Issuu on Google+

HO L LY GOLDBERG S L OA N

Sam har varit på rymmen tillsammans med sin psykiskt sjuke och kriminelle pappa så länge han kan minnas. Han har aldrig gått i skolan och alltid varit tvungen att ta hand om sig själv. Sam är den enda fasta punkten för sin lillebror Riddle som har slutat tala för länge sedan och som istället beskriver världen genom sina märkliga och detaljrika teckningar. Emily har föräldrar som älskar henne och en helt vanlig lillebror och de har bott på samma plats så länge hon kan minnas. När deras vägar möts och Sam och Emily blir förälskade i varandra förändras deras liv och de två pojkarna får i Emilys familj den trygghet och värme de aldrig har fått uppleva. Men både Sam och Riddle vet att lyckan kommer att tas ifrån dem och en romantisk kärlekssaga förvandlas till en mardröm. Aldrig släppa taget är en gripande, hjärtskärande och fullkomligt oförglömlig berättelse.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16050-9

ALDRIG SLAPPA TA G E T

Foto © Edward Duarte

HO L LY G O L D B E R G S L OA N är född i Ann Arbor i Michigan, men växte upp i Kalifornien, Nederländerna, Istanbul, Washington DC och Oregon. Hon har skrivit och regisserat en rad familjefilmer som Made in America och Gröngölingarna slår tillbaka. Idag bor hon i Santa Monica, Kalifornien, med sin man och två söner. Aldrig släppa taget är hennes debutroman.

De kommer från he lt olika världa r. De har ingenting gemensamt.

ALDRIG

SLAPPA TA G E T

HO L LY G O L D B E R G S L OA N

I Emilys ögon var han mer än hon kunnat föreställa sig. Han var inte som andra killar hon hade umgåtts med. Han försökte inte dra snuskiga skämt eller tråka ut henne med historier där han var någon sorts hjälte. Han skröt inte om att han stulit vodka av sina föräldrar och supit med kompisar eller att han varit vaken en hel natt för att hitta på något upptåg. Han kollade inte sin mobil hela tiden och hade ingen jobbig attityd. I Sams ögon var hon som någon från en annan planet. Hon var energisk och entusiastisk, och hon kunde aldrig ha sett vad han hade sett, för hon var så öppen och tillitsfull. ”Hjärtslitande, spännande, livsbejakande, magiskt – och ändå helt olikt något jag någonsin har läst.” Gayle Forman, författare till Om jag stannar och När jag lät dig gå.


1 Veckodagarna betydde ingenting för honom.   Utom söndagarna.   För på söndagar lyssnade han på piporgel och piano.   Om han hade tur kunde bjällror, trummor eller elektroniska rytm­ instrument vibrera medan människor sjöng och ibland klappade händerna, och vid enstaka tillfällen till och med stampade med sina uppklädda fötter.   På söndagarna, var han än befann sig, när han än kunde, steg Sam Border upp tidigt, tog på sig sin renaste smutsiga skjorta och gick ut för att leta upp en kyrka.   Han trodde inte på religion.   Såvida inte musik kunde betraktas som en religion. För han visste att Gud, om det fanns någon, helt enkelt inte stod på hans sida.   Sam kom alltid in när det redan hade börjat. Och han gick alltid innan gudstjänsten var slut. Han satt längst bak, för han var bara där för att visualisera mönstret i tonerna. Och kanske för att nappa åt sig en glaserad munk eller kladdig kaka på vägen ut.   Om någon försökte prata med honom nickade Sam till hälsning och slängde in ett ”frid vare med dig”, om han måste. Men han hade finslipat konsten att vara osynlig, och till och med när han var yngre och liten lämnades han nästan alltid i fred. Vad han mindes, när han tänkte på de dussintals och åter dussintals städer han bott i, var ljud.   Till och med Junction City, där han tillbringat en hel vinter och fått en vän, var borta nu, förutom det plingande ljudet av regn som träffade 5


metalltaket på hyreshuset intill gränden där staden parkerade alla sina bullriga lastbilar.   Det var för tre år sedan. Femton städer sedan. En annan livstid.   Efter Junction City hade de bott utanför Reno ett tag. Och sedan i en husvagn som skramlade som om varenda skruv och tillhörande rostig metallplatta var på väg att gå sönder.   Husvagnen stod i Baja California, och det hade känts som att bo i en kartong, vilket han drömde återkommande mardrömmar om. Men han hade uppskattat de fem månaderna söder om gränsen.   Att vara amerikan innebar automatiskt att han var en outsider, så för första gången i vad han kunde minnas av sitt suddiga, trasiga liv kände han att han kunde slappna av. Han var annorlunda. Det förväntades av honom.   Men inte ens att passa-in-genom-att-inte-passa-in var bestående.   Hans far tog med dem ut ur landet och tillbaka till USA, just när Sam börjat lära sig spanska och hur man bar sig åt för att simma.   I flera veckor, medan hans bror och far sov, hade Sam gått ner till de skummande vågorna strax efter soluppgången. Att lära sig själv någonting, särskilt någonting som kan bli ens död om det går snett, var inte lätt.   Först gick han bara ut till knäna. Sedan vågade han sig långsamt ut i vågsvallet och rörde på armarna i det kalla vattnet, som han på avstånd sett andra göra.   Han var ganska säker på att han såg ut som en idiot.   Men han lyckades alltid ta sig tillbaka till den grusiga stranden, även en morgon när havet plötsligt växlade om och började dra honom i sidled längs strandremsan. I vad som kändes som flera kilometer fäktade han med armarna i vågorna och sparkade ursinnigt med benen, medan han svalde stora klunkar iskallt saltvatten.   För till och med när han helst ville ge upp, var det någonting inombords som vägrade.   Efter den dagen ansåg Sam att han hade varit ute på en ordentlig simtur. Men han antog att det han lärt sig av den erfarenheten skulle 6


försvinna, som så mycket annat som kommit och gått i ett liv som dikterades av hans far. Så många saker var ett mysterium för honom. Så blir det när man slutar skolan efter andra klass.   Men som tur var visste han inte vad han inte visste, och det gjorde allting enklare. Emily Bell var en samlare.   Och det hon samlade, sorterade och uppskattade bar hon med sig överallt.   För Emily var besatt av andra människors liv.   Hennes farmor hade en gång sagt att Emily skulle ha blivit världens bästa spion. Men bara om spioner inte behövde bevara hemligheter, såväl som att avslöja dem. För Emilys känslomässiga skyddsmur var genomskinlig. Hon dolde ingenting om sig själv, så varför skulle andra göra det?   Det var avväpnande.   Emilys intresse för personliga historier gjorde henne mottaglig för människors djupaste känslor. Det var som om hon hade någon sorts magnet som ryckte i andras själar, ofta när hon eller han minst väntade sig det.   Och samma magnet, som måste vara formad som en hästsko, fick människor som såg på henne att känna ett behov av att lätta sitt hjärta.   Hon hade en gåva som saknade namn.   Inte ens hon själv förstod vad den egentligen innebar.   Emily visste bara att butiksbiträdets kusin hade halkat på en badrumsmatta och ramlat ut genom ett öppet fönster på andra våningen, och klarat sig för att hon landade på en madrass som någon kastat ut.   Men vad som intresserade Emily mest med incidenten var hur kusinen efteråt hade träffat en man på sjukgymnastiken som presenterade henne för sin halvbror, som hon sedan gifte sig med och körde över med bilen ett år senare, efter ett hetsigt gräl. Och det var den mannen, visade det sig, som hade dumpat madrassen på hennes gård.   Han hade räddat henne, så att hon senare kunde göra honom till krympling.   Emily tyckte inte att det var ironiskt, utan fascinerande. 7


Nu, vid sjutton års ålder, frågade sig Emily hur hon passade in i den stora världsordningen. Vilken liten incident skulle bli avgörande för de stora händelserna i hennes liv? Hittills hade allt gått enligt planerna. Bra föräldrar. Hygglig lillebror. Världens bästa hund. Lojal bästis.   Hennes väg hade inte haft några dramatiska, tvära kurvor. Inte ens några rejäla gropar att tala om.   Men hon hade bott i en enda stad, och hon hade sett hur små saker förändrade stora saker. Varje individ kunde skapa ringar på vattnet.   Och av den anledningen trodde hon på ödet.   Det var åtminstone vad hon skulle intala sig själv senare. Emily tog en tugga rostat fullkornsbröd och tittade ut genom fönstret. Hon hade ingen vacker sångröst. Hon kunde hålla tonen, mer än så var det inte.   Så varför skulle hon sjunga solo i kyrkan?   Svaret satt rakt framför henne och drack kaffe.   Tim Bell var musikprofessor på college. Men på söndagarna var han nu också församlingens körledare. Och medan Emily tuggade kom hon fram till att han inte kunde vara särskilt noga med sin nya roll om han tänkte utsätta folk för hennes tolkning av I’ll Be There.   För det var inte ens en andlig sång hon skulle sjunga.   Det var en klassisk popmelodi som blivit berömd genom Jackson Five, och folk hade hört och sett den här låten framföras och alla visste hur den skulle låta.   Vilket gjorde det ännu värre att hon skulle sjunga den.   Hennes far hade en teori – för han hade teorier om allt – om att kärleksballader kunde ersätta andakt och förses med en spirituell dimension. Som lärare visste han att nyckeln till känslomässigt engagemang i musik var ingående kännedom.   Så som Emily såg det lurade han folk, mer eller mindre.   Han använde sånger som redan fick dem att må bra. Det enda problemet med planen var hon. Det var bara fel att utnyttja henne som försökskanin. 8


Hela veckan hade Emily försökt vädja till sin mor, som alltid resonerade förnuftigt. Men Debbie Bell var sjuksköterska på en akutmottagning och sa att hon sysslade med smärta och han med poesi, vilket innebar att hon överlät musiken till sin make.   I ren desperation hade Emily till och med försökt med sin bror, Jared, som bara var tio år gammal. Eftersom han var sju år yngre gjorde han praktiskt taget allt hon bad honom om. Men inte ens han tyckte att hennes solosång var någon stor grej.   Emily slöt ögonen och kunde höra sin egen röst, plötsligt uppskruvad som en animerad jordekorres, sjunga: I’ll be there. Just call my name. I’ll be there.   Det var en mardröm.   Hon måste helt enkelt bita ihop och ta sig igenom det.   Men kunde man verkligen bita ihop och ändå sjunga?

9


2 Sams far, Clarence Border, hörde röster.   Men rösterna tillhörde människor som var vakna på konstiga tider och som bara fanns i hans huvud. De tillhörde människor vars främsta uppgift var att varna om faror – ibland verkliga, men oftast inbillade.   Redan första gången man träffade Clarence Border förstod man att man hade med en ängslig människa att göra. Hans smala kropp verkade spraka av energi. Fingrarna fladdrade när han pratade, rörde sig som om han spelade på ett osynligt piano som måste ha varit placerat högst upp på hans magra lår.   Inte för att han hade ryckningar. Han var mer behärskad än så. Han var bara inställd på att fly vilket ögonblick som helst.   Och ta andra med sig.   Clarence var en vacker man. Han hade tjockt mörkt hår och markerade käkben. När han hade på sig sina alltid lika rena svarta jeans syntes det inte att han på insidan av vänstra benet, ringlande runt vaden, hade en tatuering av en svart orm. Han hade gjort den själv, och det syntes.   Clarence var över en och åttio och man såg redan vid första anblicken att han kunde slåss – och att det inte krävdes mycket för att han skulle göra det.   Hans röst var djup och stadig, och det skulle ju kunna uppfattas som positivt, men så började hans fingrar röra sig och det var som om han fick ett budskap från någon avlägsen plats och inte från pannloben, som helt enkelt inte verkade fungera som den skulle.   Sams fars liv kunde ha utvecklats i många olika riktningar. Han kunde ha stannat i Alaska, bott kvar i närheten av den gamla stugan där han föddes, jagat och fiskat och ibland stulit något som inte var hans och 10


sålt det för att hanka sig fram. Men han hade åkt fast när han försökte kränga en utombordare till en polis.   I samband med gripandet avslöjades en rad andra förseelser och vid tjugotvå års ålder påbörjade Clarence ett treårigt fängelsestraff. När han frigavs lämnade han delstaten och det enda han visste, i djupet av sitt hjärta, var att han aldrig skulle hamna bakom galler igen.   Vilket inte betydde att han tänkte leva ett rättrådigt liv. Långt därifrån. Clarence Borders löfte bottnade inte i anständighet. Det bottnade i självbevarelsedrift och desperation. Han skulle göra vad som helst, mot vem som helst, för att hålla myndigheterna på avstånd.   Under en tid bodde han i Montana, där Sam föddes, utan att några allvarliga incidenter inträffade. Clarence hade träffat Shelly i mataffären där hon jobbade. Hon dök upp i gången just när han skulle stoppa en kartong kex med ostsmak innanför sin rymliga vinterrock.   Shelly var tio år äldre än han, och det märktes direkt att hon gillade honom. Eftersom hon hade namnbricka på sig behövde han bara hennes telefonnummer. Hon gav det till honom utan att han ens behövde fråga.   Sex veckor senare var Shelly gravid med Sam och bodde med Clarence över sina föräldrars garage. Han hankade sig fram på diverse ströjobb medan hennes familj höll ett vakande öga över honom, och även om arrangemanget inte precis fungerade var det ännu inte ett totalt fiasko.   Shellys far, Donn, var elektriker. Om han haft större möjligheter hade han varit ingenjör. Han begrep sig inte bara på ledningar och ström och allt som var mekaniskt – han begrep sig också på operativsystem.   Första gången Donn träffade Clarence Border insåg han att hans dotter hade fått ihop det med en man med trasig processor. Han försökte varna henne i ett tidigt skede, men Shelly blev gravid innan någonting kunde göras.   Då bytte Donn taktik. Han skulle lära den opålitlige ormen ett yrke. Månaderna gick och en ny plan tog form. Om han inte kunde få Clarence att förstå sig på elektricitet, kunde Donn ge honom en dödande stöt och antagligen komma undan med det. 11


Men ormen högg först.   Rösterna i hans huvud gick inte att ignorera, och timmarna före bettet sa de till Clarence att han måste vara rättfärdig när någon hade begått en orätt mot honom.   Donn lät inte Clarence röka cigaretter i pickupen, och när de kom till Weiss Sand and Gravel Company hängde en Rökning förbjudenskylt på arbetsplatsen.   Clarence kokade när han lastade av verktygen. Någon måste betala för hans dåliga humör.   Shellys far var uppe på taket och installerade en ny transformator när Clarence kopplade ur jordledningen. Den gamle mannen stektes av en enda stöt som kastade hans kropp halvvägs över taket och in i företagets parabolantenn. Rök steg från hans kropp.   Allt Clarence kunde göra var att stirra på Rökning förbjuden-skylten med en känsla av tillfredsställelse. Efter det flyttade Shelly och Clarence ut ur garaget och in i villan, och Shellys mamma, förkrossad av sorg, slutade prata med honom. Han skulle se tillbaka på den perioden som en fridfull tid.   När Sam var nästan fyra och ett halvt blev Shelly gravid igen, och sedan föddes lilla Riddle, en månad för tidigt. Redan från början grät Riddle hela tiden. Hans svaga snyftningar jagade ut Clarence ur huset och tillbaka till garagelägenheten.   Ungen hade kolik. Och en del andra problem. Han var alltid snuvig, och han kisade som om han hade solen i ögonen även när det regnade. Eftersom han var så röd i ansiktet döpte Shelly honom till Rudolph, men han kallades bara Riddle från det ögonblick hans far lyfte upp honom för första gången och han gav ifrån sig sitt första skrik.   När Sam var sju och Riddle två var huset pantsatt och kronofogden ringde inte bara, utan kom på besök.   Shellys mamma orkade inte längre, och trots att hon hade blivit fäst vid de två små pojkarna flyttade hon ner till sin döva syster i Louisiana. Innan hon åkte sa hon att hon skulle skicka pengar, men ingen trodde 12


henne. Clarence hade inte jobbat på evigheter, och hans hustru återgick så småningom till att fylla hyllorna i mataffären.   När Shelly kom hem efter ett åttatimmarspass en kall, regnig dag i mars, stod ytterdörren på vid gavel. Pickupen stod inte på uppfarten, och trädgårdsslangen vid garaget var borta. Clarence hade tagit de båda barnen, några verktyg, en resväska med kläder och den gamla myntsamlingen som en gång hade tillhört hennes gammelfarbror Jimmy.   Sam gick i tvåan och var klassens stjärna, som läste böcker för femteklassare. Tio år senare mindes han fortfarande exakt hur klassrummet hade sett ut.   Han hade inte sett något annat sedan dess. När de hade lämnat Montana drog Sams far alltid samma historia. Hans fru hade dött när den yngste sonen föddes, och hans företag hade gått i konkurs. Riddle såg alltid ut att repa sig från en förkylning eller vara på väg att drabbas av en. Han kisade ut mot världen, och folk tyckte spontant synd om hela den moderlösa familjen.   Clarence sa att han hade jobbat med bildelar. Det var inte många som frågade honom om bildelar, vilket var tur eftersom han knappt visste någonting om dem.   Han brukade förklara att han egentligen inte haft råd att betala personalens försäkringspremier, men att han satt sina anställda före sitt vinstintresse. Han hade kämpat så länge han kunde, tills myndigheterna slutligen försatte honom i konkurs.   Sams och Riddles far avskydde lärare och all form av bildning. Han trodde på livserfarenhet. Det var vad han sa till sina söner. Det var därför han aldrig lät dem gå i skolan igen när de väl hade gett sig ut på vägarna.   Men den verkliga anledningen till att de inte gick i skolan var att Clarence inte bara hatade alla lärare – han föraktade hela systemet. De två pojkarna hade sovit länge på morgnarna i flera år. Nu när de var äldre brydde sig deras far inte ens om att ge dem mat längre, och de vaknade alltid hungriga. 13


Sam och Riddle hade fått lära sig att hålla sig gömda under skoltid, annars skulle folk undra varför två pojkar strosade omkring och gjorde ingenting. Dessutom var det bättre att låta snabbmatsrestaurangerna öppna och börja fylla sina soptunnor innan de gav sig ut i världen.   De tog för vana att undvika gatorna tills solen stod högt på himlen, och om någon frågade skulle de säga att de fick hemundervisning. Men söndagar var annorlunda. På söndagarna kunde de bli sedda när som helst.   Och på söndagarna fanns det musik.   Sam drog på sig skorna och tittade på sin lillebror, som låg och sov på den fläckiga madrassen på golvet i hörnet. Riddles andhämtning var ansträngd, som vanligt, och den konstanta nästäppan fick honom att väsa som om han drabbats av luftrörskatarr.   Sam övervägde att lyfta upp hans huvud högre på kudden, för det hjälpte ibland, men i stället tog han upp en penna från golvet och skrev med stora bokstäver på en papperslapp:   SNART TILLBAKA. Sam hade sett First Unitarian Church när de just kommit till staden.   Första unitariska kyrkan. Fanns det en andra unitariska kyrka och en tredje? Var det någon sorts tävling?   För nu, när han stod framför tegelbyggnaden på Pearl Street, såg han att detta Guds hus var mycket mer exklusivt än han var van vid. Den här kyrkans församling var vinnare. Parkeringsplatsen var nästan full och bilarna nya och rena, och det var inte rätt för honom.   Kyrkan låg i stadens finaste kvarter, och där fanns ingen som helst känsla av förtvivlan. Han gick inte in på sådana ställen.   Ju mindre pengar folk hade, som han såg det, desto fler instrument spelade de och desto mer mat delade de ut. Och desto lättare var det för honom att vistas bland dem.   Men Sam hade varit överallt i sina egna kvarter, och utan Riddle i släptåg hade han gått fortare och vågat sig längre än förut. 14


Sam hade hört orgelmusiken nerifrån gatan. Frestelsen blev för stor. Och nu såg han att den stora kyrkporten stod vidöppen.   Han kunde ta sig in och ut.   Och kanske få en skymt av källan till det fantastiska ljudet.   Men så lätt var det inte.   Första problemet var att Sam knappt hade hunnit in innan en man dök upp från ingenstans och stängde den enorma porten. Det lät som om han stängde dörren till ett kassavalv.   Sam gled ljudlöst in i bakersta bänkraden. Orgelmusiken tystnade nästan omedelbart och en präst steg fram. Han bar ämbetsdräkt, men också slips. Han böjde sig över mikrofonen och sa några ord. Sam hörde aldrig någonting de där människorna sa. I stället studerade han den stora lokalen.   För Sam var ett rum som var rent och doftade svagt av blommor och stearinljus något exotiskt. Och otäckt. Han gav stället sin fulla uppmärksamhet.   Väggarna var täckta av trä som i hans ögon liknade mjukt skinn. Den stora ljuskronan som hängde i taket längst fram hade rader av små stearinljus, fast det var inte riktiga stearinljus. De skulle ha varit finare, tänkte han, om de hade varit äkta. Men då skulle det ha varit omöjligt att tända dem utan en lång stege. Och de kanske skulle ha droppat ner på folk, vilket skulle ha gjort ont.   De långa träbänkarna var inte bekväma. Men det var de aldrig. Om man ville att folk skulle lyssna noga, var det viktigt att de inte fann sig till rätta. Hade inte hans far lärt honom det?   Mannen längst fram tystnade slutligen och en kör reste sig från några bänkar vid ena väggen. Sångarna var av alla åldrar och former, klädda i vita dräkter, och i Sams ögon såg de ut som fåglar. Han kunde inte namnen på särskilt många fågelarter, men han hade sett en hel del och var ganska säker på att det någonstans fanns stora vita fåglar med rena fjädrar och håriga hjässor.   Sedan började orgeln spela, och Sam såg hur en flicka i gruppen började bana sig väg mellan de andra sångarna. Han såg att hon var i 15


hans ålder. Och när hon närmade sig en mikrofon märkte han att hon var väldigt nervös. Emily kände sig genomsvettig men samtidigt lite kall. Det här var löjligt. Hon skulle definitivt inte lyckas få ögonkontakt med sin far, som stod vid sidan om och viftade med högra handen på ett sätt som skulle betyda någonting.   När hon väl tog mikrofonen mindes hon sin strategi.   Hon skulle koncentrera sig på de bakre bänkraderna.   Den bakersta.   För där satt de som kollade mejl och följde sportresultat. Bakersta bänkraden var full av folk som var där men ändå inte. De som inte lyssnade.   Hennes folk.   Eller hennes människa.   För när hon lyfte blicken från golvet såg hon att det i dag bara satt en enda person längst bak.   Emily lyfte hakan och öppnade munnen, och nu sjöng hon direkt till honom:     ”You and I must make a pact. We must bring salvation back. Where there is love … I’ll be there.”   Hon hörde sig själv. Men hörde inte sig själv. Och det var dagens enda välsignelse. Emily kunde sången. Hon kunde texten:   ”I’ll reach out my hand to you. I’ll have faith in all you do. Just call my name and I’ll be there ….   I’ll be there to comfort you, build my world of dreams around you. I’m so glad that I found you.   I’ll be there with a love that’s strong. I’ll be your strength. I’ll keep holding on.   Let me fill your heart with joy and laughter. 16


Togetherness, well, that’s all I’m after. Whenever you need me, I’ll be there.”   Hon sjöng alltihop för en kille hon aldrig hade sett förut.   Hon såg att han var lång och smal. Han hade mörkbrunt hår, som var vildvuxet och rufsigt. Som om det inte var ordentligt klippt.   Personen hon sjöng för var solbränd, som om han tillbringade mycket tid utomhus trots att det fortfarande var senvinter.   Och hon insåg att han såg besvärad ut. Som om han inte hörde hemma där bak. Precis som hon inte hörde hemma på den upphöjda platsen längst fram.   Och han iakttog henne intensivt.   Nästan alla iakttog henne.   Men plötsligt var det enda som betydde något att han såg på henne.   För allt som hade betytt något för henne var att se på honom. Och nu hade hon förbundit sig att göra det och kunde inte sluta.   Hon gav definitivt sångtexten en helt ny innebörd. Var inte det vad hennes far ville ha? En innerlig omtolkning?   Hade hon en utomkroppslig upplevelse?   Hennes mun rörde sig och ljud kom ut, men det var obegripligt.   Det enda som var begripligt var bänkraden längst bak. Hon kunde egentligen inte sjunga.   Så var det bara.   Men hon var också fängslande. Hon var hudlös och blottställd och träffade inte riktigt de höga tonerna. Men hon sjöng för honom.   Varför honom?   Han inbillade sig inte.   Flickan med det långa bruna håret höll sina små händer knutna vid sidorna och han kunde inte titta bort, kanske för att hon var så dålig eller för att hon såg rakt på honom och verkade sjunga direkt till honom.   Hon sa att hon skulle finnas där. 17


Men ingen fanns någonsin där. Så var det bara. Vem var hon att påstå något sådant?   Det var intimt och plötsligt plågsamt.   Inte bara för henne.   För honom också, nu.   Väldigt plågsamt.

18


HO L LY GOLDBERG S L OA N

Sam har varit på rymmen tillsammans med sin psykiskt sjuke och kriminelle pappa så länge han kan minnas. Han har aldrig gått i skolan och alltid varit tvungen att ta hand om sig själv. Sam är den enda fasta punkten för sin lillebror Riddle som har slutat tala för länge sedan och som istället beskriver världen genom sina märkliga och detaljrika teckningar. Emily har föräldrar som älskar henne och en helt vanlig lillebror och de har bott på samma plats så länge hon kan minnas. När deras vägar möts och Sam och Emily blir förälskade i varandra förändras deras liv och de två pojkarna får i Emilys familj den trygghet och värme de aldrig har fått uppleva. Men både Sam och Riddle vet att lyckan kommer att tas ifrån dem och en romantisk kärlekssaga förvandlas till en mardröm. Aldrig släppa taget är en gripande, hjärtskärande och fullkomligt oförglömlig berättelse.

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16050-9

ALDRIG SLAPPA TA G E T

Foto © Edward Duarte

HO L LY G O L D B E R G S L OA N är född i Ann Arbor i Michigan, men växte upp i Kalifornien, Nederländerna, Istanbul, Washington DC och Oregon. Hon har skrivit och regisserat en rad familjefilmer som Made in America och Gröngölingarna slår tillbaka. Idag bor hon i Santa Monica, Kalifornien, med sin man och två söner. Aldrig släppa taget är hennes debutroman.

De kommer från he lt olika världa r. De har ingenting gemensamt.

ALDRIG

SLAPPA TA G E T

HO L LY G O L D B E R G S L OA N

I Emilys ögon var han mer än hon kunnat föreställa sig. Han var inte som andra killar hon hade umgåtts med. Han försökte inte dra snuskiga skämt eller tråka ut henne med historier där han var någon sorts hjälte. Han skröt inte om att han stulit vodka av sina föräldrar och supit med kompisar eller att han varit vaken en hel natt för att hitta på något upptåg. Han kollade inte sin mobil hela tiden och hade ingen jobbig attityd. I Sams ögon var hon som någon från en annan planet. Hon var energisk och entusiastisk, och hon kunde aldrig ha sett vad han hade sett, för hon var så öppen och tillitsfull. ”Hjärtslitande, spännande, livsbejakande, magiskt – och ändå helt olikt något jag någonsin har läst.” Gayle Forman, författare till Om jag stannar och När jag lät dig gå.


9789132160509