9789113043869

Mot Vita havet

Med segelbåt på Dödens kanal Dougald Macfie

3

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 Dougald Macfie och Norstedts, Stockholm Foto: Dougald Macfie Kartor: Norstedts Kartor Omslag: Anna Hild Omslagsfoto: Dougald Macfie Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2013 ISBN 978-91-1-304386-9

4

Innehåll Vita havet var en vit fläck på kartan Till S:t Petersburg

13

7

Heta dagar och ljusa nätter i S:t Petersburg Vikingar i österled – på floder och sjöar Nyen – den gömda staden Nyens uppgång och fall 38 Museet som försvann 42 Kampen om Nyen 43

36

S:t Petersburgs framsteg och lidande Död och snö 49 En stad under vatten

52

S:t Petersburg till Nöteborg

30

16

46

54

Båten... 54 Klockan klämtar för äventyr 56 Nöteborg-Slisselburg, en svårknäckt nöt och ett världsarv

Tsar Peter är stor

Staden växer ur dyn

69

72

Ladoga – inte att leka med

63

80

Ladoga – livets väg under Leningrads belägring 82 Skyddade kanaler mot Ladogas vredgade vågor 84 Norra Ladogas kust – förr en svensk skärgård 85 Valaamo 86 Norra Ladoga var finskt 87

Svir – länken mellan Europas största sjöar Svenskarna på Svirfronten 93 Datjan – frihetens oas för stadsbon Fast i leran 102

89

99

5

Naturen är Karelens själ Segla i skog

107

105

Onega – det andra innanhavet

111

Onega – mänsklig kultur sedan forntiden 112 Kizhi – ryska timringskonstens Mecka 115 Finsk afton 125 Onegas tre städer 127 Petrozavodsk 127 Bra hamn för fritidsbåtar saknas 132 Kondopoga är papper 134 Medvezogorsk 136

Flera folkgrupper i Karelen Genom Dödens kanal

140

136

Fotoförbud kvarleva från Sovjettiden Kanalen rustas upp 145 Tekniken havererar 149

142

Med hacka och skottkärra mot Vita havet Rekordarbete för övermänniskor

159

Solovetskij – en saga i ljus och mörker Helighet, krig med Sverige – och rikedom Svenska fartyg hotar klosteridyllen 172 Revolutionen krossar klostret 178 Solovkij föds på nytt 179

Epilog

185

Båtarna skingras åt tre håll

Litteratur

191

Webbplatser

6

192

190

166

169

153

Vita havet var en vit fläck på kartan En höstkväll för några år sedan roade jag med att resa runt med Google Earth.

Började kika på vad som fanns bortom S:t Petersburg, följde Neva, sökte mig över Ladoga in i Svirfloden. Kom ut i Onega och satellitflög allt längre in i det okända ryska Karelen. Jag stannade upp, loggade in och häpnade över gigantiska krokaner till träkyrkor, följde en kanal och landade långt upp i norr på Solovetskijöarna ute i Vita havet. Och insåg därmed att vägen låg öppen till en sjöresa Norden runt.

Men varför var detta okänt?

Vidare studier ledde mig till vikingatiden och Sverige-Finlands stolta men krigiska historia i detta land över århundraden. Sverige har faktiskt en historia i större delen av området från S:t Petersburg till Vita havet. Den mest fascinerande gestalten här är utan tvivel Tsar Peter den store. Lägg därtill tiden under Stalins kalla hand och vi har en oerhört intressant färdväg.

Resan till Vita havet, på de inre vattenvägarna, hade ingen svensk seglat tidigare – såvitt jag kunde utröna. Det sporrade mig ytterligare.

Frågar man en svensk var Vita havet ligger ser vederbörande frågande ut, lite ängslig eftersom namnet låter bekant. Men – var finns detta hav? Svarta havet, som ligger mycket längre bort, har de flesta inget problem att ange. När jag tillägger att Vita havet syns på väderkartan i teve snett bakom meteorologen, brukar blicken på den tillfrågade bli än mer flackande.

7

Den här reaktionen från folk stämde rätt väl överens med hur jag skulle ha svarat för några år sedan. Trots min bristfälliga kunskap om området kunde jag visserligen sätta fingret på Vita havet och peka ut de stora sjöarna Ladoga och Onega. Magnifika S:t Petersburg hade jag alltid vurmat för utan att ha varit där. Men precis som för de flesta svenskar så slutade mina kunskaper härmed. Man kan tala om en vit fläck på kartan. Ändå handlar det om ett grannland på andra sidan Östersjön.

Stängt under långt Sovjetvälde och delvis förslutet och svårtillgängligt även fram till våra dagar.

Jag har under många år som journalist inom dagspressen och frilansare för olika tidningar samt författare till ett par böcker ibland stuckit emellan med reportageresor utomlands. En av dem var en segling till Tallinn i juni 1989 när vi med första svenska enskilda segelbåt sedan 1939 anlöpte dåvarande Sovjetrepubliken Estland.

Staden var rätt ruffig och trött. Nattetid spelade strålkastare över inloppet för att upptäcka eventuella rymlingar. Det kunde vi se från vår kajplats i Olympiahamnen.

Några tiotal meter bort låg en fiskmås på ägg i den slocknade rostfria brännaren där den olympiska elden flammat nio år tidigare.

Tallinn var nämligen centrum för seglingarna under Moskva-OS. Vi tryckte in en bunt, i Sverige värdelösa, rubelsedlar i en springa i kajkanten innan vi lade ut – så att han som fixat billig diesel åt oss såg det. Snart skulle Sovjetunionen upplösas och Estland vara fritt. För oss som är uppvuxna med järnridån och kalla kriget som en orubblig modell av världen var det en utmaning att ta sig igenom den spärren, som då hade börjat knaka i fogarna.

De socialistiska öststaterna höll på att förvandlas från ointaglig betongbunker till ett rangligt korthus. När jag gjorde värnplikten som hemlig gubbe, kryptör, på KA3 i Fårösund, Gotland, vintern 1969–70, fick vi oss inpräntat att vi var sista utposten mot Sovjet – den lede fi. För från udden Bungenäs var det lika långt till Sverige (gotlänningarna sa så) och de svenska kustartillerikanonerna, som till Sovjet, det vill säga Estland. Det påstods att våra kanoners eld nådde ända dit.

8

I dag vet vi hur Tallinn blommat upp med en strid ström utländska turister, däribland väldigt många svenskar. Själv är jag uppväxt med hav och båtar och med sjöromantik via min far. Otaliga är de berättelser från sjön jag plöjt inklusive min fars, farfars och farfars fars böcker.

Familjen på fädernet kommer från Skottland och emigrerade till Bohuslän på 1800-talet. Vi hade under min barndoms somrar på Tjörn och Orust långedragsjulle, snipor och ekor.

Familjetraditionen bjöd att man skulle gå till sjöss och kunna segla. Jag stack iväg med en Johnsonbåt, en så kallad fruktjagare, till Sydamerika. Det blev ett par resor. Tänkte mig en bana som maskinbefäl. Detta var för övrigt under de sista åren av traditionellt stuveri. Sedan tog containerhanteringen över och liggetiden i hamn blev minimal. Jag är glad över att upplevt lite av den romantik och miljö i Argentina som Evert Taube besjunger. Ägde så en skärgårds-75:a tillsammans med kompisar och gjorde Stockholms och Ålands skärgårdar osäkra med den under 1970-talet.

Seglade skuta och med egna och andras båtar på ost- och västkusten.

Till Finland, Danmark och Norge som längst gick turerna.

Kap Horn – men aldrig jorden runt – har jag funderat på. Och i dag är jag dessutom för gammal för ett sådant äventyr. Äventyret, upptäcktsresan, finns också på närmare håll om man bara tänker i lite annorlunda banor och studerar kartan. Norden runt kanske?

Ungefär så uppstod tanken att utforska Ryssland bakom S:t Petersburg. Med båt. Jag kände till att några svenska segelbåtar brukar anlöpa S:t Petersburg varje år. Men de kommer inte längre. Byråkratin med visum, inbjudan och kravet på lots och rysktalande besättningsmän gör att inga svenska båtar når längre än till själva tröskeln av Ryssland.

Det har framstått som att enda möjligheten att ta sig in är att skaffa visum och lösa biljett på ett flodkryssningsfartyg och ha allt serverat. Dessa fartyg går från S:t Petersburg och Moskva och vidare mot Kizhiön i Onega. Men vänder där.

9

Ju mer jag kikade bakom förlåten längs vattenvägarna genom det som man kan benämna ryska Karelen, upp till Vita havet, desto mer medveten blev jag om hur okänt detta område var för mig.

Som så många andra kände jag alltså inte till kanalen upp till Vita havet, den kallas ofta Stalinkanalen eller ännu värre Dödens kanal därför att den grävdes av straffångar som stupade av det hårda arbetet eller avrättades. Jag var bara allmänt orienterad i den svenska stormaktstidens besittningar här och att S:t Petersburg varit svenskt.

Det vill säga innan staden grundades 1703 låg en liten svensk stad där vid namn Nyen. Mitt intresse ökade när jag upptäckte att i andra änden av floden Neva låg en fästning som varit svensk under namnet Nöteborg. Ur grumliga minnen från skolans historieundervisning lät Nöteborgsfreden bekant. Och när jag mer grundligt började leta i den månghundraåriga svensk-finska historien framstod ett försök att göra resan som alltmer angeläget.

Inledande sökningar på nätet avslöjade en rad spännande saker.

Fanns det någon svensk som gjort resan med segel- eller motorbåt? Jag hittade ingen. Jag fann en holländare som tagit sig igenom sommaren 2010, läste om den galne norrmannen Jarle Andhöy som krånglade sig fram från norr till söder. Hörde talas om att någon tysk och en finländare letat sig fram här tidigare. Men det var också allt.

Jag tog kontakt med holländaren som berättade om pappersexercis och hur han blev fast ett par veckor i S:t Petersburg. Det året var han av allt att döma den ende utlänning som nådde Vita havet.

En god vän till mig, som är filmare och seglare och har gjort uppdrag på olika håll i världen, bland annat i Ryssland, är obotlig optimist och inte räds någonting, tände på idén om Vita havet. Vi skulle köpa en billig Maxi 77:a och måla den med svenska och ryska flaggan och göra vårt scoop upp genom floderna, sjöarna och Dödens kanal till Vita havet. Sedan skulle båten dumpas, skänkas, till någon behövande ryss någonstans på tillbakavägen. För enkelhetens skull, enligt vännen.

Vi letade begagnade Maxi på Blocket. Smart, ful, hygglig seglare, rymlig. En perfekt båt för ändamålet. Men man måste kunna lita på motorn i kanalerna. Jag blev skeptisk när jag såg de eventuellt för oss 10

prisvärda objekten på nätet. Närmare undersökningar visade att vi inte skulle kunna undkomma kravet på lots. Fyratusen euro och en rysk gubbe i en koj hela tiden, som kanske inte ens kunde engelska.

Det lät tveksamt och dyrt även om vi via vännens nätverk skulle kunna få med en engelsktalande rysk student.

Jag hade tagit del av norrmannen Jarle Andhöys dråpliga Vita havsresa med en Vega. De kom norrifrån, via Nordkap och Vita havet. När lotsen fick se båten skakade han bekymrat på huvudet. Han hade aldrig lotsat en så liten båt förut. Bara lastbåtar. Ja för det är ju endast lastbåtar och en och annan passagerarbåt som går på Stalinkanalen. Men i Ryssland gjorde man ingen skillnad på en segelbåt och oljetanker då det gällde kravet på lots, så mycket var klart.

Senare visade det sig att lotsarna, det var avlösning längs vägen, krävde mycken vodka. Den förste var förnöjsam och klagade inte så länge vodkan räckte. Den andre lotsen blev sjösjuk. I kombination med spriten låg han till slut utslagen på durken. Det lät som om alla fördomar kring ryssar och vodka blev besannade. Skulle vi också ha det så ombord på Maxin? Och dessutom betala ockerpris för den objudne gästen.

Den obligatoriska inbjudan för att få visum, var skulle vi få den ifrån? Och det såg ganska besvärligt ut rent logistiskt, med semestrar för en tredje medverkande. Det gjorde att vi lade ned planen.

Saken hade heller inte blivit enklare av att regionstyret i Petrozavodsk lagt locket på och inte svarade på mina trevliga mejl om att vi, ett par svenskar, planerade en båtresa för att skildra landet i artiklar, bok och som film. Vi ville nu veta bland annat hur man fick visum och om det kostade att gå igenom slussarna. Jag hade ändå smörat dem genom att betona turistpotentialen i denna fagra del av Ryssland.

Denna tes om nordlig turism är alltjämt en grundbult i varför jag tror på nya exotiska, nära turistmål på våra breddgrader. En tänkbar utveckling med klimatförändringen är dessutom att Medelhavsregionen blir alltför stekhet och att turisterna i stället drar sig norrut.

Detta scenario har framförts sedan Grekland, södra Frankrike och Spanien under några somrar upplevt olidliga temperaturer.

11

Jag mejlade ett par gånger mina vänliga frågor till regionparlamentet. Även till dess pressansvarige. Tyst som i graven. Inget svar. Då hade de ändå en officiell sajt på nätet för turism med rubriken ”Welcome to Karelia!”.

Sex veckor senare på nyårsafton 2010 kom något: ”Dear Mr Macfie … etc.” och en suddig pdf på ryska med officiella stämplar. Med tillägget ”Merry Christmas and a Happy New Year”. Suck. Jag kände visserligen ett par personer som kunde ryska, men jag hade redan börjat luska på annat håll och under väntetiden tagit reda på vad som gällde. Jag ville nu undersöka möjligheten att själv på någon annans båt genomföra expeditionen.

Via webben hittade jag en kille, Vladislav Ivanov, som drev en liten resebyrå i Petrozavodsk, Karelens huvudstad vid Onega. Jag mejlade honom och klargjorde min svensk-ryska plan. Jag fick omgående ett positivt svar på perfekt engelska. Detta ledde till en lång mejlväxling som fortfarande pågår. Jag hade också nöjet att sammanstråla med honom i Petrozavodsk på hemvägen. Vladislav vet det mesta om Karelen. Dock är han ingen hejare på båtlivet.

Genom den duktige fixaren för bland annat svenska seglare i S:t Petersburg, Vladimir Ivankiv, lotsades jag vidare till redaktören Artur Grokhovsky på ryska Power and Sail Boats Magazine. Han tipsade om en internationell liten eskader som skulle avsegla i början av juli 2011. Fullträff ! Flera mejl till Elena Solovjeva, förste styrman på ledarbåten Peter 1 och organisatör. Jag kunde antingen delta med egen båt till priset av 800 euro, eller som betalande besättningsman, turist och reporter på en annan rysk båt. Kostnad 500 euro. Enkel resa S:t Petersburg–Archangelsk i båda fallen.

Hon skulle ordna med den obligatoriska inbjudan. Ryssland vill ju inte att någon kommer objuden (som lotsen). Detta kan vara suspekt och dessutom har ryska myndigheten en referens att tillgå. Nu ska man komma ihåg att Ryssland (liksom USA) har varit utsatt för förfärliga terrordåd. Men ängslan och kontrollen är samtidigt ett arv från kommunisttiden.

Den andra båten i eskadern, min båt, var tvåmastaren S/Y Elena.

Så anlände som pdf en formell inbjudan utfärdad av Russian 12

Yachting Federation, grundat 1912. Inbjudan var prydd med vapen med örnar, den kejserliga kronan, stämpel och påskrift från kansliet i Moskva. Vapnet från tsartiden måste ha dammats av efter perestrojkan. Det var förbjudet för privatpersoner att äga större jakter under kommunisttiden. Men segling förekom, segelklubbar fanns även då.

Med detta tunga dokument i handen for jag till ryska konsulatet i Göteborg för att ansöka om affärsvisum alternativt turistvisum.

Konsulatet är ett Fort Knox i tegel bakom järngrindar. Men innanför den kameraövervakade fasaden fanns en öppen hållning visade det sig. För när jag någon vecka senare skulle hämta ut visumet, vilket utfärdats på ambassaden i Stockholm, fick jag nämligen ett ”cultural exchange”, visum för kulturellt utbyte. Och ett sådant är gratis. Vilken skillnad mot bemötandet från regionstyret i Petrozavodsk. Tack så mycket! Grönt ljus. Bara att boka tåg, båt, tåg Uddevalla–S:t Petersburg.

Till S:t Petersburg Jag kom inte med segelbåt till S:t Petersburg vilket förstås hade varit det mest önskvärda i sammanhanget. Men jag tog inte flyget och bara damp ned i den stora ryska staden. Jag ville gärna se lite av det Karelska näset och landskapet och närma mig målet successivt.

Jag packar in mig på semesterfull finlandsfärja i Stadsgården, Stockholm. Vinkar farväl till Sverige vid Söderarm. Vid inloppet till Helsingfors betraktar jag Sveaborg från övre däck och känner, till skillnad från troligtvis alla andra semesteravslappnade passagerare, lite av de historiska vingslag som jag vet att min vidare resa ska bjuda på.

Det blir en fin dag i denna pärla till finska huvudstad. Men finner att bara ett fåtal personer jag tilltalar kan svenska. Hinner med ett besök i nya visionära museet för nutidskonst Kiasma med för tillfället en afrikansk utställning. En konstnär har gjort människomasker av gamla bränsledunkar, en annan bjuder på en installation av människokroppar avgjutna i kohudar. Precis utanför sitter den stränge 13

generalen Gustav Mannerheim, Finlands marskalk under kriget, på sin häst i brons. Jag beser riksdagshuset, den ståtliga byggnaden från 1931 med skyhöga kolonner – ett finskt monument över en självständig nation. Ser att konstmuseet vid torget Art Baron, ett galleri som specialiserat sig på rysk konst, har en sommarsatsning om samisk magi ”Lapin Taika” och hela huset är klätt i vit duk à la Christo, den bulgariske konstnären.

Snabbtåget Helsingfors–S:t Petersburg väntar. Jag tar min bokade plats. Allegrotåget, made in Italy – ett finskt-ryskt projekt, rullar iväg prick på slaget 15.00 från drivhusmiljön under centralstationens glastak. Puh. Skönt och svalt. Nytt, tyst, snabbt. Jag är nog ende svensken. Annars finländare och ryssar förstås. Över 200 km i timmen ska vi åka. Jag har tre timmar och 36 minuters resa framför mig till Finlandskistationen i S:t Petersburg. Tåget glider genom Helsingfors moderna yttre delar. Vi är snart ute på landsbygden. Finsk skog, åker och äng. Tåget svischar fram i upp till 217 km i timmen, mjukare än X2000.

Passkontroll. Två trevliga finländare. En titt i mitt pass och jag får det kvickt åter.

– Var så god.

– Tack.

Passkontroll. Sammanbitna ryska tullare nagelfar mina handlingar och tycks undra vad jag är för en figur. Kulturellt utbyte?

– Nej, jag har inget att förtulla.

Rysk passkontroll igen en halvtimme senare.

– Hm, thank you.

Så når vi gränsen och saktar in, kontroller med lokföraren verkar det som. Ödesmättat att korsa en nations- och kulturgräns. Sovjetkänsla utanför fönstret där jag sitter som i en rymdkapsel av luftkonditionerad hightech. Men träden ser likadana ut som i Finland, lite risigare kanske. Varför är jag, vid 62, ännu så hjärntvättad från kalla krigets dagar? Om jag kommit med flyg till S:t Petersburg i stället, eller direkt med passagerarbåt i en flod av turister, hade nog inte denna 14

känsla gripit mig som här med tyst gränslandsskog omkring. Medvetenheten om att mitt uppdrag är lite annorlunda spelar väl också in.

Tämligen tomt landskap några mil, tömt på folk efter kriget. Kartan bekräftar iakttagelsen. Här finns få vägar – en kontrast till odlade marker och nätet av vägar på finska sidan. Bilden ändras först när vi närmar oss Viborg.

Ett snapshot mot stationen genom tonat fönster. På hemvägen får jag inte missa slottet!

Den här staden förlorade alltså Sverige till Ryssland vid freden i Nystad 1723. Och Finland tvingades ge upp sitt Viborg, sin näst största stad, efter svåra strider 1944.

Slottet eller borgen, stadens signum, grundlades av den svenske riksföreståndaren Torgils Knutsson år 1293. Viborg var vår viktigaste utpost i öster under århundraden, en betydande svensk stad. Ståthållare här bär namn som Bo Jonsson Grip, Karl Knutsson Bonde, Erik Axelsson Tott.

Nu ser jag endast ryska kyrilliska skyltar runt stationsområdet som vi smyger förbi med reducerad fart. Jo men det där är historia nu … eller har det relevans än i dag?

Jag vaknar upp ur mina funderingar. Mobilen signalerar att jag har rysk operatör. Och några minuter senare ett sms: – Hej! Jeg heter Natalia. Jeg er frivillig paa AR 80. Jeg treffer deg på Finlandsky togstasjon ikveld. Er alt OK? Ett sms på norska (?!) ... från S:t Petersburg.

15

Fyra världsarv

kultur och fyra världsarv En handfull svenska seglare kommer varje år till Sankt Petersburg, men inte vidare. Dougald Macfie fortsätter på floden Neva och de stora sjöarna Ladoga och Onega. Färden går vidare längs Stalin-kanalen, den så kallade Dödens kanal, byggd av straffångar och färdig på rekordtid 1933, ända upp till Vita havet.

Äventyret och upptäcktsresan finns på närmare håll än man tror om man tänker i annorlunda banor och studerar kartan.

Kizhis kyrkor Makalösa mästerverk i trä.

Solovkijklostret Vita havets smycke, tidigare gulagläger.

Seglingsskildring i historiskt intressant miljö!

www.norstedts.se

Mot Vıta havet

Nöteborgs fästning Sveriges utpost mot Ryssland under 1600-talet, idag heter den Slisselburg.

Resan går längs vatten som var stängda under det långa sovjetväldet och svårtillgängliga fram till våra dagar. Det karelska landskapet ter sig exotiskt men ändå välbekant.

Dougald Macfie

Sankt Petersburgs historiska centrum Tsar Peters storverk från 1700-talet.

Upptäcktsresa, äventyr, natur,

t e v a h a t ı V t o M M

å p t å b l e ed seg D

l

na a k s n öde

D

Mac d l a g ou

fie

Dougald Macfie är journalist och författare med stort seglingsintresse.

Han har tidigare skrivit Skanör–Strömstad, en kustguide för båtfolk över den svenska västkusten.