Page 1

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 1

2011-07-08 14:30:20


Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 2

2011-07-08 14:30:20


JOHN HARRIS Formgiven och illustrerad av HYWEL HARRIS Översättning Niclas Nilsson

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 3

2011-07-08 14:30:21


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Engelska originalets titel Hail! Hail! Rock’n’Roll Copyright © John Harris och Hywel Harris 2009 Omslag Wickholm Sättning Andreas Lundberg Tryckt hos Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-37-13655-4

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 4

2011-07-08 14:30:21


INNEHÅLL Förord .......................................................................8 Kapitel 1 Snacket ....................................................12 Kapitel 2 Scenen ......................................................34 Kapitel 3 Prylarna ..................................................52 Kapitel 4 Musiken och texterna ................................72 Kapitel 5 Stilen .......................................................98 Kapitel 6 The Beatles .............................................124 Kapitel 7 Albumen (och singlarna) ......................... 150 Kapitel 8 Bonuslåtarna ..........................................184 Källor ...................................................................200 Tack ......................................................................201

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 5

2011-07-08 14:30:21


Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 6

2011-07-08 14:30:22


Till Liz Harris

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 7

2011-07-08 14:30:22


FÖRORD

K

ommer du ihåg första gången? Någon satte på en LP-skiva eller en CD – eller, om du hade otur, ett kassettband, kanske ett blandband inspelat av en av din storebrors skumma kompisar – och trots att du förmodligen hade hört rockmusik många gånger tidigare lyssnade du ordentligt den här gången och insåg att något fantastiskt var i görningen och att du förmodligen aldrig mer skulle bli dig lik. Många människor högtidlighåller den stunden genom att vilt hoppa upp och ner; andra rör inte en muskel. Men man vet när det händer. Det här är bara andra stycket och kanske är det för tidigt att frambesvärja bilden av den grimaserande, obeskrivligt avige typen Lou Reed, men låt mig skriva till punkt. På The Velvet Undergrounds fjärde album – Loaded, som till stora delar sjungs av deras sedan länge bortglömde alumn Doug Yule och som av deras mest inbitna fans orättvist dömts ut som alltför välpolerat och välartat – återfinns en briljant Reedlåt som han gav den föga raffinerade titeln ”Rock & Roll”. Här finns allt: en försigkommen misslyckad förortsflicka som heter Jenny – runt fem år gammal, uppenbarligen – som inte är alldeles övertygad om att ”två teveapparater” och ”två Cadillacar” kommer att göra henne lycklig, och hon råkar ratta in en radiostation från New York, hör musiken och förändras för alltid – ”She started dancing to that fine, fine music / You know, her life was saved by rock’n’roll”. Sliskigt och sentimentalt, visst, men det är ingen dålig bild av vad den här musiken kan göra med en. 8

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 8

2011-07-08 14:30:22


Annars kan man gå direkt till ”School Day”, Chuck Berrys hit, utgiven 1957, som skildrade den traditionella skolgångens leda och den frigörelse som möjliggjordes av en jukebox. Den låtens sista vers kommer nära en förklaring till att också det mest rudimentära larm kan göra all skillnad: ”Hail! Hail! Rock’n’roll / Deliver me from the days of old / Long live rock’n’roll / The beat of the drum is loud and bold / Rock, rock, rock’n’roll / The feelin’ is there, body and soul.” Inte för att den sortens känslor passar särskilt bra i denna cynismens och den tvångsmässiga ironins tidevarv, men nog stämmer beskrivningen rätt väl. Och när man väl drabbats av musiken inträffar något mer: man inser att på andra sidan finns en helt ny värld. Den som har plockat upp den här boken vet säkert hur det ligger till: vem som spelar på vilken sorts gitarr, vilka musiker som håller på med gudstro eller droger, vilken av Rolling Stones plattor som är mest meningslös, vem som begår dussinindie, ifall brittiska parlamentet en gång hade en debatt om Beastie Boys hydrauliska penis. Sådant är det fascinerande, oändliga universum som får överkvalificerade, besatta människor att ta underbetalda arbeten i skivbutiker, kärleksfulla fäder att varje vecka dra sig undan på den inredda vinden och i övrigt sansade vuxna att ägna timme efter timme åt att skrika åt varandra på puben – och vem kan klandra dem? För om man sätter ihop allt detta med musiken så får man något som har kommit att prägla många människors liv. Och här kanske det är bäst att citera den utmärkte rockskribenten Nik Cohn, som skrev en fantastiskt impressionistisk, vindlande berättelse om rockens historia med titeln Awopbopaloobop Alopbamboom, efter den ramsa som uppfanns av Little Richard. Boken utkom 1969, dryga dussinet år efter rock’n’rollens resoluta födelse, och en av dess bästa passager lyder: ”Själv var jag tio när den kom, jag är 22 nu och den har dikterat mitt liv. Den har alltid funnits omkring mig, avskilt mig, och den har gett mig mina hjältar, den har skapat mina myter. Den har nästan levt livet åt mig. Sex timmar skräp varje dag, och det har betytt mer för mig än någonting annat.” På det fundamentet är den här boken byggd. Du kan ta dig igenom den i vilken ordning du vill, men i slutändan kommer du förmodligen att ha lärt dig något om den underbara oreda som väcks i din hjärna varje gång en låt träffar där den ska: historien, uttrycken, plattorna, gigen, kläderna, frisyrerna, de musikaliska finesserna och de eviga myterna och legenderna. När vi utvecklade grundidén var målet att boken skulle bli en blandning av vetenskapligt uppslagsverk och en vintageutgåva av tidskriften Rolling Stone – det vill säga, vi ville att det skulle kännas som om i stort sett allt fanns med och stämde, eller som det formuleras i den gamla Spinal Tap-låten: ”The majesty of rock / The mystery of roll / The ticking of the clock / The wailing of the soul.” Under allt detta finns en berättelse, men den är förmodligen så komplicerad att den inte går att få grepp om. Den ekar över kontinenterna, från ståtliga amerikanska hotell till brittiska så kallade ”toilet venues” [ö.a.: mycket små konsert9

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 9

2011-07-08 14:30:22


lokaler], och därifrån till japanska arenor och konsertsalar i Finland. Bland dess huvudpersoner återfinns hårdrockssångare från Birmingham, jamaicanska producentgurus, högpresterande musiker som utan vidare jämförs med Gud och en uppsättning bifigurer, alltifrån en ”rodeoskräddare” i LA till de människor som byggde hälsovådligt kraftfulla förstärkare, av vilka en hade sin verkstad i närheten av Heathrow. Och sagan fortsätter förstås: från Elvis till Lennon till Rotten har facklan förts vidare och hamnat i de osäkra händerna på samtidens ikoner, till exempel den ökända sångerska från North London som låter lite som om Billie Holiday lämnats åt sitt öde i en spritbutik och som kanske i alltför hög grad har fallit för den ovan nämnda mytologin. Men den som läser bokens ungefär 200 sidor kommer kanske att känna den starka doften – cigarettrök, dålig mat, billig tvål – av en svunnen tid: då låtarna måste köpas i form av fysiska föremål, musiker ibland såg ut som varelser från andra världar och det fortfarande kunde bli braskande rubriker om någon svor på teve. Men för tydlighets skull: samtiden fortsätter att kasta ur sig mängder av bra musik och skapar mirakler som ingen som fastnat i musikens så kallade guldålder skulle ha trott var möjliga – tusentals låtar i fickan och uppfinningar som har gett oräkneliga miljoner människor tillgång till en oändligt rymlig jukebox närhelst de önskar det. Det säger sig självt att allt detta är toppen. Men vissa av oss kan inte låta bli att då och då drabbas av längtan efter den tid då allt var lite svårare. Så förlåt oss nostalgin, trots att vi därmed motsäger Chucks ord om att rocken hade kommit för att ta oss bortom ”days of old” – och kom ihåg att om tonåringar än i dag gladeligen köar för att köpa skivor som spelades in flera årtionden innan de föddes så måste det vara smittsamt. Dessutom betecknar ’n’-ordet ofta något som man tycker så mycket om att man inte kan släppa taget om det, vilket är fullt begripligt. Man måste förstås vara införstådd med det här beteendets gränser: det är definitivt ingen mening att betala pengar för att se konserter med spektakel som Thin Lizzy utan Phil Lynott, en upplaga av Queen minus Freddie Mercury eller musiker som – inför fulla hus! – spelar till gamla filmer med Elvis. Men söker man sig till rätt sorts skivor så är man hemma; för att parafrasera Nik Cohn: om man väljer sex timmar skräp skapat av – och det här är bara namn tagna ur luften – Public Enemy, Mott The Hoople, Janis Joplin och Happy Mondays, varför oroa sig? Det är en mycket vanlig sjukdom: helt ofarlig och ofta livsberikande. Den kan till och med göra en till en bättre människa (möjligen). Det har förstås gjorts många försök att döma ut vår älskade rockmusik, och vi har hört allt, från klagoropen från människor som varit övertygade om att den var början till slutet på civilisationens eviga nedgång till de alster som skapats av musiker som fallit offer för självföraktet och skurits av från musikens oförnekliga fröjder (om du har två timmar att avvara och vill borra dig in i rockens mörka hjärta, lyssna på Pink Floyds The Wall – fast det kan ta flera år innan du är dig själv igen). Och även om du haft en lång kärleksrelation med rockmusiken så kan 10

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 10

2011-07-08 14:30:22


du kanske föreställa dig en värld bestående av dess mindre uppbyggliga element: Jack Daniel’s-speglar, krackelerade ormskinnsboots, folk som ser ut som Ron Wood. Hemskt? Kanske det, men hur kan man, ens när det är som vulgärast, låta bli att gilla det? Den här bokens författare har förmodligen ägnat alltför mycket tid åt att försöka komma underfund med hur det ligger till med de här sakerna: inte bara vad det är som får en att hoppa upp och ner, utan också hur det kan komma sig att det mitt i larmet kan dölja sig en nyckel till ett bättre sätt att leva, eller något ditåt. Gud vet vad som förbinder den sortens flummiga tankar med de absurda och/eller förfärliga grejer som skildras i det följande: Sid Vicious som förgör sig själv på scen, Van Halen som bär sig fenomenalt motbjudande åt, killen i Slipknot som tydligen ägnar sig åt att slå in spikar i sitt eget huvud, Duran Durans coverplatta. Men om du någon gång har kommit på dig själv med att tänka i de banorna så kan du trösta dig med att några av historiens skarpaste hjärnor har gjort detsamma. År 1977 åkte till exempel den namnkunnige amerikanske musikskribenten Lester Bangs på turné med The Clash, till glamorösa platser som Derby, Cardiff, Bristol och Birmingham, och skrev så här: ”Fråga mig inte varför jag inte kan sluta söka mig till rockband på min jakt efter något slags modell för ett bättre samhälle … Jag antar att det beror på att jag en gång skymtade något vackert i ett blixtbelyst ögonblick, och kanske misstog jag det för en profetia som ända sedan dess sökt sin fullbordan …” … Eller, som en annan hängiven trosfrände en gång uttryckte det: ”Hail! Hail! Rock’n’roll …”

11

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 11

2011-07-08 14:30:22


Kapitel 1

F

SNACKET

öreställ dig det följande. Du är musiker, och du har låtar som skulle kunna få en hel generation att dansa. Din frisyr är helt rätt; någon radikal klädmånglare har försett dig med rätt sorts glittrig sparkdräkt. Hitsinglarna tycks bara vara ett andetag bort, tätt följda av det goda livet. Limousinen står och mullrar på gatan utanför din lägenhet, flygbiljetterna till New York är bokade och dina drömmar är på väg att bli grym verklighet. Och då händer – ja, vadå? Någon fräck, illa klädd besserwisser till journalist dyker upp på ditt skivbolag med en bandspelare, leder dig till en bar och ställer en ytterst skrämmande fråga: Har du något att deklarera (som de på flygplatsen skulle formulera det)? Med rätt spydigheter, uttalanden och vassa repliker ökar dina chanser att lyckas ytterligare; men om du misslyckas kanske du, även om musiken lätt kunde tala för sig själv, inte riktigt är den givna braksuccé som du trott. Nu följer cirka tjugo sidor fulla av lysande citat från glappkäftade rockers, men det måste sägas: Det är visserligen med nöd och näppe att föredra framför att arbeta i en kolgruva, men att intervjua också de mest begåvade musiker kan vara dödstrist. Väldigt ofta stirrar de ner i golvet, skruvar på sig och bryter bara tystnaden med de tommaste av floskler. Inte ens sprit kan liva upp stämningen, och ut kommer, medan människan från PR-avdelningen otåligt kretsar i ett hörn av rummet, något som elegant uttryckt kan kallas trist smörja. Ett särskilt förskräckligt exempel, för att ge en bild av vad jag talar om: ”Vi gör bara musik för vår egen skull, och om nån annan gillar det så är det bara en bonus.”

12

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 12

2011-07-08 14:30:22


Men med jämna mellanrum levererar musikerna – och säger, från scen, på teve eller hopade kring en bandspelare på en pub, saker som inte bara är underhållande utan rent av värda en fet rubrik. Ibland säger de saker som befrämjar deras karriär storligen, men fel slags citat kan ställa till det och resultera i att karriären vacklar (för riktigt kusliga bevis, gör en internetsökning på orden ”Eric Clapton” och ”Enoch Powell”). Men den sortens kriser är deras bekymmer, inte våra; för oavsett om skandalösa eller anmärkningsvärda uttalanden ger karriären en knuff i rätt riktning eller får den att rasa ner bland soporna – eller, vilket är det normala, helt enkelt får allt att rulla på som vanligt – så brukar de vara riktigt festliga. Delvis beror detta på att musikerna, sedan mitten av 60-talet eller däromkring, har uppmuntrats att hålla låda om alla möjliga sorters grejer som enligt mångas förmenande ligger långt utanför deras kompetens: politik, religion, utomjordingar och så vidare. Och ibland går det naturligtvis överstyr. För inte särskilt länge sedan intervjuade den här bokens författare den lovvärde brittiske rockskribenten Nick Kent, som tänkte tillbaka på 80-talet och mindes en i allra högsta grad skrämmande insikt: ”Vi kom till en punkt då det fanns band som tänkte mer på sina intervjuer än på musiken”, sa han. Om man är i en viss ålder så kanske man minns detta: ett besök i tidningskiosken för att köpa NME eller Smash Hits sedan ens nyfikenhet väckts av någon pråligt klädd medelmåtta som levererade det gamla löftet om att ”Jag är så genialisk att det brinner i kalsongerna på mig, och om jag får syn på den där killen i Blue Zoo, så är det bäst att du håller kavajen åt mig”. Och sedan den suckande besvikelsen: 85 pence bortkastade på deras senaste singel och insikten att de aldrig kommer att fixa det. Tack och lov handlar det här kapitlet om de bra grejerna, oftast uttalade av folk med verklig talang bakom orden. Här kommer du att möta bröderna Gallagher, fulla och upptrissade på ett hotell i Glasgow vid två på natten, vilt grälande om rockmusikens egentliga mening och på väg att kasta ut varandra genom fönstret. Där borta: den store Sly Stone, fullständigt väck i ett amerikanskt intervjuprogram där han ursäktar sin sena ankomst genom att för programledaren förklara att han ägnade eftermiddagen åt att bryta sig in i sitt eget hus. Här finns en guide till rockens många tidsåldrar av den store berättaren Joe Strummer, samt ett beundransvärt verbalt material från Lee ”Scratch” Perry och Keith Richards. Här finns ytterst underhållande ord från Courtney Love, Shaun Ryder och Little Richard – och dessutom en kort historik över ett fenomen som har fått allt större betydelse för hur musiker talar om sig själva och världen: kvällspressens ettriga, högljudda musikbevakning och dess pantomimiska fasor – ”The Filth And The Fury!”, ”Amy på crack”. Hursomhelst, ett sista löfte, hugget i sten. I det följande finns ingen som säger: ”Vi gör bara musik för vår egen skull”, eller de tolv själsdödande ord som de alltid följs av. Och det måste i alla fall sägas vara en bonus. 13

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 13

2011-07-08 14:30:22


DEN FRÄLSTE BOB DYLANS PREDIKNINGAR Mot slutet av 1978 blev Bob Dylan frälst, döptes i den kristna tron, spelade in ett evangeliskt album med titeln Slow Train Coming och gav sig sedan ut på turné för att sprida budskapet. Hans publik verkade skeptisk, men han lät sig inte nedslås. ”Jag vill bara säga att vi presenterar kvällens föreställning i Jesu Kristi namn.” San Francisco, Kalifornien, den 11 november 1979 ”Varje dag läser vi i tidningarna om hur illa det är ställt med världen. Situationen i Iran, de revolterande studenterna – ja, de revolterar där borta också. De låter inte iranierna smyga in i horhusen. Men det spelar ingen roll, för vi vet att den här världen ska förgöras. Gud ska upprätta sitt rike i tusen år. Det är ett långsamt tåg, men det kommer snart att få upp farten.” San Francisco, Kalifornien, den 13 november 1979

”Hm, rätt ohyfsat folk i kväll, tydligen? Ni vet verkligen hur man bär sig ohyfsat åt! Känner ni till Antikrists budskap? Är det någon här som känner till det? För Antikrists budskap sprider sig här.” Tempe, Arizona, den 26 november 1979 ”Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, det finns bara två sorters människor: frälsta och förtappade. Och kom ihåg att jag sa det. Ni kanske aldrig kommer att se mig igen. Jag kanske aldrig kommer att dyka upp här igen. Ni kanske inte kommer att se mig. En dag kommer ni att minnas att ni hörde det här – att Jesus är vår Herre. Och alla knän skall böjas!” Tempe, Arizona, den 26 november 1979

”Djävulen ka llas denna världens gud och om man tittar efter så ser man att han verk”Det spelar ingen roll vad ligen är denna världens ni läser i tidningarna, det är gud. Men för dem av er bara lögner. Sanningen är att som inte vet … Jag skulle vil[Jesus] snart kommer tillbaka. ja veta hur många av er som Dylan: ”Alla knän skall böjas!” Och titta då i era tidningar inte vet och hur många av er … om två år, tre år, fem år, vänta och se. som vet att Djävulen själv har utplånats på Ryssland kommer att marschera ner och gå korset. Är det någon här som vet det? [Applåtill attack i Mellanöstern. Kina har en armé der] Bra. Då är vi i alla fall inte ensamma.” på tvåhundra miljoner, de kommer att marSanta Monica, Kalifornien, schera ner till Mellanöstern. Det kommer att den 18 november 1979 bli krig och det kommer att heta Slaget om Harmagedon. Och det är ett krig ni aldrig ”Vår värld ska förgöras. Jag beklagar, men kunnat drömma om. Och Kristus kommer att så är det. Inom kort – jag vet inte, om tre upprätta sitt rike och han kommer att härska år, eller fem år, kanske tio år, jag vet inte – över det från Jerusalem. Nu vet jag, hur svårt kommer det att bli krig. Det kommer att det än är att förstå, att det står så i Bibeln.” heta Kriget om Harmagedon. Det komTempe, Arizona, den 26 november 1979 mer att utkämpas i Mellanöstern. Ryssland kommer att störtas först. Men det ”Jag sa till er att ’The Times They Are bryr vi oss inte om. Vi vet att ett nytt rike A-Changin’, och det var sant. Jag sa att svaret kommer i Jerusalem i tusen år. Det är fanns där, ’Blowin’ In The Wind’, och det var där Kristus ska upprätta sitt rike, lika säsant. Och nu säger jag att Jesus kommer tillkert som ni står här. Det kommer att ske.” baka, och det är sant!” Albuquerque, Tempe, Arizona, den 25 november 1979 New Mexico, den 5 december 1979 14

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 14

2011-07-08 14:30:23


Keith Richards och drogerna Varför smakar de så gott?

”Jag vet inte om jag har haft tur eller om jag omedvetet har varit försiktig, men jag har aldrig legat och blivit blå på någons toalettgolv. Det betraktar jag som höjden av fräckhet.” 1980 ”Till vallmons försvar måste jag säga att jag aldrig någonsin varit förkyld. Botemedlet mot förkylningar finns där, men de vågar inte avslöja det för då skulle de få ett land fullt av narkomaner.” 1978 ”Halva anledningen till att jag drogs in i det var att jag inte hade särskilt mycket frihet och fritid. Om jag haft friheten skulle jag ha släpat mig iväg till någon avlägsen plats i tre månader och skärpt upp mig och blivit ren. Men i den här branschen har man alltid en turné att göra, och innan man vet ordet av har fem år gått. Jag började bli fast för tio år sedan. Då klämde jag fortfarande pormaskar – nu rycker jag gråa hår! Haha! Men nu minns jag varje konsert efteråt utan att behöva be någon berätta om den.” 1978 ”Det knackade på dörren till logen. Vår manager skrek: ’Keith! Ron! Police!’ Vi fick panik. Spolade ner allt i toaletten. Sedan öppnades dörren och det var Sting och Stewart Copeland.” 1982 ”Jag tycker faktiskt att kvaliteten har försämrats. De försöker bara ta bort kicken ur allt. Jag gillar inte hur de går på hjärnan istället för bara genom blodomloppet. Det är därför jag inte använder dem längre. Och du pratar med en person som kan sina droger.” 2006 ”Jag tar inte droger såvida jag inte ligger med skallen öppen och verkligen måste. Ett par veckor har jag fått morfin. Jag försökte få lite extra av nattsköterskan. Hon var väldigt hjälpsam.” 2006 ”Jag tittade på askan efter pappa och tänkte: Vad ska jag göra? Ska jag vanhelga den med soptunna och kvast? Så jag slickade på fingret och sedan tryckte jag upp lite av pappa i kranen.” 2008

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 15

Visdomsord från Lee ”Scratch” Perry

Reggaemusiker, producent, visionär och gudaväsen från Jamaica ”När jag slutade skolan fanns det inget annat att göra än att arbeta ute på fälten: tungt, tungt arbete. Det gillade jag inte. Så jag började spela domino. Genom domino övade jag upp min tankeförmåga och lärde mig att läsa andras tankar. Det har varit oändligt användbart för mig.” 1984 ”Jag är LSP – jag är arvtagare till pundet, till shilling och pence; jag är arvtagare till dollarn och jag är arvtagare till euron. Så det kommer att vara Lee ’Scratch’ Perry som styr ekonomin. LSP ger dig L för pund, den amerikanska dollarn för S och P för mr Perry. P för mr Perry står dessutom för mr Pyramid. Mitt minne är väldigt bra och jag minns tiden i Egypten väldigt väl och jag är mr Pyramid. Det kanske har ändrats lite till mr Perry, men jag är mr Pyramid.” 2004 ”Min scenstil? Jag imiterar Jesus. Att stå på scen är att hela själen, hela hjärnan på sjuka människor som är störda och som är döda. Så jag har kommit tillbaka och helar hjärnan och helar deras huvuden. Frälser några från kokainreggaen och från cancerreggaen och från dödsreggaen.” 1999 ”Jag vill bli ihågkommen som en fisk – en havsängel som kommer för att utfodra världen med ett Bob Marley-bröd och två fiskar. Jag är Lee ’Scratch’ Perry. Och jag är Fisk. Mitt tecken är två fiskar – en vänd åt öster och en åt väster. Bob Marley var Vattuman och han är i vattnet. Brödet kommer från himlen och fiskarna kommer från havet och jag utfodrar världen med musik.” 2009 ”Jag tycker att Schweiz är riktigt coolt och man ser inga vapenpojkar. Jag spelar punkig reggae men sen blir det för tungt och jag måste lämna Jamaica. Jag åker till Schweiz, men jag är fortfarande punkig och därför följer andra efter: Tina Turner, David Bowie.” Om sitt nya hemland, 1997 15

2011-07-08 14:30:23


SVISKONRIVALITET: HÖJDPUNKTERNA

Noel och Liam Gallagher, 1994 John Harris: Hur ser ni på det faktum att Oasis redan har fått rykte om sig som riktiga rockstjärnor? Liam: Jag tycker det är helt okej. Jag gillar det. Men sen … åker jag hem och blir klippt av mamma, är du med? Och det gör jag. Hon klipper mig runt huvudet och säger: ”Vad är du för en, din rackarunge?” Noel: Det är inte ett rykte, alltså, som jag … L: Jag gillar hur det bubblar upp. Det påminner mig om The Roses igen. Jag gillar det, jag. Jag vill ha 2 000 personer på ett fint jävla ställe som är där för att se mig, inte … N: Hallå. Vänta nu. Det är inte det han snackar om. L: Det är det visst. N: Han snackar om ett rykte om att bli avkastad från en jävla färja. L: Ja, men det är också en del av det, det är … N: Grejen med att bli avkastad från färjor – bla, bla, bla – och bli utvisad är nåt som jag inte är stolt över … L: Men det är jag. N: Ja, okej. Men om du är så stolt över att bli avkastad från färjor så kan du väl för fan ta och heja på West Ham och lämna mitt band ifred och vara en fotbollshuligan istället, okej? För vi är musiker, okej? Vi är inte fotbollshuliganer. L: Du är bara sur för att du låg i sängen och läste dina jävla böcker … N: Nej, inte alls. Hör nu. Nej, hör nu. Det han säger … Här är ett citat från min manager, Marcus Russel, okej … L: Han är en jävla … bara en jävla … N: Håll käften, din idiot. Okej. Han går av färjan efter att ha blivit utvisad. Jag står i

Den 7 april 1994 intervjuade den här bokens författare Liam och Noel Gallagher på ett hotell i Glasgow. Två månader tidigare hade Oasis kraschlandat i musikpressen när hela bandet utom Noel greps på en färja på väg till Holland och skickades tillbaka hem, varpå en konsert i Amsterdam måste ställas in. Den händelsen stod i centrum för följande samtal – av vilket höjdpunkterna så småningom släpptes på en singel som gick upp på plats 52 på de brittiska listorna …

Amsterdam med kuken ute som en reservpitt på ett jävla bröllop … L: Det var dumt, det där … N: Håll käften! Håll käften! … De här jävlarna tycker det är rock’n’roll att bli avkastad från en färja … Vet du vad min manager sa? Han sa: ”Nä. Rock’n’roll är att åka till Amsterdam, göra sin konsert, spela sina låtar … och resa hem och säga att man körde över dem.” Inte att bli avkastad från färjan som nån jävla idiot från Liverpool, i handfängsel. Det är fotbollshuliganism och jag tänker inte tolerera det. Och: de fick tusen pund var i böter. L: Det fick vi inte alls. N: Jo, det fick ni visst. L: Du kan stoppa dina jävla tusen pund så långt upp i röven att de kommer ut ur näsan på dig, din jävel.

Noel går på toaletten. När han kommer tillbaka handlar samtalet om kopplingen mellan klassiska rockgrupper och dåligt uppförande … JH: Skulle Stones ha kommit nånvart utan att bli arresterade och stöta sig med folk? L: Nej, så fan heller! Det är därför de var så bra! N: [Superindignerat] Va? För att de blev arresterade? Rolling Stones var ett fantastiskt jävla rockband för att de blev arresterade? Dra åt helvete! Skitsnack! Skitsnack! L: Nej, men de hade … nåt annat. N: Vadå? Nåt utöver det vanliga? Är det det du menar? Nåt utöver det vanliga?

16

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 16

2011-07-08 14:30:24


L: Nej, de hade ett liv, din jävla idiot. De hade ett liv … N: Vi har ett liv! Vi har ett liv! L: Inte om du ska hålla på så där. [Börjar trippa fram och tillbaka i sovrummet.] Vill du gå omkring så där? Så där? N: Nej, inte alls … Du tycker det är rock’n’roll att bli avkastad från en färja, och det är det inte. L: Jag tycker inte det är rock’n’roll. N: Det var det du sa, ditt pucko! Det var det du sa! ”Det är rock’n’roll! Det är rock’n’roll!” Det var det du sa! L: Jag garvade åt det. Jag gillar det … Det hände. Det var på riktigt. Några minuter senare … N: Okej. Det här bandet handlar fan om musik. Det handlar fan inte om att bli avkastad från en jävla färja. [Till Liam] Varför går du inte ner och slår sönder baren och säger att du är sångare i Oasis? L: För att jag inte vill. Om jag ville, om jag skulle gå ner och slå sönder baren, så skulle jag göra det och inget skulle stoppa mig. N: Varför går du då inte ner och härjar? Varför gör du inte en Keith Richards? Kasta ut teven genom fönstret! L: För jag är inte Keith Richards. N: Kasta ut teven genom fönstret! L: Jag vill inte det. Om jag hade velat det så skulle jag bara sätta igång och göra det, och göra det. Men jag vill inte göra det. Det är inte min grej. N: Vad är din grej? L: Min grej är att … Min grej är att gå ner på … Min grej … [tar en rejäl klunk gin och tonic] Det är min grej. N: Okej. Det är din grej. Okej … L: Sätt dig. Du är ju helt jävla stirrig. Du har druckit för många gin och tonics. Sätt dig, för fan. N: Du är inte bandets talesperson. L: Det är jag inte – är du? N: Ja, det är jag. L: Är du? N: Ja, det är jag. L: Det kanske du är i din lilla värld, men som jag ser det, om du tycker att det jag säger är skitsnack, så tycker jag att det du säger är jävla skitsnack.

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 17

N: Okej. Bra. Men du för inte bandets talan. L: Du för inte bandets talan. N: Jag för bandets talan. L: Det gör du, ja, för du är så jävla, ja … Jag för bandets jävla talan, jag för bandets talan nu. Och jag gillar det. Jag gillar hela jävla skiten. [Om Noel] Han är absolutist. Han är fan präst. Han är född till att vara präst. Sedan följer ytterligare diskussioner om Liams stygghet, tills det oundvikliga omnämnandet av Beatles … L: Det är ingen som lider av det. Det är bara jag. John Lennon brukade fan ränna omkring och göra knäppa grejer, och det … N: Känner du John Lennon? L: Känner du honom? N: Det gör jag inte, men gör du? L: Ja. N: Då måste du vara rätt gammal. Hur gammal är du? 21? L: Nej. Jag är fanimej ettusenfemhundraett. N: Du är 22. L: Nej, jag är 21. N: Okej. Och glöm inte att jag såg när du föddes. Och inte ens jag känner John Lennon.

Ungefär fem minuter senare … JH: The Who hatade också varandra. L: Jaså. Ja, jag hatar den här skitstöveln. JH: Är det viktigt för er? Är det det som får det att hetta till i det här bandet? L: Ja. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi kommer att bli världens bästa band, för jag hatar den där jävla fittan … Och jag hoppas det kommer en dag när jag kan banka skiten ur honom med en jävla Rickenbacker, rakt över näsan på honom, och sen svarar han med samma mynt, för jag tror att vi är på väg dit nu. Det går en gräns där och vi är jävligt nära nu. JH: Hur ofta har ni såna här gräl? L: Varje jävla dag. N: Varje timme. JH: Har ni några återkommande drömmar? N: Ja. En enda. L: [Hotfullt] Jag tar över bandet. 17

2011-07-08 14:30:24


SHAUN WILLIAM RYDERS FUNDERINGAR

Tjugo år av citatvänlig briljans, från Happy Mondays till Black Grape och vidare ”Jag fick sparken från Posten eftersom jag delade ut amfetamin och syra utan att ta betalt, bara gav grejerna till mina kollegor för att se hur roligt det skulle bli om de delade ut på helt fel gata med fel nummer …” 2001 ”Vi hamnade inte i musikbranschen och upptäckte drogerna. Vi upptäckte drogerna och började med musik.” 1995 ”Jag har fan sett hundratals rymdfarkoster flyga omkring på himlen över Salford. Jag menar hundratals. Det är uppenbart att det finns andra planeter som den här och andra livsformer. Den som tror att det inte finns det är ett pundhuvud.” 1990

jag är stenad, kör mig hem.’ De skjutsade oss till Cleveland, vilket var schysst.” 1989 ”Att sälja lite skit till tidningarna är bättre än att göra inbrott hos nån stackars kvinna eller råna nån, eller till och med sälja heroin. Jag gillar att ha lite fina kläder och en bil, så om nån erbjuder mig 6 000 pund bara för att han vill att jag ska säga att jag röker gräs och att jag har suttit i ungdomsfängelse och gjort samhällstjänst, så är det väl inga problem. Det är bara showbusiness.” 1992 ”Jag tyckte bara att Kurt Cobain var en jävligt bra jävel till artist, om du fattar vad jag menar? Men att skjuta skallen av sig för ett litet drogproblem och ett litet brudproblem, det var så jävla löjligt. Jag menar, vad fan, det var ju inte det att han inte hade råd med grejerna. Han kunde ha fortsatt med heroin år efter år och bara kört på.” 1995

”Man bor i Natty Twang Town på Doubledecker Bus Avenue, och det är ett helvete. Fullt av jävla nötter från EastEnders och ”Jag håller varken med katoliCoronation Street och känker eller protestanter. Jag tycker gurustyltor och platådojor och Shaun Ryder: en massa kulörta jävla Smarbodde i ”Natty Twang Town” alla borde leva i fred. Det är löjligt att vi fortfarande bråties och kolor. Sen sticker kar om religion i det här jävla århundradet. man, va, och tar ett plan och hamnar på en Religionen var den första regelboken … typ, parkbänk bredvid ett träd och bor där med en om du bor i öknen, ät inte fläskkött för det handduk och en strand och en skidbacke – all tar kål på dig inifrån, och ta bort din förhud skit man kan tänka sig. Man lever så i fem år, … en jävla massa grejer som: ’Du skall inte men sen åker man tillbaka och tänker: Fan, göra det här, du skall inte göra det där.’ Bidet är helt galet här! Hon gjorde vadå? Han beln var för helvete vår första poliskår.” 1995 gjorde vadå? Man bara: Jävlar, det var galet redan innan, hur i helvete kom det sig att man ”Det går ett rykte som säger att jag gjorde inte blev knäpp där?” Om att bli berömd, 2007 av med 50 stenar [crack] om dagen och att var och en innehöll 20 gram kokain, vilket ”Vegetarian? Jag? Enda skälet till att djur skulle innebära att jag tog 600 gram om daexisterar är vi ska stycka och äta upp dem, gen. Det är struntprat. Jag tror bara att jag min vän. Särskilt kor. Jag hatar fan kor. De rökte 15 eller 20 stenar om dagen.” 1992 skrämmer skiten ur mig.” 1988 ”Jag slutade trippa för ett tag sedan, men jag tog lite grymma grejer i Amerika. Det slutade med att jag stod mitt på en motorväg och hejdade en långtradare och ropade till två svarta snubbar: ’Jag är engelsman och

”Jag ser verkligen fram emot att spela i Amerika igen, det kommer att bli toppen. Särskilt Seattle. Första gången jag var i Seattle, 1988, fick jag klamydia.” 1997

18

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 18

2011-07-08 14:30:24


”VÄLSIGNELSE OCH VISDOM” Ingen – absolut ingen – ger en karriärretrospektiv intervju som Little Richard

”Jag har hört folk kalla mig Kvasaren, Arkitekten, Skaparen, men jag har aldrig hört någon i publiken säga så. Jag uppför mig inte på det sättet, det har jag aldrig gjort. Jag är i allra högsta grad en gentleman i det jag gör. Och jag rackar aldrig ner på någon för att de gör vad de gör. Var och en blir salig på sin fason. Jag försöker vägleda folk, lysa upp mörkret och stigen och aldrig fördöma eller kontrollera eller kritisera. Jag har försökt låta mitt liv bli ett föredöme. Jag fyller 62 i år, och jag har levt alltför länge och rest alltför långt för att betraktas som missanpassad.” 1994 ”Jag har aldrig fått betalt. Tjugofem år, och de har aldrig gett mig ett nickel. Mina låtar spelas fortfarande in gång på gång. För inte så länge sedan fick Waylon Jennings en hit på countrylistorna med ’Lucille’. Den gick ända upp på förstaplatsen, mitt namn stod på Billboardlistorna, och ändå fick jag inte ett cent … De har precis gjort tre filmer som innehåller mina låtar och de skickar inte ens ett julkort, ringer inte ens.” 1985 ”De borde ha kallat mig Little Cocaine, så mycket som jag snortade. Min näsa var så stor att man kunde backa in en lastbil, tömma den och köra ut igen.” 1984 ”Han var en stjärna. När jag fick honom var han en stjärna. Sly [Stone] sa att alla är stjärnor. Enda problemet är att folk aldrig har slungats ut i Karlavagnen och sugits tillbaka till jorden. Det är det som är svaret. Man måste ut i Karlavagnen och sugas tillbaka till jorden, och då ser människorna ens goda gärningar och prisar Gud Jehova.” Om Jimi Hendrix, som tidigare ingick i hans kompband, 1973 ”Folk säger: Oooo! De onanerar! Varför säger de: Oooo! när de gör det? Vissa gör det tre eller fyra gånger per natt – jag gjorde det nio gånger! När jag gjorde det gillade jag att göra det. Faktum är att vissa nätter kunde jag inte somna förrän jag gjort det. Det är precis som ett barn

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 19

med en napp. Och jag förstår inte varför folk rynkar på näsan åt det. Det är sant!” 1985 ”Jag slutade med musiken 1976. Det var mycket död i min familj. Min bror föll död ner … Jag hade en vän som blev skjuten i huvudet. En annan vän blev skuren med en förskärare. En annan vän fick en hjärtattack. Sen dog min mor. Sen sköt min brorson sig i huvudet. Så jag bestämde mig för att viga mitt liv åt att bli evangelist.” 1985 – han återvände till musiken i slutet av 80-talet ”När jag träffar mina gamla vänner har en del gåbock, vissa av dem sitter i rullstol, vissa av dem går med käpp. Och dessutom slår de en med den. Jag är bara glad att jag fortfarande är vid liv. Jag är explosiv, jag har ett driv. Det är en välsignelse och en visdom … Jag är bara glad att vara knuten och bunden och kopplad till rätt energier. Kärlekens kraft.” 2003 ”En kväll glömde jag texten, och de där orden kom till mig. Det var min första stora hit: ’Tutti frutti, aah rudy.’ Jag tackar Gud för de orden … Och jag vill hälsa till alla och säga att gräset kanske ser grönare ut på andra sidan, men tro mig, det är precis lika svårt att klippa. Och till sist vill jag bara säga: ’Awopbop-a-lu-bop-a-lop-bam-boom!’ ” 1994 Little Richard: Kvasaren, Arkitekten, Skaparen

19

2011-07-08 14:30:25


”OM MAN SKA GREPPA DET MÅSTE MAN GöRA DET”

Sly Stone: ”inte så tokig”, tydligen

Vi möter den berömde programledaren Dick Cavett och Sly Stone (alias Sylvester Stewart), ledare för den multietniska samling funksters som kallade sig Sly & The Family Stone. Cavett är klädd i en proper grå kostym; Stone är täckt, från huvud till fot, i något som ser ut att vara röd sammet. Hans hatt är en sorts jättefedora prydd med fjädrar och han har stjärnbeströdda byxor. Han tuggar mycket på kinderna. Och han undersöker oroligt sin vänstra handled. Dick Cavett: Du har skurit dig. Fick du problem när du skulle ta dig hit? Sly Stone: Jag hade inbrott i mitt hus. DC: Varför är du skadad där? Hände det under en konsert? SS: Jag gjorde inbrott i mitt hus. [Vilt skratt från publiken] DC: Du tog dig själv på bar gärning när du gjorde inbrott i ditt hus? SS: Faktum är att jag tog mig när jag försökte fixa det. Jag skar mig, ja … DC: Det är ett riktigt sår. Jag tror att det bara är ett skrapsår … SS: [Ser för ett ögonblick arg ut och börjar sluddra] Är det medkänsla jag hör? Är det … mellllla? DC: Medkänsla, ja. Med tanke på att du nästan kom för sent så är det så mycket medkänsla jag … SS: Varför det? Du fattar vad det innebär att ha inbrott. Om det var ditt hus så skulle du bli lite sen. DC: Ja. Det är sant. Du skulle ha varit här vid ett annat tillfälle men då dök du inte upp. SS: Jag var här. DC: Jag menar här fysiskt.

Sly Stone intervjuad av Dick Cavett på amerikansk teve i juli 1970: en skadad handled, en massa tuggande på ansiktet, samma flippade stämning som kännetecknade hans skumma mästerverk från 1971, ”There’s A Riot Goin’ On” – och sex minuter himmelsk teve. Eller, annorlunda betraktat, rent helvetisk … SS: Jag var här. Jag marscherade [skrattar] … Nej, jag var inte här. DC: Var det något jag hade sagt? SS: Nej. Du var toppen. Du är toppen. Du är toppen. DC: [Med viss trötthet i rösten] Jag är toppen. SS: Precis. Verkligen. [Tittar på Cavett] Verkligen. Hallå Dick. Dick. Hallå Dick. DC: Du har min odelade uppmärksamhet. SS: Du är toppen. [Publiken applåderar] DC: Jag har svårt att hålla styrfart på samtalet, men det var vänligt sagt. SS: Det är du. Allvarligt. DC: Du inte så tokig själv. SS: Jag är lite tokig. Men jag är inte så tokig. Du har rätt. Jag är inte så tokig. DC: Du går rakt på. SS: Jag går rakt in. [Paus] Om man ska greppa det måste man göra det. Det är faktiskt sant. DC: Vem sa det? Emerson? Eller Thoreau? SS: Jimmy Ford [jazzmusiker från Texas, född 1927] … Jimmy Ford är i LA och misshandlar folk … Nej, det är inte sant. Faktum är att han skriver väldigt vackra låtar. Och han ödelägger medvetandet på folk som har förmåtts att tro att jorden är platt. Hallå Dick! Dick. En sak till … DC: [Vars ansiktsuttryck är halvt roat och halvt nervöst] Vårt förhållande fortsätter efter följande meddelande! Reklampausen tar vid DC: Då är vi tillbaka efter ett kort meddelande från våra lokalstationer, men nu är vi tillbaka. SS: We're back. We're black.

20

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 20

2011-07-08 14:30:25


DC: Du trollar med språket. Men: Jag vill ställa en rak fråga. Bill Graham [legendarisk konsertpromotor på västkusten under 60-talet] var här – den man som bommade igen Fillmore East och Fillmore West. SS: Vem? DC: Du känner Bill Graham. Han tröttnade på att behöva handskas med … SS: [Högt] Gramme, ja! Jag känner honom, han är väldigt trevlig, jag kallar honom … DC: Vad då, mer exakt? SS: Det får jag inte berätta. [Paus] Grammecracker. Är du nere med Gramme-cracker? DC: [Sarkastiskt] Ja visst, visst. SS: Han kommer aldrig att låta oss spela där. DC: Tycker du att Graham hade rätt när han klagade på att vissa artister är svåra att arbeta med? … Han sa att skälet till att han drog sig tillbaka var att artisterna var otroligt otacksamma, att de krävde otroliga summor pengar … det enda roliga för honom var pengarna. SS: [Eftertänksamt] Det är lite svårt för Bill Graham att få till en fungerande liknelse om vad han inte gör när han svettas på scen. DC: [I ett uppenbart försök att lägga band på sig] Han svettades verkligen mycket på scen. Ibland brukade publiken häckla honom. SS: Men det beror på att han hade magsår. Eller förmodligen något likvärdigt. DC: Ditt förhållande till honom var inte trevligt? SS: Okej! Det är därför jag berättar sanningen. DC: [Vinkar efter en lång paus teatraliskt på Stone] Jag gillar det! Berätta en historia till! [Stone tittar, med viss nyfikenhet, på Cavett och hans andra gäst] SS: Men hörni! Hur kommer det sig att ni två har korsat samma ben? [Kameran zoomar ut för att visa vad han menar] Jag gör så här. [Stone lutar sig tillbaka och lägger benen i kors] DC: De påstår att det är manligare att korsa benen så där. SS: Vet du vad som händer? DC: Nej, vadå? SS: [Långsamt och sluddrande] Man … bara … ändrar … ställning. [Paus] Vi ska få ett kort meddelande från våra lokala stationer … DC: Du har helt rätt! Och så är det med den saken, baby! Reklampaus. Stone går.

Harris_Rock'n'Roll_inlaga.indd 21

Learplan, Sapporo, porr …

Uttryck som bara musiker – och roddare – kan få för sig att använda. ”No ass, no pass” En överstöddig order som gestaltar den sex-mot-backstagepass-transaktion som tillämpas av så många turnerande rockband – och, naturligtvis, deras turnéfölje. Den ursprungliga källan har gått förlorad i tidens dimmor, men frasen användes som undertitel till den amerikanska porrfilmen Backstage Sluts 2 (1998). ”Love ’em and Lear ’em” En pinsam och inte alldeles blygsam regel som förbinder älskare med privata jetplan, troligen myntad av The Eagles Don Henley runt 1977. Som hans före detta flickvän Stevie Nicks sa: ”Det låter som något han skulle kunna säga. En gång skickade han ett litet tranbärsrött Learplan för att hämta mig efter ett Fleetwood-gig någonstans.” Och Henley: ”Emellanåt gjorde vi den sortens fullständigt absurda grejer, och det var helt enkelt vårt sätt att handskas med att tjäna så mycket pengar och vara så berömda. Vi måste göra befängda saker ibland, för att ge alltsammans rimliga proportioner.” Givetvis måste ni det. ”When on tour-o, drink Sapporo” Ett motto som användes flitigt av Paul Wellers turnéfölje i Japan, som en hyllning till det där allestädes närvarande ölmärket. En artikel från 1994 spårade uttrycket till en ljustekniker med det originella namnet Alf Zammit. ”No kettle, no metal” Det här är väldigt kryptiskt. Myntat under en turné med det numera bortglömda, under en kort period populära brittiska rockbandet Three Colours Red runt 1997, som ett kortfattat uttryck för nödvändigheten i att kunna göra te i logen. I sina mer äventyrliga stunder var 3CR – eller snarare gitarristen och sångaren Chris McCormack, yngre bror till en av medlemmarna i det brittiska metalbandet The Wildhearts – dessutom förtjusta i mantrat ”no spliff, no riff”.

21

2011-07-08 14:30:25

9789137136554  

Formgiven och illustrerad av HYWEL HARRIS Översättning Niclas Nilsson Copyright © John Harris och Hywel Harris 2009 Omslag Wickholm Sättning...