Issuu on Google+


Skuggor ur det förflutna

Översättning Nils Larsson


Av s a m m a f ör fat ta r e Böckerna om Kay Scarpetta: Den osynlige Indicier Allt som återstår Kuslig likhet Kroppsspråk Offer utan namn Dunkla vatten Dödlig smitta Eldens öga Mörkrets makt Sista utvägen Flyg fula fluga Dödligt spår Rovdjuret De dödas bok Scarpetta Mord i Central Park Öv r ig u t g i v n i n g: Getingboet Fula fiskar Porträtt av en mördare Farligt fiske

I SBN 978-91-1-304521-4 Copyright © 2010 by CEI Enterprises, Inc. Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: Port Mortuary Omslag: Blacksheep/Sean Garrehy Översättning: Nils Larsson Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


Ett meddelande till mina läsare Det här är visserligen ett skönlitterärt verk, men det är ingen science fiction-roman. De medicinska och rättsmedicinska rutiner, samt den teknik och de vapen ni kommer att träffa på här, existerar redan. En del av det som ni får läsa om är djupt störande. Alltsammans är möjligt. Följande enheter finns också redan på riktigt: Bårhuset vid Dovers flygvapenbas Armed Forces Medical Examiner (AFME) Armed Forces DNA Identification Laboratory (AFDIL) Armed Forces Institute of Pathology (AFIP) Försvarsdepartementet Defence Advanced Research Projects Agency (DARPA) Royal United Services Institute (RUSI) Special Weapons Observation Remote Direct-Action System (SWORDS) Trots att det är fullt möjligt att de skulle kunna finnas, är Cambridge Forensic Center (CFC), Georgias kvinnofängelse, Otwahl Technologies och Mortuary Operational Removal Transport (MORT) produkter av författarens fantasi, liksom alla personerna i den här historien och själva intrigen.


1

personalens omklädningsrum slänger jag mina smutsiga sjukhuskläder i en tvättkorg och tar av mig resten av kläderna och träskorna. Jag undrar om Överste Scarpetta, som det står skrivet med svart på mitt skåp, kommer att tvättas bort så fort jag återvänder till New England i morgon bitti. Tanken hade inte slagit mig förrän nu och det bekymrar mig. En bit av mig vill inte lämna det här stället. Livet vid Dovers flygvapenbas har sina bekvämligheter, trots sex månader av hård träning och den ruggiga uppgiften att handskas med lik varje dag å den amerikanska regeringens vägnar. Min vistelse här har varit förvånansvärt okomplicerad. Jag kan till och med säga att den har varit trevlig. Jag kommer att sakna att gå upp före gryningen i mitt anspråkslösa rum, ta på mig cargobyxor, polotröja och stövlar och gå genom det kalla mörkret till parkeringsplatsen vid golfbanans klubbhus och dricka kaffe och äta en bit, innan jag kör till bårhuset, där jag inte är den som bestämmer. När jag arbetar åt Armed Forces Medical Examiner, AFME, är jag inte längre chef. Jag har faktiskt lägre rang än ett rätt stort antal människor och jag behöver inte fatta några livsviktiga beslut, om jag nu ens tillfrågas. Så kommer det inte att bli när jag återvänder till Massachusetts, där alla är beroende av mig. Det är måndag den 8 februari. Väggklockan ovanför de skinande vita handfaten visar på 16.33, siffrorna lyser röda som ett slags varning. Om mindre än nittio minuter är det meningen att jag ska vara med på CNN och förklara vad en rättsmedicinsk radiologisk patolog är för något och varför jag har blivit en sådan och vad Dover och försvarsdepartementet och Vita huset har med det att göra. Med andra ord är jag inte bara rättsläkare längre, antar jag att jag kommer att säga, och inte bara en vanlig reservare vid AFME heller. Efter den 11 september, efter att Förenta staterna invaderade Irak, och nu när soldater skickas till Afghanistan i allt större antal – jag övar på sådant som jag I d e n kv I n n lI g a

9


tänker poängtera – har gränsen mellan de militära och civila världarna bleknat bort för gott. Jag kanske tar upp ett exempel: nu i november flögs under en fyrtioåttatimmarsperiod tretton stupade krigare hit från Mellanöstern och precis lika många stupade anlände från Fort Hood i Texas. Stora förluster är inget som förekommer enbart på slagfältet, men jag är inte riktigt säker längre på vad ett slagfält är. Kanske kan alla ställen bli ett, kommer jag att säga i teve. Våra hem, våra skolor, våra kyrkor, reguljärflyget och platser som vi arbetar på, shoppar på och far på semester till. Jag går igenom mina toalettsaker, medan jag går igenom de kommentarer jag behöver göra om 3D-röntgen, användandet av datortomografi eller CT-skanning på bårhuset, och jag påminner mig att jag måste betona att mitt nya högkvarter i Cambridge, Massachusetts visserligen är den första civila enhet i USA som kan genomföra virtuella obduktioner, men att Baltimore snart står i tur och att trenden så småningom kommer att sprida sig. Den traditionella obduktionen, där man dissekerar efter hand och tar foton efteråt och hoppas att man inte missar något eller inför en artefakt, kan förbättras dramatiskt genom denna teknologi och göras så exakt som den borde vara. Jag är ledsen att jag inte är med i World News i kväll, för nu när jag tänker närmare efter, skulle jag hellre vilja ha den här dialogen med Diane Sawyer. Problemet med att jag regelbundet medverkar på CNN är att man förlorar respekten för den man känner för väl och detta borde jag ha tänkt på tidigare. Intervjun kan bli för personlig, slår det mig nu, och det borde jag ha nämnt för general Briggs. Jag borde ha talat om för honom vad som hände i morse, när en ilsken mor till en stupad soldat skällde ut mig i telefon, anklagade mig för hatbrott och hotade att vända sig till massmedierna med sina klagomål. Det låter nästan som ett pistolskott när jag slår igen skåpdörren. Jag tassar iväg över kakelgolvet som alltid känns svalt och slätt under mina bara fötter, jag bär på en plastkorg med olivoljeschampo och balsam, en scrubkräm gjord på fossiliserade havsalger, en dubbelbladsrakhyvel, en burk med rakgel för känslig hud, flytande rengöringsmedel, en tvättlapp, munvatten, en tandborste, en nagelborste och väldoftande Neutrogenaolja som jag ska använda när jag är klar. Inuti ett öppet bås 10


radar jag prydligt upp mina personliga tillhörigheter på kakelhyllan och vrider på vattnet så varmt som jag står ut med, det sprutar för full styrka medan jag vänder mig runt för att få det på mig överallt, sedan höjer jag ansiktet och tittar därefter ner på golvet på mina bleka fötter. Jag låter vattnet forsa över nacken och huvudet, i förhoppning om att mina stela muskler ska slappna av lite, medan jag i tankarna stiger in i garderoben i mitt rum på basen och funderar på vad jag ska ta på mig. General Briggs – eller John, som jag brukar kalla honom när vi är ensamma – vill att jag ska ha på mig flygstridsuniform, eller ännu hellre flygvapnets blå paraduniform, men det vill jag inte. Jag borde ha civila kläder, sådana som folk ser mig i för det mesta när jag gör teveintervjuer, förmodligen en enkel mörk dräkt och en vit blus med krage och den underskattade Bruegelklockan med läderarmband som jag fått av min systerdotter Lucy. Inte Blancpainklockan med sin överdimensionerade urtavla och boett av keramiskt stål, som jag också fått av henne, eftersom hon är som besatt av klockor, av allt som är tekniskt komplicerat och dyrt. Inga byxor, utan kjol och högklackat, så att jag inte verkar hotfull utan lättillgänglig, ett trick som jag lärde mig för länge sedan i domstolen. Av någon anledning tycker folk i juryn om att titta på mina ben, när jag med målande anatomiska detaljer beskriver dödliga sår och de sista plågsamma ögonblicken av ett offers liv. Briggs kommer att bli missnöjd med mitt klädval, men jag påminde honom under Super Bowl-matchen i går kväll, när vi tog en drink tillsammans, att en man inte borde säga till en kvinna vad hon skulle ha på sig – om han inte var Ralph Lauren, förstås. Ångan i min duschkabin ändras, den har påverkats av något slags drag, och jag tycker att jag hör någon. Jag blir arg. Det kan vara vem som helst, någon militär eller läkare som har rätt att befinna sig på denna mycket hemliga anläggning och behöver gå på toaletten eller desinficera sig eller byta kläder. Jag tänker på de kollegor jag just träffat i stora obduktionssalen och får en känsla av att det är kapten Avallone igen. Hon var ganska irriterande under morgonens CT-skanning, hon betedde sig som om jag inte visste hur man gjorde efter alla mina år i yrket, och hon kretsade omkring runt min arbetsstation under resten av dagen också. Det är antagligen hon som just har kommit in. Sedan 11


blir jag säker, för det är alltid hon och jag blir ännu mer förbittrad. Stick härifrån. ”Doktor Scarpetta?” hörs hennes välbekanta röst, en röst som är menlös och intetsägande och tycks förfölja mig överallt. ”Det är telefon till er.” ”Jag kom just hit”, skriker jag för att överrösta det forsande vattnet. Det är mitt sätt att säga åt henne att lämna mig i fred. Kan jag få vara för mig själv lite. Jag vill inte träffa kapten Avallone eller någon annan just nu, och det har inget att göra med att jag är naken. ”Ledsen, ma’am. Men Pete Marino behöver tala med er.” Hennes enfaldiga röst kommer närmare. ”Han får lov att vänta”, skriker jag. ”Han säger att det är viktigt.” ”Kan ni fråga honom vad han vill?” ”Han säger bara att det är viktigt, ma’am.” Jag lovar att strax ringa upp honom, och jag låter antagligen oförskämd, men hur gärna jag än vill det, kan jag inte alltid vara charmig. Pete Marino är en polis som jag jobbat ihop med halva livet. Jag hoppas att det inte har hänt något förskräckligt därhemma. Nej, han skulle ha sett till att jag fått reda på det om det handlat om en riktig nödsituation, om det varit något fel på min man Benton eller på Lucy, eller om det varit något större problem vid Cambridges rättsmedicinska center, som jag utsetts till chef för. Marino skulle inte bara ha nöjt sig med att säga åt någon att han väntade i telefonen och att det var viktigt. Det här handlar bara om hans vanliga dåliga impulskontroll, inser jag. När han kommer att tänka på något, tycker han att han genast måste meddela mig det. Jag öppnar munnen på vid gavel och sköljer ut smaken av ruttnande, förkolnad människokropp som hänger kvar längst bak i strupen. Stanken av det som jag arbetat med i dag stiger upp i vågor av ånga djupt in i mina bihålor, molekylerna av ruttenhet som finns kvar hos mig i duschen. Jag borstar under naglarna med bakteriehämmande tvål som jag sprutar från en flaska, samma sort som jag använder till bunkar eller att göra rent mina stövlar med på en brottsplats, och borstar tänderna, tandköttet och tungan med Listerine. Jag sköljer insidan av näsan så 12


högt upp som jag når, skrubbar ren varenda tum av huden, och sedan tvättar jag håret, inte en utan två gånger, men stanken sitter ändå kvar. Det känns som om jag aldrig kan bli riktigt ren. Den döde soldaten som jag just tog hand om hette Peter Gabriel, precis som den legendariske rocksångaren, men den här Peter Gabriel var vicekorpral i armén och hade inte ens varit en månad i Badghisprovinsen i Afghanistan, när en vägbomb tillverkad av ett avloppsrör av plast fyllt med PE-4, täckt med en kopparplåt, trängde igenom pansaret på hans Humvee och orsakade en eldstorm inuti den. Vicekorpral Gabriel upptog större delen av min sista dag här på denna jättelika högteknologiska anläggning, där de väpnade styrkornas patologer och vetenskapsmän rutinmässigt blir involverade i fall som de flesta vanliga människor inte associerar med oss: mordet på John F. Kennedy; den nyligen genomförda DNA-identifieringen av familjen Romanov och besättningen på ubåten H.L. Hunley som sjönk under amerikanska inbördeskriget. Vi är en förnämlig men föga känd organisation med rötter tillbaka till 1862, till arméns medicinska museum, vars kirurger tog hand om den dödligt sårade Abraham Lincoln och utförde obduktionen på honom, och allt det här borde jag säga på CNN. Fokusera på det positiva. Glömma vad mrs Gabriel sa. Jag är inget monster eller någon bigott person. Du kan inte klandra den stackars kvinnan för att hon är upprörd, intalar jag mig. Hon har just mist sitt enda barn. Gabriels är svarta. Hur skulle du själv känna? Självklart är du inte rasist. Jag känner att jag inte är ensam igen. Någon har kommit in i omklädningsrummet, som jag har lyckats göra lika dimmigt som en ångdusch. Hjärtat bultar hårt på grund av hettan. ”Doktor Scarpetta?” Kapten Avallone låter mindre försiktig, som om hon har nyheter att berätta nu. Jag stänger av vattnet och kliver ut ur duschen, nappar åt mig en handduk att svepa om mig. Kapten Avallone är en otydlig gestalt borta i dimman vid handfaten och de rörelsestyrda handtorkarna. Allt jag kan urskilja är hennes mörka hår och hennes ljusa cargobyxor och den svarta polotröjan med AFME:s sköld broderad i guld och blått. ”Pete Marino …” börjar hon säga. ”Jag ringer honom strax.” Jag sliter ner en handduk till från en hylla. 13


”Han är här, ma’am.” ”Vad menar ni med här?” Jag väntar mig nästan att han ska dyka upp i omklädningsrummet. ”Han väntar på er här utanför”, säger hon. ”Han tar med er till Eagle’s Rest, så att ni kan hämta era saker.” Hon säger det som om jag ska hämtas av FBI, som om jag blivit anhållen eller fått sparken. ”Jag har fått order att föra er till honom och hjälpa er, om så behövs.” Kapten Avallone heter Sophia i förnamn. Hon tillhör armén, har just avslutat sin specialistutbildning i radiologi och är alltid så förbaskat militäriskt korrekt och inställsamt artig när hon dröjer sig kvar och står och hänger. Just nu orkar jag inte med sådant. Jag tassar fram över kakelgolvet med mina toalettsaker i korgen och hon är alldeles bakom mig. ”Det är inte meningen att jag ska åka härifrån förrän i morgon, och att åka någonstans med Marino ingick inte i mina planer”, säger jag till henne. ”Jag kan ta hand om er bil, ma’am. Ni kör visst inte själv …” ”Frågade ni honom vad i helvete det här handlar om?” Jag tar ut hårborsten och deodoranten ur skåpet. ”Jag försökte, ma’am”, säger hon. ”Men han ville inte säga något.” En C-5 Galaxy dånar ovanför oss, på väg att landa på bana 19. Vinden är som vanligt sydlig. En av de många flygtekniska principer som jag har lärt mig av Lucy, som bland annat är helikopterpilot, är att landningsbanors nummer motsvarar riktningar på en kompass. Nitton, till exempel, motsvarar 190 grader, vilket betyder att motsatta sidan är 01, och att de ligger på det viset på grund av Bernoullieffekten och Newtons rörelselagar. Det handlar om den hastighet som luften behöver för att flyga över en vinge, om att starta och landa i motvind, och i den här delen av Delaware blåser det utifrån havet, där det kan vara både hög- och lågtryck och vinden kan komma från både norr och söder. Dag in och dag ut kommer transportplan med de döda och landar med dem på en asfalterad remsa som löper likt floden Styx bakom bårhuset. Den hajgrå Galaxyn är lång som en fotbollsplan, så jättestor och tung att det verkar som om den knappt rör sig på den bleka himlen 14


med fjädermoln som piloter kallar för hästsvansar. Jag vet ofta vad för sorts plan det är utan att titta, känner igen den höga nivån på motorljudet. Vid det här laget vet jag att turbinmotorer har en drivkraft på sjuttiotusen kilo, kan känna igen en C-5 eller en C-17 på flera kilometers håll, känner till helikoptrar och tiltrotorplan också, kan skilja en Chinook från en Black Hawk eller en Osprey. När jag har en stund över då det är vackert väder, sitter jag på en bänk utanför mitt rum och ser på Dovers flygmaskiner som om de är ett slags exotiska varelser, som sjökor eller elefanter eller förhistoriska fåglar. Jag tröttnar aldrig p�� deras dån och skuggorna de kastar då de passerar ovanför mig. Hjul tar mark med små rökpuffar så nära att jag känner hur det kurrar till i mina inälvor, då jag går över landningsområdet med dess fyra enorma avdelningar, höga skiljemurar och reservgeneratorer. Jag närmar mig en blå skåpbil som jag aldrig sett tidigare och Pete Marino gör inga ansatser att hälsa på mig eller öppna min dörr, och det här bådar varken ont eller gott. Han slösar inte energi på att uppträda som folk, att vara artig eller trevlig har aldrig varit särskilt viktigt för honom så länge jag kan minnas. Det är över tjugo år sedan vi först träffades i Richmond i Virginia vid bårhuset där. Eller kanske var det på en brottsplats som jag första gången konfronterades med honom. Jag minns faktiskt inte. Jag kliver in och stänger dörren, klämmer in en persedelpåse mellan stövlarna, håret är fortfarande vått efter duschen. Han tycker jag ser för jävlig ut och sitter där tyst och bedömer mig. Jag kan alltid se det på hans sidoblickar som granskar mig från topp till tå och dröjer vid vissa ställen som inte angår honom. Han gillar inte när jag har på mig mina undersökningskläder från AFME, mina ljusa cargobyxor, den svarta polotröjan och vindtygsjackan, och de få gånger han sett mig i uniform tror jag att han blivit rädd för mig. ”Var har du stulit bilen någonstans?” frågar jag när han börjar backa. ”Har lånat den av civilflyget.” Hans svar säger mig åtminstone att det inte hänt något med Lucy. Den privata terminalen i norra änden av landningsbanan används av icke-militär personal som har rätt att gå ner på flygvapenbasen. Min systerdotter har flugit hit Marino, och det slår mig att de har kommit 15


som en överraskning. De har dykt upp oannonserade, så att jag skulle slippa flyga med reguljärflyget i morgon bitti, för att följa mig hem till slut. Rena önsketänkandet bara. Så kan det inte vara, och jag tittar efter svar i Marinos grovhuggna ansikte, försöker få ett helhetsintryck av honom ungefär på samma sätt som jag gör med patienter första gången jag ser dem. Löparskor, jeans, en Harley Davidson-skinnjacka med teddyfoder som han har haft i evigheter, en Yankeekeps som han har på sig på egen risk med tanke på att han nu bor i Red Sox-republiken, och sina gammalmodiga stålbågade glasögon. Jag kan inte avgöra om han har rakat bort de få grå håren som han har kvar på huvudet, men han är ren och ganska prydlig, och han är inte rödblommig som om han druckit whisky eller plufsig som om han druckit öl. Ögonen är inte blodsprängda. Händerna är stadiga. Jag känner ingen röklukt. Han har slutat med både det ena och det andra. Marino har mycket som han gör bäst i att avhålla sig ifrån, men det kan sannerligen inte vara någon lätt resa: sex, sprit, knark, tobak, svordomar, trångsynta kommentarer, lättja. Jag borde antagligen lägga till hans ovana att ljuga också. När det passar honom, svarar han undvikande eller ljuger en rätt upp i ansiktet. ”Jag antar att Lucy är borta vid helikoptern …?” börjar jag säga. ”Du vet hur det är på det här stället, när du jobbar med ett fall, värre än det satans CIA”, säger han till mig när vi svänger in på Purple Heart Drive. ”Det skulle kunna brinna hemma hos dig och ingen säger ett skit, och jag måste ha ringt fem gånger. Så jag fattade ett beslut och Lucy och jag gav oss iväg.” ”Det skulle vara bra om du talade om varför du är här.” ”Ingen ville avbryta dig medan du höll på med soldaten från Worcester”, säger han till min förvåning. Vicekorpral Gabriel kom från Worcester i Massachusetts och jag kan inte fatta hur Marino kan veta vad jag höll på med för fall här i Dover. Ingen borde ha talat om det för honom. Allt vi gör på det här bårhuset sker ytterst diskret, om det nu inte är helt hemligstämplat. Jag undrar om den stupade soldatens mor gjorde som hon hotade med och ringde massmedierna. Jag undrar om hon talade om för pressen att hennes sons vita kvinnliga militära rättsläkare är rasist. 16


Innan jag hinner fråga tillägger Marino: ”Tydligen är han den förste från Worcester som stupat i något krig, och lokaltidningarna skriver en massa om det. Vi har fått några samtal, jag antar att folk blir förvirrade och tror att alla lik med anknytning till Massachusetts hamnar hos oss.” ”Trodde journalisterna att vi hade gjort obduktionen i Cambridge?” ”Tja, det finns ju ett bårhus vid CFC också. Det var kanske därför.” ”Man skulle tycka att medierna borde veta om vid det här laget att alla stupade i krig kommer raka vägen hit till Dover”, svarar jag. ”Är du säker på att det är därför som medierna är intresserade?” ”Hur så?” Han ser på mig. ”Känner du till något annat skäl som jag inte gör?” ”Jag frågar bara.” ”Det enda jag vet är att det kom några samtal och att vi hänvisade dem till Dover. Så du höll på att ta hand om grabben från Worcester och ingen ville hämta dig till telefonen och till slut ringde jag general Briggs, när vi hade åkt i ungefär tjugo minuter och gick ner och tankade i Wilmington. Han sa åt den där kvinnliga kaptenen att leta reda på dig i duschen. Är hon singel eller sjunger hon i Lucys kör? För hon ser inte så illa ut.” ”Hur kan du veta hur hon ser ut?” frågar jag häpet. ”Du var inte där när hon tittade in vid CFC, på väg hem till sin mamma i Maine.” Jag försöker komma ihåg om någon någonsin berättat det här för mig, och samtidigt inser jag att jag inte har en aning om vad som hänt på kontoret som det är meningen att jag ska vara chef för. ”Fielding visade henne runt, han får ta hand om det mesta.” Marino gillar inte min ställföreträdare Jack Fielding. ”Vad jag försöker säga är att jag verkligen försökte få tag i dig. Det var inte meningen att jag bara skulle dyka upp på det här viset.” Marino försöker slingra sig, det som han beskrivit är bara en ploj. Något han hittat på. Av någon anledning fann han det nödvändigt att bara dimpa ner här utan förvarning. Antagligen för att han ville förvissa sig om att jag genast skulle följa med honom. Jag börjar verkligen ana ugglor i mossen. 17


”Det kan inte vara på grund av Gabriel som du bara dyker upp på det här viset, som du kallar det”, säger jag. ”Tyvärr inte.” ”Vad har hänt?” ”Det har uppstått en situation.” Han stirrar rakt framför sig. ”Och jag sa till Fielding och alla andra att liket absolut inte fick undersökas förrän du kom dit.” Jack Fielding är en erfaren rättsmedicinsk patolog som inte tar order av Marino. Om min ställföreträdare valde att avstå från en obduktion och överlåta den åt mig, betyder det antagligen att vi har ett fall som kan få politiska följder eller leda till att vi blir stämda. Det bekymrar mig verkligen att Fielding inte försökt ringa eller mejla mig. Jag kollar min iPhone igen. Inget från honom. ”Ungefär halv fyra i går eftermiddag i Cambridge”, säger Marino, och vi befinner oss på Atlantic Street nu och kör sakta genom mitten av basen i halvmörkret. ”Norton’s Woods ligger på Irving, knappt ett kvarter från ditt hus. Jäkla synd att du inte var hemma. Då kunde du ha begett dig dit, kunde ha gått dit till fots, och då kanske saker och ting hade utvecklats annorlunda.” ”Vad då för saker?” ”En ljushyad man, antagligen i tjugoårsåldern. Det verkar som att han var ute med hunden och plötsligt dog av en hjärtattack, va? Helt fel”, fortsätter han medan vi passerar rader av underhållsbyggnader av betong och metall, hangarer och andra byggnader som har nummer i stället för namn. ”Det händer i fullt dagsljus en söndagseftermiddag med massor av folk ute, eftersom det var en tillställning i det där huset, det med det stora gröna metalltaket.” I Norton’s Woods ligger American Academy of Arts and Sciences, ett skogbevuxet område med en fantastisk byggnad av timmer och glas som hyrs ut för speciella ändamål. Den ligger flera hus ifrån det som Benton och jag flyttade in i förra våren, så att jag fick nära till CFC och han till Harvard, där han arbetar vid den medicinska fakultetens psykiatriska institution. ”Fullt med vittnen med andra ord”, fortsätter Marino. ”Också en jävla tid och plats att ha ihjäl någon på.” 18


”Jag tyckte du sa att han fått en hjärtattack. Men om han är så där ung, menar du antagligen hjärtarytmi.” ”Ja, det var vad man trodde. Ett par vittnen såg hur han plötsligt tog sig för bröstet och föll ihop. Han dog antagligen på fläcken. Kördes direkt till vårt kontor och tillbringade natten i kylrummet.” ”Vad menar du med antagligen?” ”Tidigt i morse när Fielding kom in i kylrummet, upptäckte han bloddroppar på golvet och en massa blod på båren, så han går och hämtar Anne och Ollie. Det har kommit blod ur näsan och munnen på den döda killen som inte fanns där eftermiddagen innan när han dödförklarades. Inget blod på platsen där han hittades, inte en droppe, och nu blöder han, och det handlar tydligen inte om förruttnelsevätska heller, för han håller definitivt inte på att ruttna. Lakanet som han är täckt med är blodigt och det finns ungefär en liter blod i liksäcken och det är ju inte klokt. Jag har aldrig sett ett lik som börjat blöda på det där viset. Så jag sa att vi åkt på ett sjujävla problem och att alla skulle hålla käften om det.” ”Vad sa Jack? Vad gjorde han?” ”Skojar du? Också en snygg ställföreträdare du har. Honom ska vi bara inte prata om.” ”Har vi identifierat liket, och varför hamnar det i Norton’s Woods? Bor han i närheten? Går han på Harvard eller kanske på teologskolan?” Den ligger precis om hörnet, strax intill Norton’s Woods. ”Jag tvivlar på att han var med på den här tillställningen som man hade därinne. Inte om han hade hunden med sig.” Jag låter mycket lugnare än jag känner mig då vi har det här samtalet på parkeringen utanför värdshuset Eagle’s Rest. ”Vi har inte så många detaljer än, men det verkar som om det var ett bröllop”, säger Marino. ”På Super Bowl-söndagen? Vem lägger ett bröllop på samma dag som Super Bowl?” ”Kanske om man inte vill att någon ska komma dit. Kanske om man inte är amerikan eller är oamerikansk. Vete fan, men jag tror inte att den döda killen var någon bröllopsgäst, och det beror inte bara på hunden. Han hade en niomillimeters Glock under jackan. Inget legg 19


och han lyssnade på en bärbar satellitradio, så du kan antagligen gissa vartåt det här lutar.” ”Det kan jag antagligen inte.” ”Lucy kan berätta mer för dig om satellitradiobiten, men det verkar som om han höll på med något slags övervakning, att han spionerade, och kanske bestämde sig den som han jävlades med att återgälda tjänsten. Summan av kardemumman är att jag tror att någon gjorde något med honom, orsakade en skada som ambulanspersonalen av någon anledning missade, och de som körde honom märkte heller inget. Så han ligger inuti liksäcken och börjar blöda under transporten. Det kan inte ha hänt om han inte haft högt blodtryck, vilket betyder att han fortfarande levde när han lämnades på bårhuset och stängdes in i vårt förbaskade kylrum. Det är ungefär fyra plusgrader därinne och han skulle ha frusit ihjäl innan det blev morgon. Om han nu inte blödde ihjäl före dess.” ”Om han har en skada som orsakade en yttre blödning”, svarar jag, ”varför blödde han inte där man hittade honom i så fall?” ”Säg det.” ”Hur länge höll de på med honom?” ”En kvart, tjugo minuter.” ”Kan det tänkas att det gått hål på ett blodkärl under återupplivningsförsöken?” frågar jag. ”Skador som uppstår både före och efter dödens inträdande kan, om de är tillräckligt svåra, orsaka kraftiga blödningar. Till exempel kanske ett revben gick av under hjärtmassagen, så att det orsakade ett sticksår eller skadade en artär? Kan ett dränrör ha placerats så olyckligt att det lett till en skada och orsakat blödningen som du har beskrivit?” Men jag vet svaren redan när jag ställer frågorna. Marino är en mycket erfaren polis och mordutredare. Han skulle inte ha lagt beslag på min systerdotter och hennes helikopter och kommit oanmäld till Dover om det fanns en logisk förklaring eller ens en rimlig sådan, och Jack Fielding skulle definitivt se skillnad på en riktig skada och en som orsakats av en olyckshändelse. Varför har jag inte hört något ifrån honom? ”Cambridges brandstation ligger kanske en och en halv kilometer 20


från Norton’s Woods och de var framme inom några minuter”, säger Marino. Vi sitter i skåpbilen med motorn avslagen. Det är nästan kolmörkt, horisonten och himlen är på väg att smälta samman, det syns bara en svag antydan till ljus borta i väster. När har Fielding någonsin tagit hand om en katastrof utan mig? Aldrig. Han håller sig undan. Låter andra städa upp efter honom. Det är därför som han inte har försökt få tag i mig. Kanske har han hoppat av jobbet igen. Hur många gånger ska han behöva göra det innan jag slutar att ta tillbaka honom igen? ”Enligt dem så dog han ögonblickligen”, tillägger Marino. ”Om man inte blir sprängd i småbitar av en hemmagjord bomb, går det inte att dö ögonblickligen”, svarar jag, och jag avskyr när Marino häver ur sig sådant här. Dog ögonblickligen. Föll ner död. Dog innan han nådde marken. Tjugo år av dessa generaliseringar, hur många gånger jag än sagt åt honom att hjärt- och andningsstillestånd inte är några dödsorsaker utan symptom på att någon håller på att dö, och att dö en klinisk död tar minst några minuter. Det sker inte ögonblickligen. Det är ingen enkel process. Jag påminner honom igen om detta medicinska faktum, eftersom jag inte kommer på något annat att säga. ”Jag rapporterar bara sådant de berättat för mig, och enligt dem gick det inte att återuppliva honom”, svarar Marino, som om ambulansmän skulle veta mer om döden än jag. ”Reagerade inte på återupplivningsförsöken. Så står det i deras loggbok.” ”Har du pratat med dem?” ”En av dem. I telefon i morse. Ingen puls, inga reaktioner alls. Killen var död. Så sa sjukvårdaren i alla fall. Men vad skulle han väl säga – att de inte var säkra men skickade honom till bårhuset i alla fall?” ”Sedan talade du väl om varför du frågade.” ”I helvete heller, jag är inte bakom flötet. Man vill inte att det här ska hamna på förstasidan i Globe. Om det här blir känt, kan jag lika gärna börja vid New York-polisen igen eller ta jobb som säkerhetsvakt, problemet är bara att ingen anställer någon nu.” ”Hur gjorde du då?” ”Jag gjorde inte ett skit. Det var Fielding. Han säger förstås att han följde regelboken till punkt och pricka, han säger att Cambridgepoli21


sen sa åt honom att det inte var något misstänkt med brottsplatsen, att det uppenbarligen var en naturlig död, som det även fanns vittnen till. Fielding gav tillstånd till att kroppen flyttades till CFC, bara polisen tog hand om pistolen och skickade den till labbet på en gång, så att vi kunde ta reda på vem den var registrerad på. Ett rent rutinfall och det är inte vårt fel om ambulanskillarna klantade sig, säger Fielding, och vet du vad? Det spelar ingen roll. Vi kommer ändå att få skulden. Massmedierna kommer att kasta sig över oss som hökar och kräva att allt flyttas tillbaka till Boston. Kan du tänka dig det?” Innan CFC började med sina första fall i somras, låg det statliga rättsläkarkontoret i Boston och brottades med politiska och ekonomiska problem och skandaler som ständigt hamnade på nyheterna. Lik tappades bort eller skickades till fel begravningsbyråer eller kremerades utan att ha undersökts ordentligt innan, och vid åtminstone ett fall av misstänkt barnmisshandel som dödsorsak testades fel ögonglober. Nya chefer kom och gick och distriktskontor måste stängas på grund av brist på pengar. Men inget negativt som någonsin sagts om det kontoret kunde jämföras med det som Marino nu antyder om oss. ”Jag vill helst inte tänka mig något alls.” Jag öppnar dörren. ”Jag fokuserar hellre på fakta.” ”Det är ett problem, eftersom vi inte verkar ha några som är särskilt vettiga.” ”Och du sa till Briggs det som du nyss sa till mig?” ”Jag berättade det som han behövde veta”, säger Marino. ”Samma som du sa till mig?” upprepar jag frågan. ”I stort sett.” ”Det borde du inte ha gjort. Det var min sak att berätta det. Det var min sak att bestämma vad han behöver få reda på.” Jag sitter med passagerardörren vidöppen och det blåser in. Jag är fuktig efter duschen och fryser. ”Du ska inte ta upp saker med överordnade bara för att jag är upptagen.” ”Du var jävligt upptagen, så jag berättade det för honom.” Jag kliver ur bilen och lugnar mig med att det som Marino nyss beskrivit inte kan stämma. Ambulanspersonalen i Cambridge skulle aldrig göra ett sådant katastrofalt misstag, och jag försöker komma på 22


någon förklaring till varför ett dödligt sår inte skulle blöda på brottsplatsen och blöda ymnigt senare och jag funderar på hur man ska kunna räkna ut tiden för dödsfallet eller ens dödsorsaken för någon som dött i kylrummet på ett bårhus. Jag blir förvirrad. Jag har inte en aning och framför allt oroar jag mig för honom, den här unge mannen som levererats till min dörr och som förmodats vara död. Jag föreställer mig honom insvept i ett lakan och instoppad i en liksäck och det känns som hämtat från en gammal skräckfilm. Någon som vaknar upp i en kista. Någon som blir levande begravd. Jag har aldrig varit med om att det hänt något ens tillnärmelsevis så hemskt, inte en enda gång under min karriär. Jag känner ingen annan som varit med om det heller. ”Det finns åtminstone inga tecken på att han försökt ta sig ur liksäcken.” Marino försöker få oss båda två att må bättre. ”Inget som tyder på att han kan ha varit vaken vid någon tidpunkt och börjat få panik. Så att han klöst på blixtlåset eller sparkat eller något sådant. Om han kämpat för att ta sig ut borde han ha legat i en konstig ställning på båren när vi hittade honom i morse eller kanske rullat ner från den. Men jag undrar om man skulle kvävas inuti en sådan där säck, nu när jag tänker närmare efter. Jag antar det, eftersom det är meningen att de ska vara vattentäta. Även om de läcker. Visa mig en liksäck som inte läcker. Och så var det en annan grej också. Det har droppat blod på golvet ända från entrén till kylrummet.” ”Vi kan väl fortsätta att prata om det här senare.” Det är incheckningstid. Fullt med folk på parkeringen då vi går mot värdshusets moderna men enkla stuckentré, och Marino har en hög röst som hörs vida omkring som om han höll tal inne på en amfiteater. ”Jag tvivlar på att Fielding har brytt sig om att titta på inspelningen”, tillägger Marino likafullt. ”Jag tvivlar på att han gjort ett förbaskat dugg. Jag har inte sett eller hört något från den jäveln sedan tidigt i morse. Har väl gått upp i rök igen, det har han ju gjort förut.” Han öppnar glasdörren på värdshusets framsida. ”Jag hoppas verkligen att han inte ignorerar oss. Det skulle just vara snyggt. Du gör honom en tjänst och ger honom ett jobb, efter att han stuckit ifrån det förra, och så förstör han CFC redan innan det hunnit komma igång.” Inne i lobbyn med sina montrar med priser och minnessaker från 23


flygvapnets historia, sina bekväma fåtöljer och sin storbildsteve, välkomnar en skylt gästerna till C-5 Galaxys och C-17 Globemaster III:s hemvist. Vid receptionsdisken väntar jag tyst bakom en man i arméns stridsuniforms oordnade tigerränder, medan han köper rakkräm, vatten och flera små flaskor med Johnny Walker-whisky. Jag säger åt receptionisten att jag checkar ut tidigare än planerat och att jag ska komma ihåg att lämna tillbaka nycklarna, och naturligtvis förstår jag att jag kommer att debiteras det vanliga rumspriset på trettioåtta dollar per dag, trots att jag inte stannar över natten. ”Vad är det man brukar säga?” pratar Marino på. ”En god gärning förblir sällan ostraffad.” ”Vi kan väl försöka att inte vara fullt så negativa.” ”Du och jag lämnade båda två bra jobb i New York och stängde kontoret i Watertown, och så händer det här.” Jag säger ingenting. ”Jag hoppas verkligen att vi inte förstört våra karriärer”, säger han. Jag svarar honom inte, eftersom jag har hört nog. När vi har passerat företagscentret och varuautomaterna tar vi trappan upp till andra våningen, och det är nu han talar om att Lucy inte väntar med helikoptern på civilflygsterminalen. Hon är på mitt rum. Hon håller på att packa ner mina grejer, rör vid dem, fattar beslut om dem, tömmer min garderob, mina skrivbordslådor, kopplar ifrån min laptop, min skrivare och min trådlösa router. Han har väntat med att berätta det här, eftersom han förbaskat väl vet att detta under normala omständigheter skulle göra mig skitförbannad – det spelar ingen roll att hon är min systerdotter, datasnille och före detta FBI-agent, och att jag uppfostrat henne som om hon var min egen dotter. Omständigheterna är långt ifrån normala och det känns som en lättnad att Marino är här och Lucy är på mitt rum, att de har kommit och hämtat mig. Jag behöver komma hem och ordna upp allt. Vi följer den långa korridoren som har en mörkröd matta, förbi balkongen som är full med reproduktioner från kolonialtiden och en elektrisk massagestol som omtänksamt placerats där för trötta piloter. Jag sticker in det magnetiska nyckelkortet i låset till min dörr, och jag undrar vem som släppt in Lucy och så tänker jag på Briggs igen och på CNN. Jag 24


har ingen lust att vara med i teve. Tänk om medierna har fått nys om det som hänt i Cambridge? Det borde jag ha fått reda på vid det här laget. Marino skulle ha vetat om det. Min administrative assistent Bryce skulle ha vetat om det och skulle genast ha berättat det. Allt kommer att gå bra. Lucy sitter på min prydligt bäddade säng och drar igen dragkedjan på min sminkväska och jag känner den friska citrusdoften från hennes schampo när jag kramar om henne och inser hur mycket jag har saknat henne. En svart flygaroverall framhäver hennes gröna ögon och kortklippta gyllenrosa hår, hennes skarpa drag och slanka figur, och jag blir påmind om hur fantastisk hon ser ut på ett lite ovanligt vis, pojkaktig men feminin, atletiskt byggd men med bröst, och så intensiv till sättet att hon ser vildsint ut. Det spelar ingen roll om hon är skämtsam eller artig, min systerdotter har en benägenhet att skrämma folk och hon har få vänner, kanske ingen alls utom Marino, och hennes kärleksförhållanden blir aldrig långvariga. Inte ens det med Jamie, men jag har inte vågat ge röst åt mina misstankar. Jag har inte frågat. Men jag köper inte det som Lucy säger om att hon flyttat från New York till Boston av ekonomiska skäl. Även om det gick dåligt för hennes rättstekniska dataundersökningsbolag, vilket jag inte heller tror, tjänade hon mer på Manhattan än hon får betalt av CFC nu, det vill säga ingenting. Min systerdotter arbetar ideellt åt mig. Hon behöver inga pengar. ”Vad var det här jag hörde om satellitradion?” Jag iakttar henne försiktigt, försöker tolka hennes signaler, som alltid är subtila och förvirrande. Det skramlar då hon kontrollerar hur många huvudvärkstabletter det finns i en burk, och så bestämmer hon sig för att det inte är värt besväret och slänger den i soporna. ”Det är bra väder, så jag skulle vilja att vi kom iväg fort.” Hon tar av locket på en burk med Zantac och slänger den också. ”Vi kan prata medan vi flyger, och jag behöver ha dig som andrepilot, för det kommer att bli knepigt att undvika snöbyar och underkylt regn under vägen. Det ska falla tre decimeter hemma med början vid tiotiden.” Det första jag tänker på är Norton’s Woods. Jag behöver göra ett 25


besök där, men när vi kommer fram kommer det att vara täckt av snö. ”Det var synd”, säger jag. ”Vi har kanske en brottsplats som aldrig blev undersökt som en sådan.” ”Jag sa åt Cambridgepolisen att gå tillbaka dit i morse och leta.” Marinos blick rör sig fram och tillbaka, som om det är mitt rum som behöver sökas igenom. ”De hittade ingenting.” ”Frågade de dig varför du ville att de skulle leta?” Där kom den där oron igen. ”Jag sa att vi hade en del vi undrade över. Skyllde på Glocken. Serienumret var bortslipat. Det glömde jag visst berätta för dig”, tillägger han medan han ser sig omkring och tittar på allt utom mig. ”Vapenkillarna kan pröva att hälla syra på den och se om vi kan återställa serienumret på det viset. Om allt annat misslyckas, får vi försöka med svepelektronmikroskop med vakuumkammare”, bestämmer jag. ”Om det finns något kvar, kommer vi att hitta det. Och jag ska be Jack att åka till Norton’s Woods och ta en ny titt.” ”Okej. Det gör han säkert nu på en gång”, säger Marino sarkastiskt. ”Han kan ta kort innan det börjar snöa”, tillägger jag. ”Eller också kan någon annan göra det. Vem som helst som är i tjänst – ” ”Bortkastad tid”, avbryter Marino. ”Ingen av oss var där i går. Vi känner inte till den exakta platsen – bara att det var i närheten av ett träd och en grön bänk. Det har vi ju stor hjälp av när det finns sex tunnland med träd och gröna bänkar.” ”Foton då?” frågar jag medan Lucy fortsätter att gå igenom mitt lilla apotek av salvor, smärtstillande och syrabindande medel, vitaminer, ögondroppar och handsprit som ligger utspridda över sängen. ”Polisen måste ha tagit kort på kroppen, där man fann den.” ”Jag väntar fortfarande på att få dem från polisen. Killen som kom först till platsen hade med sig pistolen i morse. Lester Law heter han, kallas för Les Law, men på stan är han känd som Lawless, precis som sin far och farfar före honom. Cambridges snutar har anor ända tillbaka till den satans Mayflower. Jag har aldrig träffat honom.” ”Då tror jag vi är klara.” Lucy reser sig upp från sängen. ”Du kanske ska kolla så att jag inte missat något”, säger hon till mig. Papperskorgarna är överfulla och mina väskor är packade och står 26


uppradade vid en vägg, garderobsdörren är vidöppen, det hänger bara tomma galgar i den. All datautrustning, alla utskrivna filer, tidskriftsartiklar och böcker är försvunna från skrivbordet och det finns inget i smutstvättkorgen i badrummet eller i byrålådorna som jag kollar. Jag öppnar det lilla kylskåpet och det är tomt och rentorkat. Medan hon och Marino börjar bära ut mina saker, knappar jag in Briggs nummer på min iPhone. Jag tittar ut på den tre våningar höga stuckbyggnaden på andra sidan om parkeringsplatsen, på det stora spegelglasfönstret mitt på tredje våningen. I går kväll satt jag i den där sviten tillsammans med honom och några andra kollegor och tittade på matchen och allt var som det skulle. Vi hurrade för New Orleans Saints och oss själva och vi skålade för Pentagon och dess Defense Advanced Research Projects Agency, DARPA, som hade gjort virtuella CT-obduktioner möjliga vid Dover och nu vid CFC också. Vi firade att uppdraget var utfört, att vi gjort ett bra jobb – och nu detta, precis som om gårdagskvällen inte varit verklig, som om jag drömt alltsammans. Jag tar ett djupt andetag och trycker på sändknappen på min iPhone, jag känner mig ihålig inombords. Briggs kan inte vara nöjd med mig. Bilder glimtar till på plattskärmsteven på väggen i hans vardagsrum och sedan går han förbi fönstret, klädd i arméns stridsuniform, som är grön och sandfärgad med kineskrage, hans normala klädsel när han inte befinner sig på bårhuset eller en brottsplats. Jag ser hur han svarar i telefon och återvänder till sitt stora fönster, där han står och tittar rakt på mig. På avstånd befinner vi oss ansikte mot ansikte, det ligger en helikopterplatta och står parkerade bilar mellan de väpnade styrkornas chefsrättsläkare och mig, som om vi ska till att utkämpa en duell. ”Överste”, svarar han allvarligt. ”Jag fick just veta det. Och jag försäkrar att jag ska ta hand om det här, jag kommer att vara ombord på helikoptern inom en timme.” ”Du vet vad jag alltid säger”, hörs hans mörka, myndiga röst i min öronsnäcka, och jag försöker avgöra hur pass dåligt humör han är på och vad han tänker göra. ”Det finns ett svar på allt. Problemet är att komma på det och hitta bästa sättet att göra det på. Det rätta och lämpligaste sättet att göra det på.” Han är lugn. Han är försiktig. Han är mycket allvarlig. ”Vi får göra det här en annan gång”, tillägger han. 27


Han syftar på den sista genomgången det var meningen att vi skulle ha. Jag tror säkert han menar CNN också, och jag undrar vad Marino sagt till honom. Exakt vad sa han? ”Jag håller med dig, John. Allt måste ställas in.” ”Det är redan gjort.” ”Klokt tänkt”, svarar jag i saklig ton. Han får inte märka att jag är osäker, och jag vet att han är duktig på att upptäcka sådant. Det vet jag förbannat väl att han är. ”Först och främst ska jag ta reda på om informationen jag fått är korrekt. För jag förstår inte hur den kan vara det.” ”Inget bra tillfälle att vara med i teve. Det behöver inte Rockman tala om för oss.” Rockman är pressekreteraren. Briggs behöver inte tala med honom, för det har han redan gjort. Det är jag säker på. ”Jag förstår”, svarar jag. ”Märklig tajming. Om jag var paranoid, skulle jag ha trott att någon ordnat med något slags bisarrt sabotage.” ”Att döma av det som jag hört, förstår jag inte hur det skulle kunnat gå till.” ”Om jag var paranoid, sa jag”, svarar Briggs och från där jag står kan jag urskilja hans väldiga bastanta gestalt, men jag kan inte se hans ansiktsuttryck. Jag behöver inte se det. Han ler inte. Hans grå ögon är som gjorda av galvaniserat stål. ”Tajmingen är antingen en ren slump eller också inte”, säger jag. ”Grundsatsen i alla brottsutredningar, John. Det är antingen det ena eller det andra.” ”Låt oss inte bagatellisera det här.” ”Det gör jag inte alls.” ”Jag kan knappt tänka mig något värre än att en levande människa skulle hamna i ditt jäkla kylrum”, säger han rent ut. ”Vi vet inte – ” ”Det är förbaskat synd efter allt detta.” Som om allt vi byggt upp de senaste åren var på väg att omintetgöras. ”Vi vet inte om det som rapporterats stämmer – ” börjar jag säga. ”Jag tror det vore bäst om vi förde hit kroppen”, avbryter han igen. 28


”AFDIL kan jobba med identifieringen. Rockman kommer att se till att inget läcker ut om saken. Vi har allt vi behöver här.” Jag är helt förbluffad. Briggs vill skicka ett plan till Hanscom Field, flygvapenbasen som är en filial till CFC. Han vill att de väpnade styrkornas DNA-identifieringslabb, och antagligen andra militära labb också, och någon annan än jag ska ta hand om det som hänt, eftersom han inte tror att jag är kompetent. Han litar inte på mig. ”Vi vet inte om det här är en federal grej”, påminner jag honom. ”Såvida nu inte du vet något som jag inte vet.” ”Du, jag försöker göra det som är bäst för alla inblandade.” Briggs har händerna bakom ryggen och står med benen en aning isär och stirrar tvärs över parkeringsplatsen på mig. ”Jag föreslår att vi skickar en C-17 till Hanscom. Då kan vi ha kroppen här vid midnatt. CFC har också ett bårhus och det som ska göras kan lika gärna ske här.” ”Alla bårhus är inte lika. Det är inte meningen att kroppar ska tas emot och sedan flyttas någon annanstans för obduktion och labbanalys. Det var aldrig meningen att CFC skulle vara någon förstation till Dover, där man gjorde en preliminär koll innan experterna tog över. Det var aldrig min uppgift och inte vad man kom överens om när man satsade trettio miljoner dollar på anläggningen i Cambridge.” ”Du borde stanna i Dover, Kay, så tar vi hit kroppen.” ”Jag tycker du ska låta bli att lägga dig i det här, John. Just nu tillhör det här fallet chefsrättsläkaren i Massachusetts. Var snäll och utmana inte mig eller min rätt att bestämma över det.” En lång paus och sedan konstaterar han snarare än frågar: ”Du vill verkligen ha det där ansvaret.” ”Det är mitt oavsett om jag vill det eller inte.” ”Jag försöker skydda dig. Jag har försökt göra det.” ”Låt bli det.” Det är inte det han gör. Han har inget förtroende för mig. ”Jag kan be kapten Avallone att hjälpa till. Det vore ingen dum idé.” Otroligt att han skulle föreslå det också. ”Det behövs inte”, svarar jag bestämt. ”CFC är fullt kapabelt att sköta det här själva.” ”Jag för till protokollet att jag har erbjudit mig.” Vad är det för protokoll han pratar om? Jag får en otäck känsla av att 29


någon annan befinner sig inom hörhåll också. Briggs står fortfarande framför sitt fönster. Jag kan inte avgöra om det finns någon annan där i sviten hos honom. ”Vad du än beslutar”, säger han sedan, ”så tänker jag inte lägga några hinder i vägen för dig. Ring mig så fort du får veta något. Väck mig om så behövs.” Han säger inte hej då eller lycka till eller att det var trevligt att ha mig här i ett halvår.

30


9789113045214