Page 1


Karl Ove Knausgård Min kamp 6 översättning Rebecca Alsberg


Av Karl Ove Knausgård har på Norstedts tidigare utgivits: En tid för allt 2006 Min kamp 1 2010 Min kamp 2 2011 Min kamp 3 2011 Min kamp 4 2012 Min kamp 5 2012

Denna översättning har fått stöd från Nordiska ministerrådet

isbn 978-91-1-303859-9 © Karl Ove Knausgård Forlaget Oktober AS, Oslo 2011 Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: Min kamp 6 Översättning: Rebecca Alsberg Omslag: Sara R. Acedo Tryck: Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


I mitten av september 2009 åkte jag upp till Thomas och Maries lilla lantställe mellan Höganäs och Mölle, han skulle fotografera mig till de kommande romanerna. Jag hade hyrt en bil, det var en svart Audi, och körde längs den fyrfiliga motorvägen med en stark lyckokänsla i bröstet. Det var förmiddag, himlen var alldeles klar och blå, solen gassade som på sommaren. Till vänster om mig låg Öresund och glittrade, till höger bredde gula åkrar och ängar ut sig, skilda åt av stängsel, bäckar kantade av rader med lövträd, skogsbryn som plötsligt dök upp. Jag hade en känsla av att den här dagen egentligen inte skulle ha funnits, den låg som ett slags oas av sommar mitt i höstens falnande landskap, och just det, att det egentligen inte skulle vara så här, solen skulle inte skina så starkt, himlen inte vara så mättad av ljus, väckte en oro mitt i glädjen märkte jag, men lät den tanken vara i hopp om att den skulle försvinna av sig själv, sjöng i stället med i refrängen till Cat People, som just då gick i stereon, och njöt av anblicken som dök upp på vänster sida, staden med hamnkranarna, fabriksskorstenarna, magasinen. Det var Landskronas utkanter jag passerade, precis som jag bara några minuter tidigare hade passerat Barsebäck, med kärnkraftverkets karakteristiska och alltid lika skrämmande siluett i fjärran. Nästa stad var Helsingborg; sommarstugan jag skulle till låg ett par mil utanför. Jag var sen. Först hade jag suttit länge i den stora kalla bilen i parkeringshuset, jag fattade inte hur man startade den och jag kunde inte gå in på hyrbilskontoret och fråga, risken var ju att de skulle ta bilen ifrån mig om jag avslöjade en sådan okunnighet, så jag satt och läste igenom manualen, bläddrade fram och tillbaka, där stod det ingenting om att starta motorn. Jag granskade instrumentbrädan, sedan nyckeln, som 7


inte var någon nyckel, bara en svart plastskiva. Jag hade låst upp bilen genom att trycka på den och nu funderade jag på om det var ett liknande system som startade den. Vid rattstången satt i alla fall inget tändningslås. Men där då? Där fanns det väl ändå en springa? Jag stack in den svarta plastskivan där och bilen startade. Den följande halvtimmen körde jag omkring i Malmös centrum och försökte hitta rätta vägen ut ur stan. När jag äntligen kom ut på motorvägen var jag därför nästan en timme försenad. Samtidigt som Landskrona försvann bakom kullen trevade jag efter mobilen på sätet bredvid, hittade den och slog numret till Geir A. Det var han som hade presenterat mig för Thomas på sin tid, de hade träffats på en boxningsklubb, där Thomas höll på med en fotobok om boxning, medan Geir skrev en avhandling i samma ämne. De var ett omaka par, för att uttrycka det försiktigt, men de hade stor respekt för varandra. – Hallå lillgrabben, sa Geir. – Hallå, ja, sa jag. Kan du göra mig en tjänst? – Självklart. – Ring Thomas och säg att jag är en timme försenad. – Absolut. Sitter du och kör nu, eller? – Ja. – Härligt. – Det är fantastiskt, som omväxling. Men nu måste jag köra om en långtradare här. – Jaha? – Jag kan inte prata i telefon samtidigt. – Din simultankapacitet borde utforskas någon gång. Men okej. Vi hörs. Jag lade på, svängde ut och körde förbi den långa vita långtradaren som gungade lite av lufttrycket. Tidigare under sommaren hade jag kört hela familjen till Koster, på vägen dit hade vi haft två nära påolyckor, ena gången fick jag vattenplaning, i hög fart, det kunde ha gått riktigt illa, andra gången var det inte så allvarligt men ändå uppskakande; strax utanför Göteborg hamnade vi i en kö och jag skulle byta fil, såg inte bilen som kom och undvek en krock bara för att den var 8


så snabb med att bromsa. Den ilskna tutning som följde skar rakt in i själen. Det gjorde att jag förlorade den sköna känslan när jag körde, det fanns hela tiden en liten rädsla där, säkert sund men ändå, till och med att köra om en långtradare var stressande, jag fick tvinga mig till det, och efter en sådan bilresa hade jag alltid ångest i flera dagar, som om jag hade varit full. Att jag hade tagit körkort och faktiskt fick lov att köra bil brydde sig inte själen om, den låg efter och levde fortfarande kvar i den tiden då en av mina värsta och återkommande mardrömmar handlade om att jag satte mig i en bil och började köra utan att kunna. Ångestfylld på de slingrande norska vägarna, ständigt hotad av att polisen när som helst kunde komma, låg jag och sov i en säng någonstans, med kudden och kanten på täcket blöta av svett. Jag vek av från motorvägen och kom in på den smalare riksvägen till Höganäs. Värmen utanför var synlig, det var något med mättnaden i ljuset och på himlen, liksom beslöjad, och det mjuka glitter som solskenet strödde över allting. Världen stod öppen, det var känslan, och den skalv. Efter tio minuter svängde jag in på platsen framför en mataffär, stannade och klev ur. Å, vilket sug det var i luften här. Den hade havets blåhet i sig, men var inte varm så som luften var på sommaren, det fanns ett stråk av något kyligt och lugnt i den. När jag gick över asfalten och bort mot affären, där flaggorna utanför slokade, påminde känslan som luften gav mig om den jag greps av då jag strök med handen över en marmoryta en stekhet sommardag i en italiensk stad, den lika subtila som överraskande kylan. Jag köpte en kartong hallon som present till dem, ett paket cigaretter och tuggummi till mig själv, ställde kartongen på passagerarsätet och körde den sista biten. Bara hundra meter från mataffären gick vägen ner till havet, den var smal och omgiven av häckar som hörde till alla de små vitmålade sommarhusen. Thomas och Marie bodde längst bort, med havet rakt västerut och en stor grön äng i öster. När jag smällde igen dörren efter mig kom en barbent Thomas gående över gräsmattan. Han gav mig en kram, en av de få människor som kunde göra det utan att det kändes för intimt. Varför visste jag inte. Kanske var det bara det att han var femton år äldre och att han 9


alltid haft en viss sympati för mig, trots att vi inte kände varandra särskilt väl. – Hej, Karl Ove, sa han. – Det var ett tag sedan, sa jag. Vilken fantastisk dag! Vi gick över gräset. Luften stod alldeles stilla, träden stod alldeles stilla, solen hängde över havet och skickade ut sina brännande strålar över landskapet. Men ändå denna känsla av kyla hela tiden. Det var länge sedan jag hade upplevt ett sådant lugn. – Vill du ha kaffe? sa Thomas när vi stannade på baksidan av huset, där han sommaren innan hade byggt en altan, som ett fartygsdäck, från husväggen och ända bort till den täta ogenomträngliga häcken, vars orörliga skugga föll över marken ett par meter in. – Tack gärna, sa jag. – Slå dig ner så länge, då. Jag satte mig, tog på mig solglasögonen igen och vände ansiktet uppåt för att fånga så mycket sol som möjligt medan jag tände en cigarett och Thomas fyllde en kanna med vatten under kranen i det lilla köket. Marie kom ut. Hon hade solglasögonen uppskjutna i pannan, och kisade mot solen. Jag sa att jag hade läst om henne i Dagens Nyheter samma morgon, det var ett referat från en konstdebatt som hon hade deltagit i. Jag kunde inte dra mig till minnes vad det hade stått om henne, inte ens om jag ansträngde mig, men som tur var frågade hon inte, sa bara att hon skulle kolla det på biblioteket, hon var ändå på väg dit. – Har din bok kommit ut än? sa hon. – Nej, den kommer ut på lördag faktiskt. – Vad spännande! sa hon. – Ja, sa jag. – Vi ses senare då, sa hon. Du stannar väl på lunch? – Tack gärna! sa jag och log. Jag har förresten med mig Lindas manus. Du kan få det sedan. Marie hade arbetat som handledare på skrivarkursen på BiskopsArnö, och lovat att läsa ett novellmanus som Linda just blivit klar med. – Jättebra, sa hon och gick in igen. Strax efteråt startade en bil på 10


andra sidan huset. Thomas kom ut med två kaffekoppar och ett par muffins på ett skärbräde. Han satte sig, vi pratade en stund, han hämtade kameran och tog några bilder medan vi fortsatte att prata om helt andra saker. Sist jag var där höll han på med Proust, det gjorde han fortfarande, sa han, strax innan jag kom hade han suttit här och läst om mormoderns död. Det är ett av de bästa avsnitten, sa jag. Ja, sa han och reste sig för att ta bilder ur en annan vinkel. Jag tänkte på det lilla jag mindes av mormoderns död. Att den hade kommit från ingenstans. I ena ögonblicket hade hon stigit in i en vagn som skulle köra henne genom Luxembourgträdgården, i nästa fick hon ett slaganfall som hon dog av några timmar senare. Eller var det några dagar? Huset fullt av läkare, den alltuppslukande bedrövelsen som präglade sorgen under den första fasen, när apatin ännu bryts av den oro som hoppet inger. Som en blixt från en klar himmel, chocken i det. – Bra, sa Thomas. Vad säger du om att flytta stolen in mot häcken där? Jag gjorde som han föreslog. Efteråt gick han in för att granska bilderna i dunkel. Jag hämtade mer kaffe i köket och kastade ett öga på bilderna han klickade fram när jag gick förbi. – Det blev bra, sa han. Om du inte har något emot att framställas med lång näsa förstås? Jag smålog och gick ut igen. Thomas var inte ute efter att få mig att se bra ut, inte heller efter att fånga ett bestämt ansiktsuttryck, snarare det motsatta, förstod jag, så som jag såg ut när jag var avspänd och inte ansträngde mig på något sätt. Han kom ut utan kameran och satte sig vid den soliga väggen. – Är vi klara? sa jag. – Ja, sa han. Det såg bra ut. Kanske att jag tar några i helfigur senare. – Okej, sa jag. Låga röster hördes från andra sidan häcken. Jag lade ena benet över det andra och tittade upp mot himlen. Den var alldeles molnfri. – Jag var på sjukhuset och hälsade på en av mina bästa vänner innan vi åkte ner, sa han. Han har brutit nacken. 11


– Så hemskt, sa jag. – Ja. De hittade honom på Gullmarsplan. Ingen vet vad han hade varit med om, han bara låg där. – Har han återfått medvetandet? – Ja, han kan prata och är helt klar i huvudet. Men han minns ingenting av det som hände. Han vet inte vad han gjorde på Gullmarsplan heller. – Var det alkohol med i bilden? – Nej nej. Nej, det är en sjukdom. Det har hänt sådana saker med honom tidigare, han har svimmat hemma i bostaden och vaknat upp utan att känna igen sig. Men den här gången fick det större konsekvenser. Jag tror det finns en risk att han inte klarar sig. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag bara nickade. Vi satt tysta en stund. Thomas tittade på mig. – Ska vi ta en promenad? – Okej, sa jag. Tre minuter senare stängde han dörren efter oss och vi började gå över de avbetade ängarna som sluttade rakt ner mot stenstranden och vågorna som slog mot land. Några långhorniga kor stod på en liten kulle och glodde på oss. Även om det låg hus bara femtio meter högre upp och det gick en trafikerad väg bakom dem, kändes det ändå som om det var en öde hed vi gick på. Kanske var det havet som gjorde det, och det ovanliga i att betesmarken sträckte sig ända ner till stranden. I de här trakterna räknades den oftast som den värdefullaste marken, inget man överlät åt djuren. – Där uppe finns det befästningar från kriget, sa Thomas och pekade på några låga betongkonstruktioner en bit bort. Ja, Danmark ligger ju så nära oss du vet. – Sådana fanns också där jag växte upp, sa jag. Men där var det tyskarna som hade anlagt dem. – Säger du det? sa han, höjde kameran och knäppte en bild av mig i profil mot havet. – Vi lekte där när jag var liten, sa jag. Särskilt bunkrarna i skogen var lockande. Bara det att de fanns! Det här var i slutet av sjuttiotalet. Det var ju faktiskt bara lite drygt trettio år efter kriget då. 12


Det blåste mer här ute där det var öppet, men vågorna som slog mot stranden var låga och svaga. Korna hade börjat beta igen. Det låg komockor överallt, några blöta och mjuka, andra torra och stela. – Där borta har vi en sällsynthet, sa Thomas och pekade mot en liten vattensamling som låg i ett myrliknande område med säv och mossa, bakom en förhöjning i lä för havet. – Som vadå? sa jag. – Ser du vattenpölen där? Jag nickade. – Där lever en groda som inte finns någon annanstans i Sverige. Den finns bara här. I den lilla pölen. – Är det sant? – Ja. Den finns visst i Finland också. Klockgroda kallas den. Om vi har tur kan vi höra dem. De låter faktiskt som små klockor. Jag hörde ett radioprogram en gång, och de hade spelat in deras läten och jämfört det med hur de lät i Finland. Ska vi lyssna? Vi stannade precis framför vattensamlingen. Inte ett ljud hördes, bortsett från blåsten som pressade mot öronen, och det svaga bruset från havet. – Nej, sa han. Det är inte alltid de ger ifrån sig något ljud. Dessutom blir de färre och färre. Förr i tiden, och det var inte så länge sedan heller, var det vatten över hela området här. Sedan började man bygga hus i närheten och allteftersom har vattenståndet sjunkit. – Hur kan det komma sig att de bara finns här? – Jag vet inte. Förmodligen fanns de på fler platser och sedan har de dött ut, förutom här, där förutsättningarna måste ha varit särskilt gynnsamma. – Vad konstigt. – Ja. Synd att du inte fick höra dem! De låter verkligen speciellt. Vi fortsatte gå, in i det som en gång varit ett litet fiskeläge, men som numera var en semesterort. Alla de gamla husen var renoverade, alla trädgårdar var vackra i samma prudentliga stil, på uppfarterna stod nya bilar och blänkte. Vi följde vägen som gick mellan dem tillbaka, och snart slog vi oss åter ner i den lilla trädgården som vi hade lämnat en timme tidigare. Thomas satte på mer kaffe, Marie stod och lagade mat. 13


Medan vi åt omelett, stekt potatis, bröd och drack öl, pratade vi om Jon Fosse. Marie översatte hans pjäser till svenska, och hade precis blivit klar med en som skulle sättas upp på Dramaten senare under hösten. Fosse är en författare som har gått från att beskriva världen sådan den är, de första romanernas socialrealistiska mardrömmar med små oundvikliga företeelser och tillstånd, fyllda av neuroser och ångest, till att beskriva världen sådan den i själva verket är, mörk och öppen. Från världen sådan den kan vara i det enskilda till världen sådan den är mellan oss, det är utvecklingslinjen i hans författarskap. Vändningen mot Gud och det gudomliga är en följd av detta. Alla som arbetar sig in mot existensens betingelser tvingas förr eller senare att också arbeta med den problematiken. Det mänskliga har en inre och en yttre gräns, där emellan finns kulturen och det är i den vi blir synliga för oss själva. Hos Fosse är den lågmäld och nästan vag, öppen mot krafterna utanför, vinden och mörkret, som liksom stiger och sjunker i människorna han skriver om. I det avseendet har de något förmodernt över sig, för allt vi fyller vår tid med, tidningar, tv-program, hela virveln av politik, nyheter, skvaller och kändisar som utgör vår värld, åtminstone min, står Fosses personer utanför. Enkelheten i hans senare verk får vissa att kalla det minimalism, mörkret får dem att tala om Beckett, men det finns inget minimalistiskt hos Fosse, det är essentialistiskt det är, och det har ingenting med Beckett att göra, för Beckett är hård, ironisk, utan hopp, mörkret hos honom är kallt och fyllt av skratt, medan mörkret hos Fosse är varmt, trösterikt, utan skratt. Kanske för att han har kommit dit från det inre, och inte tagit den andra vägen, som Beckett? Det här kunde jag inte alls tala med Thomas och Marie om, för som med det mesta av den litteratur jag läser och den konst jag ser, förhåller jag mig till den med något annat än tankarna. Fosse är sån och sån, Beckett sån och sån, det vet jag, men där tar det stopp. – Hur har det gått med din farbror? sa Thomas. Är han fortfarande lika förbannad? Sist sa du att han skulle gå till domstol med det? – Det har inte hänt något nytt, sa jag. Boken har gått till tryckning, så blir det rättssak kommer det att ske efter att den har kommit ut. Han hotade också med att gå ut i pressen med sina protester. Det är egentligen det jag är mest rädd för. Att de ska få nys om det. 14


– Men om han inte vill att någon ska läsa det du har skrivit är ju inte det särskilt smart, sa Marie och förde gaffeln mot munnen. Eller hur? – Nej, men det finns inget rationellt i det här. Jag sköt ifrån mig tallriken och lutade mig bakåt. – Tack för maten, sa jag. Det var gott! Jag var röksugen men väntade tills de var färdiga. Thomas lyfte huvudet och såg på mig. – Det är bara att röka, om du vill, sa han. – Tack för det, sa jag och tände en cigarett, tittade på den mörkblå strimman av hav ovanför den gröna häcken, blänkande ute vid horisonten, där solskenet utplånade allt liksom en bomb och där himlen, ljusare på grund av diset, reste sig. Det var en så fin dag. De började duka av, jag lade cigaretten i askkoppen och hjälpte till, ställde tallrikarna på köksbänken bredvid Marie, som började skölja av dem. Hon närmade sig sextio, men hon verkade mycket yngre, som så många som skriver gör; bara då och då, i korta glimtar, kunde man se åldern i hennes ansikte. Intrycket av ansiktet och själva ansiktet är två olika fenomen, invävda i varandra, ungefär som sådana teckningar som föreställer en sak om man tittar på skuggpartierna, en annan om man tittar på de andra partierna, kanske, bortsett från att ett ansikte är oändligt mycket mer komplext. Inte nog med att det skiftar från den ena stunden till den andra, beroende på vilken sorts stämningar som strömmar innanför det och runt det, det skiftar även från år till år, beroende på vilka relationer man har till det. Min mammas ansikte till exempel, oftast framstår det som oförändrat för mig, det är ”mamma” jag ser, sådan hon alltid har varit, men så kan hon vrida lite på huvudet och plötsligt, som med en stöt, ser jag att hon är en gammal människa nu, en kvinna som närmar sig sjuttio och som kanske inte har mer än tio år kvar att leva. Så vänder hon på sig igen och säger någonting, och det enda jag åter ser är ”mamma”. Jag slog mig ner utomhus, cigaretten brann fortfarande, jag satte den mellan läpparna och sög så hårt att filtret blev varmt, tittade först upp mot himlen, sedan bort mot Thomas, som kom ut med hallonkartongen. 15


– Förr kunde vi höra näktergalen här, sa han och slog sig ner på andra sidan bordet. Inte var det många år sedan heller. – Vad hände? sa jag. Han ryckte på axlarna. – De bara försvann. När jag körde hemåt en timme senare, då solen stod lågt över Danmark på andra sidan sundet, var det näktergalarna som hade försvunnit jag tänkte på. Det var en perfekt inledning på romanen jag skulle skriva när Min kamp var avslutad. En gammal man, mätt på att leva, stultar omkring i sin trädgård på Gotland, sitter i skuggan och läser, tar långa promenader i skogen intill, eller utmed de ändlösa stränderna och går och lägger sig tidigt varje kväll. Det är sommar, solen steker på dagarna, all växtlighet är torr och svedd, han är alldeles ensam, det finns inte en människa i närheten. Det är han som sitter och tänker på ett samtal han en gång hade, för över trettio år sedan, vid den soliga väggen på ett sommarhus vid Öresundskusten, då hans vän Thomas, numera död som så många gamla vänner var döda, började prata om näktergalen som hade försvunnit. Det var första gången han hörde talas om det. Strax efteråt såg han en dokumentär på tv om bin i USA som hade försvunnit. De försvann bara från ena dagen till den andra, ingen visste vart de hade tagit vägen, om de hade sökt sig till nya platser eller bara rätt och slätt dött ut. En söndag när han var ute med sin familj i den stora bokskogen utanför staden som han då bodde i, hade de sett flera hundra döda fladdermöss utspridda i terrängen. I tidningen stod det om liknande händelser, stora fågelflockar som hade fallit ner från himlen, enorma stim av fisk som flöt upp döda ur havet. Något hände i världen, ingen visste vad det var. Fiskarna, kunde det vara vulkanutbrott under havsytan, gaser som steg upp och slog ut dem? Eller var det människans verk? Fåglarna, var det en sjukdom som spred sig bland dem? Varför föll de ner alla på en gång i så fall? Kunde det vara en sorts stress? Vildlaxen försvann, det fanns de som menade att det berodde på den odlade laxen. Vissa fjärilsarter försvann, var det miljön som hade förändrats så snabbt att de inte hann anpassa sig? Och sedan, under loppet av några somrar, 16


slutade några av de stora fågelkolonierna att komma till sina vanliga häckningsplatser längs kusten i norr. Vad det var som pågick kunde ingen förklara då heller. Varje kväll innan han går till sängs skriver han några sidor i en anteckningsbok, mest för sin egen skull, hans dagar är så lika att de skulle flyta ihop alldeles skarvlöst utan dessa anteckningar. Han skriver ner vad han gör, hur han mår, vad han ser, och emellanåt händelser ur sitt tidigare liv, som därigenom osystematiskt träder fram. Det var idén jag hade, den jag spann vidare på medan jag körde. För att få eftermiddagen fri hade jag haft barnen på morgonen, gett dem mat, klätt på dem och gått till dagis med dem, och det var med det i åtanke jag hade brutit upp från Thomas och Marie rätt snart efter lunchen, för då fick jag lite tid över som jag tänkte tillbringa på ett kafé i Helsingborg. Jag tog en av avfarterna till vänster, svischade genom ett industriliknande område som först övergick i villakvarter, sedan i radhuslängor på båda sidor om vägen, nerför en brant backe, och där låg stadskärnan framför mig, med hamnen glittrande i skenet från den lågt stående solen. Jag hade varit där en gång tidigare med Linda och barnen, det var den första utflykten vi gjorde sedan jag hade tagit körkort. Eftersom jag hade betalningsanmärkningar och varken kunde få banklån eller hyra bil i Sverige hade Linda bokat bilen i sitt namn, och det var ett stort otympligt fordon av minibusstyp vi rullade in i stan med. Jag hade hjärtat i halsgropen, för det var med knapp nöd jag kunde manövrera det, samtidigt var jag glad, det gav mig en otroligt stark frihetskänsla att köra en bil själv, det var som om farten löste alla problem jag hade. Därför visste jag nu att det fanns parkeringsplatser längst ut på den stora kajanläggningen, och körde långsamt ditåt. Ett jättelikt kryssningsfartyg låg för ankar en bit utanför piren. Det såg ut att kunna ta flera tusen passagerare. Jag låste bilen och började gå in mot stan. På andra sidan sundet, förvånansvärt nära, låg det jag antog var Helsingörs slott. Tanken på att jag stod och betraktade Hamlets hem gav mig rysningar över ryggen. Jag försökte utplåna allt som hade tillkommit av bilar, båtar och hus sedan dess, bara se slottet i landskapet, tänka på de enorma avstånd som rådde på den tiden, 17


vilken liten plats människorna upptog i världen, vilka rymder som låg mellan dem, och sedan se ut mot slottet, där konungasonen, nedbruten av sorg eftersom hans far var död och troligen mördad av hans farbror, kanske låg på rygg i sängen och stirrade upp i taket, plågad av den enorma meningslöshet som hade kommit emellan honom och allt annat runtomkring. Hans vänner Rosencrantz och Guildenstern sitter på en bänk på borggården och kastar långa skuggor över stenläggningen, dränkta i ljus och leda. Jag stod och tittade mot slottet en stund innan jag vände och fortsatte inåt längs kajen. Här och där stod turister lutade över räcket och blickade ner i det kylblå vattnet. Kanske simmade det fiskar fram och tillbaka där, kanske var det bara djupet i sig som lockade. Centrum låg nedanför en brant höjd; det var den enda skånska stad jag hade varit i där det fanns backar och stup. Det gav en helt annan känsla av rymd. Jag gick in på gågatan, i bortre änden fanns en park; under några stora skuggrika lövträd låg en paviljong, och några minuter senare slog jag mig ner där och beställde en kaffe. De som satt vid borden bredvid pratade engelska med amerikansk accent, de kom säkert från kryssningsfartyget. Jag tittade upp i trädkronorna. Bladen var inte gula, men den gröna färgen var inte så tjock och pastos som den var på sommaren, nu var den torrare, blekare. Från alla håll strömmade stadens ljud genom luften. Rullande däck mot asfalt, brummande bilmotorer, ljuden av steg, röster, skratt. Hamlet skrevs alldeles i slutet av femtonhundratalet. Den första bevarade utgåvan är från 1603. Förr hade jag tyckt att det var länge sedan. Det tyckte jag inte längre. Sextonhundratalet, det låg bara några generationer tillbaka i tiden. Goethe, till exempel, kan ha träffat människor som var födda på sextonhundratalet. För Hamsun var Goethe en som dog en generation innan han föddes. Och för mig var Hamsun en som dog en generation innan jag föddes. Nej, sextonhundratalet var inte länge sedan. En servitris i svart förkläde kom gående över vägen med en bricka. Själva kaféet låg i en byggnad på andra sidan gatan. Hon tog snabbt de två trappstegen upp till paviljongen, stannade framför mig, ställde en 18


kopp kaffe, en liten kanna mjölk och ett litet pappersrör med socker på bordet framför mig. Jag gav henne trettio kronor och sa att det var greit. Hon förstod inte, började treva i förklädesfickan efter växel, jag höll upp handflatan mot henne, sa nej, nej. Tack, sa hon och vände sig bort. Kaffet var fränt, hade väl stått på i några timmar. Det var inte det folk drack i värmen. Jag tände en cigarett och såg upp mot taken mittemot, den plåtklädda skorstenen som reflekterade solskenet, fast utan att ljusets rörelse syntes, så att det verkade som om det var plåten som skickade ut det, från en outsinlig källa. De gråsvarta skifferplattorna som låg runt om, brandstegarna som försvann ner mot bakgårdarna på andra sidan. Det fanns en horisont i allas liv, det var dödens horisont, den låg någonstans mellan den andra och tredje generationen före oss, och någonstans mellan den andra och tredje generationen efter oss. Innanför de linjerna fanns vi och de våra. Utanför fanns de andra, de döda och ofödda. Där gapade livet utan oss. Det var därför en gestalt som Hamlet kunde vara så viktig. Han var fiktiv, någon hade hittat på honom, gett honom tankar och handlingar och ett rum att tänka och handla i, men poängen var att det fiktiva inte längre drog någon giltig gräns, inte innebar någon giltig skillnad så fort man hamnade utanför dödens horisont. Hamlet var varken mer eller mindre levande än de historiska gestalter som en gång hade tagit upp plats på jorden; i den meningen var alla därifrån fiktiva. Eller, eftersom Hamlet var iklädd ord och begrepp, och de andra kött och ben, var det bara han och hans livsform som kunde besegra tiden och förgängligheten. Stiger han upp där i sitt kalla sovgemak? Uppför den smala trappan, ut på taket, bort till bröstvärnet? Vad ser han i så fall? Det blå sundet, det gröna landet på andra sidan, slätten som sträcker sig inåt i all oändlighet. Vad tänker han? Det skrev ju Shakespeare. För Hamlet ter sig jorden som en ofruktbar udde. Luften, denna vackra tronhimmel, detta mäktiga firmament, detta majestätiska tak inlagt med gyllene eldar, som han beskriver det för sina vänner Rosencrantz och Guildenstern, är för honom bara en otäck, förpestad samling dunster. 19


Och människan är bara kvintessensen av stoft. Det var det han såg där borta på slottet. Det engelska ordet för dunster var detsamma som användes om sinnet när det var förmörkat, och rummet som öppnas där, mellan sinnets och världens förmörkning, är avgrundslikt. Jag tog fram mobilen ur jackfickan och knappade in numret till Linda. Hon svarade med en gång. – Hur går det? sa jag. – Det går bra, sa hon. Vi är i parken. Det är ju så underbart väder! Heidi vägrade gå ett tag, men det ordnade sig. När kommer du hem? – Snart. Jag är i Helsingborg. Det tar väl knappt en timme. Och sedan ska jag lämna tillbaka bilen och gå hem. Ska jag köpa något på vägen? – Nej, jag tror vi har allt vi behöver. – Okej, sa jag. Då ses vi. Ha det. – Hej då, sa hon och vi lade på. Jag blev sittande med mobilen i handen och tittade längs gatan. Två kvinnor i kjol och sandaler och med tygväskor kom gående på trottoaren. Bakom dem en man på cykel med barnsits och ett barn inklämt bakom ryggen. Båda hade hjälm. Mannen glasögon och kostym. Jag tänkte på Heidi och log. Hon ville alltid bli buren. Om hon hade fått bestämma skulle hon inte gå en meter utan jämt bli buren. Sådan hade hon varit nästan från första början. Jag var så nära henne då, när hon kom. Vanja blev svartsjuk och lade beslag på Linda så mycket hon kunde, jag bar omkring på Heidi. Ända tills hon var ett och ett halvt och John kom. Då tog det slut med den närheten vi hade till varandra. Ibland kände jag en svag sorg över det. Men så var det med barn, allt gick i faser, och faserna tog slut. Snart var de vuxna, och den människa de hade varit som barn, och som jag hade älskat, skulle inte finnas mer. Ja, om jag såg bilder på dem, inte mer än ett år gamla, kunde jag känna sorg över att de, som de var då, var borta. Men oftast var de så mycket nu, och virvlade om i våra dagar med så stor intensitet att det inte fanns utrymme för den sortens känslor. Allt var här och nu med dem. Inte utan lättnad släppte jag ner nyckeln i brevlådan hos Europcar en timme senare; att både bilen och jag skulle vara oskadda efter en lång 20


dag på vägen var ingen självklarhet. Solen lyste på den höga svarta spiran på Sankt Petri kyrka ovanför mig medan gatan nedanför, som jag strax efteråt följde, var skuggig och kall. Jag gick så fort jag kunde, som vanligt hade jag dåligt samvete för att jag var borta från familjen, eller snarare för att jag lämnat Linda ensam med barnen. Det låg i blodet på mig. Jag följde gatan längs Hansagalleriet, förbi HiFi-klubben och Orvars korvkiosk, korsade gatan, gick bort till kanalen genom den lilla parken, förbi Granit och Designtorget, över bron och in på gågatan, där det gulvita Hiltonhotellet ruvade i bortre änden. Det var mycket folk i rörelse, båda kaféernas uteserveringar var fullsatta, unga flickor som skvallrade två och två eller tre och tre, några tonårspojkar som skrävlade, förutom ett par män i min ålder, mer försiktiga i såväl klädstil som kroppsspråk. Alla drack de av denna oväntade sommardag. Jag var på samma gång lugn och uppspelt; det var sköna känslor, men precis under lurade ångesten. Vår lägenhet låg vid torget mittemot hotell Hilton. En strid ström av människor passerade från tidig morgon till sen kväll framför porten, inklämd mellan Søstrene Grene-butiken och en kinesisk takeaway. På själva torget stod en fontän, som vi hörde porla nätterna igenom, och ett stort åttkantigt gatukök som spelade slagdängor och åttiotalshits för sina kunder, som oftast var tillresta och satt vid borden och proppade i sig korv och hamburgare med väldiga ansamlingar av shoppingkassar kring benen. På bänkarna en bit bort satt uteliggarna. Vår lägenhet låg högst upp i huset, på sjunde våningen, och hade en terrass utmed hela framsidan. En gång hade Vanja kastat ner en tändare därifrån, den hade slagit i marken alldeles intill ett par och exploderat. De hade hoppat till och tittat upp, där jag stod och försökte vinka avvärjande, det var en olyckshändelse, bli inte arga nu … Jag tittade upp mot räcket högt där uppe. Tog fram nyckelknippan ur fickan, den var ett annat minne, för på den fanns det ett foto på Vanja och mig, instoppat i en plastbit, vi står på en båt och ska ut och titta på delfiner, det är på Kanarieöarna, hon är tre år och håller mig i handen, har vit hatt på huvudet och ett spänt uttryck i ansiktet. Jag drog den orangefärgade nyckelbrickan över plattan vid sidan om porten, det hördes ett klick, jag sköt upp porten och gick in, tryckte på 21


hissknappen, kollade mobilen medan jag väntade på att hissen skulle komma. Ingen hade ringt. Det visste jag ju. De enda som kunde ha ringt på mobilen var Yngve, mamma, Tore, Espen och Geir Angell. De hade alla sin egen rytm, och ingen av dem stod på tur nu. Yngve och mamma pratade jag med ungefär en gång i veckan, mamma oftast på söndagskvällarna. Espen pratade jag med ungefär varannan vecka, Tore kanske en gång i månaden. Geir A. pratade jag med ett par gånger om dagen. Det var så gott som hela mitt sociala liv utanför familjen. Men det räckte, det var så jag ville ha det. Hissen kom, jag klev in och tryckte på översta knappen, studerade mig själv i spegeln medan jag långsamt gled uppåt genom det trånga mörka schaktet i husets mitt. Håret hade blivit långt under sommaren, och jag hade anlagt ett slags skägg. Min skäggväxt var inte särskilt kraftig, på kinderna växte det nästan ingenting, så varje gång jag såg mig själv i spegeln funderade jag på om det såg dumt ut eller inte. Det var svårt, ja, egentligen omöjligt att avgöra, för det fanns inga kriterier att utgå från. Om jag frågade Linda sa hon förstås bara att det såg bra ut. Menade hon det? Hm, omöjligt att veta. Och jag kunde förstås inte fråga någon annan om något så personligt och självupptaget. Därför hade jag tagit bort det för ett par veckor sedan. När jag kom till dagis dagen därpå hade Ola, den enda föräldern där som var jämnårig med mig, och far till Benjamin, som var Vanjas bästis just då, dessutom dekan på högskolan i Malmö, sett på mig och frågat om inte något var annorlunda med mig. Hade jag inte haft något i ansiktet? Han var ironisk, ville inte kalla det skägg, och jag tänkte att jag hade gjort rätt som rakat av det. Men sedan, på fredagen, hämtade jag ut foton som vi tagit den sommaren. Jag satt med Vanja, Heidi och John på kaféet på Triangeln, dit gick vi varje fredag efter dagis, de fick glass och jag drack kaffe; den här eftermiddagen med en bunt foton som jag visade dem. På ett av dem stod jag på en strand ute på Österlen med John på armen. Jag såg ovanligt bra ut, tyckte jag, det var något med skägget och solglasögonen som gjorde mig … ja, så maskulin. Och med John på armen dessutom såg jag ut som en … ja, vad fan, som en far. I det ögonblicket bestämde jag mig för att skaffa skägg igen. Men nu, på väg upp genom våningsplanen, blev jag på nytt osäker. Dagen 22


därpå skulle jag till Oslo för att göra intervjuer i samband med lanseringen av den första romanen. Det tvingade fram funderingar på skjortor, kavajer, byxor, skor, frisyrer och som sagt skägg. De senaste åren hade jag låtit allt sådant vara, aldrig tänkt på hur jag var klädd, bara tagit på mig något vad som helst när jag gick ut, vilket i stort sett var när jag skulle hämta eller lämna barnen, eller när vi var ute med dem på helgerna, och det i en stad där jag bara kände en handfull personer och inte brydde mig särskilt mycket om vad de tyckte. Det fanns en frihet i det, jag strosade omkring i gamla slafsiga byxor och stora smutsiga jackor, fula mössor och joggingskor, men nu, från och med slutet på sommaren, när utgivningen närmade sig och de första intervjuerna på fem år var avtalade, var situationen en annan. Jag vände mig automatiskt om när hissen var framme på sjunde våningen, efter tre år i huset visste jag exakt hur lång tid den tog på sig upp, klev ut i trapphallen som var belamrad med våra barngrejer; två vagnar, en rullbräda, Vanjas sparkcykel och Heidis balanscykel och öppnade dörren till lägenheten. Jackor och skor på golvet, utspridda leksaker, tv-ljud från vardagsrummet. Jag tog av mig ytterkläderna och gick in. Heidi och Vanja satt tätt ihop i den ena stolen och stirrade på tv:n. John stod i bara blöjorna mitt på golvet och höll i en liten vagn och såg upp på mig. Linda satt i soffan och läste tidningen. Mattan var hopskrynklad, det låg mjukisdjur överallt och massor av böcker och plastleksaker, tuschpennor och lösa papper som de hade ritat på. – Gick det bra? sa hon. – Jodå, sa jag. Var nära att krocka när jag skulle tanka. Nere i den där trånga källaren du vet. Men det löste sig. Ska hälsa från Thomas och Marie. – Gav du henne mitt manus? Jag nickade. – Hur är det med er, flickor? frågade jag. Ingen reaktion. De rörde inte på sina ljushåriga huvuden, satt bara och tittade på tv. I samma stol: då var de vänner i kväll. 23


Jag log, de höll varandra i hand till och med. – Pappa källaren? sa John. – Nej, sa jag. Pappa har kört bil i dag. – Pappa i källaren! sa han. – Är du hungrig? sa Linda. Det finns lite rester från middagen. – Okej, sa jag och gick ut i köket. Tallrikarna stod kvar på bordet, på flickornas var det fullt med mat, de åt nästan ingenting till middag, hade aldrig gjort det. I början hade Linda och jag haft diskussioner om det, jag ville ha disciplin när det gällde måltiderna, de skulle sitta kvar vid bordet tills de hade ätit upp, medan Linda tyckte tvärtom, nämligen att allt som var förknippat med mat skulle vara så fritt och otvunget som möjligt. Då tyckte jag att hon hade rätt, det lät ju hemskt att koppla ihop mat med tvång, så i alla år sedan dess hade vi låtit dem göra som de ville. När vi kom hem från dagis och de tjöt och skrek att de var hungriga fick de en smörgås, ett äpple, ett par köttbullar eller vad de nu kunde få för sig, och när maten var klar och stod på bordet behövde de inte sitta längre än de själva ville. Oftast blev det bara några minuter medan de slevade i sig lite grann, sedan var det snabbt ner från stolen och ut i stora rummet eller in i sitt eget rum, medan Linda och jag satt kvar på våra platser mittemot varandra och åt färdigt. Jag lassade upp en tallrik med makaroner och köttbullar, svenskarnas nationalrätt, skar en tomat i bitar, sprutade på lite ketchup och satte mig. Första året i Malmö hade jag pratat med en av de andra dagispapporna om det. Hur gjorde de vid middagen? Nej, de hade inga problem, sa han. Hon satt kvar vid bordet och åt upp sin mat. Hur i all världen har ni lyckats med det? frågade jag och cyklade upp bredvid honom, vi var på väg ut till Limhamnsfältet för att spela fotboll, som vi gjorde varje söndagsförmiddag. Hon vet att hon måste, sa han. Hur vet hon det? sa jag. Vi knäckte hennes vilja, sa han. Hon måste sitta tills hon har ätit upp, oavsett hur lång tid det tar. En gång satt hon till sent på kvällen. Hon grät och skrek och det ena med det andra, ville absolut inte äta, ja du vet. Men till sist begrep hon och åt upp och fick gå från bordet. Hon satt nog där i tre timmar! Sedan dess har det nästan aldrig varit något problem. Han såg på mig och log. Förstod han vad han berättade om sig själv? tänkte jag, men sa ingenting. Det är samma sak 24


när hon får vredesutbrott, sa han. Jag har sett att du har haft lite problem med Vanja ibland. Ja, sa jag, vad gör du då? Då tar jag tag i henne, sa han. Inte överdrivet på något sätt. Jag bara håller hårt om henne tills det går över, oavsett hur lång tid det tar. Det skulle du också pröva. Det är effektivt. Ja, sa jag, något måste jag i alla fall hitta på. Det märkliga med det samtalet, tänkte jag medan jag skyfflade i mig den ljumma maten, var att jag hade uppfattat dem – det vill säga de två föräldrarna – som okonventionella, det vill säga mjuka. Rätt som det var kom han med sitt yngsta barn i en bärsjal, och på ett läger som vi var på med dagiset, hade jag hört honom prata om fördelarna med det jämfört med en BabyBjörn. De var mer än normalt upptagna med att maten skulle vara nyttig och fri från tillsatser, barnens kläder var så långt möjligt av naturmaterial, och de var bland de mest aktiva på dagismötena. Så att just de hyllade kompromisslösa och artonhundratalsmässiga uppfostringsmetoder överraskade mig. Eller det kanske snarare vidgade min förståelse, för jag hade alltid undrat hur det kom sig att deras äldsta flicka, som ofta lekte med Vanja, var så medgörlig. Hon satt inte en sekund i vagnen, gick alltid till fots dit de skulle, till skillnad från Vanja som kunde börja tjata om att få sitta bakom Heidi i vagnen bara några meter från dörren till dagis. Det hände ibland att jag bestämde mig för att knäcka hennes vilja, och förr eller senare lyckades jag naturligtvis alltid med det men inte utan att känna mig rutten efteråt. Det kunde väl inte vara rätt? Å andra sidan var det bra för henne att sitta med oss och äta, bra för henne att gå, bra för henne att klä på sig, bra för henne att borsta tänderna och gå och lägga sig i tid. En gång hade Vanja följt med deras dotter hem, hon skulle sova över för första gången någonsin. Jag hämtade henne morgonen därpå, de sa att det hade gått bra, men Vanja ville vara så tätt inpå mig hon kunde, och jag förstod på henne att det inte bara hade varit lätt. Han sa att det hade skett en liten incident men att det hade löst sig, eller hur, Vanja? Vad var det som hände då? sa jag. Jo, hon bad om mer mat, och när vi gav henne det ville hon ändå inte ha den. Då fick hon sitta kvar tills hon hade ätit upp. Jag såg på honom. 25


Var han helt förryckt? Nej, han höll redan på att leta efter hennes sockor åt mig, och jag sa ingenting trots att jag var förbannad. Vad inbillade han sig, att han hade rätt att tvinga mitt barn till något han fått för sig? Jag tog emot sockorna han räckte mig, trädde dem på Vanja, som sträckte fram först ena foten, sedan den andra, gav henne jackan och hoppades innerligt att hon skulle ta den på sig själv, så att jag inte blev tvungen att göra det inför hans kritiska blickar. Linda blev arg när jag berättade det. Jag hade kommit på bättre tankar, det var inte så farligt, och antagligen var det bara bra för henne att få upptäcka att olika regler gällde hos olika människor. – Det är inte det, sa Linda. Det ligger också en kritik i det, märker du inte det? Å, vad det retar mig. De där två alltså. Du skulle höra henne, hur självgod hon är. Det är helt otroligt. – De bjöd med Vanja på ett terränglopp förresten, sa jag. Nästa helg i Pildammsparken. Det var en typ av aktivitet som vi aldrig hade kommit på själva. För Vanja var det stort. Hon fick ställa sig bakom en startlinje med nummerlapp på bröstet, springa tillsammans med en skock andra barn längs en stig i skogen, och skulle få medalj och glass när hon sprang över mållinjen. Det blev jag som fick följa med henne bort till starten, tillsammans med dagiskompisen och hennes mamma, medan Linda passade Heidi borta i målområdet. Vanja var stolt över numret, och när startern skrek gå! kutade hon iväg så fort de små benen mäktade. Jag småsprang bredvid henne under träden, mitt i klungan av ungar och föräldrar. Men efter kanske hundra meter saktade hon in och snart stannade hon helt och hållet. Jag är trött, sa hon. Kompisen och mamman var förstås redan långt före. De stannade och vände sig om och väntade. Kom igen, Vanja, sa jag. De väntar på oss! Vi springer! Och vi fortsatte springa, Vanja med sin slängande löparstil, jag med mina lunkande älgkliv, hann ikapp dem och fortsatte en bit sida vid sida, innan kompisen och mamman återigen drog ifrån och vi på nytt hamnade långt efter. Hon sprang som vinden, den där tjejen. Vanja flåsade tungt bredvid mig och stannade. Kan vi inte gå lite, pappa? frågade hon. Jodå, sa jag, en 26


liten bit. De väntade tålmodigt på oss tills vi hade hunnit ikapp dem igen och sedan fortsatte vi kanske hundra meter innan avståndet än en gång var lika stort. Kämpa, Vanja! sa jag. Det är inte så långt kvar nu. Du klarar det! Och Vanja bet ihop och fortsatte springa, kanske var det målbanderollen långt där framme och glassen hon visste väntade som gav henne extra krafter. Kompisen låg ungefär tjugo meter framför oss, hon sprang lätt och ledigt; hade det inte varit för vår skull hade hon gått i mål för länge sedan. Hon vände sig om och vinkade till Vanja, men när hon vände sig framåt igen snubblade hon. Hon ramlade raklång och tog sig om knät och grät. Mamman böjde sig över henne. Vi närmade oss. När vi kom upp bredvid dem gjorde Vanja en ansats att stanna. Kom igen, Vanja! sa jag. Du är snart i mål! Spring allt du orkar! Och Vanja lyssnade på mig och sprang det fortaste hon kunde förbi sin kompis som hade blod på knät, med mig vid sin sida, förbi det ena barnet efter det andra sprang hon, som en vind, och i mål! Bakom oss reste kompisen på sig och började halta därifrån. En funktionär hängde en medalj om halsen på Vanja, en annan gav henne en glass. Jag vann, mamma! ropade hon till Linda, som leende gick mot henne med barnvagnen framför sig och Heidi bredvid. Först då förstod jag vad jag hade gjort, och rodnade som jag aldrig hade rodnat förr. Vi hade sprungit förbi henne! För att komma först i mål! Fast hon, den lilla flickan som hade stannat och väntat på oss hela vägen, låg och blödde på marken! Bakom oss var det hon som fick medalj och glass. Lyckligtvis var hon på gott humör igen. Hennes pappa kom fram till oss. – Du såg verkligen ut som om du måste vinna där borta! sa han och skrattade. Jag rodnade igen, men insåg att han inte hade förstått att det faktiskt var så det låg till. Att han inte i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att en vuxen människa kunde bete sig på det viset. Han gjorde det till ett skämt just för att det var otänkbart, att jag skulle ha jagat på min dotter för att hon skulle vinna över hans dotter, och det med hjälp av osportsliga metoder. De hade ju inte ens fyllt fyra. Mamman kom fram till oss och sa samma sak, det hade verkligen sett ut som om det var jag som ville vinna. Båda tog för givet att det 27


var Vanja som var orsaken och att jag inte hade klarat av att stoppa henne. Det kunde de förstå, att en fyraåring inte visade medkänsla med sin kompis. Men att en snart fyrtio år gammal man inte gjorde det låg bortom deras fattningsförmåga. Jag glödde av skam medan jag skrattade artigt. På hemvägen berättade jag hela historien för Linda. Hon skrattade som hon inte hade skrattat på flera månader. – Vi vann i alla fall! sa jag. Det hade redan gått två år sedan den händelsen. John var bara en månad då, Heidi snart två år, Vanja tre och ett halvt. Jag mindes det så bra också för att vi tog så många bilder den dagen. John med sitt stora babyhuvud och sina smala skrynkliga babyögon, som låg i vagnen och sparkade med nakna runda ben, viftade med nakna runda armar, Heidi med sina stora ögon, sin korta gestalt och sitt ljusa hår, Vanja med sina små rena ansiktsdrag och sitt väsens säregna blandning av känslighet och iver. Lika lite då som nu kunde jag förknippa dem med mig själv, i första hand såg jag dem som tre små människor som jag delade hem och liv med. Det de hade, och som jag hade förlorat, var en stor, strålande självklar plats i sina egna liv. Jag tänkte ofta på det, hur de varje dag vaknade till sig själva och sin värld och levde i den hela dagen, tog allt som det kom, utan att någonsin ifrågasätta det. När vi väntade Vanja hade jag varit orolig för att min dystra läggning på något sätt skulle överföras till henne, en gång tog jag till och med upp det med Yngve som sa att i utgångsläget är alla barn glada, och så visade det sig vara också, de sökte sig alltid mot glädjen, och uppstod det inga komplikationer var de alltid glada och fulla av lust. Även när de inte hade det så bra och av någon anledning var ledsna, förtvivlade eller upprörda, rörde de sig aldrig utanför sig själva, det var som det var, och de accepterade det. En vacker dag skulle de se tillbaka och ställa sig samma frågor som jag har gjort, varför var det som det var då, varför är det som det är nu, vad är egentligen meningen med mitt liv? Å, mina barn, mina älskade barn, måtte ni aldrig tänka så! Måtte ni alltid förstå att ni räcker till som de ni är! 28


Men så blir det väl inte. Varje generation lever sitt liv som om den var den första, gör sina erfarenheter, förflyttar sig upp genom åldrarna, och medan insikten växer på vägen, avtar meningen, och om den inte avtar, förlorar den åtminstone sin självklarhet. Så är det. Frågan är om det alltid har varit så. I Gamla Testamentet, där allting uttrycks i handlingar och där berättelserna är djupt förankrade i den fysiska verkligheten, precis som i de gamla grekiska eposen, där livsödena rullas upp på ett liknande konkret sätt, kommer tvivlen aldrig inifrån, som en förutsättning för den egna existensen, alltid utifrån, genom en specifik händelse, till exempel hastig död, alltså betingade av den jordiska yttervärldens skeenden. Men i Nya Testamentet är det annorlunda. Hur ska man annars förklara mörkret i Jesu själ som slutligen fick honom att bege sig till Jerusalem och där stänga dörr efter dörr tills bara den sista och enklaste återstod? Hans sista dagar kan tolkas som en metod för honom att eliminera alla val, för att han själv inte skulle ha ansvar för det som hände, den långsamma döden på korset, utan liksom föras dit av andras vilja. Samma rörelse finns i Hamlet, även hans själ är förmörkad, även han går sin undergång till mötes med öppna ögon, på ett sådant sätt att det verkar ödesbestämt och oundvikligt. För kung Oidipus är det ödet, han vet verkligen inte, men för både Hamlet och Jesus är det ett val de gör och en riktning de tar. Oidipus är blind, Hamlet och Jesus ser med öppna ögon in i mörkret. Jag reste mig, sköljde av tallriken och ställde den i diskmaskinen. Den hade vi fått av samma föräldrar, de hade flyttat och behövde den inte längre. De hade på det hela taget varit väldigt hjälpsamma. Vad hade vi gjort för dem i gengäld? Inte mycket. Jag hade tålmodigt lyssnat både på honom och henne, ställt frågor och ansträngt mig för att verka intresserad av allt de berättade. Jag hade introducerat honom till fotbollen på söndagarna. Och så hade jag gett honom ett signerat exemplar av min förra roman. Två dagar senare berättade han att han hade gett boken till en farbror, ”som var intresserad av böcker”. Men den var ju till dig personligen för sjutton! tänkte jag utan att säga något; hade han inte fattat det av sig själv kunde jag inte förklara det för honom. 29

9789113038599  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you