Issuu on Google+


VINTER I DRÖMHUSET

Översättning Eva Haskå


Av Maeve Binchy har tidigare givits ut: Tänd ett litet ljus, 1985 Tom O’Briens dotter, 1986 Eldflugornas sommar, 1988 Silverbröllopet, 1989 När ödets stjärnor faller, 1991 Circle of Friends, 1995 I blodbokens skugga, 1993 Glassjön, 1995 I år blir det nog bättre, 1996 Nora O’Donoghues dröm, 1997 Huset vid Tara Road, 1998 Sveda och värk, 2000 Scarlet & Feather, 2001 Hemkomsten, 2002 Vi ses på Quentins, 2003 Dublin 4, 2004 Stjärnklara nätter, 2005 Den magiska källan, 2007 I själ och hjärta, 2009 Allt för Frankie 2012

ISBN: 978-91-1-305191-8 © Maeve Binchy 2012 Norstedts, Stockholm 2014 Published by arrangement with Sane Töregård Agency AB Originalets title: A Week in Winter Översättning: Eva Haskå Omslag: Anders Timrén Omslagsbilder: Getty Images/Shutterstock Tryckt hos: Scandbook, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Till käre, generÜse Gordon som gÜr livet fantastiskt varenda dag.


Chicky

V

ar och en hade en uppgift på Ryans gård i Stoneybridge. Pojkarna hjälpte sin far på åkrarna, lagade staket, hämtade hem korna till mjölkningen, grävde potatisrader. Mary matade kalvarna, Kathleen bakade brödet och Geraldine skötte hönsen. Inte för att de någonsin kallade henne Geraldine, hon hade varit Chicky så länge någon kunde minnas. En allvarsam liten flicka som varje dag utfodrade kycklingarna eller plockade nyvärpta ägg, alltid med ett lugnande pull, pull, pull till fjäderfäna medan hon arbetade. Chicky hade namn på alla hönorna och ingen behövde berätta för henne att man hade tagit en av dem till söndagslunchen. Man låtsades att det var en köpehöna, men Chicky visste alltid. Sommartid var Stoneybridge på Irlands västkust ett paradis för barn, men sommaren var kort och mestadels var det blött, ruskigt och ödsligt på Atlantkusten. Men det fanns grottor att utforska och klippor att klättra i. Man kunde hitta fågelbon och spana på vilda får med stora, krumma horn. Och så fanns Stone House. Chicky älskade att leka i den igenväxta trädgården. Ibland fick hon tillåtelse av de tre systrar som ägde huset och var urgamla, fröknarna Sheedy, att klä ut sig i deras gamla kläder. Chicky hade varit med när Kathleen gav sig av för att utbilda sig till sjuksköterska på ett stort sjukhus i Wales och sedan fick Mary anställning på ett försäkringsbolag. Inget av de jobben lockade Chicky det minsta, men hon var tvungen att ta sig för någonting. Gården kunde inte försörja hela familjen Ryan. Två 7


av pojkarna hade fått arbete i större städer i västra delen av landet. Bara Brian skulle arbeta hos sin far. Chickys mor var ständigt trött och hennes far oroade sig alltid. De blev lättade när Chicky fick jobb på stickfabriken – inte som maskinist eller hemstickerska utan på kontoret. Hennes uppgift var att skicka ut de färdiga plaggen till kunder samt att sköta bokföringen. Det var inget toppjobb men det innebar iallafall att hon kunde bo kvar hemma, och det var ju det hon ville. Hon hade många vänner i byn och varje sommar förälskade hon sig i någon av pojkarna O’Hara, men det aldrig blev något av det. Så en dag steg Walter Starr, en ung amerikan, in på stickfabriken för att köpa en Arantröja. Chicky fick förklara för honom att de inte var någon detaljhandel utan endast tillverkade tröjorna åt butiker och postorderföretag. ”Då går ni ju miste om kunder”, sa Walter Starr. ”Folk kommer till det här vindpinade stället och behöver en Arantröja, och de behöver den nu, inte om ett par veckor.” Han var väldigt snygg. Han påminde henne om hur Jack och Bobby Kennedy hade sett ut när de var pojkar, samma strålande leende och fina tänder. Han var solbränd och inte alls som killarna från Stoneybridgetrakten. Hon ville inte att han skulle gå därifrån, och han tycktes inte vilja göra det heller. Chicky drog sig till minnes en tröja som de hade på lagret och hade använt vid fotografering. Walter Starr ville kanske köpa den – den var inte helt ny men närapå. Han sa att den skulle bli perfekt. Han bad henne följa med på promenad på stranden och sa att det här var en av världens vackraste platser. Tänka sig! Han hade varit i Kalifornien och i Italien och ändå tyckte han att det var vackert i Stoneybridge. Och han tyckte att Chicky också var vacker. Han sa att hon var så himla söt med sitt mörka lockiga hår och stora blå ögon. De var tillsammans så mycket de någonsin kunde. Han hade bara tänkt stanna en eller ett par dagar men nu hade han ingen 8


lust att fortsätta någon annanstans. Såvida inte hon ville följa med honom förstås. Chicky skrattade högt åt tanken på att hon skulle sluta på stickfabriken och säga till sin mor och far att hon tänkte ge sig ut och lifta Irland runt med en amerikan som hon just hade träffat! Det skulle ha varit mer acceptabelt att säga att hon skulle flyga till månen. Walter tyckte att hennes förskräckelse var rörande och lite gullig. ”Vi har bara ett liv, Chicky. De kan inte leva det åt oss. Vi måste leva det själva. Tror du att mina föräldrar vill att jag ska vara här ute i obygden och ha roligt? Nej, de vill att jag ska vara på golfklubben och spela tennis med döttrar från fina familjer, men det är ju här jag vill vara. Så enkelt är det.” Walter Starr levde i en värld där allt var enkelt. De älskade varandra, och vad var då mer naturligt än att ligga med varandra? De visste båda att de passade perfekt så varför komplicera det med vad andra människor skulle säga eller tycka eller göra? En välvillig Gud hade förståelse för kärlek. Det hade inte fader Johnson som hade avlagt ett löfte om att aldrig bli kär. De behövde väl inga löjliga kontrakt eller tillståndsbevis? Och efter sex fantastiska veckor, när Walter tvingades tänka på att återvända till USA, var Chicky redo att åka med honom. Det blev ett kolossalt liv, stor dramatik och väldig kris i familjen Ryan. Men det visste Walter ingenting om. Chickys far var mer bekymrad än någonsin för nu skulle alla säga att han hade uppfostrat en slampa som borde veta bättre. Chickys mor såg tröttare och mer besviken ut än hon gjort förut och sa att bara Gud och hans heliga moder visste vad hon hade gjort för fel när hon hade uppfostrat Chicky till att dra sådan skam över dem alla. Kathleen sa att det var tur att hon redan hade en förlovningsring på fingret för ingen man skulle vilja ha henne om han fick veta vilket slags familj hon kom från. Mary, som arbetade på försäkringsbolaget och gick ut med 9


en O’Hara, sa att dagarna för hennes romans nu var räknade på grund av Chicky. Familjen O’Hara hade ett mycket gott anseende i samhället och skulle inte alls se med blida ögon på sådant uppförande. Hennes bror Brian sänkte huvudet och sa ingenting alls. När Chicky frågade honom vad han tänkte, sa Brian att han inte tänkte. Han hade inte tid att tänka. Chickys väninnor, Peggy, som också arbetade i stickfabriken, och Nuala, som var hembiträde hos de tre fröknarna Sheedy, sa att det var det mest spännande och vansinniga de någonsin hört, och visst var det jättebra att hon redan hade pass sedan skolresan till Lourdes. Walter Starr sa att de skulle bo i New York hos goda vänner till honom. Han skulle hoppa av juristutbildningen, det var inte rätt grej för honom. Om vi hade haft många liv så, ja kanske, men eftersom vi bara har ett liv var det slöseri att ägna det åt att läsa juridik. Kvällen innan hon åkte försökte Chicky få sina föräldrar att förstå. Hon var tjugo och hon hade hela livet framför sig. Hon älskade sin familj och ville att de skulle älska henne trots sin besvikelse. Hennes fars ansikte var spänt och hårt. Hon skulle aldrig mer vara välkommen här i huset eftersom hon hade dragit vanära över dem allihop. Hennes mor var bitter. Hon sa att Chicky var mycket, mycket dåraktig. Det skulle inte hålla, kunde inte hålla. Det var inte kärlek, det var förblindelse. Om den här Walter verkligen älskade henne skulle han vänta på henne och erbjuda henne ett hem, sitt namn och en framtid istället för allt det här tramset. Man hade kunnat skära luften med kniv hemma hos familjen Ryan. Chickys systrar var inte något stöd. Men hon var orubblig. De visste inte vad riktig kärlek var. Hon tänkte inte ändra sina planer. Hon hade sitt pass. Hon skulle åka till Amerika. 10


”Önska mig lycka till”, hade hon vädjat kvällen innan hon reste, men de hade vänt sig bort. ”Låt mig inte behöva minnas att ni är så känslokalla när jag åker iväg.” Chickys ansikte var blankt av tårar. Hennes mor suckade tungt. ”Det skulle vara känslokallt om vi bara sa: ’Åk du, ha det så kul.’ Vi försöker göra vårt bästa för dig, hjälpa dig att göra det bästa av ditt liv. Det är inte kärlek. Det är bara någon sorts förblindelse. Du kan inte få vår välsignelse. Vi kan bara inte ge dig den. Det är ingen idé att låtsas.” Så Chicky åkte utan den. På Shannonflygplatsen var det mängder av folk som vinkade adjö till sina barn när de gav sig av mot ett nytt liv i USA. Det var ingen som vinkade av Chicky, men hon och Walter brydde sig inte om det. De hade hela livet framför sig. Inga regler, inget tvång att göra det rätta för att vara grannar och släktingar till lags. De skulle vara fria – fria att arbeta där de ville, med vad de ville. De behövde inte försöka infria andra människors förhoppningar – gifta sig med en rik bonde i Chickys fall eller bli stjärnadvokat, vilket var vad Walters familj tänkte sig för hans del. Walters kompisar tog gästfritt emot dem i den stora lägenheten i Brooklyn. Unga människor, vänliga och lättsamma. Vissa arbetade i bokhandlar, vissa på barer. Andra var musiker. De kom och gick lugnt och stilla. Inget tjafs. Det var så annorlunda mot livet hemma. Ett par kom från västkusten och en flicka som skrev dikter var från Chicago. En mexikansk kille spelade gitarr på latinamerikanska barer. Alla var så avspända. Chicky tyckte det var fantastiskt. Ingen ställde några krav. De kunde laga en stor chiligryta till kvällsmat och alla hjälpte till. Ingen stress. De suckade lite över att deras familjer inte förstod någonting, men ingen tog det särskilt hårt. Snart kände Chicky att Stoneybridge tonade bort en smula. Men hon skrev hem varje vecka. Redan från början hade hon bestämt sig för att hon inte 11


skulle vara den som höll konflikten vid liv. Om ena parten betedde sig normalt måste den andra parten förr eller senare påverkas och också bete sig normalt. Hon hörde faktiskt av några av sina vänner och fick nyheter från dem då och då. Peggy och Nuala skrev och berättade om livet där hemma. Det tycktes inte ha förändrats särskilt mycket på något sätt. Därför kunde hon skriva och tala om att hon gladde sig över Kathleens planerade bröllop med Mikey men nämnde ingenting om att hon hade hört att Marys romans med Sonny O’Hara hade tagit slut. Hennes mamma skrev kort i snäv ton och frågade om hon hade bestämt datum för bröllopet än och undrade om det fanns irländska präster i församlingen. Chicky berättade ingenting om sitt liv i kollektivet i den stora lägenheten, om alla som kom och gick och gitarrspelandet. De skulle inte ha tillstymmelse till förståelse. Istället skrev hon att hon gick på vernissager och teaterpremiärer. Hon läste om dem i tidningarna, och ibland gick de faktiskt på matinéer eller fick billiga biljetter till någon förhandsvisning genom vänners vänner som ville att det skulle bli fullt i salongen. Walter hade fått arbete med att katalogisera ett bibliotek åt några gamla vänner till sina föräldrar. De hoppades att därigenom locka honom tillbaka till något slags akademiskt liv, sa han, och det var inget fel på jobbet. De lät honom vara i fred och gnatade inte på honom. Det är allt man begär av livet. Chicky kom underfund med att det verkligen var allt Walter önskade sig av livet. Därför tjatade hon inte om när hon skulle få träffa hans föräldrar eller när de skulle hitta en egen bostad eller hur det skulle bli framöver. De levde tillsammans i New York. Det räckte väl? Ja, det gjorde det på många sätt. Chicky fick jobb på en matservering. Arbetstiderna passade henne. Hon kunde gå upp mycket tidigt och lämna lägenheten innan någon annan hade vaknat. Hon hjälpte till att öppna, 12


serverade frukost på sitt skift och var hemma igen innan de andra hade kommit på benen. Chicky brukade ha med sig kall mjölk och frallor som blivit över från frukosten på serveringen. De vande sig vid att hon hade mat med sig till dem. Hon fick fortfarande nyheter hemifrån men det kändes alltmer avlägset. Kathleen och Mikeys bröllop och beskedet att hon var gravid. Att Mary gick ut med JP, en bonde som de för inte så länge sedan brukade skratta åt som en dyster gammal gubbe. Nu var det en seriös kärlekshistoria. Att Brian hade ihop det med en O’Hara, vilket Chickys familj tyckte var jättebra, men som familjen O’Hara inte var lika begeistrad över. Att fader Johnson hade hållit en predikan om att jungfru Maria grät varje gång Irlands folkomröstning om skilsmässor fördes på tal, och att en del församlingsmedlemmar hade protesterat och sagt att han hade gått för långt. Efter ett par korta månader började Stoneybridge kännas som en helt overklig värld. Detsamma gällde för livet de levde i lägenheten med människor som dök upp och försvann och historier om vänner som for till Grekland eller Italien och andra som spelade musik nätterna igenom i någon källare i Chicago. Verkligheten för Chicky var hela den fantasivärld hon hade skapat om sin livfulla, aktiva livsstil på Manhattan. Det kom aldrig någon från Stoneybridge till New York. Det fanns ingen risk att någon skulle besöka henne eller avslöja lögnerna och det patetiska bedrägeriet. Hon kunde bara inte berätta sanningen för dem. Walter hade slutat med katalogiseringsjobbet; det var så tråkigt eftersom det gamla paret hela tiden påpekade att han borde åka hem över en helg och hälsa på sina föräldrar. Chicky tyckte inte att alls att det var så konstigt, men Walter tycktes reta sig på det, så hon nickade förstående när han sa upp sig. Hon började jobba mer på matserveringen för att kunna betala deras del av lägenheten. 13


Han var så rastlös nuförtiden, retade upp sig för småsaker. Han ville att hon alltid skulle vara en glad, kärleksfull Chicky. Så det var hon. Inombords var hon en trött och ängslig Chicky också, men det visade hon inte. Hon skrev hem vecka efter vecka och trodde mer och mer på sin saga. Hon började fylla ett kollegieblock med detaljer om det liv hon sa sig leva. Hon ville inte riskera att försäga sig. För att trösta sig själv skrev hon till dem om bröllopet. Hon och Walter hade vigts vid en stillsam, borgerlig ceremoni, berättade hon. En franciskanerpräst hade välsignat dem. Det hade varit en underbar dag och de visste att deras båda familjer gladde sig åt att de hade gift sig. Chicky skrev att Walters föräldrar hade varit utomlands just då och inte kunnat vara med vid ceremonin men att alla var mycket glada för det hela. På många sätt lyckades hon tro att det var sant. Det var lättare än att tro att Walter började bli rastlös och tänkte dra vidare. När slutet kom för Walter och Chicky gick det fort, och för alla andra tycktes det oundvikligt. Walter sa ömt till henne att det hade varit fantastiskt men att det var slut. En ny chans hade yppat sig: en vän hade en bar där Walter skulle kunna arbeta. En ny start. En ny stad. Han skulle ge sig av i slutet av veckan. Det tog lång tid innan hon riktigt fattade det. Först trodde hon att det var ett skämt. Eller något slags test. Hon hade en tom, overklig känsla i bröstet likt ett stort hål som blev större och större. Det kunde inte vara slut. Inte det de hade tillsammans. Hon tiggde och bad; vad hon än gjorde för fel skulle hon rätta till det. Oändligt tålmodigt hade han försäkrat henne att det inte var någons fel. Det var så det var. Kärleken blommade, kärleken dog. Det var förstås ledsamt, det är det alltid. Men de skulle förbli vänner och se tillbaka på tiden tillsammans som ett kärt minne. 14


Hon kunde inte göra annat än åka hem igen, hem till Stoneybridge, och vandra längs de öde stränder där de hade gått tillsammans och där de hade blivit förälskade. Men Chicky skulle aldrig åka tillbaka. Det om något visste hon, det enda riktigt säkra i det gungfly till värld som nu förändrades omkring henne. Hon kunde inte bo kvar i lägenheten även om de andra hoppades att hon skulle göra det. Utöver dem hade hon skaffat sig mycket få vänner. Hon var alltför sluten, hade inga historier, inga åsikter att tillföra en vänskap. Det hon behövde var kontakt med människor som inte ställde några frågor och inte lade sig i. Det Chicky också behövde var ett jobb. Hon kunde inte vara kvar på matserveringen. De skulle gärna ha behållit henne, men när Walter var borta ville hon inte bo i de kvarteren längre. Det kvittade vad hon gjorde. Hon brydde sig egentligen inte. Hon var bara tvungen att tjäna sitt uppehälle, hitta något som höll henne flytande tills hon fått ordning på sina tankar. Chicky kunde inte sova när Walter hade gett sig av. Hon försökte men kunde inte somna. Hon satt rakt upp och ner i en stol i rummet som hon hade delat med Walter Starr under fem underbara månader – och tre rastlösa månader. Han hade sagt att det var det längsta han någonsin hade bott någonstans. Han hade sagt att han inte hade velat såra henne. Han hade bett henne resa hem till Irland, för det var ju där han hade hittat henne. Hon hade bara lett mot honom genom tårarna. Det tog henne fyra dagar att hitta någonstans att bo och arbeta. En av jobbarna på bygget bredvid matserveringen föll och bars in på restaurangen för att hämta sig. ”Jag är inte så illa däran att jag behöver åka till sjukhuset”, vädjade han. ”Ni kan väl ringa till mrs Cassidy, hon vet vad vi ska göra.” 15


”Vem är mrs Cassidy?” frågade Chicky byggjobbaren som pratade med irländsk brytning och oroade sig för att gå miste om en dags arbete. ”Hon driver pensionatet Select Accommodation”, sa han. ”Hon är en god människa, hon håller sig för sig själv, hon är rätt person att kontakta.” Han hade haft rätt. Mrs Cassidy tog över. Hon var en liten, livlig kvinna med skarp blick och håret hopdraget i en sträng knut i nacken. Hon förspillde ingen tid. Chicky tittade beundrande på henne. Mrs Cassidy ordnade så att den skadade fick skjuts tillbaka till hennes pensionat. Hon sa att hon hade en granne som var sjuksköterska och om hans tillstånd försämrades så skulle hon se till att han kom till sjukhuset. Dagen därpå ringde Chicky upp Cassidy’s Select Accommodation. Först förhörde hon sig om den skadade arbetaren som hade tagits in till restaurangen. Sedan ansökte hon om jobb. ”Varför kommer du till mig?” frågade mrs Cassidy. ”Det sägs att du håller dig för dig själv, att du inte snackar en massa.” ”Det har jag inte tid med”, medgav mrs Cassidy. ”Jag skulle kunna städa. Jag är stark och blir inte trött.” ”Hur gammal är du?” frågade mrs Cassidy. ”Jag fyller tjugoett imorgon.” Många års erfarenhet av att iaktta och lyssna på folk hade gjort mrs Cassidy mycket resolut. ”Grattis på födelsedagen”, sa hon. ”Hämta dina saker och flytta in idag.” Det tog inte lång tid att hämta sakerna, bara en liten väska att ta med sig från den stora lägenheten, där hon hade bott några lyckliga månader som Walter Starrs flickvän tillsammans med en grupp rastlösa ungdomar, innan cirkusen drog vidare utan henne. Så började Chickys nya liv. Ett litet rum, nästan som en klos16


tercell på översta våningen, upp tidigt på morgonen för att putsa mässingsbeslag, skura trappan och duka fram frukost. Mrs Cassidy hade åtta inackorderingar, irländare allihop. Det var inte folk som började sin dag med flingor och frukt. Det var karlar som arbetade på byggen eller i tunnelbanan, karlar som behövde rejält med bacon och ägg för att stå sig till lunchens skinksmörgås som Chicky gjorde i ordning, packade in i smörgåspapper och delade ut innan de gav sig iväg till jobbet. Sedan fanns det sängar att bädda, fönster att putsa, ett samlingsrum att städa. Chicky gick också ut och handlade tillsammans med mrs Cassidy. Hon lärde sig hur man fick billiga köttstycken välsmakande genom att marinera dem och hur man fick den enklaste måltid att se festlig ut. Det stod alltid en vas med blommor eller en krukväxt på bordet. Mrs Cassidy klädde sig alltid fint när hon serverade kvällsmaten, och hur det nu kom sig hade männen tagit efter. Alla tvättade sig och bytte skjorta innan de satte sig till bords. Om man förväntar sig gott uppförande får man gott uppförande tillbaka. Chicky kallade henne alltid mrs Cassidy. Hon kände inte till hennes förnamn eller hennes livs historia och hon visste inte vad som hade hänt med mr Cassidy, eller om det ens hade fun­ nits en mr Cassidy någon gång. I gengäld behövde Chicky inte svara på några frågor. Det var ett mycket rogivande förhållande. Mrs Cassidy betonade att Chicky måste ansöka om arbetstillstånd och rösta i stadsfullmäktige så att det nödvändiga antalet irländare kom till makten igen. Hon förklarade hur man skaffade ett postfack så att man kunde skicka och ta emot post utan att någon fick veta var man bodde eller vad man sysslade med. Hon gav upp sina försök att få Chicky att gå ut och roa sig. Hon var en ung kvinna i världens mest spännande stad. Det fanns enorma möjligheter. Men Chicky var mycket bestämd. Hon ville inte veta av det. Inga pubbesök, inga irländska klub17


bar, inget prat om vilken bra äkta man den ene eller den andre inackorderingen skulle kunna bli. Mrs Cassidy fattade. Hon lyckades emellertid intressera Chicky för kvällskurser och fortbildning. Chicky gick på kurs och blev en imponerande duktig konditor. Men hon var inte intresserad av att sluta på mrs Cassidy’s Select Accommodation, trots att ett bageri i närheten erbjöd henne anställning på heltid. Chicky hade inga stora utgifter och hennes sparkapital växte. När hon inte arbetade hos mrs Cassidy fanns det många andra jobb. Chicky lagade mat till dop och konfirmationer, bar mitzvah-fester och pensionsavgångar. Varje kväll satt hon och mrs Cassidy till bords med sina inackorderingar på Select Accommodation. Hon visste fortfarande ingenting om mrs Cassidys livshistoria och hade aldrig blivit ombedd att berätta om sin egen. Därför blev Chicky förvånad när mrs Cassidy sa att hon tyckte att Chicky borde resa hem till Stoneybridge på besök. ”Åk nu, annars drar du ut på det för länge. Då blir det så stor affär att göra det. Om du åker på en snabbvisit i år blir det mycket lättare.” Och faktisk var det mycket lättare än hon hade trott. Hon skrev och berättade att Walter skulle på affärsresa till Los Angeles en vecka och att han hade föreslagit att hon skulle använda tiden till att åka till Irland. Hon skulle tycka det var underbart att komma hem på ett kort besök och hoppades att ingen skulle ha något emot det. Det var fem år sedan hennes far hade sagt att hon aldrig mer skulle få sätta sin fot i hans hus. Allt hade förändrats. Hennes far var nu en annan människa. Flera hjärtinfarkter hade fått honom att inse att han inte styrde världen och inte ens sin egen roll i den. Hennes mamma var inte lika ängslig som hon en gång hade varit för vad folk tyckte. Hennes syster Kathleen, nu Mikeys fru och mamma till Orla och Rory, hade glömt sina hårda ord om att Chicky var en skam för familjen. 18


Mary som nu var gift med JP, den tokige gamle bonden på kullen, hade mjuknat. Brian, som hade fått sig en törn när han kasserats av familjen O’Hara, gick helt upp i arbetet och märkte knappast att hans syster hade kommit tillbaka. Besöket gick alltså överraskande smärtfritt och efter det reste Chicky hem varje sommar och blev varmt välkomnad av familjen. När hon var hemma i Stoneybridge brukade hon promenera kilometervis, prata med grannarna och berätta för dem om sitt uppdiktade liv på andra sidan Atlanten. Det var inte många från trakten som någonsin reste så långt som till USA – hon kunde känna sig trygg i vetskapen om att hon inte skulle få några oväntade besökare. Hennes fasad skulle aldrig komma att raseras av att någon från Stoneybridge kom på oväntat besök till en icke existerande våning. Hon blev snabbt en del av gemenskapen. Hon brukade träffa sin väninna Peggy som berättade om allt som hände på stickfabriken. Nuala hade för länge sedan flyttat till Dublin och de hörde aldrig av henne numera. ”Vi vet alltid att det är juli månad när vi ser att Chicky är hemma och promenerar på stränderna”, brukade de tre Sheedysystrarna säga till henne. Och Chickys ansikte sprack upp i ett stort varmt leende som omfattade dem allihop och sa till dem och alla andra som ville lyssna att det inte fanns någon plats på jorden som var så speciell som Stoneybridge, hur många underbara platser hon än sett i utlandet. Det tyckte folk om att höra. Det kändes bra att få beröm för att ha varit klok nog att stanna kvar i Stoneybridge – för att ha valt rätt. Familjen frågade om Walter och verkade glädjas åt att höra om hans framgångar och popularitet. Om de skämdes för att ha varit så orättvisa mot honom sa de aldrig det rent ut. 19


Men sedan förändrades allt. Orla, den äldsta av hennes systerdöttrar var nu tonåring. Nästa år hoppades hon få resa till Amerika med Brigid, en flicka från den rödhåriga O’Hara-klanen. Skulle de kunna få bo ett tag hos moster Chicky och morbror Walter, undrade hon? De skulle inte vara till minsta besvär. Chicky svarade utan att blinka. Självklart skulle Orla och Brigid komma och hälsa på. Hon var begeistrad. Angelägen om att de skulle komma. Det var inget problem alls, försäkrade hon. Hennes inre var i uppror, men det skulle ingen ha kunnat ana. Hon måste vara lugn nu. Hon skulle komma på en lösning senare. Just nu skulle hon välkomna dem och ivrigt se fram emot besöket. Orla undrade vad de skulle göra när de kom till New York. ”Morbror Walter ser till att ni blir mötta på Kennedyflygplatsen, så kommer ni hem och fräschar upp er och sedan på en gång tar jag er med på en båttur runt Manhattan så att ni får orientera er. En annan dag ska vi åka ut till Ellis Island och ströva i Chinatown. Det kommer att bli jätteroligt.” När Chicky begeistrat klappade i händerna kunde hon riktigt föreställa sig att besöket skulle bli verklighet. Och hon kunde se den snälle morbror Walters godmodiga gestalt för sig, höra hans skratt fyllt av sorg och saknad över de döttrar de aldrig hade fått, medan han skämde bort dem totalt. Samme Walter som hade lämnat henne efter deras korta tid i New York och begett sig västerut över den stora kontinenten. Chocken hade gått över för länge sedan, och minnet av hennes verkliga liv tillsammans med honom började bli suddigt. Det var förresten mycket sällan som hon tänkte tillbaka på den tiden. Men det falska livet, fantasitillvaron, var kristallklar och skarp. Det var tack vare den som hon hade överlevt. Vetskapen om att alla i Stoneybridge hade visat sig ha fel och att hon, Chicky, vid tjugo års ålder, hade vetat bättre än någon av dem. Hon hade haft ett lyckligt äktenskap och ett aktivt, framgångsrikt 20


liv i New York. Det skulle förlora sin mening om de fick veta att Walter hade lämnat henne och att hon hade skurat golv, städat toaletter och serverat hos mrs Cassidy, att hon hade snålat och sparat och aldrig tagit någon semester förutom den här veckan i Irland varje år. Det uppdiktade livet hade varit hennes belöning. Hur skulle hon kunna återskapa det inför Orla och hennes väninna Brigid? Skulle allt avslöjas efter åratal av noggrann uppbyggnad? Nej, hon skulle inte bekymra sig för det nu, inte låta det störa hennes semester. Hon skulle tänka på det senare. Inga idéer var bra nog när hon kom tillbaka till New York, när hon återvände till det liv som ingen i Stoneybridge hade en aning om. Chicky kunde inte se någon lösning på problemet med Orla och hennes väninna Brigid. Det var fruktansvärt irriterande. Varför kunde de inte ha valt Australien som så många andra irländska ungdomar? Varför skulle det tvunget vara New York? Hos mrs Cassidy på Select Accommodation bröt Chicky mot den oskrivna regel som hade funnits mellan dem så länge. ”Jag har ett problem”, sa hon bara. ”Vi får prata problem efter kvällsmaten”, sa mrs Cassidy. Mrs Cassidy hällde upp varsitt glas av det hon kallade portvin och Chicky berättade det hon aldrig hade sagt något om förut. Hon tog det från allra första början. Lager på lager av hennes bluff skalades av när hon förklarade att spelet nu var förlorat. Hennes släkting som trodde på morbror Walter ville komma och träffa honom. ”Jag tror Walter har omkommit”, sa mrs Cassidy. ”Vad?” ”Jag tror att han förolyckades i en seriekrock på Long Island-motorvägen, kropparna var svåra att identifiera.” ”Det skulle aldrig fungera.” ”Det händer varje dag, Chicky.” Och som vanligt hade mrs Cassidy rätt. 21


Det fungerade. En fasansfull tragedi, trafikens vanvett, ett utsläckt liv. Hemma i Stoneybridge blev de helt upprivna för hennes skull. De ville komma till New York och begravningen, men hon sa att den skulle äga rum i stillhet. Det var så Walter hade velat ha det. Hennes mor grät i telefonen. ”Chicky, vi var så hårda i vår syn på honom. Gud förlåte oss.” ”Det har Han säkert gjort för länge sedan.” Chicky var lugn. ”Vi försökte göra det som var bäst”, sa hennes far. ”Vi trodde att vi var goda människokännare. Och nu är det för sent att säga till honom att vi hade fel.” ”Han förstod, tro mig.” ”Kan vi skriva något till hans familj?” ”Jag har redan skickat kondoleanser från er, pappa.” ”Stackars människor. De måste vara förtvivlade.” ”De är mycket sansade. Han hade ett bra liv, det är vad de säger.” De ville veta om de skulle sätta in en annons i tidningen. Nej. Hon sa att hennes sätt att hantera sorgen var att stänga dörren till det liv hon hittills hade haft här. Det bästa de kunde göra för henne var att minnas Walter med kärlek och lämna henne i fred tills såren hade läkts. Hon skulle komma hem nästa sommar som vanligt. Hon var tvungen att gå vidare i livet. Det var väldigt gåtfullt för dem som läste hennes brev där hemma. Hon hade kanske blivit sinnesrubbad av sorg. De hade trots allt haft så fel om Walter Starr medan han levde. De borde kanske respektera honom när han var död. Hennes vänner förstod hennes behov av att vara ensam nu. Hon hoppades att även hennes familj skulle göra det. Orla och Brigid som hade planerat att komma och hälsa på i våningen på 7th Avenue var ifrån sig. Inte nog med att ingen välkomnande morbror Walter skulle 22


komma och möta dem på flygplatsen, det skulle inte bli någon resa alls. Det fanns inte längre någon möjlighet att moster Chicky skulle ta dem med på båtturen runt Manhattan. Hon skulle tydligen flytta. I vilket fall som helst var deras chans att få lov att resa till New York borta. Kunde någonting ha kommit olämpligare, undrade de. De höll kontakt och berättade om allt som hände där hemma. I familjen O’Hara hade de blivit som förryckta och köpte upp mark runt Stoneybridge för att bygga fritidshus. Under vintern hade två av de gamla Sheedysystrarna ryckts bort i lunginflammation. Man kallade sjukdomen Åldringens vän, eftersom livet slutade fridfullt för dem som hade svårt att andas. Miss Queenie Sheedy var fortfarande kvar, hon var förstås lite konstig och levde i sin egen lilla värld. Stone House höll formligen på att rasa ihop omkring henne. Det sades att hon knappt tycktes ha råd att betala sina räkningar. Alla trodde att hon skulle tvingas sälja det stora huset på klippan. Chicky läste allt det här som om det var nyheter från en annan planet. Likväl bokade hon flyget till Irland nästa sommar. Den här gången packade hon dystrare kläder. Inte sorgkläder, som hennes familj kanske skulle ha gillat, men färre käckt gula och röda kjolar och tröjor – fler grå och mörkblå. Och samma ordentliga promenadskor. Hon måste ha gått tjugo kilometer om dagen längs stränderna och klipporna kring Stoneybridge, inne i skogen och förbi byggplatserna där familjen O’Hara höll på med planerna på spanskinspirerade hus med svart järnsmide, öppna solterrasser och allt sådant som passade mycket bättre i ett varmare, mildare klimat än på den vilda, vindpinade Atlantkusten runt Stoneybridge. Under en av sina promenader mötte hon miss Queenie Sheedy, som var bräcklig och ensam utan sina två systrar. De beklagade sorgen för varandra. 23


”Kommer du att flytta tillbaka hit nu när du har avslutat ditt liv där borta och din käre make är hos Gud?” frågade miss Queenie. ”Det tror jag inte, miss Queenie. Jag skulle inte passa in här nu längre. Jag är för gammal för att bo hos mina föräldrar.” ”Det förstår jag, min vän, allt blir ju annorlunda. Jag har alltid hoppats att du skulle komma och bo i det här huset. Det har varit min dröm.” Och det var så det började. Hela den galna idén om att hon skulle köpa det stora huset på klippan. Stone House, där hon lekt som barn i den vildvuxna trädgården och tittat upp mot när de var nere på stranden och badade. Huset där hennes väninna Nuala hade arbetat hos de förtjusande systrarna Sheedy. Det kunde bli verklighet. Walter hade alltid sagt att det beror på oss själva vad som händer. Mrs Cassidy hade alltid sagt: Varför inte vi likaväl som någon annan? Miss Queenie sa att det var det bästa hon någonsin hört. ”Jag skulle inte kunna betala lika mycket som du skulle kunna få för huset av andra”, sa Chicky. ”Vad ska jag med pengar till på det här stadiet?” frågade miss Queenie. ”Jag har varit borta för länge”, sa Chicky. ”Men du vänjer dig snabbt igen, du älskar att promenera omkring här, det ger dig kraft, och det är så mycket ljus här och himlen skiftar från en timme till nästa. Du kommer att bli mycket ensam i New York utan mannen som varit så snäll mot dig under många år – du ska inte stanna kvar där med allt som påminner om honom. Kom hem nu om du vill, så flyttar jag ner till frukostrummet på bottenvåningen. Det är ändå besvärligt för mig med den gamla trappan.” ”Det är befängt, miss Queenie. Det är ditt hus. Jag kan inte fatta att vi pratar om det på det här viset. Vad skulle jag göra med ett så stort hus alldeles ensam?” 24


”Du skulle väl göra om det till ett hotell?” För miss Queenie var det helt uppenbart. ”De där O’Haras har velat köpa huset av mig i åratal. De skulle riva det. Det vill jag inte. Jag hjälper dig att göra om det till ett hotell.” ”Ett hotell? Menar du det? Driva ett hotell?” ”Du skulle göra det till något speciellt, ett ställe för såna som du.” ”Det finns ingen som jag, ingen lika konstig och komplicerad.” ”Du skulle bli förvånad, Chicky. Det finns massor. Och jag kommer i vilket fall som helst inte att finnas kvar så länge. Jag kommer nog snart att sälla mig till mina systrar på kyrkogården. Så du skulle verkligen behöva bestämma dig nu, och sedan kan vi planera vad vi ska göra för att få Stone House fint igen.” Chicky var mållös. ”Det vore väldigt roligt för mig om du flyttade hit innan jag dör, förstår du. Jag skulle hemskt gärna vilja vara med och planera”, sa Queenie vädjande. Och de slog sig ner vid köksbordet i Stone House och pratade om det på allvar. När Chicky kom tillbaka till New York lyssnade mrs Cassidy på hennes planer och nickade gillande. ”Tror du verkligen att jag kan göra det?” ”Jag kommer att sakna dig, men du vet att det är din stora chans.” ”Kommer du och hälsar på mig? Kommer och bor på mitt hotell?” ”Ja, jag kommer en vecka på vintern. Jag tycker om den irländska landsbygden på vintern, inte när det är en massa oväsen och spektakel och folk som hittar på dumheter.” Mrs Cassidy hade aldrig tagit ledigt. Det här var sensationella nyheter. ”Jag borde åka nu medan Queenie är i livet, antar jag.” ”Du bör sätta fart och komma iväg så snart som möjligt.” Mrs Cassidy tyckte inte om att låta gräset gro under fötterna. 25


”Hur ska jag förklara det … för alla?” ”Vet du, man måste inte förklara saker och ting på långt när så mycket som man tror. Säg bara att du har köpt det för pengarna efter Walter. Det är ju sant, trots allt.” ”Hur kan det vara sant?” ”Det var på grund av Walter som du kom hit till New York. Och eftersom han gav sig iväg tog du saken i egna händer, tjänade pengar och sparade dem. Så på ett sätt var det ju hans förtjänst. Jag kan inte se det som en lögn.” Mrs Cassidy tog på sig den min som betydde att de aldrig skulle föra det på tal igen. Under veckorna som följde förde Chicky över sina besparingar till en irländsk bank och hade långa samtal med banker och advokater. Det skulle ordnas byggnadslov, avtalas med schaktfirmor, gås igenom hotellbestämmelser, tas hänsyn till skatteaspekter. Hon hade aldrig kunnat tro att det var så mycket som måste ordnas innan de gick ut med nyheten. Varken hon eller miss Queenie berättade för någon om arrangemanget dem emellan. Till slut tycktes allt vara klart. ”Jag kan inte skjuta upp det mycket längre”, sa Chicky till mrs Cassidy medan de dukade av efter kvällsmaten. ”Jag kommer att bli bedrövad, men jag tycker att du borde åka imorgon.” ”Imorgon?” ”Miss Queenie kan inte vänta mycket längre och du måste berätta det för din familj någon gång. Gör det innan de får höra det på omvägar. Det är bäst så.” ”Men att bli resklar på bara en dag? Jag menar, jag måste packa och ta farväl …” ”Du packar på tjugo minuter. Du har nästan inga tillhörigheter. Karlarna här i huset är inte mycket för högtravande avskedstal, lika lite som jag själv.” ”Jag är totalt vrickad som gör det här, mrs Cassidy.” ”Nej, Chicky, du skulle vara totalt vrickad om du inte gjorde det. Du har alltid varit duktig på att ta vara på tillfället.” 26


”Det hade kanske varit bättre om jag inte hade tagit vara på tillfället att följa Walter Starr.” Chicky var bedrövad. ”Jaså, det säger du? Du skulle ha blivit befordrad på stickfabriken, gift dig med en galen bonde och fått sex barn som du skulle försöka skaffa jobb till. Nej, jag tycker att du har bra omdöme. Du fattade ett beslut, sökte och fick jobb hos mig och det har fungerat bra i tjugo år, eller hur? Det var bra att du kom hit till New York, men nu ska du åka hem igen och äga det största huset i trakten. Jag kan inte se något större fel på den karriären.” ”Jag älskar dig, mrs Cassidy”, sa Chicky. ”Det är lika så bra att du far hem till den keltiska dimman och skumrasket om du ska börja prata på det viset”, sa mrs Cassidy, men hennes min var mycket mildare än den brukade vara. Familjen Ryan satt med gapande munnar när hon berättade om sina planer. Skulle Chicky flytta hem för gott? Köpa Sheedyhuset? Starta ett hotell som skulle vara öppet året om? Den allmänna reaktionen var total misstro. Den ende som visade ren förtjusning vid tanken var hennes bror Brian. ”Det kommer att få tyst på familjen O’Hara”, sa han med ett stort leende. ”De har varit efter det stället i åratal. De vill riva det och bygga sex lyxvillor där uppe.” ”Ja, och det var precis det som miss Queenie inte ville!” sa Chicky. ”Jag skulle gärna vilja vara med när de får höra det”, sa Brian. Han hade aldrig kommit över att familjen O’Hara inte hade ansett honom god nog åt deras dotter. Hon hade gift sig med en man som hade lyckats spela bort en hel del av familjen O’Haras pengar på hästar, något som Brian ofta belåtet framhöll. 27


Hennes mor kunde inte fatta att Chicky tänkte flytta in hos miss Queenie redan nästa dag. ”Jo, jag behöver vara på plats”, förklarade Chicky, ”och i vilket fall som helst är det inte fel att det finns någon där som kan servera miss Queenie en kopp te då och då.” ”En tallrik gröt eller ett paket kex skulle hon inte heller tacka nej till”, sa Kathleen. ”Mikey såg henne plocka björnbär för ett tag sedan. Hon sa att de var gratis.” ”Är du säker på att du äger huset, Chicky?” Hennes far oroade sig som vanligt. ”Du flyttar inte bara in där som hemhjälp, som Nuala gjorde, fast med löfte om att du ska få ärva det?” Chicky lugnade dem och försäkrade att det var hennes. Så småningom började de få klart för sig att det faktiskt skulle bli verklighet. Alla invändningar de kom med hade hon redan tänkt på. Åren i New York hade gjort henne till affärskvinna. De hade lärt sig från förr att inte underskatta Chicky. De skulle inte göra samma misstag en gång till. Hennes familj hade arrangerat ännu en själamässa för Walter, eftersom Chicky inte hade varit hemma till den första. Chicky satt i den lilla kyrkan i Stoneybridge och undrade om det verkligen fanns en Gud där uppe som tittade på och lyssnade. Det verkade inte särskilt troligt. Men alla här tycktes tro att det var så. Hela församlingen deltog i bönen för Walter Starrs själ. Skulle han ha skrattat om han hade vetat vad som hände? Skulle han ha blivit chockerad av människornas vidskepelse i en irländsk kuststad där han en gång hade haft en semesterromans? Nu när hon kommit tillbaka visste Chicky att hon skulle vara tvungen att gå i kyrkan igen. Det skulle bli enklast så och dessutom hade mrs Cassidy gått i kyrkan varje söndagsförmiddag i New York. Det var ännu en sak som de aldrig hade diskuterat. Hon såg sig omkring i kyrkan där hon var döpt, hade tagit nattvarden för första gången och konfirmerats, kyrkan där hennes systrar hade gift sig och där folk bad om själsfrid för 28


en man som aldrig hade dött. Det var mycket märkligt alltsammans. Men hon hoppades ändå att bönerna skulle vara till nytta för någon någonstans. Det fanns en rad minfält som måste beträdas väldigt varsamt. Chicky måste se till att hon inte stötte sig med dem som redan drev Bed & Breakfast-verksamhet i trakten eller hyrde ut stugor. Hon inledde en trägen diplomatisk offensiv och förklarade att det hon gjorde var att skapa något helt nytt för området, inte något som skulle ta kunder från dem. Hon besökte alla pubarna som låg här och där på landsbygden och berättade om sina planer. Hennes gäster skulle vilja se sig om i Stoneybridges kuperade omgivningar. Hon skulle rekommendera dem att lära känna det riktiga Irland och äta lunch på de traditionella pubarna och värdshusen. Därför ville hon gärna få veta om de serverade soppa och enkel mat så att hon kunde skicka kunder till dem. Hon valde byggfirmor från en annan del av landet eftersom hon ville undvika att ge företräde för familjen O’Hara eller deras huvudkonkurrenter i byggbranschen. Det var så mycket lättare än att välja den ene före den andre. Det var samma sak med inköpen. Hon kunde lätt väcka ont blod om man såg att hon gynnade bara en leverantör. Chicky var noga med att alla skulle få ut något av projektet. Hon var duktig på att få alla med på noterna. Det viktigaste var att arkitekterna skulle bli klara med sitt och att få byggjobbarna på plats. Hon skulle behöva en förvaltare, men inte än. Hon skulle behöva någon som kunde bo i huset och hjälpa henne med matlagningen, fast det kunde också vänta. Chicky tyckte att hennes systerdotter Orla skulle passa till det jobbet. Tjejen var pigg och begåvad. Hon älskade Stoneybridge och livet där. Hon var energisk och sportig, höll på med windsurfing och klättring. Hon hade gått en datakurs i Dub29


lin och hade en examen i marknadsföring. Chicky kunde lära henne laga mat. Hon var livlig och hade lätt för att prata med folk. Hon skulle vara som klippt och skuren för Stone House. Förargligt nog tycktes Orla vilja vara kvar i London på sitt nya jobb. Inga förklaringar, hon hade bara stuckit. Allt var så mycket lättare för ungdomarna nuförtiden än det hade varit för henne, tänkte Chicky. Orla behövde inte be om lov eller få föräldrarnas godkännande. De utgick från att hon var vuxen och att de inte hade någon talan. Planerna fortskred. Det skulle bli åtta gästrum och ett stort kök med matplats där alla gästerna skulle äta middag tillsammans. Hon hittade ett jättestort gammalt bord som skulle behöva skuras varje dag, men det var gediget och äkta. Här passade det inte med tjusig mahogny och tallriksunderlägg eller tjocka dukar av irländskt linne. Det måste vara genuina grejer. Hon anlitade en möbelsnickare från trakten till att göra fjorton stolar och en annan fick restaurera en gammal hyllskänk till porslinet. Tillsammans med miss Queenie körde hon till auktioner och utförsäljningar ute på landet och hittade de rätta glasen, tallrikarna och skålarna. De träffade folk som kunde restaurera några av Sheedysystrarnas gamla mattor och andra som kunde byta ut det slitna lädret på antika småbord. Det var det här som miss Queenie tyckte allra bäst om. Gång på gång förklarade hon vilket mirakel det var att alla de underbara klenoderna blev renoverade. Hennes systrar skulle bli så glada när de såg vad som hände. Miss Queenie var övertygad om att de kände till och med gillande åsåg allt som pågick i Stone House. Det var hjärterörande att hon tänkte sig dem på någon säll plats där de väntade på att hotellet skulle öppna och höll koll på allt som hände i Stoneybridge. Det var lite mer störande att miss Queenie också tog för givet att Walter Starr fanns där uppe i himlen tillsammans med hen30


nes båda systrar och att han hurrade för allt nytt som hans duktiga och tappra änka åstadkom. Chicky var noga med att berätta för familjen om sina planer varje vecka, så att de blev väl insatta och visste vad som skulle komma. Det gav dem hög status att i förväg känna till att bygglovet hade beviljats, att en omgärdad köksträdgård för egna grönsaker var planerad och att oljeeldning hade installerats i hela huset. Hon skulle förmodligen även behöva anlita en professionell inredare. Även om hon och miss Queenie tyckte att de visste hur det skulle se ut, så inriktade de sig faktiskt på folk med urskillning och tänkte ta bra betalt. Allt måste bli rätt. Det som Chicky trodde var elegant kunde mycket väl anses smaklöst. Trots att hon hade studerat en massa hotell och herrgårdar i olika tidskrifter hade hon inte mycket praktisk erfarenhet av hur man gick till väga för att uppnå den rätta looken. Mrs Cassidys Select Accommodation hade inte varit någon riktig skola när det gällde stil. Det fanns mycket att göra framöver: hon måste ha en hemsida och ta emot bokningar på nätet. Det var fortfarande en främmande värld för henne. Det var här som Orla skulle kunna vara hennes högra hand om hon kom tillbaka från London. Chicky hade ringt henne två gånger men Orla hade verkat okoncentrerad och avvaktande. Chickys syster Kathleen sa att Orla var helt omöjlig och att det inte gick att prata med henne om någonting. ”Hon är ännu envisare än du någonsin var”, sa Kathleen dystert, ”och det vill inte säga lite.” ”Se bara hur bra och förnuftig jag blev till slut”, svarade Chicky med ett skratt. ”Verksamheten är inte igång än.” Kathleens röst var full av onda aningar. ”Vi får väl se hur bra och förnuftig du är när du slår upp portarna.” Bara mrs Cassidy borta i New York och miss Queenie trodde på att det skulle bli av och att det skulle bli en stor framgång. 31


Alla andra lät henne hållas och hoppades att hon skulle lyckas, men det var lite som när man hoppas att det ska bli en lång, varm sommar eller att Irlands fotbollslag ska göra bra ifrån sig i VM. Ibland brukade Chicky promenera längs klipporna på kvällen och se ut över Atlanten. Det gav henne alltid kraft. Folk hade haft mod nog att sätta sig i små, skrangliga båtar och segla ut över det krabba havet utan att veta vad som låg framför dem. Det kunde väl ändå inte vara så svårt att öppna ett hotell? När hon sedan kom in igen skyndade miss Queenie sig att laga varm choklad åt dem båda och säga att hon inte hade varit så lycklig sedan hon var flicka, sedan hon och hennes systrar brukade gå på jaktbal och hoppas att de skulle hitta stiliga unga män att gifta sig med. Det hade aldrig blivit av, men den här gången skulle det fungera. Stone House skulle bli verklighet. Och Chicky brukade klappa henne på handen och säga att de skulle bli kända i hela landet. Och när hon sa det trodde hon på det. Alla hennes bekymmer försvann. Vare sig det berodde på promenaden i blåsten, den rogivande varma chokladen, miss Queenies hoppfulla ansikte eller en kombination av alla tre sakerna, så innebar det att hon sov gott och länge varje natt. När hon vaknade var hon redo för vad som helst, vilket var lika så bra för under de kommande månaderna var det en hel massa som hon behövde vara redo för.

32


9789113051918