9789113055602

$Y I|UIDWWDUHQ WLOO Torsdagarna i parken

+LODU\ %R\G

µBeroendeframkallande läsning som man tycker att man borde kunna stå emot, men inte kan.µ (9(1,1* 67$1'$5'

+LODU\ %R\G

gYHUVlWWQLQJ &DUOD :LEHUJ

Av Hilary Boyd har tidigare utgivits: Torsdagarna i parken (2013)

ISBN 978-91-1-305560-2 © Hilary Boyd 2013 Norstedts, Stockholm 2014 Originalets titel: When You Walked Back into My Life Översättning: Carla Wiberg Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog September 2009

Hon hade inte tänkt sova men somnat i alla fall och vaknat med ett ryck. Så fort ögonen var öppna ringde hon instinktivt hans mobil. Hon kom till telefonsvararen den här gången också. Klockan visade nästan halv sex på morgonen och hon kunde inte låta bli att föreställa sig det värsta: en trafikolycka, ett fall under en klättring.

De hade sagt adjö i all hast innan hon åkte till jobbet dagen före – de hade haft sex när hon borde ha klätt på sig, så hon hade varit sent ute.

Skiftet på sjukhuset slutade klockan sju och han hade sagt att han skulle vara hemma då, att han skulle köpa färsk fisk till middag, att han skulle laga lyktan på hennes cykel. Men han hade inte varit hemma och var inte hemma nu heller.

Hon var akutsköterska på ett sjukhus i Brighton och hade sett vad man kunde råka ut för: den tomma blicken som var matt av ambulanspersonalens morfin, de förvridna lemmarna, den sönderslitna huden, de blodmörka bulorna.

Gode Gud, låt det inte gå så med Finn.

Hon tänkte igenom vart han kunde ha åkt. Han var professionell bergsbestigare men det fanns inte många ställen i närheten där han kunde klättra. Ibland körde han iväg utmed 7

kusten till kritklipporna vid Hope Gap. Om han hade elever kunde han vara vid klätterväggen. Han hade bara tagit cykeln.

Hans kraftfulla Triumph stod kvar, parkerad i gränden som ledde till deras lilla bakgård och skyddad av sitt silverglänsande kapell.

Hade han sagt att han skulle ha något särskilt för sig? Hon satt hopkurad i soffan med en filt över sig, frusen och orolig, och medan hon stirrade på telefonskärmen och försökte hypnotisera den att börja lysa försökte hon dra sig till minnes exakt hur han hade formulerat sig. Men hon kom inte ihåg.

Sexstunden hade distraherat henne.

Hon hade redan ringt till sitt eget sjukhus för att kolla om han hade kommit in. Borde hon ringa polisen nu? Men de skulle inte göra något, det visste hon. Det var för tidigt.

De flesta skulle ta för givet att han hade blivit full och sovit över någonstans. Men Finn blev aldrig full, han drack så gott som ingen alkohol när han tränade och det gjorde han nästan alltid. Lite hasch då och då, men inte mycket. Han hade aldrig varit ute sent på kvällen utan henne och absolut inte hela natten. Och han brukade ringa och messa stup i ett, hela dagarna.

Till sist somnade hon om med mobilen i handen. En timme senare vaknade hon i gryningsljuset och kollade genast om hon hade missat något samtal. Hon förstod att hon inte skulle kunna koncentrera sig på jobbet, så hon ringde och sjukanmälde sig och frågade för andra gången om någon Finn McCrea hade kommit in under natten.

Vid femtiden på eftermiddagen var hon på polisstationen.

Vakthavande antecknade omsorgsfullt alla detaljer. ”Har han gjort så här förut?” frågade han. ”Aldrig. Inte en enda gång. Vi har varit tillsammans i åtta år och han talar alltid om för mig var han är.”

8

”Och ni har inte grälat eller så?” ”Nej.” Hon tänkte inte berätta att de hade haft sex, fast det kunde styrka att de stod varandra nära. ”Har ni ringt till hans vänner? Släktingar?”

Det hade hon, sa hon: pappan i Skottland, några klätterkompisar. Han fortsatte att fråga och hon svarade mekaniskt.

Nej, han tog inga mediciner. Ja, hans cykel var borta. Nej, hon visste inte om han hade tagit med sig passet. ”Ja, vi ska höra oss för, kolla på andra sjukhus. Det är nog inget att vara orolig för. Han har inte varit borta länge. Det har säkert en enkel förklaring – det har det nästan alltid.” ”Vad då, till exempel?” frågade hon skarpt.

Den unge polismannen tvekade. ”Jo, ni vet … lite för mycket att dricka, och så vaknar han på soffan hos en kompis ute på vischan där det inte finns någon täckning. Någon anhörig kan ha blivit sjuk, mobilbatteriet kanske tog slut …”

Säga vad man vill, tänkte hon, han anstränger sig i alla fall. ”Här har vi sett allt”, lade han till och gav henne ett uppmuntrande leende. ”Vad ska jag göra då?” frågade hon, gråtfärdig. ”Gå hem. Ta en ordentlig titt, kolla om han har tagit med sig någonting – pass, kläder och så vidare. Han kan ha blivit tvungen att ge sig iväg helt plötsligt. Vi håller kontakt och hör av oss så fort vi får veta något.” När hon var på väg ut ropade han efter henne: ”Glöm inte att tala om för oss ifall han dyker upp!”

Hon gjorde som polisen hade sagt. När hon kom hem gick hon direkt till skrivbordslådan där de hade passen. Finns var borta. Sedan kollade hon hans kläder, letade efter ryggsäcken som han alltid hade när han reste. Den var också borta. Likaså klätterkängorna, favoritjackan, termobyxorna. Hans dator hittade hon på golvet bredvid sängen. Hon loggade in, kollade 9

hans mejl, tog fram de senaste aktiviteterna. Mejlen var flera dagar gamla – bara korta meddelanden till och från kompisar, de vanliga mc-sajterna och klätterbloggarna. Inget som avslöjade hans planer … om han hade några.

En stund satt hon som bedövad och vägrade att se den självklara sanningen i vitögat: han var inte försvunnen, han låg inte på botten av någon ravin. Han hade bara gett sig iväg på någon klättring. Lämnat henne utan ett ord.

Hon började hitta på ursäkter, precis som polisen hade gjort.

Kanske hade han fått höra talas om en fantastisk expedition som skulle starta endera dagen i någon otillgänglig del av världen där det inte fanns någon mobiltäckning. I Tibet började bergsbestigningssäsongen nu i september, efter monsunen, det visste hon. Kanske hade han fått mobilen stulen på flygplatsen eller tappat bort den innan han hade hunnit ringa. Ett meddelande kunde ha kommit bort … Hade han lämnat kvar en lapp som hade blåst ner från bordet när hon öppnade dörren?

Hon tittade genast efter, lade sig på alla fyra och spanade under köksbordet och sedan under sängen. Det har knappt gått ett dygn än, påpekade hon för sig själv.

När hon vaknade nästa morgon och mobilen fortfarande var tyst insåg hon att de där ursäkterna bara var fantasier. Men än orkade hon inte tänka på vad hans frånvaro innebar.

Hon gick ner och tog sig en kopp te. Sedan ringde hon till polisstationen. ”Jo … mitt namn är Bancroft. Jag skulle vilja ta tillbaka en anmälan som jag gjorde i går. Om en saknad person.” Hon kände sig förödmjukad och dum när hon läste upp ärendenumret. ”Jaså, hej. Då har han kommit till rätta?” Hon kände igen den unge polismannens röst. ”Inte direkt, men jag tror jag vet var han är.”

10

Det blev tyst ett ögonblick. ”Jaha … så vi ska inte fortsätta söka? Är det säkert?” ”Helt säkert. Tack.” ”Okej, då stryker jag ärendet. Säg till om vi kan hjälpa till med något mer.”

Lugnt och stilla lade hon ifrån sig telefonen på köksbordet.

På darriga ben gick hon en trappa upp igen och kröp ner under täcket. Inga tårar nu. Ingen vrede heller. Inget alls – ingenting, absolut ingenting.

11

1 10 september 2012

”Jag ska bara kila ut och handla. Det tar tre kvart eller så.

Glasögonen har du på dig och telefonen ligger här. Klarar du dig nu?” Flora ordnade sakerna på det lilla bordet, placerade telefonen så att den var lätt att nå. Sedan lade hon dagens tidning i knät på den gamla, uppslagen på en artikel om Philippa Middletons förehavanden. Hon visste att samma sidor skulle ligga uppslagna när hon kom tillbaka, men den nittiotreåriga Dorothea Heath-Travis ville gärna låtsas att hon fortfarande läste tidningen på förmiddagarna. ”Det gör jag säkert.” Dorothea pratade långsamt och omsorgsfullt – talförmågan hade inte repat sig helt och hållet efter hennes senaste ministroke. ”Ring mig om det är något. Eller Keith. Du har kortnummer till oss, en etta till mig och en tvåa till Keith.” Detta upprepade Flora varje gång hon skulle gå ut och handla. Hon visste inte om Dorothea skulle komma ihåg det om behovet uppstod.

Men det hade det inte gjort under de två år Flora hade jobbat hos henne.

Den gamla satt i en fåtölj vid fönstret. Hon såg på Flora med ett roat uttryck i ansiktet. Hon tyckte inte om att man pjåskade med henne. Men hon sa inget, böjde sig bara över 13

tidningen. Det vita håret hade blivit tunt men var prydligt uppsatt i en liten fransk fläta. Det var tyst i rummet. Förmiddagsljuset avslöjade obarmhärtigt att fåtöljernas tyg var slitet och tapeten och heltäckningsmattan urblekta – de hade varit fina på sin tid, men nu var det minst femton år sedan de var nya. Vännen Rene Carmichael, som hade fullmakt att sköta Dorotheas ekonomi, skakade ofta på huvudet åt att lägenheten såg så sjabbig ut, men Dorothea själv verkade inte märka det. Och om hon gjorde det så brydde hon sig tydligen inte om det.

Flora gick ut i hallen, tog sin kofta från klädhängaren vid ytterdörren och drog på sig den över den formlösa ljusblå klänningen som var det föreskrivna arbetsplagget. Hon kastade en snabb blick i en oval väggspegel i krusidullig ram och rynkade pannan. Hennes gyllenbruna ögon såg jättestora ut i ett ansikte som var alltför blekt och magert. Men sommaren hade varit en av de blötaste genom tiderna – knappt en skymt av sol förrän i slutet av juli. Och hon hade inte råd att resa bort … och ingen som hon egentligen ville resa med … Hon slet bort gummisnodden från hästsvansen och lät det mörka håret falla ner över axlarna innan hon drog ihop det i nacken igen. Egentligen ville hon inte visa sig ute i arbetskläderna om hon inte hade en riktig kappa som dolde dem, men hon svalde stoltheten. Det var ingen mening med att byta om när hon bara skulle till affären – och vem skulle se henne? ”Morron, Florence.” Keith Godly, husets portvakt, tittade fram bredvid datorskärmen. ”Hej, Keith. Var helgen bra?” frågade Flora utan att tänka sig för. Hon visste ju svaret. För Keith var helgen aldrig bra.

Som väntat stönade han högt. Han sänkte rösten och ryckte på de muskulösa axlarna innanför den mörka kostymen. ”Nä. Bara den gamla vanliga visan. Gnälliga hyresgäster som 14

tappat bort nycklarna eller fått en läcka på toa. Den nya tanten i tjugofyran ringde mig tre gånger i lördags kväll därför att en hundjävel satt och ylade någonstans! Det störde mig med, men det var för fan inte ens här i huset. Trodde hon att jag var Stålmannen, eller?”

Flora nickade deltagande. ”Problemet är att du sitter här som en självklar måltavla.” ”Inte det enda problemet i mitt liv, dock.”

Flora vinkade åt honom och gick vidare mot huvudentrén.

Hon gillade Keith – han var alltid så snäll mot Dorothea och hjälpte till med småsaker i hennes lägenhet så fort Flora bad honom, lagade badrumsbelysningen och ställde in digitalboxen – men hon hade ingen lust att lyssna medan han ännu en gång drog historien om hur hopplöst hans liv hade blivit när han tvingades från sin enda passion i livet: armén. Det var ryggen som hade gjort att han fick gå, men han hävdade bestämt att den var bra nu … och att hans liv var slut. ”Sitter du kvar här den närmaste halvtimmen?” ”För din skull, Florence, kan jag sitta här i miljoner år.”

Hans flörtförsök åtföljdes av en teatralisk suck som hon inte kunde låta bli att skratta åt. Den lockade fram ett leende till och med i Keiths eget dystra ansikte.

Så fort hon kom ut drog hon ett långt, djupt andetag. Det var skönt att komma ut i friska luften denna sensommardag.

Luften hade en antydan till höstlig skärpa men var fortfarande behagligt varm. Tolvtimmarsskiften i Dorotheas lägenhet var tröttsamma, Flora var alltid i tjänst även när den gamla sov middag och hon njöt alltid av att få en liten stund för sig själv. Hon vände åt höger och gick längs Gloucester Road i riktning mot tunnelbanestationen, korsade den tättrafikerade Cromwell Road och fortsatte in i det lilla köpcentret på hörnet.

Livsmedelsaffären låg längst bort och på vägen saktade hon in 15

och fönstershoppade – kollade en ansiktskräm hos Boots men kom fram till att hon inte hade råd med den, tittade in i den dyra smyckeboutiquen.

Det var inte mycket folk i snabbköpet än. Hon tog en korg och började med frukt och grönsaker. Ett stort syrligt äpple eller kanske några plommon till kompott, purjolök (det bästa Dorothea visste), morötter, ett par potatisar att mosa. Kanske skulle hon köpa kyckling i dag … som omväxling till den eviga fisken. Hon stod och valde ut tomater till sin egen lunch när en arm helt ohövligt sträcktes ut framför henne och tog en påse ekologiska morötter ur lådan till vänster om tomaterna. Inget ”förlåt”, ingen ursäkt. Irriterad vände hon sig om, kastade en ilsken blick på armens innehavare – och blev stående som förlamad. Ett ögonblick höll hon andan. Sedan började hjärtat slå alldeles för fort. ”Finn …?” Det förvånade henne att hon över huvud taget fick fram något ljud.

Mannen verkade lika överraskad som hon. Först bara stirrade han på henne. ”Flora.”

Hon blev så varm i ansiktet att hon förstod att de bleka kinderna rodnade. Generat strök hon sig över håret, samlade ihop slingorna som hade krupit ur gummisnodden och slätade till dem.

Finn McCrea fortsatte att stirra på henne. ”Herregud … Flo! Är det verkligen du?”

Han är sig precis lik, tänkte hon, lika snygg. Den långa gestalten var lika vältränad, den rufsiga, solblekta frisyren smärtsamt välbekant. Han var klädd i jeans och en urblekt röd T-shirt med Rädda Barnens logga på och som alltid hade han en liten svart ryggsäck över de breda axlarna. ”Vad … vad gör du här?” frågade han.

16

”Handlar?” Hon log och det gjorde han också så att skrattrynkorna djupnade kring de ljusgrå ögonen. ”Och du?” lade hon till. ”Du brukar inte hålla till här i västra delen av stan.”

Flora pratade på men märkte knappt vad hon sa. Det hade gått nästan tre år – hon kunde praktiskt taget ange hur många timmar – sedan hon såg honom senast.

Finn ställde ner varukorgen på golvet och skakade trött på huvudet. ”En lång historia. Jag bor hos en kompis längst nere på Queen’s Gate. Jag föll rätt illa i januari.” ”Hur då?” Hon ställde frågan snarare för att köpa sig lite tid än för att få höra de otäcka detaljerna. ”Jag var i Chamonix och guidade en italiensk gubbe, och då rasade den satans klipphyllan som vi stod på … den bara lossnade från berget. Han klarade sig – det var rena miraklet – men jag slog in i bergväggen och gick i småbitar.

Jag flögs hem till England och det mesta har läkt bra, men nu bråkar spiken i benet så att jag har fått ligga på sjukhus igen.”

Medan han pratade iakttog hon honom, följde minsta rörelse i ansiktet, lade märke till den breda handen som höll i axelremmen och de gyllene fjunen på hans ständigt solbrända armar. ”Men annars är det bra?”

Han ryckte på axlarna. ”Det är det väl … efter ett krossat bäcken och en komplicerad fraktur på lårbenet” – han klappade sig på högra benet – ”två spräckta ländkotor och jag vet inte vad. Läkarna orkade inte räkna upp allt. Jag trivs inte i London, som du vet, men det är enklast att bo nära sjukhuset så länge uppföljningen pågår. Jag har mer plåt i kroppen än en pansarvagn.” Han gav henne en frågande blick, som om det var hennes tur att berätta nu. ”Du har tydligen tur som är i livet.”

17

”Jag har tur som lever och kan stå på benen, säger doktorn”, instämde han och gav henne ett osäkert leende.

Det uppstod en stel tystnad. Flora visste inte vad hon skulle säga eller se på. Hon kände sig kall och darrig av adrenalinet som rusade i kroppen. Hon klamrade sig fast vid kundkorgens svarta plasthandtag som om det hade varit en livlina. ”Nu måste jag gå. Jag jobbar”, sa hon till sist men stod kvar som fastvuxen i golvet. ”Du är väl inte på Charing Cross? Det är där jag har åkt ut och in hela året. Inte klokt om vi var på samma ställe utan att veta om det.” ”Nej, nej, jag jobbar i hemsjukvården just nu. Här i närheten. Jag behövde ta rast.”

Här stod hon med Finlay McCrea i en mataffär i London och småpratade artigt som om de bara hade varit gamla bekanta …! Plötsligt kände hon att hon måste komma bort från honom. ”Flora.” När hon tänkte gå rörde han vid hennes arm och hon fick en stöt genom hela kroppen som om han hade varit strömförande. ”Det var … så oväntat att träffa dig. Det känns som om det var evigheter sedan. Gå inte utan att tala om för mig hur jag kan nå dig.”

Ilskan sköt upp i henne. ”Vad då för?”

Han verkade bli förvånad över hennes ton. ”Jo … jag tänkte att vi kunde träffas. Gå ut och ta ett glas medan jag är i stan.”

Ta ett glas. Det lät så normalt. Men det gick inte ihop med den malström av känslor hon hyste för den här mannen. ”Tyvärr … det … det funkar inte just nu. Jag har så mycket på gång.”

Hon såg att han verkade besviken. ”Men det var fint att träffa dig”, sa hon innan hon skyndade iväg. Hon hörde själv att hon lät formell och nästan snörpig och det ångrade hon genast.

Resten av inköpen gjorde hon som i en dimma. Hon gick 18

fram och tillbaka i gångarna, plockade mekaniskt åt sig det hon skulle ha från hyllorna och vågade inte se sig omkring av rädsla för att få syn på honom igen. Det gick runt i huvudet, men hon koncentrerade sig på uppgiften tills hon var tryggt ute ur affären. Då småsprang hon tillbaka till Dorotheas lägenhet som om hon hade djävulen själv i hälarna.

Keith satt kvar på sin plats. Han höjde blicken när hon kom inrusande. ”Ingen panik. Jag har inte hört ett pip från henne.” ”Jaså … tack så mycket för att du höll koll.”

Han granskade henne i den halvmörka entrén. ”Hur är det?” ”Tack, bra.” Hon log glättigt och skyndade sig att stänga lägenhetsdörren efter sig. Hon kunde inte slappna av förrän hon hade en fysisk barriär mellan sig och Finn McCrea.

Den kvällen stod Flora i sin systers fläckfria, toppmoderna kök och berättade om mötet i mataffären. Klockan var nästan nio.

Floras arbetsdagar slutade inte förrän åtta och Prue hade nyss kommit hem från en vernissage i West End. Prue tog fram ett vinglas ur ett skåp och ställde ner det på den blanka svarta granitbänkskivan med en liten smäll. Hon hade ett spänt och ilsket uttryck i ansiktet medan hon hällde upp rödvin ur en redan öppnad flaska australisk shiraz och räckte Flora glaset. ”Jävla typ.”

Prue var tre år äldre än Flora och helt olik sin syster. Hon såg bra ut för sin ålder – fyrtiofyra år – och klädde sig dyrt i klassisk stil med bara en antydan till moderiktighet. Det korta, etappklippta och smakfullt blonda håret inramade ett runt ansikte som sällan sågs utan komplett makeup. Naglarna var långa, välmanikyrerade och lackerade i glänsande mättat rött.

19

Den enda likheten med systern var de guldstrimmiga bruna ögonen. Prue hade drömt om ekonomisk framgång redan som barn och var nu inredare med gott rykte och stor kundkrets i de internationella kretsar som höll sig med bostad i London.

Hon var aldrig ledig. Hennes man, Philip, var jurist och oftast den som lagade middagen åt deras tonåriga dotter Bel. ”Han ville att vi skulle gå ut och ta ett glas”, sa Flora. På något sätt hade hon lyckats ta sig igenom resten av dagen utan att verka alltför underlig. Rene hade kommit och druckit te hos Dorothea, doktorn hade varit på besök, nattsköterskan Mary hade tjatat om sin oro för vad de skulle ta sig till om Dorothea dog. Flora hade ännu inte hunnit tänka igenom det som hänt. ”Men du sa väl nej”, sa Prue utan att egentligen höra på.

Hon läste ett meddelande på sin mobil och svarade genast på det – hennes Blackberry var aldrig utom räckhåll. Nu lade hon den på köksbänken så länge, öppnade kylskåpsdörren och tog fram en kartong ravioli med squash och salvia, en påse vattenkrasse, en citron och en bit parmesanost. ”Har du ätit?”

Flora skakade på huvudet. ”Var är Philip och Bel?” ”Bel ska sova över hos Holly … och säkert hitta på något hemligt femtonårsbus. Och Philip är ute och äter med en gammal studiekamrat.” Prue hejdade sig och tittade noga på sin syster. ”Han fick väl inte ditt telefonnummer?” ”Nej, nej, naturligtvis inte!” Och så började Flora gråta. ”Raring … seså.” Prue slog armarna om Flora och höll om henne. ”Stackars dig. Det måste ha varit en fruktansvärd chock.”

Flora unnade sig bara ett ögonblick i sin systers famn innan hon drog sig undan och torkade tårarna med ärmen. Prue såg ogillande ut och gav henne en bit tjockt vitt hushållspapper. ”Det var en chock.” ”Men herregud, vad hade han där att göra? På Waitrose på Cromwell Road? Han som lever hela sitt liv på bergstoppar!”

20

”Han hade råkat ut för en olycka, sa han. Och nu var han på Charing Cross-sjukhuset med sitt skadade ben.” Flora drack en stor klunk vin och hävde sig upp på en av de höga pallarna av bok som stod utmed ena sidan av den kvadratiska köksön mitt på golvet. Hon förundrade sig ständigt över systerns hus. Visst förstod hon att det var Prues visitkort, så att säga – ett exempel på hennes design – men ändå: aldrig ostädat, ingen normal röra, inte en enda sak framme ur skåp och lådor. Bara släta rena linjer, glänsande ytor och någon enstaka färgklick i form av ett konstverk, en elegant vas med blommor, en skål med smakfullt arrangerad frukt. Inte ens ett saltkar, en pepparkvarn eller en flaska olivolja fördärvade kökets blanksvarta perfektion. ”Rätt åt honom, den idioten.” Prue ställde en kastrull med vatten på spisens svarta glashäll med en smäll och tryckte hårt på knappen gång på gång tills plattan lyste röd.

Sedan lutade hon sig fram över ön. ”Du vill väl inte träffa honom igen? Efter allt han gjort dig? I så fall är du inte riktigt klok.” ”Nej …” Flora ville inte säga emot när systern lät så indignerad – det kändes för jobbigt just nu – men för henne var det inte lika enkelt. En del av henne ville inget hellre här i världen än att sitta och prata och skratta tillsammans med Finn McCrea … och kanske uppleva den intensiva sexuella energi som alltid hade funnits mellan dem. Men en annan del ville springa tusen mil åt andra hållet, så skräckslagen blev hon vid blotta tanken på att hon på något vis skulle kunna bli beroende av honom igen.

Prue betraktade henne misstänksamt. ”Du låter inte alls säker.” Hon fyllde på i Floras glas och gick och kollade vattnet.

Det hade kokat upp, så hon hällde i raviolin och petade isär kuddarna med en träslev. ”Det är jag väl inte heller.”

21

”Va?” Prue snodde runt och flämtade högt av fasa. ”Flora!”

Flora höll upp handen. ”Okej, okej, jag vet vad du menar och jag håller med, så klart. Men …” ”Inga men! Du kan inte gå in i det där igen, vännen. Det får du bara inte. Åtta år tillsammans och sedan drog han bara – ringde inte ens, skrev aldrig så mycket som ett sms. Bara försvann bland sina jävla berg.”

Flora mötte sin systers ursinniga blick. ”Allt det där vet jag.” ”Tydligen inte, om du ens kan tänka dig att tillbringa en enda sekund tillsammans med det svinet!” Prue gjorde en paus som om hon samlade hela sin arsenal till ett anfall. ”Han gjorde dig fruktansvärt olycklig. Han förstörde din karriär. Han tog ifrån dig en stor del av dina chanser att få de barn du alltid har önskat dig, och det var på grund av honom du gick in i en depression som du inte har börjat komma ur förrän nu. Vilket av det där är det du tycker låter bra?”

Flora måste medge att Prue hade rätt, men mötet med Finn hade ändå väckt alla de känslor som hon hade försökt undertrycka i snart tre år nu. Utan någon större framgång. Under sin depression hade hon skickats till en psykolog som hade sagt att hon behövde ”få ett avslut” så att hon kunde dra ett streck under hela förhållandet och gå vidare. Men hur skulle hon kunna göra det så länge hon inte visste varför han hade lämnat henne så plötsligt? Det kanske var viktigt att träffa honom igen, tänkte hon – att själv inse vilket svin han var och inte bara få höra det av alla andra. Hon låtsades inte om den inre röst som sa: ”Det är min ursäkt och den tänker jag hålla fast vid.”

Prue viftade framför ögonen på henne med sleven. ”Hallå!

Säg något!”

Flora log. ”Förlåt. Jag satt och tänkte. Du behöver inte vara orolig. Han vill inte ha mig längre. I så fall skulle han ha hört av sig för länge sedan. Han vet ju var du bor.”

22

Prue vände bort blicken. Det verkade som om hon tänkte säga något men ändrade sig. ”Och han fick inte mitt telefonnummer.” ”Tack och lov för det.” Prue knep ihop munnen och höll den ilskna blicken riktad åt ett annat håll. ”Det är inte hans avsikter som bekymrar mig …”, lade hon till.

Efter maten gick Flora ner till lägenheten en halv trappa under marknivån i Prues stora hus vid Cornwall Crescent inte långt från Ladbroke Grove. Flora tyckte att systerns inställning till livet var alltför krasst pragmatisk, men hur mycket hon än störde sig på den var det ändå Prue som hade tagit hand om Flora efter Finns svek och installerat henne hemma hos sig och Philip. När Flora så småningom kom efter med amorteringarna på huset i Brighton hade Prue föreslagit att hon skulle sälja det och bo kvar hos dem. Hon skulle få hyra källarlägenheten till vänskapspris. Flora hade motvilligt gått med på det. Hon kunde inte annat, så dåligt som hon mådde. Det enda hon hade varit säker på just då, det enda ljus som hade lyst stadigt i hennes mörker, var den bergfasta övertygelsen om att Finn skulle komma tillbaka – i dag, i morgon, nästa vecka … Men allt eftersom månaderna gick och han inte kom blev depressionen djupare och djupare.

Fram till den där septemberdagen för tre år sedan hade Flora tyckt att hon levde ett bra liv. Hon trivdes med jobbet på akuten, njöt av att arbetet var jäktigt och oförutsägbart och ofta gällde livet. Det var mycket mer spännande än att tjänstgöra på en vanlig vårdavdelning. Och så hade hon ju Finn.

Visserligen hade han till yrke – och fanatiskt intresse – att klättra i berg, som det inte var så gott om i Brighton, så han var borta mycket. Och när han kom hem blev han rastlös 23

direkt, otålig att få ge sig ut i naturen igen. Så fort hon hade några dagar ledigt drog han iväg med henne på sin kraftfulla Triumph America. De hade sett soluppgången från Snowdons topp, de hade övernattat bland getterna i schweiziska herdestugor, vandrat uppför Kilimanjaro och kört bil genom öknen till Timbuktu. Om hennes schema gjorde att de måste stanna hemma brukade han röka på, meka med motorcykeln och göra tämligen misslyckade försök att renovera deras lilla radhus som låg på sju minuters gångavstånd från havet. Och genom alla äventyren löpte en stark sexuell laddning som Flora ibland kände sig lika beroende av som en drog. Medan hon och Finn satt och åt middag, höll på att klä på sig på morgonen eller promenerade på stranden kunde en enda blick väcka ett nästan opassande ömsesidigt begär. När Finn kom hem efter en expedition och hade varit borta en månad eller två kunde de stanna i sängen en hel helg. För Flora var Finn inte bara en partner – i åtta år hade han varit ett sätt att leva.

Det var skönt att komma hem och slippa ifrån Prues tjat.

Flora fyllde badkaret och sjönk lättad ner i det lite för heta vattnet. Hon hade druckit en hel del rödvin men knappt rört raviolin, och nu kände hon sig förvirrad och lite illamående.

Hon låg stilla med vatten nästan ända upp till halsen, och det enda hon såg var de där ljusgrå ögonen som hon kände igen bättre än sina egna. Hon hade alltid sett en viss fåfänga i dem och ett slags obestämt avstånd till verkligheten omkring honom. Men det där hade balanserats av hans humor och charm.

Hon undrade om han hade förändrats. Men vad spelar det för roll om han har gjort det eller inte? frågade hon sig. Jag avvisade honom. Han kommer inte att göra sig besvär med att försöka hitta mig. Och med den tanken kom en känsla av förlust som nästan gjorde ont.

24

7

UH nU KDU JnWW VHGDQ )LQQ |YHUJDY )ORUD XWDQ I|UNODULQJ RFK JLFN XSS L U|N ,QWH HWW RUG KDU KRQ K|UW IUnQ KRQRP VHGDQ GHVV 7LOOV GH EnGD VW|WHU LKRS HQ YDFNHU VHSWHPEHUGDJ )ORUD KDU KXQQLW Jn V|QGHU RFK O\FNDWV EOL KHO LJHQ +HQQHV GDJDU EHVWnU DY MREEHW VRP KHP VMXNVN|WHUVND nW GHQ JDPOD GDPHQ 'RURWKHD RFK VDPDUEHWHW L GHW OLOOD YnUGWHDPHW UXQW KHQQH (Q XSSJLIW VRP VNlQNHU PHQLQJ nW )ORUDV OLY )LQQV XSSG\NDQGH YlQGHU XSSRFKQHU Sn )ORUDV WLOOYDUR +DQ KDU I|UlQGUDWV PHQDU KDQ RFK YLOO E|UMD RP Sn Q\WW 0HQ NDQ HQ DQGUD FKDQV QnJRQ VLQ VOXWD O\FNOLJW"

ISBN 978-91-1-305560-2

www.norstedts.se

9

789113 055602