Issuu on Google+


CHRISTINA WAHLDร‰N

Den som jag trodde skulle gรถra mig lycklig

titel_densomskulle131125.indd 3

2013-11-26 15:57


Aboriginal and Torres Strait Islander readers should exercise caution when reading this book as it contains names of deceased persons.

ISBN 978-91-1-305180-2 © Christina Wahldén 2013 Norstedts, Stockholm Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB Falun 2013 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Utan vettenskaper skulle ännu vår Sill fiskas av utlänningar, våra Gruvor brytas av främmande, och våra Bibliotequer svikta av utländska arbeten. … Ja Skogssnuvor skulle gömma sig i alla buskar, Gastar spöka i alla mörka vrår. Tomtgubbar, Vättar, Näckar och andra Lucifers anhang leva med oss som gråkattor. Samt Vidskepelse, Häxeri, Signeri svärma omkring oss som Mygg. (Carl von Linné: Tal vid Deras Kongl. Majesteters Höga Närvaro, Uppsala 1759)

Senare, om kvällen, när Lisa Stina har utfört alla de sysslor som hennes Mor har bett henne om, vandrar tankarna tillbaka i tiden. Han har rest. Nu är han borta. Mor låter dem vara ensamma i ett rum en kort stund innan han reser söderut. Det är väldigt ansträngt. Lisa Stina har aldrig sett honom sådan. Han tar hennes händer. Tårar stiger upp i hennes ögon fast hon inte vill det. Varför ska hon vara en sådan lipsill? Daniel ser allvarligt på henne. Så höjer han handen och stryker bort allt det våta, all sorg. Hans varma, torra hand igen. Hon kan särskilja den från tusen andra händer. – Jag kommer tillbaka, säger han. Jag lovar. Vi ses igen. 29


Hon kan inte svara av rädsla för att då börja gråta högljutt. Hon biter ihop och nickar. Han stryker henne över kinden igen. Så böjer han sig fram och kysser henne, helt hastigt. Ingen som ser. Hennes hjärta får vingar. Hans mjuka läppar mot hennes. Hennes hjärta på väg till London fick vingar. Kanske kan det flyga hela vägen dit? Så är han borta. Varför måste just Daniel resa till London? Hon blir alldeles blank i ögonen när Far först berättar det. Till och med Far märker det. Hon är bara 16. Ännu ung, men samtidigt tillräckligt vuxen. Hon hänger med huvudet och han tar henne om hakan. Far säger att Daniel ska sprida kunskapen om Fars botaniska system. Att botanisterna i Amerika minsann har förstått hur Far tänker, men att de i England ännu tvivlar. Därför måste Daniel åka, för att förklara allt för engelsmännen. Far säger att han är den rätte lärjungen att sända ut i världen för just den uppgiften. Daniel är den rätte också för henne, ser inte Far det? – Daniel kommer åter, säger Far och ler. När han kommer tillbaka har han med sig kunskap om engelska trädgårdar. Kanske kan han rentav få med sig brittiska trädgårdsmästare hem. Kyssen och stunden i krikonlunden på Hammarby. Dem ska hon alltid minnas och bära med sig. Och hon ska vänta! Precis som Mor väntade på Far för länge sedan. Den indianska krassens frön är knöliga och gulvita, större än ärtor men mindre än turkiska blomsterbönor. Lisa Stina hjäl30


per Far genom att vika fröpåsar. Hon viker bättre än någon annan av syskonen. Hon är noggrann och snabb. Det tycker Far om. Han stryker henne över håret och hon växer, slingrar sig snabbt upp genom jorden som en dubbelblommande solros. Storebror Carl och hon är som två körsbär, fästa vid samma ämne. De hänger ihop. Ändå är han hopplös på det där med studier. Far förklarar och förklarar och hennes bror nickar så förståndigt fast hon ser att han inget har begripit. Sedan, efteråt, när Far har gått iväg, då får hon förklara. Vad Far egentligen menade. Hur det hela hänger ihop. Hon hatar att väva lakan! Hon hatar att brodera dem! Lisa Stina vill tjuvlyssna på Fars privatlektioner som han har i salen i huset där de bor, huset med den stora trädgården. Det händer att studenterna står hela vägen ner till köket i stentrappan för att försöka höra något. Hennes Far är en populär lärare. Hon kanske är en flicka utanpå, det ser man ju på kjolen och håret, men i huvudet kan hon lika bra som pojkarna. Hon trälar i köket och hos djuren fast hon hela tiden tänker på vad Far har sagt, hur växterna delas in. Hon memorerar, är som tvättsvampen, vips har hon sugit åt sig allt och vill ha mer, mer! Lisa Stina lägger tjugo krassefrön i varje påse och skriver sedan en vacker etikett. Det tycker Far om. Ordning och reda. Fröna ska sedan sås i det annuella kvarteret. Nästa vår. När hon är färdig med krassen ska hon sortera de vilda luktärtorna. De doftar så gott i skymningen. Lisa Stina ville visa att hon kunde forska lika väl som hennes Far, lika väl som Daniel. Flickan ville väl visa att hon hade en hjärna. Hon skrev en egen studie: Om den indianska krassens blickande. Den handlar om det optiska fenomen som 31


uppträder i skymningen när ögat uppfattar att det blixtrar från krasseblommorna. Hon är mycket stolt över sin studie, den blev till och med publicerad av Kungliga Vetenskapsakademien. Lisa Stina tror att Far är stolt över henne också. Hon vill gärna fortsätta att studera, men det är svårt att hitta tid. Det är så mycket praktiska saker som måste hinnas med. – Daniel kommer tillbaka, säger Far när han ser att hon är ledsen. Annars reser jag till honom, tänker hon trotsigt. Hon är nitton nu, det har redan gått för många år. Daniel är alltså 29. Tre år sedan han reste. Tre år de missat tillsammans. Fru Solander. Hon viskar det tyst för sig själv: – Fru Daniel Solander! Doktorinnan Solander! Den hon ännu inte är, men den hon ska bli, den hon är ämnad att bli. Fru Solander. Daniel ska sprida Fars kunskap över världen. Lisa Stina måste förstå att det är viktigt, att det går före. Han kommer tillbaka. Hon ska vänta. Som hon saknar honom. Det dröjer mer än sex månader efter Daniels avresa innan Linné får ett brev av honom. Det är skickat från Skåne och det visar sig att Solander inte ens har lämnat landet än. Han har drabbats av feber men ber Linné att inte berätta det för hans föräldrar eftersom han då är rädd att de ska hindra honom från att resa till England. Sommaren 1760 anländer han så äntligen till London. Det är en stad fylld av trädgårdar, stora och små, privata och offentliga, platser för vila undan larm och stök. Två dagar efter sin ankomst besöker han Peter Collinsons trädgård i Mill Hill tio miles nordväst om London city. Vid lunch tar han tillsam32


mans med Linnés forskarkollega John Ellis den dagliga diligensen, som för dem från bruset i London ut till den fridfulla landsbygden. Collinsons trädgård är full av ljuvligheters ljuvlighet. Solander njuter av blommande träd och annueller. Här finns orkidéer, magnolior, rhododendron, azaleor och kalmior, de senare tillhörande familjen ljungväxter och påminnande om just rhododendron. Robinia hispida, den eleganta Magnolia grandiflora och klättraren Campsis radicans avnjuter de också. De två männen flanerar längs gångarna. Solander ser växter han aldrig tidigare har skådat och hör berättelser om de män som har sett till att växterna nu finns i England. Collinson lovar Daniel sticklingar och fröer att skicka till Linné. I sitt stilla sinne tänker Collinson att Solander, även om han talar dålig engelska, är en avgjort vänligare och mer älskvärd person än sin skrytsamme läromästare. Collinson och Ellis skickar ut Daniel på landet så att han ska lära sig engelska bättre. Far väntar otåligt på Daniels brev. Det dröjer. Lisa Stina känner igen Daniels sätt att skriva, hans fina handstil. När det äntligen kommer bär hon kuvertet till Far. Hennes fingrar känner på sigillets lås, på brevpapprets fibrer, hennes ögon följer bokstävernas vackra bågar. Men det är inte till henne. Hennes egen handstil är grov och inte alls så sirlig som hans. Kanske hade den kunnat utvecklas till något mer, något annat, om hon hade fått möjligheten. Den hade det, hon vet det. Om hon bara hade fått öva mer. Men hur fint hennes hjärna egentligen är sammansatt och fungerar kommer hon aldrig att få veta. Lisa Stina väver lakan till sin brudkista. Hon hoppas att hon känner den som ska vila på dem tillsammans med henne. Mor ska ha hjälp med än det ena, än det andra. 33


Hon kan vara en riktig slavdrivare. Det kommer ju nya studenter i huset varje år, men de är inte detsamma. Ingen är så vänlig och rolig som Daniel. Och ingen är heller så klipsk. Lisa Stina märker att Far tycker att en del av studenterna är lite tråkiga. Han skulle aldrig säga det, men man kan se att han verkar lite okoncentrerad. Ingen är som Daniel, ingen kan mäta sig med honom. Däri tycker Far och Lisa Stina precis lika. Först efteråt, när Daniel har rest, tänker Lisa Stina att det är underligt att han såg så på henne, hon som överlevt kopporna som liten och bar sin ärriga hud som ett minne. Det finns vackrare kvinnor. Kanske var det då hennes insida han såg mer än utsidan. Hon älskar honom för det. Hennes bror Carl är så intresserad av yta och flärd, men Daniel ser djupare än så, under allt sådant. Han ser vem hon kan bli, han ser alla Lisa Stinas möjligheter. Och han känner sig aldrig hotad. Han är tillräckligt skarp själv för att inte känna sig trängd. Det är inte så vanligt med sådana män. Hon möter Daniel i sina drömmar, då är de samman igen. Då står de kanske i Fars arbetsrum, då slutför han meningen han började på den där gången för länge sedan. Då säger han att han älskar henne. Rummen här påminner Lisa Stina om Daniel, ständigt, fast han inte längre vistas här. Varje gång hon hör domkyrkan slå tre slag tänker hon på att nu har det gått ännu ett dygn sedan frågan förblev outsagd och obesvarad. Ännu en månad. Ännu ett år. Lisa Stina smyger in i Fars arbetsrum. Hon borde inte vara där, men hon kan inte låta bli. Hon läser på etiketterna, ser på de förunderliga varelserna. Fostren som svävar i sprit, miss34


bildade monster som hon bara kan titta på korta stunder i taget. Ibland luktar det illa. Färgerna och formerna visar på världens rikedom och under. Så många varianter, så många klanger med samma tema. Snäckorna, symmetriska, blanka, skimrande. Korallerna, exakta i sina formationer. Fiskarna som togs ur och deras skinn som sattes upp på ark, ungefär som herbariearken för blommor. Allt går att sortera och ordna. Allt har sin plats. Hon har sin och hennes vän har sin. En gång ballongfisk alltid ballongfisk. Eller salamander, eller havsörn. Det finns en ask och en etikett för allt i Fars naturalieskåp. Lärjungarna skickar fröer från hela världen. De kommer i knöliga kuvert eller stora trälårar, slitna och solkiga, de har passerat genom många händer. Fröna kan vara stora som plommon eller små som vallmofrön. En del har torkat för mycket, andra har dragit åt sig fukt. En del har tappat sin växtkraft, men andra har den kvar. Linné och hans trädgårdsmästare vårdar alla frön som om de vore deras egna barn. Från att ha haft en botanisk trädgård med bara 300 arter växer samlingen till 3 000 arter, inte minst också tack vare Linnés envetna tiggande om frön hos bekanta i England, Holland och Tyskland. Det bultar på porten. – Här är posten, lilla mamsellen, säger han som står därutanför knappt synlig för alla paket. Försändelserna kommer från världens alla hörn. Surinam, Ukraina, Kanton, Indien, Egypten, Palestina och Jemen. Lisa Stina ser på omslagspappret, drar med fingertopparna över försändelserna, ibland står där bokstäver hon inte kan läsa. Snirkliga krokar som hennes Far säger är arabiska eller kantiga tecken som är japanska. Röda och svarta stämplar av olika 35


slag. Så mycket kunskap det finns i världen! Så mycket hon inte vet. Men hennes Far vet nästan allt. Han blir glad som ett barn över frön och örter han bara har läst om tidigare, han gläds över att få se dem i verkligheten. Han diskuterar ständigt med trädgårdsmästaren hur de bäst bör planteras, om jorden ska vara fet eller mager, om de ska ha mycket ljus eller mycket skugga, mycket eller lite vatten, varmt eller kallt. En del frön vill ha iskyla för att gro, andra vill ha eldens hetta. Daniel skriver några brev. Men de är aldrig till henne. Breven kommer med allt glesare mellanrum. I oktober är pengarna slut. Daniel skriver till Linné och förklarar varför han måste ha tre dräkter och en rock och varför hans resekostnader har skenat iväg. Som en lockande honungskaka skickar han med en lång lista över växter han anskaffat. Det är tulpanträd, magnolior, rhododendron, kalmior och hydrangeor från hortensiasläktet. Dem har han fått gratis av Collinson och Ellis och alla deras trädgårdsvänner. I väntan på svar fortsätter Daniel att besöka engelska privatträdgårdar och förundras över hur många människor här som verkligen älskar växter. Det är inte svårt att fatta beslutet att stanna ytterligare ett år i London. Men för en person som avskyr konflikter och bråk är det svårt att hantera. Han vet att Linné kommer att bli besviken, kanske arg. Daniel slutar helt enkelt att skriva till sin lärare. I september 1761 klagar Linné på att det var ett halvår sedan han hörde av Solander. Linné vädjar till John Ellis för att försöka få honom att förmå Solander att skriva. Till jul: fortfarande inget brev. Daniel kan inte förstå sin lärares ilska. Han har ju skickat 36


alla plantor till Uppsala, som han lovat, och fått de motsträviga engelska botanisterna att acceptera sexualsystemet. Linné tycker att Solander bör söka professuren i botanik i Sankt Petersburg och arbetar för det. Men inget svar från Solander.

37


Uppsala 5 mars 1762 Min egen Herre och wän. jag har längtat dageligen, som en fogel äfter ljusan dag, att få M. Hres bref om han wille motaga på ett äller 2 åhr Botaniska Professionen i Petersburg, med de hwilkor jag aviserat för juhl, i mitt bref addresserat under Hr Branders och Spaldings anwisning, men jag har intet fått swar; wet altså intet hwad jag ska swara Petropolitanis; Emedlertid går tiden mig utur händerne, ty jag hade kunnat unna någon annor den hedersposten, om M. H. ej welat haft honom. jag har intet fått wetta om M. Hre fått 3 000 dlr af sit stipendium, som öfwersändes för juhl. lätt mig det wetta Kiäre lät mig wetta huru länge M. Hre blifver i England --Hela mitt hus hälsar oändeligen. Logie är här wärfware och officer. kiäre, skrif mig något nytt i botaniquen äller zoologien och fägna mig på ålderdomen. Jag är Min kiäre Herres trogne tienare Carl Linnaeus (ur brev till Daniel Solander)

38


I maj tvingas Solander acceptera professuren, för pengarna är återigen slut. Men ännu i slutet av november samma år har Linné inte fått något svar från sin lärjunge om när eller hur tjänsten ska tillträdas. Då kommer det ett brev från Collinson till Linné, ett sakligt, uppriktigt brev. Solander ska inte till Petersburg. Där skulle han sjunka som en sten och försvinna. Där finns ingen handel med plantor från vare sig öster eller väster. Solander ska i stället klassificera Hans Sloanes stora samling av torkade plantor, mineraler och insekter. Det är hela saken. Så. Linné blir rasande. Denna svekfulla lärjunge som bara verkar tänka på sitt eget bästa nu. Är det tacken? Vem tror han att han är? Daniel har dåligt samvete. Vet vad Linné förväntar sig av honom, vet vad han lovat Lisa Stina. Och ändå. Petersburg vore en öken för honom, en öken utan örter. Han skulle torka bort där. Glömmas. Här vill människor honom väl. – Sluta fundera över det där nu. Genom att du stannar här ser du till att England blir allt mer, och förblir, linneanskt, säger Collinson. – Och förresten; Linné har fått så mycket plantor och frön skickade till sig utan att vi har fått särskilt mycket i utbyte, så du kan gott stanna ett tag till. Det behöver ju inte vara för evigt. Daniel är lätt att övertala. Ännu en tid kan han stanna. Men han vill inte ha en öppen konflikt med sin lärare, han ogillar missämja och h��rda ord, vill som alltid att alla ska vara 39


sams. Att skriva till Linné låter sig inte göras. I december skriver även Ellis till Linné och konfirmerar att Daniel blir kvar i London. I mars 1763 anställs Daniel på British Museum. Han får en inkomst, vilket gör det möjligt för honom att stanna kvar i London och försörja sig på egen hand. Arbetet innebär också att han lösgör sig inte bara från Lisa Stina och Linné utan också från sin egen familj. Själv föredrar han att inte tänka på det eller vilka känslor det kan väcka i Uppsala. Han intalar sig att det här bara är en tillfällig förlängning. Daniel får flera brev av Linné, men det ska dröja hela sex år innan han själv skriver tillbaka till sin läromästare.

40


9789113051802