Page 1


Henrikarnstad

Ă„lskade

fascism De svartbruna rĂśrelsernas ideologi och historia


Detta verk har tillkommit med ekonomiskt stöd av Stiftelsen Olle Engkvist Byggmästare och Sveriges författarfond. Boken har en blogg där nyheter, recensioner och inrapporterade sakfel i verket fortlöpande anmäls. På bloggen hittar du även extramaterial i form av bilder, videoklipp och kommentarer. Bloggen återfinns på adressen: http://alskade.wordpress.com. Till bloggen hör även en twitterkanal, som hittas under: @fascismtweet

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Henrik Arnstad och Norstedts, Stockholm 2013 Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Calle Ljungström Tryckt hos Livonia Print, Riga 2013 ISBN 978-91-1-303410-2


Innehåll Inledning: Staden som restes ur träsken 9 DEL I. FASCISMENS HISTORIOGRAFI

1. 2. 3. 4. 5.

Fascism – ordet med två betydelser 15 Sovjetsfären och fascismen 18 Västvärlden, kalla kriget och fascismen 23 Västerländsk materialism och strukturalism 31 En ultranationalism inriktad på nationens återfödelse 37 DEL II. VÄGEN TILL PIAZZA SAN SEPOLCRO

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8.

Promenad i Milano 45 Politik för massorna 47 Liberalismen, fången i mitten 50 Socialism, den missnöjdes val 57 Konservatism – ideologin som bekämpar sig själv 60 Politikern föds 64 Nationalism (och ångmaskiner) 66 Första världskriget 77 DEL III. GENESIS

1. 2. 3. 4.

Den rastlöse Mussolini 87 Fascismens glödande födelse 90 Det mordiska raseriet 100 Inbördeskriget 108 DEL IV. DEN FASCISTISKA METEORITSKUREN

1. 2. 3. 4.

Fascismens inflytande 123 Fascismen i förhandling – exemplet Finland 132 ”Don’t cry for me, Argentina” 153 Sammanfattning 157 DEL V. EN ALTERNATIV MODERNITET

1. 2. 3. 4.

Den revolutionära moderniteten 161 Modernitet och antimodernitet i de fascistiska staterna 165 Rumänien: fascism i kamp mot 1900-talet 179 Fascism som politisk religion 196


DEL VI. FASCISMEN OCH KONSERVATISMEN

1. 2. 3. 4. 5.

Två döda kroppar i Spaniens mitt 213 Konservatism och fascism – i kamp mot socialism och varandra 215 Franco och fascismen 225 Japan och sagan om konungens återkomst 242 Fascismen, konservatismen och maktens anatomi 250 DEL VII. SLUTSTATIONEN HETTE AUSCHWITZ-BIRKENAU

1. 2. 3. 4.

Filtarna och Förintelsen 257 Rasismens historia 262 Den italienska fascismen och antisemitismen 270 Endlösung der Judenfrage 285 DEL VIII. DEN FASCISTISKA KVINNAN – OCH DEN VIRILE SUPERMANNEN

1. 2. 3. 4. 5.

Legionärernas systrar 301 Kvinnor och män i moderniteten 303 Fascismen och kvinnorna 312 Ungern, fascismen och kvinnorna 325 Att konstruera fascistiska män 335 DEL IX. FASCISMEN – 2000-TALETS IDEOLOGI

1. 2. 3. 4. 5. 6.

”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta” 345 Kalla kriget – fascismens djupaste kris 347 Återfödelse och kulturbiologi 356 ”Marxister, i dag dör ni!” 367 Folklig ultranationalism, neofascism – eller någonting annat? 388 Vi som satts att leva i besvikelsens epok 398 Författarens tack 401 Noter 403 Källor 431 Register 439


Inledning Staden som restes ur träsken

en liten svart hyrbil av modell Fiat Panda kör mellan täta skogar. Vägen går, vacker och spikrak, i ett landskap söder om staden Rom. Förut var här en enorm sumpmark på uppemot 750 kvadratkilometer. Träsken – Pontinska fälten – sträckte sig från Cisterna till Terracina. Hemska malariaträsk som spred sjukdom och död genom årtusenden. På romarrikets tid påstods det att området en gång varit bördigt slättlandskap med välmående byar, men under den romerska republiken hade fälten blivit en övergiven feberhärd. Dock var markerna viktiga, på grund av sin närhet till det gryende imperiets centrum i Rom. Här syns fortfarande Via Appia, den första romerska huvudvägen, påbörjad år 312 före Kristus av censorn Claudius. Det skulle dröja till 1700-talet innan den romerska ingenjörskonsten att bygga vägar kunde överträffas. Romarriket lade under sig den kända världen, men inte ens imperiets legioner eller ingenjörskårer lyckades dränera Pontinska fälten – trots att man försökte. Efter romarrikets fall blev Rom centrum för den västliga kristenheten och även påvarna ville åtgärda de pontinska träsken. På 1700-talet skedde det mest omfattande arbetet då Pius VI återställde Via Appia, anlade en dräneringskanal och högg upp småskog. Men kampen mot naturen visade sig omöjlig också för Guds sändebud på jorden. Även Napoleon med sina enorma resurser misslyckades med att besegra träsken. År 1899 utarbetade den preussiske majoren Fedor von Donat en plan, som formaliserades i lagstiftning. Markägarna ålades att torrlägga träsken inom 24 år. Men till och med denna ambitiösa strategi gick om intet. Hyrbilen når fram till staden. Sabaudia. Den ligger hänförande vackert vid enorma sanddyner mot Medelhavet och utgör på somrarna ett populärt utflyktsmål för badsugna romare. De pontinska träsken existerar inte längre och kan därmed inte sprida malaria och död. Under 1920- och 1930-talen

9


Ä LS KA DE FA S CISM

dikades området ut, bebyggdes och befolkades. Det var fascismen som till slut efter alla tusentals år lyckades utföra detta storverk, under entusiastisk och personlig medverkan av den högste ansvarige initiativtagaren. Ledaren. Il Duce. Benito Mussolini. Organisatoriskt lades arbetet under den statliga myndigheten Opera Nazionale Combattenti, som handhade nationens hjältar – krigsveteranerna från första världskriget. Att bekämpa träsken som uttryck för degenerering, förfall och sjukdom var ingen tom symbolhandling för fascismen. Detta var ideologins hjärta. Nedkämpning och pånyttfödelse som en enda enhet. Förstörelse och byggande – inte som paradox utan som varandras förutsättningar. För att det vackra skulle kunna skapas måste det onda dö. Det var ingen slump att kampen mot träsken organiserades som ett fälttåg och utfördes av fascistisk milis, arbetare och soldater. Det var ingen tom gest när Mussolini tog av sig på överkroppen i journalfilmerna, blottade sin maskulina torso och högg i med spaden. Kopplingen mellan det romerska imperiet och den hypermoderna kraftfulla bandtraktor som Mussolini använde i dräneringsarbetet var heller ingen slump. Det ärorika förflutna och den fascistiska moderniteten. Att döda, utrota och nedkämpa varje cancersvulst för att kunna utföra en kärlekshandling gentemot nationen, folket och fosterlandet. Överallt bland Sabaudias små caféer, pizzerior och pensionat syns fascismen. På brunnslocken finns fascismens symbol – spöknippet fascio – bevarat, med årsangivelser enligt den fascistiska tideräkningen med 1922 som början. Fascismen hittas på piazzans minnesmonument, på väggarna till stadshuset (borgmästarens tjänsterum pryds tydligen av en fascistisk fresk). Överallt är arkitekturen typiskt fascistisk modernism. Mussolini utlyste personligen arkitekturtävlingarna för den radda av kuststäder som anlades i de stora nya marker som fascismen räddat från förfallet och skänkt den italienska nationen. Angående Sabaudia vann arkitekterna Gino Cancellotti, Eugenio Montuori, Luigi Piccinato, och Alfredo Scalpelli – deras förslag byggde på antikens romerska stadsplanering kombinerad med modern rationalistisk arkitektur. Arbetet med staden påbörjades den 5 augusti 1933 och färdigställdes på endast 253 dagar. Just denna imponerande arbetstakt var ännu en manifestation typisk för Mussolinis fascism – man hatade stereotypen om den gestikulerande, pastaätande och mandolinklinkande italienaren. Den nye fascistiske mannen var potent, stridbar och dödligt effektiv. 10


I NLE DNI NG

Juvelen i Sabaudia som fascistisk triumf – i den vackra staden som restes ur dödens träsk – är kyrkan. I en jättelik modernistisk religiös mosaik blickar jungfru Maria tacksamt upp mot himlen, medan Benito Mussolini allvarsamt syns bärga skörden bredvid henne. Fascismen som återfödelsens ideologi. Fascismen som enande folklig kraft där hela nationen var välkommen att delta – gammal som ung, rik som fattig, adelsman som torparkvinna, storstadsbo som lantarbetare, kvinna som man. Men också där de som exkluderades från nationen – slaver, socialister och judar – måste bort. Fascismen som kärlekshandling, ständigt redo att nedkämpa och döda det som hotar nationen. Fascismen som optimism, där andra ideologier ser dystopier. I det ideologiska landskapet ligger Sabaudias badstränder granne med Auschwitz-Birkenau och Förintelsen. Detta är ingen paradox för fascismen. För en ideologiskt medveten fascist finns ingen motsättning mellan miljoner mord och byggandet av en vacker badort. För att bygga något underbart måste det sjuka undanröjas. En återfödelse kräver per definition död. Det vill jag förklara i denna bok, i en nutid där fascismen återtar sin position inom europeisk politik. Detta verk handlar om fascism som ideologi. Den fascistiska ideologin innefattar dussintals politiska rörelser som tysk nationalsocialism (nazism), italiensk fascism, spansk falangism, ungerska pilkorsare, finska Lappomän, rumänska legionärer och så vidare. Via den franska Nouvelle Droite-rörelsen från 1968 och framåt fördes den fascistiska ideologin in i 2000-talet såsom neofascism. Boken sammanfattar och visar var den internationella forskningen om fascism befinner sig i dag – efter mer än 20 års nydanande internationell vetenskaplig forskning och debatt, och efter murens fall åren runt 1990. Den innehåller bara i begränsad utsträckning egna studier av primärkällor. Boken är en komparativ studie av nationella fascismer, vilket innebär att forskaren hänvisas till sekundärkällor. Verket kan även beskrivas som vetenskapsjournalistik. Men ingen forskare, journalist eller författare är ett neutrum. Mitt bidrag till studierna av fascism utgörs av det intellektuella arbete som sammanställningen utgör. Boken är tänkt att fungera som kunskapskälla för den intresserade allmänheten, som stöd åt den som deltar i det offentliga samtalet (politiker, journalister och debattörer) och som en bred orientering inom akademiska studier av fascismens ideologi och historia. 11


Ä LS KA DE FA S CISM

Fascismen är till sin natur ett kontroversiellt ämne, särskilt i sina många beröringspunkter till övriga ideologier, mänskliga relationer och samhällsmanifestationer. Forskning om politik – både inom statsvetenskap och historia – riskerar till sin natur att väcka politiska reaktioner. Det har aldrig existerat någon skarp gräns mellan fascism och icke-fascism. Ämnet är minerad mark. Möjligen är det därför det aldrig har existerat något sammanhållet modernt svenskt verk om fascismen. Förrän nu. För läsaren startar här resan genom det fascistiska landskapet. Ideologi, praktik och historia. För mig personligen slutar ett arbete som varat i fem långa år. Det är en oktoberdag och denna bok är färdigskriven. Den euroepiska senhösten blir svartare för varje dag som går. Henrik Arnstad


DEL I

FASCISMENS hIStorIoGrAFI Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.


1. Fascism – ordet med två betydelser

anser – närmast instinktivt – att de skulle känna igen fascism om de konfronterades med den. Den amerikanske experten på fascism, historikern Robert O. Paxton, beskriver den mentala bild fascismen innehar:

de flesta människor

En chauvinistisk demagog som harangerar en extatisk folkmassa, disciplinerade kadrer av marscherande ungdom, militanter iförda uniformt färgade skjortor som slår någon demoniserad minoritet sönder och samman, överraskningsanfall i gryningen och vältränade 1 soldater som paraderar genom en erövrad stad. För det första är denna allmänna bild ingen definition av fascism, utan en beskrivning av fascismen. Det är två helt olika saker, vilket kan tyckas självklart men som ändå varit en central del av problematiken kring att förklara fascismen som politisk ideologi.* Dessutom är ovanstående bild felaktig – och dessutom direkt farlig, då den lurar oss att tro att vi kan förstå fascism enbart utifrån föråldrade och yttre stereotyper. I stället pekar beskrivningen ovan mot det grundläggande nutida problemet med fascismen, nämligen

* I detta verk använder jag begreppet ”ideologi” som beskrivning av en djupare övertygelse som utgör grunden för praktisk politik – ideologi är därmed en politisk-existentialistisk världsåskådning. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver: ”Ofta används i dag ideologi allmänt i betydelsen åskådning, i synnerhet samhällsåskådning. En ideologi i denna mening utgör en någorlunda sammanhängande enhet, vilken innehåller såväl antaganden om verklighetens beskaffenhet som värderingar och handlingsnormer. Att vara anhängare av en ideologi betyder alltså att man accepterar dess verklighetsbeskrivning.” (Nationalencyklopedin)

15


Ä LS KA DE FA S CISM

svårigheten att se ideologin bakom den kraftfulla symbolism som vi hittar i själva begreppet ”fascism”. Fascismen som ideologi har ett facit – ett före och ett efter: Förintelsen 1941–1945. Efter detta världshistoriska folkmord är det svårt för varje människa att kalla sig fascist. I de allra flesta länder innebär det politiskt självmord för en rörelse att öppet deklarera sin ideologi som fascistisk. Fascism har blivit synonymt med ”ondska” i mängder av nationella språk – och används 2 regelbundet som beskrivning av detta problematiska ord. Därmed har ordet ”fascism” upphört att vara benämning på en specifik politisk ideologi – i stället är det ett skällsord. Exempelvis kallade den sovjetiska kommunismen regelbundet allt till höger om sig själv för ”fascism” (ibland benämndes socialdemokrati ”socialfascism”). Dagens vänster angriper ofta högerut med ordet ”fascism” – även gentemot liberalismen, som svarar med att sätta likhetstecken mellan fascism och kommunism för att implicit angripa den parlamentariska vänstern. Efter 11 september 2001 har det vidare gjorts försök att kalla islamistisk fundamentalism för fascism (”islamofascism”). Ordet fascist har också fått beteckna högerdiktatorer i största allmänhet – exempelvis Pinochet i Chile, Franco i Spanien eller Salazar i Portugal. Juntorna i Argentina, Grekland och så vidare fick heta fascistiska. Tanken var och förblir att eftersom fascism är en synonym till ondska, så går det retoriskt att angripa alla som ifrågasätter dessa jämförelser med att de försvarar stalinism, militant islamism eller vad det nu gäller. ”Fascism” har även blivit synonymt med rasism, vilket inte är oproblematiskt. De bägge ideologiska tankevärldarna överlappar visserligen varandra, men de är inte identiska. I vidare bemärkelse har reaktionärt eller auktoritärt makthävdande i största allmänhet fått heta ”fascism”. Den myndighetsperson (polis, parkeringsvakt eller civil statstjänsteman) som utövar makt på ett misshagligt sätt har inte sällan fått spottloskan ”jävla fascist” i ansiktet. Att använda ”fascism” som skällsord är ett effektivt retoriskt grepp, eftersom det finns fler moraliskt undermåliga ideologier och existentiella världsåskådningar än fascismen. Men ordet ”fascism” används alltså inte i dessa sammanhang som ideologisk benämning – utan som invektiv. Smutskastning vars syfte är raka motsatsen till försök att förklara respektive förstå vad den allmänna ideologin fascism är. Denna bok måste alltså börja med 16


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

att konstatera ett avgörande problem: att ordet ”fascism” har två helt olika betydelser: • Ett skällsord • En beteckning på en specifik politisk ideologi Problemet är att även i forskarsamhället går dessa bägge betydelser av begreppet fascism in i varandra. Att det går att uppnå ”objektivitet” har sedan länge avfärdats inom humanvetenskaperna, vars forskare inte är icke-ideologiska varelser som befinner sig i något socialt eller politiskt vakuum. Objektivitet är ett utopiskt mål som det enbart går att sträva efter – utifrån noggrann saklighet. Men även de bästa forskarna är alltid subjektiva. De verkar alltid i ett sammanhang, som påverkar vad som är möjligt att tänka och inte tänka. Ett sådant socialt sammanhang kan vara vilken plats forskaren befinner sig på (det stalinistiska Sovjetunionen eller kalla krigets västvärld), eller vilken samtid forskaren befinner sig i (1950-talet eller 2010-talet). Forskare som intresserar sig för fascism är dessutom uppdelade i discipliner som historia, sociologi, statsvetenskap, idéhistoria, filosofi, psykologi och så vidare. Vidare är forskare inom en disciplin uppdelade i skolor som strukturalister, marxister och postmodernister. Allt detta påverkar tolkningen av fascismen, både som historiskt fenomen 1919–1945 och som efterkrigstida – det vill säga nutida – företeelse. Den nyfikne som vill fråga en vetenskapare ”vad är fascism” kommer snart att bli varse att svaret beror på vem som tillfrågas. Det är då viktigt att komma ihåg att detta inte är unikt för just fascismen. Samma sak gäller för alla större ideologier som liberalism, socialism och konservatism. Vad som gör frågan så speciell för fascismen är just dess dubbla betydelse som ideologi och skällsord.

17


2. Sovjetsfären och fascismen

en avgörande skillnad i synen på fascismen, i västvärlden respektive i Sovjetunionen. I öst ansågs ideologin fortfarande vara en del av samtid och framtid, medan väst ansåg att den tillhörde det förgångna. Den ”fascistiska epoken” var över, hävdades det i väst. Där var det kollektiva traumat störst eftersom fascismens bägge mest prominenta ledare, Benito Mussolini och Adolf Hitler, hade kommit till makten i västerländska demokratier. Så gott som varje europeiskt land hade upplevt egna fascistiska rörelser, vilka rönt varierande framgångar och inflytande. Detta påverkade samhällena i mycket hög grad, framför allt i riktning mot en forcerad kollektiv glömska. Efter andra världskriget skapades nationella myter runtom i Europa om att just ”vårt land” dygdigt motstått fas3 cismen. Historiker och politiker medverkade till att glömma valda delar av det förflutna, utifrån kalkyler om vad som var politiskt nödvändigt i samti4 den. Det är alltså inte förvånande att det politisk-geografiska område som omedelbart efter 1945 tog kommandot angående en teoretisk förklaringsmodell av fascismen var det stalinistiska Sovjetunionen. För trots att den sovjetiska och nazityska alliansen (Molotov–Ribbentrop-pakten) 1939–1941 hade möjliggjort Hitlers expansion under de tidiga krigsåren, så höll Sovjetunionen huvudet högt 1945. Det hade 1941–1944 varit de sovjetiska arméerna som i stort sett ensamma besegrat den nazityska krigsmaskinen på den europeiska kontinenten. ”Andra världskriget var i första hand ett krig mellan Tyskland och Sovjetunionen. Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen”, sammanfattar 5 historikern Alf W. Johansson. Ända fram till det tidiga 1960-talet var man även i västvärlden högst det fanns 1945

18


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

medveten om detta faktum.* Å andra sidan existerade ingen akademisk frihet bland de sovjetiska forskarna efter krigsslutet. I stället hade de att okritiskt applicera sovjetisk kommandoteori om fascismen, utifrån stalinistisk retorik.** Centralt i denna var att fascismen egentligen inte var någon ideologi över huvud taget. Detta synsätt har sedan dess spridit sig långt utanför sovjetkommunisternas led och återfinns än i dag (exempelvis i svenska Nationalencyklopedins artikel om fascism – där står att ”till skillnad från t.ex. 6 marxismen saknade fascismen en genomarbetad ideologi”). Synsättet återfinns också i definitioner av fascism såsom enbart en antirörelse. Fascismen beskrivs då som antisocialistisk, antikapitalistisk, antiliberal och så vidare. Allt detta är emellertid otillräckligt. En politisk rörelse som fångar miljoner människor bör ha ett innehåll. Detta innehåll är kanske svårfångat, men det innebär inte att forskaren måste ge upp. Tvärtom. I dag avfärdas synen 7 på fascismens ideologi som ”alltför rörig för att vara möjlig att studera” enhälligt av de ledande forskarna i ämnet. Men enligt Sovjetunionens officiella uttalanden var fascismen tomhet – och enbart en produkt av kapitalismens desperation. Stalins kommunistinternational författade långt innan 1945 (redan 1933, några månader efter Hitlers maktövertagande i Tyskland), följande dokument med syfte att förklara fascismen: Fascismens framväxt och dess maktövertagande i Tyskland och andra kapitalistiska länder betyder […] att kapitalisterna inte längre förmår att upprätthålla sin diktatur med hjälp av de gamla metoderna: parlamentarism och bourgeois-demokrati […] Kapitalet är tvingat att övergå till inrikespolitisk öppen terroristisk diktatur och till utrikespolitisk fullständig chauvinism, vilket innebär förberedelser för im-

* Först 1962 kunde den moderna mytifieringen av den västallierade landstigningen i Normandie i juni 1944 såsom andra världskrigets avgörande händelse etableras, i och med lanseringen av spelfilmen ἀ e Longest Day (USA, 1962). ** Detta kan ställas mot hur Nazityskland tolkades i den sovjetiska och västerländska (även svenska) kommunistiska propagandan under Molotov–Ribbentrop-paktens dagar 1939–1941. Då framställdes fascism som en folklig överlägsenhet, i jämförelse med den kapitalistiska liberala demokratin.

19


Ä LS KA DE FA S CISM

perialistiska krig. Såsom född ur bourgeois-demokratins livmoder, så är fascismen kapitalisternas sätt att rädda kapitalismen undan kollaps. […] Fascisterna inför inte en ny social ordning, de är enbart 8 kapitalets lakejer [min kursivering]. Det var detta dokument som de sovjetiska akademikerna hade att rätta sig efter när andra världskriget var slut 1945. Den brittiske historikern Roger Griffin – ansedd som världens främsta auktoritet angående studier av fascismen (även av sina många fiender) – skriver att deras ”begränsade perspektiv producerade en strid ström av faktapropaganda om hur sådana [fascistiska] regimer fungerade som socioekonomiska system för produktion 9 och förstörelse till ’folkets’ skada”. Fascismen fortsatte enligt detta synsätt att vara enbart en innehållslös fasad – framställd av det kapitalistiska sam10 hällssystemet och tolkad som ”antiproletär hysteri”. Så här definierades fascism i ett sovjetiskt politiskt uppslagsverk från 1982, nästan 50 år efter kommunistinternationalens uttalande: Fascism är en politisk rörelse som uppstod i kapitalistiska länder under perioden av generell kapitalistisk politisk kris [mellankrigstiden], som uttrycker intressena hos de mest reaktionära och aggressiva krafterna inom imperialistisk bourgeoisie. Fascism, när den har makten, är en öppet terroristisk diktatur, utövad av dessa krafter. Fascismen karaktäriseras av extrem chauvinism, rasism och antikommunism, av förstörelsen av demokratiska friheter, vidlyftigt användande av social demagogi samt strikt kontroll av offentligt och privat liv hos medborgarna. Fascismens utrikespolitik utgörs av 11 imperialistiska erövringar och aggressionskrig. Denna sovjetiska förklaringsmodell av fascismen avfärdades tidigt i väst och dog slutligen i samband med Sovjetunionens sammanbrott åren runt 1990. Paxton sammanfattar: Att betrakta fascism enbart som ett kapitalismens redskap leder oss fel på två sätt. Den smala och rigida formeln som blev ortodox i Stalins tredje international förnekade fascismens autonoma röt20


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

ter och dess folkliga stöd. Ännu värre är att förklaringen ignorerade människors möjlighet att fatta andra beslut, eftersom den gjorde fascismen till det oundvikliga resultatet av den likaledes oundvikliga krisen utifrån kapitalismens överproduktion. Närmare empiriska studier visar tvärtom att verklighetens kapitalister – även då de avfärdade demokrati – föredrog auktoritära diktatorer framför fascister. Närhelst fascister nådde makten så betraktades de enbart av kapitalisterna som det minst onda av tillgängliga icke-socialistiska 12 lösningar. Paxton berör här några viktiga saker. Dels det faktum att fascismen i de länder där den nådde makten var enormt populär i breda folklager – rentav älskad. Dels kritiserar han den sovjetiska tolkningen för att vara deterministisk, vilket är historikerspråk. Om en historiker i dagsläget vill vara skarp mot en kollega i en debatt ligger anklagelsen om ”determinism” nära till hands. Ordet betyder ungefär ”ödesbestämd” och är en förklaringsmodell där en historisk utveckling påstås vara oundviklig. Men i historiens tumlande, korsande och kaotiska förlopp är ingenting oundvikligt och det finns alltid valmöjligheter. När Paxton skriver att den sovjetiska modellen ”ignorerade människors möjlighet att fatta andra beslut” så är det alltså en anklagelse om determinism. Typiskt för de sovjetiska förklaringarna av fascismen var att de var beskrivande, det vill säga att de berättade hur fascismen uppträdde snarare än att definiera ideologin. I övrigt kan det noteras att även det sovjetiska uppslagsverket från 1980-talet skriver om fascismen i presens, det vill säga fastslog att fascismen var en levande ideologi. Fascismen var nu och fick inte betraktas som en historisk artefakt. Den antifascistiska kampen sågs som en ständigt pågående helig uppgift för Sovjetunionen – och dess satellitstater. För Östeuropas icke-sovjetiska akademiker var även de hänvisade till sovjetiska förklaringsmodeller, men behövde å andra sidan inte lika noga följa den propagandistiska linjen. Därmed blev deras analyser intressantare för västvärlden. Ett exempel som uppmärksammades i väst var den östtyske historikern Joachim Petzold, som 1983 publicerade Die Demagogie des 13 Hitler-Faschismus (”Hitlerfascismens demagogi”). Å ena sidan citerade han gillande kommunistinternationalens definition av fascism, såsom ”den öpp21


Ä LS KA DE FA S CISM

na terroristdiktaturen av de mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest 14 imperialistiska elementen av finanskapitalet”. Men å andra sidan relaterade han till hur fascismen traditionellt förklarats i väst: Närhelst [västerländska forskare] studerade de sociala rötterna hos fascistisk aktivism, så karaktäriserades sådana som medelklassrörelser, riktade både mot proletariatet och monopolkapitalismen. Men till och med denna sociologiska linje är för mycket för somliga bourgeois-historiker. De avfärdar fascismen såsom tillhörande personligheter, som Mussolini, Hitler och Franco, alternativt som 15 resultatet av nationella märkligheter. Denna kritik var visserligen senkommen 1983, men den mottogs ändå med välvilja i framför allt Västtyskland. Den slog nämligen mot hur fascismen – trots den relativa tystnaden – hade tolkats teoretiskt i Västeuropa omedelbart efter 1945 och under det tidiga kalla kriget, åtminstone fram till 1960-talet.

22


3. Västvärlden, kalla kriget och fascismen

axelmakternas stora segerår 1940 var demokratin utrotad på den europeiska kontinenten, med undantag av Schweiz. I övrigt existerade europeisk liberal demokrati bara i Storbritannien, Sverige och Finland (varav det senare landet 1941 allierade sig med Nazityskland). Enbart en hänsynslös krigsinsats av den stalinistiska diktaturen Sovjetunionen förmådde förändra detta, medan en västlig inryckning av framför allt USA i krigets slutskede gjorde att demokratin återuppstod åtminstone i västra Europa. Det är alltså inte förvånande att det västerländska intellektuella samtalet om fascismens väsen var påfallande vekt omedelbart efter 1945. Särskilt gällde detta inom den europeiska konservatismen och liberalismen, som ofta föredragit fascism framför kommunism under mellankrigstiden. Lösningen för liberala västeuropeiska intellektuella blev i förstone att konstruera en monsterlegend för att förklara fascismen. De norska historikerna Bernt Hagtvet och Stein Larsen beskriver denna tolkning av fascismen som produkten av en ”demonisk Führer-personlighet. Analysen vann 16 stor popularitet efter andra världskriget.” Denna popularitet avtog dock snabbt bland akademiker som specialiserade sig på fascism och nazism, med vissa undantag (Hagtvet–Larsen påpekar att tolkningsmodellen exempelvis syns i den tyske historikern Joachim Fests uppmärksammade Hitler17 18 biografi från 2006). Däremot fortsätter än i dag demonförklaringen av fascismen att dominera det offentliga och populärvetenskapliga samtalet. Den syns i otaliga historiska dokumentärfilmer, spelfilmer och på omslagen till populärhistoriska magasin i kioskerna: Den karismatiske fascistledaren, som förför ett helt folk, tack vare sin retoriska begåvning. Det har gått så långt, att enligt vissa så kallade ”checklistedefinitioner” (där användaren förväntas bocka av specifika egenskaper hos en politisk rörelse för att avgöra om den är fascistisk), är en ”karismatisk ledare” eller ”ledarkult” ge-

23


Ä LS KA DE FA S CISM

nerellt en viktig punkt. Dessa checklistedefinitioner är mycket populära och 19 reproduceras utan att deras vetenskapliga underlag kontrolleras. Ett nutida exempel är denna, som definierar fascism enligt följande:

• Dröm om den harmoniska gemenskapen • Kulturrasism • Vilja att starkt begränsa invandringen • Ledarkult 20 • Paramilitära styrkor

Ovanstående lista konstruerades av den brittiske akademikern Michael Mann 2004. Ideologin hos fascismen skymtar enbart i punkt 1. Punkterna 2 och 3 hanterar rasism, som oftast förekommer inom fascismen men som inte är identiskt med den fascistiska ideologin (även många icke-fascister håller med om dessa punkter). Punkterna 4 och 5 hanterar yttre karaktäristika hos vissa – men inte alla – mellankrigstida fascistiska rörelser. En seriös ideologisk analys av fascismen kan inte fokusera på yttre attribut, oavsett hur extravaganta dessa råkar vara (svarta stövlar, skjortor och koppel, och så vidare). Med andra ord är det fullt möjligt att konstruera en fungerande checklista, det är inte den formella formen som är problemet. Dock måste en seriöst konstruerad checklista svara på en avgörande fråga: hur många ”rätt” eller ”fel” krävs för att en rörelse ska vara fascistisk? Hur beräknas detta? Är alla punkter i checklistorna lika viktiga, eller finns det ett ideologiskt centrum? Värre är att listorna tenderar att betungas av klyschor, exempelvis kravet ovan om att ”sanna” fascister alltid ackompanjeras av ”paramilitära rörelser”. Varför då? Om personen A tillsammans med vännerna B och C startar ett uttalat fascistparti, dock utan paramilitärer, upphör de därmed att vara fascister? Svaret är naturligtvis nej. Det går alldeles utmärkt att etablera en fascistisk rörelse utan uniformerade kadrer av skjutglad ungdom. I själva verket vore det politiskt självmord i dagens västerländska samhällen att organisera sådana garden, oavsett ideologisk hemvist.*

* Dessutom förekommer ”uniformsförbud”, det vill säga förbud mot specifikt politiska uniformer, i flera stater.

24


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

Vad gäller fascistledarnas karisma – en förutsättning för ledarkulten – så 21 har denna underställts seriösa studier. Ledarkulten har verkligen existerat. Dock finns ett generellt problem: politiska rörelser och partier har nästan alltid en ledare, och denna är inte sällan karismatisk, även i icke-fascistiska rörelser. Exempel är den brittiske premiärministern Winston Churchill, den sovjetiske ledaren Josef Stalin eller den svenske statsministern Per Albin Hansson. Lika ofta är ledaren okarismatisk, även i fascistiska rörelser. Poängteringen av ”ledarkulten” anknyter oundvikligen till ”det karismatiska monstret”-förklaringen, som efter 1945 erbjöd en välkommen andhämtningspaus för västeuropeiska intellektuella – och framför allt absolution för de nationer som fört fascismen till makten. All skuld hamnade hos de döda fascistledarna, framför allt Benito Mussolini och Adolf Hitler. Upphängandet av Mussolinis nerpissade lik utanför en milanesisk bensinmack och avrättningarna efter Nürnbergrättegångarna kan även de ses utifrån detta sammanhang: demonerna dödades – eller begick självmord som Hitler, Göring och Himmler. Problemet ur ett forskningsperspektiv var att förklaringsmodellen om ”monstret” inte överlevde en vetenskaplig granskning. Historien och nutiden är full av ”karismatiska ledare” med klandervärda agendor, men dessa kommer därmed inte automatiskt upp i det politiska dagsljuset, än mindre kommer de alltid till makten. Demonteorin presenterar inte någon förklaring om vad som utgör fascism. Denna fråga kvarstod alltså i västvärlden efter kriget, trots att Hitler och Mussolini förklarats vara förförare respektive monster. Det förhindrar inte att enskilda européer än i dag ofta hävdar att deras egna fascistiska förfäder i själva verket var offer för karismatiska ledare. Men det görs av personliga psykologiska skäl, inte som en beskrivning av fascismens ideologi.

Fascistledaren som galning En förklaring som ligger nära demonen är tankegången om fascistledaren som psykiskt sjuk – som galning. Under influenser från psykoanalys och Sigmund Freud har vissa forskare försökt lägga fascismen på terapisoffan. Diskussionerna har handlat om exempelvis Mussolinis fåfänga, hans sexmissbruk och att han så småningom förlorade verklighetsuppfattningen. 25


Ä LS KA DE FA S CISM

Galningen par e xcellence är annars Adolf Hitler, vars vansinnesutbrott är 22 ständigt återkommande i populärkulturen. Denna galenskap ska ha varit extra markant under slutet av kriget, då Tredje riket var på defensiven. Analysen missar dock att Nazityskland från 1941 i princip låg i krig mot hela världen, inklusive de industriella jättarna Sovjetunionen och USA.* Ändå stod Tyskland emot i nära fyra långa år. Detta hade varit omöjligt om den mäktige ledaren Adolf Hitler varit akut psykotisk. Hitlers ökända utbrott kan mycket väl ha varit beräknande och medvetna samt uppvägdes av hans snabba intellekt, förmåga att charma omgivningen (om han ville) och tak23 tiska skicklighet. I krigets slutminuter förefaller dock Hitler onekligen ha förlorat förståndet. Ändå fortsatte hans underlydande att göra som han sa och trodde på fantasierna om slutseger, trots att Röda armén stod utanför dörren i Berlin. Paxton sätter fingret på det centrala angående fascistledarnas eventuella galenskap: Alla strävanden att psykoanalysera fascistledare har lidit av att patienten varit otillgänglig. Det finns heller inget svar på varför fascistledarnas folk älskade dem så högt om de var galna. Och hur kunde psykiskt sjuka fascistledare fungera så väl i sina roller under så lång tid? […] Möjligen är det de fascistiska staternas befolkning, snarare 24 än deras ledare, som skulle behöva psykoanalys. Att den nutida psykoanalytikern saknar tillgång till patienten Adolf Hitler benämns ”vild analys” (wild analysis) av den brittiske professorn Daniel 25 Pick, som både är disputerad historiker och legitimerad psykoterapeut. Han beskriver hur den så kallade Frankfurtskolan försökte analysera fascismen genom att kombinera marxistisk historieteori med freudianism, med start under mellankrigstiden. Under själva kriget förekom omfattande psykologiska studier av Adolf Hitler hos de allierades underrättelsetjänster. Tanken var att försöka förstå Hitler för att kunna besegra honom. Studiernas problem var källmaterialet, som framför allt utgjordes av vittnesmål från av-

* Under 1942–1944 producerade tysk industri endast 1 347 Tiger-stridsvagnar, vilket ska jämföras med 57 000 sovjetiska T34-stridsvagnar.

26


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

hoppade tyskar som stått Hitler nära (bland andra Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess). Dessa utsagor var tendentiösa och vittnena försökte ofta tillfredsställa sina förhörare genom att utmåla Adolf Hitler som en ondsint galning. Ett viktigt exempel var Ernst Hanfstaengl, avhoppad pressansvarig för det tyska nazistpartiet. Denne utmålade Hitler som sexuellt pervers, plågad av svåra oidipuskomplex och narcissism. Enligt Hanfstaengl var Hitler en sadomasochist med ”homosexuella böjelser” och ”pornografiska kvaliteter i 26 sin fantasi”. Dessa påståenden fick stort genomslag och reproduceras än i dag – både inom forskning och populärkultur (särskilt Hitlers eventuella homosexualitet är föremål för spekulationer med underliggande homofobiska inslag). Källan till uppgifterna var dock genomgående hörsägen och gissningar. Framför allt – och återigen – förklarar inte enskilda historiska personers eventuella psykiska identiteter ideologin fascism eller dess framgång. Dessutom innebär myterna om ”monstret” respektive ”galningen” ett problematiskt fokus på Hitler och Mussolini – och därmed de två fasciströrelser som verkligen lyckades ta makten och regera ensamma. Som vi kommer att se i kommande kapitel är det minst lika givande att studera de nationella fasciströrelser som inte fått samma uppmärksamhet. Och då blir frågorna om monster och galningar ännu mer uppenbart omöjliga att ställa. Var den spanske falangistledaren José Antonio Primo de Rivera en psykiskt sjuk demon, även han? Hur låg det till med Juan Perón i Argentina eller den finska Lapporörelsens tilltänkte Duce, Gustaf Mannerheim, som inte ens var fascist själv? Frågeställningens omöjlighet visar på svårigheterna, även om psykologiska texter understundom haft stort inflytande på forskningen om fascism.

Om totalitarismen Det dröjde elva år efter krigsslutet – till kalla krigets 1956 – innan västvärlden formerade sig till en intellektuell ideologisk motoffensiv gentemot den sovjetiska tolkningen av fascismen såsom ett ”kapitalismens redskap” för att hålla proletariatet i schack. Tankegången utgick från Mussolinis ständigt återkommande retorik om sin regims totalitarismo. Begreppet totalitarism, såsom Mussolini använde det, syftade på hur fascismen skulle inordna hela nationen under ett ideologiskt och socialt paraply. Detta föranledde 27


Ä LS KA DE FA S CISM

de amerikanska akademikerna Carl J. Friedrich and Zbigniew K. Brzezinski att på 1950-talet lansera teorin om totalitarismen som en bred antidemo27 kratisk ideologi, överordnad både kommunism och fascism. De pekade på att både kommunistiska diktaturer som Sovjetunionen och fascistiska diktaturer som Mussolinis Italien och Nazityskland ”styrdes av ett enda parti, som mobiliserade officiell ideologi, terroristisk poliskontroll och ett maktmonopol som kontrollerade alla former av kommunikation, väpnade styr28 kor och ekonomisk organisation”. Observera alltså att Friedrich och Brzezinski egentligen inte satte likhetstecken mellan fascism och kommunism, i stället konstruerade de ett brett ideologiskt begrepp – totalitarismen – som pekade på likheter i de bägge diktatursystemens egenskaper, men som samtidigt ställde dem vid sidan av andra typer av diktaturer (framför allt sådana som lyder under en auktoritärt konservativ diktator sprungen ur traditionella samhällseliter). Friedrichs berömda beskrivning av totalitarism löd enligt följande: 1. Ett enda parti för massorna, lett av en ensam ledare, vilket fungerar som regimens hårda kärna och som typiskt är överordnat eller inlemmat i den statliga byråkratin. 2. Ett system av terror, utifrån polisen och säkerhetstjänsten, som riktar sig mot verkliga och inbillade fiender till regimen. 3. Monopolistisk kontroll av massmedierna. 4. Monopol på innehav av vapen. 5. Centralstyrd ekonomi. 6. En ideologi som täcker samtliga aspekter angående mänsklig existens och som innehåller ett kraftfullt messianskt inslag. Lägg märke till beskrivningens karaktär av checklista, som är problematisk. Ändå är särskilt punkt 6 av värde, eftersom den fokuserar på en vilja att ligga som ett täcke, inte bara över samhället, utan över hela den mänskliga existensen. Men sedan börjar problemen. Först och främst ser sig inte fascister och kommunister som representanter för något gemensamt (”totalitarister”), tvärtom ser fascister på kommunister som sina ödesfiender. Vidare var teorin om totalitarism snarare politik än vetenskap – på samma sätt som stalinismens definitioner av fascismen. 28


DE L I : FA S CI S M E NS h I S to rIo GrAFI

Visserligen hade teorin sina rötter inom amerikansk krigstida vetenskap, initierad av underrättelsetjänsten OSS (Office for Strategic Studies, föregångare till nuvarande CIA, Central Intelligence Agency) för att bättre förstå fienderna Hitler och Mussolini. Men under kalla krigets hetaste period – 1950- och 1960-talen – användes totalitarismen som ett politiskt vapen, riktat både mot Sovjetunionen och västvärldens marxistiskt skolade forskare. Det ledde till att teorin under 1960-talet utsattes för hård kritik av amerikanska akademiker. Därefter föll den tillfälligt i skymundan i USA (medan den rönte fortsatt uppskattning i Västtyskland), varpå den till slut avfärdades allteftersom ny empirisk kunskap vanns om fascismen. Det uppifrånoch-ner-perspektiv av fascistregimernas makt som var själva grunden för totalitarismen var felaktigt. Tvärtom visade forskning att fascistiska regimer, inklusive Tredje riket, karaktäriserades av medvetet administrativt kaos och 29 oklara maktstrukturer. Trots denna kunskap återuppstod totalitarismen som teori efter Sovjetunionens fall åren runt 1990. Ett exempel är den svenska högerorganisationen Upplysning om kommunismen (UOK) som 2007 författade följande text: Freden i väst den 9 maj 1945 innebar inte fred och frihet i öst. Då länderna i västra Europa befriades från den nazityska diktaturen av brittiska och amerikanska styrkor och ett gigantiskt återuppbyggnads- och demokratiseringsarbete kunde ta sin början, ockuperades våra grannländer och de övriga länderna i östra Europa ännu en gång. Den fruktade Röda armén befriade aldrig någon från förtryck – den införde bara ännu en våldets diktatur, som inte stod den 30 nazistiska efter i terror och brutalitet. Det är korrekt att för den förföljda människa, som hör bultandet på ytterdörren mitt i natten, så spelar det mindre roll om det är fascistiska finska Lappomän eller östtyska Stasi som står därutanför. Vidare är döden densamma, oavsett om den sker i ett italienskt koncentrationsläger i det ockuperade Grekland, i Mauthausens stenbrott under nazismen eller i Sibiriens sovjetiska arbetsläger. Men detta måste inte innebära att fascismens och kommunismens samhällssystem är två yttringar av en gemensam ideologi. Paxton skriver: 29


Ä LS KA DE FA S CISM

Stalin härskade över ett civilt samhälle som hade förenklats radikalt genom den bolsjevikiska revolutionen. Därmed behövde han inte bekymra sig om arvet från autonoma koncentrationer av social och ekonomisk makt. Hitler (till skillnad från Stalin) kom till makten med understöd och assistans från de traditionella eliterna. Han regerade tillsammans med dem – om än under ansträngda förhållanden. I Nazityskland interagerade partiet med statsbyråkrati, industrialister, jordbruksmagnater, kyrkan och andra traditionella eliter angående makten. Totalitaristisk teori är blind inför denna grundläggande 31 aspekt angående det nazistiska politiska systemet [min kursivering]. Bortsett från denna invändning finns en avgörande skillnad i ”den mordiska hysteri som kokade underifrån inom fascismen”, skriver Paxton: Stalin mördade vidrigt och brutalt vemhelst som hans paranoida psyke bedömde vara ”klassfiende” (ett förhållande som går att ändra på), på ett vis som drabbade främst vuxna män bland diktatorns egna medborgare. Hitler däremot dödade ”rasfiender”. Ett ickeföränderligt tillstånd som dömer även nyfödda. Han ville mörda hela folk, inklusive deras gravstenar och kulturella artefakter [min 32 kursivering]. Återigen är detta inget moraliskt försvar av kommunismens mord (av vilka Maos uppemot 75 miljoner dödsoffer lätt glöms bort i skuggan av Stalins). Men den politiserade teorin om totalitarism leder oss vilse, om vårt syfte är att förstå fascismen. Teorin om totalitarismen är effektiv politisk retorik – 33 men dålig historievetenskap.

30


Foto © Björn Leijon

För första gången någonsin på svenska: en modern redogörelse för vår tids viktigaste ideologiska innovation: fascismen.

Efter 1945 devalverades ideologin på innehåll. Fascism blev enbart ett tomt politiskt skällsord, som användes av både öst och väst under kalla kriget. Men efter murens fall vitaliserades den internationella forskningen och har kommit fram till nya och omvälvande resultat. Dessa har inte nått Sverige förrän nu. Det är i sista minuten, eftersom ideologin återigen har nått inflytande i de europeiska parlamenten. Boken är uppdelad i nio tematiska delar som behandlar fascismens tillkomst, väg till makten, globala spridning och inflytande, förhållandet till andra ideologier och traditionell högerpolitik, rasismen och Förintelsen, kvinnliga fascister och ideologins genusperspektiv samt dagens neofascistiska rörelser. Omslagets framsida: I förgrunden – spanska nyfascister högtidlighåller 30-årsminnet av general Francos bortgång vid minnesmonumentet Valle de los Caidos, 2005. Foto © Denis Doyle/Getty Images I bakgrunden – flickor ur Bund Deutscher Mädchen (BDM) gör Hitlerhälsningen vid ett partimöte. Foto © Akg Images/Scanpix Omslagets baksida: Tysk hyllning till ungdom och ursprung – en ung flicka medverkar i arrangemangen vid Mussolinis besök i Tyskland 1937.

De svartbruna rörelsernas ideologi och historia

Författaren Henrik Arnstad redogör för den moderna vetenskapens svar på frågan: Vad är fascism? Denna folkliga ultranationalism är den mest avskydda av ideologier, med ett facit som stavas Auschwitz-Birkenau och Förintelsen.

ÄLSKADE FASCISM

Från mellankrigstidens italienska svartskjortor under Mussolini, via Adolf Hitlers tyska nazister, rumänska legionärer, spanska falangister, ungerska pilkorsare, finska Lappomän och så vidare, med slutpunkt i nutidens Sverigedemokrater och Anders Behring Breiviks terrorism.

HENRIK ARNSTAD

ÄLSKADE FASCISM De svartbruna rörelsernas ideologi och historia

HENRIKARNSTAD

Henrik Arnstad, född 1967, är historievetenskaplig skribent. Han slog igenom 2006 med Spelaren Christian Günther, en biografi om Sveriges utrikesminister under andra världskriget och den svenska utrikespolitiken 1939–1945. År 2006 kom Skyldig till skuld, en jämförande redogörelse för hur Europas före detta axelmakter har hanterat sin problematiska historia. Henrik Arnstad syns regelbundet på kultursidorna, framför allt i Dagens Nyheter. Arnstads kunskap om fascismens ideologi har fått stort genomslag i medierna.

www.norstedts.se

Omslagsform: Calle Ljungström/calleochemma*

Foto © Alinari Archives/Getty Images

Arnstad_ÄlskadeFascism_tryck.indd 1

2013-01-30 16:16

9789113034102