9789100190385

Där är det där ljudet igen.

Det där ljudet …

Jag kan höra det, men jag vet inte om jag kan känna det, eller om jag ens tänker på det.

Jag vet inte heller om det är inuti mig eller om det kommer utifrån.

Jag minns inte när det var, om det har hänt, vem det var, eller om det var någon över huvud taget.

Var det viktigt?

Var det verkligen viktigt?

Vem var det …?

Jag brukade tänka att livet var som att vända blad i en bok, från första sidan, till nästa. Man vänder en sida i taget och till slut är man på sista sidan. Men livet är inte alls som en berättelse i en bok. Även om bokstäverna staplas på varandra och sidorna har nummer, saknas en röd tråd. Även om det finns ett slut, slutar det inte.

5

Det finns kvar …

Ungefär som när växterna i en trädgård blir kvar efter att ett förfallet hus har rivits …

Ungefär som när vattnet blir kvar efter att vissna blommor har plockats ur en vas …

Kvarlämnat.

Och vad är som har blivit kvar här?

Känslan av trötthet.

Jag var alltid trött.

Stunder då jag inte har känt mig trött finns inte. Även när livet jagade mig. Även när jag levde som flykting från livet …

Jag hade aldrig något riktigt liv. Jag bara levde.

Men det är slut med det.

Jag ser mig omkring som jag brukar, utan att hasta.

Det är aldrig samma skådeplats, men ändå en som jag känner igen …

Någonstans i den här monotona omgivningen finns smärta.

I stunder som jag tycker mig känna igen finns smärta.

Jag ser efter.

Massor av människor är här.

Ingen är lik den andre.

Var och en har sitt huvud, sitt ansikte, sin kropp och sin själ.

Så mycket förstår jag.

6

Men när jag ser dem på håll, ser de likadana ut eller är åtminstone mycket lika varandra.

Varje enskilt ansikte är som en liten vattenpöl.

Bland alla människor som står och väntar på att nästa tåg på ringlinjen Yamanote ska anlända, det tåg som går moturs, söker jag efter mig själv, det jag som första gången klev av här på Ueno stations plattform.

Vad jag kunde se reflekteras i en spegel, i en fönster­ruta, eller i ett foto, gav mig aldrig något självförtroende. Det var nog inte så att jag var ful, men det var aldrig någon som vände sig om efter mig. Snarare än utseendet led jag av min förtegenhet och oförmåga, men värst av allt var det min otur.

Jag hade inte tur.

Nu hör jag det där ljudet igen. Bara det där ljudet, det är som blod som pulserar … som en färgsprakande fors …

Jag kan inte höra något annat än det där ljudet. Det snurrar runt i mitt huvud, som om jag hade en bikupa där och hundratals bin försökte flyga ut på en gång. Det är ett förskräckligt liv, det blir varmt och det gör ont. Jag kan inte tänka klart och mina ögonlock rycker till som om de träffats av regn. Jag knyter mina händer. Kroppens alla muskler drar ihop sig …

Jag slits i stycken, men ljudet vill inte sluta.

Det går inte att fånga det eller stänga in det, och inte heller att leda bort det.

7

Det där ljudet …

Jag kan inte sluta lyssna på det, kan inte ge mig av någonstans.

Sedan den där gången lever ljudet i mig.

Lever …?

INOM KORT ANLÄNDER TÅGET MOT IKEBUKURO OCH SHINJUKU TILL PLATTFORM 2. PÅ GRUND AV OLYCKSRISKEN, VÄNLIGEN STÅ BAKOM DEN GULA LINJEN.

* Om man går ut vid Uenostationens utgång mot parken och korsar övergångsstället finns en plats som är omgiven av ett antal ginkgoträd. Där sitter alltid hemlösa.

När jag själv brukade sitta där kände jag mig som ett ensamt barn som tidigt hade förlorat sina föräldrar, men mina föräldrar var båda över nittio och hade aldrig lämnat sin by Yasawa i Somadistriktet i Fukushimaprefekturen.

Jag föddes 1933 och efter mig kom systrarna Haruko, Fukiko och min bror Hideo. Därefter föddes ytterligare två systrar, Naoko och Michiko och så mina yngsta bröder Katsuo och Masao. Jag hade alltså sju yngre syskon.

Mellan mig själv och den yngsta, Masao, var det fjorton år. Det kändes mer som om han var mitt eget barn än min bror.

8

Men tiden gick.

Jag satt där, ensam, och blev äldre …

Under tiden jag satt där och sov ytligt med trötta snarkningar kunde jag emellanåt titta upp och se hur ginkgoträdens löv skapade ett slags skuggornas nätmönster när de rörde sig. Det kändes som om jag vandrade utan mål, trots att jag inte gjorde annat än att sitta i den här parken, hur många år som helst. »Nu räcker det!« ropade plötsligt en man som såg ut att sitta och sova. Ur hans mun och näsborrar steg sakta vit rök upp. Cigaretten han höll mellan långfingret och pekfingret kunde när som helst bränna honom. Flera års svett och smuts hade missfärgat hans klädsel, och med sin tweedkeps, rutiga kavaj och bruna läderstövlar såg han mer ut som en jägare från utlandet.

En bil åkte uppför Yamashitagatans backe i riktning mot Uguisudani. Trafiksignalen slog om till grönt. När signalen för de blinda började ljuda, pyo, pyo, pyo, korsade de som kom ut genom spärrarna vid parkutgången övergångsstället.

Mannen lutade sig framåt och betraktade alla som kom mot honom i sina propra utstyrslar, som om han sökte med blicken efter något han ville se bortom träden – därefter lyfte han handen darrande mot munnen med vad som verkade vara de sista krafter han hade och tog ett bloss. Hans skägg var nästan helt vitt. Han suckade djupt, särade på sina ålderstigna fingrar och lät fimpen 9

falla. Med tåspetsen på en av de urblekta stövlarna släckte han glöden.

En annan man låg och sov med en 90 liters halvt genomskinlig plastpåse fylld med tomburkar mellan benen. I ena handen höll han ett plastparaply som vore det en käpp.

Bredvid satt en kvinna sovande på en mörkröd ryggsäck, hennes vita hår var uppbundet med ett gummiband och armarna höll hon bakom huvudet.

De som var där hade fått nya ansikten och blivit färre.

När den ekonomiska bubblan sprack hade de ökat i antal så till den grad att små skjul av blå presenningar täckte alla utrymmen och gräsmattor i parken, förutom gångarna och de byggnader som fanns där.

Så fort någon ur kejsarfamiljen skulle besöka museer eller konstgallerier i parkområdet genomfördes en omfattande städning, som gick under namnet »bergsjakten«.

Skjulen togs ned och vi tvingades alla att lämna parken.

Mot slutet av dagen då vi kunde återvända hade man satt upp skyltar med texten beträd ej gräsmattan. Det utrymme där vi kunde sätta upp skjulen på igen hade då ytterligare begränsats.

Bland de hemlösa som fanns i Uenoparken, som ursprungligen var en gåva från kejsaren, var majoriteten från Tôhoku, nordöstra Japan.

Uenostationen kallades »Porten till de norra provinserna« och under perioden av hög ekonomisk tillväxt var det där som de unga från Tôhoku klev av efter att ha tagit 10

nattåget på Jôbanlinjen eller Tôhokus stambana, i jakt på enstaka arbeten eller arbeten som hela grupper kunde utföra. När de återvände hem för större högtider med så mycket bagage de över huvud kunde bära var det vid Ueno station som de klev på tågen.

Efter att ett femtiotal år hade gått hade deras föräldrar och syskon dött. Det fanns inte längre några hem att åka tillbaka till. Den ena dagen efter den andra tillbringade de därför som hemlösa i den här parken. De satt på betongen runt dungen av ginkgoträd och antingen sov de eller tuggade på något.

En man med en mörkblå basebollmössa nedtryckt över ögonen, militärfärgad skjorta och svarta byxor satt och åt ur en matlåda som han hade placerat på sina knän.

Vi hade aldrig svårt att hitta mat. I Ueno fanns ett antal äldre restauranger. De flesta hade gått med på att lämna bakdörrarna öppna när de stängde för natten, och innanför, på avstånd från själva soporna, hade de portionerat ut överbliven mat och stoppat den i rena påsar som ställts upp på hyllor. Närbutikerna gjorde likadant. Vid soputrymmet bakom butikerna ställde de ut lunchboxar, smörgåsar och kaffebröd vars bäst före-datum hade passerat. Om man bara såg till att vara där innan sopbilarna kom, fanns det en hel del att välja på. Soliga dagar var vi tvungna att äta upp maten samma dag, men när det var kallt kunde vi spara den flera dagar i våra skjul och sedan värma upp den på campingkök.

11

På kvällen varje onsdag och söndag distribuerades ris med curry från Tokyo kulturcentrum, på fredagar dis­ tribuerades nödportioner av »Jordens undergångskyrka Jerusalem« och på lördagar av »Välgörenhetens missionärer«. Den senare organisationen tillhörde Moder Teresa, medan undergångskyrkan var koreansk. Under fanor med texten bättra er, för himmelriket är nära ackompanjerade unga flickor med långt hår sånger på gitarr, medan permanentade äldre kvinnor stod och rörde i stora grytor. De drog till sig skaror av hemlösa från avlägsna stadsdelar som Shinjuku, Ikebukuro och Asakusa. Ibland var köerna hela femhundra meter långa.

Maten delades ut när hymnerna och predikningarna var över. Det var skålar med kimchi och stekt ris som innehöll bitar av skinka, ost och korv, eller ris med fermenterade sojabönor och stekta nudlar. Till det serverades kaffe och bullar. »Prisa Herren, prisa Herren, prisa Herrens namn, hallelujah, hallelujah …« »Jag är hungrig.« »Jaha. Vill du ha?« »Nej, det vill jag inte.« »Jamen, då äter mamma upp det.« »Nä …« En liten flicka på ungefär fem år, iklädd en ljusrosa kort­ ärmad klänning, samma färg som körsbärsblommorna, lutade på huvudet och tittade upp på sin mammas ansikte.

12

Mamman hade på sig en leopardmönstrad klänning och verkade jobba på någon snackbar.

En ung kvinna i en mörkblå dräkt gick förbi dem med klapprande skor.

Plötsligt började stora regndroppar hamra på körsbärsträdens grönskande blad och lämnade efter sig ett mörkt prickigt mönster på den asfalterade trottoaren.

Människor tog upp paraplyer ur sina väskor och vecklade ut dem. Röda, svarta, skärt prickiga, mörkblå med vita kanter … Även när det regnade fortsatte strömmen av människor.

Under varsitt paraply gick två äldre kvinnor och pratade, iklädda svarta byxor och löst hängande blusar. »Det var ungefär tjugotvå grader i morse, eller hur?« »Ja, det var det.« »Kallt är det kanske inte, men svalt, man blir lite frusen.« »Det är otroligt svalt.« »Ryû berömmer sin svärmors mat lite väl mycket.« »Ja, det kan inte vara kul.« »Han tycker att jag ska lära mig lite av henne.« »Nej fy, nu regnar det.« »Inte mycket att göra åt. Det är regnperioden. Håller väl på en månad ungefär.« »Hur är det med hortensian egentligen?« »Än syns den inte till.« »Och eken då?« 13

»Nu är det inte säsong för japansk ek.« »Är det inte en massa nya byggnader häromkring?

Någon Starbucks fanns ju inte här förut.« »Nej, det har blivit lite finare.« Körsbärsträden stod på rad.

Varje år omkring den 10 april var det fullt av folk som ville njuta av körsbärsblommorna.

Så länge de blommade behövde vi inte leta efter mat.

Vi kunde äta och dricka vad folk lämnade kvar efter sig.

Och vi kunde använda de plastskynken de hade suttit på till att bygga nya krypin i stället för de tak och väggar som läckte efter något års användning.

Det var en måndag. Djurparken hade stängt.

Jag tog aldrig min dotter och min son till djurparken i Ueno.

Jag kom till Tokyo för att arbeta i slutet av 1963. Det var när Yôko var fem och Kôichi tre. Pandorna kom inte förrän nio år senare. Då gick barnen i mellanskolan och hade redan passerat den ålder då de ville gå till djurparken.

Det var inte bara djurparken. Vi var aldrig på någon nöjespark heller, åkte aldrig och badade eller vandrade i bergen. Jag var aldrig med och firade deras skolavslutningar, eller när de blev antagna till skolan, och jag var aldrig och besökte deras lektioner eller idrottsevenemang.

Inte en enda gång …

Endast två gånger, i slutet av året och i samband med 14

O-bon, själarnas högtid, åkte jag hem till Yasawa i Fuku­ shima, där mina föräldrar, yngre syskon, hustru och barn väntade på mig. En enda gång, då jag lyckades åka hem ett par dagar före O-bon, tog jag med mig barnen till Haramachi där det hölls en festival av något slag.

Från Kajima är det bara en hållplats till Haramachi med Jôbanlinjen. Det var mitt i sommaren och mycket hett.

Jag var väldigt trött, både fysiskt och psykiskt, och kände hur det snurrade. Barnens uppspelta röster och mina vaga svar befann sig som i en dimma. Tåget åkte igenom ett landskap av himmel, berg, risfält och åkrar. När det hade åkt igenom en tunnel ökade det farten och de två färgerna blått och grönt svischade förbi samtidigt som barnen tryckte sina pannor och munnar mot rutan och bredde ut sina händer mot den som små ödlor. Jag kände deras sötsura svettlukt genom näsborrarna och kunde inte låta bli att nicka till några minuter.

När vi klev av vid Haramachi tipsade spärrvakten om att det kanske skulle vara möjligt att få åka med helikopter från Hibarigahara. Jag tog Yôko i höger hand och Kôichi i vänster och började gå utmed genomfartsleden Hamakaidô. »Jag vill åka«, sa Kôichi och tryckte hårt min hand. Han hade träffat mig för sällan för att sakna mig och eller bli bortskämd. Men nu tittade han förväntansfullt upp på mig. Han tänkte kanske säga något mer, men fick inte fram något och till slut såg han nästan arg ut – men jag 15

hade ju inga pengar. Det skulle kosta tretusen yen, vilket i dagens penningvärde motsvarade mer än trettiotusen …

Det var mycket pengar.

I stället köpte jag Matsunagas glassfyllda kakor åt dem.

De kostade bara femton yen styck. Yôko blev genast på gott humör, men Kôichi vände mig ryggen och började gråta. Han snyftade krampaktigt när han såg helikoptern lyfta med pojkar från familjer som hade det bättre ställt och torkade sina tårar med knutna nävar.

Den dagen var solig och klar, som om ett blått tyg hade spänts över himlen. Jag ville verkligen låta honom åka, men eftersom det fattades pengar var det omöjligt. Det var bittert och plågade mig i många år. Som om en pil hade träffat hjärtat och inte kunde dras ut. Så känns det än i dag.

Ingenting har förändrats, varken skylten med den illröda texten ueno zoo, som skriven med blod från ett skärsår, eller den där det står lekpark för barn, eller barnen i sina gröna, blå och gula kläder med händerna på staketen. Jag skulle så gärna ha velat prata med dem, så mycket jag kunde, men jag var som ett ensamt vajande vasstrå och visste inte hur. Jag sökte en utgång, jag ville hitta en, men mörkret skingrades inte, ljuset träffar mig aldrig. Det tillhör det förflutna, men ändå inte … denna oupphörliga ångest … sorg … ensamhet …

En plötslig vindil skakade om träden och fick bladverken att prassla och vattendroppar att falla, men det såg i alla fall ut som om det hade slutat regna.

16

En kvinna i rött förkläde sopade rent på trappstegen utanför restaurang Sakuragitei, där röda och vita små papperslyktor gungade under den utskjutande urblekta rosa markisen med vita bokstäver som gjorde reklam för »pandakakor«.

På en bänk framför Sakuragitei satt två äldre kvinnor.

Hon som satt till höger, iklädd en vit kofta, tog fram ett litet album ur sin gula tygväska och sa: »Jag tog med mig några foton, vill du se?« Hon visade ett gruppfoto på knappt trettio äldre människor som stod uppställda i tre rader.

Kvinnan till vänster, med ett nummer för stor svart kofta, tog upp ett par läsglasögon ur sin läderväska som hängde över axeln och började teckna små cirklar över fotot med sitt utsträckta pekfinger. »Det där måste vara läraren Yamazakis fru. Och där är han själv.« »De visade sig alltid tillsammans. De var som mandarin­ änder, oskiljaktiga.« »Han där var ordförande i elevrådet, han hette …« »Shimizu-san.« »Och där, vad hette hon nu …? Tomo-chan.« »Hon hade alltid ett leende på läpparna.« »Och där är du. Jättefin. Du ser ut som en skådespelerska.« »Nej, vad du pratar.« De två äldre kvinnorna satt så nära varandra att de bil­ 17

dade en enda skugga. I den trampade en duva runt på jakt efter något ätbart. Ovanför de två kvinnornas huvuden kraxade två kråkor högt. Det lät som varningsrop. »Här bredvid Takeuchi-san är det väl Yamamoto-san, eller? Han med antikvitetsaffären … Hon där är Sonoda Yoshiko-san …« »Där är Yumi-chan.« »Ja, Yumi-chan. Henne träffade vi ju senast vid lik­ vakan för Yûko-san.« »Vi hade inte setts på jag vet inte hur länge, men kände genast igen varandra.« »Och här har vi han på kontoret, vad han nu hette …« »Iiyama-san.« »Ja just det, Iiyama-san.« »Bredvid honom då?« »Det där, det där måste vara Hiromi-san, eller?« »Jo, jo, Hiromi-san.« »Och där är Mutchan.« »Mutchan åldras heller aldrig.« »Shinohara-san.« »Hon var alltid klädd i kimono.« »Ja, vad fin hon är.« »Fumi-chan, Take-chan, Chii-chan och där har vi Kurata-san. Hon var den enda som gick i en annan klass.« »Åh, det tänkte jag aldrig på.« »Kurata-san bor numera i Kawasaki. Och hon lär ha problem med en person som stryker omkring i grann­skapet.

18

Jobbiga människor är det värsta jag vet. En gång i ett traditionellt värdshus vid de heta källorna i Echigo-Yuzawa var det en man som satt uppe och drack te och pratade högt i telefon hur länge som helst, trots att de andra hade gått och lagt sig.« »Gud vad jobbigt.« »Verkligen. Och han som var i trädgården verkade vara gift med någon som bodde i närheten.« »Det kan inte ha varit kul. Och var han en granne som bodde i samma kvarter kunde hon kanske inte ringa polisen heller.« Jag gick aldrig omkring med fotografier på mig, men människorna jag träffat, platserna jag besökt och tiden som gått fanns alltid på näthinnan. Jag gick baklänges in i framtiden och levde alltid i det som hade varit.

Det var inte hemlängtan eller andra nostalgiska känslor. Jag kunde bara inte låta bli. Framtiden skrämde mig.

Tänkte jag efter var jag alltid försjunken i den tid som hade passerat, men var det så att tiden hade tagit slut?

Eller hade den tillfälligtvis stannat upp? Skulle jag någon gång dras tillbaka och kunna börja om igen? Eller var jag för alltid bortstött ur tiden? Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte …

När familjen levde tillsammans tog vi aldrig några kort på varandra.

När jag blev stor nog att förstå världen runtomkring 19

mig bröt kriget ut. Det blev ont om mat och jag var alltid hungrig. Tack vare att jag föddes sju, åtta år för sent behövde jag aldrig delta i kriget. I vår by var det pojkar på sjutton år som anmälde sig som frivilliga. För att inte klara mönstringen fanns det några som försökte undvika att bli inkallade genom att dricka närmare två liter soja eller låtsas höra och se dåligt.

När kriget tog slut var jag tolv år.

Snarare än att känna mig ledsen och förtvivlad över att vi hade förlorat kriget var jag helt fokuserad på att skaffa mat, till mig själv och andra. Det var tillräckligt svårt att skaffa mat till bara ett barn, och i familjen fanns det sju yngre bröder och systrar. På den tiden fanns inga kärnkraftverk som drevs av Tokyo Electric eller oljekraftverk som skötte Tôhokus lokala kraftbolag.

Hitachi och Del Monte hade ännu inte några fabriker där. Det fanns stora familjejordbruk som kunde klara sig, men vår familjs fält var alldeles för små. Därför var jag tvungen att åka i väg och börja arbeta i Onahama fiskehamn så fort jag hade gått ut folkskolan. I stället för egen lägenhet eller dormitorium fick jag bo och leva på stora fiskebåtar.

Från april till september fångade de bonit, och från september till och med november bestod fångsten av stillahavsgädda, makrill, sardiner, tonfisk och flundror.

Någonting som var besvärligt på båtarna var lössen.

Varje gång man bytte kläder kunde man se dem i vecken 20

och sömmarna. När det blev varmare kunde man känna hur de kröp på ryggen. Det var inte kul.

Mitt jobb i Onahama tog slut efter två år. Min far hade börjat samla hokki-musslor längs med stranden vid Kitamigita och han behövde hjälp. Vi gav oss ut i en träbåt och drog en harv av järn som brukade användas för att plocka små asari-musslor utmed botten. Vi hade ingen vajer att tillgå så vi använde rep att dra med. Medan vi tryckte ned harven med fötterna drog vi i repet med händerna. Varje dag fångade vi hokki-musslor på det sättet.

De andra i både vår by och de som bodde i andra byar gjorde likadant. Men vi gav aldrig musslorna tillräcklig tid att föröka sig och efter fyra, fem år fanns det inga kvar.

Det år som Kôichi föddes blev jag erbjuden ett jobb att plocka brunalger i Hamanaka, en fiskeby som ligger bredvid Kiritappu på Hokkaidô. Det var tack vare min morbrors kontakter. Han hade själv lämnat Yasawa för att hitta jobb på Hokkaidô.

Under den längre ledigheten i maj hjälpte jag till med att plantera ris i Sôma. Gödsling och ogräsrensning var tvunget att vara avklarat lagom till Nomaoi, den lokala hästfestivalen. I Sôma brukar man säga »till Nomaoi«, och allt, från arbete på fälten till husreparationer och återbetalning av lån, vill man ha klart när festivalen ska börja.

Det finns till och med ett särskilt uttryck, »Sômafakturor«, som man betalar en gång om året, före Nomaoi.

Festivalen hålls 23, 24 och 25 juli. Första dagen bör21

jar festligheterna på kvällen. »Befälhavaren« rider från shintotemplet Nakamura i Sôma-Utagô och förenas med en annan »general« från Kitagô Honjin i Kashima. De beridna krigarna från Utagô och Kitagô fortsätter sedan gemensamt och förstärks på vägen med ryttare som samlats vid shintotemplen Ôta och Odaka och andra som kommer från Namie, Futaba och Okuma.

Under den andra dagen hålls själva festivalen. Vid signaler från stora trumpetsnäckor och krigstrummor avancerar de femhundra beridna krigarna till Hibarigahara, där man arrangerar Kachu Keibu, den huvudsakliga ridtävlingen, och Shinki-sôdatsusen, där man kämpar om att fånga flaggor från hästryggen.

På den tredje dagen hålls Nomagake, då okobito, vitklädda män med vita huvudband fångar in vildhästar med bara händerna och överlämnar dem i en shintoceremoni till Odakatemplet.

Det sägs att det kostar flera miljoner yen att bara hyra hästar och rustningar och att festivalen inte är någonting för de fattiga, men när jag var fem, sex år besökte min far och jag »vice befälhavarens« hem i Kashima och jag kunde då från min fars axlar se hur processionen gav sig i väg. »Avfärd är tolv och trettio.« »Tolv och trettio. Absolut. Uppfattat.« »Bra. Var god se till att samurajerna Kitagô får det beskedet.« »Ska bli. Ber om ursäkt för de oartigheter som ryt22

tarna vid Utagô-förläggningen gav uttryck för. Vänligen ha överseende. Jag kommer omedelbart att återvända till förläggningen enligt order.« »Tack för detta. Var försiktig utmed vägen.« Man citerade en gammal folksång.

Sôma nagareyama nâe nâe essai – »Nagareberget i Sôma, hejåhå« Naraitakya gozare nâe êssai – »Jag vill lära mig, hejåhå« Gogatsuchû no saru nâe nâe essai – »Under maj månad, hejåhå« Aresa -Nomaoi nâe essai« - »Vid Nomaoi, hejåhå« Samurajerna gränslade sina hästar och red utmed stigarna mellan risfälten. Var och en med en egen fana som fladdrade i vinden. Det var verkligen kul att se. »Titta! Den där flaggan har en tusenfoting!«, »Där är en orm som slingrat sig!«, »Den där flaggan har en häst som är uppochned!« – ropade jag högt över min fars huvud när jag pekade på flaggorna.

Det tog två dygn till Hokkaidô när jag skulle åka dit och arbeta. Jag klev på Jôbanlinjens tåg vid Kashima och åkte till Sendai. Därifrån tog jag Tôhokus stamlinje till Aomori där jag bytte till färjan som gick till Hakodate.

Väl framme var det redan morgon.

23

Från Hakodate åkte jag med Hakodates stamlinje och tåget var tvunget att ta sig över och förbi bergskedjan Tokachi och bergspasset Karikachi. Även med två lok fick tåget kämpa uppför de branta sluttningarna och det gick inte fortare än att man hann kliva av och kissa i närheten.

Det var det året då en jättelik jordbävning av magni­ tuden 9,5 på Richterskalan inträffade i Chile. Elva personer lär till och med ha dött i Kiritappu av en tsunami som bildades. Jag blev chockad när jag förstod att filtar hade fastnat högst upp i lyktstolparna och frågade min morbror som bodde i närheten om tsunamin verkligen hade nått så högt. »Absolut«, sa han, »den lär ha varit sex meter hög. Och 1952, efter den stora jordbävningen i Tokachibukten, kom också en jättelik tsunami. Den var så kraftig att Kiritappu skildes från Hokkaidô och blev en ö. Flodvågen tog med sig en bro som fanns där.« Vi stod och blickade ut över havet.

Det var fullt av brunalger i vattnet. De kunde bli hela femton meter långa och vi fångade dem från båtar med hjälp av pålar med krokar fästa i spetsen. Därefter drog vi upp dem med händerna. När vi kom tillbaka till hamnen lastade vi ur dem med hjälp av hästdragna vagnar innan vi lade ut dem en i taget för att torka. Till slut var hela stranden svart av brunalger som hade lagts ut på tork.

Det där höll jag på med i två månader innan det i början 24

av oktober var dags att åka tillbaka för att hjälpa till att skörda riset. Det var ett mönster som upprepades under tre år.

Min far fick ont i ryggen och det var osäkert om han kunde fortsätta att arbeta med jordbruk. Mina yngre bröder Katsuo och Masao ville fortsätta sin skolgång, samtidigt som det krävdes pengar för mina barn Yôko och Kôichi. Jag beslöt mig för att åka till Tokyo och arbeta.

Det var den 27 december 1963, året före sommarolympiaden i Tokyo. Morgonen var kall och det var fort­farande mörkt när jag lämnade hemmet och begav mig till stationen i Kashima. Där tog jag det första morgontåget på Jôbanlinjen som gick 05:33. Klockan var över tolv när det kom fram till Ueno. Jag kommer ihåg att jag med jämna mellanrum tryckte ned brättet på hatten över ansiktet när jag gick på plattformen. Tåget hade passerat ett oräkneligt antal tunnlar och röken från ångloket hade trängt in i kupén och gjort ansiktet sotigt. Jag tyckte att det var pinsamt att se mig själv speglad i tågfönstren.

Jag fick ett rum i ett dormitorium som tillhörde sport­ utrustningsföretaget Tanikawa och låg i Taishidô, i stadsdelen Setagaya. Det var en modulbyggnad och mitt rum var sex tatamimattor stort. Toalett och bad fick man dela på. Morgon och kväll gjorde jag och mina arbetskamrater i ordning ris, misosoppa och lite tilltugg. Det var hårt arbete och det krävdes verkligen att man fick i sig två portioner ris för att klara av det.

25