Be för mig i tusen år
Yiyun Li
Yiyun Li Be för mig i tusen år
YiYun Li
Be för mig i tusen år
Översättning av Annika Ruth Persson
3
ISBN 978-91-1-302097-6 © Yiyun Li 2005 Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: A Thousand Years of Good Prayers Översättning: Annika Ruth Persson Omslag: Anna Davison Tryckt av Livonia Print, Ltd, Lettland 2011 www.norstedts.se
*
Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
EXTRA
En eftermiddag i november kommer farmor Lin gående med en lunchhink av rostfritt stål i handen. I hinken ligger det ett officiellt intyg från hennes arbetsenhet. ”Härmed intygar vi att kamrat Lin Mei hedersamt har pensionerats från Röda Stjärnans Klädfabrik i Beijing”, står det i lysande gyllene bokstäver. Det står däremot inget om att Röda Stjärnans Klädfabrik har gått i konkurs eller att den hedersamt pensionerade farmor Lin inte kommer att få ut sin pension. Några sådana upplysningar ger intyget förstås inte, för dessa fakta är helt enkelt inte sanna. ”Konkurs” är fel ord för en statsägd industri. ”Intern omorganisation” är vad som i all vänlighet har utelämnats i dokumentet. Och observera att det bara är temporärt som farmor Lins pension inte betalas ut. Hur länge ger fabriken inga närmare upplysningar om. ”Det finns alltid en väg när man väl har kommit upp i bergen”, säger tant Wang, farmor Lins granne, då hon får höra vad som hänt. 7
”Och där det finns en väg finns det en Toyota.” Toyotareklamens andra rad slinker ur farmor utan att hon märker det. ”Det är rätta takterna, farmor Lin. Jag vet att du är optimist. Med den positiva inställningen finner du säkert din Toyota.” Men hur i hela världen ska hon kunna dryga ut sina krympande besparingar? Efter att ha adderat, subtraherat och dividerat i några dagar kommer farmor Lin fram till att sparkapitalet räcker i ett år. Två, om hon kan hoppa över en och annan måltid och gå och lägga sig direkt efter solnedgången, väl påpälsad så att hon inte behöver mata den omättliga kaminen med extra kolstycken under norra Kinas långa vinter. ”Oroa dig inte”, säger tant Wang nästa gång de träffas på marknaden. Hon tittar på den ensamma rättika farmor Lin har köpt till middag. Rund som en buddha vilar den mellan hennes handflator. ”Du kan ju alltid hitta någon att gifta dig med.” ”Gifta mig?” säger farmor Lin och rodnar. ”Var inte så rädd för förändringar, farmor Lin”, säger tant Wang. ”Hur gammal är du?” ”Femtioett.” ”Du är ju yngre än jag! Jag är femtioåtta, och ändå är jag inte lika gammalmodig som du. De unga har inte monopol på äktenskapet längre, förstår du.” 8
”Driv inte med mig”, säger farmor Lin. ”Jag menar allvar, farmor Lin. Det finns så många gamla änklingar i stan. Jag är säker på att du kan hitta någon rik sjukling som behöver tas om hand.” ”Menar du att jag ska bli vårdare åt åldringar?” frågar farmor Lin. Tant Wang suckar och knackar farmor Lin i pannan. ”Använd hjärnan. Inte vårdare, utan fru. På så vis kan du åtminstone få ärva lite pengar när din man dör.” Farmor Lin drar efter andan. Hon har aldrig haft en man i hela sitt liv, och tanken på en död man känns skrämmande. Men tant Wang fattar beslutet åt henne där de står mellan två fiskstånd, och det dröjer inte länge innan hon har hittat en lämplig kandidat. ”Sjuttiosex. Högt blodtryck och diabetes. Frun dog nyligen. Bor ensam i en trerumslägenhet. Tvåtusen yuan per månad i pension. Båda sönerna gifta och tjänar bra inom politiken”, säger tant Wang. Till hennes förvåning verkar farmor Lin inte imponerad. ”Men kom igen, farmor Lin, var skulle du annars hitta en lika bra make? Gubben kommer att dö på nolltid, och sönerna är så rika att det inte spelar dem någon roll om litet av gamlingens besparingar går till dig. Vad jag förstår är den här familjen ett utmärkt parti. Äktenskapsmäklarnas fötter har nött bort deras dörrtröskel, men av alla tänkbara fruar är du den enda som familjen är intresserad av. 9
Varför? Jo, för att du aldrig har varit gift och inte har några barn. Hur kommer det sig, förresten? Det har du aldrig berättat.” Farmor Lin öppnar munnen och stänger den igen. ”Det har bara blivit så”, säger hon. ”Du behöver inte berätta om du inte vill. Hur som helst vill de inte ha en kvinna med en massa barn och barnbarn. En sån styvmor skulle inte jag heller lita på. Vem kan garantera att hon inte stjäl från gubben för barnens skull? Nej, du är helt enkelt bäst. Och jag har sagt åt dem att om det så bara hade funnits en enda hederlig människa kvar på jorden, så skulle det ha varit du, farmor Lin. Varför tvekar du?” ”Varför anställer de inte en vårdare åt honom?” undrar farmor Lin och tänker på de båda sönerna som snart kan bli hennes styvbarn. ”Vore inte det billigare i längden?” ”Du vet väl hur de unga tjejerna från hemtjänstförmedlingen är? De är lata och stjäl pengar – och om de får jobb hos unga par stjäl de männen också. Gamlingarna låter de sitta i sin egen skit hela dagarna. Anställa en sån flicka? Nej, hu. Det skulle bara driva honom ännu fortare i döden.” Farmor Lin måste hålla med om att en äldre kvinna faktiskt vore ett klokare val. Tillsammans med tant Wang går hon på intervju med de båda sönerna och deras fruar. Efter en timmes utfrågning utbyter de båda sönerna blickar och frågar om farmor Lin behöver tid på sig för att tänka över äktenskaps10
anbudet. Eftersom hon inte har särskilt mycket att tänka över flyttar hon in i sitt nya hem efter en vecka. Hennes man, gamle Tang, är sjukare än hon trodde. ”Alzheimer”, berättar en svärdotter för henne vid bröllopsmiddagen. Farmor Lin nickar utan att veta vad det är för en sjukdom, men hon gissar att den har något med hjärnan att göra. Hon stödjer sin make med båda händerna och leder honom till bordet, får honom att sätta sig och torkar bort dreglet från hans haka. Farmor Lin blir fru, mor och farmor. Hon minns inte längre i vilket levnadsår folk började kalla henne farmor Lin i stället för tant Lin; ogifta kvinnor blir fortare gamla, sägs det. Det spelar inte längre någon roll, hon känner sig nu fullt meriterad för detta namn. Varje vecka kommer någon av sönerna förbi för att titta till gamle Tang och lämna pengar så det räcker en vecka framåt. Gamle Tang är en tystlåten man, han sitter på en stol vid fönstret, försjunken i sin bottenlösa tystnad. Då och då frågar han efter sin fru, och farmor Lin svarar enligt sönernas instruktioner att frun är på bättringsvägen och snart kommer hem från sjukhuset. Redan innan hon svarar tycks dock gamle Tang ha glömt bort sin fråga och återvänt till sin meditation, utan minsta tecken på att ha hört farmor Lin. Hon väntar på fler frågor, men de kommer aldrig och till slut ger 11
hon upp. I stället höjer hon ljudet på teven och hasar runt i deras hem, sopar och dammar och torkar och tvättar, men för varje dag blir hon klar med hushållsarbetet allt tidigare. Då sätter hon sig i soffan och tittar på eftermiddagssåporna. Med sin egen gamla tolvtummare fick hon gå tvärs över rummet varje gång hon skulle byta kanal (och som mest hade hon fått in sex kanaler genom den hemgjorda antennens två stålpinnar), men gamle Tangs teve är ett vidunder med mängder av kanaler som lyder en liten fjärrkontroll. Dimmig i skallen av alla valmöjligheter och det lättvindiga bytet från ett program till ett annat, inser farmor Lin snart att den där apparaten inte är bra för henne. Vilket program hon än tittar på känner hon ständigt en gnagande oro för att missa något intressantare. Men en tid efter upptäcker farmor Lin häpet att de senaste tio årens teveberoende håller på att försvinna. Har äktenskapet en så revolutionerande kraft att det kan besegra mångåriga vanor så fort? Farmor Lin suckar och stänger av teven med ett klick, men gamle Tang märker inte hur tystnaden väller in i rummet. Då inser hon att det inte är teven, utan gamle Tang, som hindrar henne från att koncentrera sig. Hon plockar upp en gammal veckotidning och spanar bakom den på gamle Tang. Tio minuter blir till tjugo. Eftersom han envist vägrar att möta hennes blick fortsätter hon att titta på honom. Hon får en egendomlig känsla av att gamle Tang inte är sjuk. Han 12
vet att hon är där, och han iakttar henne i hemlighet. Han vet att hans fru har lämnat honom för gott efter femtio gemensamma år och att farmor Lin är hans nya fru, men han vägrar kännas vid henne. Han låtsas ha förlorat förståndet och väntar sig att hon ska spela med, som om hon vore en anställd vårdare. Men farmor Lin bestämmer sig för att inte gå med på det. Han är hennes make, hon är hans fru. Deras äktenskapsbevis ligger i säkert förvar under hennes kudde. Om gamle Tang nu vill pröva hennes tålamod är hon redo; det här är en kraftmätning som farmor Lin är fast besluten att vinna. Hon lägger ifrån sig veckotidningen och blickar djärvt gamle Tang rakt i ögonen, försöker stirra ut honom. Minuterna tänjs till en timme, och plötsligt vaknar farmor Lin och fruktar att även hon håller på att förlora förståndet. Hon släpar sig upp ur soffan, sträcker på sig och hör hur det knakar i de värkbrutna lederna. Hon tittar på gamle Tang igen, han sitter fortfarande blickstilla. Jovisst är han sjuk, tänker hon, skamsen över sina grundlösa tvivel på den gamle mannen, försvarslös som ett nyfött barn. Hastigt går hon ut i köket och hämtar ett glas mjölk. ”Mjölkdags”, säger hon, och klappar gamle Tang på kinden tills han sväljer. Tre gånger om dagen ger farmor Lin gamle Tang en insulinspruta. Det är enda tillfället då hon ser en glimt av kvardröjande liv i gamle Tang, en liten muskelryckning när hon pressar in nålen i hans arm. Ibland tränger en liten droppe blod 13
fram när hon har dragit ut nålen. Hon torkar bort blodet med fingertoppen i stället för med en bomullstuss, trollbunden av den märkliga känslan att hans blod sipprar in i hennes kropp. Flera gånger om dagen badar farmor Lin gamle Tang: på morgonen och före läggdags, och varje gång han kissar eller bajsar på sig. Det privata badrummet är vad farmor Lin gillar allra bäst med sitt äktenskap. I hela sitt liv har hon använt offentliga badrum, kämpat med andra hala kroppar om det strilande halvljumma vattnet från rostiga duschar. Nu när hon har ett badrum alldeles för sig själv försitter hon inga tillfällen att använda det. Gamle Tang är den ende man farmor Lin har sett helnaken. Första gången hon klädde av honom kunde hon inte låta bli att då och då kasta en blick på hans penis, som kurade i en glesnande buske. Hon undrade hur den hade sett ut i yngre dagar, men jagade genast bort denna orena tanke. Hans bräckliga nakenhet fyllde hennes hjärta med en ömhet hon aldrig förr hade känt, och sen dess vårdar hon hans kropp med moderliga händer. En kväll sent i februari leder farmor Lin fram gamle Tang till plaststolen mitt i badrummet. Hon knäpper upp hans pyjamas och han böjer sina armar efter hennes anvisningar, hans huvud vilar tungt mot hennes skulderblad. Hon tar bort duschmunstycket och sprutar varmt vatten på hans kropp, 14
lägger en hand mot hans panna så att han inte får vatten i ögonen. Medan hon sitter på huk och masserar gamle Tangs ben rör han vid hennes axel med handflatan. När hon tittar upp ser han henne stint i ögonen. Med ett skrik backar hon undan från honom. ”Vem är du?” säger gamle Tang. ”Gamle Tang”, säger farmor Lin. ”Är det du?” ”Vem är du? Vad gör du här?” ”Jag bor här”, säger farmor Lin. Hon ser en onaturlig skärpa i hans blick och blir förfärad. Sådana stunder av klarhet kommer bara då döden närmar sig. För två år sen såg hon samma ljus i sin fars ögon några timmar innan han gick bort. Hennes första tanke är att rusa ut och ringa efter en läkare, men hennes fötter är fjättrade vid golvet och hennes blick är fjättrad i hans. ”Jag känner inte dig. Vem är du?” Farmor Lin tittar ner på sig själv. Hon är klädd i en ljusgul plastponcho och ett par gräsgröna gummistövlar, hennes vanliga utstyrsel när hon duschar honom. ”Jag är din fru”, säger hon. ”Du är inte min fru. Sujane är min fru. Var är Sujane?” ”Sujane är inte längre bland oss. Jag är din nya fru.” ”Du ljuger”, säger gamle Tang och ställer sig upp. ”Sujane ligger på sjukhus.” 15
”Nej”, säger farmor Lin. ”Det är de andra som har ljugit för dig.” Gamle Tang lyssnar inte på henne. Han knuffar till henne och är plötsligt stark i armarna. Farmor Lin håller fast honom, men han är vild och fylld av en okontrollerbar kraft. Då släpper hon hans händer, vet inte längre varför hon slåss med sin man om en död kvinna. Ett par steg ifrån henne brottas han vidare med luften och halkar omkull i en pöl med tvålvatten. Ingen bryr sig om farmor Lin på begravningen. Hon sitter i ett hörn och lyssnar på männen och kvinnorna som stiger fram för att tala om gamle Tangs liv: en framstående fysiker och en utmärkt lärare, en kärleksfull make, far och farfar. De avrundar sina tal och skakar hand med familjen utan att låtsas om farmor Lin längst bort i raden. Jag dödade honom inte, han var döende redan innan han föll, säger farmor Lin i fantasin till alla som är där. Det är sant, men hon berättar inte sanningen för någon utan erkänner i stället sin försumlighet. Ingen skulle ändå tro henne. Det var ju bara hon som såg ljuset i hans ögon, den sista ljusglimten före den eviga natten, som man brukar säga om detta sista ögonblick av klarhet före slutet. Farmor Lin får inte en yuan av gamle Tangs sparkapital. Hon har bara skött om honom i två månader och har – så tänker 16