9789137136653

gärna lade sig i saker som hon inte hade med att göra, for iväg och drog alltför långtgående slutsatser. Ofta fick hon i och för sig rätt, det var han tvungen att erkänna, men ibland ställde hon till oreda också. ”Annika sa att de misstänker mordbrand. Det är det enda vi vet, och det behöver inte betyda att det är mordbrand.” ”Nej, men ändå”, invände Erica. ”Det är ju underligt att det händer något sådant just nu. Kan jag inte få följa med? Jag hade ändå tänkt åka ut för att prata lite med Ebba.” ”Och vem ska ta hand om barnen, hade du tänkt dig? Maja är nog fortfarande lite för liten för att fixa välling åt killarna.”

Han kysste Erica på kinden innan han satte fart nedför trappan. Bakom sig hörde han hur tvillingarna som på beställning började tjuta.

Patrik och Martin bytte inte många ord på vägen ut till Valö. Tanken på en eventuell mordbrand var skrämmande och svårbegriplig och när de närmade sig ön och blickade ut över idyllen kändes det än mer overkligt. ”Vad vackert det är här”, sa Martin när de gick uppför stigen från bryggan där Patrik förtöjt snipan. ”Du har väl varit här förut?” sa Patrik utan att vända sig om. ”Om inte annat den där julen.”

Martin mumlade bara något till svar. Han verkade inte riktigt vilja minnas den där ödesdigra julen då han blev indragen i ett familjedrama på ön.

En stor gräsmatta bredde ut sig framför dem och de stannade till och tittade sig omkring. ”Härifrån har jag många fina minnen”, sa Patrik. ”Vi var här med skolan någon gång varje år och jag gick på seglarläger en sommar också.

Jag har sparkat en hel del boll på gräsmattan därborta. Och spelat brännboll.” ”Ja, vem har inte varit på läger här? Konstigt egentligen att man alltid kallade det barnkolonin.”

Patrik ryckte på axlarna medan de i rask takt gick vidare upp mot huset. ”Det hängde väl kvar. Det var ju bara internat ett kort tag och den där von Schlesinger som bodde där innan ville man nog inte uppkalla stället efter.” ”Ja, den tokiga gubben har man hört talas om”, sa Martin och svor till när han fick en gren i ansiktet. ”Vem äger det nu?”

16