Page 1


15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 4

2013-04-05 15:33


Översättare: John-Henri Holmberg

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 1

2013-04-05 15:33


Av Michael Grant Gone Övergivna Hunger Lögner Smitta De Magiska 12 Uppdraget Fällan Nyckeln

www.wahlstroms.se Originalets titel: The Magnificent 12: The Key Copyright © 2012 by Michael Grant All rights reserved Published in agreement with HarperCollins Children’s books, a division of HarperCollins Publishers Svensk utgåva 2012 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Översättning: John-Henri Holmberg Jacket art © 2012 by David MacClellan Logo by Jason Cook Sättning: Forma Books AB Tryck: ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-32-15937-4

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 2

2013-04-05 15:33


Till Katherine, Jake och Julia

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 3

2013-04-05 15:33


15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 4

2013-04-05 15:33


Ett

S

läpp ut mig härifrån, din tokiga gamla gubbe!” gastade Mack. ”’Ärrifrån kom’ du allrri levane ut. Eller ’minst’ne kom’ du int’ å lev’ läng’. Ha-ha-ha!” (Vilket är ett dåligt försök att åstadkomma något slags svensk motsvarighet till det svar Mack fick på skotska, och som betydde: ”Härifrån kommer du aldrig levande ut. Eller åtminstone kommer du inte att leva länge. Ha-ha-ha!”) Skottarna är kända för att de misshandlar det engelska språket och för att de är väldigt duktiga på att konstruera saker. Den första ångmaskinen? Den uppfanns av en skotte. Den första regnrocken? En skotte uppfann den också. Den första TV-apparaten, telefonen, cykeln – allihop uppfanns av skottar. De är ett väldigt händigt släkte. Och den första katapult som konstruerats för att slunga en tolvårig pojke från toppen av det högsta tornet i en fästning känd för sina höga torn? Det visar sig att den också uppfanns av en skotte, och den skotten hette William Blisterthöng MacGuffin. Den tolvårige pojke det handlade om var David MacAvoy. Alla hans vänner kallade honom Mack, och det gjorde William Blisterthöng MacGuffin också, trots att de absolut inte var vänner. ”Du festårr Mack, mi’ lill’ sorrk, när ja’ kap’ repet så komm’ stenarra da’ som kallas fö’ motvikten å fall så de trryck’ ne’ ännen här, å då farr’u samtidi’ iväg gennom lufta.” 5

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 5

2013-04-05 15:33


Det förstod Mack. I själva verket var katapulten förvånansvärt lätt att förstå, trots att Mack aldrig varit duktig i naturvetenskap. Katapulten var utformad lite som en långskaftad sked som balanserade på en gungställning. En grovt timrad korg full av stora granitbumlingar satt fast vid den korta änden av skedens skaft. Själva skedbladet, där man skulle ha kunnat ha kycklingsoppa med nudlar eller minestrone, var fyllt av Mack. Mack var bunden. Ett litet skräckslaget nervknippe bundet till händer och fötter. Skeden, eller jag menar katapulten, hade spänts så att änden med stenarna pekade upp i luften och änden med Mack lutade ner mot marken. Mackänden hölls fast av ett rep, ett rep som vibrerade av ansträngningen att hålla emot stenarnas väldiga tyngd. Ett rep vars korta fibrer redan hade börjat brista. Ett rep som dessutom såg ut som om det var ganska gammalt och slitet. William Blisterthöng MacGuffin var en stor, kraftigt byggd, rödhårig, rödskäggig, rödögonbrynad, rödbröstbehårad, rödhandledshårig man i rutig kjol1 med ett bredsvärd som i en enda svepande rörelse skulle kunna skära av repet. Vilket skulle göra att stenarna mycket snabbt drog ner det korta skedskaftet och samtidigt slungade iväg Mack genom luften. ”Inne lov harr’u trångi’ dig på mi, din omakna strrute. Å nu har’u få’ di Bleka Dronningen å’ få glarana på mi, di’ gnök.” Eller på hederlig, korrekt svenska: ”Utan lov har du trängt dig på mig, din irriterande snorunge. Och nu har du fått den Bleka Drottningen att vända blickarna hit, din dumskalle.” Hur långt skulle katapulten kunna slunga Mack? En välbyggd katapult – fast vet du vad? Just den här sortens katapult heter egentligen en trébuche eller blida. Tree-bosch. Låt oss av respekt inför Macks omedelbart förestående död åtminstone använda rätt ord. 1

Okej, då, kalla den för en kilt om du har lust. Den såg ändå ut som en kjol.

6

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 6

2013-04-05 15:33


En välbyggd trébuche (den här såg rätt välbyggd ut) kan lätt slunga 100 kilo (eller ungefär två stycken Mack) åtminstone 300 meter. Låt oss föreställa oss 300 meter. Det är som tre fotbollsplaner i rad. Det är en liten smula mindre än hur lång Empire State Building skulle vara om man lade skyskrapan ner på marken. Det är tillräckligt långt för att om man börjar skrika i samma sekund som man slungas iväg, så skulle man hinna få slut på luft, dra ett djupt andetag, kolla om någon messat och skrika slut på den nya luften också. Det vore inte särskilt behagligt. Tyvärr blev det värre. Borgtornet var ungefär 90 meter högt. Själva borgen balanserade osäkert överst på en lavtäckt klippa som sköt upp 120 meter över det omgivande landskapet. Låt oss räkna ut det här. 90 meter plus 120 meter blir ett vertikalt fall på 210 meter. Och det horisontella avståndet var ju ungefär 300 meter. På den plats dit uträkningen för oss stod ruinen av en annan borg, precis på stranden till Loch Ness. I Loch Ness fanns Loch Ness-odjuret. Men Mack skulle inte träffa sjön. Han skulle träffa stenmuren runt den där andra borgen, Urquhart Castle. Han skulle träffa den så hårt att hans kropp skulle bli en del av murbruket mellan stenarna i borgmuren. ”Haurr nae sist’ or å si inn’ ae mörrdar’ej?” ”Ja! Jag har några sista ord att säga innan du mördar mig! Ja! Mina sista ord är: mörda mig inte!” Mack kunde ha sagt några magiska ord på vargran. Han var fullt förmögen att tala vargran. Fullt förmögen. Om. Om Mack hade tagit sig tid att plugga in de ord på vargran som han och hans vänner hade lyckats hitta. Men när Mack kunde ha pluggat tog han i stället en tur i det stora pariserhjulet London Eye. 7

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 7

2013-04-05 15:33


Och nästa gång han kunde ha pluggat laddade han ner ett spel på sin mobil i stället och spelade Mage Gauntlet i sex timmar. Och nästa gång … Äsch, du fattar ju ändå.2 Så i stället för att brista ut i några väl valda magiska ord var det enda Mack kunde säga: ”Jag menar allvar. Var snäll och mörda mig inte.” Och det är ju bara patetiskt. Vi vet ju allihop att Mack är hjälten i historien. Och vi vet allihop att hjälten inte kan bli dödad. Så det är ju fullständigt omöjligt att han bara kommer att drämma rätt in i en borgruin och – ”Tjing-tjong på’rrej nu, din fnobbis”, sa MacGuffin och svingade svärdet. Eggen skar igenom det nötta repet. Men stopp ett tag nu. Seriöst? Ska Mack dö? Tyngdkraften fungerade precis som den brukar och den stora korgen med stenar föll som en stor korg med stenar. Men hallå! Om Mack dör är det ute med världen och den Bleka Drottningen vinner! ”Aaaaaaaaooouu!” skrek Mack. Han flög som en kanonkula mot en säker död. Låt oss vända bort blicken från stället och ögonblicket han slår i muren. Ingen vill se vad som händer med en tolvårig grabb när han drämmer in i en stenmur – det är helt enkelt för makabert och otäckt. Så i stället backar vi historien lite och tar reda på hur Mack egentligen hamnade i den här soppan. För säkerhets skull är det nog lika bra att vi sätter ut några ellipser så att alla inser att vi vänder tillbaka i tiden … till föregående dag … Moralen i den historien är: det är kul att spela rollspel på mobilen! Fast stopp ett tag, så kan det ju inte vara.

2

8

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 8

2013-04-05 15:33


Innan … ”Ååååhh!” tjöt Mack och grep hårt tag i instrumentbrädan. Han satt bredvid Stefan, som körde. ”Aieeee!” tjöt Xiao och tog ett hårt grepp om ryggen på Macks säte. ”Acchhh!” tjöt Dietmar, slog armarna runt kroppen och vaggade fram och tillbaka. ”Jiii-hah!” gastade Jarrah och log brett samtidigt som hon pumpade med näven i sätet bakom Stefan. En bil – den råkade vara gul – kom mullrande rakt mot dem, hysteriskt tutande och med blinkande strålkastare medan föraren formade munnen till ett vettskrämt O. Stefan vred ratten häftigt åt vänster och stampade på gasen. Det var en ren olyckshändelse. Han hade tänkt stampa på bromsen men råkade ta fel. Egentligen kunde han inte köra bil. ”Andra hållet, andra hållet, andrahålletandrahålletandrahållet … aaaaaaaaooouu!” tjöt Mack samtidigt som Stefan körde hyrbilen rakt in i en rondell. I de allra flesta länder i hela världen kör bilarna motsols inne i rondeller. Undantagen är England, Wales, Australien, Nya Zeeland, Japan, en handfull andra länder och Skottland. Det här råkade vara en skotsk rondell. De av er som har läst de två första böckerna om De magiska tolv kommer kanske ihåg att vår hjälte, Mack MacAvoy, var tolv år gammal. Faktum är att just att vara tolv år var en betydelsefull del av att vara en av De magiska tolv. För De magiska tolv var inte bara vilka tolv personer som helst. De var tolv tolvåringar, som allihop dessutom ägde upplyst myndighet. Och om du är en av dem som kommer ihåg det undrar du kanske också: Vem hyr ut en bil till en tolvåring? Men i så fall glömmer du kanske att Stefan var femton – trots att han gick i samma klass som Mack. Eftersom Stefan inte var en 9

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 9

2013-04-05 15:33


av De magiska tolv utan snarare ett slags livvakt kunde han ha varit hur gammal som helst. Han råkade vara femton men han såg ut som arton. Vilket på de flesta ställen fortfarande inte är tillräckligt gammalt för att man ska få hyra bil. I synnerhet om man inte har något körkort. Men kanske kommer du också ihåg det där med att Mack hade fått ett kreditkort med en miljon dollar på kontot. Priset för bilhyran: £229:64.3 Priset för presentkortet i varuhuset Jenners i Edinburgh, utställt på den tjänsteman som hyrde ut bilen: £3000. Just precis. Visst är det fantastiskt vad man kan åstadkomma med en miljon dollar. Att hyra en bil är rena bagatellen. ”Det kommer en lastbil!” gastade Mack. ”Ser de ut så där heter det flakvagn!” gastade Dietmar på sitt besserwisseraktiga sätt. ”Jag struntar i om de heter –” ”Sväng lite åt höger där”, föreslog Jarrah med lugn röst och lade handen på Stefans massiva axel. Stefan gjorde som han blev tillsagd. Lastbilen eller flakvagnen eller vad den nu hette gav till en signal som kunde ha krossat ett butiksfönster och sköt förbi så nära att den, bang, slog av den vänstra sidospegeln på den lilla röda bilen. ”Spegeln!” utbrast Xiao. ”Öh”, sa Stefan och ryckte på axlarna. ”Den tittade jag ändå inte i.” Det gjorde han inte. Så vitt Mack kunde avgöra tittade Stefan inte ens genom bilfönstren, långt mindre i speglarna, och körde mer eller mindre på något slags självmordsinstinkt. Bilen hade redan från början känts som en dålig idé, men Mack ville varken framstå som jättedominant och bestämma allting eller Symbolen £ betyder ”brittiska pund” som är det man kallar pengarna i Storbritannien, som omfattar England, Wales, Skottland och Nordirland samt några öar. Pengarna är som riktiga pengar men har bilder på den engelska drottningen.

3

10

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 10

2013-04-05 15:33


se ut som om han vore en ynkrygg. Ett av problemen med att ha tjugoen identifierade fobier – att vara grundlöst livrädd för tjugoen olika saker – är att människor tenderar att tro att man är feg. Mack var inte alls feg. Han hade bara fobier. Vilket förstås betydde att det fanns tjugoen saker han var feg inför – trånga utrymmen, hajar, nålar, hav, skägg och några till – men när det gällde nästan allt annat var han ganska modig. De hade tagit sig från London till Edinburgh med tåg, och när han fått påpekat för sig att bästa sättet att ta sig resten av vägen till Loch Ness var med bil, så hade han följaktligen gått med på det. För att visa att han inte var en stor mes. Hur gick resan? Så här: ”Gaaa-aaa-aahh!” anmärkte Dietmar. BAM! Skrammel skrammel skrammel skrammel. Dunk! Bilen körde på den låga kanten runt rondellens mitt, studsade över det toviga gräset, svängde runt något slags staty, missade med en hårsmån ett par Mini Cooper-bilar, den ena röd, den andra beige, och studsade ut på andra sidan rondellen och in på huvudvägen. Mack, Xiao och Dietmar drog alla det första andetag de hade tagit på flera minuter. ”Finns det några drive-in-restauranger i det här landet?” sa Stefan. ”Jag svälter.” Och Jarrah sa: ”Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta upp en häst och sen ge mig på ryttaren.” Jarrah och Stefan. Uppenbarligen var de inte riktigt normala. Efter att ha överlevt rondellen hittade de en bensinstation som också sålde mat. De köpte plastförpackade smörgåsar och läsk. De fyllde på bensintanken. Och det var då Mack lade märke till en skåpbil som han lagt märke till tidigare. Det var ingenting konstigt med skåpbilen – den var beige, vilket är den minst anmärknings11

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 11

2013-04-05 15:33


värda färgen i världen. Men Mack var en kille som lade märke till saker, och han lade märke till att den här skåpbilen hade en buckla på ena sidan. Inte mycket att prata om. Men hur stora var oddsen för att de skulle träffa på två beigelackerade skåpbilar med precis samma buckla? Han hade första gången lagt märke till skåpbilen strax utanför Edinburgh, och nu när Mack tittade mer ingående på den såg det ut som om vindrutan var tonad. Vilket skulle vara fullständigt normalt där Mack hade växt upp, i öknen i Arizona, där solen sken 360 dagar av 365, men som var rätt udda här i Skottland, där solen sken 5 dagar av 365. ”Den där skåpbilen har följt efter oss”, sa Mack medan de alla fem stod lutade mot bilen och åt. Ingen sa emot honom. De hade allihop lärt sig att när Mack lade märke till någonting, så märkte han rätt. Så de stod där och tittade på skåpbilen. Som kanske tittade tillbaks på dem. ”Jag går och frågar vad de håller på med”, sa Stefan. ”Nej”, sa Mack och ruskade på huvudet. ”Det kan ju vara en slump. De ska kanske bara till samma ställe som vi.” ”Det kan kanske vara troligt”, sa Dietmar. ”Loch Ness är mycket berömd och människor kommer överallt ifrån för att se den.” Dietmar talade felfri engelska men ibland lät hans brytning besynnerlig, och Mack måste kämpa emot impulsen att retas med honom. Som ledare för gruppen måste Mack uppföra sig mycket moget. För det mesta gjorde han det. Men inom sig sa han tyst ”Tet kan kansche vara trålikt” med snorkig röst. Han tyckte inte illa om Dietmar. Det var inget fel på Dietmar. Men det var omöjligt att tycka lika mycket om alla. Dietmar var kolossalt klyftig och såg till att alla visste om det. Och han såg bättre ut än Mack – åtminstone tyckte Mack det, eftersom Dietmar hade alldeles rakt, blont hår medan Mack hade trist och lockigt 12

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 12

2013-04-05 15:33


brunt hår. På grund av det var Mack rätt säker på att Xiao tyckte att Dietmar var intressant. Mack tyckte å sin sida att Xiao var intressant. Så han ville faktiskt inte att hon skulle tycka att Dietmar var mer intressant än han själv. Mack visste inte riktigt varför han tyckte att Xiao var så intressant. För ett år sedan skulle han knappt ens ha lagt märke till henne om han hade träffat henne. Men på sista tiden hade han tittat en smula mer intresserat på flickor. Än så länge ägnade han henne inte någon målmedveten uppmärksamhet. Men han uppmärksammade henne. Möjligen kunde det bero på att han hade sett Xiao i hennes verkliga skepnad. För när det kom till kritan var hon ju en drake. Inte en sådan där eldsprutande drake med läderaktiga vingar, utan en mindre skräckinjagande och mer spirituell kinesisk drake med en far och mor som inte behövde spruta eld för att skrämma skjortan av Mack. Xiao kunde utan besvär förvandla sig till sin nuvarande skepnad: en söt flicka. Men hon envisades med att den andra skepnaden, den rätt stora, turkosa och ormliknande, var hennes sanna jag. ”Dietmar”, sa Xiao, ”vad tycker du att vi bör göra?” ”Jag?” gnällde Dietmar. För det gjorde han ibland när Xiao pratade med honom. Gnällde. Det var faktiskt irriterande. ”Ja, Dietmar, jag vill veta vad du anser”, sa Xiao tålmodigt. ”Jag tycker inte att vi bör konfrontera dem. Vi bör bara vara vaksamma och förberedda.” ”Jag håller med”, sa Xiao. ”Jag tycker att Stefan ska gå och knacka på rutan och fråga dem vad de håller på med”, sa Mack. Det var inte vad han hade tyckt eller skulle ha sagt för sådär sextio sekunder sedan, men det var vad han tyckte och sa nu. Stefan tvekade. Han tittade på Mack. Sedan tittade han på Jarrah, som nickade lätt åt honom. 13

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 13

2013-04-05 15:33


Mellan den australiensiska flickan och Stefan fanns det ett särskilt band. Det var det mystiska band som förenar den sorts människor som tycker att det vore en kul grej att spänna fast raketer på cyklar och sedan flyga tvärs över Grand Canyon. Det exemplet är inte påhittat. Det kommer från ett samtal mellan Stefan och Jarrah. Stefan släntrade bort till skåpbilen och knackade på vindrutan med knogarna. Rutan i skåpbilen rullades ner. Stefan pratade med någon, lutade huvudet in i bilen för att lyssna och tog ett steg bakåt medan rutan rullades upp igen. Sedan kom han tillbaka för att rapportera för Mack. ”Det är en massa älvor.” ”Älvor?” ”Typ med vingar?” ”Jag tror det”, sa Stefan. ”De säger att de har ett förslag.” ”Ett förslag?” sa Mack. ”Det var vad de sa”, sa Stefan. ”En skåpbil full med älvor”, upprepade Mack. Stefan nickade. ”De vill prata med dig på ett säkert ställe. På neutral mark. Det var vad de sa. De säger att det finns en magisk skog en bit längre fram längs vägen.” Det fick dem allihop att stirra oförstående på Stefan. ”Vad vill de?” frågade Jarrah. Stefan ryckte på axlarna. ”De vill ha Magnumglass. Fem med vit choklad och en mörk med körsbär. De sa att de finns i snabbköpet på bensinmacken. Men de kan inte gå dit och handla själva. Typ för att de är älvor, alltså.” ”Vi borde köpa glassen åt dem”, sa Dietmar. ”Och sedan prata med dem och ta reda på vad de vill.” Det blev besvärligt för Mack, för han höll med om det Dietmar sagt. Men han ville inte se ut som om han bara gjorde som Dietmar sa. Å andra sidan fanns det inget alternativ. Vill en skåpbil full med 14

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 14

2013-04-05 15:33


älvor prata med en, så kan man ju inte bara strunta i dem. Så De magiska tolvorna plus Stefan gick in i snabbköpet och köpte Magnumglassarna. Utom den med mörk choklad och körsbär, eftersom just den hade tagit slut. De fick skicka Stefan tillbaka till skåpbilen för att fråga om vanlig mörk choklad skulle duga. (Det gjorde det.) Stefan gick bort till älvorna och gav dem glassen. Utlägg på Shellmacken: £11:15.4 De väntade i flera minuter. Mack antog att det berodde på att älvorna åt sin glass. Sedan startade skåpbilen elegant och med gnisslande, skärande växel, braket från en hopknycklad soptunna och ett skrik av fasa från en mamma med barnvagn följde Mack och hans kamrater efter. De körde i ungefär en och en halv kilometer och gjorde sedan halt inom synhåll från Urquhart Castle, en urgammal borgruin som reste sig pittoreskt vid Loch Ness strand. Skåpbilen saktade in och stannade på en plats där det alldeles uppenbart inte fanns någon skog. Skåpbilen väntade och Mack och De magiska tolvorna väntade också tills flera bilar hade kört förbi. Sedan, när kusten var klar, körde skåpbilen rakt in i en träddunge som absolut inte hade funnits där ens tio sekunder tidigare.

Nånstans runt 125 kronor, skulle jag tro.

4

15

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 15

2013-04-05 15:33


Två

M

ack visste inte mycket om träd. Men det gjorde olyckligtvis Dietmar. ”Det här är järnek och rönn. Vidskepliga människor tror att de har magiska egenskaper.” ”Eftersom den här skogen inte fanns här förrän typ precis nu, så misstänker jag att de kanske har rätt”, sa Mack. Trots att dagen lysts upp av ett blekt solsken var det mörkt inne i skogen. Skåpbilen stannade utan det minsta ryck på en bädd av fallna löv. Bilen med Stefan vid ratten rullade in i en buske så att fåglarna som suttit i den flaxade bort med skrämda pip. Bilen krängde hårt några gånger. Sedan gav den ifrån sig ett misslynt, fisande läte och stannade äntligen. Fönstret på skåpbilen rullades ner igen och ut flög några guldblänkande, glittrande tingestar. Omslagen från glassarna. Dörren slogs upp. Älvorna klev inte ut. De flög, allt som allt sex stycken. Efter att vid det här laget ha kommit i nära kontakt med insektsliknande skirriter, förrädiska tungalfer och äckliga lyttgubbar, för att nu inte ens nämna flera skräckinjagande monster som Risky hade morfat sig till, var Mack beredd på praktiskt taget vad som helst. Så det förvånade honom att älvorna såg ut nästan precis som han väntade sig att älvor skulle se ut. Tre av dem var manliga, tre var kvinnliga och allihop hade 16

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 16

2013-04-05 15:33


tonade små kroppar klädda i plagg med jordfärger. De hade dubbla vingar, som sländor, och det surrade om dem (också som sländor) när de flög. Allihop var ungefär lika stora, på ett ungefär hälften så långa som en tolvårig kille. Eller åtminstone som en halv Mack. Kanske som en tredjedels Stefan. Överraskningen låg inte i hur de såg ut. Det här var avgjort fullständigt alldagliga, normalklädda älvor. Överraskningen kom när de öppnade munnarna. ”Jag heter Frank. Det här är mitt gäng: Joey, Connie, Pete, Ellen och Julia.” ”Det där är inga riktiga älvnamn”, observerade Dietmar. Frank drog ihop ögonbrynen. ”Och vem är du, då? Nåt slags älvnamnspolis, kanske? Vi heter väl vad vi säger att vi heter.” Men så lätt tänkte inte Dietmar låta sig nöja. ”Älvor ska vara döpta efter blommor eller träd eller någonting annat som finns i naturen.” ”Och smågrabbar bör lära sig att hålla klaffen”, snäste Frank. Och med det drog han något som han hade hängande vid sidan och som först hade sett ut som ett litet svärd. Det visade sig vara något slags slokande trollspö. ”Gillar du blommor? Bli en, då”, sa Frank. Han viftade med trollspöet och sa: ”E-ma exel strel (click)haka!” ”Det är ju vargran!” sa Jarrah. Och förmodligen skulle Dietmar ha hållit med, om det inte varit för det faktum att hans kropp blivit grön och mycket smal. Slangformad, skulle man till och med kunna säga. Hans armar plattades ut till vackra blad. Och hans huvud blev först till en rund, grön knopp och exploderade sedan utåt och blev till kronbladen i en enastående solros. Ur fröhuset mitt i blomman stirrade Dietmars båda ögon skräckslaget. Frank verkade inte ha gjort sig besväret att ge honom någon mun. 17

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 17

2013-04-05 15:33


Mack slets mellan fasa – fullt förståelig – och en känsla av skadeglädje – också förståelig men egentligen inte särskilt beundransvärd. Xiaos ögon smalnade och hennes kropp täcktes redan av blå fjäll när hon – ”Ånej, hördu!” varnade Frank henne och hötte med fingret fram och tillbaka. ”Det vore riktigt korkat, draktjejen. Ditt släkte skrev under ett fördrag för länge sedan. Det här är de västerländska drakarnas territorium.” Xiao smälte motvilligt tillbaka till sin helt och hållet mänskliga skepnad. ”Då så. Kan vi prata allvar nu?” frågade Frank. ”Först måste du förvandla Dietmar tillbaks till sig själv”, krävde Mack med ett visst eftertryck, nästan som om han menade det. ”När vi har pratat klart.” ”Okej, vad har vi att prata om?” Frank gav sina kamrater en befallande blick. De fladdrade till i luften och sjönk ner på marken. I samma ögonblick som deras nakna tår nuddade vid det saftiga gräset rullade deras vingar ihop sig. Som när man rullar upp en rullgardin. I ett litet nafs. Flapp. ”Vi hör att ni letar efter någon”, sa Frank. I själva verket letade De magiska tolv efter Nyckeln. Nyckeln till vargranspråkets besvärjelser och förbannelser. Hittills hade de bara hittat enstaka ord och fraser på vargran, men nu, när de närmade sig det ödesdigra ögonblick då de måste rädda världen genom att konfrontera den Bleka Drottningen, behövde de mer. Mycket mer. Och Nyckeln var … mja … själva nyckeln. Just det. Nyckeln var nyckeln. Nyckeln bestod av två delar. Den första hade de fått av Inte, en norsk nattgudinna. Och om man trodde Inte (och hur skulle någon seriöst kunna låta bli att tro på en mytisk norsk gudinna?) hade den andra och sista delen av Nyckeln begravts tillsammans 18

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 18

2013-04-05 15:33


med en viss William Blisterthöng MacGuffin. ”Kanske det”, sa Mack försiktigt. ”Ånej, inget kanske om den saken, grabben. Ni har frågat en massa om någon som ingen har sett till på väldigt länge. Vi har goda källor.” Mack kastade en blick på sina kamrater. Jarrah ryckte på axlarna. Och Macks iPhone plingade till med tonen den använde för att tala om att den hade tagit emot ett meddelande. Mack struntade i mobilen, men han struntade rätt nervöst, som om han tvingade sig själv att inte bry sig om den, och det fick bara alla andra att börja skruva på sig, så till slut sa Frank: ”Äh, för sjutton, kolla vad det var, då.” Mack drog fram mobilen med ett skamset leende. ”Nå? Vad är det?” frågade Xiao otåligt. Mack suckade. ”Det är min golem. Han vägrar att duscha i pojkarnas omklädningsrum.” ”Det finns det en massa killar som är för blyga för att göra”, sa Stefan, och ingen trodde att han talade om sig själv, för Stefan var oförmögen att känna blygsel. ”Det är inte för att han är blyg”, sa Mack och suckade. ”Han är gjord av lera. Allt det där vattnet …” ”Vi har faktiskt en massa att göra”, avbröt Frank otåligt. ”Hur som helst ska man inte dalta med golemar. De blir bara beroende.” ”Vänta ett ögonblick bara medan jag …” Rösten dog bort medan han knappade in ett svar. Du måste själv ta hand om såna där saker. Dags för dig att vara en stor pojke. ”Ursäkta”, sa Mack och menade avbrottet. ”Vad var det du sa nu igen?” 19

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 19

2013-04-05 15:33


”Att ni letar efter någon som har varit försvunnen väldigt länge.” ”Låt oss säga att vi kanske gör det”, medgav Mack. Inom sig undrade han om han kanske varit för sträng mot golemen. ”Faktum är att den ni letar efter är dold av en älvförtrollning. Och har varit det i över tusen år.” ”Pratar vi verkligen om samma person?” frågade Jarrah. ”Handlar det om William Blisterthöng MacGuffin, så pratar vi om samma person”, bekräftade Frank. Hans ögon smalnade och hans vassa små älvtänder skymtade innanför de spända läpparna. ”Och ni kommer aldrig att hitta honom. Aldrig! Aldrig nånsin … om vi inte hjälper er.” ”Varför skulle ni hjälpa oss?” frågade Mack. Frank gjorde en grimas. ”En god vän till oss vill få något i utbyte. Något som ni kanske kan skaffa henne. Den ena handen tvättar den andra. Jag kliar dig på ryggen och du kliar mig på min. Lika för lika.” ”Skulle vi kunna sluta prata i gåtor och komma till saken?” frågade Xiao artigt. ”Min vän här trivs inte som blomma.” Dietmar hade goda skäl till att känna sig olycklig. Ett par kråkor flaxade ner, landade på hans stora kronblad och började picka på fröna. ”Schas! Bort med er, hörni!” Jarrah viftade bort dem, men de flydde inte längre än till en låg trädgren. Därifrån bevakade de noga Dietmars solrosfrön. ”Berätta historien för dem, Connie – du gör det bäst.” Frank tecknade åt en av de kvinnliga älvorna, en mörkhårig, mörkögd liten skönhet i djupgrön, åtsmitande dräkt. ”Varför tror ni att man började kalla MacGuffin för Blisterthöng?” frågade Connie retoriskt med förtrollande älvröst. Hon liksom slingrade sig eller dansade medan hon talade. Det var ett slags dramatisk tolkning: hon gjorde svepande gester med händerna, sänkte ibland sorgset på huvudet eller slog ut med armarna 20

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 20

2013-04-05 15:33


för att visa glädje. ”I många långa år efter att romarna gav sig iväg, och sedan druiderna förlorat sin makt, och medan den nya tron kom till Skottland, levde älvorna i fred. Vi är ett fridsamt folk. Ingen älva har någonsin höjt handen för att göra våld på en annan!” Vid den sista meningen gjorde hon en mycket dramatisk gest och sträckte en knuten näve mot himlen. Mack nickade eftertänksamt, eftersom det verkade vara lämpligt. ”Frånsett Sjuttonårskriget, förstås”, sa älvan Pete. ”Och Kriget om den heta grottan”, tillade Julia hjälpsamt. ”Och Den rasande freden vid Kilcannons stup.” ”Med de enstaka undantagen har ingen älva någonsin höjt handen för att göra våld på en annan”, upprepade Connie och höjde återigen kraftfullt näven. ”Såvida ni inte vill räkna med Pretendenternas slag.” ”Eller Den blodiga missämjan”, sa Frank. ”Eller Byxningen vid Fains utlopp.” ”Eller Borgbränningen.” ”Eller O’Tooles terror.” ”Eller Näsornas krig.” De höll på så där ett bra tag. Och Mack började undra om inte älvorna överdrev sin fridsamhet. ”Eller Den förfärliga fruktansvärda fruktfajten.”5 ”Eller Lilla Doras välförtjänta straff.” Till slut, efter ungefär tio minuter, fick de slut på krig, skärmytslingar, missförstånd, blodbad, lönnmord och slaktfyllda fredsfördrag, och Connie återvände till sitt huvudtema, som var: ”Frånsett de där få6 obetydligheterna har ingen älva någonsin höjt handen för att göra våld på en annan.” Den som läser det här högt kan ju pröva den meningen en gång till. Tvåhundrasjuttiosex. Det borde ha blivit tvåhundrasjuttiosju, men de förbisåg Den avsiktliga skambeläggningen vid Inverness.

5 6

21

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 21

2013-04-05 15:33


Och så näven för att ge eftertryck. ”Tills …”, insköt Frank mycket dramatiskt och med en dramatisk gest med trollspöet. ”Tills William MacGuffin stal Nyckeln och använde den till att understödja älvorna i klanen Ärttörne mot klanen Begonia.” Ett strypt läte – inte olikt en gäll mänsklig röst inifrån en blomma – hördes från den jättelika solrosen. Eftersom han saknade läppar, tunga och tänder hade Dietmar svårt att uttrycka sig klart, men det lät som något i stil med: ”Där hör ni! Vad var det jag sa? De har namn efter blommor!” Mack brydde sig inte om honom utan väntade på att Connie skulle avsluta sin historia. Kråkorna plirade fundersamt på solrosen medan de undrade om de skulle klara en snabb inflygning och reträtt. Några frön, kanske ett litet öga … ”MacGuffin ville ha guld, och som ni vet har älvor gott om det”, sa Connie. ”Så för trettio guldmynt försåg MacGuffin klanen Ärttörnes kung med nya och farligare vargranförbannelser. Förbannelser som gav Ärttörnekungen makt över klanen Begonia och vår älskade Allmoder.” ”Finns det inget sätt att skynda på det här lite?” klagade Jarrah. ”Jag börjar ångra att vi inte åt upp de där glassarna själva.” ”MacGuffin hjälpte Ärttörnena att utforma en fasansfull, fasansfull förbannelse.” Här gjorde Connie en intressant gest: högg utåt med händerna från munnen, så att hennes fingrar antydde stickande tungor. ”Det var en förbannelse som fick hemska utslag i form av rosentörnen att växa fram på de känsligaste delarna av älvors kroppar.” ”Jesch”, sa Mack med en grimas. ”Åh”, sa Xiao och nickade nästan lika överlägset som Dietmar ibland gjorde. ”Så det är därför han kallas Blisterthöng – för att han gav er plågsamma blåsor.” 22

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 22

2013-04-05 15:33


”I tusen år har vi i klanen Begonia törstat efter hans blod för att äntligen få hämnd”, sa Frank, hötte med sina små fredsälskande nävar och blottade sina vassa, fredsälskande tänder. ”Ja, eftersom ni är så fredliga av er”, sa Mack torrt. ”Vi trodde att MacGuffin var död. Det har ju gått tusen år.” ”Nej, han är inte död. Han är dold av en av Ärttörnekungens mäktiga besvärjelser. Hans borg är osynlig för mänskliga ögon. Bara de som äger upplyst myndighet – och det finns det bara några få människor som gör – kan uppfatta honom eller hans borg.” ”Så det är därför ni behöver oss.” ”Ja, Mack av De magiska tolv. Du och de här andra. Men inte du”, sa Frank och pekade på Stefan som såg generad ut, ”äger upplyst myndighet. Jag kan göra det möjligt för er att se MacGuffins Dolda Borg. Och jag kan göra det möjligt för er att se Allmodern, som bara få någonsin har sett. Och som ännu färre har fotograferat. Ni måste ta Nyckeln från MacGuffin. Och ni måste svära på att befria Allmodern från Ärttörnekungens besvärjelse.” ”Vänta lite nu, jag börjar tappa tråden”, sa Jarrah. ”Har den här Allmodern blivit drabbad av Blisterthöngs blåsor?” Älvorna tittade på henne som om hon vore en idiot. Vilket Mack tyckte var orättvist eftersom han själv hade undrat precis samma sak. ”Nej. Döh”, sa Frank. ”Hon är fängslad i kroppen av en sjöorm.” Det tog ett ögonblick innan förståelsen bubblade upp i hjärnan på Mack. Men döm inte ut honom som korkad bara för den skull. Han var mycket begåvad och mycket uppmärksam, men den här dagen hade han redan varit med om att nästan dö i en bilolycka och stöta på en skåpbil full med älvor. Så det är kanske inte så konstigt om han var en smula mindre snabbtänkt än vanligt. ”Menar du Loch Ness-odjuret?” frågade Mack. Man riktigt såg hur Frank fick lägga band på sig. Han fällde ut vingarna och höjde sig en meter upp i luften. ”Hon är Eim23

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 23

2013-04-05 15:33


hur Ceana Una Modag, klanen Begonias Allmoder, och dessutom Gudarnas ögonsten, den Främsta Krigarinnan, och hade en gång rekordet för längsta ihållande ton på säckpipa. Det sägs att många som hörde henne blev galna.” Sedan sjönk han tillbaka ner på marken, ryckte på axlarna och tillade: ”Fast ja, de flesta kallar henne för Loch Ness-odjuret.” ”Okej, då”, sa Jarrah entusiastiskt. ”En magisk borg, en gammal döing som ger älvor utslag och Loch Ness-odjuret. Skulle det vara så märkvärdigt?”

24

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 24

2013-04-05 15:33


Tre

UNDER TIDEN, PÅ RICHARD GERE-SKOLAN7

G

olemen stirrade på mobilen. Meddelandet från Mack gick inte att missförstå: Du måste själv ta hand om såna där saker. Dags för dig att vara en stor pojke.

Ja. Som vanligt hade Mack slagit huvudet på spiken. Det var faktiskt häpnadsväckande hur rätt Mack hade om, ja, om allting. Var golemen en ”stor pojke” skulle han självklart kunna överleva duschen. Men hur mycket större behövde han vara? Det var det som var frågan. Golemen började messa den frågan till Mack, men hejdade sig. Du måste själv ta hand om såna där saker. Ja, det var förstås sant, antog han. Han hade ansvaret. Han skulle bli tvungen att räkna ut det själv. Morgnarna i skolan var alltid förvirrande för golemen. Där fanns så många ungar 7

Kör hårt, tandkarpar!

25

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 25

2013-04-05 15:33


som rusade hit och dit, och många av dem sa ”Hej” eller ”Morsning, knäppis” eller ”Ur vägen, ditt miffo”. Han försökte vara vänlig mot dem allihop och le eller säga ”Hur står det till?” Men det var hektiskt. Särskilt de morgnar när Matthew Morgan kedjade fast honom vid cykelstället eller Camaro Angianelli slängde in honom i buskarna. Golemen förstod inte riktigt vad det var som hände – han skulle föreställa Mack men var inte riktigt lika klyftig som Mack – men det verkade som om det pågick ett krig mellan mobbarna på Richard Gere-skolan.8 Sedan Mack givit sig iväg och tagit Stefan Marr med sig hade den mödosamt framförhandlade freden mellan mobbarna brutit ihop. Stefan hade upprätthållit fred mellan mobbarna genom att utarbeta ett komplicerat system med individuella offer. Under Stefans styre hade det följaktligen funnits en nördmobbare, en geekmobbare, en knarkarmobbare, en emomobbare, en gothmobbare, en skateboardåkarmobbare, en överklasskidsmobbare – och varje mobbare hade alltså haft sin personliga grupp med offer. Och självklart fanns det en mobbare att styra dem, en mobbare att se dem, en mobbare att fånga dem och att i mörkret ge dem på nöten. Och det hade varit Stefan. Systemet hade fungerat överraskande bra. Det skyddade folk mot att bli ”övermobbade”. Det var ju inte så att vilken mobbare som helst fick ge sig på en given nörd. Det fick bara den utsedde nördmobbaren göra. Och Stefan hade upprättat vissa gränser. Han hade till och med lett ett mobbarseminarium där han slagit fast vad som var och vad som inte var godtagbart mobbarbeteende. Jojo. Så var det på den gamla goda tiden. Men nu, när Mobbarnas kung försvunnit sin väg för att rädda världen tillsammans med Mack, rådde rent kaos. Plötsligt började 8 Kör hårt, tandkarpar!

26

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 26

2013-04-05 15:33


mobbare ge sig på folk utanför sin vanliga offergrupp. Emomobbaren hade försökt hävda att alla som handlade på accessoarkedjan Hot Topic rent definitionsmässigt tillhörde hans rättmätiga offer. Den uppfattningen hade eftertryckligt förkastats av Ed Lafrontiere, som för närvarande var Twilight-fansens mobbare, och det hade i sin tur lett till en maktkamp när diverse mobbare försökte ta över titeln som Mobbarnas kung (eller, i Camaro Angianellis fall, Mobbarnas drottning). På något sätt hade mobbarkriget lett till ett slags tävling om vem som lyckades vara värst mobbare åt Mack. Eller, i själva verket, golemen. För det mesta körde hans mamma honom till skolan på morgonen. Om man med hans mamma menar Macks mamma, vill säga. Golemen hade egentligen ingen mamma, eller, vad det beträffar, pappa. Det här var första gången i hans korta liv som han haft något slags familj alls, och egentligen var den inte hans. Det var Grimluk som hade skapat och givit liv åt golemen. Plötsligt hade han slagit upp ögonen i ett litet stenhus på en fjärran bergssluttning i … ja, nu när han tänkte på saken var golemen faktiskt inte säker på var den låg. Men hur som helst inte här i trakten. Han hade börjat få medvetande när hans huvud hade formats. Han hade öppnat ögonen och sett Grimluks uråldriga, gråhåriga, rynkiga ansikte och rinnande ögon stirra ner på honom. Grimluks knotiga fingrar hade bokstavligen slätat ut leran som bildade golemens panna. Golemen hade blinkat och förvirrat sett sig omkring. I vissa avseenden var han precis som ett nyfött spädbarn. Han hade tittat ner på sig själv och upptäckt att hans kropp bara bestod av några trädgrenar, där barken fått sitta kvar för att leran skulle fästa bättre.9 Grenarna var hopbundna med rotting och 9

Ett bra tips som du bör komma ihåg när du tar itu med att bygga en egen golem.

27

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 27

2013-04-05 15:33


bildade en form som påminde om skelettet till en fågelskrämma. Tätt intill stod ett väldigt träkar fullt med lera. Och en mindre kruka av lergods full av pinnar och rottingslingor. ”Jag håller på att bli för gammal för sånt här”, hade Grimluk muttrat. ”Mamma?” hade golemen frågat med en hoppfull blick. ”Nej, din dumskalle. Du är en golem. Du har varken far eller mor. Du har bara en skapare. Och det är jag.” ”Det … det känns som … som om vi borde krama varandra”, hade golemen sagt. Det hade tagit Grimluk en smula på sängen. Men när han harklat sig och fnyst lite och tuggat sig i läppen och glömt bort vad han höll på med några gånger och rättat till kåpan hade han till slut svarat: ”Hm. Vi kan väl skaka hand i stället?” Sedan hade Grimluk byggt upp golemens grenarm med lera och stuckit in fem kvistar i leran som stöd för fingrarna och därefter omsorgsfullt format handen, och till slut hade golemen skakat hand med sin skapare. ”Vad heter jag?” hade golemen frågat. ”Ingenting just nu. Inte förrän jag stoppat in pergamentet i munnen på dig, men då kommer du att veta vilken roll du ska spela i de betydelsefulla händelser som kommer ilande mot oss som ett ursinnigt vildsvin.” ”Vad är ett ursinnigt vildsvin?” ”En arg vild gris.” ”Vad är en gris?” Grimluk var ingen framstående lärare. Golemen fick aldrig reda på vad ett vildsvin var för någonting. Men Grimluk var en duktig golembyggare. När golemen till slut var färdig och stod på egna lerfötter log Grimluk ett tandlöst leende. ”Då så. Då var det dags.” Golemen hade tittat på, oförstående men samtidigt förhopp28

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 28

2013-04-05 15:33


ningsfull, medan den åldrade magiska tolvan, den ende överlevande medlemmen av de första magiska tolv, skrev ett par ord på en liten bit pergament. Orden var: ”Var Mack”. ”Jag förstår inte”, sa golemen. ”Det kommer du att göra”, sa Grimluk. ”Öppna munnen och räck ut tungan.” ”Vad är munnen?” Grimluk hjälpte honom att förstå det. Sedan lade han pergamentet på golemens tunga. Vilken magi! Förvandlingen var mirakulös. Varelsen av lera och pinnar hade plötsligt fått hud. Han hade ögon med vitor och färgade irisar. Han hade hår. Naglar på fingrarna. För all del var det sant att Grimluk inte gjort sig något större besvär med de inre organen – några av dem skulle golemen bli tvungen att fixa till själv – men resultatet var ändå en varelse som var väldigt lik Mack MacAvoy. Faktiskt så lik Mack att Macks bästa vänner – de som kände honom riktigt bra – bara blev en smula misstänksamma. Och hans föräldrar anade aldrig den minsta oråd. Och sedan hade han träffat Mack öga mot öga. En riktig människopojke. Pojken han skulle vara under så lång tid det skulle ta Mack att rädda världen. Det hade varit ganska underbart att träffa Mack. Men just nu, här, i dag, hade han inte tid att ägna sig åt mer nostalgi. Nu måste han vara en stor pojke. Frågan var bara: precis hur stor? Han tittade ner och såg att leran som skulle föreställa hud och kött redan sipprade ut över kanten på skorna. Och jeansen satt redan hårt. Ingen tvekan om saken: det var dags att vara en stor pojke. 29

15937-4 De_magiska 12-3_Nyckeln.indd 29

2013-04-05 15:33


GRANT

… för det verkar som om enda sättet att besegra den Bleka drottningen och hennes ondskefulla dotter Risky är att lära sig det magiska språket vargran. Mack, Jarrah, Xiao, Dietmar och Stefan måste nu bege sig till Europa för att leta rätt på Nyckeln, vilket i själva verket är en sten full av inristningar som har förmågan att låsa upp vargrans kraft. Men kommer de att lyckas hitta William Blisterhöng MacGuffins osynliga borg, där Nyckeln finns gömd? Nu har Mack mindre än en månad på sig att lära sig ett nytt språk, få tag i de Magiska 12 som fortfarande saknas och besegra prinsessan Risky!

DE MAGISKA 12: NYCKELN

Tolvårige Mack trodde inte sina ögon när en snubbe dök upp i skolkorridoren och sa sig vara 3000 år gammal och påstod att Mack var speciell, en av De Magiska 12. Men sedan dess har mycket hänt! Nu är det dags igen …

DE MAGISKA 12 – NYCKELN är tredje delen i Michael Grants hysteriskt roliga fantasyäventyr!

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-15937-4

Grant_Magiska12_Nyckeln.indd 1

2013-04-04 10:55

9789132159374