligen tillbringa resten av livet med att äta saltat kött och gröt ihop med mördare och tjuvar? Inte för att resten av hans liv skulle bli särskilt långt. Det skulle Janos Slynt se till.

Pojken blötte borsten och skurade beslutsamt på. ”Har du någonsin besökt glädjehusen i Lys?” frågade dvärgen. ”Kan det vara där man hittar skökor?” Tyrion kunde inte erinra sig det valyriska ordet för sköka, och hur som helst var det för sent. Pojken slängde ner borsten i hinken igen och lämnade honom.

Vinet har gjort mig omtöcknad. Han hade lärt sig att läsa högvalyriska vid sin mästares knä, men vad de talade i de nio fria städerna …

Ja, det var inte så mycket en dialekt som nio dialekter på väg att bli olika språk. Tyrion kunde lite braavosiska och några fraser på myriska.

I Tyrosh borde han kunna förbanna gudarna, kalla en karl för bedragare och beställa en öl, tack vare en soldenär han en gång hade känt på Klippan. I Dornien pratar de åtminstone det gemensamma språket.

I likhet med dornisk mat och dornisk lag var det dorniska sättet att tala kryddat med smaker från floden Rhoyne, men det gick att förstå det. Dornien, ja tack, Dornien för min del. Han kröp ner på sin brits och tryckte den tanken intill sig, som ett barn med en docka.

Tyrion Lannister hade aldrig haft lätt för att somna. Ombord på detta skepp lyckades det sällan över huvud taget, även om han då och då kunde dricka så mycket vin att han slocknade ett tag. Han drömde åtminstone inte. Han hade drömt tillräckligt för ett helt liv. Och om sådana dumheter: kärlek, rättvisa, vänskap, ära. Jag kan lika gärna drömma om att vara lång. Alltsammans låg utom räckhåll för honom, det visste Tyrion nu. Men han visste inte var man hittade skökor. ”Där man brukar hitta skökor”, hade fadern sagt. Hans sista ord, och 26

vilka ord sedan. Armborstet surrade, lord Tywin sjönk ner igen och Tyrion Lannister vaggade plötsligt genom mörkret med Varys vid sin sida. Han måste ha klättrat ner i schaktet igen, tvåhundratrettio stegpinnar, till platsen där de brandgula kolen glödde i munnen på en järndrake. Han mindes inget av det. Bara ljudet som kom från armborstet och stanken när faderns tarmar tömdes. Till och med när han var döende hittade han ett sätt att skita på mig.

Varys hade fört honom genom tunnlarna, men de sa ingenting förrän de kom ut bredvid Svartvattenforsen, där Tyrion hade vunnit en berömd seger och förlorat näsan. Det var då dvärgen vände sig till eunucken och sa: ”Jag har dödat min far”, med samma tonfall som han kunde ha sagt: ”Jag har slagit i tån.”

Spionmästaren hade varit klädd som en tiggarbroder, i en maläten mantel av brunt kläde och med en huva som skuggade hans släta, tjocka kinder och skalliga, runda huvud. ”Ni borde inte ha klättrat uppför den stegen”, sa han förebrående. ”Där man brukar hitta skökor.” Tyrion hade sagt åt sin far att inte använda det ordet. Om jag inte hade skjutit skulle han ha märkt att jag kom med tomma hot. Han skulle ha tagit armborstet ur händerna på mig, på samma sätt som han en gång tog Tysha ur mina armar. Han var på väg att resa sig när jag dödade honom. ”Jag dödade Shae med”, erkände han för Varys. ”Ni visste vad hon var.” ”Det gjorde jag. Men jag förstod aldrig vad han var.”

Varys fnittrade. ”Men nu gör ni det.”

Jag borde ha dödat eunucken också. Lite mer blod på händerna, vad skulle det spela för roll? Han visste inte vad som hindrade hans dolk.

Inte tacksamhet. Varys hade räddat honom från bödelns svärd, men bara för att Jaime tvingade honom. Jaime … nej, det är bäst att inte tänka på Jaime.

I stället letade han rätt på en ny vinlägel och sög på den som om den vore ett kvinnobröst. Det sura rödvinet rann ner över hakan och blötte ner hans smutsiga tunika, samma som han hade haft i sin cell.

Däcket gungade under fötterna, och när han försökte resa sig hävdes det åt sidan och slog honom mot ett skott. En storm, förstod han, eller också är jag ännu mer berusad än jag visste om. Han spydde upp vinet 27

igen och låg en stund i det och undrade om skeppet skulle sjunka. Är det här din hämnd, far? Har Fadern uppe i himlen gjort dig till sin hand? ”Sådan är fadermördarens lön”, sa han medan vinden tjöt utanför. Det verkade inte rätt att dränka skeppsgossen och kaptenen och alla de andra för något som han hade gjort, men när hade gudarna någonsin varit rättvisa? Och ungefär då slukades han av mörkret.

När han rörde på sig igen kändes det som om huvudet skulle spricka, och skeppet snurrade i svindlande cirklar trots att kaptenen envisades med att de hade kommit in till hamn. Tyrion sa åt honom att vara tyst och sparkade kraftlöst när en jättelik, skallig sjöman tog honom under ena armen och bar honom sprattlande till lastrummet, där en tom vinkagge väntade på honom. Det var en låg liten kagge och trång även för en dvärg. Tyrion pissade på sig när han kämpade emot, men någon nytta gjorde det inte. Med ansiktet före trycktes han ner i kaggen, med knäna pressade upp mot öronen. Nässtumpen kliade förfärligt, men armarna hölls så tätt tryckta mot sidorna att han inte kom åt att klia den. En bärstol som passar en man med min resning, tänkte han medan de spikade igen locket. Han hörde röster som ropade när han hissades upp. Varje stöt fick honom att slå huvudet i kaggens botten. Världen snurrade runt, runt när kaggen rullade nedåt och stannade sedan med ett brak som fick honom att vilja skrika. Ytterligare en kagge törnade in i hans, och Tyrion bet sig i tungan.

Det blev den längsta resa han någonsin hade gjort, trots att den inte kunde ha varat i mer än en halvtimme. Han lyftes upp och sänktes ner, rullades och staplades, ställdes upp och ner och sedan rätt och sedan rullades han igen. Genom trästavarna hörde han män som skrek, och en gång gnäggade en häst i närheten. Han började få kramp i sina förkrympta ben, och snart gjorde de så ont att han glömde bultandet i huvudet.

Det slutade på samma sätt som det hade börjat, med att han rullades så att han blev yr och sedan kom mer skumpande. Utanför talade främmande röster på ett språk han inte kunde. Någon började bulta på kaggens översida, och locket sprack plötsligt. Ljus strömmade in, sval luft dessutom. Tyrion sög girigt i sig och försökte resa sig, men lyckades bara slå omkull kaggen och själv ramla ut på ett hårdstampat jordgolv.

28

Ovanför honom tornade en groteskt fet karl med gult tveskägg upp sig, och han höll i en träklubba och en järnmejsel. Hans nattrock var stor nog att använda som tornerpaviljong, men det löst knutna skärpet hade gått upp och avslöjade en gigantisk, vit mage och ett par tunga bröst som hängde som säckar med ister täckta av strävt, gult hår. Han påminde Tyrion om en död sjöko som en gång hade spolats upp i grottorna under Casterlyklippan.

Den fete tittade ner och log. ”En berusad dvärg”, sa han på Västeros gemensamma språk. ”En ruttnande sjöko.” Tyrion hade munnen full av blod. Han spottade ut det vid karlens fötter. De befann sig i en lång, dunkel källare med valvtak och stenväggar som var prickiga av salpeter. Tunnor med vin och öl omgav dem, så mycket att dricka att en törstig dvärg gott och väl skulle klara sig genom natten. Eller genom en livstid. ”Ni är oförskämd. Jag tycker om det hos en dvärg!” När den fete skrattade skumpade kroppen så våldsamt att Tyrion blev rädd att han skulle ramla omkull och krossa honom. ”Är ni hungrig, min lille vän?

Trött?” ”Törstig.” Tyrion kravlade upp på fötter. ”Och smutsig.”

Den fete vädrade. ”Ett bad först, just det. Sedan mat och en mjuk säng, ja? Mina tjänare ska se till det.” Hans värd lade ifrån sig klubban och mejseln. ”Mitt hus är ert. En vän till min vän på andra sidan havet är en vän till Illyrio Mopatis, ja.”

Och den som är vän med spindeln Varys litar jag inte ett skvatt på.

Men den fete såg till att han fick det utlovade badet. Knappt hade Tyrion hunnit sjunka ner i det varma vattnet och blunda förrän han somnade. Han vaknade naken på en säng med dunbolster, så mjuk att det kändes som om han hade blivit svald av ett moln. Tungan kändes luddig och strupen ömmade, men lemmen var hård som en järnstång.

Han rullade ner från sängen, letade rätt på pottan och tog itu med att fylla den, med ett stön av välbehag.

Det var skumt i rummet, men strimmor av gult solljus syntes mellan fönsterluckornas spjälor. Tyrion skakade av sig de sista dropparna och vaggade över mönstrade myriska mattor, lika mjuka som friskt vårgräs. Klumpigt klättrade han upp på fönsterbänken och slog upp fönsterluckorna för att se vart Varys och gudarna hade skickat honom.

29

Under fönstret stod sex körsbärsträd på vakt runt en marmordamm, och deras smäckra grenar var kala och bruna. En naken pojke stod i vattnet, beredd till duell och med ett banditsvärd i handen. Han var smärt och stilig, inte mer än sexton, med rakt, blont hår som nuddade axlarna. Så levande såg han ut att det tog dvärgen en lång stund att förstå att han var gjord av målad marmor, även om svärdet skimrade som äkta stål.

På andra sidan dammen fanns en tegelmur, fyra meter hög och med järnpiggar längs murkrönet. Utanför den låg en stad. Ett hav av tegeltak trängdes tätt ihop runt en vik. Han såg fyrkantiga tegeltorn, ett stort, rött tempel, ett avlägset residens uppe på en kulle. Långt borta i fjärran skimrade solskenet över djupt vatten. Fiskebåtar rörde sig på viken med seglen bukiga i vinden, och han såg masterna på större skepp som stack upp längs stranden. Nog måste något av dem vara på väg till Dornien eller till Östvakten vid havet. Men han hade inga pengar att betala för resan, och inte heller var han skapt för att ro. Jag skulle kanske kunna mönstra på som skeppsgosse och tjäna ihop till resan genom att låta besättningen utnyttja mig fram och tillbaka över Smala havet.

Han undrade var han befann sig. Till och med luften luktar annorlunda här. Exotiska kryddor parfymerade den kyliga höstvinden, och han hörde svaga skrik komma över muren från gatorna utanför. Det lät ungefär som valyriska, men han kände inte igen mer än ett ord av fem. Inte Braavos, slöt han sig till, eller Tyrosh. De där kala grenarna och kylan i luften talade mot Lys och Myr och Volantis också.

Tyrion hörde dörren öppnas bakom sig och fick syn på sin värd. ”Det här är väl Pentos?” ”Just det. Vad annars?”

Pentos. Nåja, det var inte Kungshamn, det talade åtminstone till dess fördel. ”Var hittar man skökor här?” hörde han sig själv fråga. ”Skökor hittar man på bordeller, här som i Västeros. Ni kommer inte att behöva några sådana, min lille vän. Välj bland mina tjänstekvinnor. Ingen skulle våga säga nej till er.” ”Slavar?” frågade dvärgen spetsigt.

Illyrio strök ena spetsen på sitt oljade, gula skägg, en gest som Tyrion fann märkligt obscen. ”Slaveri är förbjudet i Pentos, enligt villkoren 30

i det fördrag som braavosierna påtvingade oss för hundra år sedan.

Men de skulle ändå inte säga nej till er.” Illyrio gjorde en klumpig liten bugning. ”Men nu måste min lille vän ursäkta mig. Jag har äran att vara guvernör i den här staden, och prinsen har kallat oss till rådsmöte.” Han log och visade en mun full av sneda, gula tänder. ”Utforska residenset och trädgården efter eget behag, men förirra er inte på villkors vis utanför muren. Det är bäst att ingen får veta att ni har varit här.” ”Har varit? Har jag åkt någonstans?” ”Det kan vi prata om i kväll. Min lille vän och jag ska äta och dricka och smida stora planer, inte sant?” ”Ja, min fete vän”, svarade Tyrion. Han vill utnyttja mig för sin egen vinning. Vinst var det enda som räknades för de förmögna köpmännen i de fria städerna. ”Kryddsoldater och ostfurstar”, hade hans höge far kallat dem, med förakt. Om det någonsin kom en dag när Illyrio Mopatis såg mer vinst i en död dvärg än i en levande skulle Tyrion bli nedpackad i en annan vinkagge. Det vore bra om jag kom härifrån innan den dagen randas. Att den skulle göra det tvivlade han inte på; Cersei skulle knappast glömma honom, och Jaime skulle kanske bli förargad över att hitta en armborstpil i faderns mage.

En lätt bris krusade vattnet i dammen runt den nakne svärdskämpen. Det påminde honom om hur Tysha brukade rufsa honom i håret under deras korta äktenskap, innan han hjälpte sin fars vakter att våldta henne. Han hade tänkt på de vakterna under flykten och försökt erinra sig hur många de hade varit. Man kunde ju tro att han skulle minnas det, men inte. Ett dussin? Ett tjog? Hundra? Det visste han inte. Allihop hade varit vuxna män, långa och starka, men alla män var långa för en tretton år gammal dvärg. Tysha visste hur många de var. Var och en av dem hade gett henne en silverhjort, så hon behövde bara räkna mynten. Ett silvermynt för var man och ett guldmynt för mig. Hans far hade envisats med att han också skulle betala henne. En Lannister betalar alltid sina skulder. ”Där man brukar hitta skökor”, hörde han lord Tywin säga en gång till, och än en gång surrade bågsträngen.

Guvernören hade erbjudit honom att utforska residenset. Han hittade rena kläder i en cederkista med inläggningar av lapis och pärle31

mor. Kläderna var sydda åt en liten pojke, märkte han när han drog på sig dem. Tygerna var kostbara nog, om än lite unkna och malätna, men de var för långa i benen och för korta i ärmarna och med en krage som skulle ha gjort hans ansikte lika svart som Joffreys om han på något sätt hade lyckats knäppa den. De stinker i alla fall inte spyor.

Tyrion började utforskningen i köket, där två tjocka kvinnor och en kökspojke misstänksamt iakttog honom när han tog för sig av ost, bröd och fikon. ”God morgon, sköna damer”, sa han med en bugning. ”Vet ni var man brukar hitta skökor?” När de inte svarade upprepade han frågan på högvalyriska, fast han blev tvungen att säga kurtisan i stället för sköka. Den gången ryckte den yngre och tjockare av kokerskorna på axlarna.

Han undrade vad de skulle göra om han tog dem i handen och släpade med dem till sin sängkammare. Ingen skulle våga säga nej till er, hade Illyrio påstått, men av någon anledning trodde Tyrion inte att han hade menat de här båda. Den yngre kvinnan var gammal nog att vara hans mor, och den äldre var troligen hennes mor. Båda var nästan lika feta som Illyrio, med bröst som var större än hans huvud.

Jag skulle kunna kväva mig i kött. Det fanns värre sätt att dö på. Det sätt som hans höge far hade dött på, till exempel. Jag borde ha tvingat honom att skita lite guld innan han gav upp andan. Lord Tywin hade förvisso varit knusslig med gillande och tillgivenhet, men han hade alltid varit frikostig när det gällde pengar. Det enda som är ömkligare än en dvärg utan näsa är en dvärg utan både näsa och pengar.

Tyrion lämnade de tjocka kvinnorna åt sina limpor och grytor och gick för att leta efter källaren där Illyrio hade dekanterat honom kvällen innan. Det var inte svårt att hitta den. Det fanns så mycket vin där att han kunde hålla sig berusad i hundra år: söta röda från Ödemarkerna och sura röda från Dornien, ljusa pentoshiska viner, den gröna nektarn från Myr, tre tjog kaggar med Arbors flytande guld, till och med viner från det sägenomsusade österlandet, från Qarth och Yi Ti och skuggländerna bortom Asshai. I slutänden valde Tyrion en kagge starkvin som var märkt som lord Runceford Redwynes privata förråd, Runceford som varit farfar till Arbors nuvarande lord. Smaken var smältande och rusande på tungan, färgen en purpur så djup att den nästan var svart i den dunkelt upplysta källaren. Tyrion fyllde en 32

bägare, och en vinlägel för säkerhets skull, och tog med dem upp till trädgården för att dricka under körsbärsträden som han hade sett.

Det föll sig så att han gick ut genom fel dörr och aldrig hittade den damm som han sett genom fönstret, men det spelade ingen roll.

Trädgården bakom residenset var precis lika angenäm och mycket mer vidsträckt. Han strövade genom den en stund och drack. Muren skulle ha varit en skamfläck för en riktig borg och de stora prydnadspiggarna av järn uppe på murkrönet såg märkligt nakna ut när de inte pryddes av huvuden. Tyrion föreställde sig hur hans systers huvud skulle se ut där uppe, med tjära i det gyllene håret och flugor som flög in i och ut ur munnen. Ja, och Jaime måste få piggen bredvid hennes, beslöt han. Ingen får någonsin komma mellan min bror och min syster.

Med ett rep och en änterhake skulle han kanske kunna ta sig över muren. Han hade starka armar och han vägde inte mycket. Han borde kunna kravla sig över, om han inte råkade bli spetsad på en järnpigg.

Jag ska leta efter ett rep i morgon, beslöt han.

Han såg tre portar under sitt strosande – stora ingången med dess porthus, en sidoport vid hundgården och en trädgårdsport gömd under ett virrvarr av blek murgröna. Den sista satt det en kedja för, vid de andra stod vakter. Vakterna var knubbiga med ansikten lika släta som en barnarumpa och var och en av dem hade pickelhuva.

Tyrion kände igen Obesudlade när han såg dem. Genom hörsägen visste han hurdana de var. De fruktade ingenting och kände ingen smärta, sades det, och de var sina herrar trogna in i döden. Jag skulle ha god nytta av ett par hundra sådana själv, tänkte han fundersamt.

Synd att jag inte tänkte på det innan jag blev en tiggare.

Han gick genom först en pelargång och sedan ett spetsigt valv, och kom ut på en stenlagd innergård där en kvinna tvättade kläder vid en brunn. Hon såg ut att vara jämnårig med honom, med matt, rött hår och brett ansikte som var prickigt av fräknar. ”Vill du ha lite vin?” frågade han. Hon tittade osäkert på honom. ”Jag har ingen bägare åt dig, vi blir tvungna att dela.” Tvätterskan återgick till att vrida ur tunikor och hänga upp dem på tork. Tyrion slog sig ner på en stenbänk med sin vinlägel. ”Hör du, hur mycket kan jag lita på master Illyrio?”

Namnet fick henne att titta upp. ”Så mycket?” Skrockande lade han sina förkrympta ben i kors och tog en klunk. ”Jag vill ogärna spela 33

den roll som ostmånglaren har planerat åt mig, men hur ska jag kunna säga nej? Portarna är bevakade. Du kanske skulle kunna smuggla ut mig under kjolen? Jag skulle bli så tacksam, jag skulle rentav gifta mig med dig. Jag har redan två hustrur, varför inte tre? Ja, fast var skulle vi bo?” Han gav henne ett så älskvärt leende som en man med halv näsa kunde åstadkomma. ”Jag har en systerdotter på Solspjutet, sa jag det?

Jag kan ställa till rätt mycket otyg i Dornien med Myrcella. Jag kunde få min systerdotter och min systerson att börja kriga med varandra, det vore väl lustigt?” Tvätterskan hängde upp en av Illyrios tunikor, så stor att den skulle kunna tjänstgöra som segel. ”Men jag borde skämmas över att tänka så onda tankar, det har du alldeles rätt i. Det vore bättre om jag valde muren i stället. Alla brott suddas ut när man ansluter sig till nattens väktare, sägs det. Fast jag befarar att de inte skulle låta dig värma mig, hjärtat. Inga kvinnor bland nattens väktare, inga söta, fräkniga hustrur som kan hålla en varm på nätterna, bara kalla vindar, saltad torsk och svagt öl. Tror du att jag skulle se längre ut i svart, min sköna?” Han fyllde på bägaren igen. ”Vad säger du?

Norr eller söder? Ska jag sona gamla synder eller begå ett par nya?”

Tvätterskan gav honom en sista blick, tog upp sin korg och gick därifrån. Det verkar inte som om jag kan behålla en hustru särskilt länge, tänkte Tyrion. På något sätt hade vinlägeln blivit tom. Jag kanske borde snubbla ner i källaren igen. Men starkvinet fick det att gå runt i huvudet, och källartrappan var väldigt brant. ”Var brukar man hitta skökor?” frågade han tvätten som flaxade på tvättstrecket. Han kanske borde ha frågat tvätterskan. Inte för att jag vill antyda att du är en sköka, min sköna, men du kanske vet var de finns. Eller ännu hellre skulle han ha frågat sin far. ”Där man brukar hitta skökor”, hade lord Tywin sagt. Hon älskade mig. Hon var dotter till en torpare, hon älskade mig och gifte sig med mig, hon litade på mig.

Den tomma lägeln gled ur hans hand och rullade över innergården.

Tyrion hävde sig upp från bänken och gick för att hämta den. Då fick han syn på några svampar som växte i en sprucken stenplatta. Blekt vitprickiga var de, och skivorna på undersidan var mörka som blod.

Dvärgen plockade en och luktade på den. Utsökt, tänkte han, och livsfarlig.

Det fanns sju svampar. Kanske försökte de sju gudarna säga honom 34

någonting. Han plockade allihop, slet åt sig en handske från tvättstrecket, svepte omsorgsfullt in dem och stoppade dem i fickan.

Ansträngningen gjorde honom yr, så efteråt kröp han upp på bänken igen, rullade ihop sig och blundade.

När han vaknade igen var han åter i sin sängkammare, låg i sängen med dunbolstren medan en ljushårig flicka ruskade honom i axeln. ”Ers nåd”, sa hon, ”ert bad är klart. Master Illyrio väntar er till middagen om en timme.”

Tyrion stödde sig mot kuddarna med huvudet i händerna. ”Drömmer jag, eller talar du det gemensamma språket?” ”Det gör jag, ers nåd. Jag köptes för att behaga kungen.” Hon var blåögd och vacker, ung och slank. ”Det gjorde du säkert. Jag behöver en bägare vin.”

Hon hällde upp åt honom. ”Master Illyrio sa att jag ska skrubba er på ryggen och värma er säng. Mitt namn …” ”… intresserar mig inte. Vet du var man hittar skökor?”

Hon rodnade. ”Skökor säljer sig själva för pengar.” ”Eller smycken, eller klänningar, eller slott. Men var hittar man dem?”

Flickan förstod inte frågan. ”Är det en gåta, ers nåd? Jag är inte bra på gåtor. Vill ni berätta svaret för mig?”

Nej, tänkte han. Själv avskyr jag gåtor. ”Jag tänker inte berätta någonting för dig. Gör mig samma tjänst.” Det enda hos dig som intresserar mig är det du har mellan benen, var han nära att säga. Han hade orden på tungan, men på något vis kom de aldrig över hans läppar. Hon är inte Shae, sa dvärgen sig, bara en liten gås som tror att jag håller på med gåtor. Om sanningen skulle fram intresserade inte ens hennes sköte honom särskilt mycket. Jag måtte vara sjuk eller död. ”Du sa något om ett bad? Vi får inte låta den store ostmånglaren vänta.”

När han badade tvättade flickan hans fötter, borstade honom på ryggen och kammade ut hans hår. Efteråt gned hon in ett sött luktande liniment i hans vader för att lindra värken och klädde honom åter i pojkkläder, ett par unkna, vinröda knäbyxor och en blå sammetsjacka fodrad med guldtyg. ”Vill ers nåd ha mig när ni har ätit?” frågade hon medan hon snörde hans kängor. ”Nej. Jag är färdig med kvinnor.” Skökor.

35

Flickan tog den besvikelsen lite för bra i hans smak. ”Om ers nåd skulle föredra en pojke kan jag se till så att en väntar i er säng.”

Hans nåd skulle föredra sin hustru. Hans nåd skulle föredra en flicka som heter Tysha. ”Bara om han vet var man hittar skökor.”

Flickans mun blev hård. Hon avskyr mig, förstod han, men inte mer än jag avskyr mig själv. Att han hade lägrat många kvinnor som avskydde blotta åsynen av honom tvivlade Tyrion Lannister inte alls på, men de andra hade åtminstone varit taktfulla nog att låtsas tillgivenhet. Lite uppriktig avsky kanske skulle vara uppfriskande, som ett kärvt vin efter för mycket sött. ”Jag tror att jag har ändrat mig”, sa han. ”Vänta på mig i sängen.

Naken, om jag får be, jag kommer att vara alldeles för full för att fumla med dina kläder. Håll munnen stängd och benen särade, så borde vi två komma strålande bra överens.” Han gav henne ett lystet leende i hopp om en skymt av fruktan, men det enda hon gav honom var avsmak. Ingen är rädd för en dvärg. Inte ens lord Tywin hade varit rädd, trots att Tyrion hade hållit ett armborst i händerna. ”Kvider du när man lägrar dig?” frågade han sin sängvärmare. ”Om ers nåd så önskar.” ”Hans nåd kanske skulle vilja strypa dig. Det var vad jag gjorde med min senaste sköka. Tror du att din herre skulle protestera mot det?

Säkert inte. Han har hundra till sådana som du, men ingen annan som jag.” När han flinade den här gången fick han den fruktan han ville ha.

Illyrio låg utsträckt på en stoppad schäslong och glupade i sig pepparfrukter och pärllök från en träskål. Han hade svettpärlor i pannan och grisögonen glänste ovanför de tjocka kinderna. Ädelstenar blixtrade när han rörde händerna: onyx och opal, tigeröga och turmalin, rubin, ametist, safir, smaragd, gagat och jade, en svart diamant och en grön pärla. Jag skulle kunna leva i flera år på hans ringar, tänkte Tyrion, men jag skulle behöva en köttyxa för att ta dem. ”Kom och sätt er, min lille vän.” Illyrio vinkade honom närmare.

Dvärgen klättrade upp på en stol. Den var alldeles för stor för honom, en stoppad tron avsedd att ge plats åt guvernörens väldiga skinkor och med stadiga ben för att bära hans tyngd. Tyrion Lannister hade hela livet levt i en värld som var för stor för honom, men i Illyrio 36

Mopatis residens antog känslan av bristande proportioner groteska dimensioner. Jag är en mus i en mammuts håla, tänkte han, men mammuten har åtminstone en bra vinkällare. Tanken gjorde honom törstig.

Han ropade efter vin. ”Njöt ni av flickan jag skickade till er?” frågade Illyrio. ”Om jag hade velat ha en flicka skulle jag ha bett om en.” ”Om hon inte gjorde er nöjd …” ”Hon gjorde allt som begärdes av henne.” ”Det hoppas jag sannerligen. Hon har fått fostran i Lys, där de gör kärleken till en konst. Kungen hade stort nöje av henne.” ”Jag dödar kungar, har ni inte hört det?” Tyrion log illvilligt över kanten på sin vinbägare. ”Jag vill inte ha några kungliga rester.” ”Som ni vill. Nu äter vi.” Illyrio klappade i händerna, och tjänare kom springande.

De började med buljong på krabba och marulk, och kall soppa med ägg och limefrukt dessutom. Sedan kom vaktel i honung, lammsadel, gåslever indränkt i vin, palsternackor med smör och spädgris. Åsynen av alltihop fick Tyrion att bli illamående, men han tvingade sig att pröva en sked av soppan för artighets skull, och när han väl hade smakat på den var han förlorad. Må vara att kokerskorna var gamla och feta, men de visste vad de gjorde. Han hade aldrig ätit bättre mat, inte ens vid hovet.

Medan han sög köttet från benen på vakteln frågade han Illyrio om morgonens rådsmöte. Den fete ryckte på axlarna. ”Det är oroligheter i öster. Astapor har fallit, och Meereen. Ghisiska slavstäder som var gamla när världen var ung.” Spädgrisen skars upp. Illyrio sträckte ut handen efter en bit av den knapriga svålen, doppade den i plommonsås och åt den med fingrarna. ”Slavbukten ligger långt från Pentos.” Tyrion stack knivspetsen i en gåslever. Ingen är mer förbannad än en fadermördare, tänkte han, men jag kan lära mig att trivas i det här helvetet. ”Det är sant”, instämde Illyrio, ”men världen är ett enda stort nät, och man törs inte dra i en tråd för då börjar alla de andra darra. Mer vin?” Illyrio stoppade en pepparfrukt i munnen. ”Nej, någonting bättre.” Han klappade i händerna.

Det ljudet fick en tjänare att komma in med ett övertäckt fat. Han 37

ställde det framför Tyrion, och Illyrio böjde sig fram över bordet och tog av locket. ”Svamp”, meddelade guvernören när doften steg upp. ”Badande i smör, och med en gnutta vitlök. Jag har hört att smaken är utsökt. Ta en, min vän. Ta två.”

Tyrion hade fört en stor, svart svamp halvvägs till munnen, men någonting i Illyrios röst fick honom att hejda sig tvärt. ”Efter er, ers nåd.” Han sköt fram fatet mot sin värd. ”Nej, nej.” Master Illyrio sköt tillbaka svampen. En kort sekund såg det ut som om en okynnig pojke kikade ut ur ostmånglarens uppsvullna kropp. ”Efter er. Jag insisterar. Kokerskan gjorde dem särskilt till er.” ”Jaså, gjorde hon?” Han mindes kokerskan, mjölet hon hade på händerna, de tunga brösten som var fulla av blå ådror. ”Det var vänligt av henne, men … nej.” Tyrion lade försiktigt ner svampen i den sjö av smör som den legat i. ”Ni är för misstänksam.” Illyrio log under sitt gula tveskägg. Oljat varje morgon så att det skulle glimma som guld, misstänkte Tyrion. ”Är ni feg? Det hade jag inte hört.” ”I de sju konungarikena anses det vara ett stort brott mot gästfriheten att förgifta en gäst vid middagen.” ”Här med.” Illyrio Mopatis sträckte sig efter sin vinbägare. ”Men när en gäst uppenbart vill göra slut på sitt eget liv måste hans värd väl göra honom till viljes?” Han tog en klunk. ”Master Ordello blev förgiftad av svamp för mindre än ett halvår sedan. Smärtan är inte så svår, har jag hört. Lite kramp i buken och en plötslig värk i pannan, och sedan är det över. Hellre en svamp än ett svärd genom halsen, inte sant? Varför dö med smaken av blod i munnen, när det kunde vara smör och vitlök?”

Dvärgen studerade fatet framför sig. Lukten av vitlök och smör fick det att vattnas i munnen. På ett sätt ville han äta svamparna, fast han visste vad det var. Han var inte modig nog att sätta kallt stål i sin egen mage, men en tugga svamp skulle inte bli så svårt. Det skrämde honom mer än han kunde säga. ”Ni missförstår mig”, hörde han sig själv svara. ”Gör jag det? Jag undrar. Om ni hellre vill dränkas i vin, säg bara till så ska det ordnas, och snabbt. Att drunkna bägare för bägare är 38

ett slöseri med både tid och vin.” ”Ni missförstår mig”, sa Tyrion en gång till, högre nu. Svamparna blänkte i ljuskenet, mörka och inbjudande. ”Jag har ingen önskan att dö, det försäkrar jag. Jag har …” Han tystnade osäkert. Vad har jag?

Ett liv att leva? Arbete att sköta? Barn att fostra, land att härska över, en kvinna att älska? ”Ni har ingenting”, avslutade master Illyrio, ”men det kan vi ändra på.” Han tog upp en svamp ur smöret och tuggade energiskt på den. ”Utsökt.” ”Svampen var inte förgiftad.” Tyrion blev irriterad. ”Nej. Varför skulle jag vilja er illa?” Master Illyrio åt en till. ”Vi måste visa varandra lite förtroende, ni och jag. Så, ät nu.” Han klappade i händerna igen. ”Vi har arbete framför oss. Min lille vän måste skaffa sig krafter till det.”

Tjänarna kom in med en häger späckad med fikon, kalvkotletter blancherade i mandelmjölk, fat med sniglar och kalvbräss och en svart svan med fjädrarna kvar. Tyrion tackade nej till svanen, som påminde honom om en middag med hans syster. Men han tog för sig av häger och sill, och några av pärllökarna. Och tjänaren fyllde på vinbägaren så snart han hade tömt den. ”Ni dricker mycket vin för att vara så liten.” ”Fadermord är torrt göra. Man blir törstig av det.”

Den fetes ögon glittrade som ädelstenarna på hans ringar. ”Det finns människor i Västeros som skulle säga att mordet på lord Lannister bara var en bra början.” ”De gör bäst i att inte säga det så att min syster hör, för då bli de en tunga fattigare.” Dvärgen rev en kaka bröd i två bitar. ”Och det är bäst att ni ger akt på vad ni säger om min släkt. Fadermördare eller inte, så är jag ändå ett lejon.”

Det tycktes roa ostfursten i högsta grad. Han slog handen mot sitt köttiga lår och sa: ”Ni västerosier är likadana allihop. Ni syr ett djur på en bit siden, och plötsligt är ni allihop lejon eller drakar eller örnar.

Jag kan visa er ett riktigt lejon, min lille vän. Prinsen har en flock i sitt menageri. Skulle ni vilja dela bur med dem?”

De sju konungarikenas lorder gjorde ganska stort väsen av sina emblem, det var Tyrion tvungen att erkänna. ”För all del”, medgav 39

han. ”En Lannister är inte ett lejon. Men jag är ändå min fars son, och det är jag som ska döda Jaime och Cersei.” ”Så märkligt att ni skulle nämna er syster”, sa Illyrio mellan sniglarna. ”Drottningen har lovat att göra den man som kan ge henne ert huvud till lord, hur ringa hans börd än må vara.”

Det var precis vad Tyrion hade väntat sig. ”Om ni har tänkt anta det erbjudandet bör ni få henne att sära på benen för er med. Den bästa delen av henne mot den bästa delen av mig, det är rättvist.” ”Jag skulle hellre ta min egen vikt i guld.” Ostmånglaren skrattade så mycket att Tyrion fruktade att han skulle spricka. ”Allt guld i Casterlyklippan, varför inte?” ”Guldet kan jag ge er”, sa dvärgen, lättad över att han inte skulle drunkna i en fors av halvsmält ål och kalvbräss, ”men Klippan är min.” ”Just det.” Guvernören satte handen för munnen och rapade ljudligt. ”Tror ni att kung Stannis kommer att ge er den? Jag har hört att han är mycket för att lyda lagen. Er bror bär den vita manteln, så enligt Västeros alla lagar är det ni som är arvingen.” ”Stannis kunde mycket väl ge mig Casterlyklippan”, sa Tyrion, ”om det inte vore för den lilla detaljen med kungamord och fadermord. För det skulle han göra mig ett huvud kortare, och jag är kort nog som det är. Men varför tror ni att jag skulle ansluta mig till lord Stannis?” ”Varför skulle ni annars bege er till muren?” ”Är Stannis på muren?” Tyrion gned sig på näsan. ”Vad i alla de sju helvetena gör Stannis vid muren?” ”Huttrar, skulle jag tro. Det är varmare nere i Dornien. Han kanske borde ha seglat åt det hållet.”

Tyrion började misstänka att en viss, fräknig tvätterska kunde mer av det gemensamma språket än hon låtsades. ”Min systerdotter Myrcella är händelsevis i Dornien. Och jag är starkt frestad att göra henne till drottning.”

Illyrio log när hans tjänare fyllde skålar med körsbär i tjock grädde åt dem båda två. ”Vad har detta arma barn gjort för att ni ska önska livet ur henne?” ”Inte ens en fadermördare måste döda hela sin släkt”, sa Tyrion sårat. ”Göra henne till drottning, sa jag. Inte ta livet av henne.”

40

Ostmånglaren tog en sked körsbär. ”I Volantis använder man ett mynt med en krona på ena sidan och en dödskalle på den andra. Men det är ändå samma mynt. Att göra henne till drottning är att döda henne. Dornien kanske kan ta till vapen för Myrcellas skull, men Dornien räcker inte. Om ni är lika intelligent som vår vän envisas med, så vet ni det.”

Tyrion såg på den fete med förnyat intresse. Han har rätt i båda avseendena. Att göra henne till drottning är att döda henne. Och det visste jag. ”Fåfänga gester är det enda som återstår för mig. Den här skulle åtminstone få min syster att gråta bittra tårar.”

Master Illyrio torkade bort lite grädde från munnen med avigsidan av en tjock hand. ”Vägen till Casterlyklippan leder inte genom Dornien, min lille vän. Inte heller löper den under muren. Men ändå finns det en sådan väg, det säger jag er.” ”Jag är en besmittad förrädare, kungamördare och fadermördare.”

Det här pratet om vägar irriterade honom. Tror han att det här är ett spel? ”Det som en kung beslutar kan en annan upphäva. I Pentos har vi en prins, min vän. Han har högsätet vid baler och fester och far omkring i staden i en palankin av elfenben och guld. Tre härolder går framför honom med handelns gyllene våg, krigets järnsvärd och rättvisans silvergissel. Första dagen varje nytt år måste han ta jungfrudomen av åkrarnas mö och havets mö.” Illyrio böjde sig framåt med armbågarna på bordet. ”Men om en skörd slår fel eller ett krig förloras skär vi halsen av honom för att blidka gudarna och väljer en ny prins bland de fyrtio familjerna.” ”Påminn mig om att aldrig bli prins av Pentos.” ”Är det så annorlunda i de sju konungarikena? Det finns ingen fred i Västeros, ingen rättvisa, ingen tro … och snart inte heller någon mat. När människor svälter och är sjuka av fruktan letar de efter en frälsare.” ”De kanske letar, men om det enda de hittar är Stannis …” ”Inte Stannis. Eller Myrcella.” Det gula leendet blev bredare. ”En annan. Starkare än Tommen, mildare än Stannis, med bättre anspråk än lilla Myrcella. En räddare som kommer från andra sidan havet för att förbinda Västeros blödande sår.”

41

”Fina ord.” Tyrion blev inte imponerad. ”Ord är vind. Vem är den här förbannade frälsaren?” ”En drake.” Ostmånglaren såg Tyrions min och skrattade. ”En drake med tre huvuden.”

Daenerys Hon hörde när den döde kom uppför trappan. Ljudet av långsamma, taktfasta steg föregick honom och ekade mellan de purpurfärgade pelarna i audienssalen. Daenerys Targaryen väntade på honom sittande på den ebenholtsbänk som hon hade tagit som tron. Hennes blick var yrvaket dimmig och det silverblonda håret alldeles rufsigt. ”Ers höghet”, sa ser Barristan Selmy, befälhavare för hennes drottningvakt, ”ni behöver inte se det här.” ”Han dog för min skull.” Dany tryckte lejonfällen mot bröstet.

Under den hade hon en tunn, vit linnetunika som nådde till mitten av låret. Hon hade drömt om ett hus med en röd dörr när Missandei väckte henne. Hon hade inte hunnit klä på sig. ”Khaleesi”, viskade Irri, ”ni får inte röra vid den döde. Det för otur med sig att röra vid de döda.” ”Om man inte har dödat dem själv.” Jhiqui hade grövre benstomme än Irri, breda höfter och tunga bröst. ”Det är känt.” ”Det är känt”, instämde Irri.

Dothrakier var kloka när det gällde hästar, men kunde vara dåraktiga när det gällde mycket annat. Dessutom är de bara flickor. Hennes tjänarinnor var jämnåriga med henne – vuxna till utseendet, med svart hår, kopparfärgad hy och mandelformade ögon, men flickor icke desto mindre. Hon hade fått dem när hon gifte sig med khal Drogo.

Det var Drogo som hade gett henne fällen hon hade nu, huvudet och pälsen från en hrakkar, dothrakihavets vita lejon. Den var för stor för henne och luktade unket, men den fick henne att känna sig som om hennes livs måne fortfarande fanns i hennes närhet.

Grå masken kom först uppför trappan med en fackla i handen.

42

Hans bronshjälm kröntes av tre spetsar. Efter honom följde fyra av hans Obesudlade, som bar den döde på axlarna. Deras hjälmar hade bara en spets, och deras ansikten var så outgrundliga att de själva kunde ha varit gjutna i brons. De lade ner liket vid hennes fötter.

Ser Barristan drog undan den blodfläckiga svepningen. Grå masken sänkte facklan så att hon fick se.

Den dödes ansikte var slätt och hårlöst, men kinderna hade skurits upp från ena örat till det andra. Han hade varit reslig, blåögd och ljushyad. Ett barn från Lys eller Gamla Volantis som rövats bort från ett skepp av pirater och sålts som slav i den röda staden Astapor. Fast han hade ögonen öppna var det såren som grät. Såren var fler än hon kunde räkna. ”Ers höghet”, sa ser Barristan, ”en harpya var ritad på tegelstenarna i gränden där han hittades …” ”… ritad med blod.” Vid det här laget visste Daenerys hur det gick till. Harpyans söner slaktade sina offer på nätterna, och vid varje lik lämnade de sitt märke. ”Grå masken, varför var han ensam? Hade han ingen följeslagare?” På hennes order gick de Obesudlade alltid i par när de patrullerade Meereens gator om nätterna. ”Min drottning”, svarade befälhavaren, ”er tjänare Trogne skölden tjänstgjorde inte i går kväll. Han hade gått till ett … ett särskilt ställe … för att dricka och få sällskap.” ”Ett särskilt ställe? Vad menar ni?” ”Ett glädjehus, ers höghet.”

En bordell. Hälften av hennes frigivna kom från Yunkai, där de kloka mästarna hade varit berömda för hur de tränade sängslavar. De sju suckarna. Bordeller hade vuxit upp som svampar i hela Meereen.

Det är det enda de kan. De måste ju överleva. Maten blev dyrare för varje dag, medan priset för levande kött blev lägre. I de fattigare kvarteren mellan de trappformade pyramider som tillhörde Meereens slavägande patricier fanns bordeller som tillfredsställde alla upptänkliga smakriktningar, det visste hon. Men ändå … ”Vad tror en eunuck att han ska hitta på en bordell?” ”Till och med de som saknar en mans organ kan ha en mans hjärta, ers höghet”, sa Grå masken. ”Den här har fått veta att er tjänare Trogne skölden ibland gav kvinnorna på bordellerna mynt för att ligga 43

tillsammans med honom och hålla om honom.”

Drakens blod gråter inte. ” Trogne skölden”, sa hon, torr i ögonen. ”Hette han så?” ”Om det behagar ers höghet.” ”Det är ett bra namn.” De goda mästarna i Astapor hade inte ens låtit sina slavsoldater ha namn. Några av hennes Obesudlade återtog sina födelsenamn när hon hade befriat dem; andra valde nya namn åt sig. ”Vet man hur många det var som angrep Trogne skölden?” ”Den här vet inte. Många.” ”Sex eller fler”, sa ser Barristan. ”Av såren att döma gav de sig på honom från alla håll. Han hittades med tom svärdsskida. Kanske lyckades han såra någon av angriparna.”

Dany bad en tyst bön att någonstans låg en av Harpyans söner döende i denna stund, vred sig av smärta med händerna tryckta mot magen. ”Varför skar de upp hans kinder på det där viset?” ”Nådiga drottning”, sa Grå masken, ”mördarna hade tvingat ner könsorganen från en get i halsen på er tjänare Trogne skölden. Den här tog bort dem innan han fördes hit.”

De kunde inte tvinga i honom hans egna könsorgan. Astaporierna lämnade varken kvar rot eller stam. ”Sönerna blir allt djärvare”, anmärkte Dany. Hittills hade de inskränkt angreppen till obeväpnade frigivna, huggit ner dem på gatan eller brutit sig in i deras hem i skydd av mörkret och mördat dem i deras sängar. ”Det här är den förste av mina soldater som de har dräpt.” ”Den förste”, sa ser Barristan varnande, ”men inte den siste.”

Jag är fortfarande i krig, förstod Dany, men nu slåss jag mot skuggor.

Hon hade hoppats på en frist från dödandet, på lite tid för att bygga upp och läka.

Hon ruskade av sig lejonfällen, ställde sig på knä bredvid liket och slöt den dödes ögon, utan att bry sig om Jhiquis flämtning. ”Trogne skölden ska inte glömmas bort. Tvätta honom och klä honom för strid, och begrav honom med bronshjälm och sköld och spjut.” ”Det ska bli som ers höghet befaller”, sa Grå masken. ”Skicka män till Gracernas tempel och fråga om någon har kommit till Blå gracerna med ett sår gjort av ett svärd. Och sprid ut att vi betalar väl i guld för Trogne sköldens kortsvärd. Hör er för hos 44

slaktarna och herdarna och ta reda på vem som har snöpt getter den sista tiden.” Någon getaherde kanske skulle erkänna. ”Hädanefter ska ingen av mina män gå ensamma efter mörkrets inbrott.” ”De här ska lyda.”

Daenerys strök håret bakåt. ”Leta rätt på dessa fega män åt mig.

Leta rätt på dem, så att jag kan lära Harpyans söner vad det innebär att väcka draken.”

Grå masken gjorde honnör för henne. Hans Obesudlade lade tillbaka svepningen, lyfte upp den döde på axlarna och bar ut honom från salen. Ser Barristan Selmy stannade kvar. Hans hår var vitt, och han hade rynkor vid ögonvrårna. Men ryggen var fortfarande rak, och åren hade inte berövat honom hans skicklighet med vapen. ”Ers höghet”, sa han, ”jag fruktar att era eunucker lämpar sig illa för de uppgifter ni ger dem.”

Dany slog sig ner på bänken och svepte fällen om axlarna igen. ”De Obesudlade är mina bästa krigare.” ”Soldater, inte krigare, om ers höghet ursäktar. De är tränade för slagfältet, att stå skuldra vid skuldra bakom sina sköldar med spjuten framför sig. Deras fostran har lärt dem att lyda, blint och utan fruktan, utan eftertanke eller tvekan, men inte att avslöja sammansvärjningar eller ställa frågor.” ”Skulle riddarna tjäna mig bättre?” Selmy tränade riddare åt henne, lärde slavsönerna att strida med lans och långsvärd så som man gjorde i Västeros, men vad hade man för nytta av lansar mot fega män som dödade från skuggorna? ”Inte med det här”, medgav ser Barristan. ”Och ers höghet har inga riddare utom mig. Det tar flera år innan pojkarna är redo.” ”Vilka om inte de Obesudlade, i så fall? Dothrakierna skulle vara ännu sämre.” Dothrakier stred till häst. Beridna män var till större nytta på öppna fält och kullar än i stadens trånga gator och gränder.

Utanför Meereens mångfärgade tegelmurar var Danys styre som bäst svagt. Tusentals slavar slet på de väldiga godsen i bergen, odlade vete och oliver, vallade får och getter och bröt salt och koppar. Magasinen i Meereen innehöll rikliga lager av spannmål, olja, oliver, torkad frukt och saltat kött, men förråden krympte. Därför hade Dany skickat ut sin lilla khalasar för att kuva inlandet, under hennes tre blodsryttares 45

befäl, medan Brune Ben Plumm och Andrasönerna höll vakt mot yunkaiska angrepp.

Den viktigaste uppgiften hade hon anförtrott Daario Naharis, munvige Daario med sin guldtand och sitt treuddiga skägg, som log sitt retsamma leende under sina purpurfärgade mustascher. Bortom kullarna i öster låg en rad rundade sandstensberg, Khyzaipasset och Lhazar. Om Daario kunde övertala lhazareenerna att öppna handelsvägarna över land igen kunde spannmål fraktas nedför floden och över bergen när så krävdes … men lammfolket hade inga skäl att älska Meereen. ”När Stormkråkorna återkommer från Lhazar kan jag kanske använda dem på gatorna”, sa hon till ser Barristan, ”men fram till dess har jag bara de Obesudlade.” Dany reste sig. ”Ni får ursäkta mig, ser. Supplikanterna står snart utanför portarna. Jag måste ta på mig mina kaninöron och bli deras drottning igen. Kalla hit Reznak och Flintskallen, jag tar emot dem när jag har klätt mig.” ”Som ers höghet befaller.” Selmy bugade sig.

Härskarpyramiden reste sig tvåhundrafemtio meter upp i himlen, från den väldiga, fyrkantiga basen till den höga spetsen där drottningen hade sina gemak, omgivna av grönska och doftande bassänger.

En sval, blå morgon grydde över staden när Dany gick ut på terrassen.

I väster speglades solskenet i den gyllene domen på Gracernas tempel och ritade djupa skuggor bakom de mäktigas trappformade pyramider. I några av pyramiderna där planlägger Harpyans söner fler mord i denna stund, och det står inte i min makt att hindra dem.

Viserion anade sig till hennes obehag. Den vita draken låg hoprullad runt ett päronträd med huvudet vilande på svansen. När Dany gick förbi öppnade han ögonen, två pölar av smält guld. Hans horn var också gyllene, liksom fjällen som gick ner över ryggen från huvudet till svansen. ”Du är lat”, sa hon åt honom och kliade honom under käken.

Fjällen var varma att röra vid, som en rustning som har fått ligga för länge ute i solen. Drakar är eld som blivit kött. Det hade hon läst i en av de böcker som ser Jorah hade gett henne i bröllopspresent. ”Du borde vara ute och jaga med dina bröder. Har du och Drogon slagits igen?”

Hennes drakar hade börjat bli oregerliga på sistone. Rhaegal hade nafsat efter Irri, och Viserion hade satt eld på Reznaks toga senaste gången seneschallen besökte dem. Jag har låtit dem vara ensamma för 46

mycket, men hur ska jag hinna med dem?

Viserion piskade med svansen och slog till trädstammen så hårt att ett päron föll ner och landade vid Danys fötter. Han fällde upp vingarna och till hälften flög, till hälften hoppade upp på bröstvärnet.

Han växer, tänkte hon när han kastade sig upp i himlen. Alla tre växer. Snart är de så stora att de kan bära min tyngd. Då skulle hon flyga på samma sätt som Aegon erövraren hade gjort, allt längre och längre upp, tills Meereen var så litet att hon kunde täcka över det med tummen.

Hon tittade på Viserion när han svingade sig uppåt i allt vidare cirklar tills han försvann utom synhåll på andra sidan om Skahazadhans leriga vatten. Inte förrän då gick Dany in i pyramiden igen, till Irri och Jhiqui som väntade på att borsta ut tovorna ur hennes hår och klä henne i en ghisisk toga, så som det anstod en drottning av Meereen.

Plagget var klumpigt, ett långt, formlöst tygsjok som måste lindas runt höfterna, under ena armen och över axeln, med de dinglande fransarna i omsorgsfulla veck och lager. Lindade man för löst löpte det risk att ramla av, lindade man för hårt snärjde det in fötterna och hindrade andningen. Till och med när togan lindades på rätt sätt måste bäraren hålla den på plats med vänster hand. Att gå i en toga krävde små, trippande steg och utsökt balans, så att man inte trampade på någon av de tunga, släpande fransarna. Det var inte ett plagg gjort för människor som måste arbeta. Togan var en patriciers klädedräkt, ett tecken på rikedom och makt.

Dany hade velat förbjuda togan när hon erövrade Meereen, men hennes rådgivare hade övertalat henne att låta bli. ”Drakarnas moder måste bära togan eller hatas för all framtid”, varnade Gröna gracen, Galazza Galare. ”I västerosiskt ylle eller i en klänning av myrisk spets kommer ers strålglans att för evigt förbli en främling bland oss, en grotesk utlänning, en barbarisk erövrare. Meereens drottning måste vara en förnäm dam från Gamla Ghis.” Brune Ben Plumm, Andrasönernas befälhavare, uttryckte det mer kärnfullt. ”Vill man bli kaninernas kung får man ta på sig ett par kaninöron.”

De kaninöron hon valde i dag var av tunt, vitt linne med en frans av guldtofsar. Med Jhiquis hjälp fick hon togan korrekt lindad runt sig på tredje försöket. Irri hämtade hennes krona, smidd i form av hennes 47

ätts trehövdade drake. Halsarna var av guld, vingarna av silver och de tre huvudena av elfenben, onyx och jade. Tyngden skulle göra Dany stel och öm i halsen och axlarna innan dagen var slut. En krona ska inte vila lätt på huvudet. Någon av hennes kungliga anfäder hade sagt det en gång. Någon Aegon, men vilken av dem? Fem olika Aegon hade härskat över Västeros sju konungariken. Det skulle ha blivit en sjätte, men troninkräktarens lakejer hade dödat hennes brorson när han bara var spädbarn. Om han hade överlevt skulle jag kanske ha gift mig med honom. Dany hade inte avlats förrän efter mordet på Aegon och hans syster. Deras far, hennes bror Rhaegar, hade dött ännu tidigare, dräpt av troninkräktaren i slaget vid Treudden. Hennes bror Viserys hade dött skrikande i Vaes Dothrak med en krona av smält guld på huvudet. De kommer att döda mig också om jag tillåter det. Knivarna som dräpte Trogne skölden var avsedda för mig.

Hon hade inte glömt de slavbarn som de stora mästarna hade spikat upp längs kustvägen från Yunkai. Det hade varit hundrasextiotre stycken, ett barn på varje milsten med ena handen utsträckt för att peka ut vägen för henne. När Meereen fallit hade Dany spikat upp lika många stora mästare. Flugsvärmar hade omgärdat deras långsamma död, och stanken hade legat kvar länge på torget. Men vissa dagar befarade hon att hon inte hade gått tillräckligt långt. Meereenerna var ett slugt och envist släkte som gjorde motstånd mot henne, vad hon än tog sig för. De hade befriat sina slavar, jo då … bara för att anställa dem som tjänare med så usel lön att de flesta knappt hade råd att äta. De som var för gamla eller för unga för att vara till nytta hade slängts ut på gatorna tillsammans med de sjuka och de vanföra. Och ändå samlades de stora mästarna uppe på sina väldiga pyramider och klagade på att deras drakdrottning hade fyllt deras förut så stolta stad med horder av otvättade tiggare, tjuvar och horor.

För att härska över Meereen måste jag vinna meereenerna, hur mycket jag än avskyr dem. ”Jag är klar”, sa hon till Irri.

Reznak och Skahaz väntade ovanför marmortrappan. ”Stora drottning”, förkunnade Reznak mo Reznak, ”ni är så strålande vacker i dag att jag fruktar att se på er.” Seneschallen bar en toga av rödbrunt siden med guldfrans. Det var en liten karl som luktade som om han hade badat i parfym och han talade en knagglig variant av högvalyriska, 48

mycket förvrängd och kryddad med en grötig, ghisisk skorrning. ”Det var vänligt sagt”, svarade Dany på samma språk. ”Min drottning”, brummade Skahaz mo Kandaq, med det rakade huvudet. Ghisiskt hår var tjockt och krulligt, och det hade länge varit på modet bland männen i slavstäderna att forma det till horn och taggar och vingar. Genom att raka av sig håret hade Skahaz lagt det gamla Meereen bakom sig för att ta emot det nya, och hans släktingar hade följt hans exempel. Andra hade tagit efter, men om det berodde på fruktan, mode eller ärelystnad visste Dany inte; flintskallarna kallades de. Skahaz var Flintskallen och för Harpyans söner och deras gelikar den vidrigaste förrädare. ”Vi har fått höra om eunucken.” ”Han hette Trogne skölden.” ”Fler kommer att dö om inte mördarna blir straffade.” Till och med när skallen var rakad hade Skahaz ett vedervärdigt ansikte – buskiga ögonbryn, små ögon med tjocka påsar under, en stor näsa som var svart av pormaskar, flottig hud som såg mer gul ut än ghisiernas vanliga bärnstensfärg. Det var ett burdust, rått, argt ansikte. Hon kunde bara be att det också var ett ärligt ansikte. ”Hur ska jag kunna straffa dem när jag inte vet vilka de är?” frågade Dany. ”Förklara det för mig, djärve Skahaz.” ”Ni saknar inte fiender, ers höghet. Ni ser deras pyramider från er terrass. Zhak, Hazkar, Ghazeen, Merreq, Loraq, alla de gamla slavhandlarsläkterna. Pahl. Mest av alla Pahl. Ett hus med bara kvinnor nu. Bittra gamla kvinnor som törstar efter blod. Kvinnor glömmer inte. Kvinnor förlåter inte.”

Nej, tänkte Dany, och troninkräktarens lakejer kommer att upptäcka det när jag återvänder till Västeros. Det var sant att blod hade spillts mellan henne och huset Pahl. Oznak zo Pahl hade huggits ner av starke Belwas i envig. Hans far, befälhavaren över Meereens stadsvakt, hade dött för att försvara portarna när Josos mandom slog dem i flisor.

Tre farbröder hade funnits bland de hundrasextiotre på torget. ”Hur mycket guld har vi erbjudit för upplysningar om Harpyans söner?” frågade Dany. ”Hundra honnörer, om det behagar ers strålglans.” ”Tusen honnörer skulle behaga oss mer. Öka till det.” ”Ers höghet har inte bett om mitt råd”, sa Skahaz Flintskallen, ”men 49

jag säger att blod måste betalas med blod. Ta en man från var och en av de familjer jag nämnde och döda honom. Nästa gång en av era män dödas tar ni två från var och en av patricierfamiljerna och dödar båda två. Det blir inte ett tredje mord.”

Reznak pep upprört till. ”Neeej … milda drottning, ett sådant barbari skulle dra gudarnas vrede över oss. Vi ska hitta mördarna, det lovar jag er, och när vi gör det kommer det att visa sig att de är lågättat avskum, ni ska få se.”

Seneschallen var lika skallig som Skahaz, men i hans fall bar gudarna ansvaret. ”Om något hår skulle vara så oförskämt att det visar sig står min barberare redo med rakkniven”, hade han bedyrat när hon befordrade honom. Det fanns tillfällen när Dany undrade ifall den rakkniven inte hellre borde sparas till Reznaks strupe. Hon hade nytta av karlen, men hon hyste föga tillgivenhet och ännu mindre förtroende för honom. De odödliga i Qarth hade sagt att hon skulle uppleva tre förräderier. Mirri Maz Duur hade varit det första, ser Jorah det andra. Skulle Reznak bli det tredje? Flintskallen? Daario?

Eller blir det någon jag aldrig skulle misstänka, ser Barristan eller Grå masken eller Missandei? ”Skahaz”, sa hon till Flintskallen, ”jag tackar er för era råd. Reznak, se vad vi kan åstadkomma med tusen honnörer.” Med ett fast grepp om togan svepte Daenerys förbi dem nedför den breda marmortrappan. Hon tog ett steg i taget, så att hon inte skulle snava på fransen och tumla huvudstupa ner till audienssalen.

Missandei anmälde henne. Den lilla tolken hade en vacker, stark röst. ”Böj knä för Daenerys stormfödd, den obrända, drottning av Meereen, drottning över andalerna och rhoynarerna och de första människorna, det stora gräshavets khaleesi, bojornas fiende och drakarnas moder.”

Salen hade fyllts. Obesudlade stod med ryggarna mot pelarna och med sköldar och spjut i händerna, och spetsarna på deras hjälmar stack upp som en rad knivar. Meereenerna hade samlats under fönstren i öster. Hennes frigivna stod långt ifrån sina forna herrar. Innan de står tillsammans kommer Meereen inte att få uppleva fred. ”Res er.” Dany slog sig ner på sin bänk. Alla reste sig. Det gör de i alla fall som en man.

Reznak mo Reznak hade en lista. Traditionen bjöd att drottningen skulle börja med sändebudet från Astapor, en före detta slav som kal50

lade sig lord Ghael, även om ingen tycktes veta vad han var lord över.

Lord Ghael hade munnen full av bruna, murkna tänder och en vesslas spetsiga, gula ansikte. Han hade också en gåva. ”Store Cleon skickar dessa skor som ett tecken på sin kärlek till Daenerys stormfödd, drakarnas moder.”

Irri satte skorna på Danys fötter. De var av gyllenläder och prydda med gröna sötvattenspärlor. Tror slaktarkungen att han ska vinna min hand med ett par fina skor? ”Kung Cleon är mycket generös. Ni kan tacka honom för hans underbara gåva.” Underbara, men gjorda åt ett barn. Dany hade små fötter, men ändå klämdes tårna ihop av de spetsiga skorna. ”Det kommer att glädja Store Cleon att få veta att ni fann behag i dem”, sa lord Ghael. ”Hans storslagenhet ber mig att framför att han står redo att försvara drakarnas moder mot alla hennes fiender.”

Om han föreslår att jag ska gifta mig med kung Cleon kastar jag en sko i huvudet på honom, tänkte Dany, men för en gångs skull nämnde sändebudet från Astapor inga kungliga bröllop.

I stället sa han: ”Det är dags för Astapor och Meereen att göra slut på Yunkais kloka mästares styre, de som är svurna fiender till alla som lever i frihet. Store Cleon ber mig hälsa att han och hans nya Obesudlade snart kommer att sätta sig i marsch.”

Hans nya Obesudlade är ett obscent skämt. ”Kung Cleon skulle göra klokt i att sköta sina egna angelägenheter och låta yunkaierna sköta sina.” Det berodde inte på att Dany hyste någon tillgivenhet för yunkaierna. Hon började ångra att hon hade lämnat den gula staden utan att erövra den sedan hon besegrat dess armé i fält. De kloka mästarna hade återgått till slavhandel så snart hon dragit vidare och var nu fullt upptagna med att höja skatter, leja soldenärer och sluta förbund mot henne.

Cleon den självutnämnt store var emellertid inte bättre. Slaktarkungen hade återinfört slaveriet i Astapor, och den enda förändringen var att de forna slavarna nu var herrar och de forna herrarna var slavar. ”Jag är bara en ung flicka och begriper mig inte på krig”, sa hon till lord Ghael, ”men vi har hört att Astapor svälter. Låt kung Cleon ge sitt folk mat innan han leder dem ut i strid.” Hon gjorde en avfärdande gest. Ghael drog sig tillbaka.

51