9789137136394

Gianrico Carofiglio

Skälig misstanke Översättning Ulla Trenter

Tidigare utgivning På sannolika skäl 2008 (på annat förlag) Med slutna ögon 2011

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Italienska originalets titel Ragionevoli dubbi Copyright © Sellerio Editore Palermo 2006 Omslagsbilder © Trevor Payne/Arcangel Omslagsdesign Jens Magnusson Tryckt hos GGP Media Gmbh, Tyskland 2012 isbn 978-91-37-13639-4

noll

När Margherita sa att det var något hon måste tala om för mig trodde jag att hon väntade barn.

Det var en sen eftermiddag i september, med det dramatiskt försvinnande sommarljuset som förebådar höstens dystra dunkel. Det var rätt tillfälle att få veta att jag skulle bli far vet jag att jag tänkte, när vi slog oss ner på terrassen med den lågt stående solen i ryggen. ”Jag har blivit erbjuden ett nytt jobb. Ett fantastiskt erbjudande. Men om jag säger ja, kommer jag att vara borta flera månader. Kanske ett år.”

Jag tittade på henne och såg väl ut som om jag inte hört, eller inte förstått, vad hon sagt. Vad hade erbjudandet om ett jobb att göra med barnet vi skulle ha om några månader? Jag förstod inte och hon förklarade för mig.

En stor amerikansk reklambyrå – hon sa namnet men jag glömde det omedelbart eller jag kanske inte ens lyssnade – hade erbjudit henne att koordinera kampanjen inför lanseringen av ett nytt flygbolag. Hon sa ett stort namn. Hon sa att det var ett tillfälle som aldrig skulle återkomma.

Ett tillfälle som aldrig skulle återkomma. Jag lät orden eka i huvudet och de smärtade som ett molande migränanfall. Plötsligt tyckte jag att allting snurrade runt en osynlig punkt som jag inte kände igen.

5

”När fick du det erbjudandet?” ”I juli. Vi hade kontakt några gånger dessförinnan, men det formella erbjudandet fick jag i juli.” ”Innan vi for på semester”, sa jag som om det hade någon betydelse.

Men det hade det kanske.

Sedan förstod jag. Om hon talade om det för mig i september, två månader efter det att hon hade fått erbjudandet och gudarna vete hur lång tid efter de första kontakterna, betydde det att hon redan bestämt sig, eller rentav redan tackat ja. ”Har du redan tackat ja?” ”Nej. Jag ville tala om det för dig först.” ”Har du bestämt dig?”

Hon tvekade ett ögonblick – det var enda gången – och sedan nickade hon.

Jag hade trott att hon skulle tala om för mig att hon väntade barn. Jag hade trott att mitt trista liv vid 42 års ålder plötsligt som genom ett under skulle få mål och mening. Genom pojken eller flickan som jag skulle hinna lära ett och annat innan jag blev för gammal.

Jag sa inte det. Jag höll det inom mig som något man skäms över att ens ha tänkt. För att man skäms över sin egen ofullkomlighet och svaghet.

Istället frågade jag henne när hon skulle resa och jag måtte ha sett vansinnigt lugn ut, för hon tittade förvånat, nästan skrämt på mig. Från gatan hördes det ilskna brummandet från en trimmad moped, och jag visste att det ljudet skulle jag alltid minnas. Jag visste att jag skulle höra det igen varje gång den oväntade, obarmhärtiga scenen kom tillbaka till mig.

Hon visste inte när hon skulle åka. Om tio, fjor6

ton dagar. I vilket fall måste hon vara i Milano före månadsskiftet och i New York före mitten av oktober.

Så hon visste när hon måste åka. Tänkte jag.

Vi var tysta två, tre minuter. Eller mer. ”Vill du inte veta varför?”

Jag ville inte veta varför. Jo kanske, men jag sa nej i alla fall. Jag ville inte att hon skulle tynga mig med sina skäl, även om de säkert var utomordentliga, för att lätta sitt hjärta eller själ eller var nu vår skuld posterar sig. Jag behöll min smärta och hon fick behålla sin. Jag skulle tänka på den under kommande veckor, kommande månader och plåga mig själv med den frågan och med minnena och allt det andra.

Men för den där ljumma, obarmhärtiga septembereftermiddagen räckte det nu. Jag reste mig och sa att jag skulle gå ner till min lägenhet, eller kanske gå ut. ”Guido, gör inte så här. Säg något, jag ber dig.”

Men jag sa ingenting. Jag visste inte vad jag skulle säga. ”Jag reser ju inte bort för tid och evighet. Om du gör så här skäms jag som en hund.”

Så snart hon hade sagt det, ångrade hon sig. Hon kanske märkte hur hjälplös jag såg ut eller hon kanske helt enkelt förstod att hon inte handlat rätt. Det var förmodligen oundvikligt, hon hade säkert funderat på det länge och väl alla dessa veckor men det var verkligen inte rätt.

Hon sa lite andra saker också, med sprucken röst.

Det lät som de ursäkter de var.

Medan hon pratade på slutade jag att lyssna, hela scenen fick ett fotonegativs overkliga ton och det var så den fastnade i mitt minne.

7

1

Jag satt och väntade på att domarna skulle komma in i salen och att mitt mål skulle börja, när jag lade märke till en flicka bland åhörarna. Asiatisk, men med något europeiskt i dragen. Hon var vacker men såg förbryllad ut.

Jag undrade vem hon var där för att lyssna på, och jag vände mig om och låtsades leta efter något på bänken för att kunna se på henne igen.

Det såg ut som om hon tittade på mig, vilket förstås inte var troligt. En flicka som hon hade aldrig tittat på mig, tänkte jag, inte ens på den gamla goda tiden. Vad som hade varit den gamla goda tiden var jag inte så säker på.

Så förflöt minst tio minuter. Sedan kom domarna äntligen ut från överläggningsrummet, förhandlingen började och jag slutade tänka dumma tankar.

Det var en rättegång som gällde väpnat rån och vi skulle höra målsäganden, det vill säga offret, en juvelhandlare som rånats på sin provkollektion. Och dessutom hade rånarna tagit den oanvända pistol han haft med sig.

Två av rånarna hade gripits strax efter brottet, och bytet var fortfarande kvar i bilen. De hade valt förenklat 9

rättegångsförfarande, det vill säga att erkänna och var redan dömda till tämligen lindriga straff. Min klient anklagades för att ha varit deras utkik. Vittnet hade känt igenom honom i straffregistret på polishögkvarteret. Det var en rättegång in absentia, för när min klient – herr Albanese, amatörfotbollsspelare och professionell förbrytare – fick veta att man letade efter honom, höll han sig undan. Han hade just avtjänat ett straff och hade inte lust att åka in igen. Den här gången var han oskyldig, sa han. Åklagarens förhör gick snabbt. Juvelhandlaren såg beslutsam ut och verkade inte skrämd av situationen.

Han bekräftade allt han tidigare sagt under förundersökningen, bekräftade att han identifierat min klient från ett foto, fotot lämnades ut som bevis och ordföranden gav mig ordet för att gå vidare till motförhör. ”Ni har sagt att rånet genomfördes av tre personer.

Två gick till fysiskt angrepp och tog provkollektionen och pistolen, en tredje höll sig på avstånd och verkade agera utkik. Stämmer det?” ”Ja. Den tredje stod vid gathörnet, och sedan åkte de iväg tillsammans alla tre.” ”Stämmer det också att den tredje, den ni sedan kände igen på fotot, stod ett tjugotal meter bort?” ”Femton, tjugo meter.” ”Bra. Nu skulle jag vilja att ni kort berättar hur det gick till när ni identifierade mannen på polishögkvarteret dagen efter rånet.” ”De gav mig några album och i ett fanns fotot på den där personen.” ”Ni hade aldrig sett honom tidigare? Jag menar före rånet.”

10

”Nej. Men när jag såg hans ansikte i albumet tänkte jag genast: den där känner jag igen. Och så insåg jag att det var han som varit utkiken.” ”Spelar ni fotboll?” ”Förlåt?” ”Jag frågade om ni spelar fotboll.”

Ordföranden frågade mig vilken betydelse frågan hade i fallet. Jag försäkrade att det skulle bli uppenbart inom ett par minuter och han bad mig fortsätta. ”Spelar ni fotboll? Deltar ni i något mästerskap?”

Han sa ja. Ur min dossier tog jag fram ett fotografi med två fotbollslag, ett sådant foto man brukar ta före en match. Jag bad ordföranden om lov att gå fram till vittnet och visa det. ”Känner ni igen någon på det här fotografiet?” ”Javisst. Det där är jag, och där är de andra i mitt lag …” ”Kan ni tala om för oss när det är taget.” ”Förra sommaren. Det var finalmatchen i en turnering.” ”Minns ni vilket datum?” ”Jag tror att det var den tjugonde eller tjugoförsta augusti.” ”Ungefär en månad före rånet.” ”Ja, jag tror det.” ”Vilka känner ni igen i det andra laget?” ”Några, inte alla.” ”Vill ni vara snäll och titta på fotografiet igen och tala om för mig om ni känner igen någon i det andra laget.”

Han tog fotot och granskade det och följde spelarnas ansikten med pekfingret.

11

”Honom känner jag igen men jag vet inte vad han heter. Den här tror jag heter Pasquale … jag minns inte efternamnet. Det här …”

Han såg konstig ut. Han tittade på mig, häpen, och tittade på fotot igen. ”Känner ni igen någon annan?” ”Det här … liknar …” ”Vem liknar det?” ”Det är lite likt det där fotografiet …” ”Menar ni den man ni kände igen i polisregistret?” ”Han är lite lik honom. Det är inte lätt att …” ”Det är faktiskt samma person. Minns ni honom nu?” ”Ja, det skulle kunna vara han.” ”När ni nu minns honom, kan ni bekräfta att mannen som var med i det lag som spelade fotboll mot ert lag i augusti var samma person som deltog i rånet?” ”… Jag är inte alldeles säker nu … det är svårt efter så lång tid.” ”Visst, det förstår jag. Jag ska ställa frågan lite annorlunda. När ni rånades och ni såg den där tredje medbrottslingen tjugo meter längre bort, insåg ni då att det kunde vara samma person som ni spelat fotboll mot ungefär en månad tidigare?” ”Nej, hur skulle jag kunna … det var långt bort.” ”Ja, det var långt bort. Tack herr ordförande, jag är färdig.”

Ordföranden meddelade datum för nästa förhandling, och medan han sa till notarien att kalla in ett nytt mål, vände jag mig om för att titta efter den asiatiska flickan.

Det tog mig några sekunder, för hon satt inte längre där jag hade sett henne vid början av förhandlingen.

12

Hon stod alldeles intill utgången, på väg att gå.

Våra blickar möttes för ett ögonblick. Sedan vände hon sig om och försvann ut i domstolens korridorer.

13

2

Telegrammet kom två dagar senare. Formuleringen är alltid mer eller mindre identisk.

Den häktade, herr Så-och-så, begär dig som försvarare, anger antalet förhandlingar och ber dig att besöka honom i fängelset för att diskutera hans situation.

I det här fallet hette inte fången Så-och-så utan Fabio Paolicelli, han angav antalet förhandlingar och bad mig att besöka honom i fängelset snarast möjligt.

Fabio Paolicelli. Vem var det? Namnet lät bekant men jag lyckades inte komma på varför. Det gjorde mig väldigt irriterad eftersom jag sedan en tid tillbaka var övertygad om att jag inte längre kom ihåg namn. Jag tyckte att det var ett oroande förebud om försämrade själsförmögenheter. Dumheter, naturligtvis, för jag har aldrig kommit ihåg namn och hade precis samma problem vid tjugo års ålder. Men när man fyllt fyrtio börjar man få alla möjliga dumma föreställningar, och obetydliga händelser blir tecken på att ålderdomen närmar sig.

Jag rannsakade mitt minne några minuter och sedan gav jag upp. Jag skulle få veta om jag kände den där figuren när jag besökte honom i fängelset.

Jag ringde Maria Teresa och frågade henne om vi hade 14

några besök den eftermiddagen. Hon sa att vi väntade herr Abbaticchio men att han skulle komma sent, framemot stängningsdags.

Så eftersom klockan bara var fyra och det var torsdag, och eftersom man kunde träffa klienter i häktet fram till sex på eftermiddagen på torsdagar, och framförallt eftersom jag inte hade lust att sätta mig och gå igenom akter inför morgondagens förhandlingar, bestämde jag mig för att gå och bekanta mig med herr Fabio Paolicelli, som ville träffa mig snarast möjligt. Så skulle vi alla bli nöjda den eftermiddagen. Mer eller mindre.

Sedan ett par månader cyklade jag. Efter det att Mar­ gherita åkt hade jag gjort några förändringar i mitt liv.

Jag visste inte riktigt varför, men att ändra på en del saker hade hjälpt mig. Bland annat hade jag köpt en snygg, gammalmodig cykel, svart, utan växlar, för det hade man ingen användning för på Baris gator. Kort sagt hade jag slutat använda bilen och jag tyckte om det. Jag hade börjat med att cykla till domstolen, sedan hade jag utökat sträckan till fängelset som ligger längre bort och till sist hade jag slutat använda bilen även när jag gick ut på kvällarna. Eftersom jag ändå som regel var ensam vart jag än gick.

Det är inte helt ofarligt att åka runt på cykel i Bari.

Det finns inga cykelbanor och bilförarna tycker att man är en veritabel plåga. Men man tar sig fram överallt mycket snabbare än med bil. Så efter en kvart befann jag mig, lite småfrusen, vid ingången till fängelset.

Kriminalvårdstjänstemannen som skötte kontrollen var ny och kände inte igen mig. Så han gjorde allt enligt reglerna. Han granskade dokumenten, tog hand om mobilen, kontrollerade namnet. Till slut lät han mig 15

passera och jag gick igenom den vanliga raddan säkerhetsdörrar, som man öppnade och stängde efter mig, ända till rummet för tjänstebesök. Som var sig likt, lika välkomnande som mottagningsrummet i ett bårhus på landsbygden.

Man tog det väldigt lugnt. Det dröjde åtminstone en kvart innan min nya klient kom. Och då var jag färdig att sätta eld på bordet eller ett par stolar för att få upp värmen och påkalla uppmärksamhet.

Så fort han kom in kände jag igen honom, även om det hade gått mer än tjugofem år sedan jag hade sett honom senast.

Fabio Paolicelli, alias Fabio Raybàn med betoning på andra stavelsen på Bari-dialekt. Han kallades så på grund av att han alltid hade solglasögon på sig, också på kvällarna. Det var därför jag inte kunnat komma på vem han var. För mig och för alla andra hade han alltid varit Fabio Raybàn.

Det var på sjuttiotalet. Jag minns det som en lång, blek, svartvit nyhetssändning på teve. Det första jag kommer ihåg från den tiden är bilderna från Piazza Fontana omedelbart efter bomben. Jag var bara sju år, men jag minns allting mycket väl – bilderna i tidningarna, reportagen på teve, till och med diskussionerna hemma mellan mina föräldrar och deras vänner som kom på besök.

En eftermiddag, det kan ha varit dagen efter massakern, frågade jag min farfar Guido varför de hade sprängt den där bomben, om vi var i krig, och i så fall med vilket land. Han tittade på mig och förblev tyst.

Det var enda gången han inte fann ord för att svara på mina frågor.

16

Jag kommer ihåg nästan alla viktiga händelser från de åren. Jag kommer ihåg ansiktena på de unga män, lika gamla som vi, som började dyka upp i tevenyheterna.

Jag deltog då och då, utan någon större övertygelse, i möten med de utomparlamentariska vänstergrupperna.

Men Fabio Raybàn var en fascistisk ligist.

Och kanske mer än bara ligist. Det gick en hel del historier om honom och hans gelikar. Det talades om väpnade rån för nöjet att visa sig fräcka och djärva. Om militärliknande baser på ensliga platser i Murgia där tvivelaktiga personer från de väpnade styrkorna och hemliga underrättelsetjänsten höll till. Om så kallade ariska fester i lyxvillor i stadens utkant. Framför allt sades det att Raybàn hade varit med i den paramilitära liga som hade knivdödat en artonårig polioskadad kommunistisk pojke.

Efter en lång rättegång dömdes en av fascisterna för mord och han tog lämpligt nog livet av sig i fängelset.

På så vis undanröjde han möjligheten att identifiera de andra förövarna.

Dagarna efter detta överlagda mord fylldes Bari av tårgasmoln, den skarpa lukten från brinnande bilar och ljudet av springande steg på de folktomma gatorna. Metallkulor slog sönder fönsterrutor. Sirener och blåljus slog sönder de sena novembereftermiddagarnas grå stillhet.

Fascisterna var välorganiserade. Som professionella förbrytare. Deras politiska argument var järnstänger, kedjor och knivar. När de inte tog fram skjutvapen.

Det räckte att gå på Sparanogatan, i trakten av San Ferdinandokyrkan, som ansågs vara en svart zon, med en tidning, en bok eller helt enkelt fel kläder för att bli slagen sönder och samman.

17

Det råkade jag ut för.

Jag var fjorton år och gick alltid klädd i en grön anorak som jag var väldigt stolt över. En eftermiddag gick jag runt i centrum med två av mina vänner, vi var föga mer än barn, när vi plötsligt omringades. Det var pojkar på sexton sjutton år men för oss såg de ut som vuxna män. I den åldern är två år en livstid.

Bland dem fanns en blond typ, lång och mager, med ett ansikte som David Bowie. Han hade mörka Ray Banglasögon trots att det redan var mörkt. Leendet på hans tunna läppar fick blodet att isas i mina ådror.

En kort tjockis med avbruten framtand klev inpå mig och sa att jag var en röd bastard. Om jag inte ögonblickligen tog av mig anoraken skulle de se till att ge mig en riktigt präktig behandling med ricinolja.

Trots att jag var skräckslagen undrade jag ändå vad det betydde. Jag hade aldrig tidigare hört talas om fasc­ isternas vana att utföra nationell rening med ricinolja, eller något sådant.

Min vän Roberto kissade på sig. Och inte metaforiskt.

Jag såg hur vätskan rann ner och spred sig i fläckar på hans blekta jeans medan jag knappt hörbart frågade varför jag skulle ta av mig anoraken. Tjockisen gav mig ett slag på kinden alldeles intill örat. Hårt. Mycket hårt. ”Ta av den, skitstövel!”

Jag var vettskrämd och gråtfärdig men ändå tog jag inte av mig anoraken. Jag gjorde en desperat ansträngning att hålla tillbaka tårarna och frågade igen varför.

Han gav mig en rungande örfil till, han boxade och sparkade mig, och jag fick fler knytnävsslag och fler örfilar. Och alla människor som gick förbi tittade åt ett annat håll.

18

Jag låg på trottoaren, hopkrupen för att skydda mig mot slagen, när någon jagade iväg dem.

Vad som hände därefter är klarare och mer levande i minnet.

En man hjälper mig att komma upp och frågar på utpräglad Bari-dialekt om jag vill åka till akutmottagningen. Jag säger nej, jag vill gå hem. Jag har dörrnycklar, säger jag, som om det skulle vara intressant eller betydelsefullt för honom.

Så ger jag mig iväg och mina vänner syns inte till och jag vet inte när de försvann. På gatan gråter jag. Inte för att jag har ont efter slagen utan mer av förödmjukelse och rädsla. Man minns få saker så väl som förödmjuk­ else och rädsla.

Förbannade fascister. Och medan jag gråter och snyter mig säger jag med hög röst att anoraken lyckades de i alla fall inte få av mig. Den tanken får mig att räta på ryggen och sluta gråta. De lyckades inte få av mig anoraken, de jäkla fascisterna. Och jag minns era ansikten.

En vacker dag ska ni få betala.

När Paolicelli steg in i rummet kom alltsammans tillbaka, allt på en gång. Likt kraften hos en oförutsedd vindstöt som slår upp fönstren på vid gavel och vräker upp dörren så att alla papper blåser omkring.

Han sträckte fram handen och jag tvekade ett ögonblick innan jag tog den. Jag undrade för mig själv om han hade märkt något. Minnen – vaga saker, buller, pojkröster, flickröster, lukter, skräckslagna rop, Inti Illimani-sånger, ansiktet på en grabb som jag inte mindes namnet på och som dog av en överdos på skolans toalett vid sjutton års ålder – allt trängdes i mitt huvud som varelser som plösligt befriats från en trolldom som 19

hållit dem fångna i minnets källare eller vindskontor.

Det var alldeles tydligt att han inte kom ihåg mig.

Jag väntade något ögonblick för att inte vara alltför korthuggen innan jag frågade varför han hade valt mig och sedan varför han var internerad. ”De åtalade mig för ett och ett halvt år sedan för internationell narkotikahandel. Jag valde att inte uttala mig och de gav mig sexton år och böter som var så enorma att jag inte ens kommer ihåg summan.”

Det förtjänade du, din fascist. Nu får du betala för allt du inte fick betala för då. ”Jag kom tillbaka från en semester i Montenegro. I hamnen i Bari var det tullkontroll med droghundar. När de kom till min bil blev hundarna som galna. De tog in mig i garaget och plockade isär bilen och under karossen hittade de fyrtio kilo rent kokain.”

Fyrtio kilo rent kokain berättigade honom till det straffet. Och pratet om slumpmässiga kontroller i tul�len var bara påhitt. Någon hade tipsat dem om att en kurir var på väg till gränsstationen, och som handboken föreskriver hade de spelat upp en fintad rutinkontroll.

För att inte sätta dit informatören. ”Det var inte mitt knark.”

Paolicellis ord avbröt tvärt mina tankar. ”Vad menar ni, var det inte ert? Fanns det någon annan i bilen?” ”Med mig i bilen var min hustru och min dotter. Vi var på väg tillbaka efter en vecka vid havet. Och det var inte mitt knark. Jag vet inte vem som kan ha lagt dit det.”

Det var så det låg till, han skämdes för att ha haft med sig knarket i den bil hustrun och dottern satt i. Typiskt 20

för er fascister. Ni kan inte ens vara förbrytare på ett anständigt sätt. ”Ursäkta mig, herr Paolicelli, men hur skulle någon ha kunnat lägga knarket där utan att ni visste om det?

Det rör sig ju om fyrtio kilo under karossen och … jag är ingen expert på området, men det måste ha tagit ganska lång tid. Lånade ni ut bilen till någon i Montenegro?” ”Jag lånade inte ut den till någon, den stod på hotellets parkering under hela vistelsen. Och hotellets portier hade nycklarna. Man var tvungen att lämna dem till honom, för parkeringen var full och det kunde bli nödvändigt att flytta på en bil för att få plats för fler. Någon måste med portierens goda minne ha lagt dit knarket på natten, antagligen natten innan vi reste därifrån, och tänkt ta hand om det eller låta någon kumpan ta hand om det i Italien, när vi kommit igenom tullen. Jag vet att det verkar absurt, men knarket är inte mitt. Jag svär på att det inte är det.”

Helt rätt. Det lät absurt.

Det var en av alla de absurda historier man kan få höra i rättssalar, vid förhör hos polisen, i fängelser. En typisk sådan historia berättas ofelbart av dem som påträffas med en väloljad pistol, färdig att använda, med hanen spänd. Alla säger att de precis har hittat den, som regel under en buske, eller under ett träd, eller i en soptunna.

Alla säger att de aldrig hanterat någon pistol tidigare och att de just stod i begrepp att gå till karabinjärerna eller polisen för att överlämna den. Det var därför de bar den innanför livremmen med hanen spänd, och gick omkring i närheten av en juvelerarbutik, till exempel, eller en konkurrerande ligamedlems hem.

Jag hade lust att tala om för honom att jag struntade i 21

om han hade fört in fyrtio kilo kokain från Montenegro till Italien, och att jag struntade i om han hade gjort det förr och hur mycket. Att han alltså lugnt kunde säga mig sanningen, att det skulle underlätta det hela. Jag var brottmålsadvokat och det var mitt jobb att försvara sådana som han. Vad skulle hända om jag plötsligt fick för mig att sätta mig till doms över mina klienter? Det var vad jag hade lust att säga till honom men jag gjorde det inte. Jag märkte plötsligt vad som rörde sig i mitt huvud och jag tyckte inte om det.

Jag insåg att jag ville få honom att bekänna. För att vara fullkomligt säker på att han var skyldig och skulle få det långa fängelsestraff han förtjänade, utan att skämmas eller besväras av yrkesmässig etik.

Jag hade helt klart för mig att jag ville vara hans domare – och kanske till och med hans bödel – snarare än hans advokat. Jag ville reglera en mycket gammal skuld.

Och det gick inte för sig. Jag sa till mig själv att jag var tvungen att tänka över saken, för om jag inte trodde att jag kunde kontrollera den här impulsen borde jag avsäga mig försvaret. Eller rättare sagt inte åta mig det. ”Vad hände efter gripandet?” ”När de hade hittat knarket ville de att jag skulle samarbeta med dem. De sa att de ville ordna en … ja, vad kallas det?” ”En övervakad leverans?” ”Ja, så var det, övervakad leverans. De sa att de skulle låta mig köra iväg bilen med knarket kvar. Jag skulle genomföra leveransen som om ingenting hade hänt. De skulle följa efter mig och när rätta ögonblicket var inne, skulle de gripa dem som väntade på lasten. De sa att 22

jag skulle få en avsevärd strafflindring, att jag kanske skulle komma undan med tre år. Jag sa att eftersom det inte var mitt knark så visste jag inte vart jag skulle köra det. Då sa de att de skulle sätta dit mig och att de skulle gripa min hustru också, för det var klart att vi var i maskopi med varandra. Jag greps av panik och sa att ja, det var mitt knark men att hon inte visste något om det. De ringde till åklagaren och han sa till dem att ta mitt vittnesmål och gripa bara mig. Så de tog mitt vittnesmål och grep mig. Men de lät min hustru gå fri.”

Hans tal var lugnt men det fanns en desperat underton.

Han bad mig om en cigarett och jag sa att jag inte hade någon eftersom jag hade slutat röka för över tio år sedan. Han hade inte heller rökt på över tio år, sa han. Han hade börjat igen sedan han hamnat i fängelset.

Vem hade han valt till försvarsadvokat när han greps?

Och varför ville han byta? Av sättet han tittade på mig innan han svarade, förstod jag att han hade väntat sig den frågan. ”När de grep mig frågade de vem som var min advokat så att de kunde underrätta honom. Jag hade ingen advokat och sa att jag inte visste vem jag skulle välja.

Min hustru var fortfarande kvar – en vän hade kommit och tagit hand om vår dotter – och jag bad henne rådgöra med någon om att hitta en bra advokat. Dagen därpå hade hon gjort sitt val.” ”Och vem hade hon valt?”

Det var nu den sällsamma delen av historien började, om nu Paolicelli talade sanning. ”Min hustru var på väg ut från vårt hus när en man kom fram till henne och sa att han kom å en väns vägnar, 23

en vän som ville hjälpa oss. Han sa att hon skulle välja en advokat från Rom, en Corrado Macrì, som lätt skulle få mig ur knipan. Han gav henne ett kort med namnet och mobilnumret och sa åt henne att genast få honom utsedd så att han kunde komma och besöka mig i fängelset, innan jag skulle förhöras i häktningsförhandlingen.” ”Och er hustru?”

Paolicellis hustru som var alldeles ifrån sig och inte kände till någon advokat valde denne Macrì. Han kom från Rom inom bara ett par timmar, som om han hade väntat på att bli utsedd av henne och inte hade något annat mål just då. Han träffade Paolicelli i fängelset och sa åt honom att inte vara orolig, att han skulle ordna allt till det bästa. När Paolicelli frågade honom vem som givit honom uppdraget och vem det var som hade sökt upp hans hustru, upprepade han bara att han inte skulle oroa sig utan bara tänka på att lyda hans, Macrìs, råd, att allt skulle gå bra. Och först och främst att vid förhöret inför förundersökningsdomaren använda sig av sin rätt att inte svara på några frågor, så att han inte riskerade att förvärra situationen.

Jag undrade för mig själv hur någon kunde föreställa sig att situationen kunde förvärras, men det sa jag inte till Paolicelli.

De överklagade häktningsbeslutet, men beslutet om fängsligt förvar fastställdes.

Jag kunde inte tänka mig att det skulle ha kunnat bli ett annat beslut. Men jag sa inte det heller.

Då överklagade Macrì beslutet på nytt och ville få det upphävt på grund av att det fanns en formell oegentlighet – utan att ange vilken – som fick honom att tro att han skulle kunna få domstolens beslut upphävt.

24

Förhoppningarna visade sig grundlösa för även överinstansen fastställde fängsligt förvar. Macrì var fortsatt optimistisk. Han sa till Paolicelli, och till hans hustru, att de inte skulle oroa sig och att de skulle ha tålamod så skulle han ordna allt till det bästa. Han sa det – förklarade Paolicelli – på ett insiktsfullt sätt. Som någon som har goda kort på hand och som när tiden är mogen kommer att spela ut dem.

Så kom den inledande huvudförhandlingen. Macrì rådde åter Paolicelli att inte göra några uttalanden. Hur det gick visste jag ju redan. ”Vad sa Macrì då?” ”Han sa igen att jag inte skulle oroa mig, att han skulle ordna upp allt.” ”Skämtar ni?” ”Nej. Han sa att han hade räknat med att det skulle gå så. Men i flera veckor hade han tvärtom försäkrat mig att jag i värsta fall skulle få fyra fem år – och att allt skulle ordna sig i appellationsdomstolen. Det var sedan jag läst domen – ett enda ark där det i stort sett inte stod någonting – som jag blev fly förbannad.” ”Och sedan?” ”Jag sa åt honom att han hade satt mitt liv på spel.

Jag sa att jag mycket väl visste vem som hade skickat honom. Och så sa jag att han hade jävlats med mig och att jag skulle berätta allting för åklagaren.” ”Och vad tänkte ni berätta?” ”Det var ingenting konkret jag tänkte på. Ilskan fick mig att säga det, för att skaka om honom lite. I verkligheten hade jag ingen aning om vem som hade skickat honom. Men han trodde mig och antog att jag verkligen hade något viktigt att avslöja.”

25