9789113039770

sUZanne Brøgger Brev till Prinsen av Moga donien Jag har sett den gamla världen försvinna – var är mina örhängen?

Översättning av Urban Andersson

Denna översättning har fått stöd från Nordiska Ministerrådet.

isbn 978-91-1-303977-0 © Suzanne Brøgger & Gyldendal 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Jeg har set den gamle verden forsvinde – hvor er mine øreringe? Breve til Prinsen af Mogadonien Översättning: Urban Andersson Omslag: John Hagström Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 www.norstedts.se

*

Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Den 19 mars Till Prinsen av Mogadonien Tack för den förtjusande kvällen på slottet.

Om man får bedöma världens gång utifrån hovbalernas ambi­ ance, måste jag verkligen säga att det har gått framåt. Jag minns ju de skandalösa tider då en direktör för ett av Mogadoniens största företag blev förföljd och fick lov att fly till London mitt under middagen, och en minister i hemlighet hade slagit ihjäl sin hustru medan han räddade Östeuropa från kommunismens gissel, samtidigt som en författare som kommit ut blev mördad av sin obalanserade älskare, och en prinsessa blev fråntagen titeln som kunglig hovfotograf eftersom hon vecka efter vecka lät sig släpas i smutsen till folkets förnöjelse.

Nej, jag måste verkligen säga att vi har gjort framsteg. Inte konstigt att man i dag, när tabloiderna utkommer, kan läsa att Ers Kungliga Höghet har hållit ingenting mindre än årets roligaste fest. Man skriver att ”vi” vid denna hovbal kunde möta alla de kända, och det är sant. Jag saknade bara min katt som ju annars är ganska känd, eftersom den har kommit ut som lecture för de högre klasserna ‒ med det famösa pennskaftet som författare bevars.

I gengäld vimlade det av människor från sportens värld, vilket ju är en rätt främmande domaine för denna fru. Men kulturens värld är mångfasetterad och det skall man inte peka finger åt. Tack för vår lilla pratstund, då Ni invigde mig i den pikanta nyheten 7

att Er poesi skulle utkomma på ugaritiska. Det är ju förskräckligt roligt. Inte minst för att vi mogadonier ju alltid, när vi reser ut och representerar landet, blir tillfrågade om Ugarien, som Mogadonien ju annars inte bryr sig om, men som Ni och Er ärade familj har den goda smaken att sätta värde på. Ugarien är förvisso lika stort som Mogadonien. Annars har denna småstat vid g-d inte mycket att skryta med ‒ vilket annars har blivit ett mode i denna nationalismens eländiga tidsålder. Jag har själv i Ugarien roats av fiskarnas alnslånga berättelser som aldrig tar slut, och jag kan anförtro Er att nyheterna från Ugarien är de enda jag sätter värde på till vardags.

Klaus Rifbjerg har för vana att kärleksfullt påminna mig om att det en gång fanns en valfångare som var förälskad i mig, vartill jag brukar svara: Det fanns tre.

Under hovbalen inträffade dessvärre en liten kalamitet som jag ogärna vill trötta Ers Höghet med, men till min förargelse förlorade jag de örhängen som Ni visade den älskvärda politessen att beundra. Och de är ju också i sanning ett konstverk av den kunglige guldsmeden Torben Hardenbergs hand, även om de ju inte tål att jämföras med Bente Scavenius rosa diamant. Under ett långt liv har jag mist många smycken, moriska guldmynt, tjocka asiatiska silverarmband och pärlor från Bulgari i Rom bland många andra dyrbara ting. Men det gröna trolldomsörhänget av Hardenberg var ändå magiskt.

Denna fru har nu slagits av den tokiga tanken ‒ och det är naturligtvis ett vågat påstående ‒ att jag i mitt echaufferade tillstånd har ignorerat att någon av de närvarande gästerna kanske har slitit av mig örhängena! I någon gemen form av svartsjuka. Är något sådant tänkbart? Vem skulle inte gärna vilja äga magin hos dessa trolldomssmycken?

När jag inte visar ädelheten att undanhålla Ers Höghet en tråkig 8

händelse, som detta lilla extra kors på livets generella förlustkonto utgör, beror det inte minst på att lecture nuförtiden måste och skall besitta en viss kriminologisk utformning för att inte vyssja till sömns.

Jag satt alltså till bords i det vidunderligaste sällskap där kvinnorna, som också var väninnor, hette: Michala Petri, som jag känner genom vår gemensamma relation till Villy Sørensen. I den förtjusande Michala känner man till fullo igen konflikten mellan gudomligt geni och mänsklig vanmakt. Mittemot mig satt den formidabla fru Linnet, som i egenskap av stjärna på popfirmamentet bara lyser allt klarare allteftersom åren går. Och slutligen Prinsessan av Sæveryd, som hade vänligheten att fråga ”hur jag skriver”. Rart frågat, svårt att svara på eftersom jag ju inte är författare till riktiga böcker utan bara en otämjbar brevskriverska, och i fint sällskap vill man ju ogärna svara att det bara rinner ur frun som skit från en spädkalv. Herrarna vid bordet minns jag inte, men jag kan vid min mormorsmors saliga kropp svära på att ingen av nämnda fruntimmer har dristat sig att smyga ner mina kungliga hovjuveler i sin kuvertväska!

Om det tråkar ut Er att höra om denna händelse, var då vänlig och glöm den, Högtärade Prins.

I stället kan jag en passant berätta att jag i samband med Er förtjusande hovbal mötte så många människor ur mitt förgångna att hela mitt liv tycktes passera revy. Först var det Bent FabriciusBjerre som sade att jag nog inte visste vem han var, men att det var hans förtjänst att jag blev född! Det var ju lustigt sagt, eftersom jag visste att Bent F. sommaren -43 i Tisvilde hade övertagit pianot efter min far, som i stället fick slå sig på basen, och att min hädangångne ofta sade att han hade spått att lille fjortonårige Bent skulle bli riktigt rik en dag. Profetisk förmåga hade han, min far! Men 9

stopp och belägg, för nu slår mig den utrerade tanken att Bent F. faktiskt är min far! På den tiden, under kriget, levde man ju i sus och dus, och min salig mor var ingen pryd kvinna!

Men alla var där: Theis Jensen, som tog min hand och påminde om vår långa historia, från det att jag var barn och hörde honom sjunga och Adrian spela, och de spelade en revival med oförliknelig charm. Benny Andersen, min ursprungliga lyriska förebild när jag hade blivit student men dessvärre inte ägde den lyriska talang som poesin kräver. Och Fuzzy, som jag har mött i hans imponerande musikrum, som liknar ett historiskt museum för Stockhausens elektroniska arvingar. Ulf Pilgaard, som galant kysste min hand medan han påminde om att vi en gång i tidernas morgon hade varit kolleger, när jag i unga år hade vågat mig in på tiljan och han studerade teologi. Det gick som det måste gå, jag lämnade scenen i tid, medan Pilgaard den kvällen fick en dans med Hennes Majestät i kadriljen, varvid den store krukkonstnären Peter Brandes ‒ ett av de intellekt jag verkligen sätter värde på här i landet, varför han av uppenbara skäl måste bo utomlands ‒ sade: ”Det är bara i Mogadonien den dansen kan förekomma.” Pilgaard, som under ett långt clownliv i revyn har parodierat Hennes Majestät, som utan en sekunds tvekan låter sig bli uppbjuden av sin hovnarr! Bravo!

Ja, Ers Höghet, förlåt om jag tröttar Er med alla mina upplevelser från Er hovbal, men jag vet att en värd gärna vill bli tackad och i regel lever i total okunskap om hur gästerna har roat sig. Därför denna utförliga rapport! Och för fullständighetens skull skall Ni veta att jag stötte ihop med den storslagna skådespelerskan Lisbeth Lundquist, som jag en gång seglade runt Manhattan med när jag för första gången i mitt liv var i New York! Fru Lundquist åtog sig i unga år en djärv filmroll från denna frus darrande hand. Någon feg stackare var hon inte! Och nu har hon minsann kastat sig ut i 10

författarkonsten ‒ och det med stor talang, det måste jag säga. När vi blir till åren undrar man ju alltid hur andra kvinnor kan vara så välbevarade. Men fru Lundquist svarade helt enkelt: ”Lyft.” Det är ju uppriktigt. Alla mina amerikanska väninnor har blivit ”lyfta”, men denna madame törs inte mista sitt gamla ansikte, som jag egentligen håller mer av för varje år som går. Jag är faktiskt full av beundran över allt det har stått modell till, kunnat hålla för och varit med om ‒ och fortfarande se ut som ett ansikte! (Jag tror inte att fru Lundquist knyckte mina örhängen!)

Inte heller Katrine Wiedemann, denna begåvade teaterregissör, som med sin ståtliga gestalt och sin vackra körsbärsmun tog sig en svängom med teaterdirektör Henrik Hartmann, som fortfarande kan tråda en dans på ett lite annorlunda manér än kompositören Pelle Gudmundsen-Holmgreen, som ju helt sonika dansar hänförande tolvtonsmusik ‒ eller var den kanske antifonisk? När jag berömde samme Hartmanns småbarn ‒ det skall man alltid ‒ svarade han helt rörande att han betraktade det som en ohjälplig förlust, ja, rentav som en tragedi, att vi som människor mister den oförfärade tro på livet och den öppenhet vi har som barn. Det var då jag tog mig åt öronen och upptäckte att smyckena var borta.

Därför var nog min blick en aning frånvarande när filmregissören Søren Kragh-Jacobsen berättade om den gången han var plåtslagarlärling och agerade chaufför åt sin bror, som skulle till svart mässa i det hus på landet som en gång skulle bli denna frus framtida domicil. Han sade nu hur generad han var som pojke, när jag hade bjudit in så många män som försökte förföra honom. Man vet, som jag sade, aldrig riktigt hur gästerna har det. Eller hur de uppför sig! Inte ens den högsta bildning är någon garanti. Genom åren har man sett de mest vördnadsvärda lärda herrar släppa alla hämningar. Nå, mein Herr, Schwamm darüber.

11

Jag fick mig också en pratstund ‒ om Nietzsche och Wagner ‒ med fru Tøjner, som alla säger är det bästa med direktören för Louisiana. Fru Jette borgar sannerligen för qualité hos denne duktige och tilltalande man. Solbränd är han alltid, vare sig han kommer från Goethe i Weimar eller från något institut i Chicago. Det sägs att han cyklar till arbetet från Köpenhamn till Humlebæk.

Det gör han klokt i.

Fick en skymt av Carsten Jensen, som jag senast såg på Tersløsegaard, där han höll ett alldeles lysande tal i Holbergs anda, i vilket han uppehöll sig vid den brist på critique som präglar vårt land. Han menade att kritikens roll numera inte längre står att finna i litteraturen utan i journalistiken. Det vill säga utomlands. Här hemma är medelklassen så begravd i husköp och inredningsdille att de inte har den minsta aning om vad som i övrigt sker med deras land ‒ som de bara känner från de kriminalromaner med vilka denna medelklass låter sig utfodras. Populus informeras bara om sitt land som en liten trivsam rysning i linje med alla de (nyhets)serier som medierna förströr med. Carsten Jensens poäng är ju att medelklassen är tvungen att hela tiden läsa en deckare eller se ett brott på en skärm ‒ för att inte själv tvingas begå det. Ach. Så uppfyllda är dessa våra kära medborgare av ressentiment och avund inför ångesten att inte kunna upprätthålla den vid varje tidpunkt gällande standarden för konformitet att de nästan är parata att begå ett mord i ren irritation.

Carsten Jensen hade just kommit hem från Afghanistan, men denna tur med soldaterna var ett intet när det gäller graden av livsfara i jämförelse med den dag på Tersløsegaard då jag erbjöd mig att skjutsa honom till Sorø station. Den människa som har åkt bil med mig som chaufför behöver inte dra ut i krig eller läsa en thriller! Och så har han nyss fått det fina Palmepriset! Den Jensen hedrar Mogadonien.

12

När man stiger in i de kungliga gemakens spegelsalar kan man ändå inte känna sig bättre till mods än när man genast ser: Jens Smærup Sørensen, en äkta Mensch, som helt enkelt får denna fru på ypperligt humör. Också om det alltid är vårt sorgebarn ‒ l’Académie danoise ‒ som får stå ut med det. I den gamla världen var det självklart att man också inom de sköna konsterna hade något som liknade en elit. Detta kan man definitivt inte ta för givet i den nya värld där sporten har intagit kulturens plats, vilket var ett märkbart faktum vid den kungliga hovbalen. Ja, Herr Prins, denna madame klagar inte över tidernas växlingar, iakttar bara the facts on the ground. Än en gång tack för en förtjusande kväll.

Högaktningsfullt fru Z. PS. Ers Kungliga Höghet skall verkligen inte sätta i gång någon större undersökning angående de fatala örhängena. Enkäter har vi nog av, tycker Ni inte det? Var och varannan dag blir man tillfrågad om vad man anser om kulturen, om censuren, om sina smycken ‒ om hur man sminkar sig och klär sig. Men det får finnas gränser. Vad beträffar smycken är juvelerna ju det allra mest privata som finns, trots att de bärs till allmän beskådan. Jag skänkte en gång min väninna Suste Bonnén ett egenhändigt tillverkat pärlhalsband, och berättade att varje pärla i det rymde sin egen kärlekshistoria. För så är det ju med smycken. Inte undra på att Diderot skrev en roman med just titeln De indiskreta smyckena.

Men låt oss då se oss själva som de narrar vi är. Konstnärens skugga är clownen, vetenskapsmannens är Frankenstein, och det gäller oss alla. Men vördnadsvärda skådespelare och sångare klagar 13

förgäves över att pöbeln tar mer och mer sändningstid, medan de professionella skickas ut i kylan. De professionella har inte förstått att vi har kommit in i populismens tidsålder, där alla och envar vill höra och se sig själv. Spegla sig själv ‒ och para sig med sig själv.

Men vid anblicken av kulturlivet i samlad tropp på slottet ‒ i tropp kommer lopporna ‒ för att göra sig bemärkta där, tänker man osökt på gamla fru Skouboe och fru Ipsen, som hade kommit till hovbal och fick höra den ena damen efter den andra förtjust sola sig i ett ”vi” ‒ ”vi kammarjunkarlöjtnantinnor” och ”vi överceremonimästarinnor” … vartill de bägge fruarna slog sig på låret och viskade: ”Vi två gamla luder!” Men den sortens slipprigheter vill man ogärna kolportera i ett anständigt brev, därför skall det inte komma fler anspelningar av det slaget över denna frus läppar.

Den 1 april Ers Kungliga höghet Ursäkta, inte för att jag vill klaga, men ungefär varannan timme kommer det ut en ny bok om Andy Warhol, och enligt min mening är han en nolla. Men det är G-d också. Som Pascal uttryckte saken: Vere tu es Deus absconditus. Du är verkligen en gud som döljer sig! Och det var precis det numret Warhol praktiserade. Inte så att han gjorde sig osynlig, mer än så: han gjorde sig till intet.

Endast däri låg hans genialitet. ‒ Vad handlar din film om? ‒ Ingenting.

Det finns inget så provocerande som en människa som praktiserar detta att vara ingen. G-ds position ‒ med alla de människor som svärmar, projicerar och självdestruerar runt det svarta hålet, 14

som de gjorde i The Factory-miljön. Man förstår den stackars förvirrade kvinna som fick idén att mörda honom. Det gjorde honom bara ännu mer gudomlig.

Medan den självmutilerade van Gogh förutsade konstens religiösa tidsålder på julafton när han skar av sig örat, satte kniven i Warhols mage stopp för den perioden: slut med konsten.

Jag träffade honom i Cannes, där det var meningen att jag skulle konversera honom med mikrofoner på. Det var naturligtvis stört omöjligt, för en 0 säger ju ingenting, det är det fina med det. I stället hade han tagit med sig ett fjolligt mouthpiece, ett språkrör med ett enormt bystmått som satt och vrålade in i en megafon.

Jag måste erkänna att jag själv inte upplevde den magi som man påstod skulle utgå från honom, men hans analys var utan tvivel riktig: konstens död. Och hans svar var denna likbleka begravning, detta vita clownsmink av döden. Med självdestruktionens lockande kraft som följd. Såg i går en dokumentär om The Factory ‒ om vad det blev av de människorna ‒ my God! Det obehagliga är ju att denna ungdomsscen inte var en parentes utan tvärtom en profetia om hur världen skulle bli efter revolutionen. Revolutionen, drömmen, blev verklighet. Världen är oåterkalleligen förändrad, och denna fru känner sig inte alls hemma i den.

Den enda profetia från den tiden som missade sitt mål var avskaffandet av kapitalismen. Man hade räknat med att det kapitalistiska systemet ‒ systemet ‒ skulle hamna i så många självmotsägelser att det skulle självdestruera ‒ precis som revolutionens förkämpar gjorde. Men nej. Systemet kriminaliserade i stället sig självt med det resultat vi ser i dag: ekonomiska förbrytare som kommer ut ur fängelset och håller lyxföredrag världen över om penningtvätt med mera, och blir hjältar i medierna, och om hur ingen regering i världen överhuvudtaget kommer i närheten av att klara av den 15

kriminella, ekonomiska aktivitet som världen står maktlös inför.

Den dröm från den tiden som däremot gick i uppfyllelse var kulturrevolutionen. Hela drug-scenen blev ju allmänt praktiserad verklighet för medelklassgemeneman. Mogadonien är i dag det mest drogade landet i Europa med rekord i läkarordinerat morfinmissbruk och lugnande sömnmedel ända in i barnkammaren.

Hela världen går på knark ‒ digitalt eller kemiskt, underkastade news-tycooner och knarkbaroner. Det är den enkla sanningen, mein Prinzchen. Även kampen mot hierarkiskt tänkande och mot finkulturen vanns stort. En gång i tiden var det en kontroversiell fråga huruvida bibliotekarierna skulle kunna tillåta sig att köpa in serier och popmusik. I dag är det en kontroversiell fråga om biblioteken kan tillåta sig att köpa in böcker.

Också behovstillfredsställelsen var en punkt på upprorets program, emancipationen av alla lustar. Det startade med enskilda gränsöverskridanden. Och jag minns hur man tillfrågades: ”Vad skulle hända om alla gjorde som du?” Men på den tiden kunde man inte föreställa sig den inre frigörelsen som ett massfenomen, vilken efterlevdes som en galopperande konsumtionskultur. Men det började alltså i denna frus ungdom med att man inte skulle hämma sina impulser eller styra sina lustar. Och nu har vi så anorexi och fitness och kontroll som parallellrörelse till konsumtionen.

Den Buñuelska diskreta underströmmen av vanvett, som hade gjort borgerskapet ganska charmerande, gjorde av med samma borgerskap och kom själv till makten. Och vilket charmtroll: polisen blir arresterad för barnporr, fångvaktare våldtar fångar (och inte bara i Abu Ghraib), präster missbrukar mässgossar … Och tjuven begår ett mord för att försäkra sig om en längre (gratis) fängelsevistelse.

16

Ja, Ers Nåd, folket kom i sanning till makten! Vilka tider!

Undertecknade pennskaft säger med Emily Dickinson: ”Jag är för hövlig för att kommentera denna värld ‒ och för sårbar för att leva i den.”

PS. Globalisering? Det är precis som Kjeldsens småkakor. Man kan få dem överallt i världen, men smaken av vaniljkrans är lokalt anpassad. Det är mindre socker i den japanska utgåvan och mer i den amerikanska, naturligtvis, vad hade Ni räknat med?

Den 21 april Ärade Prins!

Som vi fick lära oss i skolan var Charles Lamb en av de första essäister som visade oss att det står en stiliserad person bakom essän, och att essän därför inte kan skrivas utan en viss tillgjordhet i form av excentricitet. Min ambition var egentligen att skriva som föregångsmannen från 1700-talet, att alltså skriva i spänningsfältet mellan det personliga och det helt privata, fyllt med digressioner och med ofullständigheten som ideal. Men jag är ännu inte tillräckligt gammal för att kunna skriva om min tekanna. Så i stället har jag hamnat i den understa av alla genrer: brevets. Ja ja.

Men jag utgår från att Ni, i likhet med mig, är oerhört intresserad av Jürgen Habermas reflexioner om den borgerliga offentligheten. För det skulle väl kanske inte vara särskilt roligt för Er om Ni skulle regera över ett oupplyst folk. Men då säger han ‒ och jag ger honom fullständigt rätt ‒ att det praktiska förnuftet inte kan leva upp till sina egna målsättningar, när det inte längre har kraft att i profana sinnelag väcka medvetenhet om det som saknas.

17

”Om det inte längre har kraften att väcka människor och hålla dem medvetna om att solidariteten över hela världen behövs, och om det som är himmelsskriande.” Ja, vad skall vi då göra, Ers Nåd!

För det är säkert sant, som många hävdar, att den kritiska intelligentian har försvunnit ur samtiden. Men vad skall ett stackars fruntimmer ta sig till? Ett så omfattande elände kan denna fru verkligen inte råda bot på. Anklagelsen säger vidare att ”de intellektuella inte har förmått utveckla nya kritiska måttstockar för konkurrensstaten”. I så fall måste man dra slutsatsen att den kritik vi har vant oss vid har burits upp av ren ideologi. Och i samma stund som idéerna föll till marken, tillsammans med Muren, föll även kritiken ihop som en död sill. Men det är ju en billig kritik som är beroende av en teoretisk stötta! Kan man inte utöva förnuftig kritik ‒ eller för den sakens skull oförnuftig ‒ genom att hålla ögonen öppna och reflektera över det man observerar ‒ och läser? Är det svagt tänkande? Den som har öron han höre … Och sedan verkligen komma ihåg att förhålla sig fördomsfritt till egna observationer! Låter detta sig inte göras? Måste man vara Übermensch för att vandra omkring i jordens trädgård och iaktta alla de masker som människorna styr ut sig med för att kunna uppföra sig? I så fall får denna fru bekänna sig till den hurtiga amatörismen uti kritiken. För jag har inget egenintresse, inga lik i garderoben, och jag söker varken tjänst eller position. Jag är bara ett offentligt fruntimmer som skriver brev. Och som offentlig sektor vill man tjäna det allmänna bästa. Förebilder skadar inte. Min är Kamma Rahbek, som inte lämnade några spår efter sig men var allt i sitt väsen.

Och här måste jag konstatera att den plats inte längre finns, från vilken en Ortega eller en Canetti skulle kunna skriva om ”massorna”. Vi har alla, nu efter revolutionen ‒ även Ni, mein Prinzchen ‒ blivit en del av grumset. Vi har alla blivit TV3, en del av under18

hållningen, som består i att rösta på allsköns vinnare, medan demokratin vittrar sönder. Den ”rena” plats finns inte längre ‒ även om många drömmer om allsköns etniska utrensningar ‒ varifrån kapitalismens excesser kan betraktas ”utifrån”. Man kan bara peka på paradoxer ‒ det som en gång hette självmotsägelser, och förr eller senare betydde sammanbrott. Men i dag måste vi säga att världen enkelt kan bestå trots mängder av lokala sammanbrott, och att den mår alldeles utmärkt med självmotsägelser, utan att skaka eller bäva för annat än en tsunami, en pandemi, en översvämning eller ett vulkanutbrott då och då. Inte ens en atomsprängning här eller där tycker man illa om, bara den är snabbt överstökad.

Hur lever vi då i paradoxernas tidsålder? Tja. I en civilisation, den bästa av alla världar, där alla är mätta, handlar diskussionen hela tiden om bantningsprogram. I ett medelmåttighetens välde, där livslängden är högre än i någon annan världsdel, växer sjukhusindustrin explosionsartat. Och invånarnas samtal i denna självförhärligande så kallade kultur handlar oundvikligen om deras hälsa.

Jag har skrivit till Er i denna min nöd, därför att jag har sett den gamla världen försvinna, och den nya har blivit … flytande.

Vi som tillhör det förra århundradet, l’ancien régime, har svårt att förlika oss med en värld där det inte längre är möjligt att hålla fast vid en ståndpunkt mer än fem minuter åt gången, utan att den genast dementeras eller relativiseras av ny information. Denna dam byter åsikt varannan dag och anser i stort sett motsatsen till vad som helst. Jag vågar påstå att essäisterna förr i världen kunde praktisera sin konst utifrån ren och skär okunskap. I dag vet vi för mycket för att kunna använda yttrandefriheten till annat än statistik ‒ som naturligtvis är fiktion. Reflexionen löper på och resulterar hela tiden i paradoxer. Är det bra eller dåligt att danska soldater sätter livet på spel för att bygga moskéer i mitt älskade 19

gamla land, Afghanistan ‒ eftersom moskén nu en gång för alla är förutsättningen för demokrati där borta? Ett streck i räkningen för alla skolgårdsateister här hemma, får man säga. Men världen har blivit platt som en pannkaka, Ers Nåd, vilket salig Holberg lät Mor Nille påminna oss om ‒ eller Hot, flat & crowded, som titeln på Thomas F. Friedmanns bestseller om klotets kommande klimatkatastrof lyder.

Där, i det platta flytande flimret, är inget meningsfullt samtal möjligt. Vi måste ner i djupet. Tänk på Tillich. Men från det djupet har den gamla världen inte känt till mycket annat än fronter och förskansningar, förstenade tolkningar och ‒ stenkastning. Kommer den nya världen att uppvisa något nytt? frågar Er evigt nyfikna.

Den 22 april Ers Kungliga Höghet Det kan säkert roa Er att höra att den omedelbara anledningen till att jag skriver till Er är den av Er så respekterade Diderot. Ingen har som han personifierat kritiskt tänkande, ja, med livet som insats, medan både en Rousseau och en Voltaire var rädda om sitt skinn när det gällde. Och om det är något vi har behov av i dagens Europa så är det vid gud att skärpa vårt kritiska sinne. Vi måste använda oss av alla de intellektuella resurser vi överhuvudtaget har till vårt förfogande. Det finns nämligen ingen som riktigt vet vilket skred som har ägt rum med vårt medvetande de senaste trettio åren. Men om de intellektuella inte kan, så får ju damerna ta vid!

I går kväll höll alltså Else Marie Bukdahl den mest hänförande föreläsning, just om Diderot och hans betydelse för europeisk kultur ‒ och därmed för oss. Han är ju ‒ som så mycket annat ‒ full20

ständigt okänd i Mogadonien. Här i landet känner vi ju bara till kverulans och inte critique. Är det inte typiskt att vi bara har en enda biografi om Diderot ‒ den av Leif Nedergaard ‒ och att den kom först efter tvåhundra år, det vill säga på 1950-talet. Tröga har vi alltid varit när det gäller andens angelägenheter! Och så var det ju inte ande för hela slanten, för denne andens furste var gift med en tvätterska, som visst slog honom gul och blå. Hon blev i varje fall arresterad av polisen för sina våldsamma böjelser ‒ och det ett flertal gånger. Om det skall sägas vara ett pöbeluppror vet jag inte, men den arme Diderot fick ta emot mycket stryk. Så vad skall man säga om hans affär med Sophie Volland? Inte ett ont ord kommer Ni att höra från denna frus mun. Jag har just beställt hans brev till samma Sophie som faktiskt har utkommit på danska. Han kunde ju inte ta med sig sin väninna ut, och hon krävde att få veta allt som han upplevde i sällskapslivet. Ja, relationer är av många slag.

Jag råkar veta att det också är Er syn på saken.

Men Else Marie Bukdahl alltså. Jag kan inte säga hur förtjusande denna madame är. Än ser hon upp mot taket med sin speciella, insiktsfulla, blå blick, än ruskar hon på huvudet som om en ande hade tagit henne i besittning. En veritabel sibylla, säger jag! Man ser tydligt hennes inre trefot framför sig när hon talar.

Nu vet jag inte hur Ni själv ställer Er till en kontinuerlig dialog med de levande liksom med de döda och de ännu ofödda, men Diderot hade en levande dialog med förfluten tid, nutid och framtid, och samma sak gäller fru Else Marie, som betraktar sitt förhållande till Diderot som ett livslångt äktenskap. Och det kan man inte förtänka henne, för hon har samma sinnelag som han.

Intellektuellt generös, givmild och intuitiv i livets alla skiften. Och i allt detta är hon själv ständigt närvarande, vare sig hon bygger broar mellan litteraturen och bildkonsten, filosofin och arkitektu21

ren eller kristendomen och vetenskapen. Hon bekänner öppet sin tro och tillhör inte dessa missionerande ateister som i all sin fanatism endast avslöjar sin omusikaliska färgblindhet. De tror uppenbarligen att det inte finns något behov av Tjechov bara för att man har uppfunnit brödrosten. De känner varken till antikroppar eller mörk materia och vet uppenbarligen inte att det mesta i universum är helt okänt för oss människor. Vi är bara medvetna om en minimal del av oss själva, för att inte tala om universum. Gudsförnekarna är extra religiösa eftersom de uppenbarligen tror att det finns något att förneka. Men i sin iver att omvända andra till deras lilla, inskränkta syn på världen avslöjar de först och främst att de inte har upplevt särskilt mycket erotiskt i sitt liv. De har aldrig vågat sig ut på djupt vatten och förnekar därför hårdnackat det höga. Men vem vet, kanske har de tur ‒ dessa tämligen oerfarna varelser som ovetande väller omkring på jorden. De har inte fått uppleva vare sig himmel eller helvete genom kärlekens gåta. Men Else Marie Bukdahl möter världen i Diderots anda, när hon med både kineserna och araberna frågar: ”Vad kan vi göra för er? Vad kan vi hjälpa er med?” I stället för att som gamla förmyndare och imperialister tillrättavisa dem med pekfingret i luften vad gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet ‒ vilket annars blivit på modet här i ankdammen ‒ ställer hon den öppnare frågan: ”Hur kan jag bidra till att stödja de progressiva krafter som kämpar för att få ett ord med i laget?” Och fru Else Marie, som i hög grad sätter värde på sin tro, är därför också i stånd att skriva inkännande om islamisk arkitektur och de kärlekssymboler som ingår i både Taj Mahal och Alhambras trädgårdar.

Säkert skulle det roa Er att höra att fru Else Marie jämförde Diderot med den charmerande Michel Serres. Ni vet att jag alltid har svärmat för filosofer. Ja, uppriktigt sagt: jag hinner knappt komma 22

i närheten av en filosof förrän det kryper i hela kroppen på mig.

Jag börjar svettas och får fjärilar i magen, och om det hade varit i forna tider då man tog till sin luktflaska, skulle jag med förlov sagt dåna på fläcken vid åhörandet av ett filosofiskt föredrag. Och Michel Serres föll jag också pladask för. Alltså, hela hans tillblivelsetänkande, och hans föreställningar om den förvandlingens lag som vi alla är underkastade, är jag odelat förtjust i. Michel Serres påminner oss om passagens betydelse, och om att både naturvetenskap och humaniora i sig är farliga fallgropar.

Ja, jag blev bara så förälskad i denne tänkare att jag genast efter föredraget kastade mig för hans fötter och förärade honom ett kosmiskt ägg, som han tog emot med en värdighet och ett behag från en annan värld. Och när han säger att en filosof som fogar ett adjektiv till sin ställning, antingen den är ”analytisk”, ”marxistisk” eller ”kristen”, inte är någon riktig filosof! ‒ ja, då talar han exakt i enlighet med denna frus hjärta.

Ett långt mer compliqué ‒ ja rentav skandalöst! ‒ förhållande hade jag till filosofen Baudrillard, men det skall Prinsen förskonas från att höra, ty det tål inte att omtalas inom politessens ramar.

För övrigt måste jag säga att ingen i Drottningens gamla Köpenhamn förmår prestera en salong som den som hålls i de Bruunska rummen. Hos fru Nanna samlas människor från alla samhällslager, alltifrån skeppsredare, fönsterspecialister och första rangens vetenskapsmän till diktare och murvlar. Det är ett sant nöje att bli inbjuden till den salongen! Och så kan jag inte avhålla mig från att säga följande ‒ för varför avstå när man har något gott att säga: fru Nanna är en alltigenom fin människa, av förnäm natur! Hon skänker inte bara pengar till välgörande ändamål, hon är också den som håller oss i handen när vi är illa ute. Jag kan inte säga hur mycket jag uppskattar denna kvinna, som jag annars inte kan 23

skryta med att vara nära väninna till. Men jag nämner det bara därför att hon äger en sällsynt mänsklig qualité. Jag träffade henne första gången som ambassadris i Paris, där samma Madame Bruun tog emot i de eleganta salongerna som en sann världsdam. Men hon är vid gud också en kvinna som jag hjärtans gärna skulle byta trädgårdshandskar med!

För ordningens skull bör jag kanske nämna att besöket i Paris föranleddes av det förhållandet att man i Det Danske Akademi hade rönt äran att bli inbjuden till l’Académie Française, helt exceptionellt alltså! Och uteslutande tack vare Hans Excellens ambassadören ‒ en sann aristokrat med djup bildning ‒ därtill excellenta språkliga färdigheter. Jag gör ingen hemlighet av att jag sätter värde på goda manér, men denna bildning går mycket djupare, och jag berättar gärna för Er vari den enligt min mening består: kunskap om Orienten. Jag har under ett långt liv varit häpen ‒ och denna förvåning har ärligt talat med tiden förvandlats till förfäran ‒ över att konstatera en beklagansvärd avgrund mellan det Österlandets överklass vet om Västerlandets kultur och vår kunskap om Österlandet. Noll! Säger jag Er. Zéro! Och vi skäms inte ens!

Ni känner kanske till anekdoten om Nixons besök hos den kinesiske premiärministern Chou En-lai och hur besvärad Nixon var över att man i Kina åt med pinnar. Han ville veta hur länge man hade haft denna exotiska sed, och hur man gjorde förr i tiden, varpå Chou En-lai svarade: Åt med kniv och gaffel.

För att göra en lång historia kort: Denna madame frågar bara när den västerländska kulturen tänker ta skeden i vacker hand och börja utbilda sig i Österlandets (tänke)sätt? När jag minns de bildade kineser, egyptiska, turkiska aristokrater som man har haft privilegiet att träffa under ett långt liv, slår det en att de både var (och är) inne i sin egen kultur och också lyssnade på Mozart, läste 24

Victor Hugo och Charles Dickens. Men hur många av oss har läst Hafez, Rumi, Tagore eller Adonis? Det finns en skrämmande obalans mellan hur mycket de vet om oss ‒ och hur lite vi vet om dem. Och vi är till råga på allt stolta över det ‒ och högfärdiga!

Men denna betraktelse föds endast ur min djupa respekt för fru Nannas man, Hans Excellens, som i vårt land är det undantag som bekräftar regeln.

Er fru Z. PS. Modernitetens moralist, Jean-Jacques Rousseau, frågade en gång Diderot vad han skulle svara om han ställdes inför en uppgift med frågan: ”Har mänskligheten utvecklats eller avvecklats till följd av framsteg inom konst och vetenskap?” Diderots råd till Rousseau löd: ”Du skall välja den ståndpunkt som ingen vill inta.”

Rousseau valde därför att säga att det hade gått bakåt för mänskligheten. I samma anda kunde jag säga: Det finns för få muslimer i Europa! Nu har den västerländska civilisationen dominerat tillräckligt länge, låt oss få ett kalifat!

Nej, nej, men jag försöker bara sätta mig in i hur det måste kännas att vara muslim i ett västerländskt land efter den 11 september 2001. Det visar sig nu att ett stort antal muslimer känner sig ovälkomna i det mångkulturella USA, där många upplever att amerikanerna för krig mot islam. Så måste det också kännas i Mogadonien. Från dag ett var ju alla muslimer plötsligt misstänkta, ja, överhuvudtaget varenda flykting och invandrare. Det är knappast gratis för ett samhälle att misstänkliggöra bestämda befolkningsgrupper, såsom det sker här i antiterrorkriget med terrorpaket fulla av oavsiktliga bieffekter ‒ Pandoras ask på löpande band. Är Ni egentligen medveten om hur illa det står till, hur stor desperatio25

nen är hos de människor som den nuvarande politiken är riktad mot? Jag märker hur stor förträngningsförmågan är ‒ även hos mig själv. Plötsligt står det klart för oss hur hjärntvättade vi är när vi säger: Det går ju väldigt bra, det här är Mogadonien, det går i varje fall åt rätt håll, Mogadonien är bara nummer tre på terrorlistan, efter USA och Israel.

Men det går ingalunda åt rätt håll. På Kristallnatten talade överrabbinen Bent Lexner i synagogan om alla de varningslampor som borde blinka. För även om vi inte har någon diktator i landet utan bara en mediekrati, så är marken gödslad för det katastrofala som självuppfyllande profetia. Fjärde riket talar vi inte om, väl? Nej, därtill är vi gudskelov alltför bildade.

Den 23 april Ers Högvälborne ”Bara det fanns fler människor som var galna då och då”, är en längtan man ibland hör någon ge uttryck åt. För det skulle naturligtvis vara trevligt om det någon enstaka gång var någon som för skojs skull just hade svalt en guldfisk när man ringer på. Men galna människor skulle alltså ha blivit en bristvara i dessa tider, så jag anmäler mig gärna. Men det är något egendomligt med tidens individualismförgudning. Den beror antagligen på att individen har försvunnit. I stället har vi fått brands. Robotar. Typer. Identiteter. ”Jag gillar barfotasex.” ”Jag gillar inlagd tårta på leverpastej.”

Jag förhärligar inte judar, men när man ser på de ansikten som satt med vid den sista konserten i Theresienstadt blir man påmind om att det en gång fanns miljöer i Europa som i högsta grad ägnade sig åt det ”inre livet”. ”Andligt” ‒ är det för mycket sagt? Nå26

got liknande blev jag påmind om när jag träffade Villy Sørensens vänner efter hans död. De var ‒ eller vi var ‒ allesammans mer eller mindre ”sneda” existenser, men som just karaktäriserades av ett ”inre liv”, nästan som djur uppsköljda på en strand från ett fjärran land och en svunnen tid.

När Amerika träffas på sina två torn är det en global katastrof.

När vi i Mogadonien förlorar vårt eget torn blir vi träffade, nationellt, kulturellt och personligt. Sørensen höjde sig högt över oss alla i intellektuellt avseende, eller sänkte sig ner ‒ ner i djupet av människans medvetandehistoria ‒ i frågan om vad det vill säga att vara människa, och vari utmaningen består. I jämförelse med honom lever vi alla ur hand i mun, han var närapå den siste som kunde föra sina räkenskaper 3 000 år tillbaka i tiden.

Det finns ett före och ett efter Villy Sørensen, som tillhörde en art jag vill kalla pre-google. Med honom miste vi något som är större än hans egen människa. Med honom gick ett sätt att tänka förlorat, en visdomstradition, som Villy S. rent mänskligt kunde gå i god för och leda tillbaka 1 200 år före Kristus till Zarathustra, Pythagoras, Jesaja, Konfutse, Buddha, över Seneca och Erasmus av Rotterdam och ända fram till vår egen tid, där han genom hela sitt skrivande liv begrundade vad vi kan göra för att säkra balansen så att världen inte löper amok.

När jag förhöll mig skeptisk på framtidens vägnar, svarade han att det låg något uppmuntrande i att det blev allt svårare att motståndslöst etablera diktaturer på jorden.

Han såg den frie intellektuelles kritiska samhällsuppgift i förräderiets nödvändiga radikalitet. Förrädaren var hjälten, eftersom han vägrade att underkasta sig statens eller gemenskapens hänsyn.

Det är i hög grad en syn som har präglat denna fru, och jag har svårt att överge den.

27

Villy Sørensen höll ett öga på världen åt oss. Det innebar att så länge han fanns kunde man vältra sig fritt i den värld han själv försakade, men i gengäld återvann på tankens väg. Så länge Villy Sørensen fanns i världen kunde man orientera sig i den. Man kunde fråga: ”Är Kants imperativ tillräckligt?” Och han hade varit där. ”Är Heideggers vara detsamma som det grekiska apeiron?” Och han hade varit där. ”Varför tycker du att Kierkegaards syn på Kristus som en paradox är enkel?” Och han hade varit där. ”Tror du att Sartre håller?” Och han hade varit där.

Han hade varit på många ställen i tankens värld, för tanken var inte hans karriär utan hans lidelse. Och han berättade alltid under vilka livsomständigheter han hade läst L’Être et le néant, eller vad det kan ha varit av allt det tankegods som bildar vår civilisationshistoria. Och i sena år började han visst lära sig italienska. Drömde han om att komma till Rom? Villy, som inte ens kunde komma till Køge!

Många mogadonier, som inte var personligt bekanta med Villy Sørensen, kände ändå att så länge han fanns så fanns det också en grund att stå på. Med Villy Sørensen säger jag: All inspiration är erotisk, och jag känner en tacksamhet över att ha levt i den tid då Villy tänkte.

Jag vill absolut inte påstå att jag kände Morti Vizki, men han var en av dem som umgicks med Villy. Jag har bara suttit till bords med honom på Carlsberg ‒ festsalen ‒ med anledning av en prisutdelning ‒ var det Kjeld Abell-priset han fick, där motiveringen gavs av Jørgen Gustava Brandt? Jag har faktiskt alltid tyckt att redan hans sätt att göra våld på sitt namn antydde en viss obehagskänsla i förhållande till omvärlden. Och jag måste dessvärre medge att jag nästan inte kunde förstå hans radiodramatik, som utspelades i sfärer jag inte alls kunde nå.

28

Villy Sørensen brukade säga att det bara är ett fåtal människor som går genom livet utan att anpassa sig. Han nämnde i regel Jens August Schade som exempel. Jens August, som anpassade sig på ett annat sätt då han ju tillbringade det mesta av sitt liv på Hviids Vinstue ‒ men för övrigt aldrig öppnade sin post. Det tyckte jag egentligen var mest imponerande. Allt han lämnade efter sig var en pappkartong fylld med hela livets räkningar. Men också en mängd checkar och honorar som han aldrig hade inkasserat. Morti måste sägas vara en annan sorglig existens. Vad han anpassade sig till vet jag inte. Men man kan väl lätt bli terroriserad till döds av sina egna lustar. Av att inte kunna välja bort. Det är som att ha en flygbiljett till varje dag i veckan. Om man vill ha allt får man ingenting.

Därför kan det ligga något uppbyggligt i läsningen av den gamla bildningslitteraturen: Goethe och Goldschmidt. Där låg hela vägen nertecknad som försöket att anpassa sig till samhället utan att ge avkall på sin individualitet. Inordna sig, ja visst, men med personligheten i behåll. Det är inte så illa som det låter! I dag finns det hundra miljoner ”i dag” som försiggår samtidigt ‒ och hela tiden upphäver och relativiserar varandra. Det är ju därför jag har valt att gå tillbaka till den gamla brevgenren från 1700-talet, där man kan uppföra sig hur tossigt man vill. ”Fjolliga” brev passar förträffligt till populistiska tider, inte sant. Bara man kommer ihåg Montaignes ord om att alla människor säger fåniga saker, och att man därför skall komma ihåg att inte säga dem på allvar. Jag är det värsta av allt, för jag personifierar det som Nietzsche kallar ”filisterbildning”! Men gammal fernissa har också en funktion, let it shine! Låt vår grav vara nykalkad!

Med utmärkt högaktning, fru Z. 29

Den 24 april Jag glömde ju att tacka Prinsen för Era lysande talanger i underhållande konversation. En konstart som är på obestridlig tillbakagång! Det är naturligtvis alltid till hjälp om man har gemensamma värderingar och därför inte behöver börja från början med Första Moseboken utan kan hålla samtalet i det underförstådda, och när man vet hur flamträden doftar i en bestämd trädgård och känner flodens lopp vid mynningen. Och när man kan språkens tonalitet känner man sig omedelbart på hemmaplan i Er närhet. Och så har Ni den politessen att dofta behagligt, vilket avgjort inte är fallet hos alla i vår ålder, för att uttrycka sig milt. Min salig onkel ‒ gud välsigne honom ‒ svarade alltid när man frågade hur han hade det: ”Jag har det som alla riktiga människor i min ålder ‒ jag är stadd i förruttnelse.”

Men det var inte bara vi som förstod att roa oss den underbara vårkvällen. Efter middagen befann sig Vår man i soffa med Er gemål, Hennes Majestät. Och jag vill lova att de båda två blev talföra. Jag vet inte vad de hade för sig, de båda ”turturduvorna”, hade jag sånär sagt om det inte vore ett majestätsbrott, men det var knappast någon fnurra på tråden mellan de båda, det var mer kuttrande som hördes från den soffan. Då Vår man och jag hade dragit oss tillbaka kunde jag emellertid inte avhålla mig från att pumpa honom på vad han egentligen hade tröttat Drottningen med i nästan två timmar, där i soffan. Och han svarade direkt ur hjärtat: ”Drottningen var alldeles intagande, intressant och begåvad.” Voilà!

Med högaktning, fru Z. 30