Page 1


ola wikander


isbn 978-91-1-302990-0 © Ola Wikander 2012 Norstedts, Stockholm 2012 Citatet på sidan 7 ur Så talade Zarathustra av Friedrich Nietzsche, översättning Wilhelm Peterson-Berger/Albert Eriksson Bibelcitatet på sidan 10 ur Bibel 2000 Citatet på sidan 209 av Herakleitos, översättning Gert Cervin i Försokratier Omslag och omslagsillustration av Nils Olsson Tryckt av Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


del i h e m f ör d e h e m l ö s a Seraf – av hebreiskans śārāph (pluralis ś˘erāphîm), bildat av verbroten (”bränna”): flammande, övernaturligt väsen, ”eldängel”.

Vi vaknade ur årtusenden av medvetslöshet och började till sist förstå världen omkring oss. Vi lärde oss att behärska naturen, att bygga städer högre än de berg som födde oss. Vi uppförde fabriker och konsthallar, operasalar och befästningstorn; vi skapade maskiner som kunde tänka mer fulländat än de hjärnor som konstruerat dem. Vi lade under oss allt i vår väg, tills vi inte längre såg något enda ting som var kvar att betvinga. Då, till sist, började vi förstå att insikt i livet kanske var detsamma som insikt i döden. Vi förstod att bara en sak återstod att övervinna: vår egen mänsklighet. Men kanske var vi förhastade i våra förhoppningar: Guds och evolutionens kvarnar mala långsamt, men de mala säkert.

Doktor Nuraddin Cardano


1

minnets sargade fjädr ar

”hans majestät tar emot nu!” Portar som öppnas, kalla gångjärn som knakar. Vitt bländande ljus som strömmar ut genom de öppnade dörrarna. Renhet som sticker i näsborrarna. Marmorgolvet kallt och dött under fötterna; dött och perfekt. Vakterna rakryggade, med gevären i stenhårda grepp och med blickarna riktade ut i intet, stilla som statyer. Jättelika skulpturer av änglar och drakar som slingrar sig kring de stora portarna. Vingarna som skiner i gråvitt, just som serafernas egna. Kwanzo tvekade en kort stund vid ingången till konungens audienskammare, just när de stora portarna svängts upp av osedda tjänare. Det var som om hans ben hade låsts fast, som om hans bepansrade kropp för några sekunder hade förlamats. Långsamt nickade han mot vakterna och rörde sig sedan in genom portarna. Han försökte hålla sig rak när han trädde in i salen, fast och kontrollerad trots skadorna i låret och skuldran. Sådant skulle inte bekomma honom, det var under hans värdighet att plågas av de sår som tagits emot i rikets tjänst. Eller var det något annat? Var det något annat som gjorde hans steg långsamma och hans kropp stel och kraftlös? Var det något annat som hade fått honom att tveka, som fick hans lemmar att kännas tunga som bly? Silverkolonner stod i dubbla rader och visade vägen fram till tronen, den liksom salen i övrigt i blankpolerad vitskinande sten. Stora och ornerade fönster filtrerade eftermiddagsljuset till skimrande dimslöjor som fyllde hela salen och accentuerade dess tomhet och djup. Ovanför tronen pryddes den kala väggen av en jättelik, mekanisk klocka, vars visare med utstuderad långsamhet mätte världens öde. Inga vakter fanns 19


här inne – hit skulle ingen fiende någonsin våga sig. Kwanzo kände fortfarande hettan i sina vingar, deras falnande glöd efter stridens stora eld. En röd matta som ledde fram till tronen var det enda som bröt av mot det vita; Kwanzo antog att den från början varit tänkt som en hedersbetygelse åt andra konungar och deras utsända som kom till Dômweld för att avlägga officiella besök. Så hade det kanske varit en gång, men nu kom bara de hit som skulle betala tribut eller erkänna sig besegrade. Ingen av världens konungar vågade sig i närheten av den ointagliga staden – att göra det skulle utan tvekan betyda döden. Trots att rustningen var utformad för maximal smidighet kändes den nu som ett hinder. Kanske var det bara såren och tröttheten, kanske behövde någon av de svarta, fjärilstunna metallskivorna bytas, men Kwanzo trodde ändå att det var något annat. Han visste det. Vingarna fälls ut, återspeglar solskenet och tar eld, svärden och spjuten lyfts i precis och osviklig ordning. Seraferna lyfter och svävar upp i luften, som dödsänglar beredda att falla ned över sina offer. Försvararna inser att de är chanslösa, att Kwanzo och hans män utgör den mest vältränade och dödsbringande styrkan i världen. Kwanzos röst uttalar liksom en maskin de invanda orden: ”Den som inte böjer sig för Dômwelds ok måste möta serafernas vrede!” Människorna står skräckslagna inför de bevingade angriparna, säkert helt medvetna om att varje försök till motstånd är utsiktslöst. De borde ge upp, de borde böja sig … Men det gör de inte. De illa beväpnade försvararna ropar ut sitt trots och sin avsky mot Kwanzo och hans män, de ropar att de inte tänker ge sig utan kamp. Så meningslöst. Så fullkomligt meningslöst. Det blir ju ändå som det måste bli. Kwanzo och hans serafer faller ned över dem; de svävar fram med sina vapen som utsträckta bödelsbilor. Den dova klangen av metall som slår mot metall när svärden möts, och sedan skriken när änglarnas klingor skär rakt igenom alla försvar och skydd. Blodet som sprutar och kropparna som faller, de bevingade segerrika än en gång. 20


Och så tystnaden, den dödslika tystnaden när allt motstånd slagits ned och det som skulle ske har skett. Den som inte böjer sig för Dômwelds ok måste möta serafernas vrede. Minnet blixtrade. Kwanzo kunde fortfarande se dem framför sig – helt försvarslösa, men ändå fast beslutna att inte underkasta sig. Utan att tveka hade de sprungit fram för att försvara det de såg som sitt, och utan att tveka hade Kwanzo låtit sitt svärd falla ned över dem och hugga ned dem som en lieman slår råg. Hade de varit vansinniga, eller kanske hjältemodiga? Det var bara några timmar sedan; den här känslan måste snart gå över. Chock på grund av blodförlusten, så måste det vara. Kwanzo visste att ingen svaghet eller tvehågsenhet kunde tolereras. Han hade haft ett uppdrag, och han hade utfört det: det var allt som räknades. Han hade fått värre skador flera gånger tidigare, någon gång hade han nätt och jämnt överlevt. Så vad var det nu som kändes så onaturligt, så fel? Så stod han där framför härskaren över Dômweld, inför den som han svurit sin tro och lydnad, den man som vissa nuförtiden kallade Gud. Thomasion den Store. Kwanzo föll på knä och lade huvudet mot marken medan han andades tungt; sedan reste han sig, men höll ögonen respektfullt bortvända från det skarpskurna ansiktet och dess genomträngande blick. ”General Kwanzo”, sade härskaren på tronen, ”Välkommen tillbaka!” De smala fingrarna vilade mot armstöden; det långa, mörka håret föll ned mot den mjukt formade men ändå seniga kroppen. ”Herre konung”, svarade Kwanzo. ”Var ert uppdrag framgångsrikt?” ”Ja, herre konung. Befästningen Nearcha har fallit.” Härskaren nickade och höll blicken orörligt riktad mot sin undersåte. Fingrarna rörde sig stilla, nästan omärkligt, som om de ritade osynliga figurer i luften. Kwanzo kastade en blick mot urverket där ovanför, mot ornamenten och de snidade figurerna som mekaniken kunde få att röra sig och illustrera världsmaskinens rörelser. 21


”Kämpade de emot?” frågade konungen uttryckslöst. ”Ja, herre.” ”Men vi led inga förluster?” En jordglob kastade tillbaka ljuset när den snurrade ljudlöst högst upp på en kolonn i ena hörnet av salen. ”Nej, herre.” ”Bra. Mycket bra.” Konungen försjönk i tankar under en stund. Kwanzo kunde inte göra annat än att vänta tyst, men bilderna slog åter mot honom. Nearcha brinner, klingorna virvlar, skräck fyller allas ögon. Vingarna susar obevekligt, ett skriande, vinande, brinnande läte som aldrig tidigare stört honom men som nu låter som en kniv som skär i metall. Huggen faller gång på gång, utan nåd eller barmhärtighet … ”Så, general Kwanzo”, sade härskarens röst och ryckte honom ur de påträngande minnena, ”har du med dig vad du sändes ut för att skaffa?” Kwanzo drog efter andan och nickade. ”Ja, Ers Majestät. Här.” Med värkande händer lyfte han upp det inkapslade föremålet – det så många av Nearchas invånare hade behövt mista livet för. Konungen såg på den rödskimrande glaskapseln. Den var inte större än två mansarmar i bredd, och den svagt lysande vätskan inuti flöt trögt runt den mörka och halvt osynliga tingest som kunde anas därinne. Behållaren höll exemplaret perfekt bevarat, i perfekt stasis. Trots att Kwanzo inte förstod vad det var han bar på insåg han att detta måste vara något mycket värdefullt, till och med något farligt. ”Den har väl inte blivit skadad?” frågade konung Thomasion och blinkade långsamt med sina stora och lotusformade ögon. Kwanzo gjorde fortfarande vad han kunde för att undvika hans blick. ”Nej, herre konung. Det tror jag inte. Behållaren tycks helt intakt.” ”Och … innehållet?” Kwanzo tvekade. ”Jag har inte undersökt det.” 22


”Bra”, sade härskaren och nickade. ”Det gjorde du helt rätt i, general. Och nu har du tillåtelse att närma dig tronen och överlämna behållaren.” Kwanzo bugade. Fortfarande kände han hur det värkte efter huggen han fått, hur hans kropp på något sätt ville protestera. Men utan att duka under för sådana impulser rörde han sig i stället fram mot konungen medan han höll den cylindriska glasbehållaren utsträckt framför sig. Han gjorde så gott han kunde för att inte se på det som fanns inuti. Thomasion dur Malak sträckte ut sina armar och grep tag om föremålet. Han såg hela tiden intensivt på det, som om han ville utröna dess tillstånd med blotta ögat, och hans mun antydde en spänd min, en lång tids orolig väntan. Stilla, utan ett ljud, överlämnade Kwanzo behållaren. Hans händer skälvde – trots att all hans träning och alla hans gener sade åt honom att han bara borde göra sin plikt mot sin herre. Och det var just då han såg det han ansträngt sig för att inte se. En liten rörelse, en svag ryckning, inte mer – men det var tillräckligt. Det som fanns i behållaren rörde sig. Det ryckte snabbt till som i en ofrivillig spasm. Konungen lade behållaren bland sina lilafärgade tygsvepningar; den verkade försvinna och upplösas. Kwanzo stirrade framför sig medan tankarna rörde sig i ljusets hastighet genom hans huvud. Hans högra hand öppnade och slöt sig, som om den vore utanför hans kontroll. Det stora urverket rörde sig. ”Konungadömet Dômweld tackar dig ännu en gång, general”, sade Thomasion med en röst som lät som en viskning. ”Du och dina serafer har ännu en gång visat att ni är den främsta styrkan, inte bara i Dômweld, utan i hela världen. Och du, Kwanzo, är en värdig efterträdare till general Gibeon. Det är med rätta de kallar dig Molnryttaren.” Kwanzo drog sig respektfullt tillbaka nedför de tre stegen som ledde upp till tronen och föll åter på knä. När hans ännu hjälmprydda huvud böjdes mot marken kände han hur konungens hyllning fyllde honom med oväntad stolthet. Han såg framför sig hur Gibeon hade kämpat och försvarat Dômweld från montachis anstormande styrkor, den gången de anföll för första gången. General Gibeon var en legend, ett 23


ideal; att jämföras med honom var just vad Kwanzo innerst inne önskade. Men ändå var det något som inte var som det skulle. ”Nu bör du och dina serafer vila upp er ordentligt inför ert nästa uppdrag”, fortsatte konungen svagt, som om han redan var långt borta i tankarna. ”Se till era sår. Nu kan du lämna oss.” Kwanzo bugade igen och vände sig om för att gå. Men … Rådsmedlemmarna och vetenskapsmännen har dragit sig tillbaka längst in i borgen för att skydda det seraferna kommit för att ta ifrån dem. Kwanzo uppmanar dem åter att överlämna behållaren. Nearchierna vägrar. De vill hellre dö än överlämna den. Seraferna hugger ned dem alla, man för man och kvinna för kvinna. En obehaglig men ändå njutningsfull ström av adrenalin flyter genom kroppen när svärdet sveper genom luften. Huggen viner, vingarna sveper fram och tillbaka genom tempelhallen. Och så till sist står Kwanzo framför den enda kvarvarande, en ung kvinna i mörkgrön, ceremoniell skrud. Hon blickar upp mot honom … han vill skona henne, han sträcker ut handen för att få henne att lämna över behållaren frivilligt. Men hon vägrar. I stället förvrids hennes ansikte i en mask av raseri medan hon lyfter sin stav mot honom. Men naturligtvis för sent. Svärdet faller ned som en giljotin mot hennes nacke. Kroppen dunsar ned på golvet. Behållaren fångas upp av kapten Ambrogaels flinka händer. Kwanzo ser förstummat på kvinnan han just har dödat. Varförvarförvarför var det nödvändigt? Varför var detta tvunget? Varför? ”Herre konung!” sade Kwanzo. ”Ja?” svarade härskaren. ”Vad var det?” ”Har jag tillåtelse att ställa en fråga?” Thomasion såg road ut. ”Ja, naturligtvis, general. Ställ din fråga!” Kwanzo bockade lätt med huvudet och harklade sig. ”Vad var egentligen syftet med dagens operation?” frågade han sedan. ”Varför var vi tvungna att hämta det där … exemplaret … från Nearcha?” 24


Thomasion dur Malak såg på honom med något forskande i blicken. Det kändes som om han försökte mäta honom, uppskatta hans kraft och betydelsen i frågan. För några korta sekunder genomfors Kwanzo av tanken att han inte borde ha ställt den, att han bara borde ha godtagit vad hans herre hade sagt. Ändå var det hans samvete som vann, eller var det kanske bara hans nyfikenhet? ”Föremålet du så skickligt har fört till mig representerar en avsevärd makt. Nearchierna hade svurit att skaffa fram föremålet åt oss men verkade vilja behålla det för egna syften – kanske mot oss. Vi kan inte låta vårt rike hamna i fara en gång till, som när montachi angrep vår stad. Det får inte hända igen. Därför beslöt jag att föremålet måste tas ifrån nearchierna, för allas vår säkerhet, och för att fullborda det de själva gått ed på.” ”Men varför …” ”Varför vad? Du har fått ditt svar.” Konungens röst slog till som en pisksnärt. Kwanzo drog efter andan, men bestämde sig ändå för att fullfölja sin fråga. ”Men varför var det nödvändigt att fästningen skulle förstöras? Och hur skulle de kunna använda den där saken till något? Den tycks ju vara helt stadd i vila. Varför var det tvunget att alla de människorna skulle dö? Jag vill bara veta att vårt uppdrag var rättfärdigt.” ”Ifrågasätter du mig?” ”Naturligtvis inte, herre konung”, sade Kwanzo snabbt och sänkte huvudet. ”Jag ber om tillgift.” ”Bra. Jag kan lova dig att det ni gjorde i dag var både rätt och nödvändigt för att säkra vårt rikes överlevnad. Du och dina män är Dômwelds kraft, min kraft. Er uppgift är att försvara oss mot alla hot. Alla hot. Dômweld skall överleva, hon måste överleva. För många år sedan gick det gamla prästkonungadömet under, precis som de stora ödlorna före dem, men det skall aldrig behöva drabba oss. Era uppgifter kan kanske ibland kännas betungande för samvetet, men det är just därför ni är tränade från barnsben att kunna motstå alla svårigheter sinnet kan ge upphov till. Ni får er ära just därför att ni är beredda att offra så mycket för oss alla. Jag jämförde dig just med general Gibeon, och det menade jag som en ärebetygelse. Men med ära kommer ansvar.” 25


”Ja, herre.” ”Ni har alla svurit en ed till Dômweld och till tronen. Det är vi som givit er eld och era vingar. Kom ihåg det. Ni är vårt hopp.” ”Ja, herre.” ”Gott. Nu kan du gå.” Och Kwanzo gick de påbjudna tre baklängesstegen, vände på klacken och gick långsamt ut ur den vita salen. Han tyckte att ekot av hans fotsteg var som ett klandrade läte, som en anklagelse och ett hån. De stora portarna svängde åter upp framför honom och släppte honom ut över tröskeln. Och så slog de igen, dovt och slutgiltigt som den molande tyngden i hans samvete. Slottet verkade plötsligt kallt; det bar på en hunger, en tomhet. Kwanzos steg ekade som i en jättelik grotta, och det fick honom att känna sig som en inkräktare, en oönskad gäst på en plats han länge betraktat som sitt hem. Det var en vag och odefinierbar stämning av främlingskap inför det hemtama och välbekanta, som fick själva luften att verka ogästvänlig och ovan. Väggarna, statyerna, de stora utsmyckningarna och relieferna – alla kändes de plötsligt främmande. Kunde verkligen en fråga, ett litet tvivel, skapa en sådan upplevelse av obehag? Vad var det för gift eller virus som hade gjort de skinande murarna i huvudstaden Ilions kungliga palats så skrämmande, när de brukade vara själva symbolen för det starka och goda och sköna? Kwanzo tog av sig hjälmen och skakade ut sitt gråsvarta hår. Trots de ursprungligen perfekta dragen hade hans ansikte redan blivit fårat, och ett slags trötthet syntes i hans blick. Men det var en trötthet som ännu inte övergått i kraftlöshet. Såren värkte fortfarande; han skulle bli tvungen att ta itu med dem förr eller senare. Som tur var hade inte vingarna blivit skadade – deras självläkande förmåga var av någon anledning sämre än den som skyddade serafernas kroppar från de flesta skador. Någon gång hade Kwanzo funderat på att fråga doktor Cardano om saken, men den uvliknande akademikern brukade alltid ha tankarna på något annat långt borta, något säkerligen mycket viktigare än Kwanzos fåfänga undringar. 26


”Så vad sade han, min käre vän och general?” Kwanzo svängde runt – även om han redan visste vem det var. Ambrogael stod lutad mot ena väggen, precis bredvid porten till härskarens kammare. Den unge kaptenen verkade helt oberörd av den våldsamma uppgörelsen och stod med ena knäet nonchalant böjt och foten vilande mot den vita väggen. Dragen var lugna, nästan pojkaktiga, och det avlånga och skarpskurna ansiktet klövs av ett snett leende. ”Konungen tackade oss för vår insats”, sade Kwanzo. ”Vi tycks ju ha klarat av det vi skulle helt utan förluster, och det var han naturligtvis nöjd med.” ”Jag också”, sade Ambrogael, och andades in djupt av den svala luften som drog in genom ett öppnat valvfönster. ”Du tycks ju ha fått ta emot en och annan smäll, men jag klarade mig alldeles helskinnad. Märkligt egentligen, vilket dåligt motstånd de ställde upp. Man kunde ha hoppats på lite mer, faktiskt.” ”Det finns inte många i hela världen som skulle kunna ställa upp ett likvärdigt motstånd mot oss, Ambrogael, oavsett hur många gevär de än förfogar över. Det vet du.” Kaptenen blinkade till och fortsatte le. ”Naturligtvis, min käre general. Men det känns inte särskilt inspirerande att alltid vinna strider utan någon risk för förlust. Det känns på något sätt inte riktigt renhårigt.” ”Det är inte utan att jag håller med dig”, sade Kwanzo. Han kunde ha sagt mycket mer. De rörde sig genom slottet, genom vitglänsande gångar som endast den som vistats i Ilion i många år kunde undgå att gå vilse i. De gick bredvid varandra, inte med den underordnade på respektfullt avstånd. Kwanzo och Ambrogael hade känt varandra i så många år, de hade följt varandra genom krig och fred, genom motgångar och alltför många enkla segrar. Tillsammans hade de många gånger svävat fram på brinnande vingar, burna av vinden, och tillsammans hade de sett de flesta hörn av världen, allt i Dômwelds tjänst. Utan att någon egentligen sagt det visste de båda att de var på väg till den enda plats deras släkte kunde kalla för hem. Serapeion. 27


”Änglarnas boning” brukade det kallas, ett pråligt namn som väl egentligen passade bättre i officiell retorik än i dagligt tal. Det var en egendomlig plats – åtminstone skulle nog de flesta människor tycka det – men för både Kwanzo och Ambrogael var stället så hemvant att ingen av dem brukade tänka på det. De skelettliknande bågvalven, de spetsiga metallstyckena som påminde om svarta stalagmiter, de märkligt förvridna skulpturerna som snarare utstrålade smärta än segervisshet – allt detta var dem lika välkänt som självklart. Kwanzo och Ambrogael rörde sig målmedvetet genom det jättelika slottets olika delar, både de äldre – som stått där i sekler så många att ingen kunde räkna dem – och de nyare, som i stilen mer påminde om överdådigt utsirade befästningstorn än om en kunglig bostad. De äldsta delarna av slottet andades en doft av friskhet som de nyare aldrig kom i närheten av. De gamla partierna var fulla av rundade kupoler, av tinnar och torn. Lökformade utskott krönte utkikstornen, och deras metallbelagda, skimrande flaggor slog i vinden som levande väsen. Nybyggena var hårdare, spetsigare och mer ändamålsenliga. De rektangulära försvarstornen hade byggts längre och längre ut, så att delar av själva staden till sist kommit att falla inom palatsets yta. De gyllene ornament som prydde dessa yngre delar var nog så strålande, men de många vapensköldarna, stegrande riddjuren och gyllene svärden bar ändå något tungt över sig – till och med de reliefer som föreställde seraferna själva. Vägen gick nedåt, ned genom gamla gångar som sluttade, ibland omärkligt, ibland så brant att en ovan människa hade fått akta sig för att inte halka. Då och då använde de trappor; serafernas vingar till trots låg deras hem och högkvarter ändå djupt under markytan. De gick förbi de cerebromekaniska hallarna, där de stora och otympliga tänkande maskinerna snurrade på sina smutsiga kugghjul och på något obegripligt sätt hjälpte akademikerna att beräkna lösningarna på de mest invecklade matematiska och astrologiska problem. ”Vad talade du och konungen om så länge?” frågade Ambrogael medan de rörde sig genom gångar och valvbågar för att till sist närma sig de stora hissarna som skulle bära dem den sista biten ned i underjorden. 28


Kwanzo visste inte hur han borde svara. ”Om uppdraget, vad annars?” ”Jo, det antog jag, men det tog så lång tid. Hade ni något ovanligt intressant att diskutera?” ”Det vet jag inte”, sade Kwanzo och lyckades frambringa ett leende, ”men hur som helst är det väl i så fall en sak mellan mig och honom. Inte sant?” ”Jo, absolut. Men man kan ju inte låta bli att vara nyfiken.” Den finlemmade, rödhårige unge mannen såg mot sin general med undran i blicken, men han lät saken bero. ”När tror du att vi skall i väg igen?” frågade han i stället. ”Ingen aning. Men jag är rädd att det nog snarare blir förr än senare.” Ambrogael kastade ett snett ögonkast mot Kwanzo. ”Det är väl inget att vara rädd för?” sade han. ”Och du har väl aldrig varit rädd för att gå i strid? Det vet jag att du inte har.” ”Nej. Det är inte det.” Kwanzo skakade långsamt på huvudet medan dubbelporten till Änglarnas boning öppnades framför dem – två stora, uthamrade kopparbleck täckta med reliefscener från Dômwelds ärofyllda historia. I förstone såg de tunga ut, men de var så exakt gjutna att de gled upp utan minsta motstånd. ”Men vad är problemet då? Vi har ett arbete att utföra, och då skall vi utföra det. Är det inte så du själv brukar säga?” Men Kwanzo svarade inte. Där inne hade seraferna redan samlats, vissa för att fira segern och andra för att ta hand om sina sår. Även om Kwanzos styrkor egentligen var omöjliga att övervinna var det inte sällsynt med allvarliga skador, och ibland förekom till och med dödsfall. Trots att seraferna brukade anses perfekta även i fråga om skönhet var det inte få av dem som hade ärr i sina ansikten och på sina kroppar. Kwanzo satte sig ned i ena hörnet av den stora välvda salen. Det svaga, mörkrödskimrande ljuset från bergväggarna stack nu i hans ögon – han kunde inte låta bli att associera till den gnistrande vätskan i den 29


behållare som han just överlämnat till konung Thomasion. Några av hans män fick sina sår översedda, men så vitt Kwanzo kunde se hade ingen blivit sårad så illa att det var livshotande. Han andades ut. Under striden hade han för ett ögonblick inbillat sig att det fanns ett hål i den tredje kolonnen i Serapis’ avdelning, den som Ambrogael förde befäl över. Den platsen hade tillhört Nenaias. Nu var det inte minnena av Nearchas fall som fyllde Kwanzos medvetande, utan det han mindes var hur den unge Nenaias någon månad tidigare hade träffats av en brandbomb och fallit mot marken som en strålande fackla. Som ett stjärnfall hade det verkat, sekunderna innan Kwanzo förstod att han såg hur den bara nittonårige serafen störtade mot sin oundvikliga död. Det hade varit i San Breanad, just där de två bergen delar sig i en tom avgrund. Han mindes att han tänkt på att det fanns träd och grönska längst ned i sänkan trots att själva bergen var helt vitklädda, en sådan där meningslös minnesbild som etsar sig fast när något annat och mycket viktigare sker bara några ögonblick senare. De hade varit långt in på montachis territorium den gången, lika inställda på att segra till varje pris som alltid tidigare. De hundraåtta serafernas vingar hade verkat som korpars när vinterljuset återkastades från de snöklädda topparna, luften var kall och klar och blodet flöt lugnt i ådrorna. De borde ha varit oövervinnerliga. De skulle ha varit oövervinnerliga. Men Kwanzo hade beordrat angreppet lite tidigare, lite mer oförberett än vad han borde ha gjort. Han hade sänt fram alla tre avdelningarna, Isis, Anubis och Serapis, samtidigt, och deras ankomst hade varit helt uppenbar för invånarna i klostret där borta på bergstoppen. Och då hade kattmänniskorna sänt ut allt de hade med sina kanoner, och himlen hade snart regnat av eld. Nenaias hade varit obrottsligt lojal, fullkomligt offervillig och helt övertygad om det rätta i deras uppgift. Det var till honom Kwanzo hade satt sitt hopp för den tid då både han och Ambrogael skulle ha dragit sig tillbaka eller i värsta fall fallit i strid. Och så hade det varit Nenaias som fallit före dem. 30


”Kwanzo!” sade en röst och skingrade de plågsamma minnena. Han vände sig halvt om och såg Nymwë i ansiktet. Han hade genast hört att det var hon, men att faktiskt se henne hjälpte till att jaga bort den uppslitande känslan i hans bröst. Hon log svagt, ett sådant leende som inte visste om det fanns anledning till sorg eller upprymdhet. De ovala ögonen glittrade mot Kwanzo. Han försökte koncentrera sig, men hans överkänsliga hörsel spelade honom spratt och drog uppmärksamheten till rytmiskt fallande vattendroppar som sipprade ut ur ett brustet kopparrör någonstans vid väggen. Hans sinnen kunde inte låta bli att spåra lukten i dem – han kände doften av timjan och spiskummin som vattnet antagligen plockat upp på sin väg genom något av de stora, halvmekaniserade palatsköken och stänket av salt som visade att det ursprungligen kommit från havsviken där utanför, en ton som de stora avsaltningsdammarna aldrig helt skulle kunna ta bort. Världen och alla dess intryck verkade försöka överfalla honom. ”Så kommer än en gång den ängel som vi alla önskar att vi kunde vara”, sade Ambrogael från en skuggig och reliefutsirad alkov dit han dragit sig tillbaka. Han anlade en viktig min och fortsatte med tillgjord röst: ”Ditt hår och ditt skinn är lika silvervita som Ilions torn, och din röst är lika klar som källvatten. Som alltid.” Den unge eldängeln slog ut med armarna som för att teatraliskt markera varje stavelse i vad han sade, och det svaga ljuset föll på tatueringen på hans högra hand: en orm som bet sig själv i svansen. ”Gael”, sade Nymwë och nickade medan hon uttalade det smeknamn som hon alltid använde för den unge kaptenen. ”Jag är mycket glad att se dig också, och naturligtvis att höra dina märkligt tillskruvade poetiska fraser.” Ambrogael kom långsamt ut ur alkoven och bugade sig mot Nymwë. ”Vår vän generalen tycks ha nedsjunkit i melankoli”, fortsatte Ambrogael. ”Se på honom, den store krigaren och härföraren, där han sitter med sänkt huvud och slokande vingar. Är det inte en tragisk syn?” Kwanzo iakttog sin kapten med en blick som verkade trött men inte ovänlig. 31


”Dina sarkasmer kan ibland skära djupare än du tror … Gael.” ”Det kan jag väl aldrig tänka mig? Skulle jag?” Ambrogael anlade en min av djupaste oskuldsfullhet. ”Och förresten är det bara Nymwë som får kalla mig för Gael.” ”Jag ger mig”, sade Kwanzo. ”Men jag är ändå glad att träffa dig, Nymwë. Hur länge sedan var det vi sågs sist?” Hon kisade och andades in djupt, medan hon förlorade sig i minnen. ”Sju månader”, sade hon till sist. ”Det var dagen innan jag gav mig i väg till Vinterpalatset.” ”Jag vet”, svarade Kwanzo. De hade varit där alla tre – Nymwë, Kwanzo och Ambrogael – i en av härskarens många festvåningar långt uppe i palatset. De hade haft ett slags privat avskedsfest, bara de tre, helt utan andras vetskap. Dagen efteråt skulle Nymwë påbörja sin pilgrimsfärd för att åter få träffa doktor Nuraddin Cardano, māguš för gudarna Förnuft och Insikt, men även för deras trilskande halvbror Slump. ”Det känns som en evighet sedan”, mumlade Kwanzo. Han kände hur intensivt han hade saknat henne – eller var det kanske bara känslan av att ha ett sammanhang? När han, Nymwë och Ambrogael hade träffats den där sista kvällen hade han upplevt det han så sällan gjort, ett ställe och en miljö där han verkligen hörde hemma, som den familj han aldrig någonsin haft. Visst var seraferna på sätt och vis också hans familj, men han hade aldrig kommit de andra så nära som han kommit Nymwë eller Ambrogael. Han hade trängt bort de behoven medan seraferna var i fält, men när han tänkte tillbaka på den där sista kvällen kom längtan efter samhörighet plötsligt tillbaka på ett oväntat kraftigt sätt. Också det faktum att Nymwë den gången skulle ge sig av för att träffa doktor Cardano hade innerst inne gjort honom avundsjuk. Det var nu snart ett år sedan han själv hade träffat den gamle. Han hade sällan haft tid att ge sig av till magistern där uppe i bergen, men nu visste han att Cardano skulle vara här, i Ilion, på obestämd tid. Bergen hade blivit osäkra, hette det, sedan montachis attacker hade intensifierats. 32


Ibland hade Kwanzo försökt förstå varför de vilda kattmänniskorna hatade dem så mycket. Sedan han var ung hade han lärt sig frukta och respektera montachis flinka lemmar, kalla ögon och rakbladsvassa klor, men aldrig någonsin hade han förstått vad det var som drev dem. ”Jag antar att du fick tala med den gamle doktorn”, sade Kwanzo när han drog sig ur sina drömmerier. ”Ja, visst gjorde jag det”, svarade Nymwë. ”Han var lika vänlig och världsfrånvänd som vanligt.” Ambrogael smålog och såg upp mot henne; han hade satt sig att putsa sitt smäckra, avlånga spjut som han alltid bar tillsammans med spöknippet som låg över vänster axel. ”Och fick du svar på vad det nu var du ville fråga honom om?” sade han. ”Den gamle brukar ha svar på det mesta, men om han känner för att avslöja dem, det är en annan sak.” ”Naturligtvis fick jag svar. Inget annat var väl att vänta sig.” ”Och vad frågade du om?” Ambrogael såg intresserat på Nymwë, som verkade tveka om huruvida hon skulle ge med sig eller inte. Det tog inte lång tid för henne att bestämma sig. ”Det är en privatsak, som du mycket väl vet.” ”Vi har väl inga hemligheter för varandra?” ”Ibland har vi nog ändå det”, sade Nymwë, och på något märkligt sätt kände Kwanzo en viss tillfredsställelse över att hon inte hade avslöjat sin fråga för Ambrogael. Han såg på dem båda, försökte mäta dem med blicken, men sedan påmindes han om samtalet med konungen och var tvungen att fråga en sak. ”När ni nu talar om doktor Cardano …”, sade Kwanzo och vände sig till Nymwë, ”Du råkar inte veta var i staden han befinner sig just nu?” Hon skrapade med foten mot marken och tänkte efter. ”En annan bekant till mig frågade samma sak senast igår, och jag får svara dig som jag svarade honom – att jag inte vet.” ”Du vet inte var han är?” 33


”Nej”, sade Nymwë. ”Jag har inte sett honom på någon vecka eller så. Jag vet att han kom in och besökte biblioteket för inte så länge sedan. Han behövde hjälp med att hitta en viss titel. Men sedan dess kan jag inte säga att jag har sett honom. Märkligt egentligen – han brukar ju alltid dra omkring här i slottet som en gammal maläten skugga. Det har han gjort ända sedan han kom hit.” Hon såg ut som om hon verkligen försökte komma på något sätt att hjälpa Kwanzo med hans fråga, men sedan skakade hon åter på huvudet och gjorde en lite skamsen antydan till att slå ut med händerna, som om det vore den gest hon lärt sig att man borde använda för att dra uppmärksamheten från sin egen okunnighet. ”Jag har ingen aning om var han är, den gamle ugglan. Han kommer och går ju som han vill, inte sant?” Kwanzo nickade stumt. ”Men Nymwë”, inflikade Ambrogael medan han gjorde några snabba svep i luften med sitt spjut, ”ser du inte vad du har gjort? Du har gjort vår högt vördade general ännu mer nedstämd och mörk till sinnes än innan, om nu det var möjligt.” Nymwë log uppgivet och bugade svagt. ”Jag måste väl erkänna mig skyldig, antar jag, och det gör mig ont. Att göra vår Kwanzo ledsen är det sista jag vill, men tyvärr kan jag inget annat säga. Varför ville du tala med Cardano?” Kwanzo bara skakade på huvudet. Efter en stunds tystnad började han det mödosamma arbetet med att ta av sig den komplicerade svarta rustningen från sin kropp, vart och ett av de fjädertunna metallskalen efter vartannat. ”Det finns några saker jag skulle behöva fråga honom”, sade han medan han höll sin blick stenhårt koncentrerad på rustningsdelarna. ”Jag skulle uppskatta att få hans råd. Han är ju trots allt en av de äldsta … vänner … jag har.” Nymwë lade armarna i kors framför bröstet. ”Sååå”, sade hon med en förnärmad ton som kanske var spelad och kanske inte, ”det är inte oss vår käre general går till för att fråga om svåra ting? Jag och Gael skulle alltid svara, vad du än ville fråga.” 34


Jag och Gael … ”Absolut. Det var inte meningen att ringakta er. Men jag behöver verkligen tala med honom. Jag kan tyvärr inte riktigt formulera varför, men det finns saker som jag måste få utredda.” ”Vad är det som trycker dig? Du har väl inga hemligheter för oss? Är du oroad över montachi? Du behöver inte känna dig hotad – hela världen vet att ni serafer är den mäktigaste styrkan på hela klotet. Hur ofta och vildsint de där kattvarelserna än anfaller kommer de aldrig ha någon reell chans.” ”Säg det till Nenaias”, sade Kwanzo dovt. Nymwë hejdade sig. ”Ursäkta mig”, började hon, ”jag tänkte inte på att …” ”Det gör inget”, klippte han av. ”Det är inte montachi jag är oroad för … inte primärt i alla fall. Visst undrar jag varför de bestämt sig för att återuppta sin kamp mot oss just nu, men i deras fall behöver jag bara göra min plikt och försvara Dômweld. Det är inte de som är mitt problem.” ”Men i så fall …” ” … så vill jag tala med doktor Cardano. Som jag sade.” Nymwë smekte Kwanzo över nacken innan hon satte händerna i sidorna och såg på honom med forskande blick. Ambrogael kom fram till henne och lade en arm om hennes axel. Kwanzo följde hennes silvervita hår med blicken, hur det krusande föll ned över hennes rygg ända ned till midjan, hur det rörde vid Ambrogaels arm på ett sätt som tycktes honom nära, kanske för nära. ”Var inte så tvär, general”, sade kaptenen medan han halvt skämtsamt försökte trösta Nymwë. ”Din militära stil passar inte alltid lika bra. Du är bland vänner nu, inte sant? Det är ju precis som Nymwë sade: vi två är ju så gott som din familj. Stöt inte bort oss!” Kwanzo samlade sig och andades några gånger. Sedan skrattade han till, ett lite tilltvingat men ändå längst inne ärligt skratt. ”Sant”, sade han. ”Jag är kanske bara ovan vid att vi alla tre är tillsammans igen. Det var ju trots allt mer än ett halvår sedan. Jag ber om ursäkt, Nymwë. Jag uppskattar att du bryr dig om mig, och jag skall försöka berätta vad det är som oroar mig. Men bara om det verkligen visar sig vara något att oroa sig över, och det vet jag faktiskt inte ännu.” 35


”Och det är därför du vill träffa den gode doktorn?” ”Just så.” Nymwë lät sig uppenbarligen nöja med detta, även om Kwanzo anade att hon ändå fann hans beteende en smula misstänkt. Han var tvungen att erkänna att han också skulle ha gjort det i hennes ställe. Det var inte likt honom att dölja saker för henne och Ambrogael. ”Oroa dig inte”, sade Nymwë. ”Jag vet vad den gamle doktorn betyder för dig. Vänta bara lite och se dig omkring, så dyker han säkert upp!” ”Låt oss hoppas det.” Tystnad inträdde under en stund, när Kwanzo tog av sig benskenorna och sedan till sist var helt befriad från sin rustning. Ambrogael kände sig uppenbarligen inte tvingad att följa hans exempel; han trivdes bra i sin lättrörliga, svarta stridsmundering. ”Men berätta nu”, sade Nymwë. ”Hur gick ert uppdrag? Att ni vann striden förstår jag.” ”Jo”, sade Ambrogael. ”Vi vann. Vi … flög.” Den unge kaptenens ögon klippte till några gånger och han drog djupt efter andan, som för att lugna en plötslig skräck eller svindel. Nymwë lade en hand på hans axel. Hon tittade honom djupt i ögonen och viskade med allvar i rösten: ”Jag vet. Och jag vet att du var magnifik. Oövervinnerlig. Ingen skulle någonsin få för sig något annat.” ”Kanske”, svarade Ambrogael, ”kanske är jag oövervinnerlig. Men inte orädd.” Hans vingar kunde inte låta bli att darra svagt, de som gav tillgång till höjder som han hade makt över men samtidigt fruktade. Höjdrädslan var hans eviga fiende – hade alltid varit. Den hade följt Ambrogael sedan han var barn, gjort honom främmande i den himmel han behärskade. ”Vi vann i alla fall i dag”, sade Kwanzo. ”Och det är skönt att vara hemma till sist.” ”Visst är det”, sade Ambrogael, ”men det andra kom väl egentligen inte som någon överraskning – att vi vann alltså?” ”Nej, men …” 36


”Men vad då?” Kwanzo skrattade uppgivet. ”Ingenting, antar jag. Jag är väl bara överkänslig.” ”Det är du nog”, instämde Nymwë. ”Men jag är också glad att ni är hemma.” Så gav hon först Kwanzo och sedan Ambrogael var sin kyss på pannan. ”Jag har saknat er”, sade hon. De var alla tre stilla och sade ingenting på en lång stund. Bortom dem hördes ljuden från de andra seraferna, som nu de flesta av dem var ur sina rustningar och talade lågmält med varandra på det lite ovana och sömndruckna sätt som ofta åtföljde en snabb övergång från ett slagfält till ett hem. De hade varit borta från Ilion under lång tid, ständigt i krig, och det var för allihop en märklig känsla att åter vara i säkerhet. Genom grottrummen ekade prästernas tidvattenlika sång från någon annan del av det enorma palatset, och några av seraferna sjöng mumlande med i de ålderdomliga orden, vilka efter alla dessa år blivit helt obegripliga: Gudar, sjungom edra namn – Bi-těhīrā ʿillā’ā! Gudar, sjungom edra namn – Bi-těhīrā ʿillā’ā! Mån I höra våra böner och bära dem upp till den Store Byggmästaren, till den Store Arkitekten – lě-malkā rabbā, lě-malkā rabbā! Sången fortsatte oavbrutet, som ett av hjulen i någon av de experimentella evighetsmaskinerna som stod utställda som monument mitt på det stora Revolutionstorget i stadens centrum. Kwanzo vände sig åter mot Nymwë. Hon var på något sätt sorgsnare än han mindes henne, men hennes ögon var desamma nu som då. Hans tankar avbröts av att en fjärde person respektfullt närmade sig, en tjänare ur palatsets gråklädda stab. 37


”Ursäkta mig”, sade han. ”General Kwanzo?” Kwanzo nickade kort. ”Jag är ledsen att tränga mig på så här”, sade tjänaren med en lätt darrning på rösten, ”men hennes nåd magistra Hypatia Ghealbinë önskar träffa er. Genast.” Kwanzo nickade ännu en gång och tecknade åt sändebudet att det var i sin ordning att ge sig av. Det gjorde han också, efter många nervösa åtbörder och bugningar. ”Ja, vad kan hon vilja?” sade Nymwë med spelad förvåning och rösten drypande av sarkasm. Kwanzo log lite uppgivet men svarade inte. Ambrogael bara skakade långsamt på huvudet. ”Jaja”, fortsatte Nymwë. ”Om du nu måste träffa Ghealbinë skall jag minsann inte uppehålla dig längre än nödvändigt.” Hon lade händerna bakom ryggen och såg på dem. ”Vi får ses senare. Nu måste jag i väg – jag har ett bibliotek att ta hand om.” Och så vände hon på klacken och försvann bort mot en av änglaboningens många utgångar. Tystnaden som lämnades efter hennes steg ljöd tydligare än templets alla mumlanden. ”Klarar du dig själv?” frågade Kwanzo när Nymwë hade lämnat dem. ”Naturligtvis. Men du borde inte vara så kall mot Nymwë. Och förresten, min käre general, vad är det du så gärna vill tala med gamle Cardano om?” Kwanzo suckade. ”Många saker”, började han. ”Jag har en obehaglig känsla i kroppen. Det är något som är fel – väldigt fel – och jag vet inte vad det är. Det är något här i Ilion … som inte är som det borde vara. Känner inte du det själv?” ”Inte vad jag vet”, sade Ambrogael och såg stint på honom. ”Nej, det kan jag inte säga. Och du har ju inte varit här mer än några timmar. Det har inte funnits tid att tänka mycket alls om Staden. Men jag känner dig för väl för att inte ta dig på allvar. Har du ingen aning om vad du menar, mer specifikt?” 38


”Jag är inte säker. Men eftersom vi kan tala fritt här nere: jag tror att det är något problem med konungen. Han … är inte som han brukade vara.” ”Inte som han brukade vara? Vad skall det betyda?” Kwanzo rynkade pannan och lade handflatorna mot varandra. ”Dômweld har alltid varit ljuset i världen”, sade han. ”Alltid, sedan jag började göra tjänst. Vi försvarade oss mot kaos, rädsla och övervåld. Vi kämpade för något bättre och ljusare. Men något har förändrats.” ”Förändrats?” frågade Ambrogael, som såg ut att finna Kwanzos ord oroande. ”Hur då till exempel? Visst finns det problem, men vi är ju i krig. Thomasion har antagligen skäl för vad han sysslar med. Hans enda intresse har alltid varit att skydda Dômweld – det är jag övertygad om.” Kwanzo reste sig långsamt upp och såg på honom. ”Ett exempel, sade du? Jag kan ge dig ett. Jag vill tala med doktor Cardano om många saker, men en av dem är detta: Varför var vi tvungna att ge konung Thomasion det vi gav honom i dag? Varför var vi tvungna att invadera Nearcha och ta ifrån dem den där tingesten? Varför behövde vi skövla en stad för att skaffa honom ett inglasat levande foster?”

39

9789113029900  

ola wikander isbn 978-91-1-302990-0 © Ola Wikander 2012 Norstedts, Stockholm 2012 Citatet på sidan 7 ur Så talade Zarathustra av Friedrich N...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you