Page 1

NAZISTLITTERATUR I AMERIKA


roberto bolaテ前 NAZISTLITTERATUR I AMERIKA テカversテ、ttning lena e. heyman

a l b e rt b o n n i e r s f テカ r l a g


Till Carolina L贸pez


Den som har en bra cykel eller en snabb h채st kan visst stiga ner tv책 g책nger (eller tre, beroende p책 hygieniska behov) i samma flod. au g u s to m o n t e r r o s o


Innehåll fa m i l j e n m e n d i l u c e   9

Edelmira Thompson de Mendiluce  11 Juan Mendiluce Thompson  28 Luz Mendiluce Thompson  33 d e r ö r l i g a h j ä lta r n a e l l e r s p e g l a r n a s b r ä c k l i g h e t 47

Ignacio Zubieta  49 Jesús Fernández-Gómez  58 f ö r e g å n g a r e o c h u p p ly s n i n g e n s f i e n d e r 65

Mateo Aguirre Bengoechea  67 Silvio Salvático  69 Luiz Fontaine da Souza  72 Ernesto Pérez Masón  77 p o è t e s m a u d i t s 85

Pedro González Carrera  87 Andrés Cepeda Cepeda, »Väpnaren«  97 b e l ä s ta o c h b e r e s ta k v i n n o r 103

Irma Carrasco  105 Daniela de Montecristo  119 t vå t y s k a r v i d vä r l d e n s ä n d e 123

Franz Zwickau  125 Willy Schürholz  129


v i s i o n e r , s c i e n c e f i c t i o n 139

J.M.S. Hill  141 Zach Sodenstern  145 Gustavo Borda  150

t r o l l k a r l a r , l e g o s o l d at e r , e l ä n d i g a 155

Segundo José Heredia  157 Amado Couto  160 Carlos Hevia  165 Harry Sibelius  167

m a x m i r e b a l a i s t u s e n a n s i k t e n 175

Max Mirebalais, alias Max Kasimir, Max von Hauptmann, Max Le Gueule, Jacques Artibonito  177 p o e t e r i u s a 189

Jim O’Bannon  191 Rory Long  196 a r i s k a b r ö d r a s k a p e t 205

Thomas R. Murchison, alias Texasmannen  207 John Lee Brook  210 d e fa n ta s t i s k a b r ö d e r n a s c h i a f f i n o 215

Italo Schiaffino  217 Argentino Schiaffino, alias Fetknoppen  223 r a m í r e z h o f f m a n , d e n b e ry k ta d e 249

Carlos Ramírez Hoffman  251 e p i l o g f ö r m o n s t e r 289

Några personer, förutom de som tilldelats egna artiklar  291 Några förlag och tidskrifter  305 Några böcker  315


8


FAMIL JEN MENDILUCE

9


EDELMIR A THOMPSON DE MENDILUCE Buenos Aires 1894– Buenos Aires 1993

När hon är femton år utger hon sin första diktsamling, Till pappa, som ger henne tillträde till en modest plats i det väldiga galleriet av kvinnliga poeter i Buenos Aires societet. Från och med nu är hon en trägen gäst i Ximena San Diegos och Susana Lezcano Lafinurs litterära salonger. De båda härskar enväldigt över lyriken och den goda smaken på båda sidor Río de la Plata i det begynnande nittonhundratalet. Dessa hennes första dikter handlar, som man kan förstå, om dotterliga känslor, religiösa funderingar och trädgårdar. Hon umgås löst med tanken på att bli nunna. Hon lär sig rida. 11


1917 lär hon känna boskapsuppfödaren och industrimannen Sebastián Mendiluce, tjugo år äldre än hon. Alla blir förvånade när de efter några få månader gifter sig. Enligt vittnesbörd från samtida föraktar Mendiluce litteratur i allmänhet och poesi i synnerhet och saknar känsla för de sköna konsterna (även om han någon gång går på opera), och hans konversation befinner sig på samma nivå som hans drängars och arbetares. Han är lång och kraftfull, men långt ifrån vacker. Hans enda allmänt erkända förtjänstfulla egenskap är hans outtömliga förmögenhet. Edelmira Thompsons väninnor säger att det är ett konvenansäktenskap, men sanningen är att de gifter sig av kärlek. En kärlek som varken hon eller Mendiluce någonsin kan förklara men som orubbligt varar in i döden. Äktenskapet, som vanligtvis innebär slutet för kvinnliga författare, ger Edelmira Thompsons skrivande ny energi. Hon öppnar egen salong i Buenos Aires som konkurrerar med San Diegos och Lezcano Lafinurs. Hon beskyddar unga argentinska målare genom att inte bara köpa deras verk (år 1950 är hennes konstsamling inte den bästa men en av de mest omfångsrika och djärva i landet) utan också ta dem med sig till estancia Azul så att de kan måla utan att stö12


ras av världens larm, och hon står för alla utgifter. Hon grundar ett förlag, Söderns lykta, där hon utger över femtio diktsamlingar, varav många tillägnas henne, »den argentinska litteraturens goda fe«. År 1923 publicerar hon sin första prosabok, Hela livet, en idyllisk för att inte säga slätstruken självbiografi, utan tillstymmelse till skvaller och full av naturskildringar, som inte alls tas emot som hon hoppats utan passerar obemärkt i Buenos Aires boklådor. Besviken reser Edelmira, i sällskap med sina två små barn, två tjänarinnor och över tjugo koffertar, till Europa. Hon besöker Lourdes och de stora katedralerna. Hon seglar till öar i Egeiska havet och kommer en vårdag till Kreta. År 1922 publicerar hon i Paris en tunn liten bok med dikter för barn på franska och en på spanska. Sedan reser hon tillbaka till Argentina. Men saker och ting är inte som förr och Edelmira trivs inte längre i sitt land. I en tidning kallas hennes nya diktsamling (Timmar i Europa, 1923) banal. Enligt Argentinas främste litteraturkritiker, doktor Luis Enrique Belmar, är hon en »infantil, sysslolös dam som hellre borde ägna sina krafter åt välgörenhet och undervisning. Vårt vidsträckta land vimlar som bekant av rackarungar klädda i trasor.« Edelmira sva13


rar elegant med att bjuda in doktor Belmar och andra kritiker till sin salong. De enda som kommer är några få utsvultna journalister från societetssidorna. Edelmira drar sig sårad tillbaka till estancia Azul tillsammans med några obrottsligt trogna vänner. I lugnet på landet lyssnar hon på samtal mellan enkla lantarbetare och skriver på en ny diktsamling att kasta i ansiktet på sina vedersakare. Boken, Timmar i Argentina (1925), ställer till skandal och orsakar häftiga diskussioner från första dagen när den kommit ut. I den överger Edelmira det kontemplativa och går till attack mot kritikerna, mot damerna i de litterära salongerna och mot den dekadens som omger kulturlivet. Hon argumenterar för en återgång till det ursprungliga: arbetet på fälten, den orörda, fria naturen i söder. Väna ord och kärleksextas har hon lämnat bakom sig. Edelmira vill se en episk litteratur, en diktning som besjunger hjältebragder och inte svävar på målet när det handlar om att besjunga fosterlandet. Boken blir en framgång i sin genre och i en gest av blygsamhet avreser Edelmira än en gång till Europa, fast hon knappt hunnit njuta av erkännandets ljuvhet. Hon har sällskap av sina söner, sina tjänarinnor och filosofen Aldo Carozzone från Buenos Aires som tjänstgör som privatsekreterare. 14


År 1926 tillbringar hon på resa i Italien med sitt talrika följe. 1927 ansluter sig Mendiluce till sällskapet. 1928 föds deras första dotter, Luz Mendiluce, en frisk och vacker flicka på fyra och ett halvt kilo. Den tyske filosofen Haushofer står i Berlin fadder vid dopet, en ceremoni där den tyska och argentinska intellektuella eliten samlas för en fest som varar i tre dygn och avslutas i en liten skog nära Rathenow där makarna Mendiluce uppvaktar Haushofer med ett solo för puka komponerat och framfört av mästaren Tito Vázquez, ett verk som väcker sensation i samtiden. År 1929, när börskraschen tvingar Sebastián Mendiluce att återvända till Argentina, presenteras Edelmira och hennes barn för Adolf Hitler, som lyfter upp lilla Luz och säger: »Detta är en underbar liten flicka.« Det tas bilder. Den blivande Führern gör djupt intryck på den argentinska poetissan. Innan de skiljs åt skänker hon honom några av sina böcker och en vacker utgåva av Martín Fierro, gåvor som Hitler tackar på det hjärtligaste för. Han tvingar henne att improvisera en tysk översättning på stället, vilket hon och Carozzone gör tillsammans, med viss svårighet. Hitler är belåten. Det är klar och tydligt klingande vers som pekar framåt, säger han. Edelmira blir glad och frågar honom till 15


råds om vilken skola hon ska välja för sina äldsta två barn. Hitler föreslår ett schweiziskt internat, även om han bestämt påstår att livet är den bästa skolan. Efter mötet förklarar sig såväl Edelmira som Carozzone vara övertygade anhängare till Hitler. År 1930 är ett år för resor och äventyr. I sällskap med Carozzone och sin lilla dotter (pojkarna går på en exklusiv internatskola i Bern) och sina båda argentinska tjänarinnor reser Edelmira på Nilen, besöker Jerusalem (där hon genomgår en mystisk eller nervös kris som tvingar henne att hålla sig på hotellrummet i tre dygn), Damaskus, Bagdad … Hon har huvudet fullt av projekt: hon planerar att, när hon kommer tillbaka till Buenos Aires, grunda ett nytt förlag som ska ge ut översättningar av europeiska tänkare och författare, hon drömmer om att studera arkitektur och rita jätteskolor som ska uppföras i delar av Argentina dit civilisationen ännu inte nått, hon vill skapa en stiftelse som ska bära hennes mors namn och stödja unga obemedlade flickor med konstnärlig läggning. Lite i taget växer en ny bok fram inom henne. År 1931 återvänder hon till Buenos Aires och börjar förverkliga sina planer. Hon grundar en tidskrift, Det moderna Argentina, som Carozzone ska stå i spetsen 16


för och som ska publicera det senaste inom poesi och prosa, men också artiklar om politik, filosofiska essäer, filmkritik och texter om det nutida samhället. Det förs­ ta numret av Det moderna Argentina kommer samtidigt som hennes bok Den nya källan, och halva utrymmet i tidskriften ägnas åt den. Den nya källan är ett mellanting mellan reseberättelse och filosofiska memoarer, en betraktelse över samtiden och den europeiska och den amerikanska kontinentens framtid, och i boken varnas läsaren för den fara kommunismen utgör för den kristna civilisationen. Åren som följer är fruktbara: nya böcker, nya vänskaper, nya resor (hon rider kors och tvärs i norra Argentina och över gränsen till Bolivia), nya förlagsäventyr och nya konstnärliga erfarenheter som får henne att skriva libretto till en opera (Ana, den räddade bondflickan, 1935, som har premiär på Teatro Colón och ger upphov till vitt skilda meningar och såväl verbala som fysiska sammanstötningar), att måla en serie landskap från provinsen Buenos Aires och att medverka i uppsättningen av tre pjäser av den uruguyanske dramatikern Wenceslao Hassel. År 1940 dör Sebastián Mendiluce och kriget gör att hon inte kan resa i Europa som hon hade önskat. Hon 17


är ifrån sig av sorg och skriver själv nekrologen över sin man. Den upptar en helsida med två spalter i landets största tidningar. Hon undertecknar den: Edelmira, Mendiluces änka. I texten märks det tydligt att hon är psykiskt ur balans. Det skämtas om den, hon förhånas och föraktas av merparten av Argentinas intellektuella. Än en gång tar hon sin tillflykt till estancia Azul i sällskap bara av sin dotter, av Carozzone, som inte viker från hennes sida, och av den unge målaren Atilio Franchetti. Om förmiddagarna skriver eller målar hon. Om eftermiddagarna tar hon långa ensamma promenader eller ägnar sig åt läsning timme efter timme. All denna läsning liksom hennes intresse för inredning leder fram till det som ska bli hennes främsta verk, Poes rum (1944), en föregångare till le nouveau roman och många senare avantgardististiska arbeten. Poes rum ger Mendiluces änka en plats i solen inom argentinsk och hispanoamerikansk litteratur. Historien om dess tillblivelse är följande: Edelmira läser Edgar Allan Poes »The Philosophy of Furniture«. Hon blir entusiastisk, anser sig ha funnit en tvillingsjäl när det gäller inredning och resonerar ingående om ämnet med Carozzone och Atilio Franchetti. Den senare målar en tavla av ett rum där han till punkt och pricka följer Poes 18


instruktioner: rummet är avlångt, omkring trettio gånger tjugofem fot (en fot är omkring tjugoåtta centimeter), med en dörr på ena kortsidan, två fönster på den andra. Möbler, tapeter, gardiner, allt återges exakt av Franchetti. Det är emellertid inte tillräckligt exakt för Edelmira, som föresätter sig att bygga upp Poes rum i naturlig storlek. Därför ger hon order om att det i haciendans park ska byggas ett rum med samma mått som de Poe anger, och sedan skickar hon ut sina agenter (antikvitetshandlare, inredningsarkitekter och snickare) att leta rätt på möbler, tyger och så vidare enligt Poes beskrivning. Det lyckas bara till hälften och resultatet är: Fönstren är breda och når ner till golvet. De är infogade i djupa nischer. Fönsterglaset är karmosinrött. Fönsterkarmarna är av rosenträ och bredare än normalt. Inuti de båda fönsternischerna finns speglande gardiner vävda av silvertråd som följer fönstrets form och hänger rakt ner i smala veck. Utanför nischerna hänger gardiner i tjockt karmosinrött siden prydda med ett nät av guld och fodrade med samma silvertyg som gardinerna inne i nischen är vävda av. 19


De veckade gardinerna är fästa under en förgylld kornisch som löper längs hela rummet, där väggarna möter taket. Gardinerna dras ifrån och dras för med hjälp av ett tjockt, gyllene rep som avslutas i en enkel knut; man ser inga spikar eller liknande. Färgen på gardiner och gardinbårder, det vill säga karmosinrött och guld, återkommer överallt i rummet och bestämmer dess karaktär. Den heltäckande mattan är vävd i Sachsen och en halv tum tjock; bottenfärgen är karmosinröd och mönstrad med ett tunt gyllene rep (av samma typ som det vid gardinerna) som knappt höjer sig över botten och bildar korta, oregelbundet återkommande bågar som placerats så att de slingrar sig om varandra. Väggarna är klädda med sidenskimrande tapet i en silvergrå nyans, med små arabesker, karmosinröda också de men i en mildare nyans. Det finns åtskilliga tavlor, huvudsakligen fantasilandskap som påminner om feernas grottor av Stanfield eller Chapmans melankoliska sjö. Dock ser man också tre fyra kvinnohuvuden av eterisk skönhet: porträtt i Sullys stil. Färgskalan i samtliga tavlor är varm men sober. 20


Ingen av tavlorna är i litet format. Små målningar ger ett rum det fläckiga utseende som utgör svagheten hos många vackra men överarbetade konstverk. Tavelramarna är breda, men inte djupa. De är rikt utsirade men upplevs varken som tjocka och klumpiga eller som filigransarbeten. Målningarna är väl infogade i väggarna och hänger inte i snören. En inte särskilt stor spegel, nästan rund, är placerad så att ingen som befinner sig i rummets sittmöbler speglas i den. Dessa utgörs av två breda soffor av rosenträ klädda med karmosinrött siden, med mönster av guldrosor, och två länstolar, också de av rosenträ. Också pianot är av rosenträ. Det har inget överdrag och står med locket uppfällt. Intill en av sofforna står ett åttkantigt bord av den allra vackraste marmor med guldinläggningar. Ingen duk ligger på bordet. I vart och ett i de lätt rundade hörnen av rummet står en magnifik vas av Sèvresporslin fylld med vackra blommor i lysande färger. En hög kandelaber med en liten antik oljelampa fylld med väldoftande olja står invid den ena länstolen. (I 21


den stolen slumrar Poes vän, ägaren till detta idealrum.) På några lätta, smäckra vägghyllor som hålls uppe av karmosinröda sidenband med guldtofsar, står mellan två- och trehundra utsökt inbundna böcker. Förutom det uppräknade finns inga möbler, men en Argandlampa med genomskinligt, karmosinrött glas, hängande i en tunn guldkedja från det höga, välvda taket, sprider ett rofyllt, magiskt sken över alltsammans. Argandlampan visar sig inte alltför svår att införskaffa. Inte gardinerna, mattan eller länstolarna heller. Tapeterna vållar dock vissa problem, som Mendiluces änka löser genom att beställa dem direkt från fabriken efter mönster specialritat av Franchetti. Målningar av Stanfield eller Chapman går inte att få tag på, men Franchetti och hans vän Arturo Velasco, en ung lovande konstnär, åstadkommer så småningom dukar som tillfredsställer Edelmira. Också pianot av rosenträ bereder vissa svårigheter som dock till sist övervinns. När rummet väl är uppbyggt anser Edelmira att tiden är kommen att skriva. Den första delen av Poes rum är en detaljerad beskrivning av själva rummet. Den andra delen är ett kompendium om god smak i inredning, med utgångspunkt i några av Poes föreskrifter. Del tre 22


är en beskrivning av den faktiska återuppbyggnaden av Poes rum på en äng i estancia Azuls park. Del fyra är en noggrann redogörelse för sökandet efter möblerna. Del fem är återigen en beskrivning av det återuppbyggda rummet, likadant som det rum Poe beskrev men samtidigt olikt det, och här läggs särskild vikt vid ljuset, den karmosinröda färgen, några av möblerna (redovisning av deras ursprung och skick), målningarnas kvalitet (samtliga beskrivs noggrant, en efter en, utan att Edelmira besparar läsaren en enda detalj). Den sjätte delen, kanske den kortaste, är ett porträtt av Poes vän, den slumrande mannen. Några kritiker, som kanske är lite väl skarpsinniga, tror sig se den nyligen avlidne Sebastián Mendiluce i honom. Boken går rätt obemärkt förbi. Men den här gången är Edelmira själv så säker på det hon gjort att hon knappt bryr sig om det svala mottagandet. Under 1945 och 1946 uppsöker hon, säger hennes fiender, gång på gång folktomma stränder och undangömda vikar där hon välkomnar människor som i all hemlighet anländer i det som återstår av amiral Dönitz tyska ubåtsflotta. Det sägs också att det är hennes pengar som finansierar tidskriften Fjärde Riket i Argentina och senare förlaget med samma namn. 23


År 1947 utkommer en ny, bearbetad och utökad, utgåva av Poes rum. Den här gången ingår en reproduktion av en målning av Franchetti på vilken man ser rummet så som det uppfattas från dörren. Av den sovande mannen anas bara halva ansiktet. Det skulle faktiskt kunna vara Sebastián Mendiluce, eller kanske bara en korpulent man i största allmänhet. 1948 grundar hon, utan att göra sig av med Det moderna Argentina, en ny tidskrift, Vår latinamerikanska litteratur, under redaktörskap av sonen Juan och dottern Luz. Strax därpå reser hon åter till Europa och kommer inte tillbaka till Argentina förrän 1955. Skälet till denna långa bortavaro uppges vara hennes oförsonliga fiendskap med Evita Perón. På många foton från tiden ses dock Edelmira och Evita tillsammans, på cocktailpartyn, mottagningar, födelsedagsfester, teaterpremiärer och idrottsevenemang. Evita skulle antagligen aldrig kunna ta sig så långt som till sidan tio i Poes rum och Edelmira uppskattar säkert inte rikets första dams enkla härkomst, men det finns papper och brev från opartiska personer som vittnar om att de båda är engagerade i gemensamma projekt, som skapandet av ett stort museum (ritat av Edelmira och den unge arkitekten Hugo Bossi) för samtida argentinsk konst, 24


inklusive bostad och helpension för några konstnärer, något som aldrig tidigare skådats i museisammanhang i världen. Avsikten är att underlätta det konstnärliga skapandet – och vardagslivet – för unga eller inte så unga företrädare för det moderna måleriet och förhind­ ra att de emigrerar till Paris eller New York. Det talas också om ett utkast till ett filmmanus skrivet av dem båda tillsammans om en oskyldig ung donjuans liv och motgångar. Den unge mannen ska spelas av Hugo del Carril är det tänkt, men manuset försvinner som så mycket annat här i världen. Hur det nu är med det, säkert är i alla fall att Edelmira inte kommer tillbaka till Argentina förrän 1955, och vid den tiden är den stigande stjärnan i Buenos Aires litterära kretsar hennes dotter Luz Mendiluce. Edelmira utger inte så många böcker efter detta. Det första bandet av hennes Samlade dikter utkommer 1962, det andra 1979. En memoarbok, Det sekel jag upplevt, skriven i samarbete med hennes trogne Carozzone, en samling mycket korta noveller, Kyrkor och kyrkogårdar i Europa (1972), som utmärks av hennes utomordentligt sunda förnuft, och en samling tidigare outgivna dikter från ungdomsåren, Glöd (1985) är allt som publiceras de sista åren. 25


Hennes arbete som tillskyndare av konst och litteratur och gynnare av unga begåvningar avtar dock inte, tvärtom. Oräkneliga är de böcker där Mendiluces änka skrivit förord eller efterord och oräkneliga är de debutantböcker hon bekostat ur egen ficka. Bland de förra kan nämnas Härskna hjärtan och unga hjärtan av Julián Rico Anaya, en roman som väckte åtskillig upprördhet och blev livligt diskuterad såväl i Argentina som i utlandet, och De osynliga nunnorna av Carola Leyva, en diktsamling som försöker sätta punkt för den sterila debatt som förts i en del kretsar i Argentina alltsedan surrealismens andra manifest. Bland de senare kan vi inte förbigå Ungdomarna i Puerto Argentino, en samling möjligen inte helt sanningsenliga minnesanteckningar från kriget om Malvinerna 1982, Falklandskriget, med vilka den före detta soldaten Jorge Esteban Petrovich plötsligt gör sitt inträde i den litterära världen, samt Pilar i vinden, en antologi med dikter av unga poeter av god familj vilkas estetiska syfte bland annat är att inte använda några som helst ord- eller bokstavskombinationer som klingar oskönt, inga dissonanser och inga vulgära, vardagliga ord. Juan Mendiluce skriver ett förord till boken och den blir en oväntad försäljningssuccé. 26


Edelmira Mendiluce tillbringar de sista åren i livet på estancia Azul, i Poes rum där hon brukar halvsova och drömma om det förflutna, eller på den stora terrassen framför huvudbyggnaden försjunken i läsning eller betraktande av landskapet. Hon är klar i huvudet (»har ilskan i behåll«, säger hon själv) intill slutet.

27

9789100127015  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you