9789100800741

5 februari 1921 Ruths dagbok, dag 0 Nu har det gått fem timmar, och fastän jag vet att jag inte borde vara orolig än, så undrar jag varför jag inte hört något från dig?

Jag känner mig dum när jag skriver det här. Jag hör din röst i huvudet, du påminner mig om vad du sagt: att det här kan ta ett tag, och att du inte vet exakt hur lång tid det handlar om. Men du har lovat att arbeta så fort du kan och att låta mig veta så snart du är klar. Jag har gett mitt ord på att vara tålmodig, och det löftet kommer jag att hålla. Jag litar på dig. Att vänta är bara svårare än jag trodde.

Jag går och lägger mig nu.

11

AVDIC.indd 11

2023-05-30 11:15:29

1920, ett år tidigare Ruths dagbok Idag köpte jag en klänning med många knappar. Jag köpte den fast den var för dyr, för jag kunde inte sluta tänka på hur det skulle vara om du knäppte upp den. Långsamt, knapp för knapp, med dina stora händer. Jag skriver det här, men jag berättar det inte för dig, för det är inte lämpligt och jag vet inte vad som skulle hända om du visste vad jag tänkte. Kanske skulle du bli besvärad och dra dig undan, kanske skulle något annat hända, och den tanken skrämmer mig nästan ännu mer. Men jag kan inte sluta tänka på det, och nu sitter jag här, med min klänning i knät och stryker över knapparna. Jag låtsas att mina händer är dina händer.

Dagarna går långsamt. Jag ser fram emot nästa gång vi ses, och jag hoppas att det inte ska märkas allt för mycket på mig.

Jag vaknade i natt med ditt ansikte dansande framför ögonen.

Det var så märkligt. Jag vaknade tvärt, som om någon sagt ditt namn högt i rummet. Sedan låg jag där i mörkret och tänkte på dig. Jag kan inte minnas exakt hur du ser ut, jag minns dig som en spegel som gått i skärvor. Jag kan tydligt se skuggan under ditt 12

AVDIC.indd 12

2023-05-30 11:15:29

öga bredvid näsroten, jag kan se din tinning, din käklinje, som börjar bli diffus av år, gott liv, vin och mat. Du var lite orakad senast vi träffades, skägget var inte riktigt ansat, utan tufsigt, som hos en hamnarbetare. Jag kan se de grå skäggstråna, jag kan se tanden som sitter till vänster om dina framtänder, den som sitter lite snett. Alla dessa små delar, som i ett felvänt kalejdoskop. Du väckte mig mitt i natten, trots att du inte är här. Jag vet ännu inte vad det betyder. Gjorde du det med flit?

Jag undrar om du pratar med din fru på samma sätt som du pratar med mig. Det verkar så osannolikt, att några andra människor kan samtala som vi gör. Att prata med dig är som att vara en fantastisk balettdansös, som att vi dansar tillsammans, så vackert, så bländande, så tekniskt skickligt att människor borde dra efter andan när de ser oss. Det kanske är dig det handlar om, du talar nog så här med alla människor. Det kanske är därför som alla verkar tycka så mycket om dig. Men jag tror inte att det bara är det.

Jag tror att det är något som händer mellan oss. Jag vill tro det.

Jag försöker se er framför mig. Hur ni sitter i ert hem, hur hon frågar om din dag. Vad säger du? Vad säger du om mig? Antagligen ingenting, precis som jag inte säger någonting om dig. Jag är en arbetskamrat, inget mer. Jag vet att ni har varit gifta länge, ni gifte er unga, precis som de flesta. Precis som jag och mr Doran. Åtminstone jag var mycket ung. Jag visste för lite, jag visste inte hur det kunde vara. Kanske var det tur. Jag kan hur som helst se det, hur du sitter i salongen i din favoritstol och läser tidning och röker pipa, hur hon sitter i en annan stol framför brasan.

13

AVDIC.indd 13

2023-05-30 11:15:29

Den uppburna skådespelerskan och hennes akademikerman. Ert vackra Queen Anne-hus, er dotter som leker på golvet. Har hon dina ögon, din dotter? Har hon också ögon som är som att titta ner i Medelhavet på morgonen? Jag har inte sett Medelhavet, men jag föreställer mig det så, som en oändlighet av grönt och blått och ljus. Ni verkar så lyckliga där i min fantasi, så harmoniska. Men jag föreställer mig att det är hon som pratar, och du som är tyst. Det kanske bara är självbevarelsedriften som får mig att se det så.

Din fru. Till dragen är hon lite lik mig, men i övrigt helt annorlunda. Jag vill säga påfågellik, men det är elakt. Hon är mer än jag, större gester, mer av allt. Jag undrar vad det betyder. Jag kommer aldrig att fråga dig om detta.

Jag längtar efter att prata med dig igen. Jag undrar om du också gör det. Jag vill så gärna veta om du tänker lika mycket på mig som jag på dig. Jag skäms inför mig själv hur mycket jag tänker på dig. Dansar mitt ansikte framför dina ögon också? Hur ser din blick ut när det händer? Vad säger du till din fru att du tänker på när du tänker på mig, om hon frågar? Frågar ni varandra sådant?

Hör du också delar ur våra samtal hela tiden, spelas de upp inne i dig? Ler du när det händer? Jag har lett så mycket senaste tiden, samtidigt som jag mest vill gråta. Jag visste inte att det kunde vara så här. Med mr Doran var det aldrig så här.

14

AVDIC.indd 14

2023-05-30 11:15:29

1919

Thomas Bradford är en lång man. Man ser honom i en folksamling. Inte ett huvud längre än alla andra, men han är en kulle i sällskapsrummens böljande landskap, ett landmärke. När han pratar med andra lägger man märke till honom, oavsett var i rummet man befinner sig. Det är inte bara längden, det är också bristen på självmedvetenhet som gör att han syns. Trots att han är kraftfull så finns det något valpigt över honom, som om han själv, fast han närmar sig fyrtio, inte riktigt vet hur stor han är.

Han påminner om en grand danois som försöker hoppa upp i ett knä, fast det inte finns plats nog. När man ser honom där mitt i rummet, med sin mörka kostym, sina glasögon och sin kravatt, så kan man fortfarande ana hur han såg ut som tonårspojke, när han var magrare, slängigare, med det mörka håret i ögonen. Thomas Bradford börjar bli grå nu, men hans ögon är klara och öppna, som om han hela tiden är redo att bli tagen av världen med storm.

När de så småningom börjar arbeta tillsammans inser Ruth att de faktiskt har setts tidigare. De tillhör olika utkanter av samma 15

AVDIC.indd 15

2023-05-30 11:15:29

kretsar, fast de känner inte varandra. De har till och med blivit presenterade en gång för flera år sedan. Hon minns det som att han inte lade märke till henne.

Det var en tillställning, han kom sent, hälsade hjärtligt på värdinnan. Han var informellt klädd, kravatten uppknuten i halsen, som om han redan tröttnat på den. Värdinnan presenterade honom och Ruth för varandra, de tog i hand, men hans blick stannade inte vid Ruth utan fortsatte röra sig, som om hon var ett träd bland många andra i en skog. Men hon minns att hon då fick reda på vem han var. ”Det där var Thomas Bradford, han är vetenskapsman. Spiritist.”

Thomas Bradford går nu gatan fram. Det är mörkt och regnar och han har just blivit utskrattad. ”Det är så här det känns”, tänker han. ”Det är så här det känns att bli förnedrad.” Thomas Bradford har inte blivit det tidigare. Kanske artigt avvisad av någon kärlek i sin ungdom, kanske inte så uppskattad som han hoppats på, men aldrig tidigare förnedrad. Det är en överväldigande känsla. Thomas Bradford är inte en man som tar stora risker, eller, rättelse, han har inte varit det. Förrän nu, och nu har han blivit förnedrad. Han drar rocken tätare omkring sig.

De förbipasserande bilarnas och droskornas lyktor lyser upp regnpölarna på gatan så att hela vägen ser ut som ytan på en orolig sjö, och som om Thomas Bradford går på vatten. Han borde vara arg, men han känner sig märkligt nog upplivad. ”Imorgon”, tänker han. ”Imorgon ska jag skriva annonsen. De ska få se.”

16

AVDIC.indd 16

2023-05-30 11:15:29

Innan Ruth ska svara på Thomas annons och allt ska förändras så hör hon talas om honom en gång till. Kanske är det då hennes intresse väcks på allvar, kanske är det därför hon ens noterar annonsen några dagar senare och svarar på den. Det är lätt att se mönster i efterhand, även där det inte finns några. Eller, finns och finns, det är en fråga om tro; om vi tror att det var meningen att Ruth och Thomas skulle mötas.

Thomas Bradford har alltså blivit hånad på en fakultetssammankomst där han presenterat sina senaste idéer gällande det stora anslag han fått för att bedriva sin spiritistiska forskning, och Ruth får höra om detta dagen efter, på en middag. Det sker hemma hos Evelyn och hennes man, som brukar bjuda hem Ruth med jämna mellanrum. Ruth lärde känna paret Grimes långt innan hon blev änka. Mr Grimes, Evelyns man, och mr Doran, Ruths salige make, låg vid universitetet tillsammans, men medan mr Doran sedan lämnade fakulteten för att praktisera sina förvärvade kunskaper i familjeföretaget fram till sin död, så kunde mr Grimes med sin stora förmögenhet unna sig att stanna kvar och forska. Precis som Thomas Bradford.

Det är mr Grimes som berättar om det, att Thomas Bradford har blivit utskrattad. Han använder det ordet, ”utskrattad”. Senare kommer Ruth att finna det ofattbart grymt. ”Hans idéer är förstås helt vansinniga, då får man tåla att bli utskrattad”, säger mr Grimes medan han karvar i fläskkotletten, och tillägger sedan: ”Det är synd om karln, han är ju begåvad. Han behöver byta forskningsfält, det är det hela. Jag ska försöka övertyga honom över lunch på torsdag.” Sedan byter mr Grimes ämne.

17

AVDIC.indd 17

2023-05-30 11:15:29

Förstås vet ingen av dem då att Thomas Bradford inte kommer att byta forskningsfält, hur mycket lunch han än äter; att Ruth kommer att bli indragen i historien och att det kommer att sluta på ett sätt som ingen av dem skulle kunna ha gissat, om de så fått tusen gissningar var.

18

AVDIC.indd 18

2023-05-30 11:15:29

6 februari 1921 Ruths dagbok, dag 1 Fortfarande inget från dig. Idag åkte jag till laboratoriet. Jag tog vägen genom parken, det var kallt men luften var klar och lätt. När jag kom fram hann jag inte mer än sätta nyckeln i låset innan portvaktarfrun dök på mig. Hon var arg för att lampan hade blinkat hela natten och, som hon sade, ”gjort slut på den dyra elektriciteten”. Hon bad att få prata med dig, jag förstod att hon tyckte att det var under hennes värdighet att diskutera så manliga och tekniska saker som elektricitet med en kvinna.

Men som du förstår intresserade det mig att lampan stått och blinkat. Jag frågade henne hur länge det hållit på, och fick ”nåt dygn eller två” till svar, så det går förstås inte att dra några säkra slutsatser utifrån det.

I laboratoriet kom känslan av hopplöshet plötsligt över mig. Det blev så fruktansvärt uppenbart att du inte var där. Samtidigt var allt hjärtskärande normalt i din frånvaro. Kolvarna, vaxrullarna, de stora batterierna, vattentanken, klockorna på sina anordningar, de stora växterna med sina långa luftskott. När jag passerade 19

AVDIC.indd 19

2023-05-30 11:15:29

blommorna gjorde de sådär igen; de nästan rätade upp sig inför mina ögon, sträckte sina gröna fingrar mot mig, som för att klappa och trösta mig. Jag har lovat dig att vara stark, och det löftet tänker jag hålla, vad det än kommer att kosta mig.

Hela dagen försvann som i ett töcken. Jag försökte koncentrera mig på att vara som vanligt, göra allt som vanligt. Jag lyssnade på nummerstationerna en stund men blev rastlös och beslöt mig för att göra något annat. Det blev svårt när jag skulle jobba med utskrifterna. Jag matade in rullen i fonografen, satte mig beredd med anteckningsblocket, och ut ur tratten kom din röst. Trots den dåliga återgivningen fyllde den rummet, som om du var där.

Jag försökte skriva ner det du sade, men gång efter annan förlorade jag mig i att bara sitta och lyssna på dig när du talade om din forskning, vår forskning. Det är så fint att du kallar det ”vår forskning”. Jag uppskattar det, även om det inte alls är säkert att fakulteten kommer låta mitt namn stå på resultaten. Jag vet att du aldrig skulle vilja ta åt dig äran för mitt arbete, du är rättvis och tycker att jag ska få det erkännande jag förtjänar, men jag vet också att det är du som är auktoriteten. Det är Thomas Bradford som fått forskningsanslag, inte Ruth Doran. Du gör ditt bästa för att jämna ut det, och jag kan erkänna nu att jag blev både glad och orolig när du skrev in mitt namn tillsammans med ditt på hyreskontraktet till laboratoriet. Glad för att du visade mig det förtroendet, orolig för att jag förstod att du kanske också anade att det inte skulle bli så lätt för dig att återvända som du först tänkt dig.

20

AVDIC.indd 20

2023-05-30 11:15:29

När det började skymma gav jag upp. Jag glömde inte blommorna, du kan vara lugn. Jag kände på jorden, precis som du brukar göra, hämtade kannan och hällde på lite vatten. Jag inbillade mig att jag hörde hur de drack i djupa klunkar, långt nere i sina rötter i de stora krukorna. Blommorna är så stora nu att jag känner mig liten i jämförelse, och de blommar allihop, alla utom Eurydike.

Jag vet att du är emot att vi ska ansa dem, att du tror att det skulle skrämma dem om vi gjorde dem illa, att de måste kunna lita på oss. Du känner nog också på dig att jag tycker att du överdriver, men jag låter dig bestämma. Blommorna växer fritt och stort, lockar sig uppåt, nedåt och åt sidorna med sina långa serpentin­ formade skott. Jag stod stilla och andades framför dem, slöt ögonen och viskade ditt namn, tyst för mig själv, gång på gång.

Ingenting hände. Till slut släckte jag lamporna och gick hem.

21

AVDIC.indd 21

2023-05-30 11:15:29

1920

Dagen då blommorna kommer är Ruth redan i laboratoriet när Thomas och Bradley dyker upp, baxande en kärra full av enorma, slingrande växter. Bradley bär in den första med mycket möda, den känns som en varelse med sina långa stänglar som oroligt fingrar och griper efter luften. Det är något levande som flyttar in, tänker Ruth. ”Vi måste döpa dem!” ropar Thomas uppsluppet från dörren, medan han hjälper Bradley att släpa in nästa växt, det är allt som allt fem stycken. ”Var ska vi ha dem?” ropar Ruth tillbaka. ”Där det är bäst ljus! Hitta ett bord stort nog att ställa dem på!” Ruth skyndar in i förrådet i bakre delen av rummet, där möbler står staplade på varandra. Innan den här rymliga stenbyggnaden blev Ruths och Thomas laboratorium har den varit föreningslokal för kyrkliga sammankomster, och undan för undan har stolar och bänkar flyttats in i förrådet för att ge utrymme åt kolvar, brännare och elektromagnetiska batterier.

Längst in, bakom några stoppade fåtöljer, hittar Ruth ett utfällbart träbord stort nog att rymma alla krukorna. Bradley hjälper 22

AVDIC.indd 22

2023-05-30 11:15:29

henne att bära ut det. Växter behöver ljus, antar Ruth, så hon placerar bordet mitt i rummet, där det lyser in från fönster i två väderstreck. Till sist har de fått upp alla fem växterna på bordet och tittar förundrat på dem. De är märkliga, som från den djupaste djungel, stora och snirkliga med trevande luftskott. Bara en av dem har slagit ut, en enda stor blå blomma, som doftar starkt och sött. ”Selandria egyptica”, säger Thomas och fyller på lite jord i en av krukorna. ”Jag fick dem från Botaniska trädgården borta vid naturvetenskapliga avdelningen. Kan du tänka dig att de skulle göra sig av med dem?! Jag behövde inte betala någonting, de var bara glada att jag forslade bort dem.” Thomas låter upprörd, som om det var barn botanikerna hotat att göra sig av med på det här osentimentala sättet. ”Vi måste döpa dem”, säger Thomas igen och torkar av sina jordiga händer på byxbenen. ”Den här ska heta Penelope, och den här Ifigenia.” Han pekar på de två blommorna längst ut till vänster på bordet. ”Ruth, hjälp mig, har du några namn?” Ruth funderar en stund. ”Cordelia”, säger hon sedan, ”och Desdemona.” ”Åh, Shakespeare.” Thomas ger henne ett uppskattande snett leende. ”Bra val. Då har vi bara en kvar.” Det är växten med den stora svällande knoppen som står längst ut till höger på bordet som ännu inte har fått något namn. Thomas går över till den, stryker den försiktigt över de tunna bladen med en ömhet som nästan gör Ruth svartsjuk. ”Eurydike”, säger Ruth.

Thomas vänder sig mot henne, Ruth tycker att hans ögon strålar som om han har ett levande ljus inuti huvudet. ”Eurydike”, upprepar han långsamt, ”det är perfekt.” Det är något med hur han säger det som får det att gå en kall kåre längs Ruths axel och hela vägen upp bakom örat. Hon skakar av sig obehagskänslan 23

AVDIC.indd 23

2023-05-30 11:15:29

och frågar istället Thomas vad de ska ha blommorna till. Och Thomas berättar. Vi ska återkomma till det.

Ruth utgår ifrån att det kommer bli hon som tar hand om blommorna, att Thomas kommer att tröttna på dem, eller rent av finna det omanligt att hålla på och pyssla med krukväxter, men till hennes förvåning kommer hon ofta att hitta Thomas upptagen med att plocka bort vissna löv ur krukorna, se till att jorden är lagom fuktig och att blommorna har det bra. Dessutom hör hon honom viska med dem. Thomas har läst att växter tycker om när man pratar med dem, att de till och med kan känna igen röster.

Ibland när bara Ruth är i laboratoriet och Thomas kommer in genom ytterdörren tycker hon att blommorna reagerar på hans röst, vänder sig mot honom, sträcker sig, som katter. Fast hon vet inte riktigt säkert om det är blommorna som reagerar så på Thomas närvaro eller om det bara är hon själv.

24

AVDIC.indd 24

2023-05-30 11:15:29

6 februari 1921 Ruths dagbok, dag 1 Senare på kvällen. Mary kom in när jag satt och stirrade på ljuset. ”Vad gör du?” Det fanns misstänksamhet i hennes röst. Hon har aldrig tyckt om dig. Hon såg ut som en hämnande ärkeängel där hon stod i sin vita nattsärk med sin bistra min och det långa ljusa håret utslaget över axlarna. Jag drog efter andan när jag såg henne, hon var så vacker. Det är nästan svårt att tro att hon är min, men jag kan fortfarande se spår i hennes ansikte av det knubbiga småbarn som tultat omkring på golven för mer än ett decennium sedan, de omisskännliga ögonbrynen som alltid varit oväntat mörka i hennes bleka ansikte, bågen exakt densamma som när hon var bebis. Det ger mig en hemlig tillfredsställelse att jag fortfarande kan se hennes barnansikte, som ett kodat språk skrivet över henne, något jag vet att ingen annan ser, inte de unga männen som vänder sig efter henne på gatan med drömmande hungriga blickar, inte heller du, som bara ser den skeptiska rynkan mellan hennes ögon när hon tittar på dig med en vuxens dömande blick. Hon tittar så på mig också sedan en tid tillbaka.

Hon tycker att jag gör mig löjlig. Hon kanske har rätt.

25

AVDIC.indd 25

2023-05-30 11:15:29

”Inget speciellt, jag bara sitter här och tänker. Ska du gå och lägga dig nu? Glöm inte att släcka fotogenlampan innan du somnar!”

Det är tråkigt att jag inte kan prata med henne utan att förmaningarna rinner ur mig, men jag kan inte rå för det. Kanske är alla mödrar sådana? Kanske var din mor också sådan? Mary svarade inte, hon bara tittade på mig med något som liknade avsmak. ”Du förstår väl att han inte kommer gifta sig med dig”, sade hon till sist. Det var inte en fråga, det var ett påstående. Hon vände sig om igen innan jag hann svara. ”Godnatt”, sade hon samtidigt som hon stängde dörren, som en mun som bet av hennes ord.

Nu sitter jag kvar här och skriver ner detta och tittar på ljuset.

Lågan fladdrar knappt, den bara brinner, tyst och blå och gul.

Jag stirrar in i den så ögonen tåras. Nu har det gått mer än ett dygn, och jag har inte hört något från dig.

Var är du, min älskling? Var är du?

26

AVDIC.indd 26

2023-05-30 11:15:29

1919

Thomas Bradford sitter på sitt kontor och författar en text. Han vet att han kommer att ta ett steg som han inte kan backa ifrån, att han kommer att reta upp människor. Har han otur kommer han att bli av med laboratoriet, men han tror inte det. Han har kontakter och han räknar kallt med att de kommer att ha överseende med honom. De finner honom excentrisk, så han har råd att bete sig lite som han vill. Det fina med att en gång ha blivit stämplad som excentriker är att man har marginaler, och Thomas Bradford ämnar nu utnyttja just dem. Han vill inte ”höra sig för” innan han skrider till verket, för frågar man så kanske man får ett svar som man inte vill ha. Därför tänker han inte fråga någon. Istället tänker han sätta sin fiffiga plan från föregående kväll i verket: han ska skaffa sig en bundsförvant, och han tänker göra det genom att sätta in en annons. Han sitter just nu och författar den, och han ämnar skicka Bradley att springa med den, eller möjligen ringa in den till morgondagens tidning. Eller söndagens, det är då folk har tid att läsa hela tidningen, annonserna också. Helst vill han inte vänta till söndag, utan få in den på en gång.

27

AVDIC.indd 27

2023-05-30 11:15:29

Bradley kommer välja att springa med den, det vet han, för pojken är rädd för telefonen. Dessutom kommer han få chansen att träffa andra springpojkar, kanske hänga i ett gathörn en stund, skvallra lite, få reda på det senaste. Det är inte så tokigt för Thomas heller, Bradley är en god informationskälla även om han är tystlåten. Eller rättare sagt, han är för smart för att bara prata på. Han har insett att Thomas kan tänkas sticka till honom en extra slant för information, så han har lärt sig att inte lämna ifrån sig den självmant. Thomas drar på munnen. Det finns drag hos pojken som han känner igen från sig själv, en sorts charmerande förslagenhet, som han förstår också kan uppfattas som irriterande för den som inte tycker om honom. Lyckligtvis tycker de flesta om Thomas Bradford. Han har ett ogarderat sätt, han är stor och snäll. Hans blick är öppen och han är aldrig rädd för att vara den som inleder en konversation, med vackra och fula, viktiga och oviktiga.

Det är det som är Thomas Bradfords hemliga vapen, fast han inte förstår det själv; att han är lika trevlig mot alla. Det är en behaglig överraskning, även för dem som är vana vid att bli behandlade med överdriven respekt. De betraktar honom som, om än något av en särling, så också en jämlike, och det ger honom ett visst svängrum. Det är till exempel inte alla som skulle kunna deklarera sig spiritister och ändå respekteras någorlunda i den akademiska världen.

Inte för att spiritismen är särskilt ifrågasatt. Det är många, även inom vitterheten, som intresserar sig för de senaste rönen gällande andevärldens påverkan på det dagliga livet och möjligheten att kommunicera med de döda. I synnerhet nu efter 28

AVDIC.indd 28

2023-05-30 11:15:29

kriget, där så många unga män försvunnit på franska leråkrar i ett krig de aldrig förstod poängen med, när så många anhöriga desperat letar efter sätt att få tala med sina älskade, om så bara en enda gång till. Och även om de flesta inte skulle gå så långt som att kalla sig spiritister, så vet Thomas Bradford att det finns en nästan febrig önskan, långt ner i folkdjupen, att hans forskning ska visa sig substantiell.

Den siste amerikanske soldaten som dog vid Västfronten var Henry Gunther från Baltimore. Han sköts i ett försök att bli befordrad innan kriget tog slut klockan 11.00 den 11/11 1918.

Skotten träffade hans bröstkorg när han försökte storma ett tyskt pansarvärn till fots klockan 10.59. När han föll död ner i leran 11.00 var kriget över. Henry Gunthers fästmö, Annie Smith, ska under de kommande åren ruinera sig på besök hos lokala medier som på olika sätt övertygar henne om att hennes fästman finns där och vill tala med henne, bara hon betalar några dollar till.

Hennes sökande efter den hädangångne fästmannens ande blir en parodisk följetong i tidningarna, det är så Thomas Bradford blir bekant med historien. Han känner en nästan helig vrede när han tänker på ms Smith, som gjord till allmänt åtlöje numera varken har någon fästman eller några pengar. Det finns många där ute som är beredda att slå mynt av människors desperation, det är därför Thomas Bradford betraktar sin gärning som så angelägen.

I likhet med samtidens största tillskyndare av såväl förnuft som spiritism, sir Arthur Conan Doyle, identifierar sig Thomas Bradford som både skeptiker och öppensinnad. Både vetenskapsman och spiritist. De flesta i det vetenskapliga samfundet finner 29

AVDIC.indd 29

2023-05-30 11:15:29

hans dubbla titulatur intressant, kanske en smula avväpnande.

Några finner den antagligen också löjlig och spekulativ, men de är inte så många och inte så viktiga. Det är i alla fall vad han tror.

Nu kommer det att visa sig om han har rätt, för han antar att hans annons kommer att väcka viss uppmärksamhet. Han läser igenom den igen, och sedan ropar han på Bradley. Det får bli som det blir, tänker Thomas Bradford och känner hur hjärtat slår lite hårdare i bröstet. Han är en man som tittar på barometern och med spänning väntar på stormen. Åh Thomas, du vet inte vilken storm som kommer. I så fall skulle du ta skydd nu.

30

AVDIC.indd 30

2023-05-30 11:15:29

7 februari 1921 Ruths dagbok, dag 2 Idag knackade er butler på dörren till laboratoriet. Det var förstås hon som hade skickat honom, hon kom inte själv och det kan jag förstå. Hon vill inte träffa mig. Det passar bra, jag vill inte träffa henne heller. Du frågade mig en gång, för inte så länge sedan, om jag trodde att situationen skulle bli lättare om jag lärde känna henne lite bättre, jag svarade som det var, att jag hellre skulle lägga mig i en bassäng full med huggormar än att tillbringa tid med din fru, men att jag kunde göra det för din skull. Du verkade inte riktigt notera vad jag hade sagt, kanske tog du det för ett skämt eftersom jag sade det i så lätt ton. I alla händelser var det inte ett skämt. Det är skrämmande vad jag är beredd att göra för dig.

Så, butler John knackade på och steg in, som du förstår var han rätt obekväm där han stod i farstun. ”Frun undrar om mr Bradford finns här?” Jag gick igenom våra strategier i huvudet ännu än gång, och svarade precis som vi kommit överens om, att du inte var här men att jag kunde ta ett meddelande. När 31

AVDIC.indd 31

2023-05-30 11:15:29

han tjatade vidare försökte jag göra mig lite högdragen, och sa: ”Nu är det så att jag varken är mr Bradfords hushållerska eller hans hustru, utan hans laboratorieassistent. Därför är han fullkomligt fri att komma och gå som han vill, och jag håller inte ordning på hans schema. Mitt enda intresse gällande mr Bradford är att han arbetsleder vår forskning, vilket han gör prickfritt.” Jag hoppades att samtalet skulle vara slut där, men John är ju envis, så han fortsatte fråga och undrade när du var i laboratoriet senast. Det var tydligt att han inte trodde mig, men jag svarade sanningsenligt att jag inte för bok över dina rörelser. Det var då han blev oförskämd. ”Jaha, men om er vördade chef skulle dyka upp så kan ni ju hälsa honom att hans fru, hans riktiga, lagstadgade fru, om han minns att han har en sådan, gärna vill prata med honom. Be honom komma hem, så snart ni ser honom.” Jag försökte låtsas som om jag inte förstod vad han menade, påpekade igen att jag inte styr dig, och råkade kalla dig för ”en fri man”. Då högg han direkt. ”Det är ju just det, att han inte är det. Han har ju redan en fru. Det kan vara värt för mrs Doran att hålla i minnet.” Jag försökte komma på något spydigt att säga tillbaka, men innan jag hann göra det frågade han om jag hade några andra tips på var han kunde leta efter dig. Jag föreslog herrklubben, och han lät sig nöja med det. Sedan gick han. Hur du kan ha en så otrevlig människa arbetande i ditt eget hus övergår faktiskt mitt förstånd, men det kanske bara är mig han är otrevlig mot? Jag hoppas i alla fall att du är nöjd med hur jag hanterade situationen. Han verkar inte veta något om lägenheten.

32

AVDIC.indd 32

2023-05-30 11:15:29

Senare på kvällen. Det gjorde ont att du inte ville ta av dig ringen.

Det var förstås helt begripligt, du sade att du inte ville förnedra henne så, att det var illa nog som det var. Jag sade att jag förstod, och det underliga var att jag faktiskt gjorde det. Det hade verkat misstänkt i en situation när det redan fanns anledning till skvaller, de sena kvällarna i laboratoriet, det som hade hänt dig och din familj. Folk pratade, det förstod man. Det förstod jag också. Fast ändå inte. Din ring blev ett svart ankare som drog mig långsamt men stadigt nedåt, och ibland verkade det som att det inte fanns någon botten att slå i. Jag bara sjönk och sjönk. Jag bad dig aldrig ta av ringen, jag kunde inte. Vad skulle du säga, du hade redan förklarat dig. Du kallade ringen för ”en formalitet” när du märkte att jag kände den på ditt finger. Och det var ju förstås sant, för på så många andra sätt var du ju redan min. Jag försökte säga till mig själv att hon kunde få ha ett finger, när jag fick resten. Men det fungerade inte riktigt. Varje gång du strök över min kropp kände jag metallen mot min hud, som gjorde den revor. Hon hade ringmärkt dig, det betydde att du inte var min, inte ens din egen, du var hennes, och hur mycket jag än intalade mig att det inte betydde någonting så gjorde det ändå det. Jag kunde inte låta bli att undra hur din kärlek fungerade om detta var dig likgiltigt.

Och nu sitter jag här och tittar ner på ringen. Till sist tog du av dig den. Du bad mig förvara den och i värsta fall, om jag behövde pengar, sälja den. Du var fri när du gick, och nu väntar jag på att du fri ska höra av dig och återvända till mig igen.

33

AVDIC.indd 33

2023-05-30 11:15:29

1921

Staden som Ruth bor i när allt det här händer är inte en storstad som vi tänker på det. En av de största i landet, förstås. Men ändå inte på riktigt. Staden är som ett barn som vill vara vuxet men ännu inte är det, kalvig i kläder som hon inte förmår att bära upp. Hon har elektriska gatlampor och spårvagnar och T-fordar, förstås. Men fortfarande badar stora delar i mörker om natten.

Det finns modernitet, det var inte så länge sedan en av de mer prominenta adelsdamerna slog societeten med häpnad genom att installera inte bara elektriskt ljus i hela sitt privata hem, utan också kranar med rinnande vatten. Till och med en kran med regnvatten direkt från taket och ner i köket, för sköljning av kristallglas. Fast ändå, de flesta hämtar fortfarande vatten från brunnen i kvarteret eller på gården. Fortfarande kommer is­ vagnen för kylning av matvaror, elektriska kylskåp i varje hem ligger längre fram i tiden.

Kvinnlig rösträtt är fortfarande en nymodighet, och tills kvinnor som Ruth helt och hållet ska få samma rättigheter och möjligheter som män är det långt kvar. Detsamma gäller svarta, 34

AVDIC.indd 34

2023-05-30 11:15:29

det är bara drygt femtio år sedan slaveriet avskaffades nationellt, i mångt och mycket lever fördomarna och klasskillnaderna kvar.

Det är fortfarande inte London, det är inte Paris, det är inte New York med sina skyskrapor. Det är en stad som så desperat gärna vill vara stor, men gråter av växtvärk i sängen om natten.

När Ruth går genom staden undrar hon om det är hon eller staden som förändrats. När hon var ung och just hade flyttat hit fann hon staden ointaglig. Den skrämde henne och stängde henne ute, hur hon än knackade så kom hon inte in. När hon hör Thomas Bradfords berättelser om med vilken lätthet han angjorde staden som ung, hur han kastades in i societet och umgänge, lärda kretsar och gemenskaper, undrar hon om det kanske inte var staden som var stängd trots allt, utan hon? Han verkar aldrig ha gråtit av ensamhet på sitt rum, aldrig ha legat på sin säng en lördagskväll och stirrat i taket och undrat vad alla andra gjorde just då, alla främmande människor som verkade leva sina liv med en sådan lätthet, för han var en av dem. Det får henne att känna sig arg på honom, avundsjuk, men också sorgsen. Han kommer aldrig kunna förstå henne, ändå känner hon sig närmare honom än någon annan människa.

Thomas Bradford skulle aldrig gifta sig av ensamhet. Som hon gör när hon är ung.

35

AVDIC.indd 35

2023-05-30 11:15:29