Page 1


Marita Conlon-McKenna

Sommarbruden Översättning av Ingela Jernberg

nORSTEDTS


Av Marita Conlon-McKenna har tidigare utgivits: En liten hattaffär på hörnet, 2008 Bröllopsfixaren, 2011

ISBN 978-91-1-303330-3 © Marita Conlon-McKenna 2011 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Mother of the Bride Översättning: Ingela Jernberg Omslag: Helena Hammarström Tryck: Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se

* Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823


Kapitel ett

Helen O’Connor låg och lyssnade till de djupa mullrande snarkningarna från andra halvan av sängen. Hon betraktade Paddy som obekymrat snarkade vidare och när hon såg hans rofyllda ansikte hade hon inte hjärta att stöta till honom för att få honom att vända sig. I stället kurade hon ihop sig under det mjuka täcket i hopp om att snart glida in i sin vanliga djupa sömn. Huset var tyst. Det enda som hördes var det betryggande ljudet från det stora golvuret i hallen. Helen vände sig på sidan. Hon var trött och det dröjde inte länge förrän deras välbekanta, bekväma säng hade fått henne att slappna av. Hon hade nästan lyckats somna när telefonen på nattygsbordet ringde. En snabb blick på väckarklockan visade att det var över midnatt. Bekymrad satte hon sig upp för att svara. Bredvid henne började också Paddy så smått vakna till. ”Hallå?” sa hon med oro i rösten. Telefonsamtal mitt i natten brukade aldrig båda gott. Hon väntade spänt. ”Det är ingen fara, mamma. Det är Amy. Jag ringer bara för att berätta att Daniel och jag har förlovat oss.” Deras äldsta dotter Amy kunde knappt andas, så upphetsad var hon. ”Vi är i Venedig och det är så romantiskt. Dan friade till mig på en jättevacker liten bro över kanalen i solnedgången och sedan gick vi och åt middag på en fantastisk restaurang som heter 7


La Rondine. Vi är så lyckliga. Kan du fatta det? Dan och jag ska gifta oss!” ”Amy och Dan har förlovat sig!” skrek Helen och ruskade liv i Paddy. ”Åh, Amy, vad roligt att höra.” Helen hade inte kunnat vara gladare för deras skull. Amy och hennes pojkvän Daniel hade rest runt i Italien i en vecka och i helgen skulle de flyga hem från Florens. De hade varit tillsammans i två och ett halvt år och under hela den tiden hade Helen och Paddy i hemlighet hållit tummarna för att deras förhållande skulle visa sig bli varaktigt. De var båda mycket förtjusta i Daniel och skulle gärna se honom som svärson. Han var precis en sådan man som de önskade sin dotter. ”Grattis! Vi är så glada för er skull.” ”Vi vill inte ha någon lång förlovning, mamma”, fortsatte Amy. ”Vi vill gifta oss redan nästa sommar.” ”Nästa sommar!” Helen blev lite förvånad. Ett bröllop krävde trots allt en hel del planering och förberedelser, fast om det var så Amy och Dan ville ha det … ”Det låter perfekt. Du ska få prata med pappa. Han vill också gratulera er.” Vid det här laget satt Paddy uppallad mot kuddarna och försökte med vilda gester få Helen att förstå att nu var det hans tur att prata med Amy. Helen gav honom luren och spetsade öronen för att höra vad Amy sa. ”Amy, lilla gumman, gratulerar. Vi är så glada. Dan är en fin kille och jag vet att ni kommer att bli lyckliga tillsammans”, sa Paddy och kämpade för att hålla känslorna i styr. ”Jag förstod redan från första stund att Dan var en kille man kunde lite på, och nu ska han gifta sig med min lilla flicka.” ”Åh, pappa”, tjöt Amy. ”Det känns bra att du och mamma är så glada för vår skull. Det är så spännande.” ”Får jag prata med Daniel ett ögonblick?” bad Paddy. ”Vi vill att han också ska veta hur glada vi är över de goda nyheterna.” 8


Paddy och Helen slogs om luren, båda lika ivriga att få välkomna Daniel Quinn i klanen O’Connor. De kände sig båda trygga med att han skulle ta väl hand om deras äldsta dotter. ”Är Ciara där, mamma? Jag vill berätta det för henne också.” Paddy ropade på deras yngsta dotter Ciara. Hon dök upp likt en zombie, med det mörka håret på ända, i svarta pyjamasbyxor och urtvättad T-shirt, och tog luren från dem. ”Hej, Amy. Är det sant att du och Dan har förlovat er? Det känns så vuxet!” Ciara kurade ihop sig på föräldrarnas säng och pratade en lång stund med Amy innan hon till slut gav tillbaka luren. Helen lyssnade tålmodigt medan Amy uppspelt redogjorde för varenda detalj av frieriet. Sedan sa Amy att hon tänkte ta ett foto av förlovningsringen med sin mobil och skicka det. Ciara gick och hämtade sin telefon och visade sina föräldrar bilden som dök upp på skärmen. Helen kunde inte låta bli att förundras över tekniken som gjorde det möjligt för henne att se hur Amys förlovningsring såg ut trots att hennes dotter befann sig i Italien och de själva hemma i Dublin. De beundrade alla den vackra diamantringen. ”Den är fullständigt sagolik.” ”Jag måste lägga på nu, mamma. Vi ska ringa Dans föräldrar och Ronan och Jess, men det ska bli kul att träffa er nästa vecka. Då firar vi ordentligt.” ”God natt, hjärtat.” Helen la på luren. Ciara, Paddy och hon var alla överens om att detta var underbara nyheter. ”Hon frågade om jag ville vara brudtärna”, gäspade Ciara. ”Måste man ha på sig någon fånig volangklänning då?” ”Vad roligt”, sa Helen och önskade i sitt stilla sinne Amy lycka till med att få sin i vanliga fall goth-inspirerade syster 9


att ta på sig något som ens liknade en tärnklänning. ”Jag är säker på att du kommer att bli en underbar brudtärna och att du kommer att vara till stor hjälp för Amy.” ”Mmm”, hummade Ciara och gav sina föräldrar var sin snabb kram innan hon smet tillbaka till sitt rum. ”Det blir en syn för gudarna”, skrockade Paddy och kröp ned i sängen bredvid Helen igen. ”Kan du fatta att Amy är förlovad och ska gifta sig?” sa Helen och fluffade till kuddarna. Hon tyckte det inte var länge sedan de hade kommit hem med en skrikande och sprattlande baby från BB utan en susning om vad de skulle ta sig till med den. Paddy och hon hade gjort så gott de hade kunnat och på något sätt hade de tagit sig igenom det där första året som föräldrar. Efter det hade åren flugit förbi och deras unga familj hade vuxit. ”Hon är trettio år, Helen.” ”Du vet vad jag menar, Paddy. Hon var vår första unge och nu ska hon gifta sig och så småningom själv bli mamma.” ”Jag vet, älskling”, sa Paddy. ”Jag vet.” ”Kan du fatta det, Paddy? Dan och Amy är förlovade.” ”Visst kan jag det. De älskar varandra och Dan är en fin kille. Han vet redan att jag ser fram emot att få honom som svärson.” ”Och det vet han för det sa du när då?” ”När han bad om Amys hand. Han ville försäkra sig om att jag samtyckte, att jag skulle ge dem min välsignelse.” ”Han frågade dig”, flämtade Helen chockat. ”När då?” ”När vi åt lunch tillsammans nere på stan för ungefär fem veckor sedan.” ”Paddy O’Connor! Menar du att du har känt till förlovningen i flera veckor utan att säga något till mig?” ”Jag fick stränga förhållningsorder att hålla det hemligt. 10


Dan ville att det skulle komma som en fullkomlig överraskning för Amy.” ”Paddy!” Helen hade svårt att ta in att hennes make sedan trettiotvå år tillbaka hade lyckats hålla något så stort hemligt för henne. ”Varför sa du inget till mig?” ”Jag hade lovat Dan och du vet att du inte skulle ha kunnat tiga, Helen. Det vet du.” ”Det hade jag visst det”, protesterade hon förnärmat. ”Verkligen?” sa han och la armarna om henne. Hon kunde inte låta bli att skratta. Paddy kände henne bättre än hon kände sig själv. Hon var tvungen att erkänna att han hade rätt. Hon skulle ha haft väldigt svårt att tiga, eller ens låta bli att le i sin dotters närhet. Tack och lov att Paddy var så förnuftig. Helen låg i sin makes famn och önskade att hennes dotters äktenskap skulle bli lika lyckligt och tillfredsställande som hennes eget. Liksom de flesta par hade de fått känna på de med- och motgångar som livet bjuder, men de hade fortsatt att älska varandra, i både nöd och lust. Deras äktenskap var lyckligt. Hon var övertygad om att det var ödet som hade sammanfört henne med Paddy O’Connor. ”Jag ska …” ”Vad ska du?” retades han. En stund senare låg hon och lyssnade till Paddys snarkningar igen. En elefanthanne, ett framrusande tåg eller en ångvält, hur det lät varierade men det var konstant. Hon motstod sin vanliga impuls att knuffa till honom och tänkte i stället på bröllopet. Det pirrade i henne av förväntan. Tänk bara! Ett stort familjebröllop med släktingar och vänner, som alla samlades för att fira Amys och Dans kärlek. Ett sommarbröllop! Kunde det bli mer perfekt? 11


Kapitel två

Amy såg på den glittrande diamantringen på fingret igen. Den var underbar! Daniel kunde inte ha valt en bättre ring åt henne. Den satt perfekt på hennes finger. Han kände henne så väl att han visste precis vad hon skulle tycka om. Hon kunde fortfarande inte fatta att de var förlovade och skulle gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Det hela kändes som en underbar dröm som hade gått i uppfyllelse. Hon log när hon tänkte på hur Dan hade gått ned på knä och friat till henne på bron över kanalen. Redan från första stund hade Amy förstått att Dan var mannen för henne, den hon ville dela sitt liv med, den rätte. Han var hennes bäste vän, själsfrände och hennes livs stora kärlek. Hon älskade Daniel Quinn av hela sitt hjärta, och nu skulle han bli hennes make. Make! Det ordet klingade så ljuvt i hennes öron … Hennes föräldrar hade blivit överlyckliga. Hon var övertygad om att de i hemlighet var väldigt lättade över att deras dotter, vid en ålder av trettio år och fem månader, äntligen hade lyckats fånga en man, och inte vilken man som helst, utan Daniel, som hon visste att de båda tyckte mycket om och gärna såg som sin svärson. ”De blev överlyckliga. Precis som jag trodde”, sa hon med ett skratt till Daniel, som precis skulle börja ringa runt till 12


föräldrar och vänner. Tänk bara, om mindre än ett år skulle de vara man och hustru. Mrs Amy Quinn! Dan hade friat på ett väldigt romantiskt vis. De hade promenerat tillsammans längs Venedigs gator medan skymningen föll. På dagen var Venedig fullt av turister med kameror, grupper med japaner som blev guidade runt Markusplatsens alla sevärdheter, överallt köer till vaporetti och dyra gondolturer. Men när solen gick ned och bussturisterna lämnade lagunen förvandlades ön och blev en helt annan plats. La Serenissima genomsyrades av århundraden av romantik och spänning och var som gjord för älskande par och hemliga kärleksmöten. Där gick kärlekspar hand i hand genom trånga gränder och slank in bakom palatsens och de gamla villornas lönndörrar för att lova varandra evig kärlek uppe på någon av de dolda balkongerna. Inte undra på att Dan styrde stegen bort från Canale Grande under deras kvällspromenad och i stället korsade en av de mindre broarna. De hade stannat till vid en vacker liten plats där de i lugn och ro kunde betrakta den röda solen som sänkte sig i vattnet. ”Jag ville vara helt ensam med dig”, hade han sagt samtidigt som han hade gett henne ett varmt leende och rört vid hennes axel. Och visst hade de fått vara ensamma. De flesta människor hade antingen försvunnit in på ett av de trånga bacari-ställena för att ta en drink och inmundiga cicchetti eller satt sig på en av de populära restaurangerna för att äta middag. ”Det är så otroligt vackert här”, sa hon samtidigt som hon lutade sig mot honom och bara insöp all skönhet runt omkring dem. Amy var alldeles fascinerad över denna Broarnas stad vid Adriatiska havet, över alla kanaler, allt vatten och alla bussbåtar som pilade fram och tillbaka. 13


”Det sägs att äldre tiders italienska prinsar och adelsmän brukade ta med sina hjärtans damer hit till Santo Cristobron för att förklara dem sin kärlek”, hade Daniel sagt sakta. Sedan hade han gått ned på knä och tagit hennes hand. Amy hade hållit andan och inte vågat säga något. ”Jag älskar dig, Amy”, sa han och tittade henne djupt i ögonen. ”Vill du gifta dig med mig? Säg ja!” Hon hade inte tvekat ens en sekund, att gifta sig med Daniel var hennes högsta önskan. ”JA … JA … JA! Hundra gånger ja!” ropade Amy, som en annan toka. Då reste sig Daniel och tog fram en liten ask ur byxfickan. Förstummad och yr av lycka beundrade Amy den vackra diamantringen som han hade trätt på hennes finger. Dan höll hennes hand i sin och såg på henne med allvarsam min. Amy var så vimmelkantig av lycka att det kändes som om hennes hjärta slog ett dubbelslag! Det slog i vilket fall som helst väldigt fort där inne i bröstet när hon såg på Daniel. Sedan drog han in henne i famnen och kysste henne. Han höll henne så hårt att det kändes som om han aldrig tänkte släppa taget. ”Jag är så lycklig”, sa hon samtidigt som hon kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Jag ville välja ett speciellt ställe. Ett ställe som vi skulle minnas för alltid. Italienarna säger att de par som förklarar varandra sin kärlek här kommer att älska varandra för evigt.” ”Jag älskar dig nu och för evigt”, svarade hon, överväldigad av rörelse. Dan var världens bäste pojkvän och hon kände att hon hade haft en väldig tur som hade träffat honom. De hade varit tillsammans i två och ett halvt år, men båda hade vetat nästan genast att de var ämnade för varandra. Det var knappt att 14


hon vågade tro det själv, men nu var de förlovade och skulle gifta sig! ”Kom hit”, sa hon och drog honom närmare och kysste honom. En lång stund senare, när solen sänkt sig helt i havet och staden glittrade på vattnet i gatlyktornas sken, började de sakta gå tillbaka, hand i hand, mot restaurangen under skratt och prat. ”Jag har bokat bord på La Rondine.” ”Åh, Dan, du har då tänkt på allt”, sa Amy med ett skratt. La Rondine var en av de bästa restaurangerna i Venedig och man fick sätta upp sig på en väntelista för att få ett bord där. Dan hade nöjt sig med att berätta att det var en ganska fin restaurang som de skulle gå på. Det var tur att hon hade bestämt sig för att klä upp sig lite grann och tagit den gräddvita linneklänningen med smala axelband, i stället för jeans, Tshirt och sandaler som hon brukade. Sitt ljusbruna hår hade hon fäst bak med en gammaldags kam som han hade köpt åt henne i en liten butik nära Rialto. Restaurangen låg på en liten sidogata alldeles vid kanalen med utsikt över vattnet. På borden stod levande ljus och i balkongernas, fönstrens och dörrarnas vackra smidesdetaljer hängde kulörta lyktor. Själva huset hade en gång i tiden tjänat som sommarpalats åt en italiensk furste. Det mesta av den ursprungliga arkitekturen var bevarad och ena väggen pryddes av en vacker fresk. De blev tilldelade husets bästa bord och Dan, som var på strålande humör och ville fira, beställde in en flaska champagne innan de ens hade hunnit titta på menyn. ”Du är så vacker”, sa han och kysste hennes hand. ”Och du är så stilig”, svarade hon och lät blicken svepa över honom. De blå ögonen med de mörka ögonfransarna, 15


hans lite rufsiga mörka hår som han hade låtit bli att kamma efter duschen, hans smala vältränade kropp under den ljusblå skjortan och de ljusa chinosen … Amy beställde gnocchi till förrätt och husets specialitet smörfisk till huvudrätt. Dan hade verkligen valt restaurang med omsorg. Hon kände på sig att det skulle bli en oförglömlig kväll. Dan kramade hennes hand medan de lyssnade till den lilla orkestern i hörnet som spelade L’amore. Det blev den mest romantiska kväll de någonsin upplevt tillsammans. Gång på gång hade Amys blick dragits till ringen som glittrade i stearinljusens sken. ”Vänta bara tills våra familjer och alla våra vänner får höra det här”, skrattade hon. ”De kommer inte att tro sina öron.” ”Snacka om att grabbarna kommer bli förvånade”, sa Dan. Ja, det kunde de lugnt räkna med. De flesta av Dans vänner hade haft samma flickvänner i åratal, några sedan college och två eller tre sedan gymnasiet. Trots det var det ingen av dem som hade kommit sig för att fria. Dans bäste kompis Liam var en riktig Casanova. Han gick från flickvän till flickvän, alla vackra och blonda, men ingen av dem dög tydligen som fästmö. ”Ska vi ringa dem?” ”Och förstöra resten av kvällen?” retades Dan. ”Du vet att om du börjar ringa folk nu kommer du att sitta klistrad vid luren i timmar.” Hon skrattade. Han hade rätt. ”Vi ringer dem när vi kommer tillbaka till hotellet.” Långt efter midnatt hade de tagit en vattentaxi tillbaka till hotellet. Med armarna om varandra, yra av lycka och vin, började de berätta nyheten om sin förlovning för alla de kände.

16


Kapitel tre

”Förlovade!” skrek Jessica Kilroy. ”Har du och Dan förlovat er?” Hon trodde knappt sina öron när hennes bästa vän Amy ringde från Venedig mitt i natten och väckte henne för att berätta att hon precis hade förlovat sig med sin pojkvän. ”Vi gifter oss nästa sommar och jag vill hemskt gärna att du blir min hedersbrudtärna. Säg ja. Snälla, Jess?” sa Amy upphetsat. ”Men Ciara då?” ”Självklart ska Ciara också vara brudtärna, hon är ju min syster, men jag vill att du ska vara hedersbrudtärna, Jess. Ställer du upp?” ”Självklart.” Jess behövde ingen betänketid. Hon förstod precis. Syster eller inte, ingen vettig människa skulle välja att lägga ett så stort ansvar på en virrpanna som Ciara O’Connor. ”Då bestämmer vi det”, suckade Amy belåtet. ”Det känns så skönt att veta att du kommer att finnas vid min sida när jag står framför altaret, Jess.” Jess log. Amy och hon hade alltid funnits där för varandra, ända sedan första skoldagen på Saint Teresa’s. Rädda och vilsna utan sina mammor hade de tytt sig till varandra och snabbt blivit bästa vänner. Sedan hade de hjälpt och stöttat varandra under hela skoltiden. De hade stått som två små 17


änglar i vita volangklänningar sida vid sida på konfirmationsdagen, fnissat sig igenom otalig skolpjäser tillsammans utklädda till allt från herdar och pirater till dansande fiskar. De hade gått på födelsedagskalas och åkt på skolutflykter och resor ihop. Tillsammans hade de gått vilse i Paris under en skolresa som tonåringar, varit sjösjuka på bilfärjan till Holyhead på väg till Stratford-on-Avon, och fryst ända in i märgen i Mayo under en friluftshelg med klassen som innefattade kärr, berg och klättring. Och alldeles för kallt vatten! De hade lojalt hejat på varandra under landhockey- och basketmatcher, trots att de båda var förpassade till skolans sämsta lag. De hade arbetat med ett gemensamt NO-projekt ett helt år och, till fröken Heaneys stora förvåning, blivit uttagna att delta i utställningen Årets unga forskare. De hade druckit sig fulla för första gången tillsammans och spytt i hemlighet hela natten på Amys toalett. Efteråt hade båda ångrat sig djupt och lovat dyrt och heligt att bli helnykterister. Ett löfte som de bröt redan nästa helg på rugbyklubbens disco. De hade blivit kära samma vecka på Irish college, fått sina unga hjärtan krossade och suttit högröda i ansiktet och gråtit hjärtskärande hela bussresan hem från Donegal. De hade gått på samma universitet. De hade luffat runt i Europa tillsammans, legat på stränder från Marbella till Kreta i alldeles för små bikinis och blivit röda som kräftor och räddat skinnet på varandra fler gånger än de kunde minnas. Kort sagt, de hade varit bästa vänner nästan hela livet och om det var en sak som Jess inte ville missa för allt i världen så var det Amys bröllop. ”Du, Jess, nu säger Dan att jag måste sluta och att vi inte får babbla hela natten för det kostar en förmögenhet.” ”Säg åt honom att hålla mun”, skrattade Jess. ”Det är inte varje dag som min bästa vän förlovar sig.” 18


”Nej, jag måste faktiskt sluta”, suckade Amy lyckligt. ”Men vi ses så fort jag har kommit hem. Vi har mycket att diskutera.” Jess satt i pyjamas på sängkanten. Hon var verkligen överlycklig för Amys skull. Daniel Quinn var helt enkelt underbar, den bäste pojkvän man kunde tänka sig och han skulle bli en perfekt make. Amy hade haft tur som hade träffat honom. De var det perfekta paret. De var som gjorda för varandra. Att få vara Amys brudtärna var ett hedersuppdrag som Jess tog på stort allvar. Hon måste planera Amys möhippa. Och hjälpa till med bröllopet! Hon ville göra vad hon kunde för att underlätta för sin vän. Jess tittade ut på den mörka gatan och tänkte på hur annorlunda hennes och Amys liv gestaltade sig nu. Det var som om de gick åt var sitt håll. Amy var förlovad och skulle gifta sig med Daniel medan hon själv inte hade kunnat vara mer singel. Hon kunde knappt minnas när hon senast hade haft ett förhållande eller ens en riktig dejt. Visst träffade hon killar på barer och discon, killar som verkade intresserade av henne, men vanligtvis hörde de aldrig av sig igen. När hon hade gått på lärarhögskolan hade hon varit tillsammans med en man som hette Brian Carson i ett år. Trots att hon hade försökt intala sig själv att han var speciell, hade hon inte blivit särskilt överraskad när han berättade att han hade träffat en annan, en ung kvinna från Cork, och skaffat jobb på en skola där nere. Hon hade haft några korta förhållanden sedan dess men inget som hade utvecklats till något mer seriöst, och hennes hjärta värkte av längtan efter att träffa någon att älska såsom Amy älskade Daniel. Hon kastade en blick på sig själv i sovrumsspegeln och såg ett brett ansikte med bruna ögon, inramat av vågigt, ljust hår. Hon hade på sig en gammal T-shirt med en glad gubbe på 19


och röda och svarta pyjamasbyxor med hundmönster. Knappast vad man skulle kalla attraktiv. Vem skulle kunna älska någon som såg ut som hon? Killar var bara intresserade av anorektiskt smala tjejer. Det här bröllopet kändes som en väckarklocka. Hon ville inte fastna i rollen som den ständiga brudtärnan. Det var dags för henne att få fason på sig själv och hitta den rätte. Hon tänkte gå ned i vikt. Åtminstone sex kilo. Aldrig i livet att hon tänkte visa sig i kyrkan i sin nuvarande storlek. Hon skulle bara se ut som en elefant i klänning bredvid smala, slanka Ciara O’Connor. Hon tänkte komma i form. Ta långa promenader varje helg. Låta naglar och hår växa. Skapa en ny mapp på sin bärbara dator genast och döpa den till ”Amys bröllop”. Den skulle bli hennes rättesnöre. Hon tänkte skriva alla möjliga sorters listor. Hon var en god organisatör. Det visste alla hennes vänner. Så fort hon vaknade i morgon bitti tänkte hon sms:a alla och sprida den goda nyheten.

20


9789113033303  

Marita Conlon-McKenna nORSTEDTS Översättning av Ingela Jernberg Av Marita Conlon-McKenna har tidigare utgivits: En liten hattaffär på hörnet...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you