Page 1

Jag berättade inte för Paco vad jag hade varit med om den dagen – jag ville inte att han någonsin skulle få veta det. ”Snart”, sa jag till honom, ”ska jag ta med dig härifrån, så att du kan leva fritt uppe bland bergen. Där kommer du att vara trygg i all evighet. Jag ska tänka ut något, det lovar jag.”

TORO! TORO!

Antonito växer upp på en gård i Andalusien i södra Spanien. Han leker hela dagarna med sin svarta kalv Paco, men när han inser att Pacos öde är möta matadoren på tjurfäktningsarenan måste Antonito rädda sin kompis till varje pris. Hans plan kräver stort mod och är mycket riskfylld och runt omkring tornar mörkare faror upp sig. Året är 1936 och i Spanien härjar inom kort ett brutalt inbördeskrig …

TORO! TORO! www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16096-7

Morpurgo_Toro_Toro_NY.indd 1

2013-02-20 09:56


Läs även Kaspar – en kunglig katt

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 2

2012-11-20 11.16


toro! toro! Illustrationer: Michael Foreman

Översättning: Barbro Lagergren

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 3

2012-11-20 11.16


www.wahlstroms.se Text copyright © Michael Morpurgo, 2001 Illustrations copyright © Michael Foreman, 2001 First published in Great Britain in the English language by HarperCollins Children’s Books 2001 The moral right of the author and illustrator has been asserted All rights reserved Svensk utgåva © 2013 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Originalets titel: Toro! Toro! Omslagsillustration: Michael Foreman Omslag: Cecilia Danneker Engström Sättning: Forma Books Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-16096-7

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 4

2013-02-28 14:13


Toro! Toro!

F

örra hösten när jag vandrade i de andalusiska bergen i södra Spanien, kom jag av en slump förbi en gård där de födde upp svarta tjurar för corridan, tjurfäktningarna. Senare samma dag stod jag i en skogig bergssluttning och tittade ner över ruinerna efter byn Sauceda. Den här avlägsna byn bombades och brändes ner i början av det spanska inbördeskriget – den första gången i Europas historia som en civilbefolkning utsattes för ett medvetet luftangrepp. Sedan dess har detta sorgligt nog hänt alltför många gånger och drabbat Guernica, Warszawa, London, Dresden, Hiroshima och tusentals andra städer och byar över hela världen. Första skymten av den där hjorden med magnifika svarta tjurar och sedan anblicken av Sauceda inspirerade mig till att sätta mig och skriva Toro! Toro! Men först måste jag ta reda på en del fakta, om tjurfäktning och om spanska inbördeskriget. Detta fruktansvärda krig som utkämpades på 1930-talet var en kamp mellan den socialistiska vänstern, republikanerna, och den fascistiska högern, nationalisterna, om kontrollen över Spanien. Efter många år av våldsamma strider vann nationalisterna under sin fascistiske ledare general Franco. Inte förrän efter Francos död 1975 blev Spanien en demokrati. Här är nu Toro! Toro!, en berättelse om några barn under det där kriget, en berättelse om Spanien, om tjurar och tjurfäktning, och om en farfar (som jag) och hans barnbarn. Jag hoppas att du ska tycka om den. MICHAEL MORPURGO Oktober 2001

5

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 5

2012-11-20 11.16


Till Eloise, hennes bok.

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 6

2012-11-20 11.16


PACO

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 7

2012-11-20 11.16


Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 8

2012-11-20 11.16


J

ag är stolt farfar till ett fantastiskt barnbarn – det har jag varit i åtta år. Vi står varandra väldigt nära. Det är som om vi känner varandra på något instinktivt vis, som tvillingar, trots att det är sextio år mellan oss. Vi har till och med samma namn. Numera kallas jag Abuelo, farfar, men när jag var liten k­ allades jag alltid Antonito, som han. Det är inte bara till namnet som Antonito påminner om mig själv. Tills igår har det varit en ren glädje att vara farfar – bara allt det roliga och mycket lite av föräldra­skapets bekymmer och oro. Men igår eftermiddag, uppe i sitt rum, ställde Antonito en fråga som krävde ett ordentligt svar, ärligt och rakt på sak. Det var en bagatell som satte igång det. Det 9

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 9

2012-11-20 11.16


hände under siestan. Antonito hade tråkigt. Han lekte lite för sig själv, så där som barn gör. Det enda han gjorde var att sparka en boll genom ett fönster, av misstag. När hans mamma kom utrusande i trädgården stod Antonito där i sin Barcelonatröja och såg hur skyldig ut som helst. Han hade inte smitit därifrån – han är inte sådan. Förutom katten och jag fanns ingen annan i närheten, och vi tog en liten eftermiddagslur under mimosaträdet längst ner i trädgården, på behörigt avstånd från brottsplatsen. Alltså måste Antonio vara boven i dramat. Han skulle åka fast och det fanns inget jag kunde göra för att hjälpa honom. ”Antonito! Hur många gånger har jag sagt till dig?” Jag kunde se att hans haka darrade och tårarna sved säkert bakom ögonlocken. Jag kände på mig vad han skulle säga redan innan han sa det. ”Jag har inte gjort något. Det var inte jag. Jag lovar.” Och alltihop sades med sådan total övertygelse, så beslutsamt trotsigt. På frågan om hur han då ville förklara det ryckte han helt fräckt på axlarna åt sin mamma, plutade med munnen och vägrade svara. Den där axelryckningen räckte för att hans 10

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 10

2012-11-20 11.16


mamma skulle explodera av ilska. Han var ”en vårdslös, tanklös, lögnaktig liten lus och borde skämmas”. Antonito skickades upp på sitt rum. Under en lång stund hörde jag hur han grät och sedan snyftade lågt – ledsen och skamsen. Jag längtade efter att gå upp och trösta honom, men var tvungen att vänta tills jag var säker på att hans mamma hade gått ut (en farfar måste vara försiktig i sådana lägen), innan jag tog mig in och uppför trappan. Jag knackade och öppnade dörren. Antonito satt på sängen och hakan darrade

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 11

2012-11-20 11.16


fortfarande, tills han fick se att det var jag. ”Hej, gubben”, sa jag och gick och satte mig bredvid honom. Ingen av oss kunde komma på något att säga, så vi satt tysta. Vi satt ofta tysta tillsammans. Vi satt så en stund. Sedan, mitt i tystnaden, kom frågan. ”Abuelo, när du var liten, gjorde du någonsin något dumt då? Jag menar, något riktigt dumt. Ljög du någon gång?” ”Många gånger”, sa jag. Det här var förstås alldeles sant, men jag borde ha låtit det räcka med det. Istället, i ett försök att visa medkänsla, få honom att må lite bättre, fortsatte jag: ”Det säger jag bara, Antonito, jag var bra mycket bättre på att göra dumheter än vad du är. Och handlar det om att ljuga, så var jag rätt bra på det också.” Han tittade på mig med stora ögon. ”Är det sant?” sa han. ”Det är sant”, svarade jag. ”Skulle jag ljuga för dig, Antonito?” Det log han åt och torkade bort spåren av tårar från kinderna. Jag kände att jag hade hittat de rätta orden. ”Tänker du komma ner nu och hjälpa mig att plocka upp de där glasbitarna?” frågade jag. 12

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 12

2012-11-20 11.16


”Och sedan kan du bli sams med din mamma när hon kommer tillbaka, eller hur?” Men redan medan jag sa det, såg jag på honom att han inte hörde på. ”Abuelo”, sa han, ”när du var liten, vad var det allra värsta du någonsin gjorde då?” Jag hade inte tänkt mig att han skulle komma med flera frågor. Nu var jag illa ute. Jag hade ett berg av värsta saker att välja bland. Men han hade frågat mig om det allra värsta, och jag visste omedelbart vad det var. Jag hade inte sagt ett ljud om det till någon på nästan sjuttio år – inte om den sanna historien, inte allt. På något vis kändes det som rätt ögonblick att berätta om det, och om det dessutom var någon som hade rätt att få höra det, så var det mitt barnbarn. Det kändes som om det på något sätt var hans födslorätt, hans arv. Jag visste också att han förväntade sig att få höra sanningen. Så jag berättade sanningen för honom, hela sanningen. ”Om jag berättar en sak, Antonito”, sa jag, ”så måste det vara vår hemlighet. Ingen a­ nnan får veta något, inte förrän du blir pappa själv. Då kan du berätta det för dina egna barn. Då 13

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 13

2012-11-20 11.16


är det i sin ordning. Det är trots allt vår ­historia jag pratar om – din och deras också. Inte ett ord förrän då, lovar du det?” ”Jag lovar”, sa han och jag förstod att han menade det. Jag kände hur han manade på mig med blicken. Så jag började. ”Jag har inte alltid bott här i staden, i Malaga. Men det vet du ju, eller hur? Jag har ju redan berättat för dig att jag växte upp på en bondgård ute på landet med djur omkring mig.” Under årens lopp hade jag berättat många historier om min barndom på landet i Andalusien – han älskade att höra allt om djuren. Men jag hade lovat honom något mycket mer spännande den här gången och det syntes på honom att han var fylld av förväntan. ”Det här är inte bara en djurberättelse till, Antonito – ja, på ett sätt är det kanske det. Men det här är den viktigaste historien jag kan berätta, för den här historien förändrade mitt liv för alltid. Jag kanske ska börja från början, eller hur?” *** 14

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 14

2012-11-20 11.16


Jag föddes på en liten bondgård strax utanför byn Sauceda den första maj 1930. Där fanns min äldre syster Maria, på dagen tio år äldre än jag, och mamma och pappa. Bara vi fyra. Vi hade farbröder och fastrar, morbröder och mostrar och kusiner överallt omkring oss, förstås. Hela byn var som en enda stor familj. Men vi kan hoppa över allt det där. Alltsammans började egentligen med en annan födelse ungefär fem år efter min egen. Pappa ägde inte gården. Nästan ingen ägde marken de brukade på den tiden – vi skötte den bara. Det var ett hårt liv, men det visste jag inte mycket om. För mig var det en magisk plats att växa upp på. Runt omkring oss hade vi korkekskogar – vart nionde år skar vi 15

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 15

2012-11-20 11.16


bort korken från träden för att den skulle bli till korkar i vinflaskor. Vi hade våra små svarta grisar som strövade fritt och dussintals getter som försåg oss med mjölk och ost, och så höns förstås. Det saknades aldrig ägg till en omelett. Vi hade mulåsnor också, som bar ner korken från bergssluttningarna, och hästar. Alla hade hästar eller mulåsnor på den tiden. Jag kunde rida innan jag knappt kunde gå. Men framförallt hade vi kor. Inte sådana där rara rödbruna Rositos som man ofta ser ute på landet. Våra var svarta, svarta och vackra och modiga. Min pappa födde bara upp svarta tjurar, tjurar till corridan, tjurfäktningarna. Vi måste ha haft femtio, sextio stycken, skulle jag tro, med alla kalvarna. Magnifika djur var det, de finaste i hela Andalusien, sa alltid min pappa. Som liten pojke kunde jag stå flera timmar

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 16

2012-11-20 11.16


i sträck vid staketet och bara titta på dem och kunde inte se mig mätt på deras vilda ögon, deras horn som såg så farliga ut, deras glänsande hud. Jag älskade när de lyfte sina huvuden och fnös åt mig, när de skrapade med klövarna i marken och sparkade upp stora moln av jord och damm. I mina ögon var de helt enkelt de ädlaste, mest fascinerande varelserna i hela Guds värld. Men i den åldern hade jag ingen aning om, ingen som helst uppfattning om vad man skulle ha dem till. De bara betade där ute i sina hagar, som en del av landskapet omkring mig. Jag ställde inte sådana frågor, inte när jag var fem år. Ute i korkekskogarna såg jag kronhjortar bland träden, vildsvin som rusade iväg genom snåren och gåsgamarna som svävade högt där uppe på himlen. Jag frågade inte varför de fanns där heller. Livet är ganska enkelt för en när man är fem år. Sedan kom Paco, och så kom kriget, och bombplanen, och ingenting skulle någonsin bli enkelt igen. Det var ett fruktansvärt åskväder den kvällen då Paco föddes. Pappa frågade mig om jag var 17

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 17

2012-11-20 11.16


rädd, minns jag, och jag sa nej, vilket inte var sant. Och Maria sa att det var jag visst. Hon och jag bråkade och var som hund och katt ibland, men jag tyckte bäst om henne i hela världen och hon om mig. Så det var därför jag gav mig ut i ovädret med pappa den där kvällen, för att bevisa för Maria att jag inte var rädd. Jag följde efter pappas gungande lykta över gården till stallet och hoppades och bad att blixten inte skulle se lyktan och slå ner och döda oss. Komamman låg ner när vi kom in i stallet och två små vita fötter syntes redan under hennes svans. Jag tittade på medan pappa satte sig på huk bakom henne, tog tag i kalvens fötter, lutade sig bakåt och drog i dem. Det hördes en del stånkande och stönande (från både pappa och kon), men det var inte alls blodigt och snart var det över. Kalven gled riktigt lätt ut i världen och så låg den där, svart och ångande, i halmen och försökte skaka bort de klibbiga hinnorna från huvudet. ”En tjur”, talade pappa om för mig. ”Vi har fått en fin liten tjur.” Han böjde sig fram över honom, lyfte upp hans huvud och petade honom i näsborrarna med ett halmstrå. ”Det är 18

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 18

2012-11-20 11.16


för att han ska kunna andas bättre”, sa han. Kon försökte ta sig upp på fötter. Pappa flyttade sig snabbt åt sidan och tog mig med sig. Hon råmade åt oss, blängde ilsket och visade på alla sätt att hon inte på något vis ville ha oss i närheten av sin kalv. Men hur hon än försökte kunde hon inte komma på fötter. Hon orkade helt enkelt inte. Flera gånger lyckades hon nästan, men så vek sig benen under henne och hon låg bara där igen. Till slut gav hon upp och låg och andades tungt och såg förbryllad och rädd ut. Pappa gjorde allt han kunde för att hjälpa henne, men hennes enda reaktion var att ilsket kasta med hornen mot honom. Han skrek och hojtade åt henne, daskade henne i sidorna, vred om hennes svans – allt för att skrämma upp henne på fötter. Ingenting fick henne att rubba sig ur fläcken. ”Den där kalven måste dricka och det snart”, sa han till mig, ”annars överlever han inte. Och han kommer inte att kunna dricka om hon inte ställer sig upp.” Då satte jag också igång att skrika åt kon att resa sig, daska till henne, hoppa upp och ner, men hon kom ändå inte upp. Hon låg ut19

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 19

2012-11-20 11.16


sträckt på sidan nu, fullständigt utmattad av sina ansträngningar. ”Då finns det bara en lösning”, sa pappa. Han satte sig på huk bredvid henne och kramade fram lite mjölk ur hennes spenar ner i en hink. Sedan hällde han mjölken i en nappflaska, lyfte upp kalvens huvud och droppade ner mjölk i hans hals tills han till slut började suga. Men hela tiden stretade kalven emot, både mot flaskan och pappa. 20

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 20

2012-11-20 11.16


”Här har vi en som är modig”, sa pappa. ”Jag håller i honom, Antonito. Du matar honom.” Och så räckte han mig flaskan. Nu var det jag som matade kalven. Jag pratade med honom under tiden och han lugnade sig med detsamma. Jag talade om för honom hur vacker han var, att han skulle bli den finaste tjuren i hela Spanien. Han drack och medan han drack såg han mig i ögonen och jag såg honom i ögonen och jag älskade ho21

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 21

2012-11-20 11.16


nom. Efter en stund behövde pappa inte hålla i honom längre. Jag sa till pappa att jag tyckte att han skulle heta Paco, och pappa sa att det var ett fint och passande namn på en så modig tjur. Men jag märkte att pappa oroade sig mer och mer för Pacos mamma. Hon blev bara svagare och svagare. Trots att han gjorde allt han kunde dröjde det bara några timmar tills hon drog sin sista suck och dog. På en och samma natt fick jag både se någon födas och någon dö.

22

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 22

2012-11-20 11.16


DANSEN

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 23

2012-11-20 11.16


Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 24

2012-11-20 11.16


P

aco var snart uppe på fötter. Jag stannade kvar, hopkrupen i ett hörn, för att se honom ta sina första stapplande steg. Sedan fick vi gå till stallet med bara några timmars mellanrum för att mata honom. Jag upptäckte att jag måste stå på en uppochnervänd hink, annars kunde han inte suga ordentligt på flaskan. Jag brukade ställa mig där uppe, vifta med flaskan mot honom och locka honom till mig. Efter bara några dagar behövde jag inte ens göra det. Så fort jag öppnade dörren in till stallet 25

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 25

2012-11-20 11.16


kom han travande fram till mig, och han sög så ivrigt att jag knappt orkade hålla i flaskan. Ännu värre var det om det blev stopp i nappen, om han inte fick i sig mjölken tillräckligt fort, då blev han otålig och stötte plötsligt till flaskan som om han ville svälja den hel och det slutade med att flaskan hamnade på stallgolvet. I början var pappa eller mamma eller Maria alltid med. Maria sa att det såg lätt ut och ville absolut försöka. Till min stora glädje blev Paco som tokig och stångade henne i baken. Hon bad aldrig mer att få mata honom. De insåg väldigt snart att Paco alltid var snäll mot mig, att jag klarade honom minst lika bra på egen hand. Efter det lät de mig sköta allt själv och det passade mig fint. Jag minns de där dagarna när jag lekte mamma åt Paco som de lyckligaste i mitt unga liv. Paco följde med mig vart jag än gick. Jag brukade binda ett rep om hans hals och gå på promenad med honom uppe i korkek­ skogarna. Jag behövde inte dra i honom – inte för att det skulle ha gått ändå, för han var redan alldeles för stark för mig. Det verkade 26

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 26

2012-11-20 11.16


bara självklart för honom att följa med. Hela tiden puffade han på mig för att påminna mig om att han fanns där, eller för att påminna mig om att det var matdags – igen. Vi blev nästan oskiljaktiga. Så en dag, efter bara några få veckor, tog det slut. Mamma försökte förklara för mig varför det inte kunde fortsätta. ”Du har skött dig utmärkt, Antonito”, sa hon. ”Din pappa är väldigt stolt över dig och jag med. Ingen kunde ha gett Paco en bättre start i livet, ingen. Men om han ska kunna bli en riktig tjur, den rätta sortens tjur för 27

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 27

2012-11-20 11.16


corridan, då får du inte ta hand om honom längre. Ingen får göra det. Han skulle bli för van vid det. Han måste växa upp bland de andra djuren. Det är det Paco fötts till, det vet du.” Det visste jag inte. Jag förstod inte alls vad hon pratade om och brydde mig inte det minsta om det. Det enda jag brydde mig om var att Paco skulle tas ifrån mig. ”Och dessutom”, fortsatte hon, ”får han det bättre med en ko till mamma. Din pappa har valt ut precis den rätta åt honom. Hon har en egen kalv, men hon har massor av mjölk över – den räcker mer än väl åt Paco. Det kanske tar någon dag för kon att vänja sig vid honom, men det sköter pappa om. Paco får det bra, oroa dig inte för det.” Jag sa emot förstås, men jag insåg att det var lönlöst. Det var pappa själv som satte punkt för diskussionen när han tuggade på sitt bröd vid lunchdags. När det gällde gården och djuren var det alltid pappa som bestämde allt. ”Från och med nu, Antonito”, sa han och pekade med sin kniv på mig, ”håller du dig borta från honom, förstår du det, annars blir det aldrig 28

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 28

2012-11-20 11.16


någonting av honom. Håll dig borta. Hör du vad jag säger?” Hela min värld rasade samman. Jag grät i timtal i mitt rum och i åtminst­ one ett par dagar vägrade jag äta någonting alls. Jag bestämde mig för att jag hatade pappa och mamma, att jag aldrig mer skulle tala med dem och att jag skulle rymma med Paco så fort jag kunde. Det var bara Maria jag anförtrodde mig åt. Utan henne tror jag faktiskt att jag skulle ha fortsatt svälta mig tills jag dog. Hon tog mig med ut för att hälsa på Paco i betes­hagen hos hans styvmamma. Jag såg på när han skuttade omkring med sin nyfunne bror och alla de andra kalvarna. Hon försäkrade mig om att Paco var nöjd och glad. ”Det var väl det du ville, eller hur?” sa hon. ”Titta på honom. Tycker du inte att han ser nöjd ut?” Det kunde jag inte neka till. ”Då så”, fortsatte hon. ”Om han är glad, då borde du också vara glad.” Så allt var trots allt inte så hemskt. Jag bestämde mig för att Paco och jag inte behövde rymma. Istället beslöt jag att jag skulle hälsa 29

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 29

2012-11-20 11.16


på Paco då och då, men i smyg. Fast inte riktigt i smyg, för Maria blev min medbrottsling, min spion. Vi brukade vänta tills kusten var klar, tills både mamma och pappa var upptagna inomhus eller i andra änden av gården. Då smög vi oss iväg ut till Pacos hage. Maria höll utkik och jag ställde mig vid staketet och ropade på honom. I början var jag rädd att han skulle ha glömt mig. Jag hade inte behövt oroa mig. Vad han än hade för sig kom han genast framtravande och slickade min hand. Jag tror att han måste ha tyckt om salt­smaken på den. Jag lät honom suga på handen som på en spene och han älskade det. Det verkade inte spela någon roll att det inte kom någon mjölk. Det räckte med att suga och när Paco sög, så sög han hårt. När han sugit färdigt ömmade det i hela handen, men det brydde jag mig inte om. De andra kalvarna försökte tränga sig fram, men ingen enda fick smaka. Min hand var bara till för Paco. Ibland kom hans styvmamma traskande och ruskade med hornen mot mig, men jag höll mig alltid på min sida om staketet och hon tappade snart intresset. 30

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 30

2012-11-20 11.16


Jag tillbringade så mycket tid jag kunde vid det där staketet med att bara prata med Paco, klia honom på huvudet och låta honom suga på min hand. Maria var ständigt lika rädd att vi skulle bli upptäckta och tjatade på mig att gå därifrån. Men som väl var fick pappa och mamma aldrig reda på våra hemliga möten, inte då, inte någonsin. Paco växte fort under sitt första år. Det växte ut horn där han inte haft några och han stångades ofta på lek med de andra års­ kalvarna, låtsasbråk som han alltid vann. Smidig och snabb som han var, hade pappa redan utnämnt honom till den finaste och förnämsta tjurkalven i hjorden. Ibland hjälpte jag pappa att flytta hjorden till andra hagar med bättre bete. Det gjorde vi till häst, med de brunvita Cabrestrotjurarna inne emellan dem för att hålla dem lugna medan vi föste på dem. Jag red alltid på Chica, gårdens ­äldsta och mest lugna sto. Jag misstänker att hon skulle ha klarat av alltihop med förbundna ögon. Till och med då, när alla tjurarna sprang tillsammans, gick det lätt att hitta Paco. Han fanns alltid längst fram bland de 31

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 31

2012-11-20 11.16


stora tjurarna, femåringarna, jättarna. Jag var så stolt över honom, men pratade aldrig om honom med någon annan än Maria. Hon varnade mig ständigt och jämt att jag inte skulle fästa mig för mycket vid honom. Det minns jag. ”Alla djur måste dö, Antonito”, sa hon, ”och du blir bara ledsen.” Men jag var sex år och visste ingenting om döden. Jag tänkte aldrig på den. Jag hade en vag uppfattning om att den fanns, men det var inte intressant, för det var något som hände gamla människor, gamla djur. Paco var ung. Jag var

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 32

2012-11-20 11.16


ung. Så jag tog inte min systers varnande ord på så stort allvar. Den hemska sanningen gick bara långsamt upp för mig. En dag när jag var på hemväg från skolan stötte jag på några större pojkar som samlats kring brunnen i Sauceda. Ett par av dem höll på med någonting på gatan, påhejade av de andra. Det var en lek som jag inte hade sett förut, så jag stannade för att titta på. En av pojkarna, min kusin Vittorio, sköt en konstig anordning framför sig. Den hade ett

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 33

2012-11-20 11.16


hjul och två handtag, som en skottkärra. Men ovanpå hjulet satt en enkel träram med horn som stack ut framtill, tjurhorn. Det skulle föreställa en tjurfäktning – det förstod jag nu. På kaféet i byn hade jag sett bilder på matadorer med sina skynken och tjurar som kom rusande emot dem. Jag hade alltid trott att det handlade om någon sorts dans. Vittorio sprang emot José med tjurmaskinen och José steg elegant åt sidan i sista ögonblicket, så att hornen missade honom och istället for in i 34

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 34

2012-11-20 11.16


hans virvlande blodröda skynke. Och varje gång skrek alla: ”Ole! Ole!” Det var som en balett, magiskt, och jag stannade en stund i skymundan, fullkomligt förtrollad. Sedan hade José en pinne i handen och alla ropade i kör: ”Döda tjuren! Döda tjuren! Stick in den! Stick in den!” Plötsligt tyckte jag att det var Paco som rusade fram mot skynket, att pinnen var ett svärd som glimmade i solen och att det var blod på marken medan alla jublade och skrat35

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 35

2012-11-20 11.16


tade och klappade i händerna. Jag vände och sprang hela vägen hem med tårarna strömmande nerför kinderna. Jag skulle fråga Maria. Maria skulle säga att det inte var någon fara, att det inte alls var så här det gick till på en corrida, att det bara var en lek, bara en dans. Hon samlade in ägg när jag hittade henne. ”Visst är det väl en danslek?” grät jag. ”De dödar väl inte tjurarna på riktigt. Säg att de inte gör det.” Och så berättade jag för henne vad jag hade sett. Hon kysste bort mina tårar och gjorde sitt bästa för att lugna mig. ”Det är ingen fara, Antonito”, sa hon. ”Det är som du sa. Det är en lek, bara en danslek.” ”Och måste Paco vara med och leka?” frågade jag. ”Jag skulle tro det”, sa hon. ”Men han kommer ändå inte att förstå så mycket av det. Djur tänker inte som vi, Antonito. Djur är djur, människor är människor.” Jag frågade henne om och om igen, tills hon tappade tålamodet och sa åt mig att inte vara dum. Då skrek jag åt henne att det var hon som var dum, inte jag – en dum kossa, kallade 36

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 36

2012-11-20 11.16


jag henne. Då råmade hon åt mig och började jaga mig och jag jagade henne. I uppståndelsen hade vi sönder massor av ägg, minns jag, och mamma blev rasande på oss båda två. Men jag gick och la mig lugnad och obekymrad. Vi tror alltid det vi vill tro. Sedan fick vi meddelande om att farbror Juan skulle komma och bo hos oss. Juan var den mest berömda personen i hela släkten. Jag hade bara träffat honom en gång förut, vid ett barndop, och kom ihåg hur han stod där lång och rakryggad och hur folk verkade samlas kring honom var han än var. De kallade honom El Bailarin, dansören. Han var en matador, en äkta tjurdansare. Han bodde i Malaga, många mil bort på andra sidan bergen. Jag hade aldrig varit där, men jag visste att det var en stor och viktig stad och att min farbror Juan hade dansat med de bästa tjurarna i Spanien på tjurfäktningsarenan där, och i Ronda också. Spänningen var stor inför hans besök. Alla skulle komma och vi skulle ha en stor fest. Jag berättade allt om farbror Juan för Paco kvällen innan han kom. Paco stod och lyssnade och svepte undan flugor med svansen. ”En vacker 37

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 37

2012-11-20 11.16


dag dansar han kanske med dig på tjurfäktningsarenan, Paco”, sa jag. ”Skulle det vara roligt?” Jag kliade honom där han tyckte om det, klappade hans hals och gick därifrån. Farbror Juan kom sent nästa dag. Vi lyfte ut det långa bordet utomhus och när vi satte oss för att äta vår paella den kvällen var vi säkert tjugo stycken från hela släkten. Jag kunde inte släppa farbror Juan med blicken. Han var till och med längre än jag kom ihåg, och allvarlig också. Han log inte mot mig en enda gång under hela middagen, inte ens när jag fångade hans blick. Han hade ögon som tycktes se rakt igenom mig. Alla pratade bara om corridan i Algar dagen därpå, hur mycket 38

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 38

2012-11-20 11.16


folk som skulle komma och att man måste vara där i god tid för att hitta en plats. Jag tänkte just fråga pappa om jag kunde få följa med när han la handen på min axel. ”Och Antonito kommer också”, tillkännagav han stolt. ”Det blir hans första corrida. Han är tillräckligt stor nu. Han är kanske liten för sin ålder, men han är en liten man, min lille man.” Och alla applåderade och jag kände mig väldigt stolt över att han var stolt över mig. Glädjen var stor runt bordet den kvällen och jag tyckte allt var underbart. Mörkret sänkte sig kring oss. Vinden suckade i de höga tallarna och cikadornas ljuva sång fyllde luften. Samtalet hade blivit allvarligt nu, ansiktena glödde i skenet från lyktorna. Och man pratade om kriget, ett krig jag inte ens hade hört talas om förrän den kvällen. Alla talade med dämpade röster, lutade sig framåt, som om det kunde finnas öron ur fiende­lägret som lyssnade där ute i natten, fientliga ögon som iakttog oss. Det enda jag förstod var att en hatad general norr­ifrån, som hette Franco, skickade soldater från spanska främlingslegionen till Andalusien för att 39

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 39

2012-11-20 11.16


a­ ngripa oss, och att våra soldater, som de kal�lade ­republikaner, samlades i bergen för att slåss mot dem. Diskussionen var så enkel att till och med en sexåring kunde förstå den. Att slåss e­ller inte slåss. Att göra motstånd eller att inte göra motstånd. Pappa var orubbligt övertygad. Fortsatte vi bara att leva som vanligt, skulle de vara skyldiga att lämna oss ifred. Andra protesterade våldsamt i halvhöga viskningar och alla pratade hetsigt i munnen på varandra. Hela tiden satt farbror Juan och lyssnade och rökte. När han till slut tog till orda tystnade alla omedelbart. ”Det här gäller friheten”, sa han lågt. ”En människa som inte är fri är en människa utan heder, utan värdighet, utan aktning. Om de kommer ska jag kämpa för de fattiga människorna i Andalusien och deras rätt att ha tillräckligt med mat i magen, och jag ska kämpa för vår rätt att tänka som vi vill och säga vad vi vill.” Strax därpå tröttnade jag på allt pratet och började tycka att det var kallt. Så jag smög mig tillbaka in i huset och uppför trappan. När jag gick förbi rummet vi gjort i ordning 40

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 40

2012-11-20 11.16


till farbror Juan märkte jag att dörren stod öppen. En nattfjäril fladdrade runt lampan och skuggan av den dansade i taket. Alla farbror Juans kläder låg utbredda på sängen – hans matadorkostym, en underbar dräkt som lös och glittrade av tusentals broderade pärlor, och bredvid den hans glänsande svarta hatt och hans röda skynke. Jag smög in och stängde dörren efter mig. Jag hörde surret av alla rösterna där nere. Jag kunde känna mig lugn. Dräkten var väldigt tung, men jag lyckades dra den på mig. Den var förstås på tok för stor, precis som den jättestora hatten, som åkte så långt ner i pannan att jag blev tvungen att lyfta upp hakan för att se mig i spegeln. Och så muletan, det röda skynket. Jag lät det virvla, svepa och segla och jag smällde till med det och hela tiden dansade jag framför spegeln, använde spegeln som tjur. ”Ole!” mimade jag mot spegeln. ”Ole!” Någon började applådera bakom mig. Farbror Juan fyllde dörröppningen och han log brett. ”Du dansar bra, Antonito”, sa han och satte sig på huk framför mig. ”Ingen tjur skulle få tag i dig, aldrig någonsin. Bravo!” 41

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 41

2012-11-20 11.16


”Jag har en egen tjur”, berättade jag för honom. ”Han heter Paco och han är den finaste tjuren i hela Spanien.” Farbror Juan nickade. ”Din pappa har berättat för mig om honom”, sa han. ”En dag får jag kanske dansa med honom på arenan i Ronda. Skulle du tycka om det? Skulle du komma och titta på mig?” Han tog av mig 42

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 42

2012-11-20 11.16


den svarta hatten och den vackra dräkten och la undan skynket. Jag fick syn på mig själv i spegeln. Jag var mitt vanliga jag, ingen matador längre, bara Antonito. Han rufsade mig i håret. ”Vill du hjälpa mig att öva?” sa han. Jag förstod inte riktigt vad menade, inte med detsamma. Sedan skakade han ut det röda skynket och sträckte på sig så att han nästan nådde upp i taket, stampade med fötterna och smällde med skynket. ”Toro!” ropade han. ”Toro!” Och jag rusade fram. Gång på gång rusade jag fram och varje gång sveptes jag in i hans stora skynke och blev tvungen att kämpa mig ut ur det. Till slut slängde han undan skynket, tog tag om min midja och lyfte upp mig så att vi kom ansikte mot ansikte. ”Vi dansar fint, lilla tjur”, sa han och kysste mig på bägge kinderna. ”Nu måste vi i säng, båda två. Jag ska dansa på allvar i morgon. Önska mig lycka till. Be för mig.” Och jag gjorde båda delarna. Jag sov inte mycket den natten. Nästa morgon när jag vaknade hade farbror Juan redan rest. 43

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 43

2012-11-20 11.16


Vi gav oss också av tidigt och åkte i vår tvåhjuliga kärra till Algar. Vägen var full av hästar och mulåsnor och kärror som alla var på väg till Algar och corridan. Det kändes som om det tog evigheter att komma dit. Jag satt med Maria bredvid mig. Hon var märkligt tyst och hade knappt sagt ett ord till mig på hela morgonen. 44

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 44

2012-11-20 11.16


Tjurfäktningsarenan var som en het och bull­rande kittel, hela stället vibrerade av spän­ ning. Till ljudet av trumpeter klev farbror Juan ut på arenan, magnifik i sin broderade kostym. Efter honom kom flera män, banderilleros och picadorer, berättade Maria för mig. Men när jag frågade vad de skulle göra var det som om hon inte ville tala om det för mig. Istället tog 45

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 45

2012-11-20 11.16


hon mig i handen, höll hårt i den och ville inte släppa. Jag blev plötsligt orolig. Jag sökte hennes blick för att bli lugnad, men hon tittade åt ett annat håll. Runt hela arenan hade folkmassan kommit på fötter och applåderade våldsamt. Farbror Juan stannade mitt framför oss och lyfte på hatten för oss. Jag kände mig så stolt i det ögonblicket, så glad. En ny trumpetstöt, och där kom tjuren målmedvetet travande ut till mitten av arenan, en glänsande jätte till tjur, svart och vacker i solen. Sedan fick han se farbror Juan och dansen kunde börja.

46

Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 46

2012-11-20 11.16


Morpurgo Toro! Toro! inl.indd 48

2012-11-20 11.16


Jag berättade inte för Paco vad jag hade varit med om den dagen – jag ville inte att han någonsin skulle få veta det. ”Snart”, sa jag till honom, ”ska jag ta med dig härifrån, så att du kan leva fritt uppe bland bergen. Där kommer du att vara trygg i all evighet. Jag ska tänka ut något, det lovar jag.”

TORO! TORO!

Antonito växer upp på en gård i Andalusien i södra Spanien. Han leker hela dagarna med sin svarta kalv Paco, men när han inser att Pacos öde är möta matadoren på tjurfäktningsarenan måste Antonito rädda sin kompis till varje pris. Hans plan kräver stort mod och är mycket riskfylld och runt omkring tornar mörkare faror upp sig. Året är 1936 och i Spanien härjar inom kort ett brutalt inbördeskrig …

TORO! TORO! www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16096-7

Morpurgo_Toro_Toro_NY.indd 1

2013-02-20 09:56


9789132160967  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you