Page 1


phil Stutz & barry michels

THE TOOLS vErkTygEn SOm frigör dina inrE krafTEr OcH förvandLar prObLEm TiLL möjLigHETEr

Översättning Eva Trägårdh


Citatet på s. 7 ur Som ni behagar av William Shakespeare är översatt av Carl August Hagberg i revision av Sven Collberg (Gleerups förlag 1968). Citatet på s. 37 ur Nitton dikter (Ellerströms 1985) av Dylan Thomas är översatt och tolkat av Jan Berg.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Phil Stutz, Shadow Ventures, Inc. och Norstedts, Stockholm Originalets titel: The Tools Originalförlag: Spiegel & Grau, en imprint hos The Random House Publishing Group, som ingår i Random House, Inc., New York Översättning: Eva Trägårdh Omslag: Miroslav Sokcic, Donna Sinisgalli Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-1-304064-6


innEHÅLL kapiTEL 1  Upptäckten av en ny sorts terapi 11 kapiTEL 2  den omvända instinkten 29 kapiTEL 3  aktiv kärlek 65 kapiTEL 4  inre auktoritet 99 kapiTEL 5  Tacksamhetsflödet 125 kapiTEL 6  den överhängande faran 158 kapiTEL 7  Tilltro till de högre krafterna 193 kapiTEL 8  frukterna av en ny vision 211 författarnas tack 233


kapiTEL 1

Upptäckten av en ny sorts terapi

roberta var en ny psykoterapiklient som fick mig att känna mig helt otillräcklig redan efter en kvart. Hon hade sökt upp mig med ett mycket specifikt mål: Hon ville sluta med sina tvångsmässiga grubblerier om huruvida hennes pojkvän var otrogen mot henne. ”Jag går igenom hans sms och grillar honom med frågor, och ibland kör jag till och med förbi där han bor för att spionera på honom. Jag hittar aldrig några bevis, men jag kan ändå inte låta bli.” Jag trodde att hennes problem helt enkelt kunde förklaras av det faktum att hennes pappa helt plötsligt hade lämnat familjen när hon var barn. Nu när hon var i 25-årsåldern var hon fortfarande rädd för att bli övergiven. Men innan vi kunde gå djupare in på ämnet tittade hon mig rakt i ögonen och krävde: ”Tala om för mig hur jag ska göra för att sluta med mina tvångsmässiga grubblerier. Slösa inte bort min tid och mina pengar på varför jag är osäker – det vet jag redan.” Om Roberta skulle ha sökt upp mig i dag hade jag tyckt det var enormt spännande att hon visste vad hon ville och jag skulle veta exakt hur jag kunde hjälpa henne. Men det här var för 25 år sedan när jag var nyutexaminerad psykoterapeut. Jag kände hur hennes direkta och konkreta fråga genomborrade mig som en pil. Jag hade inget svar. Jag lade dock inte skulden på mig själv för detta. Jag hade pre-


12 

the tools

cis ägnat två år åt att sluka alla aktuella teorier om utövandet av psykoterapi. Men ju mer information jag tillägnade mig, desto mindre övertygad kände jag mig. Det verkade som om teorierna låg väldigt långt ifrån människors faktiska upplevelser när de har problem och behöver få hjälp. Jag fick en stark känsla av att jag inte hade fått lära mig att verkligen svara på det som en patient som Roberta bad mig om. Jag undrade om det var så att jag inte kunde tillägna mig den här förmågan genom att läsa en bok. Kanske gick den bara att lära sig ansikte mot ansikte med någon som verkligen hade djupa och gedigna erfarenheter. Jag hade fått en nära och förtroendefull relation till två av mina handledare – de kände mig väl och de hade tillsammans många decenniers erfarenhet av kliniskt terapiarbete. Säkerligen var det så att de hade hittat sätt att hjälpa klienter som kom med sådana här frågeställningar. Jag beskrev Robertas önskemål för dem. Deras svar bekräftade mina värsta farhågor. De hade ingen lösning. Vad som var ännu värre var att det jag uppfattade som ett rimligt önskemål var något de betraktade som en del av hennes problem. De använde mängder av kliniska termer: Roberta var ”impulsiv”, ”behandlingsresistent” och ”krävde omedelbar behovstillfredsställelse”. De varnade mig och sa att om jag försökte uppfylla hennes önskemål skulle hon bara bli ännu mer krävande. Enhälligt rådde de mig till att leda henne tillbaka till barndomen – där skulle vi finna det som var orsaken till hennes tvångsmässiga beteende. Jag berättade för dem att hon redan visste varför hon hade det här problemet. Deras svar var att pappans försvinnande inte kunde vara den egentliga orsaken. ”Du måste gå ännu djupare in i hennes barndom.” Jag kände mig besviken på deras svar och på deras sätt att vända problemet tillbaka till klienten. Jag hade hört allt det här förut – varje gång en klient bad om ett specifikt resultat brukade terapeuten vända på resonemanget och rikta frågan tillbaka till klienten och säga till honom eller henne att ”gå djupare”. Det var ett knep de använde för att dölja sanningen, nämligen att terapeuterna hade väldigt lite att erbjuda


upptäckten av en ny sorts terapi

 13

sina klienter i form av snabb hjälp med specifika problem. Jag var inte bara besviken utan hade också den obehagliga känslan av att de talade för en hel yrkeskår – jag hade i alla fall aldrig hört någon säga någonting annat än det här. Jag visste inte vart jag skulle vända mig. Det skulle dock visa sig att jag hade en sådan tur att en god vän berättade att han hade träffat en psykiater som inte accepterade det vedertagna synsättet mer än vad jag själv gjorde. ”Den här killen kan verkligen svara på dina frågor – och jag kan garantera att du aldrig har hört de här svaren förut.” Psykiatern ifråga höll en serie med föredrag och jag bestämde mig för att gå dit nästa gång. Det var där jag träffade dr Phil Stutz, medförfattaren till den här boken. Det föredraget förändrade mitt sätt att arbeta – och mitt liv. Allt som Phil berättade om sitt sätt att tänka verkade helt nytt och – viktigast av allt – jag kände instinktivt att det var sant. Han var den första psykoterapeut jag hade träffat som inriktade sig på lösningen och inte på problemet. Han var helt övertygad om att vi människor besitter oanade förmågor med vars hjälp vi kan lösa våra egna problem. I själva verket var hans sätt att se på problem raka motsatsen till vad jag hade fått lära mig. Han såg dem inte som ett handikapp för klienten – han såg dem som möjligheter att få tillgång till en hel värld av oanade förmågor och outnyttjad potential. Till en början var jag ganska skeptisk. Jag hade hört talas om det här med att förvandla problem till möjligheter, men ingen hade någonsin förklarat exakt hur man skulle göra. Phil gjorde det på ett klart och tydligt och konkret sätt. Man skulle få kontakt med sina dolda förmågor med hjälp av några kraftfulla men enkla tekniker som vem som helst kunde använda. Han kallade de här teknikerna för ”verktyg”. När jag gick ut från föredraget kände jag mig så upprymd att jag hade kunnat flyga. Det var inte bara det att det verkligen fanns metoder som kunde vara till hjälp för människor, det var något med Phils attityd. Han berättade helt öppet om sig själv


14 

the tools

och sina teorier och verktyg. Han krävde inte att vi skulle acceptera vad han sa – det enda han insisterade på var att vi verkligen skulle använda verktygen för att dra våra egna slutsatser om vad de kunde åstadkomma. Han nästan utmanade oss att försöka bevisa att han hade fel. Han gav intryck av att vara antingen väldigt modig eller helt galen – antagligen var han både och. I vilket fall som helst fungerade hans budskap som en katalysator för mig. Det kändes ungefär som att komma ut i friska luften efter alla kvävande dogmer som jag hade fått höra från mina mer traditionella kollegor. Jag såg ännu tydligare hur de gömde sig bakom en ogenomtränglig mur av invecklade föreställningar som de uppenbarligen inte kände något behov av att pröva eller uppleva för egen del. Jag hade bara fått lära mig ett verktyg på föredraget, men började genast använda det mycket samvetsgrant. Jag ville så gärna ge det vidare till Roberta. Jag var säker på att det skulle vara till bättre hjälp för henne än att gräva i det förflutna. Nästa gång hon kom till sin terapitimme sa jag: ”Här är något du kan göra så fort du får en impuls att göra eller tänka något tvångsmässigt”, och så gav jag henne verktyget (som jag kommer att berätta om längre fram). Till min förvåning nappade hon på det och började genast använda det. Vad som var ännu mer förvånande var att det hjälpte. Mina kollegor hade haft fel. När jag förmedlade något till Roberta som gav henne omedelbar hjälp blev hon inte alls mer krävande eller omogen, tvärtom inspirerade det henne till att bli en aktiv, entusiastisk deltagare i sin egen terapi. Jag hade gått från att känna mig helt oduglig till att kunna påverka någon i positiv riktning på mycket kort tid. Jag ville absolut ha mer av det här – mer information, fler verktyg och en djupare förståelse av hur de fungerade. Var det här bara ett hopkok av olika tekniker, eller var det vad jag anade: ett helt nytt sätt att se på människans förmågor och möjligheter? I ett försök att få svar på mina frågor började jag gå fram till Phil efter varje föredrag för att försöka få ur honom så mycket information jag bara kunde. Han var alltid samarbetsvillig – han


upptäckten av en ny sorts terapi

 15

verkade tycka om att svara på frågor – men varje svar ledde vidare till ännu fler frågor. Det kändes som om jag hade funnit en guldgruva av information och jag ville ta med mig så mycket av den som det bara var möjligt. Jag var omättlig. Vilket ledde till ett nytt problem. Det jag lärde mig av Phil var så kraftfullt att jag ville att det skulle vara själva kärnan i mitt arbete med klienterna. Men det fanns inget utbildningsprogram att söka till och inget akademiskt hinderlopp att klara av. Det här var saker som jag var bra på, men han tycktes inte ha något intresse av det och det gjorde mig osäker. Hur skulle jag göra för att få någon utbildning på området? Skulle han ens vilja anta mig om det nu fanns en utbildning? Kanske tyckte han bara att jag var påfrestande som frågade så mycket? ________________ Inte så länge efter det att jag började hålla mina föredrag dök en mycket intresserad och målmedveten ung man upp som hette Barry Michels. Med viss tvekan berättade han att han var psyko­ terapeut, men med tanke på hans ingående sätt att ställa frågor lät han mer som en jurist. Vad han än var så var han verkligen smart och intelligent. Men det var inte därför jag svarade på hans frågor. Jag har aldrig blivit imponerad av intellektuell förmåga eller formella meriter. Vad som fångade min uppmärksamhet var hans entu­ siasm och hur han gick hem och började använda verktygen på sig själv. Jag visste inte riktigt om jag hade fantiserat ihop allt­ sammans, men det kändes som om han hade sökt efter något väldigt länge och äntligen hade hittat det. Sedan ställde han en fråga som jag aldrig tidigare hade fått. ”Jag undrar … vem har lärt dig det här … alla verktygen och så. På min utbildning tog de inte upp någonting som ens kom­ mer i närheten av det här.” ”Det är ingen som har lärt mig det här.” ”Du menar att du har hittat på det helt själv?”


16 

the tools

Jag tvekade om vad jag skulle svara. ”Njaa ... inte riktigt.” Jag visste inte om jag skulle berätta för honom hur jag hade fått informationen. Men han verkade ha ett öppet sinne så jag beslutade mig för att göra ett försök. Det var en ganska ovanlig historia som började med de allra första patienterna jag be­ handlade, särskilt en av dem. Tony var en ung läkare som gjorde sin specialistutbildning till kirurg på samma sjukhus där jag gjorde min specialistutbildning i psykiatri. Till skillnad från många av de andra kirurgerna var han inte arrogant. När jag träffade honom för första gången stod han och tryckte utanför mitt mottagningsrum och såg snarast ut som en råtta i en bur. När jag frågade honom vad som var fel svarade han: ”Jag är rädd för ett prov som jag måste göra.” Han skakade som om provet skulle börja om tio minuter, men det var i själva verket inte dags förrän om ett halvår. Alla slags prov gjorde honom livrädd – och det här var det största och viktigaste av dem alla. Det var hans slutexamen i kirurgi. Jag tolkade hans berättelse så som jag hade blivit utbildad till. Hans pappa hade tjänat en förmögenhet i kemtvättsbranschen men hade själv hoppat av college och hade stora mindervär­ deskomplex. På ytan ville han att sonen skulle bli en berömd kirurg för att han skulle få ta del av hans framgångar. Men under ytan var han så osäker att han kände sig hotad av tanken på att sonen skulle bli mer välutbildad och framgångsrik än han själv. Tony var omedvetet rädd för att bli framgångsrik just av det skä­ let att hans pappa skulle se honom som en rival och vilja ge igen för det. Att misslyckas med slutexamen var hans sätt att känna sig trygg. Åtminstone var det vad jag hade fått lära mig att tro. När jag presenterade den här tolkningen för Tony såg han skeptisk ut. ”Det låter som en teori från en kursbok. Min pappa har aldrig försökt få mig att göra något för hans skull. Jag kan inte skylla det här problemet på honom.” Det tycktes ändå som om det hjälpte till en början – han såg bättre ut och kände sig bättre. Men allteftersom dagen för provet närmade sig kom alla symtomen tillbaka. Han ville skjuta upp examen. Jag försäkrade


upptäckten av en ny sorts terapi

 17

honom om att det här bara var hans omedvetna rädsla för fadern. Det enda han behövde göra var att fortsätta prata om den så skulle den försvinna igen. Det här var det traditionella, beprövade sättet att hantera sådana här problem. Jag var så säker på det att jag garanterade att han skulle klara provet. Jag hade fel. Han misslyckades kapitalt. Vi hade en terapitimme efter det. Tony såg fortfarande ut som en råtta i en bur, men den här gången var han en ilsken råtta i en bur. Hans ord ekade i mina öron: ”Du visade mig inte något sätt att verkligen övervinna rädslan. Att prata om min pappa varje gång var som att slåss mot en gorilla med vatten­ pistol. Du svek mig.” Upplevelsen med Tony öppnade ögonen på mig. Jag insåg hur hjälplösa klienterna måste känna sig när de inte får någon praktiskt användbar hjälp med att hantera sina problem. Vad de behövde var lösningar som kunde ge dem kraft och styrka att kämpa emot svårigheterna. Enbart teorier och förklaringar kunde inte ge dem den sortens styrka, de behövde ha mer på­ tagliga metoder som de verkligen kunde uppleva effekterna av. Jag var med om en rad andra men mindre spektakulära miss­ lyckanden. I vart och ett av fallen handlade det om en patient som befann sig i ett tillstånd av lidande: depression, panikångest, tvångsmässiga raseriutbrott och så vidare. De bönade och bad att jag skulle hjälpa dem hitta ett sätt att slippa ifrån sitt lidande. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hjälpa dem. Jag hade stor erfarenhet av att hantera misslyckanden. Som barn och ung var jag som besatt av basketboll och brukade spela med killar som var bättre och större än jag. (I själva verket var nästan alla större än jag.) Jag misslyckades ofta, men då visste jag i alla fall vad jag skulle göra. Om jag inte spelade bra så fick jag helt enkelt öva mer. Men det här var något annat. När jag nu hade tappat tron på det sättet jag hade fått lära mig att utöva terapi på, fanns det ingenting jag kunde öva på. Det var som om någon hade tagit ifrån mig bollen. Mina handledare var engagerade och hängivna, men de skyll­


18 

the tools

de mina tvivel på bristande erfarenhet. De sa att de flesta unga terapeuter tvivlar på sig själva, men att de med tiden lär sig att terapi bara kan göra en viss begränsad nytta. Genom att accep­ tera begränsningarna blir de inte lika osäkra på sig själva. Det kändes oacceptabelt för mig. Jag var inte nöjd förrän jag kunde erbjuda klienterna vad de bad om: ett sätt att hjälpa sig själva när de behövde det. Jag be­ slutade mig för att hitta ett sätt, oavsett vart det skulle leda mig. När jag ser tillbaka var det här nästa steg på den väg som tog sin början när jag var nio år gammal. Det var det året som min treårige bror dog av en sällsynt form av cancer. Mina föräldrar visste inte hur de skulle bearbeta och hantera sin sorg och de återhämtade sig aldrig. Ett moln av olycka och undergång hängde över dem. Den här tragedin förändrade min roll i familjen. Deras framtidshopp var jag – som om jag hade någon speciell förmåga att få sorgen och olyckan att försvinna. Varje kväll brukade pappa komma hem från arbe­ tet, sätta sig i sin gungstol och börja grubbla och oroa sig. Han gjorde det inte i tysthet. Jag brukade sitta på golvet bredvid honom och han brukade varna mig för att hans företag kunde gå i konkurs vilken dag som helst (han kallade det för att ”göra bankrutt”). Han frågade mig saker som: ”Skulle du klara dig med ett enda par byxor?” Eller: ”Tänk om vi alla skulle vara tvungna att bo i ett enda rum?” Inga av hans rädslor var realistiska, men det här var så nära han kunde komma att erkänna sin fasa för att döden skulle hemsöka oss igen. Under de följande åren blev jag på det klara med att min uppgift var att försäkra honom om att inget sådant skulle hända. I själva verket blev jag min pappas terapeut. Jag var tolv år gammal. Inte för att jag tänkte på det på det sättet. Jag tänkte inte alls. Jag drevs av en orealistisk rädsla för att om jag inte tog på mig den här rollen, så skulle något hemskt hända med vår fa­ milj. Även om min rädsla var helt orealistisk kändes den absolut verklig just då. Att uppleva en sådan press som barn gav mig en


upptäckten av en ny sorts terapi

 19

inre styrka när jag blev vuxen och fick riktiga klienter. Till skillnad från mina kurskamrater blev jag inte rädd för deras krav. Jag hade redan haft den rollen i nästan tjugo år. Men bara för att jag var villig att möta klienternas smärta innebar det inte att jag visste hur de skulle kunna få den att försvinna. En sak var jag dock helt säker på: Jag fick klara mig på egen hand. Det fanns inga böcker jag kunde läsa, inga experter jag kunde brevväxla med, inga kurser jag kunde söka till. Det enda jag hade att gå på var mina instinkter. Jag visste det inte än, men de skulle snart leda mig till en helt ny informationskälla. Mina instinkter ledde mig till nuet. Det var där klienternas lidande fanns. Att leda dem tillbaka till det förflutna var bara en distraktion. Jag ville inte vara med om någon mer Tony. Det förflutna innehåller minnen, känslor och insikter, som alla har ett värde. Men jag sökte efter något som var tillräckligt effektivt för att ge lindring och lättnad med detsamma. För att hitta det måste jag hålla mig till nuet. Jag hade bara en enda regel: Varje gång en patient bad om hjälp med att hantera smärtsamma känslor, osäkerhet, upp­ givenhet eller vad som helst – då måste jag möta det behovet här och nu. Jag måste ha något att erbjuda med detsamma. Jag arbetade utan några skyddsnät eller garantier, men jag tog för vana att säga högt det som jag kände kunde vara till hjälp för klienten. Det var ungefär som Freuds fria associationer fast tvärtom – gjorda av terapeuten i stället för av klienten. Jag är inte säker på att han hade godkänt det. Jag kom så långt att jag kunde prata utan att veta vad jag skulle säga härnäst. Det började kännas som om det var något slags kraft som talade genom mig. Steg för steg gav sig verktygen i den här boken (och filosofin bakom dem) till känna. Den enda normen de måste uppfylla var att de skulle fungera. Eftersom jag inte ansåg att mitt sökande var klart förrän jag hade ett specifikt verktyg att erbjuda en klient, är det av största vikt att jag förklarar exakt vad jag menar när jag använder ter­ men ”verktyg”. Ett verktyg är något mycket mer än en ”attityd­


20 

the tools

förändring”. Om det här med att förändra ditt liv bara handlade om att förändra dina attityder skulle du inte behöva den här boken. Verkliga förändringar kräver att du förändrar ditt bete­ ende – inte bara dina attityder. Låt oss säga att du brukar skrika och gorma när du blir arg och irriterad – och du låter det gå ut över din äkta hälft, dina barn och dina anställda. Någon hjälper dig att inse hur olämpligt det här beteendet är och hur det skadar dina relationer. Du har nu en ny attityd till skrikandet och gormandet. Du kanske kän­ ner dig klokare och mera nöjd med dig själv … ända tills en av dina anställda gör ett kostsamt misstag – och så börjar du skrika och gå på utan att tänka efter det allra minsta. En attitydförändring hindrar dig inte från att skrika och gor­ ma eftersom attityder inte är tillräckligt starka för att styra över våra beteenden. För att få kontroll över ditt beteende behöver du ha en specifik procedur som du kan använda vid ett specifikt tillfälle för att motverka ett specifikt problem. Det är vad ett verktyg är. Du får vänta till kapitel 3 (utan att skrika om du kan låta bli) för att lära dig det verktyg som är tillämpligt här. Poängen är att ett verktyg – till skillnad från en attitydförändring – kräver att du gör något. Det kräver inte bara arbete, det är ett arbete som du måste göra om och om igen – varje gång du blir arg och irriterad. En ny attityd betyder ingenting om den inte åtföljs av en beteendeförändring. Det säkraste sättet att förändra ett beteende är med hjälp av ett verktyg. Förutom det vi har sagt hittills finns det en avgörande skillnad mellan ett verktyg och en attityd. En attityd består av tankar som pågår i ditt huvud – även om du förändrar dem rör du dig fortfarande inom ramarna för de begränsningar du redan har. Det främsta värdet i ett verktyg är att det leder dig bortom det som pågår i ditt huvud. Det sätter dig i kontakt med en värld som är oändligt mycket större än du själv, en värld av obegrän­ sade krafter. Det spelar ingen roll om du kallar den för det kol­ lektiva omedvetna eller den andliga världen. Jag tyckte det var


upptäckten av en ny sorts terapi

 21

enklast att kalla den för ”den högre världen”, och krafterna som finns i den kallar jag för ”högre krafter”. Eftersom jag ville att verktygen skulle besitta en mycket stark kraft, krävdes det också stora ansträngningar för att utveckla dem. Till en början kom informationen fram i en obearbetad och ofärdig form och jag fick arbeta om varje verktyg hundra­ tals gånger. Mina klienter klagade aldrig – i själva verket uppskat­ tade de att få vara en del av något nytt. De var alltid villiga att testköra en ny version och sedan berätta för mig vad som hade fungerat och vad som inte hade gjort det. Det enda de önskade var att få verktyg som kunde hjälpa dem. Processen gjorde mig sårbar. Jag kunde inte hålla distansen till dem som en allvetande auktoritet som gav dem information från ovan. Det här var mer av en gemensam ansträngning – vil­ ket faktiskt var en lättnad. Jag har aldrig trivts med den traditio­ nella terapimodellen där klienten är ”sjuk” och psykiatern eller terapeuten som ska ”bota” honom håller honom på armlängds avstånd som en död fisk. Det här har alltid känts fel för mig – jag har aldrig upplevt mig som bättre än mina klienter. Vad jag ville som terapeut var inte att hålla klienterna på armlängds avstånd, det var att ge dem tillgång till sin egen kraft. Att lära dem verktygen var mitt sätt att ge dem den främsta gåvan av alla – förmågan att förändra sitt liv – något som kändes oerhört tillfredsställande. I den här processen blev det förvånansvärt tydligt varje gång ett verktyg var färdigutvecklat. Det kändes aldrig som om jag bara hade hittat på det ur tomma luften, utan jag hade alltid en tydlig känsla av att jag upptäckte något som redan existerade. Vad jag hade med mig från början var en tilltro till att det för varje problem jag kunde identifiera också fanns ett verktyg som kunde ge hjälp och lindring. Jag var som en hund som sökte efter ett ben tills verktyget dök upp. Min tilltro skulle få sin belöning på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Allteftersom tiden gick kunde jag se vad som hände med


22 

the tools

de klienter som regelbundet använde verktygen. Som jag hade hoppats kunde de nu styra över sina symtom i form av panik­ känslor, negativitet, undvikande, etc. De började utveckla nya förmågor. De kunde uttrycka sig med mera självförtroende, de upplevde en helt ny nivå av kreativitet och de upptäckte att de började anta rollen som ledare. De märkte att de påverkade sin omgivning – ofta för första gången i livet. Jag hade aldrig haft för avsikt att åstadkomma något sådant. Jag hade definierat min uppgift som att återställa klienten till det ”normala”. Men de här klienterna gick långt bortom det normala – de utvecklade en potential som de inte ens visste att de hade. Samma verktyg som lindrade smärta i nuet påverkade alla delar av deras liv när de använde dem regelbundet. Verk­ tygen visade sig vara ännu mer effektiva och kraftfulla än jag hade hoppats. För att försöka förstå det här måste jag se bortom själva verktygen och ta en närmare titt på de högre krafter som de frigjorde. Jag hade sett människor använda de här krafterna ti­ digare. Det har du också – alla människor har upplevt dem. De besitter en dold, oväntad kraft som gör det möjligt för oss att åstadkomma saker som vi normalt ser som omöjliga. Men för de flesta människor är det så att vi bara har tillgång till dem i nödsituationer. Då kan vi agera med extra mycket mod och påhittighet – men så snart nödsituationen är över glömmer vi bort att vi ens har haft dem. Mina klienters upplevelser öppnade mina ögon för en helt ny vision av människans potential. Mina klienter fungerade på sätt som visade att de hade tillgång till de här krafterna varje dag. När de använde verktygen kunde de frammana dem med vilje. Den här upptäckten innebar en genomgripande förändring i min syn på hur psykoterapi borde fungera. I stället för att se problem som uttryck för en ”sjukdom” vars orsak finns i det förflutna, behöver vi se dem som katalysatorer för att utveckla förmågor som vi redan har och som ligger slumrande inom oss.


upptäckten av en ny sorts terapi

 23

Men terapeuten behöver göra något mer än att bara se pro­ blemen som katalysatorer. Hans uppgift är att ge klienterna till­ gång till de krafter som behövs för att lösa problemen. De här krafterna måste upplevas, inte bara pratas om. Det kräver något som terapin aldrig tidigare har kunnat ge: en uppsättning med verktyg. Jag hade precis ägnat en timme åt att delge mina åhörare stora mängder information. Barry hade tagit in alltsammans utan svårighet och nickat ivrigt med jämna mellanrum. Det fanns bara en hake. Jag hade lagt märke till att han varje gång jag nämnde ordet ”krafter” såg ganska tvivlande ut. Jag visste att han inte var så bra på att dölja vad han tänkte – och jag beredde mig på den oundvikliga utfrågningen.

______________ Det mesta av vad Phil hade sagt var oerhört intressant. Jag sög upp det som en svamp och var helt redo att använda det på mina klienter. Men det var en sak som jag inte kunde svälja: det var den delen som handlade om de högre krafterna som han hela tiden talade om. Phil bad mig att tro på något som inte gick att mäta eller ens att se. Jag var ganska säker på att jag hade dolt de här tvivlen för honom, men så avbröt han mig i mina tankar. ”Det är något som du hänger upp dig på.” ”Nej då, det är ingenting … det var en fantastisk föreläsning.” Phil bara stirrade på mig. Senaste gången jag kände mig så här var när mamma kom på mig med att hälla socker på mina flingor när jag var barn. ”Okej. Bara en liten sak … eller förresten så är den kanske inte så liten. Är du helt säker på de där högre krafterna?” Han såg verkligen säker ut. Sedan frågade han mig: ”Har du någonsin gjort en stor förändring i ditt liv – som ett kvantsprång där du gick långt bortom vad du trodde att du kunde klara av?” Det hade jag faktiskt gjort. Även om jag hade gjort mitt bästa för att glömma bort det hade jag påbörjat mitt yrkesliv som jurist.


24 

the tools

Vid tjugotvå års ålder hade jag blivit antagen till en av de bästa juridikutbildningarna i hela USA. Vid tjugofem tog jag examen som en av de bästa i min årskurs och fick genast anställning hos en ansedd juristfirma. Nu när jag hade erövrat och vunnit över systemet stod jag vid bergets topp – och kände genast hur mycket jag avskydde det. Det var inskränkt, konservativt och urtråkigt. Jag fick hela tiden kämpa emot en stark längtan efter att säga upp mig. Men jag hade drivit på mig själv väldigt hårt hela livet, så att ge upp fanns inte på min repertoar. Hur skulle jag kunna förklara det här med att säga upp mig från ett yrke som gav mig både hög status och goda inkomster – särskilt för mina föräldrar som alltid hade uppmuntrat mig till att bli advokat? På något sätt blev det ändå så att jag slutade. Jag minns den dagen mycket väl. Jag var tjugoåtta år gammal och stod i lobbyn till kontorshuset där jag arbetade och stirrade in i de stela ansiktena som passerade förbi på trottoaren utanför. En kort sekund fick jag till min förskräckelse se mitt eget ansikte speglas i fönsterrutan. Min blick såg död ut. Plötsligt kände jag att jag riskerade att förlora allt och bli en av de där levande döda i grå kostym. Sedan kände jag lika plötsligt något som jag aldrig tidigare hade känt: en absolut övertygelse, en absolut visshet. Utan någon ansträngning från min sida märkte jag hur den ledde mig raka vägen in till min chefs kontor. Jag sa upp mig på fläcken. När jag med Phils fråga i tankarna såg tillbaka på vad som hade hänt insåg jag att jag hade drivits av en kraft som kom någon annanstans ifrån. När jag beskrev det här för Phil blev han entusiastisk. Han pekade på mig och sa: ”Det är precis det jag menar. Du kände en högre kraft verka genom dig. Människor har sådana här upplevelser hela tiden, men de förstår inte vad det är de känner.” Han gjorde en paus och frågade: ”Du hade inte planerat att det här skulle hända, eller hur?” Jag skakade på huvudet. ”Kan du föreställa dig hur ditt liv skulle vara om du kunde få kontakt med och använda dig av den här kraften när du vill? Det är vad verktygen ger dig.”


upptäckten av en ny sorts terapi

 25

Jag kunde fortfarande inte till fullo ta till mig tanken på en högre kraft, men det spelade ingen roll. Vad man nu än ville kalla den kraft som hade gjort det möjligt för mig att förändra mitt liv, så visste jag att den var verklig. Jag hade upplevt den. Om verktygen kunde ge mig tillgång till den varje dag brydde jag mig inte om vad den kallades. Och när jag presenterade verktygen för mina klienter brydde de sig inte heller om det. Jag var överlycklig över möjligheten att jag verkligen skulle kunna hjälpa till att förändra deras liv. Jag fullkomligen strålade av en äkta och oförställd entusiasm och det fångade deras uppmärksamhet på ett sätt som ingenting annat någonsin hade gjort. Den feedback jag fick var alltigenom positiv. Många berättade hur mycket mer produktiva terapisessionerna kändes. ”Normalt brukar jag känna mig förvirrad när jag går härifrån och undra om jag verkligen har fått ut något av sessionen. Nu går jag härifrån med en känsla av att det finns något jag kan göra – något praktiskt som verkligen kan hjälpa mig.” För första gången i mitt korta yrkesliv kände jag att jag kunde ingjuta hopp hos mina klienter. Det förändrade allt. Jag började höra en välbekant refräng: ”Du har gett mig mer på en session än jag tidigare har fått ut av åratal i terapi.” Jag fick snabbt fler klienter och jag kände mig mera till freds än någonsin tidigare. Och mycket riktigt lade jag märke till samma förändringar hos mina klienter som Phil fick se när han höll på att upptäcka och utveckla verktygen. Deras liv expanderade på oväntade sätt. De blev bättre ledare och bättre föräldrar, och de blev modigare på alla områden i livet. Tjugofem år har gått sedan Phil och jag träffades. Verktygen gav exakt vad han sa att de skulle ge: en daglig kontakt med livsförändrande högre krafter. Ju mer jag använde verktygen, desto tydligare kände jag att de här krafterna kom genom mig, inte från mig – de var en gåva som kom någon annanstans ifrån. De förde med sig en särskild styrka som gjorde det möjligt för mig att göra saker som jag aldrig tidigare hade gjort. Med tiden lärde jag mig acceptera att de här nya förmågorna kom till mig genom högre krafter. Jag har inte bara experimenterat med de här krafterna i


26 

the tools

två och ett halvt decennium, jag har haft privilegiet att lära mina klienter att få tillgång till dem i sitt dagliga liv. Syftet med den här boken är att också ge dig tillgång till de här högre krafterna. De kommer att revolutionera ditt sätt att se på ditt liv och dina problem. Problemen kommer inte längre att kännas skrämmande eller övermäktiga. I stället för att fråga: ”Finns det något jag kan göra åt det här problemet?” kommer du att lära dig att ställa en helt annan fråga: ”Vilket verktyg kan hjälpa mig att lösa det?” Tillsammans har Phil och jag sextio års erfarenhet av psykoterapi. Utifrån våra erfarenheter har vi identifierat fyra grundläggande problem som hindrar människor från att leva så som de önskar. Hur mycket lycka och tillfredsställelse du får ut av livet är beroende av hur mycket du kan befria dig från de här problemen. De kommande fyra kapitlen tar upp vart och ett av dem. Varje kapitel förser dig också med det verktyg som fungerar mest effektivt för just det problemet. Vi kommer att förklara hur verktyget ger dig kontakt med en högre kraft – och vi kommer att förklara hur den kraften löser ditt problem. Du kanske inte känner igen dina problem exakt i de klienter som vi berättar om. Lyckligtvis betyder det inte att du inte kan dra nytta av verktygen. Du kommer att upptäcka att de hjälper dig i många olika slags situationer. För att tydliggöra det kommer vi i slutet av varje kapitel att beskriva vad vi kallar för ”andra användningsområden” för varje verktyg. Du kommer säkerligen att finna att minst ett av dem är tillämpligt på ditt liv. Vad vi har upptäckt är att de fyra högre krafter som verktygen framkallar är grundläggande och nödvändiga för att leva ett tillfredsställande liv. Det spelar mindre roll exakt hur dina problem ser ut än att du använder verktygen. Vi känner oss helt säkra på allt i den här boken eftersom det har utvecklats och testats i verkliga livet. Men tro inte på det här bara för att vi säger det utan läs med skeptiska ögon. När du gör det kanske du märker att du ifrågasätter några av idéerna. Vi har hört de flesta frågor förut och i slutet av varje kapitel kommer vi


upptäckten av en ny sorts terapi

 27

att besvara de vanligaste av dem. Men de verkliga svaren finns i verktygen, och när du använder dem kommer du att uppleva effekterna av de högre krafterna. Vi har märkt att när människor har upplevt dem upprepade gånger så försvinner deras invändningar. Eftersom själva kärnpunkten är att få dig att använda verktygen kommer du i slutet av varje kapitel att finna en kort sammanfattning av problemet, verktyget och hur du kan använda det. Om du verkligen vill använda verktygen kommer du att återvända till de här sammanfattningarna om och om igen för att hålla dig kvar på rätt kurs. När du har läst klart de följande fyra kapitlen kommer du att ha lärt dig de fyra verktyg som hjälper dig leva ett tillfredsställande liv. Du kanske tänker att det här är det enda du behöver. Det är det inte. Det kan låta märkligt, men de flesta människor slutar använda verktygen trots att de fungerar. Det här är en av de mest enerverande aspekterna av den mänskliga naturen: Vi slutar att göra de saker som hjälper oss allra mest. Vår avsikt att hjälpa dig förändra ditt liv är verkligen mycket seriös. Om du också menar allvar kommer du att bli tvungen att övervinna ditt motstånd. Det här är verkligen den springande punkten. För att lyckas behöver du förstå vad som hindrar dig från att använda verktygen – och du kommer att behöva ha ett sätt att kämpa emot det. Kapitel 6 ger dig det. Här får du ett femte verktyg, som på vissa sätt är det allra mest avgörande. Det här är det verktyg som säkerställer att du fortsätter använda de andra fyra. Det finns en sak till som du kommer att behöva för att verkligen förvissa dig om att du inte ger upp och slutar använda verktygen för att få kontakt med de högre krafterna. Tilltro. De högre krafterna är så mystiska att det nästan är omöjligt att inte tvivla på deras existens ibland. Somliga skulle till och med kalla det här för vår moderna tidsålders existentiella frågeställning – hur vi kan ha tilltro till något som är så abstrakt och inte går att ta på. I mitt fall har jag insupit tvivel och misstro med modersmjölken eftersom båda mina föräldrar var ateister. De skulle ha skrattat åt ord som tro och tilltro, för att inte tala om sådana saker som ”högre krafter”


28 

the tools

som inte går att förklara rationellt eller vetenskapligt. I kapitel 7 beskriver jag min kamp för att kunna ha tilltro till krafterna och hjälpa dig också att ha det. Tro mig, om jag har kunnat lära mig att ha tilltro, då kan alla klara det. Jag antog att det slutgiltiga steget jag måste ta var att acceptera att de högre krafterna var verkliga. Jag hade fel. Phil hade ännu en galen idé i rockärmen. Han påstod att varje gång som någon använde ett verktyg så skulle de högre krafterna som framkallades inte bara hjälpa den personen utan också alla i hans eller hennes omgivning. Under årens lopp har det här börjat framstå som mindre och mindre galet. Jag började tro att de högre krafterna var mer än bara välgörande för samhället – utan också att vi faktiskt inte kan överleva utan dem. Du behöver inte tro på det jag säger. I kapitel 8 får du själv uppleva det. Vår civilisations välgång är beroende av varje individs insatser. Varje gång en av oss får tillgång till de högre krafterna får vi alla nytta av det. Det här ger ett särskilt ansvar till dem som vet hur man använder verktygen. De blir de första som kan förmedla de högre krafterna till resten av samhället. De är pionjärer som bygger ett nytt och mera livskraftigt samhälle. Varje morgon när jag vaknar känner jag mig tacksam för att de högre krafterna finns där. De visar sig ständigt på nya och oväntade sätt. I den här boken delar vi med oss av deras magi till dig. Vi känner glädje och entusiasm över den resa du nu kommer att ge dig ut på.

9789113040646  

vErkTygEn SOm frigör dina inrE krafTEr OcH förvandLar prObLEm TiLL möjLigHETEr Översättning Eva Trägårdh phil Stutz & barry michels Nors...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you