HORACE ENGDAHL
SPÅRVAGNSRESOR MED MR HUME
albert bonniers förlag
Av Horace Engdahl har tidigare utgivits:
Den romantiska texten 1986
Stilen och lyckan 1992
Beröringens ABC 1994
Meteorer 1999
Ärret efter drömmen 2009
Cigaretten efteråt 2011
Den sista grisen 2016
De obekymrade 2019
op. 101 2021
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080214-1
Copyright © Horace Engdahl, 2023
Omslag: Miroslav Šokč ić
Tryck: BALTO print, Litauen 2023
INNEHÅLL
PÅ SPÅRVAGNEN MED MR HUME
Min mamma tog ibland viktiga beslut utan att rådgöra med någon. Som ung flicka i Karlskrona sattes hon i en skola belägen några hundra meter från hemmet i den gamla delen av staden. Från hennes kvarter ledde en spårvagnslinje – Karlskronas enda – till de nyare områdena längs landsvägen norrut. Långt bort (som man tyckte på den tiden), i ett före detta sjukhus, låg det en annan skola. Det hade min mamma reda på, och hon räknade ut att om hon gick där i stället för i den skola där hon hade blivit satt, skulle hon få åka spårvagn till och från lektionerna varje dag. En fantastisk tanke! Helt på eget bevåg (hon var tio år gammal) fick hon sin lärarinna och sin rektor att tro att föräldrarna hade bestämt att hon skulle byta skola till den andra som låg längs spårvagnslinjen. Hemma framställde hon beslutet som definitivt – jag kan inte säga hur, men hon var bra på att prata. Mormor och morfar suckade, biljettkostnaden var en kännbar utgift i arbetarhemmet, men de lät henne få som hon ville. Många år senare beskrev hon för mig känslan av lycka och frihet att varje morgon sätta sig på vagnen och färdas de
äventyrliga kilometrarna till den nya läroanstalten. Detta hände på 1930-talet. Karlskronas spårväg lades ner 1949, ett halvår efter det att jag kom till världen på länslasaret -
tet vid linjens norra ändstation. (Min pappa kunde alltså fortfarande ta spårvagnen när han skulle komma och titta på sin förstfödde.)
När jag för några år sedan flyttade till Göteborg utnyttjade jag stadens magnifika, ännu intakta spårvagnsnät för att lära känna min nya hemort. Detta blev bekant, och en dag erhöll jag en vänlig inbjudan att komma till huvuddepån i stadsdelen Gårda för att få veta litet mer om Göteborgs spårvagnar och deras historia. Jag togs emot av marknadschefen som berättade och guidade. Det hela avslutades med ett besök i museet för gamla vagnar och med en rundvandring i den stora servicehallen. Där fick jag äntra en av de nyaste modellerna i sällskap med en tekniker som demonstrerade reglagen i förarhytten, visade hur man öppnar och stänger dörrarna, hur vagnen körs och bromsas och hur man avger en varnande ringning. ”Vill du köra?” frågade man. ”Nej, men det går väl inte …” ”Jo då, här inne i hallen. Det är bara att sätta igång.”
Jag installerade mig på förarplatsen, stängde dörrarna, grep körreglaget och försatte vagnen i sakta rörelse framåt – en svindlande känsla! Marknadschefen bröt in: ”Vi söker förare! Det är åtta veckors utbildning.” Jag bromsade ekipaget. Under några sekunder av sällsam eufori uppfylldes jag av tanken att verkligen på detta sätt låta en pojkdröm gå i uppfyllelse och samtidigt bredda mitt cv. (Att kunna titulera sig ”författare, kritiker, översättare, medlem av
Svenska Akademien, spårvagnsförare”!) Men förnuftet, glädjedödaren, slätstrykaren, tog överhand, och min lott i världen har förblivit passagerarens.
Denna begränsning hindrar inte att jag känner mig tillhöra de blå vagnarnas förbundna. Deras uppdykande är en påminnelse om möjligheten att röra sig i staden utan att egentligen vara på väg någonstans, ett lättsinne som ingen kan genomskåda om man uppträder ledigt och säkert när man blandar sig med nyttoåkarna. Flanerandets förlorade livsform, där förflyttningen uppnår konstens privilegium att vara blott skenbart ändamålsenlig, återföds så snart vagnen sätter sig i rörelse utan att man närmare har kontrollerat vart den är på väg. Kanske måste denna lycka oundvikligen upphöra när resenären kan nätet alltför väl, men all lycka har en gräns.
På Vasaplatsen i Göteborg, på gräsmattan ett stycke från trottoaren, har man placerat en sten med en bronsplatta som minner om den fruktansvärda olyckan den 12 mars 1992, då en spårvagn på linje 7 skenade och spårade ur, med ett stort antal döda och skadade som följd. Det finns såvitt jag vet inga motsvarande monument över bildöden i Sverige, trots att den varje år skördar långt fler liv än händelsen på Aschebergsgatan. Vi vänder bort blicken från vägarnas slaktade och lemlästade för att fortsätta att obekymrat betjäna oss av bilåkandet.
Jag antar att det är på liknande sätt man förhåller sig till låt oss säga slaveriet i samhällen där träldomen är invand.
Skalden Horatius hade på sin gård i de sabinska bergen
åtta slavar. Utan dem skulle han inte ha kunnat njuta det lantliv som han besjunger i sina dikter och inte fått ro att skriva det som genom årtusenden med rätta har varit det mest beundrade poetiska verket i vår kultur. Han var själv son till en frigiven slav och såg ingenting märkvärdigt i att det fanns fria och ofria. Hur skulle man annars få det nödvändiga arbetet utfört? När han låter en slav tillhörande hans hushåll i Rom, en viss Davus, komma till tals i en av satirerna (bok 2, nr 7), är det för att utvinna komiska poänger ur seden att slavarna under den fest som kallades saturnalierna hade rätt att tala frispråkigt till sina herrar utan att bli bestraffade, och framför allt är det för att driva med sig själv, ”slav under lasten” et cetera. Det är inte för att ställa några frågor kring slaveriet som samhällsinrättning.
Människor sover gott på det barbari de delar med varandra. Men i varje tid finns det också tragedier som gör människor bestörta. I modern tid tycks det till exempel vara spårvagnsolyckor. Att något ont händer på en spårvagnsresa är som en rubbning av världsordningen. Ljudet av en spårvagn – jag lyssnar ibland på natten till en 7:a eller 10:a som arbetar sig upp för Aschebergsgatan – betyder: ”Så skönt! Allt är som vanligt!” Jag erinrar mig berättelser om invånarnas lättnad i det belägrade Leningrad när spårvagnarna började rulla igen efter att under de värsta månaderna ha stått stilla. Folk dog fortfarande av hunger och slets itu av fiendens granater, men det var åter möjligt att tro på livet. Att åka spårvagn några hållplatser var en stund av välsignad normalitet, nästan som om det onda
aldrig hade inträffat. Stadsstyrelser som lägger ned sitt spårvagnsnät vet inte vad de gör.
Jag äntrar en vagn på den hållplats där olyckan inträffade för trettio år sedan. Tio–tolv personer i olika ålder sitter utspridda på platserna, synbarligen utan att ta någon notis om mig som stiger på. Spårvagnsfärden samlar en kort stund människor som i de flesta fall inte har någonting med varandras liv att göra. Hur deras fortsatta liv ser ut kommer att vara obekant för mig i det ögonblick jag kliver av. De kommer på samma sätt att vara ovetande om mina tankar. Vi åker alla dit spåren leder. Det är det gemensamma. Transporten betyder olika saker för olika passagerare, men alla passerar samma hållplatser i samma turordning.
Det är en form av mänsklig gemenskap som sällan kommenteras av sociologerna, kanske därför att den verkar så tillfällig och föga förpliktande. Men det är att göra sig blind för det urbana livet och mer än så. Det är att bortse från att det finns band mellan människorna i ett samhälle som inte omnämns i några lagar och inte medvetet uppfattas av dem själva men som binder dem mer än anställningsavtal och lånevillkor och heliga löften.
Sambandet mellan passagerarna i spårvagnen, som jag nyss beskrev, är i själva verket en bild av vad en språkgemenskap är för något. Min tillgång till orden i mitt språk sätter mig på ett visst sätt i beröring med alla som använder det. Orden är givna, som en spårvagnslinjes sträckning är given. Även om färden är min egen sak, är de andras användning av vagnen en förutsättning för att
färden skall vara möjlig. Det finns inga privata språk, det är filosoferna överens om, och inte heller några enskilda resor med kollektivtrafiken (fastän detta förhållande såvitt
jag vet inte har kommenterats av filosofin). Jag kan stiga på och av var som helst, men det står inte i min makt att ändra spårens sträckning, lika litet som jag kan bestämma vad orden skall betyda. Det är sant att var och en talar språket på sitt eget sätt, i vissa avseenden, men inte mer än ungefär i den utsträckning som det är riktigt att säga att var och en åker spårvagn på sitt eget vis. Den individuella stilen lämnar nätet orört.
Halvt medvetet tar jag intryck av dem som reser med mig. Ofrivilligt ser jag mig en stund med de kringsittandes ögon (liksom jag under skrivandet ser mig med språkets ögon, som är de möjliga läsarnas). Den som inte står ut med att bli sedd, får se till att välja ett annat färdmedel och gör i varje fall klokast i att inte yttra någonting under resan. Ändå kan man påstå att det är mer socialt accepterat att inleda ett samtal med en främling i en spårvagn än att tilltala en främling på trottoaren. Det är på gränsen till passabelt också i en tillknäppt nation som den svenska. Det är som om spårvagnens natur gav sig tillkänna genom sin dubbelgångare, språket.
Mitt starkaste minne av att bli tilltalad på en spårvagn i Göteborg ligger något decennium tillbaka i tiden. Under färden stiger det på en ung man med kortsnaggat hår och tatueringar, klädd i läderjacka med nitar, militärgröna byxor och killerboots. Han fattar tag i en stropp några meter framför den plats där jag sitter. När han ser sig omkring i
vagnen, stannar hans blick på mig. Efter några hållplatser upplever jag hur han stirrar alltmer intensivt. Jag försöker att inte låtsas om hans intresse, befarar att han är drog -
påverkad och retar sig på något i min uppsyn och kanske tänker gå till angrepp. Min puls stiger när han plötsligt tar några kliv framåt och tornar upp sig omedelbart intill mig. Vi mäter varandra med blicken under några sekunder. Så säger han blygt: ”Får jag ta en selfie med dig?” Jo, det fick han.
Det sociala tvång som uppstår i en spårvagn är lätt att bemästra. Jag kan om jag vill försjunka i läsningen av en bok eller föra anteckningar eller meditera med slutna ögon. Tysta samtal kan utspela sig i mitt huvud utan att det stör eller kränker mina medpassagerare, som ju inte lägger märke till min osynliga följeslagare. Så snart jag satt mig ner på min plats, är jag inte längre ensam. Idag har jag som sällskap mr Hume. Denne gentleman upptar varken någon sittplats eller ståplats. Han avled nämligen den 25 augusti 1776 i Edinburgh. Kanske borde jag i stället intressera mig för de levande människor som sitter omkring mig i vagnen, men min nyfikenhet är inte tillräckligt stark i förhållande till den risk det innebär att inleda ett samtal med en främling. Jag skulle kanske göra en och annan stimulerande bekantskap, men mina kontaktförsök vore en hasard besläktad med elfenbenskulans dans i roulettehjulet. Bättre att låta alla nummer förbli möjliga vinster genom att inte spela på dem och i stället prata med mr Hume!