Page 1

António Lobo Antunes

Legio är mitt namn

Översättning Örjan Sjögren

Forum

Antonio Legio nästan klar.indd 3

2010-11-29 14.33


Tidigare utgivning De förrådda 1985 Förklara fåglarna för mig 1987 Fado Alexandrino 1991 Betraktelse över själens passioner 1994 Tingens naturliga ordning 1995 Carlos Gardels död 1996 Handbok för inkvisitorer 1997 Portugals glans och ära 1999 Förmaning till krokodilerna 2001 Ha inte så bråttom in i den mörka natten 2003 Karavellernas återkomst 2006 Jag ska älska en sten 2008

Bokförlaget Forum,Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Portugisiska originalets titel O meu nome é Legiã0 © António Lobo Antunes 2007 Omslag Roland RME Eschlbeck Omslagsfoto Caryn Drexl/Arcangel Images Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun isbn 978-91-37-13641-7

Antonio Legio nästan klar.indd 4

2010-11-29 14.33


Till Henrique Bicha Castelo min vän som räddade mitt liv

Antonio Legio nästan klar.indd 5

2010-11-29 14.33


Antonio Legio naĚˆstan klar.indd 6

2010-11-29 14.33


När han steg i land kom en man från staden emot honom. Han var besatt av demoner och hade inte på länge haft kläder på sig, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna. Då han fick se Jesus började han skrika, föll ner inför honom och ropade högt: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, plåga mig inte!” Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. I långa tider hade den haft honom i sitt grepp: man hade bundit honom med kedjor och bojor och hållit honom i förvar, men han hade slitit sig lös och drivits ut i öde trakter av demonen. Jesus frågade honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Legio”, för många demoner hade farit in i honom. lukas 8:27–30

Antonio Legio nästan klar.indd 7

2010-11-29 14.33


Antonio Legio naĚˆstan klar.indd 8

2010-11-29 14.33


De misstänkta 8 (åtta) till antalet och i åldrarna 12 (tolv) till 19 (nitton) år gav sig av från förorten Första maj belägen i huvudstadens nordvästra del och tyvärr bekant för att vara starkt nedgången och för sina sociala problem klockan 22.00 (tjugotvå nollnoll) i riktning mot Amadora där de omkring klockan 22.30 (tjugotvå och trettio) vilket återstår att bekräfta genom förhör dels av de misstänkta dels av eventuella vittnen som ännu inte har lokaliserats genom att använda en sorts dyrk stal (vilket också återstår att bekräfta men som vi redan här håller fram som troligt med tanke på kunskaperna om gruppens modus operandi) 2 (två) mellanstora privatfordon som stod parkerade alldeles i närheten av kyrkan inte långt ifrån varandra och på den sida av gatan där de trasiga gatlyktorna (vandalism eller naturlig orsak?) lät dem agera mer ostört varefter de begav sig ut ur Lissabon i riktning mot den norrgående motorvägen dit de tog sig via ringleden vars kameror på grund av att de nämnda fordonen saknade den nödvändiga magnetanordningen fotograferade registreringsnumren som kan ses på bifogade för övrigt inte särskilt skarpa fotokopia och härmed vill jag respektfullt underrätta ledningen om det brådskande behovet av en modernisering av den ålderdomliga utrustningen: fotokopia nummer 1 (ett) även om numret går att urskilja men endast med ett skapligt förstoringsglas. Vi har med stöd av vad vi i detta fall med säkerhet vet om tidigare 9

Antonio Legio nästan klar.indd 9

2010-11-29 14.33


aktiviteter skäl att anta att de misstänkta var fördelade i fordonen enligt den vanliga ordningen det vill säga den så kallade Capitão 16 (sexton) år mulatt, den så kallade Miúdo 12 (tolv) år mulatt, den så kallade Ruço 19 (nitton) år vit och den så kallade Galã 14 (fjorton) år mulatt i det främre och bakom det de övriga fyra, den så kallade Guerrilheiro 17 (sjutton) år mulatt, den så kallade Cão 15 (femton) år mulatt, den så kallade Gordo 18 (arton) år svart och den så kallade Hiena 13 (tretton) år mulatt smeknamnet kommer sig av en missbildning i ansiktet (han är harmynt) och av hans uppenbart fula utseende som vi utan att tveka trots att vi är emot subjektiva omdömen vågar klassificera som motbjudande (vi vacklade mellan motbjudande och hemsk) till vilket kommer hans tydliga svårigheter med att artikulera orden något som han ofta kompenserar med okoordinerade rörelser följda av gnyenden, i sammanhanget bör framhållas betydelsen av att den så kallade Ruço är den ende med kaukasiskt utseende (teknisk term för den vita rasen) medan alla hans kamrater är halvafrikaner och i det ena fallet svart och alltså mer benägna till grymheter och godtyckligt våld vilket får undertecknad att ta sig friheten att i marginalen av denna rapport bekymrad fråga sig om landets immigrationspolitik verkligen är vettig. Omkring klockan 23.00 (tjugotre nollnoll) kom de båda fordonen fram till den första bensinmacken på sträckan Lissabon–Porto cirka 30 (trettio) kilometer efter vägtullarna där de stannade med motorn igång (det stod bara en skåpbil vid en av pumparna) framför glasväggen till butiken i vilken man betalar det belopp för vilket man har tankat och där man kan slösa pengar på veckotidningar dagstidningar tobak (jag hoppas verkligen inte på alkohol) tuggummi och allehanda krafs. I nämnda butik befann sig ett biträde som stod vid kassan och pratade med föraren av skåpbilen och ett annat äldre biträde som höll på att sopa golvet framför dörren till ett kontor eller förråd (man hoppas att det inte används för illegal försäljning av alkoholhaltiga drycker) med en skylt med orden Tillträde förbjudet bristfälligt fastskruvad i 10

Antonio Legio nästan klar.indd 10

2010-11-29 14.33


träet. De misstänkta satte på sig yllemössor och mörka solglasögon och gick utan brådska in i lokalen (enligt kassabiträdets vittnesmål visslade en av individerna, oklart vem) bärande på gevär med avsågade pipor och armépistoler och jag til�låter mig här en kort enligt min mening inte helt förkastlig utvikning för att understryka om ni tillåter en personlig kommentar att de om natten upplysta bensinstationerna bredvid vägen får mig att känna mig mindre olycklig och ensam när jag en gång i månaden under natten till söndagen kör hem från Ermesinde efter att ha hälsat på min dotter och världen med sina otydliga träd och samhällen som genast försvinner och vars namn jag inte känner till verkar alldeles för stor för att jag ska kunna förstå den och bensinpumparna som står där nära och tydliga jag var på väg att skriva som medbrottslingar men jag hejdade mig i tid försäkrar mig om att jag trots allt har en plats om än obetydlig i universums konsert, någon kanske väntar på mig någonstans med en tekopps leende och en vänlig duk och jag rörd förstår ni, jag tacksam, jag ber om ursäkt för att jag i ett officiellt dokument och på statens papper opassande lättar mitt hjärta och för denna befängda längtan efter sällskap: vrida om nyckeln i låset och höra från köket, från vardagsrummet, jag vågar inte föreslå från sovrummet en röst som uttalar mitt namn – Är det du? i stället för den vanliga tystnaden och sakernas likgiltighet så att bensinstationerna om natten, skrev jag, närmar sig den föreställning om lycka som jag så länge har hållit på att söka. Vidare. Jag fortsätter här med denna rapport som jag utan anledning (jag är medveten om mitt misstag och jag ångrar mig) avvek från de misstänkta bar på gevär med avsågade pipor och armépistoler och gick utan brådska (en av dem, och frågan är vem, visslade) in i lokalen utan att kassabiträdet eller föraren av skåpbilen lade märke till dem eftersom de var upptagna med att kommentera en notis i en sporttidning och det var den anställde som höll på att sopa golvet framför kontoret eller förrådet (i vilket det inte fanns, kan jag med glädje tillägga, alkoholhaltiga 11

Antonio Legio nästan klar.indd 11

2010-11-29 14.33


drycker även om jag inte har avfärdat, för skojare är något det inte råder brist på, hypotesen att de hade gömt dem före mitt besök) som upptäckte rånet och lyfte kvasten för att varna medarbetaren – Kolla de här svarta killarna César utan chans till ytterligare iakttagelser eftersom 5 (fem) projektiler i snabb följd avlossades från ett av de avsågade gevären men utan att något blod syntes på kläderna, blodet på väggen bakom honom sedan han skakande hade sjunkit ihop det vill säga satt sig på rumpan på golvet och stirrat på de misstänkta eller inte stirrat på någon alls så som min styvfar brukade lyfta sitt blinda huvud från korsordet medan han grubblade på synonymer och sänka det på nytt och fylla i de små rutorna med triumferande versaler, den högra handen (biträdets inte min styvfars) sträcktes ut, långfingret, som höll ut längre än de andra fingrarna drog ihop sig en aning (jag ser det härifrån) och jag funderar på om vinden rörde vid buskarna utanför eller lät dem vara i fred: när jag var liten trodde jag alltid att träden led, idegranen till exempel en stilla sorg, jag klappade på stammen – Vad är det med er? och inget svar, hemliga plågor eftersom de brukar dölja sig bakom sina grenar och låtsas som ingenting men så när de tror att vi inte ser dem framställer de en ödla i en fåra i barken vilket är deras sätt att utsöndra tårar, föraren av skåpbilen trodde att han backade ett steg och tog skydd bakom en trave med tidningar fast han inte backade ett enda steg, en pistolkolv träffade honom på axeln och den vänstra halvan av skelettet som hölls uppe av ett skälvande ögonbryn lossnade från den högra min styvfar uthärdade inte njurstensanfallen med hjälp av ögonbrynet, handen som tryckte in dem i midjan – Plåga mig inte nu och jag är säker på att buskarna på bensinstationen skakade små namnlösa blommor, så många blad som vibrerade och ville att vi skulle rädda dem – Jag jag en av de misstänkta gick bakom disken och tömde kassalådan i en påse, en bil körde fram till bensinpumparna för nya buxbomar uppstod 12

Antonio Legio nästan klar.indd 12

2010-11-29 14.33


i mörkret, ett geometriskt ljusfält satte sig fast i taket, växte och vad skulle jag inte ha gett för att ha fått se buxbomarna, föraren av skåpbilen tog utan att bry sig om buskarna ett haltande steg mot billyktorna dragen av ögonbrynet och den halva som inte hörde till ögonbrynet en slapp tyngd som inte ville, pistolpipan ett litet rökmoln, ingen lade märke till ljudet (skulle jag ha lagt märke till ljudet om jag hade varit med dem?) föraren av skåpbilen på knä mot ögonbrynets vilja irriterat på hans olydnad – Vad håller du på med? och du är ett bröst som faller, inte en människa, en sko som utvidgas, nyckelknippan som har gjort sig fri från fickan och nyckelknippan vad märkligt ett starkt, utdraget oljud, kassabiträdet utan att förstå den väldiga skon och nycklarna, en näsa som har glidit ner till munnen (ska den svälja den eller inte svälja den?) de (den sväljer den inte) misstänkta 8 (åtta) till antalet och i åldrarna 12 (tolv) till 19 (nitton) år lämnade bensinstationen klockan 23.10 (tjugotre och tio), fortsatte mot Santarém och buskarna stilla, övertygelsen om att på någon mörk plats, kanske i mitt huvud (i mitt huvud, tror jag) ett fönster som står och slår, styvfar till min mor inifrån korsordet – Fönstret (då och då när jag minst väntar mig det något besvär med gångjärnen, hans röst – Fönstret jag sveper runt med blicken, inte minsta drag som ger sig till känna och trots det är jag säker på att en främling som andas mig i nacken och jag undrar – Vilket fönster?) de stulna fordonen vek av åt höger 12 (tolv) kilometer högre upp men den försumliga kameran (– Vilket fönster?) lät bli att registrera dem, vilda pinjer, ekar (botanik är inte min starka sida och jag satt här och funderade på 13

Antonio Legio nästan klar.indd 13

2010-11-29 14.33


om jag vågar kastanjer eller inte, jag vågar inte, hur beskriver man en kastanj i gott skick?) invandrarbostäder några halvfärdiga (nästan alla halvfärdiga, var inte otydlig grabben, jag gillar att vid sextiotre års ålder kalla mig själv för grabb, det ger mig en illusion av att döden, vi släpper det ämnet, fortsätt) en porslinskock i naturlig storlek med matsedeln i högsta hugg tillkännagivande en grillrestaurang eller med andra ord en uteservering med travade stolar och hopfällda parasoller, en dynmjuk katt som likt ett oroligt sidentyg rinner nerför ett plank, en radio på en öppen balkong som de misstänkta inte hör, efter springbrunnen en tvärgata, två tvärgator, vårt hus som kunde ha legat där men det gjorde det inte, mor till min styvfar – Lägg ifrån dig tidningen och täta fönstret i stället för att klaga folk envisas med att påstå att jag liknar min mor och jag säger att de har fel, om man jämför med porträttet (jag kommer inte ihåg anletsdragen i detalj) möjligen öronen och hakans kontur, ansiktsuttrycket inte en chans och i allt annat min far upp i dagen enligt mor – Som om inte en vore nog en till ska man behöva stå ut med trots att far en fridsam stackare, sedan han hade gått i pension brukade han sjunga i kyrkokören och betrakta regnet, dag efter dag medan han muttrade jag har ingen aning vad (min mor anade – Där sitter du) medan han stirrade på regnet, en tvärgata, två tvärgator, vid slutet av den andra tvärgatan ett torg och på torget en affär med mobiltelefoner, far arbetade också inom polisen inte som kriminalinspektör förstås, så skärpt var han inte, på Administrativa avdelningen, där han kopierade utkast till rapporter, stämplade, räknade flugor på rullgardinen, chefen från andra änden – Sitter du och tänker på den döda kvigan Gusmão? fyra av de misstänkta hoppade klockan 23.48 (tjugotre och fyrtioåtta) ur baksätet på de stulna fordonen och slog sönder skyltfönstret utan att bry sig om larmet som började tjuta, inte någon ringklocka, en sorts siren som skakar solsystemet med båda händerna, där jag bor brukar 14

Antonio Legio nästan klar.indd 14

2010-11-29 14.33


ambulanserna med sina knivtjut nästan riva ner takkronan, prismorna ryser till och byter plats medan grannarna – Vad rädd jag blev de misstänkta fyllde bagageutrymmena med kartonger sladdar verktyg tillbehör och efter elva minuter exakt klockan 23.59 (tjugotre och femtionio) for de vidare i motsatt riktning tillbaka mot Lissabon, andra tvärgatan, första tvärgatan, springbrunnen med en mässingskran som fortsatte droppa även när den var stängd, musiken från radion som de inte hörde medan sirenen sände ut sina kval i en öken av skuggor, de vilda pinjerna, ekarna, ringleden som den här gången (det finns tack och lov saker som fungerar även i ett land i förfall) fotograferade registreringsskyltarna vilket framgår av de bifogade dokumenten (om de inte har hamnat på golvet) som man ifall min far fortfarande vore i livet och fortfarande kontorist (jag skäms inte för min far tro inte det) skulle räcka honom över bordet för att de skulle registreras som mottagna (far ödslade väl inte tid på att läsa dem eller hur?) och till slut skulle hamna hos kollegan som lade dem i en korg som ingen rörde, vad ska vi med mer tråkigt arbete till brott har vi så att det räcker och blir över (– Förlåt om jag gör mor irriterad men vad ärvde jag av far?) de tvekade vid bensinstationen på vägen tillbaka ska vi stanna eller inte, de började bromsa in, svängde mot en lös hund utan att lyckas träffa den, de avstod från bensinstationen och hunden som för övrigt dök in i ett snår, i stället riktade de in sig på ett par i en bil, mannen vid ratten elegant svidad och kvinnan upptagen med att måla sig framåtböjd mot spegeln i solskyddet, de lade sig framför och bakom parets bil (skäms jag inte för min far?) började sakta in och törnade emot den en aning, kvinnan slutade måla sig och blev liten i sätet, snobben försökte glida över till andra körfältet men en smäll mot hörnet på stötfångaren stoppade honom och efter ett tag stod bilen med paret stilla, klockan 00.14 (nollnoll fjorton) enligt kvinnans vittnesmål som kan ha påverkats av rädslan 15

Antonio Legio nästan klar.indd 15

2010-11-29 14.33


och därför tagit fel, enligt min bedömning jag som ju har återskapat färdvägen inte före 00.30 (nollnoll trettio) och några meter till höger stolpen med nödtelefonen när motorn kokar, jag lyfte på luren och en lång tystnad (det är faktiskt inte ett enda dugg som fungerar i ett land i förfall) jag som en idiot med luren i luften och min medhjälpare genom den nedhissade rutan – Strunta i den där han har åsikter om allt den viktigpettern, gör si gör inte så, längre än jag, två tredjedelar av min ålder och tjockt hår, besluten att ta jobbet ifrån mig och han kommer att ta jobbet ifrån mig för i den orättvisa skärseld vi lever är det de som kan ställa sig in hos cheferna och inte de som arbetar som vinner (jag har känt det i huden, jag har inte blivit befordrad på flera år, samma uppgifter, samma lön och var tacksam) och när han tar mitt jobb kommer jag inte att vara den som vågar slänga ur mig åsikter genom en nedhissad ruta – Strunta i den där jag väntar lydigt, behärskat, ni har rätt frun, i det avseendet är jag min far upp i dagen, ge mig en stämpel så är jag lycklig, jag fuktar den på dynan och Portugals statsvapen i glänsande bläck i övre högra hörnet på papperen, parets bil lutande åt sidan på vägrenen med de stulna fordonen som tryckte sig mot den, inga träd den här gången och alltså inga gissningar om kastanjer som jag inte skulle våga beskriva, pinjer och ekar går an, men inte kastanjer, jag vet mina begränsningar, ett skyddsräcke mot ett stort dike och där nere en å, eftersom dy som hoppar mellan vasstråna och på våren stenar förvandlade till grodor som får ben, skjuter rygg, det sägs att de äter myggor, de misstänkta ute ur fordonen utan mössor eller glasögon, en vit, en svart och sex mulatter (jag tror att jag har nämnt allt det här) i åldrarna 12 (tolv) till 19 (nitton) år, av vilka den äldste den vite som de kallar Ruço och som inte bestämde ett jota, snobben låste dörrarna, kvinnan glömde bort håret – Jesus det var inte vår och alltså inga grodor, stenar ointresserade av myggorna och små gräs med ännu oförverkligade ambitioner att vara säv, 16

Antonio Legio nästan klar.indd 16

2010-11-29 14.33


de misstänkta använde dyrkar till dörrarna, en lastbil for förbi dem med ett släp med kalvar av vilka man urskilde reflexer av päls, käkar, dregel, ett av däcken löst dansande på axeln och mannen i hytten med en hästsko i taket för att få lycka, jag har aldrig trott på amuletter, hästskor talismaner emaljerade fyrklöver, antingen är man född under en lycklig stjärna eller också är man det inte, jag är det inte och det är inte mycket att göra något åt det är inget jag tänker gråta över även om det finns stunder då en tår skulle kännas bra, jag hindrar den från att komma till ögat genom att trycka tillbaka den med tummen och vad annat kan den göra än att ge upp och vända in igen, adjö tår, snobbens dörr och kvinnans dörr på vid gavel, snobben – Vad vill mina herrar? inte från läpparna, från struphuvudet eftersom han satt med igenklistrade läppar och höll i ratten, läpparna öppnades när kornet på en armépistol rev hans kind och har ni tänkt på hur många tänder skräcken för med sig, hörntänder, kindtänder och en massa tänder utan namn som vi inte ens visste fanns, snobben ville ta upp näsduken ur fickan men de grep tag i armbågen på honom – Vi är inga herrar vi är svarta och snobben med tänderna utan namn på mage på asfalten medan kvinnan (där far växte upp massor av kastanjeträd, bara i prästens trädgård fler än tjugo, man slog sönder det taggiga skalet med en hammare och inuti nötterna mer eller mindre mosade från vilka man petade bort skalet och så lade man dem på tungan) satt sammansmält med sätet och upprepade – Jesus (vad sjutton var han tvungen att äta dem för?) en av de misstänkta grep också kvinnan i armbågen och hon började be, inte någon riktig bön, ord som kom huller om buller, hon hade en halskedja och ringar och hon fortsatte att be medan de tog av henne dem och slet upp blusen, om jag får säga min mening gör den här sortens våld mig hemskt upprörd, min medhjälpare gjorde slut på min upprördhet – Sånt är livet med parkeringsljusen på den kvinnliga kommissarien som brukade 17

Antonio Legio nästan klar.indd 17

2010-11-29 14.33


ge honom små parfymdoftande lappar, bönen fortsatte under hela den tid, omkring 15 (femton) minuter, som de använde henne för att slå och förödmjuka henne, en sandal med klack gled ner i diket och förenade sig med vattnets kluckar och suckar, till våren skulle den förvandlas till en groda som kväkte i skymningen utan att en levande själ hörde på den, vem bryr sig om en sandal i en göl, styvfar tätade aldrig fönstren, han brukade spela domino på caféet och vissla för sig själv, ibland när jag är ledig kommer visslandet rätt som det är och hälsar på där jag står vid fönstret och jag kommer på mig själv med att härma det, blåser snarare än visslar medan jag går där och städar, en ny lastbil utan kalvar eller dregel, fem sex bilar och så fort en bil började snobben hoppas men ingenting förutom vintermoln mot Tejo till men obetydliga och oanvändbara och snobben blek av besvikelse, jag fick inte se honom i rätten med återställt ansikte för under tiden pensionen, krukväxterna som behöver kärlek och min tur att spela domino, i blomsteraffären förklarade de för mig att begoniorna tycker om att man pratar med dem som med djur och som med barn, om mor anade skulle hon säga åt mig att hålla tyst – Har du blivit knäpp? vemodigt resignerad samtidigt som hon erinrade sig lärarinnans dom som har följt med mig i fyrtio år – Du kan inte huvudstäderna som jag ser det en synd av det obetydligare slaget tänk till exempel på vad vet jag Köpenhamn, Oslo, städer där ni fotograferade mig någon grå augustidag framför en bro eller en staty, i albumet mitt leende så förvirrat, en främmande persons leende, vem är det här egentligen i omodern kavaj och löjlig liten hatt, kvinnan vid en kilometerstolpe med söndersliten blus och ett sår i pannan från kolven på vapnet, titta i spegeln frun, torka bort fläckarna med näsduken, snobbens armbandsur på handleden på en av de misstänkta visade 00.53 (nollnoll femtiotre), de drog åt slipsen som en snara om halsen på honom och de största tänderna, om jag hade varit närvarande, jag som saknar flera stycken, skulle jag ha räknat till minst sextio, tänderna en suck och mannen liggande på sidan, de tog hans kreditkort och skärp, på åns yta ett förslag till groda i en liten ansats till ett hopp, och måhända inte en groda, en anspråksfull sten eller kvinnans sandal, ett avlägset spannmålsmagasin 18

Antonio Legio nästan klar.indd 18

2010-11-29 14.33


där ugglorna hade hittat fladdermöss i ett veck av tystnad och drog ut dem med klorna under gälla skrik, kyrkvaktmästaren svor på att de drack av oljan i martyrernas lyktor, jag frågade styvfar och styvfar – Fönstret eftersom gångjärn som inte fanns som höll på och svängde eller också kvinnans knän hårt mot varandra bara knotor vilket skapar panik, bönorna i mors trädgård samma ljud när vinden, ett språk mellan bönskidor omöjligt att översätta och jag förvånad – Vad kan det vara? rädd för att min döde morfar (jag var tillräckligt liten för det) hade lämnat begravningsplatsen och ropade på oss där ute, mor – Vad vill du pappa? och så såg vi honom inte mer för han hade blivit ett kors som så många andra i byn, vad jag kommer ihåg av morfar är ett paraply som kommer ut ur livsmedelsaffären med en flaska vin, min moster – Att du inte skäms du med din skrumplever och morfars fingrar vart och ett för egen maskin utan att få grepp om korken, hon hjälpte honom i hemlighet – Så där ja i hopp om att mitt goda huvud skulle kompensera för huvudstäderna, Ceuta, Manila, Bordeaux, klagade gubben inte på fönstren, han log, en av de misstänkta tystade kvinnans böner med ett slag med vapnet och några tänder utan namn fast inte så många, två, tre, i stånd till – Jesus med ett ansträngt stammande, morfar under de sista veckorna utan att leendet på läpparna slocknade – Finns det inget vin små barn? affärsägaren kom med en flaska vin på doktorns ordination – Det gör ingen skillnad nu han har ändå inte långt kvar som stod kvar i flera månader bredvid sängen, orörd eftersom morfars leende hann ge upp innan flaskan kom och där leendet hade varit en jättelik gom som täpptes till av duken som förvandlade den avlidne till ett nystan av tygveck utan näsborrar eller ögonhålor, jag kommer att se likadan ut när det är dags för mig, i pyjamas, ett förtorkat vrak i en grop som stängs igen med en marmorplatta, mitt namn, några 19

Antonio Legio nästan klar.indd 19

2010-11-29 14.33


datum, titeln kriminalinspektör, det insisterar jag på efter alla år jag har slitit med detta befängda arbete utan att få så mycket som ett tack till uppmuntran, de skickade iväg mig med orimliga instruktioner och jag for, vare sig det handlade om en styckad ingenjör i en frysbox eller om ett gäng svarta tonåringar och apropå gäng med svarta tonåringar bör de misstänkta ha lämnat paret jag skulle säga omkring klockan 01.00 (nollett nollnoll) och jag skriver jag skulle säga då jag av kvinnan som jag besökte på sjukhuset inte fick någon bekräftelse som gav mig klarhet, snarare fick hon mig att komma ihåg vecken i duken på morfars ansikte och väckte sinnesrörelser av mer familjära tider, min moster, mor, prästens kokerska som gav mig kompott och medan hon suckade mumlade – Din gottgris marknaden i São Cipriano och karusellen med antiloper och elefanter i trä som vissa kvällar i oktober när regnet gör oss sentimentala invaderar minnet i spiraler av ömhet, de misstänkta som jag skulle säga lämnade paret (spiraler av ömhet och den bittra frågan – Vad har jag gjort med mitt liv? utan allmosan av ett svar hur lögnaktigt det än är som rättfärdigar mig och uppmuntrar mig) klockan 01.00 (nollett nollnoll) för att återuppta färden mot Lissabon och klockan 01.12 (nollett tolv) nonchalerade de i Alenquer, där den längtande himlakroppen, som poeten sa om månen, som med möda bryter igenom den blygrå himlen, blev större och förstärkte ljuset på fabrikerna för att inte tala om en annan restaurang med en annan docka den här med hög hatt och slips som visade upp menyn, ordern från en av nationalgardets vägpatruller om att stanna och ändrade i stället tvärt riktning vilket tvingade en av militärerna att ta sin tillflykt till en platan (självklart ingen kastanj, en gång när jag skulle krossa skalet på en frukt slog jag mig med hammaren) jag tror en platan (bifogat handskrivet vittnesmål, med stavfel men tillräckligt tydligt och intygat av ledningen) varpå patrullen genast via radio meddelade kollegorna posterade 20

Antonio Legio nästan klar.indd 20

2010-11-29 14.33


(– Din gottgris och en spänd förväntan som inte var kittlingar det var en känsla av myror som kröp upp från knäna, tvingade mig att ställa mig på tå och som genast gick över och jag trött) vid infarten till Alverca, kvinnan på sjukhuset fick se mig med blocket och vände bort ansiktet, förlåt om jag överdriver men jag misstänker ibland att det är någonting med mig, mitt utseende, mitt sätt att uttrycka mig, hur jag luktar, som får människor att dra sig undan, min chef för att inte gå längre skakar aldrig hand med mig – Du kan prata därifrån jag hör något som styrks av koderna i lätt äcklade blickar under lugg, sekreterarna inte ens en underordnads hälsning ännu mindre ett uppriktigt hej och fönstret står och slår igen, glider på gångjärnen, patrullen i Alverca (jag kände en gång en kvinna i Alverca som skrev sonetter till blomsterspel) satte upp en vägspärr med spikmattor, de blev tvungna att ta bort den på grund av en ambulans och de listiga typerna passerade med de stulna fordonen tätt bakom ambulansen innan de hann sätta ut den igen (vi slutade träffas utan att tillfälle till – Din gottgris och känslan av myror från knäna och uppåt, hon arbetade med att svara i telefon på ett analyslaboratorium och varje gång jag ringde – Jag ringer upp dig om en stund men det glömde hon) de misstänkta övergav de stulna fordonen i Benfica vid husen som var en förlängning av marknaden och där min kusin Cecília bodde under sitt första äktenskap (jag ljuger, en gång svarade hon – Jag har inte tid förlåt pröva på onsdag och på onsdag en otrevlig röst som avvisade mig – Hon är ledig hon kommer inte hit i dag) grindarna till marknaden stängda och ännu ingen lastbil med frukt eller djur, en liten park med vanskötta rabatter och i en av dem en tiggare inbäddad i tidningar med en trebent pekines som låg mot hans mage, de misstänkta ställde fordonen bredvid en jeep 21

Antonio Legio nästan klar.indd 21

2010-11-29 14.33


(jag lyfte på luren flera gånger efter det när myrorna hotade att vakna eller regnets melankoli gjorde ont i själen men jag lade på innan jag hade slagit hela numret, jag försöker inte kontakta henne längre även om myrorna eller regnet tillbaka) till vilken de flyttade över lådorna med mobiltelefoner, de fick upp låset med hjälp av en bit ståltråd och ett plastkort, de mixtrade med några sladdar under ratten, motorn hostade igång och började brumma, tiggaren hälsade på dem med jublande ärmar och lyfte upp pekinesen i halsbandet så att den skrämd gläfste till, min kusin förestod en djuraffär, parakiter, kaniner, gummiben, djurfoder, en hamster som trampade sitt hjul under nervösa pip, jag har aldrig träffat någon så ursinnigt upptagen som den, min kusin var rädd för att jag skulle köpa den men djurets oupphörliga rastlöshet skrämde mig, jag hade ingen lust att välkomnas av hamsterns häftiga ljud och rörelser och hjulets snyftningar i köket när jag kom hem från jobbet och hade bespetsat mig på soffans frid, på att få sluta ögonen och glömma mig själv eller att vakna i mörkret och tycka synd om den där varelsen som så lik mig i sitt lidande som en straffånge, var och en i sitt hörn där vi i fåfäng exaltation springer i vårt hjul, de misstänkta packade in sig i jeepen, körde runt parken och for med tiggarens goda minne iväg, tiggaren i den vinkel som pekade mot Amadora med Första maj-området i norr och campingplatsen i öster, jag skulle tippa omkring klockan 02.00 (nolltvå nollnoll) och vem törs lova att det inte i varje husvagn eller tält finns ett djur som lider av sin egen särskilda sömnlöshet, att jag kunde vara så dum, jag kallade aldrig telefonisten vid hennes namn som jag för övrigt har glömt som nästan allt annat i livet utom det där envisa fönstret, jag sa fröken, jag kan uppföra mig elegant i umgängeslivet, jag har känsla för respekt, jeepen for längs kanten av campingen där svarta granar och på andra sidan vägen skjul med ukrainska invandrare, min morfar (där var han) leende med paraply, det fanns ett porträtt av honom där han stod och stirrade på oss i en rekryts uniform som försvann ur albumet, jag antar att mor rev sönder det i en av sina vredesspiraler – Fyllsvinet när hon betalade hans skulder i affären, dussintals lappar genomskinliga av flottfläckar med antal liter med blyerts och José da Conceição 22

Antonio Legio nästan klar.indd 22

2010-11-29 14.33


Esteves under uppiffat med en teckning av en stjärna eller en fågel (mor – En stor fågel gubben) de ukrainska invandrarnas skjul med gardiner och regntak över entrén för att dölja misären men som i stället framhäver den ännu mer, efter campingplatsen en soptipp där det ångade om avfallet vilket skapade en illusion av att Tejo nyligen hade dragit sig tillbaka därifrån, om jag inte ser till att städa varje söndag blir min lägenhet likadan, jag är säker på att man anar förfallet redan i trappan till och med om dörren är låst, jag överdriver inte, om jag kunde gå tillbaka och börja om från början med den här redogörelsen, om mor vore här och hjälpte mig, de misstänkta en tunnel till höger före Första maj-området mellan murar till gårdar, inte riktigt en tunnel, en stig som hösten hade stökat till, här och var bostäder med hönshus och dystra apelsin- och mispelträdgårdar, små fabriker tror jag också vad sjutton de nu kunde tillverka där bland tistlarna, stigen bildade en krok i utkanten av en skog där hörn av väggar under summariska tak det vill säga laminatplattor på väg att lossna, de misstänkta (ingen uggla som iakttog dem) tömde jeepen vid ett av hörnen (okej jag erkänner jag skäms för min far) man kunde se en brunn med trissan till hinken och en traktor utan ratt och däck, sätet i nappaskinn där koltrastar brukade sova, jag gissar på en tid, 02.54 (nolltvå femtiofyra) och brunnen tom med mina ögon i botten, de täckte över lådorna med en presenning, satte sig i jeepen igen (de där lamporna i fjärran Moinhos da Funcheira, Brandoa, andra trakter och ifall andra trakter kanske en trakt där en kvinna tog emot mig i en hemtrevlig källare) och jeepens enda lykta på väg att ramla av i guppen, nästan en liten nattlampa med sin blå tunga som rörde sig upp och ner utan att lysa upp ett dugg, de körde emot en stolpe, de körde emot ett hörn, min medhjälpare – De kommer att kvadda kärran en av cylindrarna eller en ventil slutade fungera när de kom ut på vägen igen, motorn rosslade, spasmer 23

Antonio Legio nästan klar.indd 23

2010-11-29 14.33


(mor likadan med problemen med matstrupen) och jeepen sjönk ihop samtidigt som den gjorde sig av med fet olja, min styvfar fet och beviset för att han var fet är att hans vigselring är för stor till och med på tummen på mig, morfar liten och mager bortsett från den uppsvällda buken, jag varken tjock eller smal, slapp, de här vecken i midjan, den här dubbelhakan, de misstänkta öppnade tanklocket och min medhjälpare – Vad var det jag sa? de stoppade tygtrasor i tanken och tände på, jag önskar att jag hade en energisk kropp och kunde kliva med bestämda steg på dagarnas döda löv, inte ben som viker sig utan värdighet och en slapp hals, jag förstår att telefonisten undvek mig, jag förlåter henne, jag är inte arg för det, min medhjälpare kikar på tanken – Sätt mig att styra det här landet i fem minuter så ska jag döda varenda svarting om jag vore telefonisten skulle jag inte be någon ringa när jag var ledig och inte heller ljuga – Jag ringer upp dig om en stund jag skulle avfärda jobbet med ett duvlikt kuttrande litet skratt – Ett ögonblick och i mitt fall en axelryckning och näsan som hatade mig – Den där jag alltid den där, en den där, en ovälkommen som besvärar, jeepen, förkolnade rester som stod och svalnade i en hög aska och min medhjälpare besatt – Klart att de slaktade kärran, de jävla ligisterna samtidigt som de misstänkta 8 (åtta) till antalet och i åldrarna 12 (tolv) till 19 (nitton) år i Första maj-området en halvfärdig förort belägen i huvudstadens nordvästra del och känd för att vara starkt nedgången och för sina inneboende rasproblem det vill säga en kompott av byggnader av sämre material, rester av byggnadsställningar, aluminium, rör och som beboddes av människor från Angola, mulatter och svarta och alltså av naturen benägna till grymhet och våld vilket får undertecknad att på nytt i marginalen till denna rapport bekymrad fråga sig om den nuvarande invandringspolitiken verkligen är den rätta medan jag vände mig till medhjälparen 24

Antonio Legio nästan klar.indd 24

2010-11-29 14.33


– Vi åker härifrån och gick fram till sluttningen där de hade förstört jeepen, det här var i går på dagen klockan 11.00 (elva nollnoll) och brunnen och koltrastarna, och båda frågade vi oss – Vad gör vi nu? stående under resterna av byggnadsställningar i utkanten av skogen utan vare sig kastanjeträd eller kastanjefrukter, min mor – Har du varit och ätit kastanjer? med en vrede som skrämmer mig än i dag, björkar tror jag, vesslor och mullvadar som åt skuggorna till lunch och hotade oss med sina minimala framtänder och vi rädda för djuren, för ett avsågat gevär eller en armépistol som letade än efter mig, än efter honom, för ungarna som inte talade nästan inte skulle tala med oss, de hoppade ur de stulna fordonen och närmade sig utan brådska och en av våra händer som sträckte sig i ärmen, långfingret som dröjde längre än de andra fingrarna med att böja sig och sådär ja, nycklar som långsamt tog sig upp ur fickan med ett fruktansvärt oljud, näsan på väg att glida ner i munnen (ska han svälja den eller inte?) och förlåt fröken, inte slå numret till analyslaboratoriet, lyssna på hennes otålighet – Jag har inte tid förlåt försök på onsdag med ett hej då-klick, inte ett hej då-klick, ett klick bara, axlar som föraktade mig – Torrisen säker på att i en vrå i mörkret jag vet inte var, kanske i mitt huvud (i mitt huvud) ett fönster som stod och slog, styvfar till min mor – Fönstret och när jag minst anar det besvär med gångjärnen, jag sveper runt med blicken och inte ett luftdrag inom synhåll, känslan av att någon obekant med mig i fåtöljen någon som frågar – Vilket fönster? och – Vilket fönster? är en dum fråga för det enda möjliga, det i mors vardagsrum som vi sålde för många år sedan som höll på att glida upp 25

Antonio Legio nästan klar.indd 25

2010-11-29 14.33


– Det är jag så snart får jag se mig själv le med uppfällt paraply och lilla flaskan i handen, jag bor på andra våningen utan hiss och är tvungen att besegra trapporna med skor som blir allt tyngre, jag lyssnar till en början utan att fästa mig vid det men efter ett tag mer uppmärksamt, ett monotont, outtröttligt ljud, ett jäktat litet gnisslande, jag stannar upp på trappavsatsen – Vad kan det vara? jag tänker på telefonistens arbetskamrater, på min medhjälpare, på min chef, på de svarta ungarna men när allt kommer omkring en hamster som springer i sitt hjul som min kusin ställde i mitt kök – För att du ska ha lite sällskap med en skrynklig papperspåse – Lägg en sked om dagen av det här på fatet så behöver du inte tänka mer på den och den där oron som inte gick att laga, jag utan skor, skjortan uppknäppt i halsen, jag har värmt mig med lite soppa och en bit frukt (inte kastanjer) och kommer lättad fram till att – En hamster kan det inte vara jag måste ha somnat och gick upp för att freda samvetet och köket tomt det vill säga spisen, tvätthon på köksbalkongen, disken som jag hade glömt att ställa in och inte ett ljud förutom kolven på ett avsågat gevär som de släpade bakom sig, jag lugn, utan att vara rädd (rädd för vad, jag är i mitt hem) jag har vridit om nyckeln två varv i ytterdörren för säkerhets skull och lyssnar på koltrastarna som har övergett traktorn och 8 (åtta) misstänkta i åldrarna mellan 12 (tolv) och 19 (nitton) år som inte bryr sig ett dugg om mig eller som uttråkat rycker på axlarna – Torrisen medan jag log mot dem med uppfällt paraply och en flaska i handen.

26

Antonio Legio nästan klar.indd 26

2010-11-29 14.33

9789137136417  

9789137136417