Issuu on Google+


Inger Edel feldt

konsten att dรถ


isbn: 978-91-1-305444-5 © Inger Edelfeldt, 2014 Norstedts, Stockholm Omslagsfoto: Inger Edelfeldt Omslagsformgivning: Eva Lindeberg Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Elias Rex

Elias mötte jag inte första gången på någon vernissage eller releasefest. Jag lärde känna honom en kall höstdag på en grusgång i Vintervikens kolonilottsområde. Situationen var lite speciell: jag hade tagit en paus i röjningen av min mors dödsbo, som fanns på Torsten Alms gata, knappa tio minuters gångväg därifrån. Trädgårdarna hade även tidigare, då min mor var vid liv, ofta varit mitt andningshål under besöken hos henne. Eftersom hon absolut inte ville lämna den inrökta ettans invanda atmosfär för att ta minsta promenad, kunde jag gå där ensam, gömma mig någonstans bland träden, gråta eller grimasera lite och återkomma någorlunda behärskad till vad jag tänkte på som hennes gryt – lägenheten som hon för ett antal år sedan hade fått av socialtjänsten, sedan hon hade blivit vräkt från den förra bostaden på Karlbergsvägen ”på grund av katterna” (som hon sa). Jag var svettig och osminkad den där dagen; inpyrd och liksom besmittad av det bruna tobakslager som jag hade stått och mödosamt tvättat bort från fönsterträet och listerna i hennes sovrum, ett arbete jag hade kunnat överlåta till en städfirma men av någon anledning hade bestämt mig för att utföra själv, som terapi eller kanske tvärtom, som tvångshandling. Febrilt målmedveten var jag i färd med att gå igenom alla hennes 69


kvarlämnade ägodelar – brev, papper, gamla foton, allt! – ett detektivarbete som inte lämnade mig någon ro. Jag hade hittat en del rariteter, som till exempel ett par okända bilder av den stilige gifte man som var min far. Denne väldoftande främlings besök satt för evigt inetsade i mitt minne, också på grund av de ovanliga presenter som jag sedan närmast rituellt la på en särskild hylla för reliker. Ett pärlbroderat sammetsbälte som kanske hade tillhört en magdansös. En antik flaska med silverdekorationer och texten ”KÖLN A. RH.”. En underlig kanintvål som utvecklade vit päls när man vätte den. Det var som om han, min pappa, levde på en mystisk planet någon helt annanstans, så långt bort att han måste färdas i rymdkapsel för att då och då, med ytterst långa mellanrum, kunna hälsa på, medförande dessa rara fynd till lilla ”Jackson” från en annan civilisation. Jag kunde inte förstå att min mor måste gräla bort honom varje gång; det naturliga hade väl varit att hålla sig väl med ett sådant sändebud från mer himmelska nejder. Jag hade bytt lås på dörren till dödsboet för att hålla mammas ”beskyddare” Klasse borta. Han hade, redan innan hon blev cancersjuk, försnillat valda delar av hennes värdesaker liksom en hel del av hennes pension. De få guldsmycken som fanns hade han sålt, likaså de antika askarna. När jag efter hennes död slog upp albumen med den Oskattbara Frimärkssamlingen, som hade varit ett arv från mormor, visade det sig att de sköra facken av genomskinligt papper rasslade tomma som cellerna i ett övergivet getingbo. Klasse hade varit en flitig gäst och ”hjälpare” hos henne i flera år, men dunstade snabbt när hon fick sin galopperande lungcancer diagnosticerad; kanske för att han själv var storrökare. Så fort dödsannonsen hade varit inne hade han dock 70


dykt upp igen, och hävdat att hans ”fästmö” hade varit skyldig honom en större summa pengar. Jag hade gett honom en utskällning ur djupet av min ilska och förtvivlan, och han hade drupit av med orden ”Jävla surfitta, dig vill inte ens apan knulla med!”. Åt hans särskilda uttryckssätt hade jag stått och skrattat högt bra länge i dödsboets kaos, tills jag märkte att skrattet alldeles av sig självt hade övergått i ett hulkande ljud, misstänkt likt gråt. Säkert hade jag kunnat få med mig någon som hjälpte mig att röja i hennes lägenhet, men jag ville utföra arbetet själv; dessa utgrävningar i lämningarna av vad som hade varit, eller hade kunnat vara, en mor. Gömda i en låda, ombundna med sidenband, fann jag valhänta teckningar som jag själv hade gjort till henne på olika högtidsdagar. Att hon hade sparat dem gjorde mig rörd. Självklart hade jag kameran med mig, och när jag kände att jag höll på att helt sugas in i bråten, slängde jag mig utan vidare förberedelser snabbt ut, tog gångvägen förbi skolan och skyndade ner mot koloniträdgårdarna för att fotografera de vissnande blommor och växter som var mitt projekt. Helt fascinerad var jag av de linjer, mönster och färger som deras döende skepnader uppvisade. Fotona blev som abstrakta tavlor, teckenkluster ur ett borttynandets egna symbolspråk, vackert och melodramatiskt. Och, naturligtvis: som när människor dör. Men så mycket snabbare, graciösare och mer motståndslöst. Det var kallt ute, friskt, en snöfri dag en bit in i november. Himlen var mulen men med ett trevande solfinger bland de drivande molntussarna. Väl nere vid lotterna öppnade jag den faluröda trägrinden till ett av de två inhägnade områdena. Jag hade bara tagit några steg på den smala grusgången när 71


jag såg att en man stod längre fram. Iförd fritidsjacka och ryggsäck betraktade han stillsamt en klunga vissna rudbeckior. Jag kunde inte se hans ansikte, men något klack till i mig redan då jag fick syn på gestalten. Och när han vände på huvudet så att jag såg hans profil, var jag redan tagen. Han stod så fint där, lång och gråhårig, och solfingret slank ur molnen och pekade på honom som för att säga: ”Här är han.” Jag förbannade min stripiga kalufs och min slafsiga klädsel, men välsignade den digra kamera jag bar på bröstet som ett signum. ”Det var en rejäl kamera”, sa han mycket riktigt när jag hälsade på honom. ”En proffsig sak.” Hans röst var vänlig och mörk, liksom specialbeställd till utseendet. ”Jag är proffs”, sa jag och log mot honom, kanske riktigt skälmskt eftersom jag var i en sinnesstämning bortom allt normalt; en förtvivlad själens hemvist där precis allting helt plötsligt kunde verka absurt och komiskt, ungefär som i filmen ”Svart katt, vit katt”. Med en död mammas gamla cigarrettjära under naglarna och lite ackumulerad sömnlöshet i kroppen kan man uppleva världen på ett nytt, nästan etsat sätt. Vackert och knivskarpt. Och saker spelar då inte så stor roll, inte ens att man själv ser ut som något slags vätte i fläckig rosa fleecejacka (min mors) och att en grånad Aragorn Son Of Arathorn står framför en i ett motljus som är nästan kitschigt, mot bakgrund av fluffigt överblommat gullris som i samma motljus liknar ett nervöst hav av skummande små vågor, stolt burna av svartbruna ruttnande stjälkar. ”Du arbetar alltså som fotograf?” sa denne Vidstige. ”Ja”, svarade jag, ”men just nu röjer jag ur min mors dödsbo. Det här är hennes fleecejacka. Inte min klädsmak.” Man skulle ju kunna tro att en vettig människa hade backat 72


här, men han såg mest välvillig och lite brydd ut, så han måste ha förstått att han hade att göra med en ganska normal individ i en lite påfrestande situation. För han sa: ”Det låter ju inte så helt jättekul. Jag kanske får bjuda på lite kaffe? Jag har en termos med mig och hade tänkt sitta här vid nåt bord ett tag.” ”Jaså, har du en lott här?” ”Nej, jag cyklar bara hit ibland och njuter, det är så helande att gå här.” Och i nästa stund hade han gått före till ett gistet bord som tillhörde någon annan, och lagt två frigolitlappar på de två smutsiga stolarna (han hade förstås med sig två eftersom han brukade göra utflykter med sin fru, insåg jag senare). I ryggsäcken hade han inte bara kaffe utan också ett paket kex. Just den dagen hade jag bara ätit snabbnudlar, tillagade i en av min mors urgamla aluminiumkastruller, och i jämförelse smakade kexen som manna från himlen. Han sa inga märkvärdigheter, men det han sa lät lika vänligt och varmt som hans röst var behaglig och djup. ”Hur gammal blev din mamma? Fick hon en okej död?” Hon blev sjuttio, och hon fick den död man får av en malign lungcancer som har spritt sig i hela kroppen. Och nej, hon dog inte med ett leende på läpparna, mottagen av änglar. Hon skrek av skräck tills hon barmhärtigt flöt iväg i morfindimman. Jag höll hennes hand, som var mjuk av vattnet under huden, och strax före dödsögonblicket öppnade hon plötsligt ögonen, och hennes ögonglober imploderade, brast, krackelerade och sjönk ihop. Men det sa jag inte till honom. Jag sa: ”Hon var väldigt sjuk. Hon låg på Sabbatsbergs geriatrik på slutet, Huddinge slapp hon. Man kan nog säga att hon var en besvärlig patient, svår att tycka om, tror jag.” ”Har du syskon?” 73


”Nej, och ingen far i livet; inte för att jag såg honom ofta när han levde.” Sådär samtalade vi, försiktigt och lågmält trots min drastiska sinnesstämning. Jag fick veta lite om honom, att han var konstnär, rätt så känd (jodå, jag hade hört hans namn) att han var gift och hade vuxna barn och att ingen av hans föräldrar längre var i livet. ”Jag kanske får ta ett porträttfoto av dig?” sa jag, och det tyckte han var en trevlig idé. Några bilder tog jag där vid bordet, och han ville gärna komma till min studio och sitta för fler. Det gjorde han ju också; han kom och kände sig hemmastadd, poserade vant och beundrade de foton jag hade hängande uppe. Javisst ja, de där, sa han, dem hade väl alla sett. Och visst var mitt namn bekant. Jo, han hade ju tittat lite på nätet också. Så naturligtvis visste han vem jag var, naturligtvis! Men han hade inte känt igen mig då i trädgården, ”han var ju inte så bra på ansikten” (och diplomatisk nog att inte säga att jag hade varit oigenkännlig: en misstänkt kuf, en lite eljest långsträckt tant i smutsig rosa fleecejacka, doftande av parfymen Igengrott Dödsbo). Säkert blev han förvånad när han insåg att den lortiga varelse som hade väckt hans medmänsklighet bland blommorna var en snygg, stolt och begåvad yrkeskvinna. En som ”utstrålade nåt mystiskt, sårat, vackert och hårt som attraherade honom”, med hans egna ord. Jo, han kunde uttrycka sig på ett sådant sätt att man kände sig utvald och speciell. ”Allra längst inne i ditt hjärta finns det en alldeles svart okrossbar ädelsten, en magnetit.” Så sa han vid ett av våra första hemliga kärleksmöten. Jag googlade på magnetit och läste att den tillskrevs helande egenskaper, vilket jag upplyste honom om när vi sågs igen fjorton dagar senare. Ja, det blev 74


gärna fjorton dagar eller mer mellan mötena, och han brukade alltid ta med sig en flaska champagne. Vi älskade varje gång som uthungrade, intensivt och hårt. Men det var först efter ett halvår eller så som jag vågade be honom att åsamka mig en smula smärta, att uppfylla denna pinsamma lilla önskan som var den sista resten av en alltmer vikande böjelse för sadomasochistiska ritualer. ”Nypa dig? Varför?” sa han. ”För att se om jag drömmer?” Och han nöp beredvilligt, och det var kanske sant att jag ville ha märkena som minne, ett slags hudens blommor som närapå stod sig till nästa möte. Jag hade velat göra honom lite illa också, men han tyckte inte om sådant, kanske ansåg han sig redan vaken nog. Av någon anledning hade jag velat se honom fastbunden vid ett torrt träd i öknen, utlämnad, ensam, i någon ohämmad svartvit cowboyrulle eller kanske i en Kurosawafilm, med ett samurajsvärd mot strupen. Attackerad och livrädd, med de vackra ögonen uppspärrade. Men det skulle aldrig ha fallit mig in att ens tänka tanken på att yttra ordet skilsmässa. Jag hade mitt liv, min frihet, mina projekt. Jag tänkte aldrig någonsin be honom om någonting, jag tänkte fortsätta att vara en gåta, en sådan kvinna som en man inte tror kan finnas. Otadlig, stolt och aldrig kladdig. Och aldrig sådär frustrerad, gnällig och frigid som hans fru tydligen var. Den där attityden blev ibland lite svår att helt upprätthålla. Men på det hela taget fungerade arrangemanget bra, tyckte jag. Det var ju sant att jag älskade frihet och autonomi och att jag ofta njöt av min ensamhet, med huvudet fullt av föreställningar om vildhästar på ensliga hedar. Jag hade, fullständigt sanningsenligt, absolut ingen önskan att gifta mig eller ens bo 75


ihop med vem det än vara månde. Sådant hade jag provat i korta perioder, med avskräckande resultat. ”Är du nöjd med din image?” frågade han mig en gång, halvt på allvar halvt på skämt, när jag hade visat honom ett krystat gammalt reportage. Det utgjordes av ett samtal mellan mig och en annan fotograf, inklusive de foton vi hade tagit av varandra. Jag figurerade som en superstylad sjörövardrottning och han som en drogad rockstjärna. Det var på den tiden då ”heroin chic” var mode. ”Jag behöver ingen image”, påstod jag bestämt, ”och jag behövde ingen då heller, allt det där är bara lek, det vet du väl?” ”Men vem är du då, vem är mest du av alla de där du har visat mig?” ”Ingen alls, tror jag. Eller vem som helst av dem. Du då, är du nöjd med din image? Som konstnärlig svåris?” Där blev han sårad. ”Hördu du, det finns en ganska stor grupp människor som faktiskt blir väldigt berörda av det jag gör”, sa han. ”Jag vill inte alls vara svår! De som tycker att jag är svår har bara bestämt sig för att konst ska se ut på ett visst sätt, och att den ska gå att köpa på Ikea.” Elias målade jättestora tavlor, alltid utformade så att han först beströk duken med ett lager klar, varm färg – gärna gul, ljust krappröd eller orange – och sedan la han ovanpå det ett nytt lager i en speciell grå nyans, schatterad så att man nästan kunde ana det underliggande skiktet. Han gjorde även installationer och hade vid ett tillfälle gjutit en mask av sitt eget leende ansikte i grått socker, duplicerad femhundra gånger. ”Sweetness” hette utställningen. ”Jag menade inte att såra dig”, försäkrade jag honom ömsint. Och han sa: ”Jag menar faktiskt allvar med det jag gör. Jag gör det inte för att ha en image.” 76


”Inte jag heller, men en image får man ju ändå, vare sig man vill eller ej, så varför inte vara Gäckande Skuggan?” sa jag. ”Jag föredrar nog att veta vem jag är och vad jag har att säga”, menade han, ”annars kan jag lika gärna börja sälja mobilabonnemang eller nåt.” ”Men tycker du verkligen att du vet det?” ”Vad då?” ”Vem du är.” ”Ja, det tycker jag nog. Blir jag väldigt tråkig då, i dina ögon?” ”Nej, men jag förstår dig inte”, hävdade jag. Han tänkte efter. ”Så din identitet, den är att påstå att du inte har nån identitet – det är på det sättet du gör dig intressant i dina egna ögon?” Han lät allvarlig, men jag började skratta. ”Elias, hur lät det där?” ”Men är det inte så det funkar? Nu ska vi gå till botten med det här! Och du ska sluta påstå att du klarar dig utan image. Du är för lång och axelbred för att leka Tintomara.” Jag la handen för hans mun. ”Kan vi inte bara vara tysta, Elias; jag tycker egentligen bäst om oss när vi är tysta. Kan vi inte tiga lite nu?” ”Jodå, om du slutar prata på om tystnad.” Sådär hade vi hållit på, pratat och älskat, älskat och pratat. Några timmar åt gången, några gånger i månaden, och en enda gång under en hemlig helg på Häringe slott hade vi haft en hel natt tillsammans. En enda hel natt, en enda helig hel natt. ”Du dyrkar honom”, hade en av mina oskvallriga, invigda väninnor sagt. ”Du skulle ge din ena hand för honom. Du vill bara inte erkänna det för dig själv.” Och kanske var det sant. Och kanske odlade och omhuldade 77


jag plågan som låg i detta ofrånkomliga faktum; eller den stolta tanken på att jag förmådde uthärda en sådan smärta. Som en medalj, ett kostbart mynt med hans ädla profil på. Jag kunde nästan se det framför mig: det vågiga håret utmejslat, den känsliga näsvingen markerad, det högt sittande ögonbrynet fint framtaget. Elias Rex.

78


9789113054445