Issuu on Google+

Fr책n verklighetens str채nder


Anna Williams

Frün verklighetens stränder Agnes von Krusenstjernas liv och diktning

albert bonniers fĂśrlag


Breven på för- och eftersättsbladen citeras också på sidorna 143–144 respektive 217–218.

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012681-0 © Anna Williams 2013 Formgivning inlaga: Agneta Johansson Livonia Print, 2013


Men jag s채ger er: jag 채r n채stan lycklig. Agnes von Krusenstjerna, Porten vid Johannes


Innehåll

1. Ett djärvt beslut

9

2. Född till författare

19

3. Skriftställarinnan, fröken Ellen Key 1914–1920

45

4. Ninas dagbok Flickbok och konstnärsroman 1917

61

5. Helenas första kärlek Krusenstjernas andra roman 1918

79

6. Den disciplinerade dagdriverskan 1918–1923

91

7. En osynlig skrift Krusenstjerna–Sprengel

105

8. Högt uppe och djupet nedanför

133

9. Berättelsen om ett hjärta Tony 1922–1926

147

10. Efter Tony 1927–1930

197

215

11. Rom–Paris–Konradsberg 1928–1930

7


12. Ett hälsans evangelium Fröknarna von Pahlen 1930–1935

229

13. Kyskt mellanspel 1933

309

14. Pahlensuccén 1930–1935

317

15. Ett stridens tecken 1934–1936

335

16. En liten skrivmaskin Fattigadel 1935–1938

395

17. I nunnornas hus 1934, 1937

453

18. Att återvända till glädjen

467

19. Känslans sanningar

483

Efterskrift 485

Noter 487

Upplagor 565

Förkortningar 570

Bildkällor 571

8

Källor och litteratur

572

Personregister 632


1. Ett djärvt beslut

Egentligen vill hon skriva. Dikterna trängs med skisser och utkast i dagbokens verkstad. Sextonåringen drömmer med pennan i hand. Men drömmaren möter strax realisten i skoluppsatsen om framtidsplanerna våren 1911: »Jag skulle helst vilja skriva hela mitt liv! Men detta kan ju ej gå. Visserligen skulle det göra mig lycklig. Men jag bleve ej något stort och kunde ej förtjäna mitt uppehälle på det. Jag skulle troligen bliva en av dessa drömmande, opraktiska varelser, som aldrig uträtta något och föraktas av alla.« Skolflickan dirigerar om sina mäktiga anspråk mot nyttan och plikten. »Ända sedan jag var liten har jag velat bliva lärarinna!« Men Agnes har diktat sedan barnsben och släpper inte taget. Sommaren 1912 gör hon en karaktärsprofil över sig själv. Det värsta är grubblandet över livets mening. Det bästa är fantasin, drömmarna och kärleken. Och ideallivet? »Lyckligt gift – författarinna«.1 Det är ett händelserikt år. En dryg månad tidigare har August Strindberg gått ur tiden. Morgonen den 15 april sjunker lyxångaren Titanic i norra Atlanten med över tvåtusen passagerare ombord. Den 1 juni invigs Stadion i Stockholm och de femte Olympiska sommarspelen invaderar huvudstaden. Under hösten trycks Martin Kochs roman Arbetare. En historia om hat, Selma Lagerlöf ger ut Körkarlen och Hjalmar Söderberg Den allvarsamma leken. Agnes moster Anna Hamilton Geete blir klar med memoarerna om sin morfar Erik Gustaf Geijer. Inför det nya året 1912 gör Dagens Nyheter en författarenkät om diktning och moral. Får man lov att skriva vad som helst om vem 9


från verklighetens stränder

som helst? Författarna svarar ja. Det är omöjligt att sätta upp gränser för det tillåtna och passande, sammanfattar August Strindberg.2 Fem år senare ska Agnes von Krusenstjerna romandebutera. Fyra år därefter ska hon gifta sig, samma år som hon enligt svensk lag får lov att rösta och vara jämställd med sin make inom äktenskapet. Sjuksköterska? Missionär? Lärarinna? Författare. Hon har redan bestämt sig. Skriva hela livet.

På Annelund i januari 1915. Från vänster Eva de Geer, Syster Maja, Gunhild Odencrants och Agnes von Krusenstjerna.

♣ Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) hade ett kluvet väsen. De som minns henne vittnar om att ljus och mörker stämde möte i hennes person. Hon gav intryck av herrgårdsflicka och brinnande ande, av okonstlad förfining och vänskaplighet i en ganska liten 10


ett djärvt beslut

och välklädd gestalt. Hon kunde umgås stillsamt men också bryta ut i oro och anfäktelse bland vännerna. En och femtiofem lång, kompakt kropp och små händer. Blå ögon. Vikten växlade mellan fyrtioåtta och sextiotre kilo beroende på hälsotillståndet.3 På porträttbilderna är hon prydlig med sin anspråkslöst moderna frisyr, sin vita krage och klara ögon under mörka bryn, eller intellektuellt inramad vid skrivbordet med svarta strumpor, eleganta skor och pennan i hand – en självmedveten författare redo för konstnärligt

David Sprengel och Agnes von Krusenstjerna i Jämtland 1931. Utanför huset på Korfu i maj 1936.

skapande. På de mindre arrangerade fotografierna är hon vardagsmänniska men har ofta kvar sin raka blick. En tjugoåring bland vännerna med benen uppdragna i soffan. I sommarklänning under grekisk sol. Klädd för utevistelse i en trädgård i Jämtland. Den här boken handlar om Agnes von Krusenstjernas liv och för11


från verklighetens stränder

fattarskap. När jag för en del år sedan skrev en bok om hur kvinnliga författare presenterades i de litteraturhistoriska översiktsverken upptäckte jag att bilden av Krusenstjerna var egendomligt kluven, och det var egentligen då mitt intresse väcktes. I handböckerna sitter hon vid honnörsbordet men hon är inte helt lätt att konversera. För hur närmar man sig en inspirerad berättare, en femme fatale och en författare som inte gärna diskuterar politik eller filosofi? Det är något olycksbådande men oemotståndligt attraktivt över hennes karaktär. Skribenterna finner en sjukligt sensibel diktare som inte

Agnes von Krusenstjerna 1929 vid sitt skrivbord på Regeringsgatan 95 A.

är särskilt psykologiskt trovärdig. När hon väl börjat kan hon inte sluta, men hon är infernaliskt skarpsynt då hon tittar på människor.4 Är hennes böcker gottköpsromaner, sedeskildringar eller kvinno­ psykologi? Fortfarande råder oenighet om Krusenstjernas genretill12


ett djärvt beslut

hörighet, och det är också detta som gör henne spännande. I hennes skrivarliv har jag mött en kvinna präglad av sin adliga bakgrund och driven av lusten att berätta, en rätt ensam gestalt som placerar sig vid sidan om de revolutionerande strömningarna – arbetarlitteraturen, den radikala modernismen, de hetlevrade politiska diskussionerna – men som ändå har modernistiska anspråk och en inte oansenlig portion mod. Under sin livstid blev hon föremål för läsarnas beundran och kritikernas hyllning, men också för hätsk eller tigande fördömelse. Hon skrev om sådant som var tabubelagt

Agnes von Krusenstjerna fotograferad av Sigrid Lenkert och Anna Riwkin.

och oanständigt. Visst hade hon stöd av sin tids litterära avantgarde. Men hon betalade ett högt pris för sin frispråkighet i en tid när kvinnan fortfarande yttrade sig på andra premisser än mannen och hennes rösträtt inte var äldre än ett barn. Agnes von Krusenstjernas författarskap har utforskats biografiskt och idéhistoriskt, med feministiska, genusteoretiska och narrato13


från verklighetens stränder

logiska verktyg. Stig Ahlgren publicerade den första större studien 1940 och Olof Lagercrantz gjorde en pionjärinsats med sin biografi 1951. Birgitta Svanbergs betydelsefulla doktorsavhandling 1989 är textanalytisk och feministisk. Bland övriga forskare kan nämnas Eva Adolfsson, Barbro Backberger, Merete Mazzarella och Rita Paqvalén.5 Mitt möte med Krusenstjerna inbegriper både livet och dikten. Författaren tar hjälp av dikten för att beskriva sin verklighet. Livet märks i konstverken. Fiktionen gör sig påmind i de biografiska dokumenten. En mening föds i brevet och vandrar in i romanen. Mötet mellan liv och dikt är siktpunkten även i Olof Lagercrantz viktiga bok. Han ser de oförmedlade spåren, direktanslutningen mellan diktaren och hennes verk. Hans bild färgas av att han hade personlig kontakt med Krusenstjerna och var släkt med henne; hon var kusin med hans mor Agnes, född Hamilton, som liksom Agnes von Krusenstjerna led svårt av psykisk sjukdom. Hans far Carl Lagercrantz kunde berätta mycket om släktingarna och miljöerna. För Olof Lagercrantz var det närkontakt, en smärtsam och levande känsla av samhörighet. Jag närmar mig hennes författarskap från ett annat avstånd, och hoppas att mötet kan förmedla något om den förvandling som äger rum när den levda erfarenheten blir till litteratur. En hel del av det material jag använder har inte tidigare lyfts fram. Framför allt gäller det personliga dokument som brev, anteckningar och dagböcker. Lagercrantz biografiska metod ger en version av förhållandet mellan liv och dikt. Men mycket av det han direktanknyter till författarlivet har en bredare innebörd, som litteraturforskaren Annegret Heitmann påpekat. Det självbiografiska stoffet säger också något om kvinnans situation, tonåringens livsvillkor och banden mellan mor och dotter i en historisk miljö styrd av samhällets konventioner.6 I sökandet är känslorna en avgörande källa till kunskap. Agnes von Krusenstjernas skrivarliv var kort och produktivt. Under en dryg tjugoårsperiod från bokdebuten 1917 fram till sin död 1940 publicerade hon sjutton romaner, fem novellsamlingar 14


ett djärvt beslut

och en diktsamling. Hon skrev krönikor, kåserier, reseskildringar, noveller och dikter. Snart blev hon ett namn att räkna med i det litterära Sverige när den moderna tiden var under debatt. Hennes böcker handlar om uppbrott, kärlek och överlevnad. Det gör även hennes liv. Som målmedveten ung författarinna ville hon erövra en plats i diktareliten, men hennes klasstillhörighet placerade henne i ett säreget utanförskap. Hon stod långt från de framgångsrika arbetarförfattarna både vad gällde ideologi och erfarenhet, och även inför de borgerliga modernisterna fanns ett främlingskap som bottnade i hennes kluvna estetik, präglad både av ett lite gammaldags uttryckssätt och en nyskapande ambition. Även hennes sjukdom höll henne utanför. I tonåren drabbades hon första gången av psykisk ohälsa och som vuxen tillbringade hon långa perioder på mentalsjukhus i Sverige och utomlands. När de unga modernisterna omfamnade henne i sina recensioner var det för att hon utan skygglappar skildrade den nya tidens psykologiskt mångbottnade människa. När hon umgicks med medlemmar ur den nya författargenerationen i början av trettiotalet var hon äldst. År 1934 fyllde hon fyrtio år. Då var Johannes Edfelt tjugonio, Gunnar Ekelöf tjugosju, Eyvind Johnson trettiofyra, Ivar Lo-Johansson trettiotre, Per Meurling tjugosju och Vilhelm Moberg trettiosex. Kluvenheten lyser också igenom i hennes verk. När hon ser på sin klass gör hon det både utifrån och inifrån, som den som vill slå sig fri men aldrig helt kan lämna den identitet som inympats i henne från födseln. Hon bröt med sin familj och det var mycket svårt. Det blev ett trauma som tvingade henne tillbaka till den skoningslösa dissekeringen av fattigadeln. Det var brytningstid i Sverige och Europa när Krusenstjernas karriär tog fart på allvar. Spåren av första världskriget präglade de osäkra mellankrigsdecennierna. Den allmänna rösträtten skrevs in i Sveriges rikes lag, en demokratisk omställning som hade föregåtts av arbetarstrejker, facklig organisering och kvinnoaktivism. De sociala klyftorna minskade, klassamhället byggdes om, utbildningsväsendet reformerades och arbetstidsavtalen förändrades. Fler 15


från verklighetens stränder

fick mer tid till annat än förvärvsarbete och mer pengar att röra sig med. Det påverkade även litteraturen. Fortfarande spenderade de ekonomiskt välbesuttna mer på kulturens produkter, men i det nya mediesamhället ökade bokinköpen och marknaden erbjöd allt från dyrare, förstagångsutgivna romaner till billigböcker för under kronan. Biblioteksreformer ledde till statligt stöd åt folkbiblioteken och till en betydande utvidgning av deras verksamhet och bokbestånd.7 Författarna hade en marknad, och de gynnades av de generösa satsningarna på nya litteratur- och kulturtidskrifter. Vaksamhet och hänryckning vägledde den unga diktargenerationen, livet skulle fullt upp i skrift, arbetet beskrivas, den moderna tiden besiktigas. Det var nu Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Karin Boye, Johannes Edfelt, Moa Martinson och Vilhelm Moberg blev röster att räkna med. Agnes von Krusenstjerna som person hörde inte dit. Hennes böcker diskuterades som tidsdokument, men själv var hon aldrig debattör. Hon var inte litteraturkritiker, introducerade inte utländs­ ka tänkare eller författare, lade sig inte i fackdiskussionen om konsten, jämställdheten, kvinnofrågan eller freden. Hon satsade renodlat på det skönlitterära skrivandet. Det var där hon gav sin uppfattning om tiden. Hennes brevväxling med familj, vänner, kolleger och förlag berättar om en målmedveten författare som vet sin betydelse. Hon visade tidigt intresse för människor och blev under sitt liv alltmer isolerad. Marknadsinriktad var hon dock. Hon fnös åt den banala veckotidningsprosan, men hon ville vara självförsörjande och sälja många böcker. Det framgår av de omfångsrika brev hon skrev till sina förlag om honorar, utgåvor, medieuppmärksamhet och reklamkampanjer. Hon ville tilltala en bred publik, vilket märks i böckernas språk och ämnesval. Romansviten om fröknarna von Pahlen är fylld av komplicerade kärleksförhållanden, melodramatiska dödsfall, erotiska intriger, mystiska släktskapsförhållanden, svek, lögner, romantik och känslor. Krusenstjerna gjorde ogärna konstnärliga eftergifter, men ambitionen att tjäna pengar var också en del av 16


ett djärvt beslut

hennes estetiska program. Bland hennes viktigaste läsefrukter fanns publikälsklingar som Charles Dickens, Hans Christian Andersen och Louisa M. Alcott. De materiella omständigheterna styrde också planeringskalendern. Man börjar med att skissera upp en riktigt lång historia om tusentals sidor som ju måste delas upp i flera volymer och gärna ges ut i en takt som inte får läsarna och kritiken att tappa intresset. Tonyserien består av tre böcker, Pahlensviten sju och »Fattigadel« var tänkt att ges ut i sex delar (det blev fyra). Det dröjde aldrig mer än två år mellan utgivningen av de enskilda delarna och tidsrymden krympte allt eftersom författarens professionalitet växte. Många gånger fick hon också recensenterna att ivrigt vänta på nästa bok. Romansviten var Krusenstjernas medium, hennes konstnärliga element. Sin begåvning kunde hon omsätta i ekonomisk och medial framgång tack vare medvetenheten om marknadens villkor. Berättelserna om kvinnor på gränsen till förändring kastar ett sällsamt ljus över tidens rörelser, slår en brygga mellan då och nu. Den nya tiden pulserar i romanerna men tyglad, hållen in. Adelsklassen är hennes litterära spelfält, upplyst av den politiska utveckling som urholkade klassprivilegierna. Hon skildrar klassförfallet; kläderna, ansiktsuttrycken, statusmarkörerna, möblemanget och samtalskoderna bildar kittet i tidskrönikan. Som alla författare var hon ett barn av sin miljö, av nedärvda konventioner. Betraktar man henne med detta i minnet är det också lättare att se hur djärv hon var. Naven i hennes diktning är livsundret och smärtan. Känslorna leder henne till sanningen om människan. Sin gudstro förlorade hon i tonåren men hon behöll livet igenom intresset för existentiella frågor. Tidigt grubblar hon över livets mening, och ämnena går igen i romanerna. Visst är de sedeskildringar: de handlar om det svåra i att leva tillsammans, om den bräckliga gemenskapen i en föränderlig värld. De sätter upp etiska situationer och moraliska dilemman för att förstå människan som social och andlig varelse. Det kan handla om den förkvävande modern, profitens makt över moralen eller 17


från verklighetens stränder

konventionens barriärer. Litterärt är hon besläktad med Carl Jonas Love Almqvist, Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf. I den moderniseringsivriga mellankrigstiden reste författarna nya frågor om klass och moral. Krusenstjerna skrev om kvinnorna – Nina, Helena, Tony, Ragnhild, Vera, Angela, Petra, Johanna, Alma, Viveka, Aimée… Hon var inte ensam. Författare som Stina Aronson, Karin Boye, Alice Lyttkens, Moa Martinson, Elise Ottesen-Jensen, Margareta Suber och Elin Wägner tog upp ämnen som långt ifrån självklart var kvinnornas domän i offentligheten. Men nu kom ett andra genombrott efter åttiotalets uppsving. Kvinnorna förde återigen ordet om sådant som tystats ned, om sexualiteten, moderskapet, arbetet och utopierna. Krusenstjerna skrev om barnuppfostran, tonåringens sexuella uppvaknande och lesbisk kärlek. Mycket av detta var inte gjort förut. I sin biografi beskriver Olof Lagercrantz berätterskan som i sin romankonst skapar en egenartad värld av förbindelser och sammanhang. »Det är som funnes det alltid i hennes tavlor speglar, i vilka ljuset återkastas och i vilkas djup ofta skymtar en skugga av dem som en gång stått framför dem.«8 Jag hittar berätterskan i allt det skrivna som blev frukten av ett märkvärdigt diktarliv. Med ett imponerande tålamod berättar Krusenstjerna samma grundhistoria om och om igen. Men speglarnas placering växlar. Ordkonstnären regisserade efter eget skön, skrev hela livet och blev både älskad och avskydd. Sin författaridentitet byggde hon av målmedvetenhet, hårt arbete och utanförskap. De människor hon förlorade fick hon återskapa på egen hand.9 »De likna skuggorna nyss: nyfiket fara de omkring i rummet och göra ibland den blanka spegeln där borta immig med sin andedräkt.«

18


2. Född till författare

I slutet av januari 1939 publicerade Agnes von Krusenstjerna två artiklar om sitt författarskap i danska Berlingske Aftenavis. De sjuder av livsglädje, humor och konstnärligt självförtroende. Drygt ett år senare skulle hon inte längre finnas i livet. Den 10 mars 1940 avled hon i sviterna efter en operation av en obotlig hjärntumör. Artiklarna handlar om hur hon blev författare – eller snarare föddes till det. Och något bättre kan hon inte tänka sig: Jag är inte säker på att jag blev författare. Kanske föddes jag till det. Min mormors far var Erik Gustaf Geijer, och jag föreställer mig att en tung droppe av diktarens och musikerns blod har blandat sig med de skotska och baltiska soldaternas och redan tidigt trängde in i min hand och gav den lusten att skriva. Jag är glad och tacksam över denna droppe blod, och jag kan inte tänka mig en härligare sysselsättning än att skriva.

Krusenstjerna tar läsaren med in i diktarverkstaden. Till dels är det en motskrift mot anklagelserna att allt hon skriver är självbiografiskt, men också en arbetsbeskrivning, en poetik som skildrar författarens hantering av förbindelsen mellan dikt och verklighet.1 Insprängd mellan underfundiga små självbiografiska berättelser om den knaggliga vägen till skrivarlivet – författare vann över missionär och sjuksköterska – träder bilden fram av den disciplinerade arbetsdagen och synen på författaridentiteten. Hon skriver bäst om morgnarna när plikterna och avbrotten inte distraherar henne och 19


från verklighetens stränder

när koncentrationen är som skarpast. Författaren måste drivas av en okuvlig tro på ett genombrott som varken refuseringar eller kritik kan bryta ned. Hantverket skiljer sig på avgörande punkter från reporterns eller fotografens. Tidigt arbetade Krusenstjerna målinriktat mot en konstnärs­ identitet. Hon ville väcka uppmärksamhet. I en dagboksanteckning hösten 1920, efter att hon debuterat men innan hon fått sitt genombrott, beskriver hon sin syn på kallet – att vara utvald, adlad till skrivandet:2 Skall jag våga det. Skall jag äntligen våga att skriva en bok efter mitt eget sinne, utan att taga hänsyn till vad familjen skall säga eller andra människors omdömen. Skall jag våga och ha styrka att gjuta in mitt eget jag i en bok, som jag drömt mig det i flera år. Ty en konstnär är icke en konstnär, om han ej ger varje blodsdroppe av sig själv. Ty det är sig själv han ger. Det han skriver är upplevat, kännt, anat – och är det ej det – då är det icke ett konstverk. En författare, en realistisk författare, sitter icke i ett glasskåp och fantiserar över de syner han ser glida förbi sig utanför skåpets fönster – han ingriper själv, lever, våndas, lider, älskar, känner glädje eller sorg, allt i ett övermått som »vanligt folk« ej ha ett begrepp om. Och lik ett stort barn, kan han icke behålla det för sig själv, han måste meddela sig med hela världen. Utropa: se vad jag funnit, har någon annan sett som jag, upptäckt detta, som gläder mig, eller som vållar mig smärta.

Senare i livet skulle hon le en smula åt sin ungdomliga upprorsvilja. I december 1933 skriver hon i Svenska Dagbladet att hon tidigt drevs av lusten att skriva »riktigt djärva böcker – sådana som skulle få en värld att häpna och förskräckas och min familj att vända sig ifrån mig«. Texten är milt ironisk och tar ned den unga frälsar-Agnes på jorden. »Jag ville épater les bourgeois. Nej, kanske snarare ville jag uppenbara sanningen för människorna – sanningen om kvinnorna.« Hon minns högar av nedplitade förord där hon lade ut planen och ville gå ut i världen med sin farliga bok. »Men på den tiden hade jag 20


född till författare

väl inte något innehåll att låta följa efter förorden«, sammanfattar hon i backspegeln. I stället berättar hon att det var den politiska kampviljan som drev henne till diktandet: Det var 1905 och jag hade icke fyllt elva år än. Norrmännens sätt att vilja draga sig ifrån Sverige måtte upprört mig oerhört, som det väl upprörde många små barn i Sverige – helst officersbarn i garnisonsstäderna. Några flammande rader ur denna dikt lydde ungefär sålunda: …Jag skulle vilja de norrmännen lära! Och jag vill gå ut med svärdet i min hand och strida för vår rätt och för vår ära. Men jag är bara en liten flicka. Även till denna politiska stridsskrift hade jag ett litet förord, som började: »Nu när vår älskade konung är gammal, sjuk och dålig…« Det slutade med de förkrossande orden! »Då tycker jag verkligen!«

Krusenstjerna minns rätt – dagboken skrivs av en sann patriot. När Oscar II avlider den 8 december 1907 svämmar känslorna över och Agnes är djupt förorättad över grannfolket som har betett sig så illa mot konungen och vanhedrat hans valspråk »Brödrafolkens väl«, även om hon som fosterlandsvän kan ha en viss förståelse för att nationell självständighet är att föredra. »Men jag tycker ändå att Norge hörde så ihop med oss. Dom passade väl på att gå när kungen var gammal och sjuk. De norrmännena.«3 Trettio år senare blinkar hon åt sig själv när hon fäller in materialet i den självbiografiska Fattigadelromanen Dunklet mellan träden (1936). Nu är det den elvaåriga Viveka von Lagercrona som harmas över norrmännen. Hon skriver dikter om kriget och fäderneslandet och konungen. Men den viktigaste noteringen är nog den att lilla Viveka tycker att det är så kolossalt roligt att skriva.4 21


från verklighetens stränder

Någon ung rebell var inte Krusenstjerna, fastslår hennes biograf Olof Lagercrantz.5 Själv vore hon nog böjd att hålla med. Det skulle dröja tills hon bröt med familjen och konventionerna och blev offentlig. Men stångades gjorde hon även som ung, bland annat i brev till den berömda Ellen Key. Och ambitionerna fanns där, formulerade i stora tankar om konstnärens maktpåliggande kall. Hon skulle bli författare – inget okomplicerat beslut för en kvinna i begynnelsen av det tjugonde seklet. Och hon skulle sälja – nödvändigt för den marknadsförfattare som ville leva på sin penna.

♣ Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna föddes i Växjö den 9 oktober 1894. Fadern Ernst von Krusenstjerna (1846–1931) var anställd som kapten vid Kalmar regemente. Hennes mor Eva von Krusenstjerna (1859–1945) föddes som Eva Hamilton, dotter till Adolf Hamilton och Agnes Geijer, Erik Gustaf Geijers dotter. Adolf Hamilton var landshövding i Uppsala och pensionerades samma år som Agnes föddes. Hon blev familjens fjärde barn, den första flickan efter tre bröder: Edvard (1885–1958), Gustaf (1887–1927) och Adolf (1891–1971). En efterlängtad dotter! Den stolte fadern skriver till sin svärfar: »Pappa kan tänka sig vår glädje då den lilla varelsen kom till världen med ett ganska duktigt skrik och då på vår fråga svarades det är en flicka.« Lyckönskningsbreven från släkt och vänner strömmade snart till.6 En självbiografisk blinkning ger Krusenstjerna 1917 i sin debut­ roman Ninas dagbok när hon låter dagboksjaget beskriva sin födelse på följande sätt: Vår släkt producerar en massa av det manliga könet: gossar, gossar, gossar. Det är roligt att få en gosse första året, jag menar, det lär vara roligt, men när det sedan ramlar på med bråkiga pojkar utan ett enda

22


född till författare

avbrott av någon liten ljuv flicka, blir det inte så roligt i längden, skulle jag tro. Mina föräldrar gåvo sig inte. Det vore då katten, om de inte skulle få en flicka till slut. Och så kom jag en höstmorgon och skrek lika bra som pojkarna.

Pappa är »den snällaste pappa som finns« och mamma lika snäll, skriver tioåriga Agnes i sin dagbok på påskaftonen 1905. Ja, alla i familjen är mycket snälla, inklusive bröderna och de tre jungfrurna.

Eva och Ernst von Krusenstjerna på silverbröllopsdagen 1909.

Och dagboksförfattaren? »Och nu till mig själf, jag har ljust hår, blå ögon, jag är mammas enda flicka. Också har vi en katt som är min och hon är hvit till naturen men lite grå ändå af smuts.« Både mamma och pappa är blåögda, pappas mustascher är »hvitbruna« och mammas hår svartljust. Kadetten Edvard är vådligt stilig med sin sabel och en hel del annat är »vådligt vackert« och »trefligt«.7 23


från verklighetens stränder

Agnes föddes in i den svenska adelsklassen, ett socialt skikt med ärvda förmåner. Faderns lågadliga släkt adlades 1649 och den grevliga släkten Hamiltons första svenskar på 1600-talet stammade från den skotske hertigen av Hamilton. Men adelns inflytande förtunnades alltmer efter ståndssamhällets avskaffande i Sverige 1865, och Agnes von Krusenstjerna såg under sin livstid epilogen i privilegie­ urholkningen, med första världskriget som en vattendelare. Den svenska överklassens sammansättning förändrades med inkorporeringen av företagsledare och industrimän som grundade sin ställning

Agnes von Krusenstjerna med brodern Adolf, juni 1898. Till höger: Agnes von Krusenstjerna med sin far Ernst 1901. Eva von Krusenstjerna.

på finansiell framgång. Det är denna klassförvandling som bildar den sociala fonden i många av hennes romaner. Att lantadeln trots allt fortfarande långt in i vår egen tid verkar på sina slott och gods som »framgångsrika lantbruksföretagare och äganderättslobbyister« har Björn af Kleen påmint om i sin bok Jorden de ärvde (2009).8 Det fick Agnes von Krusenstjerna aldrig uppleva. 24


född till författare

Liksom åtskilliga inom adeln arbetade Ernst von Krusenstjerna inom det militära. År 1898 blev han överstelöjtnant vid Gotlands infanteriregemente och familjen flyttade till Visby. Fyra år senare, 1902 gick nästa flyttlass. Ernst von Krusenstjerna fortsatte sin militära karriär och hade nu blivit överste och chef för Hälsinge regemente. Familjen flyttade in på Staketgatan 1 i de finare kvarteren i centrala Gävle. Det ståtliga, jugendinspirerade huset med torn, spetsbågefönster och dekorationer byggdes 1897 och familjen disponerade mellanvåningen. Huset står fortfarande kvar.9

Familjen Krusenstjernas nya stad var betydligt större än Visby; sjöfart, livsmedel och textil var viktiga industrinäringar, och järnvägen hade blivit en avgörande transportled i slutet av 1850-talet. I centrum fanns den kommersiella verksamheten med affärshusen och bostäderna för de bemedlade, i ytterområdena låg arbetarkvarteren – en rågång som skymtar i Krusenstjernas beskrivning av »Ramstaden« med Gävle som förebild i romanen Tony växer upp 25


9789100126810