Issuu on Google+


PEtER CRiss

BAKOM MASKEN Mitt liv soM CatMan i Kiss med

Larry SLoman

översättning Manne Svensson


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 Copyright © 2012 by Catapult Enterprises, Inc och Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: Makeup to Breakup Originalförlag: Scribner, a division of Simon & Schuster, Inc. Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Översättning: Manne Svensson Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsbild © Lynn Goldsmith Alla fotografier i boken återges med benäget tillstånd av Peter och Gigi Criss med följande undantag: Färgarket: s. 1, bilden på andra raden i mitten återges med tillstånd av Donna Many; s. 4, bilderna på tredje raden till vänster och till höger återges med tillstånd av © Bob Gruen/www.bobgruen.com; s. 5, bilden på första raden till vänster återges med tillstånd av Eddie Rhines; s. 5, bilden på tredje raden till höger återges med tillstånd av Joe Marshall; s. 5, bilden på tredje raden till vänster återges med tillstånd av Amy Cantrell; s. 7, bilden på andra raden till vänster, OZ, återges med tillstånd av HBO©; s. 7, bilden på tredje raden till höger (inspelningen av Detroit Rock City) återges med tillstånd av Tim Sullivan. Svartvita kollaget: bilden på tredje raden till vänster på s. 396 återges med tillstånd av John 5. Vissa namn och identifierbara detaljer för personer i boken har ändrats. Tryckt hos Bookwell AB, Finland, 2013 ISBN 978-91-1-305205-2


Det ni nu ska få läsa är en skildring av hela min resa genom livet, med alla höjdpunkter och lågvattenmärken. Resan har gått genom en värld fylld av sex, droger och rock’n’roll. Ni må hata eller älska den, men om den här boken på nåt sätt berör er på djupet kommer all min självrannsakan och all den tid som jag lagt på att dokumentera mitt liv ha varit mödan värd. Ni ville ju ha det bästa, och jag har gjort mitt bästa. Mycket nöje! Tack för ett underbart liv och Gud välsigne er allihop, Er Catman


Kapitel 1

jag kom till världen den 20 december 1945 med fötterna fram och arslet bak. Sätesbjudning. Man gjorde inte kejsarsnitt på den tiden, så de var tvungna att dra ut mig med ett verktyg som såg ut som en salladstång. Min mamma Loretta sa att hela proceduren var så plågsam att hon inte ville ha några fler barn efter mig. Men hon fick förstås fyra till. Otålig var jag dessutom, kom ut två veckor före tiden, en liten sak med långt svart hår i nacken. Sköterskorna älskade mig. De hade aldrig sett ett barn med så mycket hår. Det bästa av allt är att jag var ett kärleksbarn. Mamma blev gravid och några månader senare gifte hon sig med pappa. Men pappa Joe var egentligen inte redo att stadga sig. Han var en stilig ung italienare som älskade att gå ut och dansa. Mamma berättade för en av mina systrar att pappa lämnade oss när jag var liten och var borta i tre år innan han kom tillbaka till familjen. Men det var aldrig nån som talade om det för mig. Vilken familj. Jag döptes till Peter efter farfar. Han och hans fru Nancy flyttade till USA från Neapel och slog sig ner i Hartford i Connecticut, där de hade en egen gård. Utöver sina egna barn adopterade de en hel drös, så det var runt tjugo barn i familjen. Pappa föddes på gården, men farfar köpte så småningom en lägenhet i Brooklyn och fick jobb som murare. Han var en äkta italienare som enbart pratade italienska, men en av hans jobbarkompisar brukade retas och lära honom engelska fraser som ”Fuck you”, ”Kiss my ass” och ”I’d like some pussy”. Han förstod inte vad det betydde. En dag när han kom hem från jobbet stod farmor i köket och lagade mat och han sa: ”Hey, fuck you, eat my dick.” Då blev farmor vansinnig och pappa var tvungen att tala om för farfar att det inte var så trevligt sagt. Gubben blev fly förbannad, så nästa dag gick han till jobbet och spöade skiten ur arbetskamraten. Jag älskade att åka och hälsa på farfar. I sin trädgård odlade han vindruvor, aubergine och tomat. Jag brukade sitta i hans knä i trädgården, 13


och han var som Gudfadern. Han bar en stor hatt, stora byxor med bälte och en stor tröja med hål i. Han var lång, ungefär 185 centimeter, och såg verkligen bra ut. Han hade duvor på bakgården, och i källaren hade han en massa burar med kaniner som jag brukade leka med. Mamma berättade att en dag när hon åt hans pastasås sa hon: ”Åh, vad gott det är. Lite väl fett, men gott.” Sen fick hon reda på att såsen var gjord på kaninkött, och hon åt den aldrig igen. Han var hård, min farfar. Han trodde inte på läkekonsten. Han brukade dra ut sina egna tänder med tång. Han var praktiserande katolik, fram till den dag då han kom till kyrkan och fick se en präst sätta på en nunna. Det var droppen för honom. En rejäl dos av verkligheten fick honom att överge religionen. Jag älskade honom verkligen, och jag är stolt över att vara döpt efter honom. Men jag tyckte inte om hans fru, Nancy. Hon brukade slå mig gul och blå. Mamma berättade att när jag var riktigt liten högg hon tag i mina fötter och höll mig upp och ner, och jag började blöda och pissade faktiskt blod. Men jag skulle få min chans att hämnas. Farmor flyttade hem till oss mot slutet och satt ofta vid köksbordet och klagade och gnällde, alltid med fötterna i varmt vatten med magnesiumsulfat. Hon bad oss hela tiden hämta saker och svor åt mig på italienska. En dag var jag hemma och lekte cowboy med min kompis Vinnie och hon blev skitförbannad på att vi hade kul, så vi sprang längst bort i den avlånga lägenheten, klädde av oss nakna, hoppade runt genom rummen och retade henne. Hon kunde inte göra ett smack, för hon satt i rullstol. Senare kom pappa hem och hon mumlade nånting till honom. Sen kom han fram till mig och sa: ”Vad i helvete är det frågan om? Du klädde alltså av dig naken framför farmor?” ”Men pappa, varför skulle jag göra det?” sa jag, som om jag var helt oskyldig. ”Jag kom hem för att lämna mina böcker. Vi åt lunch och sen gick vi härifrån. Hon inbillar sig bara.” Farmor började bli lite senil, så pappa trodde på mig och hon blev rasande. Så jag gav igen för alla de år hon misshandlade mig när jag var liten. Under uppväxten lärde jag aldrig riktigt känna min morfar George, som jag också är döpt efter. Han var en tvättäkta solochvårare och hade lämnat mormor när mamma och hennes bror var små. Min morbror, 14


som också hette George, förlät aldrig sin pappa för att han övergivit dem. Gamle George dök sällan upp i New York, men han brukade skicka grejer till mig från jordens alla hörn – cowboyboots och krimskrams. Han for runt i världen eftersom han ständigt gifte sig med olika rika kvinnor. Efter några år skilde han sig från en och gifte sig med en annan. Han var riktigt smart. Brukade läsa ordböcker för skojs skull. När han flyttade till San Francisco i sjuttioårsåldern började han röka gräs med professorerna på Berkeley, och de gav honom ett hedersdiplom att hänga upp på väggen. När jag bodde i Canarsie i östra Brooklyn med min första fru kom han och hälsade på oss tillsammans med en stenrik kvinna från Amarillo i Texas. Hon var konstsamlare. Hon hade köpt en krog åt honom. Sen dumpade han henne och fick en annan rik dam att köpa en restaurang åt honom i Albany. Medan han bodde hos oss gick han alltid upp tidigt på morgonen, tog på sig vit skjorta och slips och la en ros på min hustrus sida av bordet. ”God morgon, kära du. Hur mår du idag?” Han visste hur man skulle tas med kvinnor. Jag hälsade på honom senare i San Francisco, när han var mycket äldre och hade träffat en trevlig dam som han bodde ihop med i en husbil. Vi duschade tillsammans på husvagnsparken, och när han vände sig om såg jag att han var välhängd som en häst. Det var ingen kuk han hade, det var armen på ett barn! Morfar såg hur förvånad jag blev och sa: ”Det är därför det har gått så bra för mig i livet. Jag är en kukman.” Det var ett ord jag aldrig hört förut. ”Det är en man som vet hur han ska använda kuken. Jag har inte jobbat en enda dag i mitt liv, för så fort en kvinna får smaka på den här så är det kört”, förklarade han. Mormor Clara verkade aldrig kunna komma över att han stack. Hon kom från en stor irländsk familj som gillade att dricka. De brukade komma hem till henne, supa henne full som ett as och dra därifrån. När morfar kom hem från jobbet hade de gått och mormor hade tuppat av. Till slut drack hon så mycket att mamma och hennes bror började missa skolan, och när mamma var tio kom socialen och tog henne och brodern och satte dem på barnhem. Mamma avskydde stället. Hon gick aldrig in på några detaljer, men det var vissa saker som fick henne att reagera starkt. Under resten av livet skulle hon bli tokig bara hon 15


kände lukten av marmelad. ”Ta aldrig hit den där skiten igen. De gav mig det där varenda dag när jag var liten.” Mamma kunde aldrig förlåta sina mostrar och morbröder för att de inte klev emellan och hjälpte dem innan socialen förde bort henne och brodern. Det var ett väldigt hårt liv de fick leva, och när de till slut återförenades med sin mamma hade Clara slutat supa och de försökte leva som en vanlig familj igen. Så detta var den galna värld som Peter George John Criscuola kastades in i. Och jag gjorde den bara ännu mer galen. Jag var ett sjukligt litet barn, och det var ett rent helvete jag lät mamma gå igenom. Jag fick alla sjukdomar man kunde tänka sig – mässlingen, påssjuka, kikhosta, en svullen testikel, vattkoppor, öroninflammation, rubbet. Jag fick till och med ringorm av mormors katt. När jag började skolan var jag så klen att jag måste gå iväg en gång i veckan och få blodtransfusion och vitamintillskott. Jag var ett vrak. Jag kan knappast ha vägt mer än trettio kilo, en tanig unge med stort huvud, påsar under ögonen och stora öron. Tack och lov betalade prästen på skolan för mina läkarbesök. Vi hade inte råd med dem själva. Om jag inte blev sjuk råkade jag illa ut på andra sätt. När jag var sju gick mamma och jag och hälsade på en vän till henne. De drack kaffe och på nåt sätt lyckades jag smita ut i trädgården. Därute fanns en liten hund. Den höll på att äta och jag blev nyfiken på vad den sysslade med så jag stack fram huvudet. Då trodde hunden att jag ville ta hans mat och den rev mig över munnen så att halva överläppen slets upp. Mamma hörde mig skrika och såg att jag blödde ordentligt, och vi skyndade oss till sjukhuset. Mina föräldrar hade inga pengar och ingen sjukförsäkring, så vi fick åka raka vägen till akuten, mitt andra hem när jag var liten. Jag måste ha haft nån sorts änglavakt, för en berömd plastikkirurg från Tyskland råkade vara där för att hålla ett seminarium. Han såg att jag satt i korridoren och höll på att förblöda och sa genast: ”Ta in den här ungen.” De sövde inte ens ner mig. De spände bara fast mina armar och ben och satte igång med ansiktet. Det kändes som om en miljon bin stack mig. Smärtan var så intensiv att jag började hallucinera. Jag var bandagerad i flera månader efter det och tvingades inta föda 16


genom ett sugrör. Både pappa och farmor gav mamma skulden för att jag blivit anfallen. De trodde att jag skulle bli vanställd för resten av livet. Så blev det till slut dags att ta av bandaget och vi åkte till sjukhuset. Läkarna och sjuksköterskorna samlades kring mig och mamma bet på naglarna, precis som hon alltid gjorde. När de lyfte av den sista biten av bandaget minns jag att alla stirrade på mig – antingen förbluffade över hur ful jag var eller förvånade över att läppen såg så pass bra ut. Vilket visste jag inte. Mamma började gråta. Jag såg mig själv i spegeln och kunde liksom ana jacket i läppen, men så hemskt illa var det inte, och med tiden försvann det helt och hållet. Men från den dagen steg jag inte in i ett hus om det fanns en hund där. Mamma höll mig tätt intill sig i fortsättningen. Jag sov alltid i hennes säng och hon höll mig alltid i handen. Vi var oskiljbara. Men med farsan var det annorlunda. Antingen jobbade han eller så försökte han fixa jobb, eller så var han uppe på taket med sina duvor. Han verkade inte vilja ha med andra att göra. Han levde i sin egen värld och var väldigt barnslig, ett drag som jag ärvt av honom. Även om han var en rätt förhärdad italienare som kände sig hemma på gatorna tror jag att han var rädd för det mesta. Nån utbildning hade han inte. Han hade hoppat av skolan efter tredje klass, så han var mer eller mindre illitterat. När han väl arbetade var det på en rad ströjobb. Och rätt vad det var hade han fem barn att försörja, så han hade en enorm press på sig. Han var väldigt konservativ och sluten. Han tillät inte under några omständigheter ett ovårdat språk hemma – med undantag för mamma, som svor som en borstbindare. Ibland tänkte jag att pappa aldrig borde ha gift sig eller skaffat barn. Han verkade aldrig lycklig. Jag tror att han ville få ut mer av livet, men det blev aldrig som han tänkt sig, så han höll sig liksom till sin egen lilla värld. Men hur avskärmad han än var hade han ett varmt hjärta. Om man kom hem till oss och tyckte att nån grej var väldigt fin sa han: ”Ta den du, du får den.” Han hade aldrig nåt fast arbete. Ett tag jobbade han på ett företag som tillverkade bildelar. Ett tag lagade han bilar på en verkstad. Men det bästa jobbet han hade var när han polerade golven i FN-skrapan. Han tog nattskiftet och fick en drös med stålar under bordet, och han 17


stortrivdes. Mamma var rädd för att vara ensam hemma, så jag kröp ner hos henne. Sen höll hon mig vaken och tittade på teve hela natten, och jag somnade inte in förrän långt fram på småtimmarna. Jag fick stora svarta ringar under ögonen av sömnbristen. Till jul tog pappa med mig och visade de stora juldekorationerna i FN-huset och jag tänkte: ”Wow, min farsa är ju grym. Han jobbar på FN.” Jag hade ingen aning om att han bara polerade golven på stället. Ett av de få tillfällen då jag och pappa fick närmare kontakt med varandra var när vi tittade till duvorna. Jag minns många sommardagar i solnedgången då jag gick upp och satte mig med honom på taket. Vi brukade dela på ett äpple och han visade mig olika sorters fåglar och berättade om tävlingarna han skulle vara med i. Pappa gillade inte att gå ut och hitta på saker, utan ville helst bara stanna hemma. Men morbror George ställde alltid upp. Den förre marinofficeren var på den tiden barnlös efter att moster Rosie fått två missfall, så han blev som en ställföreträdande pappa för mig. Jag älskade honom djupt. Vi brukade fiska, gå på baseboll eller titta på wrestling i Sunnyside Gardens i Queens. På söndagarna tog han ibland med mig ut på krabbfiske och vi hade med oss massor av blåkrabbor hem. Mamma gjorde ett storkok och jag tog en Pepsi och satt i flera timmar ute på gården, åt krabbor och dagdrömde. Livet verkade så enkelt på den tiden. För att vara en sån ensamvarg var pappa märkvärdigt beroende av min mamma i allt han tog sig för. Det var mamma som betalade räkningarna, handlade mat och lagade saker som gått sönder hemma. Som nygifta gick de då och då på bio, eller kanske till nån kinesisk restaurang, och farmor brukade vara barnvakt. Men det varade inte länge. Med fyra barn till var det slut på fritiden, och det kändes som om han aldrig lämnade hemmet när han väl kommit tillbaka från jobbet om dagarna. All livsglädje verkade rinna ur honom, och han gav fullständigt fan i att gå ut. Men jag vill inte få det att verka som om det inte fanns nån kärlek mellan dem. Jag vet att de älskade varandra väldigt mycket, men de visste bara inte hur de skulle visa det. Pappa var inte den som pussades och kramades i onödan, och mamma var inte heller särskilt förtjust i beröring. 18


Jag var tvärtom. Jag var väldigt känslosam och kramade allt och alla. Men när jag grep tag i mamma och ville ge henne en stor puss brukade hon dra sig undan och säga: ”Lägg av, Georgie.” Jag fick aldrig de kyssar jag ville ha av mamma och pappa. De såg till att jag hade det bra och gjorde vad de kunde, men de var helt enkelt inte känslomässigt närvarande. De levde hårda liv båda två, men de älskade mig över allt annat. Trots att jag var äldsta barnet kallade de mig ”baby” eller ibland ”Bubba”. Jag måste nog säga att vi var fattiga när jag var liten, men det kändes inte så då. Vi bodde i en fyra i ett hyreshus med fem andra familjer som grannar. Det fanns en vedkamin i vardagsrummet och en kolkamin i köket, och jag minns att jag och pappa brukade gå och snoka efter ved mitt i vintern i folks källarförråd. Vi bröt upp deras lårar och stal veden, sen gick vi hem och la den på elden så att vi kunde hålla oss varma. Om man ville ta ett bad stod badkaret i köket, så man värmde upp en gryta med vatten, hällde det i badkaret och hoppade i. Det var inte riktigt så att vi gick omkring och var hungriga, men vi åt inte heller kungligt. Innan jag gick till skolan brukade jag få en spartansk frukost. Mamma gjorde en kopp kaffe åt mig, sen satte hon gaffeln i en skiva vitt bröd, höll den över elden på gasspisen – när vi till slut hade fått gas – och rostade den och bredde smör på den, och det var hela frukosten. När jag var liten var vi tvungna att dela badrum med våra närmaste grannar. Det var en irländsk familj som var renlig av sig, men de var lika fattiga som vi. Ibland när man gick till badrummet fanns inget toalettpapper, utan bara en dagstidning som klippts i bitar. Att torka arslet med serierna är inte så jävla kul, tro mig. Det enda positiva var att grannfamiljen bland annat bestod av två sexiga tonårstjejer. Jag brukade gå ut på brandstegen och kika in genom badrumsfönstret när de satt och kissade. Nödtorften var bara en del av vardagen för oss. Om man var fattig så var folket på övervåningen också det, och de som bodde under en var ännu fattigare. Så alla hjälpte varandra. ”Ta lite mjölk” eller ”Kan jag få låna en potatis?” och ”Här får du lite smör” var fraser man hörde hela tiden. Det var en brokig blandning nationaliteter i Williamsburg, en smältdegel av irländare, italienare, polacker och judar, och alla kom överens utan problem. 19


Den enda gången jag fick smaka på hur annat folk levde var när jag hälsade på släktingar som hade det bättre ställt och bodde i finare områden. Mormors syster May hade gift sig med en riktigt respektabel man som hette John och som gjort sig en förmögenhet på fotriktiga skor. May brukade låta mormor komma och städa hennes hus, och ibland fick jag följa med. Deras son Johnny gick på college och jag fick hålla till i hans rum. Det såg ut som ett typiskt pojkrum på femtiotalet: prydligt skrivbord, collegevimplar ovanför sängen och modellplan hängande i taket. I källaren hade de en bar och en teveapparat, och jag brukade titta på mormor och säga: ”Om jag nån gång blir rik ska jag också ha alla de här sakerna.” Till dess fick jag gå omkring i ärvda kläder som inte passade. Innan vi gick därifrån gav May mormor en låda med kläder, lite matrester och några dollar. Hon var min gudmor, men hon var snål. Fast sen brukade John komma hem och smyga till mormor en femtiodollarsedel. På det hela taget var Brooklyn ett fantastiskt ställe att växa upp i på femtiotalet. Till en början var radion den enda underhållningen vi hade. Förutom musik brukade jag lyssna på The Lone Ranger, Amos ’n’ Andy och The Arthur Godfrey Show. När jag var fem fick vi teve. Det första programmet jag såg i mitt liv var The Howdy Doody Show, och jag brukade alltid sjunga med i signaturlåten. Jag gillade alla de gamla klassiska teveprogrammen – The Liberace Show, Queen for a Day, I Love Lucy, Flash Gordon – men mest av allt gillade jag tecknad film. Cowboyserierna var enormt populära på femtiotalet. Jag hade alltid cowboyhatt, två pistoler och cowboystövlar på mig. Sen fick jag en mössa i tvättbjörnspäls och ett långt flintlåsgevär i plast som såg ut precis som Davy Crocketts. Kanske var det då mitt intresse för skjutvapen väcktes. Jag kunde förvandla mig själv till alla de figurer jag såg på teve och lät fantasin flöda. Redan i den här åldern började jag uppträda inför publik. Jag kollade in dansstegen i Yankee Doodle Dandy, och när mamma hade folk på besök dansade jag för dem i köket. Och så kammade jag bak håret som Elvis och kom ut med en sopborste och sjöng ”Blue Suede Shoes”. Jag ville hela tiden vara i centrum för allas uppmärksamhet. Jag var enda barnet fram till sju års ålder, och jag byggde helt enkelt 20


upp min egen lilla värld. Jag brukade gå igenom grejerna som stod under slasken och blanda ihop kemikalier som en galen vetenskapsman. Jag gjorde tält av bord och filtar och lekte krig i dem. Jag kunde leka med mina soldater i tjugo timmar i sträck och måla upp strider i fantasin. Jag var dramatiskt lagd. Varma sommarkvällar brukade alla ta ut mat och dricka och sitta på farstutrappan. För att svalka oss öppnade vi vattenposterna, men när vi drog på dem för fullt sprutade vattnet på husen och de vuxna blev blöta. Då skrek de åt oss och polisen kom dit med verktyg och nypte åt kranen. Om det var varmt på natten kunde vi till och med sova under bar himmel ute på brandstegarna. Vi hade inga basebollplaner som ute i förorterna, så vi spelade nån sorts brännboll på gatan. Om man slog bollen tre brunnslock bort fick man ett frivarv. Det var svårt att ta lyror med alla bilar som stod parkerade på gatan och alla flaskor och soptunnor som stod i vägen. Alla de äldre italienska killarna brukade sitta vid sidan om och satsa pengar på matcherna. När jag var tonåring övertalade mamma mig att gå med i KFUM för att undvika dåligt sällskap. Jag älskade att simma, vilket kan ha berott på att jag hade stora, feta, sladdriga fötter och blev bra på det. Jag vann en pokal i frisim och de ordnade en stor middag där det serverades kyckling, och både mamma och mormor kom. Jag var så stolt när jag gick upp och tog emot den lilla trofén. Det var det enda jag hade vunnit i hela mitt liv. Genom KFUM kom jag även in på boxning och deltog i amatörtävlingar under två års tid. Men området började förändras och till och med KFUM började bli lite farligt – folk slutade gå dit för att de var rädda att få stryk. Julen var verkligen speciell hemma hos familjen Criscuola. Trots att vi inte hade det gott ställt firade vi rejält. På julafton gick hela vår släkt först till kyrkan, sen söp alla som svin och när vi kom hem fick vi möjligtvis öppna nåt litet ynkligt paket. Men på juldagsmorgonen kunde jag gå upp och öppna mina julklappar och lekte sen med dem konstant i flera månader. Men höjdpunkten under min uppväxt måste ha varit utflykterna till Coney Island, som helt enkelt var det bästa stället på jorden. Vi gick 21


upp tidigt på lördagsmorgonen och mormor packade en resväska full med smörgåsar. Sen tog vi tåget dit, vilket fortfarande var ofarligt på den tiden, och hela dagen simmade vi, sprang omkring och åt. Stranden var proppfull. Det kändes som om det var miljontals människor där, packade som sardiner så långt ögat nådde. I solnedgången kom morbror George ut med bilen och hämtade upp oss, och så fick vi tre åk var i karusellerna och varmkorv och dricka på Nathan’s. Varmkorven där smakade inte som nån annan. En gång om året arrangerade läkemedelsbolaget Pfizer den stora hästkapplöpningsdagen. Morbror Billy jobbade för bolaget, så han ordnade fribiljetter åt oss till Steeplechase Park. Där fanns de bästa åkattraktionerna, särskilt The Steeplechase, som var en karusell med mekaniska hästar som sprang ikapp på en bana som löpte runt byggnaden. När ridturen var över var det en särskild väg man måste åka för att komma ut ur karusellen, och där dök det upp clowner som drämde till killarna i ändan och ledde ut tjejerna över ett ventilationshål med luft som blåste upp klänningarna på dem. Men det bästa av allt var att gå under träpromenaden och kika upp under kjolarna på brudarna som gick förbi. Ibland hade man tur och fick se en tjej utan trosor. ”Vad i hela friden var det där?” undrade vi. Vi var fortfarande småkillar och hade ingen koll på hur tjejer såg ut därnere. Jag skulle ha kunnat bo på Coney Island. Det spöade skiten ur Disneyland. Folk från hela världen kom dit och ingen ville ha bråk, alla ville bara ha kul. Det fanns inget hat, inga mord, inga rån, inga våldtäkter. Bara skön stämning. Det här livet fick jag ha för mig själv tills jag blev sju. Sen kom min syster Nancy, sen brorsan Joey och systrarna Joanne och Donna Donna. Det kändes konstigt att vara sju år gammal och luta sig över en spjälsäng med den där lilla tjejen i. Jag flippade genast ut på Nancy, eftersom hon var flicka och alla gav henne en massa uppmärksamhet. Jag blev verkligen svartsjuk. Antagligen var det därför jag började spela trummor. Jag behövde kärlek och jag behövde uppmärksamhet. ”Låt Georgie komma hem till mig över helgen”, sa mormor till mamma. ”Du har ju två småbarn hemma och kan behöva lite avlastning.” Georgie hade absolut inget emot detta. Jag hade ingen lust att 22


höra barnen gråta och skrika hela natten. Det var som en skänk från ovan. Allt extra utrymme var bra för min hjärna. Mormor bodde en trappa ner i samma hus, så jag tyckte det var perfekt att bo där. Hon hade en liten teve och brukade köpa chips till mig. Jag hade eget rum och egen säng. Efter ett tag blev jag kvar där permanent och mamma brydde sig inte, för hon träffade mig varje dag i alla fall. Det var nästan som om jag levde två liv. Jag sov hos mormor men bodde hos mamma och pappa. När mina systrar och bröder blev äldre blev de väldigt sura över det där. ”Din bortskämda jävel”, brukade de säga. ”Du har eget rum, och så kommer du hit och proppar i dig mat och drar.” Men det var inte alltid riktigt så enkelt. Jag hjälpte till hemma hos mormor också. Jag brukade klä av henne och hjälpa henne att somna. Trots min ålder brukade jag sova bredvid henne. Att klä av och natta en ålderstigen kvinna var inte lätt för en tioåring. Men jag älskade henne djupt och hon älskade mig. Hon var det bästa jag hade. Mormor lärde mig att sy, fålla byxor, stryka och ta hand om tvätten. Först gjorde jag motstånd, men då sa hon: ”En dag kan du bli helt ensam i världen och ingen vill ha dig. Tro mig, det här är saker som är viktiga att kunna.” Jag var väldigt barnslig, och jag tror hon insåg att jag skulle få det tufft här i världen. När jag var i femtonårsåldern flyttade mormor till en lägenhet på andra våningen i ett finare hus. Hon hade jobbat dubbla skift och fått löneförhöjning, och lägenheterna i det nya huset var rymligare. Det låg fem minuters promenad från mamma och jag var bara glad att komma ännu längre bort från mina syskon. Mormor var halvtysk, så naturligtvis höll hon den nya lägenheten fläckfri. Och hon var sträng. En gång hade hon köpt en fin rock till mig som jag inte hängde upp på kroken där den skulle hänga, så en dag när jag kom hem från skolan låg alla mina kläder på gatan. Skor, strumpor, kalsonger och den nya rocken – alltsammans hade hon slängt ut genom fönstret. Folk såg på och skrattade medan jag plockade upp plaggen. Så lutade hon huvudet ut genom fönstret och hojtade: ”Fattar du nu? Fattar du hur hårt jag har jobbat för att ha råd med den där rocken? Och du slänger den bara på golvet. Nu kanske du ser till att hänga upp den i fortsättningen?” Sen den 23


dagen har jag sett till att alla mina kläder är upphängda eller prydligt hopvikta och undanstoppade i garderoben. Jag var en kaxig liten jävel som alltid hamnade i problem, men mormor var tuffare än jag. Mamma kunde jag kollra bort och farsan var en enkel match, men mormor – fan heller. Hon skulle ha kunnat krossa skallen på mig med ett basebollträ. Snacka om hård men rättvis. När jag var tonåring blev jag packad för första gången på billigt vin av märket Thunderbird. Jag blev så borta att jag stapplade hem och bankade på dörren. Mormor öppnade och jag bara dråsade ner på golvet, spydde och däckade. När jag kvicknade till igen stod hon och tittade ner på mig. ”Jaha, du vill supa du?” sa hon. ”Och du tror att det bara är en enda lång fest? Ja, nu är festen över och det här är baksidan.” Än idag behöver jag bara höra namnet Thunderbird för att det ska vända sig i magen. Den katolska skolan jag gick i var också hård, men knappast rättvis. Där handlade det om ren sadism, och de som stod för sadismen var nunnorna. Skolan hette Transfiguration och låg ungefär tolv kvarter från mammas hus. Jag började där redan i förskolan och minns hur läskigt det var första dagen. Jag blev livrädd av att titta upp och se de där strama gamla systrarna i svartvita dräkter, med enorma svarta kors runt halsen och radband hängande om midjan. I första klass hade jag faktiskt samma lärare som mamma hade när hon gick där. Hon var uråldrig, den nunnan. Hon luktade till och med som om hon var döende. Vi brukade kasta tavelkritor, tugga på pappersbitar och spotta dem på henne, och hon var så bräcklig att hon inte ens kunde daska till oss. Hon brukade försöka slå oss på knogarna med linjalen men missade och drämde den i bänken. Men även om vi brukade plåga henne hade jag respekt för henne. Mina bästa vänner i skolan var de värsta bråkstakarna: Peter Cudereski, George Davidson, Tommy Gannon, Louie Demando och Jimmy Greer. Vi hade alltid nåt fuffens för oss eller hamnade i bråk. Så naturligtvis blev vi korgossar. Jag tyckte att det kändes som en schysst uppgift. Man fick härma prästerna och ha samma kläder som de. Och man var lite mer överseende med oss och gav oss lite mer frihet, eftersom vi verkade lite mer fromma när vi befann oss så nära prästerna. Experimentet varade i ungefär två år. En del av korgossarnas ansvar 24


var att närvara vid begravningarna, vilket innebar att man måste vara på plats klockan sex på morgonen eftersom ceremonin började klockan sju. Det var fan så deprimerande för en tolvårig kille. Alla var klädda i svart och grät, och en stor kista stod uppställd. En morgon sa min polare Jimmy och jag bara: ”Äh, vi skiter i det här”, och så gick vi till stället där prästen förvarade vinet och drack oss fulla. När prästen kom för att hämta vinet var hälften urdrucket, och när han tittade på oss båda sluddrade vi till svar. ”Är ni alldeles från vettet ni två?” skrek han. ”Ta av er dräkterna! Kom aldrig in i min kyrka igen. Jag kommer att ringa era mammor omedelbart efter mässan.” Vi visste att det var kört för oss. Och mycket riktigt, när vi kom tillbaka till skolan tog nunnan ut oss på skolgården och tvingade oss stå där i två timmar medan solen stod som högst på himlen och stekte oss. Det var som filmen Stalag 17. Man skickar inte ut en unge i solen så att han kan få solsting och dö. Var i helvete fick de såna idiotiska idéer ifrån? Så jag hatade skolan. Ska jag vara ärlig var jag inte heller nån vass elev. Jag tror att jag kan ha varit dyslektisk. Sjuan fick jag gå om. Det verkade som om jag inte fattade vad de lärde ut. Men jag hade annat i tankarna. Jag satt hellre hemma med mamma och tittade på teve och försjönk i min egen värld. Jag ville inte hålla på med den där skolboksskiten. Bortsett från historia. Jag fick alltid högsta betyg i det ämnet. Jag vet att det var rädslan för nunnorna som avskräckte mig från att vilja lära mig mer. Det var definitivt de där jävla helvetespredikningarna i min katolska skola. Runkar du blir du blind. Du måste lära dig att aldrig ta på dig själv. De försökte till och med bryta ner min kärlek till musiken. Jag var annorlunda: jag hade konsten och musiken i blodet. Jag gick hem på lunchrasten oavsett vilket väder det var ute och spelade trummor till radion p�� morsans kastruller och grytor. Jag gick rent av med i trumkåren på skolan. Men jag skulle förstås börja stajla för de andra medan trumläraren stod bredvid, vilket slutade med att han kastade ut mig. Sen förbjöd de Elvis Presley. Jag minns att nunnan klev fram och sa: ”På söndag kommer Elvis Presley att vara med i Ed Sullivan Show. Ingen i det här klassrummet får se det.” Det var som en dolkstöt i 25


hjärtat. Jag imiterade Elvis. Jag hade långt hår som Elvis och tjejerna gillade det, men nunnorna flippade. De satte en rosa rosett i håret på mig och tvingade mig att gå in till flickornas klassrum och stå inför hela flickklassen och visa dem hur en pojke som behövde klippa sig såg ut. Jag ville bara dö. Sen tvingade de mig att klippa håret. Gud vad hemskt det var. Dessutom hade jag svårt för hyckleriet. När vi gick och såg De tio budorden var alla nunnor helt fixerade vid Charlton Heston uppe på duken. ”Tror de inte att vi fattar?” viskade jag till min kompis Louie. ”Han är halvnaken, svettas och visar allt han har. Jag tror att nunnorna älskar det.” Några av de äldre nunnorna var väldigt elaka mot mig. Kanske för att jag var annorlunda, den som skapade oreda och apade mig för att få allas uppmärksamhet. Jag såg inget vidare ut när jag var liten. Jag var väldigt tanig och sjuklig. Att jag så ofta blev sjuk berodde nog delvis på att jag ville slippa bli plågad av nunnorna. ”Jag mår inte bra.” ”Jag har ont i magen.” Jag kom med massor av ursäkter till mamma för att slippa gå till skolan. Och det kan man knappast klandra mig för. Säg att jag behövde gå och kissa. Jag räckte upp handen och sa: ”Syster, syster, jag måste gå på toaletten.” ”Vad är problemet, Criscuola?” ”Jag måste på toa, syster.” ”Nja, jag tror nog att du klarar att vänta en timme, eller hur, Criscuola?” Va? Jag är tio år gammal. Jag måste gå nu. ”Sitt ner, Criscuola.” Så jag kissade på mig. Jag var tvungen att gå omkring resten av dagen med våta, nedkissade byxor och det var iskallt ute. Jag minns att byxorna stelnade på vägen hem och att mamma började skrika på mig. En annan gång sket jag på mig. Herregud. ”Syster, syster!” ”Vad är problemet, unge man?” ”Jag måste bajsa.” ”Vänta.” 26


Men som barn kan man ju inte vänta. Så jag sket på mig. Och det stank. Och där satt jag. Sen gick jag nedför trappen mot slutet av dagen medan skiten rann utmed benet och alla skrattade åt mig. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag kom hem och sa: ”Mamma, nunnan är hemsk mot mig. Hon vägrade låta mig gå på toa och jag bajsade på mig och blev tvungen att sitta i skiten hela dagen.” Hur kom de på sina tortyrmetoder? En gång stängde en nunna in mig i en becksvart garderob i flera timmar. Jag var tretton och fick alla möjliga sorters fantasier. Kapporna förvandlades till monster och ärmarna började röra på sig. Jag gallskrek, men nunnan vägrade släppa ut mig. Jag blev så rädd att jag var tvungen att sova med ljuset tänt i sovrummet i fortsättningen. Det värsta straffet var att bli slagen med en linjal på knogarna tills de blödde. Om jag hade snackat eller inte gjort läxorna eller vad det nu var, så bad nunnan mig komma fram och ställa mig inför klassen. Sen fick jag sträcka fram handen och så gav hon mig fyra, fem slag på knogarna. Det gjorde jävligt ont. Men om man rörde sig fick man tio slag extra. En gång gjorde jag misstaget att ta med mig mina tennsoldater till skolan. Jag satt längst bak i klassrummet och lekte med dem när nunnan kom dit, tog leksakerna och släpade fram mig till en papperskorg av metall. ”Seså, sätt dig i den”, sa hon. ”I papperskorgen?” ”Ja.” Jag hade märken runt benen när jag klev ur papperskorgen. Jag kunde inte gå. I flera timmar hade jag suttit dubbelvikt. Bestraffningarna var skoningslösa och ovanliga. Idag åker man i finkan om man ger sitt barn en örfil, men de där nunnorna kom undan med all skit de hade för sig. Så efter nio års tortyr sa jag till mamma: ”Mamma, det är inte rättvist. Jag har ett år kvar till examen. Snälla, kan jag inte få gå i en allmän skola?” Tack och lov gick hon med på det och jag fick börja på skolan Performance Space 122. Så här i efterhand kanske det inte var det smartaste draget man kun27


de tänka sig. Visst slapp jag de sadistiska nunnorna, men istället ställdes jag inför stora svarta killar, biffiga latinos och hårda italienare som fick gå om år efter år. Vi var femton och de var nitton! De satt alltid längst bak i rummet och bad en komma dit så att de kunde ge en spö och ta ens lunchpengar. Men jag tog ingen skit från nån. Jag vände mig bara om och sa: ”Har du problem eller?” ”Om jag har problem? Du får se efter skolan, din jävel.” Det var kört. Försökte jag smita ut bakvägen så stod de där och väntade. Gick jag ut genom nån annan utgång såg de till att bevaka den också. Och så fick jag duktigt med pisk. En grep tag i håret, en annan gav mig några kyssar på revbenen och i magen. Sen slängde de ner mig på marken och började sparka mig i huvudet. Jag gick hem med söndersliten tröja och blåtiror och mamma frågade: ”Vad i helvete har hänt?” ”Jag fick stryk igen.” Pappa gav råd på sitt vis. ”Om han är större än du, slå honom i bakhuvudet när han inte är beredd. Om han inte åker i backen får du banka honom i huvudet med en tegelsten. Jag bryr mig inte om vad du tvingas göra, några schyssta slagsmål finns inte. Slåss för att vinna.” Morbror George hade samma inställning. ”Skaffa ett slagträ. Vänta tills efter skolan, smyg på honom bakifrån och krossa knäskålarna med slagträet.” Jag blev riktigt bra på det. Än idag har jag faktiskt alltid med mig ett basebollträ i bilen. Men vad de inte fattade var att det inte rörde sig om slagsmål man mot man. Jag ställdes inför organiserade gäng. Det fanns inga gäng på den katolska skolan. På den allmänna skolan fanns fjorton stycken och jag fick spö nästan varje dag, så jag var tvungen att gå med i ett av gängen av ren självbevarelsedrift. Var man inte med i ett gäng var man ett lätt byte. Jag och min kompis Jerry Nolan gick med i Young Lords. När man blev lite äldre kvalificerade man sig för Phantom Lords. De var ett av de värsta gängen. Phantom Lords var alltid med på nyheterna för mord på andra gängmedlemmar, utpressning och rån. De var riktiga gangsters, och det var vad man strävade efter. Lysande, eller hur? 28


För gängen handlade allt om territorium. Young Lords och Phantom Lords bestod till största delen av puertoricaner, men där vi bodde var de flesta irländare och italienare. Om andra gäng försökte komma in på vårt område dök puertoricanerna upp och skrämde skiten ur dem så att de drog. Lords fikade man inte med. Jerry och jag var egentligen wannabes. De lät oss slåss vid deras sida, men vi var inte alls lika farliga som puertoricanerna. En grej vi sysselsatte oss med var att reta de ortodoxa judarna som bodde i vårt område. På den tiden umgicks jag med en samling väldigt fördomsfulla skitungar, och vi brukade jaga ikapp de judiska barnen, slå av dem hatten, dra dem i lockarna och ge dem stryk. Moster Rosie, morbror Georges fru, var judinna. Hon var en strålande vacker kvinna med filmstjärnekropp och långt svart hår. Jag brukade gå hem till henne och äta kneidlach och gefilte fisch och tyckte det var underbart. Jag gick till och med hem till hennes mamma och åt sill med gräddsås. En dag satt jag och tittade på hennes mammas menora och sabbatljushållare, och det gick upp för mig att det inte var nån större skillnad på dem och de ortodoxa judarna. De var judar allihop. Jag älskade Rosie och hennes mamma, så varför skulle jag hålla på och slå av hatten på de ortodoxa judarna? ”Vad är det för jävla skit?” tänkte jag. ”Vad är det för fel på dig? Är du nazist, eller vad fan är det frågan om? Springer omkring och ger folk stryk som inte förtjänar det, precis på samma sätt som du själv brukar få stryk efter skolan.” Efter det bråkade jag inte mer med barnen till de ortodoxa judarna. Missförstå mig inte. Jag var inte Guds bästa barn. Jag hamnade i massor av slagsmål när jag var med i Lords. Jag använde mitt slagträ och brukade få in några rejäla smällar. En gång piskade jag en kille ordentligt med en bilantenn och drog åt den riktigt hårt runt halsen på honom. Och en gång blev jag själv slagen med en antenn. En svart kille snärtade mig så hårt att knoppen fastnade i huvudet och jag blev tvungen att åka till sjukhuset för att dra ut den. Jag har fortfarande en grop efter den, och det gör ont när jag känner efter där. Jag har varit i knivslagsmål, blivit skuren med rakblad och huggen med en köttyxa. Ibland var såren självförvållade. En gång blev jag jagad av ett gäng i södra Brooklyn. Jag kände inte till området särskilt väl och det var 29


mörkt. För att komma undan smet jag in i en gränd mellan två byggnader och sprang med huvudet före in i en tegelvägg. Jag tuppade av och vaknade dagen därpå med ett stort jack i pannan. Så småningom fick jag rykte om mig att vara en hårding och avancerade i graderna till krigsråd. Det var killen som bestämde över vapnen som vi använde i sammandrabbningarna, om det så rörde sig om slagträn, kedjor eller stiletter. Jag tänkte att det kunde finnas pengar i det där och började bygga leksakspistoler och sälja dem för fem dollar styck. Jag brukade gömma puffrorna i en ventil i mormors badrum. Jag skruvade upp de fyra skruvarna, la sex, sju pistoler där och skruvade sen fast ventilluckan igen. Men naturligtvis upptäckte morbror George dem. En dag när jag kom hem satt han och mormor och väntade med pistolerna på bordet. ”Det här måste du sluta upp med”, sa han. ”Okej. Det ska inte hända igen, jag lovar”, ljög jag. Men mormor kände mig väldigt väl och sa: ”Skitsnack!” och tog en sopkvast och knäckte den mot mitt huvud. Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle behöva uppsöka sjukhuset igen. De dumpade pistolerna i kloaktunneln och min tid som pistolkrängare var över. Men jag hade fortfarande mina knivar. Ibland bjöd jag nån tjej på bio. De bästa filmerna gick på RKO i södra Brooklyn. Men det var inte vårt territorium, utan hörde till Jesters – ett stenhårt gäng med enbart puertoricaner. Gick man ensam dit med tjejen kunde man inte veta om man skulle komma levande därifrån. På väg hem fick jag ofta några smällar med slagträ. En gång tog jag och några killar ur gänget med oss våra tjejer till RKO för att kolla in Tony Curtis och Kirk Douglas i The Vikings. Vi tänkte att vi skulle kunna se filmen och smyga ut efteråt utan att nån stoppade oss. Men så blev det inte. Naturligtvis var varenda jävel i Jesters och såg filmen just den söndagseftermiddagen. ”De är för fan dubbelt så många som vi. Vi kommer att bli tvungna att slåss mot dem, och de kommer att döda oss. Jag har ingen lust”, gnällde jag. När det verkligen gällde blev alla rätt spaka, för vi var egentligen inga rötägg. Jag var inte sämre på att slåss än nån annan, men jag lät helst bli. 30


Jag föredrog att se ut som ett råskinn framför att vara ett. Men ibland blev man tvungen att försvara sig. När vi kom ut ur biografen var de ungefär trettio stycken som stod och väntade på oss. I händerna hade de bilantenner, kedjor och ett basebollträ med en spik i. ”Spring!” ropade nån genast och allihop störtade iväg. De brydde sig inte om tjejerna, men satte av efter oss. Jag sprang längs gatan och snubblade in i en rad soptunnor. En av puertoricanerna var precis bakom mig, och han tog ett soptunnelock och började slå mig i skallen med det. Jag höll upp händerna för att skydda huvudet och han slog mig på händerna tills knogarna började blöda. Alla mina kläder blev nedblodade. Jag drog fram min stilett, vände mig om och svisch så for bladet rätt upp i armhålan på honom och ut genom axeln. Han började skrika på spanska och jag drog bara därifrån. Jag vände mig om och såg honom dra ut kniven med blodet sprutande ut ur axeln. Jag kunde inte fatta det. Det var första och enda gången jag knivhögg nån. Men det var han eller jag. Jag växte inte upp i en våldsam familj. Det hände bara två gånger att pappa slog mig, och båda gångerna hade jag bara mig själv att skylla. Jag var i grund och botten en schysst italiensk-tysk-irländsk kille som inte hade lust att få stryk varje dag i skolan. Men nu hade jag fyllt sjutton, och vad hade jag att se fram emot efter tre år av den där skiten? Skulle jag bli medlem i Phantom Lords? De var killarna som hamnade i fängelse på livstid och hade tatueringar över hela halsen och tårar tatuerade i ansiktet. De var riktiga mördare. De stal bilar, rånade butiker och lönnmördade folk. Men bästa kompisen Jerry Nolan och jag var inga psykopater. Vi ville definitivt inte dö. Och vid det laget hade vi båda två hittat nåt annat att slå på än andra människors huvuden. Vi hade var sitt trumset, och vi såg båda två musiken som vägen ut ur det destruktiva gänglivet. Och som vanligt var mamma där och styrde in mig på rätt spår. ”Har du sett Jimmy spela trummor nån gång?” sa hon förmanande. ”Spelar din kompis Louie trummor? Eller Peter Cudereski? Nej. Den enda du känner som spelar trummor är Jerry. Jerry föddes till att spela trummor och det gjorde du också. Ni har fått en gudagåva båda två. Slösa inte bort den. Om du fortsätter med den här gänggrejen kom31


mer det att ta kål på mig, för du kommer att hamna i fängelse eller bli dödad.” Jag vet inte om hon verkligen trodde på det där. Jag jobbade parallellt med skolan, och så fort jag fick lön gav jag alla pengar till henne. Hon tog några dollar och gav mig resten. Det var så det var i Brooklyn. Hon gav en mat, hon uppfostrade en, man var skyldig henne det. Allt handlade om respekt. ”Musiken är en gåva som Gud har gett dig”, fortsatte hon. ”Jag vill att du ska få ett underbart liv, att du ska bli så framgångsrik man kan bli. Jag vill att min son ska få allt man kan begära och lite till.” Och jag hade inget att invända.

32


9789113052052